Vet vi hur vi vet om vi vet att vi vet det vi vet?

Transkript

1 Vet vi hur vi vet om vi vet att vi vet det vi vet? Reflektioner kring kunskapens yttersta grundvalar vad är Sanning, och hur vet vi det? av Sverker Johansson 2003 Text att läsa inför min föreläsning 9 september. Frågorna sist i häftet vill jag att du begrundar själv innan föreläsningen, och diskuterar i studiegruppen efteråt.

2 Vet vi hur vi vet om vi vet att vi vet det vi vet? Reflektioner kring kunskapens yttersta grundvalar vad är Sanning, och hur vet vi det? av Sverker Johansson 2003 Vad är kunskap? Hur kan vi nå kunskap, och hur kan vi veta om vår kunskap faktiskt är sann? Mycket av skolans verksamhet handlar om kunskap och sanning, så kunskapens natur kan knappast vara helt ointressant för en lärare. Hur pass rent samvete kan vi som lärare egentligen ha när vi talar om för våra elever att Så här är det.? Kan vi med gott samvete säga till de lite större barnen på en historielektion att det är sant att Gustav II Adolf dog 1632 i Lützen, men inte sant att Förintelsen aldrig ägt rum? Kan vi med gott samvete säga till de lite mindre barnen när vi läser för dem, att det som står i faktaboken om skogens djur är sannare än det som står i sagan om Rödluvan? Hur vet vi vad som är sant och falskt? Hur säkra kan vi vara på vad som är sant och falskt? I den här texten ska vi utforska några filosofiska tankespår kring sanningens och kunskapens natur, och se vilken grund våra sanningar egentligen vilar på. Vi kommer att börja med att riva ner Sanningen från sin piedestal, för att sedan bygga upp ett mindre högtidligt sanningsbegrepp, och slutligen reflektera kring hur frågor kring sanning och kunskap kan hanteras i skolan. En utgångspunkt kan ju vara vad kunskap egentligen är. Vad krävs för att du ska ha rätt att hävda att du vet något? Ett vanligt svar i filosofiska kretsar är att det är berättigat att säga att man vet något, bara om följande villkor är uppfyllda: Det man vet måste vara sant. Man måste hålla det för sant, vara övertygad om att det är sant. Man måste ha välgrundade skäl att hålla det för sant. Om något av dessa villkor inte är uppfyllt, så kan man inte säga att man vet. De två första villkoren är nog ganska självklara, om man tänker efter lite. Man kan tro sig veta, men man kan inte faktiskt veta, något som inte är sant. Och att säga att man vet något som man inte tror på själv verkar ju bara fånigt. Men det tredje villkoret är intressantare. Visst är det rimligt att tala om vetande bara om det som faktiskt vilar på en stadig grund. Du vet inte något som du bara har gissat, även om din gissning händelsevis är korrekt. Men hur mycket krävs egentligen för att man ska anses ha välgrundade skäl att hålla något för sant? Dessa och andra frågor kring vad kunskap och sanning är, har sysselsatt filosofer sedan tidernas begynnelse, utan att man har lyckats komma överens om svaren. Men att filosoferna inte kommer överens, hindrar oss inte från att tala om kunskap och sanning i vardagslivet. Det finns mycket som du anser dig veta, och mycket som du kallar sanning eller hur? Du vet

3 vad du åt till frukost i morse, du vet vad Sveriges huvudstad heter, och du vet när du talar sanning och när du inte gör det. Samtidigt vet vi mycket väl eller borde veta att vardagskunskapen inte alltid är hundraprocentigt pålitlig. Ibland minns vi fel, ibland säger vi fel, och ibland har vi helt enkelt fel om sådant vi trodde oss veta. Vardagskunskapen är alltså inte detsamma som Sanningen med stort S. Vad som är typiskt för vardagskunskapen är snarare följande punkter: Kunskap som funkar, som leder rätt när vi använder den i våra praktiska vardagsbestyr. Bygger på praktisk beprövad erfarenhet. Har byggts upp lite hipp som happ, utan någon medveten struktur Ingen medveten djupare systematisk analys eller prövning av kunskapen. Kunskapen är situationsbunden, går ej att generalisera till nya sammanhang. Individuell kunskap din vardagskunskap är inte samma som min. Vardagskunskapen fungerar för det mesta alldeles utmärkt i vardagslag, men den är långtifrån fulländad. I många sammanhang räcker den inte till. I synnerhet är det ofta önskvärt med kunskap som: går att använda i nya sammanhang går att bygga vidare på inte är bunden till en viss individ, utan giltig för alla, och gemensam för alla är pålitlig Denna strävan efter mer allmängiltig och pålitlig kunskap har lett fram till det vi kallar vetenskap. Det vi kallar vetenskap är de metoder och processer som vi använder oss av för att få fram kunskap som är bättre än vardagskunskapen, pålitligare och mer användbar kunskap. När man tänker på vetenskap så tänker man ofta på resultatet, den vetenskapliga kunskapen, och det är ofta så vetenskap lärs ut i skolan men det som skiljer vetenskapen från vardagskunskapen är processen, inte resultatet. Men hur är det då med vetenskapens sanning? Om någonting är Vetenskapligt Bevisat, då är det väl SANT eller? Vetenskap är förvisso pålitligare än vardagskunskap men riktigt så enkelt som att den alltid når sanningen, är det inte. Vad gäller sanningsanspråk kan vetenskapen delas in i tre typer: Vanlig vetenskap, det som det flesta av oss tänker på när vi tänker på vetenskap Matematik och andra rent abstrakta vetenskaper Hermeneutik Nedan har vi några korