Motverkande av rasism i Sverige. european network against racism europeiska antirasistiska nätverket

Transkript

1 Motverkande av rasism i Sverige european network against racism europeiska antirasistiska nätverket

2 Rasism i Sverige I Sverige finns en etnisk maktordning på samma sätt som det finns en könsmaktordning. Det finns en etnisk hierarki där infödda svenskar finns högst upp och utomeuropéer återfinns längst ner. Denna maktordning visar sig på olika sätt: Parollen Krav på invandrare har lett till valframgångar för ett etablerat parti. På lokal nivå gjorde främlingsfientliga partier sitt bästa val någonsin På arbetsmarknaden syns det i förnekelsen av diskriminering och användningen av invandrare som en arbetskraftsreserv. Tendenser till förnekelse hos politiker, tjänstemän, arbetsgivare och fackföreningar har blivit allt synligare. Trots målsättningen om lika rättigheter och möjligheter, har fokus legat kvar på att invandrare ska hjälpas, utbildas och styras. Bakgrunden är det förenklade mantrat att arbete är vägen till integration. Arbete är självklart viktigt som en överlevnadsstrategi för individen, men har inte nödvändigtvis ett samband med integration (exempel: akademiker med städjobb). Frågan om strukturell diskriminering som en faktor inom arbetslivet, skolan, politiken, massmedierna, rättssystemet, boendet och välfärdstjänster har framträtt alltmer. Samtidigt finns det allt fler som under senare år har börjat koppla rasism och etnisk diskriminering till dem som har makten att diskriminera. Den formella ramen för motverkande av diskriminering har förbättrats. Men lagar i sig förändrar ingenting. Det kan däremot en positiv förändringsspiral göra: tryck från de utsatta som leder till att politiker och tjänstemän måste sätta diskriminering i fokus, vilket i sin tur leder till att fler av de utsatta får mer rättvisa chanser på t ex arbetsmarknaden och därmed mer makt att sätta press på makthavarna. Utmaningen framöver kommer därför att bli mobiliseringen av dem som utsätts för rasism så att makthavarnas handlingar sätts i fokus.

3 ENAR/Sverige - Överblick och aktiviteter ENAR/Sverige har främst fungerat som ett nätverk bestående av organisationer som i olika sammanhang motverkar rasism och diskriminering. ENAR/Sverige bidrog till regeringens beslut att skicka representanter för flera frivilligorganisationer till FN:s Världskonferens om rasism. ENAR/Sverige har bidragit till att lyfta fram frågan om strukturell diskriminering som en nyckelfråga. ENAR/Sverige var en av drivkrafterna i bildandet av Centrum mot rasism (CMR) och har understrukit behovet av en utveckling av lokala antidiskrimineringsbyråer. Stöd gavs också till utvecklingen av en kunskapsbank om rasism dvs. Kontakter har etablerats och förmedlats med organisationer i andra EU-länder. ENAR/Sverige har bidragit till att lyfta fram Unescos upprop om en europeisk koalition av städer mot rasism samt handlingsplanen mot rasism och diskriminering. Överblick över ENAR Europeiska nätverket mot rasism ENAR främjar arbetet mot rasism och arbetet för likabehandling av etniska minoriteter och icke- EU medborgare bosatta inom EU. ENAR är en nätverk av europeiska frivilliga organisationer (NGO:er) som motverkar rasism i medlemsstaterna. Dessa NGO:er har skapat Nationella Nätverk (NC:s). Dessa NC:s utgör medlemmarna i ENAR och inkluderar etniska minoriteter, invandrarorganisationer, fackföreningar, anti-diskrimineringsbyråer, anti-rasistororganisationer, religiösa grupperingar samt många andra. Demokratiskt valda representanter från varje NC deltar i nätverkets möten där olika policy- och administrativa frågor diskuteras. Åtminstone en av representanter för en NC ska tillhöra en etnisk minoritet. ENAR är till för att bekämpa rasism, främlingsfientlighet, antisemitism och islamofobi, främja likabehandling av EU medborgare och sk tredjelandsmedborgare, samt medverka i skapande av länkar mellan lokala/regionala/nationella initiativ med olika europeiska initiativ.

4 Vem utsätts för rasism och diskriminering i Sverige? Den etniska maktordning och hierarki som finns i Sverige är uppbyggd med infödda svenskar högst upp och utomeuropéer längst ner. Medan statistiken ger en indikation på att invandrare diskrimineras som grupp, kan man också dra slutsatsen att det är den rasialiserade eller synliga etniska minoriteten som utsätts för den starkaste diskrimineringen. Med andra ord verkar hudfärg spela en avgörande roll för chanserna på arbetsmarknaden. Akademiker från länder utanför EU (och Nordamerika) har betydligt lägre sannolikhet att ha ett arbete som motsvarar kompetensen. Det är särskilt tydligt angående akademiker från Afrika. Ungefär samma sak kan sägas om invandrare från Mellanöstern. Islamofobin, dvs. fientliga attityder och handlingar som specifikt drabbar muslimer, har fått tydligare uttryck under senare år. Romer är en grupp som alltid har diskriminerats och marginaliserats. Den vardagsrasism som drabbar etniska minoriteter finns inte bara i arbetslivet utan även i andra delar av samhällslivet. Den förekommer i skolan, i politiken, i offentliga tjänster, i nattlivet, i rättsväsendet, i medierna och i boendet. Samtidigt kan det vara svårt att lyfta fram frågor om rasism och diskriminering i ett samhälle som har en självbild som allas förkämpe för mänskliga rättigheter i synnerhet i förhållande till utlandet. Då finns det starka tendenser, i synnerhet bland välmenande makthavare, att se och bekämpa andra problem än rasism och diskriminering i det egna landet.

5 Den politiska och juridiska strukturen Förnekelsen kan ses i Sveriges långsamma utveckling av lagar mot etnisk diskriminering. Redan 1980 förbjöds könsdiskriminering i arbetslivet. Ett likvärdigt förbud som berörde etnicitet infördes först infördes även liknande lagar angående funktionshinder och sexuell läggning. År 2001 antogs en lag om likabehandling i högskolan som gäller för alla diskrimineringsgrunder. Samtidigt har det länge funnits ett ineffektivt förbud i brottsbalken mot etnisk diskriminering i tillhandahållandet av gods och tjänster. Två viktiga EG-direktiv antogs år Det etniska direktivet ställer krav på ett minimiskydd mot etnisk diskriminering i arbetslivet och i andra delar av samhällslivet. Likabehandlingsdirektivet ställer krav på ett minimiskydd mot diskriminering i arbetslivet på grund av religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning och ålder. Dessa direktiv har huvudsakligen genomförts genom ändringar i de befintliga lagarna mot diskriminering, samt en lag som antogs 2003 om förbud mot diskriminering utanför arbetslivet. Från 1 juli 2005 omfattar denna lag kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder och sexuell läggning. Dessutom har ett förbud nyligen antagits mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever i förskola, skola och kommunernas vuxenutbildning. Tillsynsansvaret angående de civilrättsliga lagarna ligger främst på fyra ombudsmän: DO (etnicitet och religion), JämO (kön), HO (funktionshinder) och HomO (sexuell läggning). Samtidigt ligger det ett ansvar på fackföreningar att företräda sina medlemmar i fall som berör diskriminering i arbetslivet. Regeringen har tillsatt en parlamentarisk kommitté med uppgift att överväga en sammanhållen diskrimineringslagstiftning och tillsyn samt de kvarstående frågor som berör EG-direktiven. Dessutom har en statlig utredning Det blågula glashuset: strukturell diskriminering i Sverige (2005:56) lämnat en mängd förslag. Ett som särskilt kan nämnas är införandet av en klausul mot diskriminering i alla statliga upphandlingar. Innebörden är att diskriminerande företag riskerar att förlora sina kontrakt. Värdet av statens upphandlingar uppgår till ca 100 miljarder årligen.

6 Det civila samhällets organisationer I teorin är föreningslivet viktigt för svensk demokrati. Det offentliga har gett stöd till bildandet av etniska organisationer sedan mitten av talet. Invandrare och andra etniska minoriteter tillhör förmodligen fler organisationer än i de flesta andra länder. Betyder det att organisationer som företräder etniska minoriteter är viktiga i Sverige? Om utvecklingen av lagarna mot etnisk diskriminering tas som måttstock, kan slutsatsen dras att dessa inte har haft någon större inflytande i politiken. Stödet har främjat bildandet av organisationer som kopplas till en etnicitet. Tanken var att invandrare skulle ha möjlighet att behålla sin kultur och sitt språk från det gamla hemlandet. Det var inte ett stöd som bidrog till att etniska minoriteter samlade sig kring politiska frågor där de kunde ha ett gemensamt intresse såsom motverkande av rasism och diskriminering. Under senare år, bland annat med hjälp av EU:s allt tydligare fokus på rasism och diskriminering, har olika organisationer ställt sig bakom tydligare krav av gemensamt intresse för minoriteter: Stöd till ett Centrum mot rasism samt lokala antidiskrimineringsbyråer som styrs av organisationer i det civila samhället. Stöd till skärpt lagstiftning mot diskriminering på alla grunder. Stöd till införandet av antidiskrimineringsklausuler i både statliga och kommunala upphandlingar. Förhoppningen är att ett tydligt fokus på motverkande av diskriminering, från organisationer i det civila samhället, kommer att leda till att invanda privilegier ifrågasätts. På så sätt läggs grunden för en hållbar samhällsutveckling.

7 Strategiskt arbete med juridiska processer NGO:er som arbetar mot rasism har generellt sett inte deltagit i juridiska processer. Ofta på grund av att det saknats relevant lagstiftning. Men antagandet av det europeiska etniska direktivet (se avsnittet om EU och antirasism ) samt utvecklingen av nationella lagarna innebär att arbetet med juridiska processer har en stor potential att bidra till verkliga förändringar i att minska människors utsatthet för rasism och diskriminering. Eftersom antidiskriminering är ett relativt sett nytt juridiskt område, har NGO:er en viktig roll att spela i att höja medvetenheten kring potentialen på området. Detta har gjort att ett strategiskt arbete med juridiska processer på området har lyfts fram som en påverkansteknik. NGO:er kan stödja andra genom att samla statistik, genom ett samarbete med de utsatta och genom andra former av påverkan. Strategiska juridiska processer använder rättssystemet för att försöka lägga grunden för breda samhällsförändringar. Huvudfokus i strategiska juridiska processer är förändringar i policy eller rättspraxis snarare än att hjälpa individen, även om dessa två mål inte behöver utesluta varandra. Idén med strategiska processer är att se mer än individens situation genom att lägga grunden för ett bredare skydd för alla som kan bli utsatta för diskriminering. Genom att ändra en lag eller genom att skapa rättspraxis, kan ett enskilt fall bidra till en bredare förändringsprocess. Begreppet strategiska processer inkluderar urvalet av fallen, planering och hantering av fallen, samt uppföljning av positiva utfall. Det är inte alla NGO:er som har mandatet eller den kompetens som behövs för arbetet med juridiska processer. Dessutom är inte processandet alltid den rätta strategin. Men det är ändå viktigt att antirasistiska organisationer inser vikten av strategiska juridiska processer som ett verktyg för samhällsförändring.

8 Arbetet mot rasism och diskriminering Diskriminering i den offentliga eller privata sektorn Om man diskrimineras i arbetslivet kan man vända sig till facket, ombudsmännen eller en privat jurist. Fördelen med facket och ombudsmännen är att kostnaden kommer att ligga kvar hos dessa. Anlitandet av en privat jurist kan innebära vissa kostnadsrisker. Å andra sidan kan det finnas fördelar som handlar om t ex förtroende. Angående diskriminering i andra delar av samhällslivet kan man vända sig till ombudsmännen eller en privat jurist. Under senare år har olika lokala antidiskrimineringsbyråer bildats. Dessa är föreningsdrivna byråer som syftar till att effektivera tillämpningen av diskrimineringslagarna, förstärka anti-diskrimineringsarbetet på det kommunala och regionala planet, och synliggöra, påverka och motverka diskriminerande strukturer. Detta innebär att en del av verksamheten består i att ge råd till dem som anmäler diskriminering. De kan även underlätta i kommunikationer med t ex ombudsmännen som har sina kontor i Stockholm. På nationell nivå har ett föreningsdrivet Centrum mot rasism (CMR) inrättats. CMR har som ambition att vara det civila samhällets samlande kraft i arbetet mot rasism och diskriminering. Detta är en ram som ska omfatta sådant som främlingsfientlighet, homofobi, antisemitism, islamofobi och antiziganism. CMR arbetar inte med individuella anmälningar utan ska synliggöra frågorna och bidra till lösningar genom att inhämta kunskap, sprida information och bilda opinion. Utgångspunkten är att en förstärkning av samhällets insatser mot rasism och diskriminering ställer krav på ett engagerat civilt samhället. Rasistiska brott och rasistisk våld Den som utsätts för ett rasistiskt brott (dvs. brott på grund av etnisk tillhörighet eller religionstillhörighet) bör anmäla detta till polisen. Bekämpandet av rasistiskt våld och brott är främst en fråga för polis och åklagare. Dessa s.k. hatbrott har länge prioriterats enligt åklagarnas instruktioner, även om det har varit svårt att se de praktiska effekterna av denna prioritering.

9 Varför ett europeiskt perspektiv är grundläggande: EU och antirasism Nationella NGO:er som arbetar mot rasism har redan för mycket att göra i sina ansträngningar mot rasism och diskriminering. Varför ska de i så fall också bekymra sig om det som pågår i andra europeiska länder, eller inom ramen för EU:s olika institutioner? Det finns två anledningar till varför utvecklingen av en förståelse av rasism inom Europa är grundläggande. För det första är det viktigt för att utveckla en bred kunskap om rasism och hur den kan bekämpas. För det andra är det viktigt att utveckla gemensamma verktyg inom EU för motverkande av rasism. Erfarenheten av de sista tio åren har visat att det går att övertyga nationella regeringar att vidta åtgärder på den europeiska planen, i situationer där samma regeringar inte skulle ha agerat på egen hand. Rasism har en specifik europeisk karaktär. Europas koloniala historia har lagt grunden för både historiska och moderna former av rasism; och erfarenheterna under de sista hundra åren ger ingen positiv bild av Europa. Trots denna tydliga historia, är det endast under senare år som Europa har börjat hantera rasism på ett mer seriöst sätt. Europa har ett ansvar, gentemot invånarna i Europa och även internationellt, för att bli en ledande faktor i arbetet för en värld som är fri från rasism. Under år 1997 antogs artikel 13 i Amsterdamfördraget. Den gav EU den juridiska makt som behövdes för utveckling av lämpliga åtgärder för att bekämpa diskriminering på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Dessa befogenheter användes när EU antog Det etniska direktivet under juni 2000 (och senare under samma år Direktivet för likabehandling inom arbetslivet). Trots att det etniska direktivet skulle ha implementerats fullt ut senast juli 2003, fanns det fortfarande i början av 2006 medlemsstater som

10 inte hade implementerat direktivet. Denna verklighet väcker en del frågor angående viljan att bekämpa rasism och diskriminering bland EU:s medlemsstater. Samtidigt ska man komma ihåg att direktivet har direkt effekt. Detta innebär att individer kan hänvisa till direktivet i nationella domstolar även utan lokal implementering. Det etniska direktivet ger skydd mot diskriminering inom arbetslivet och i andra delar av samhällslivet, tillgång till varor och tjänster, socialförsäkring, sjukvård och utbildning. Den specificerar viktiga definitioner för begrepp som direkt och indirekt diskriminering samt trakasserier. Andra viktiga delar av direktivet påpekar att positiv särbehandling är tillåten, att bevisbördan ska delas och att tillsyn ska etableras. Principerna som är delar av det etniska direktivet måste bli grundelement i antidiskrimineringslagstiftning och praxis inom hela EU. Strategiska juridiska processer är ett viktigt verktyg som kan bidra till att detta sker. Därmed specificeras att NGO:er har rätt att företräda människor som har utsatts för diskriminering. Medan Amsterdamfördragets artikel 13 lade grunden för utvecklingen inom området antidiskriminering, tog artikel 29 i EU-fördraget upp frågan om bekämpning av rasism. Kommissionen föreslog ett rambeslut mot rasism och främlingsfientlighet. Trots detta har utvecklingen inom området varit en besvikelse. Rådet har inte antagit rambeslutet. Därutöver har EU befogenheter inom andra områden som antingen direkt eller indirekt påverkar kampen mot rasism. Dessa handlar om social inkludering, migration och asyl samt utbildning. EU är också inblandad i andra aktiviteter. Bland dem finns kampanjer för att höja medvetenheten (kampanjen För mångfald, mot diskriminering) och finansiering av antirasist projekt etablerades EU:s Monitoring Centre on Racism and Xenophobia (EUMC). Det är sannolikt att centret kommer att omvandlas till att bli EU:s Fundamental Rights Agency år 2007: Men den kommer även i fortsättning att fokusera på frågan om rasism i Europa.

11 Några länkar till viktig information i Sverige Centrum mot rasism: Sverige mot rasism: Antidiskrimineringsbyråer: Quick Response: Immigrantinstitutet: Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO): Handikappombudsmannen (HO): Jämställdhetsombudsmannen (JämO): Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO): Hemsida om mänskliga rättigheter: Integrationsverket: Länkar och andra källor på den europeiska nivån EU Monitoring Centre on Racism and Xenophobia: Europeiska kommissionen - antidiskriminering och relationer med det civila samhället: Europeiska nätverk mot rasism (ENAR): Romska informationskontor i Europa: Europeiska unionen: För mångfald. Mot diskriminering. : Strategic Litigation of Race Discrimination in Europe: from Principles to Practice: Strategies on Litigation Tackling Discrimination in EU Countries:

12 ENAR Sweden Centrum Mot Rasism Box SE Stockholm Sweden Tel: Fax: info@cmr.nu Denna broschyr skapades för ENAR/Sverige och ENAR:s centrala sekretariatet. ENAR 43, Rue de la Charité B-1210 Brussels Belgium Tel.: +32 (0) Fax: +32 (0) info@enar-eu.org Web: Denna rapport är finansierad av Europeiska kommissionen (generaldirektoratet för socialpolitik och lika möjligheter), tillsammans med Compagnia di San Paolo.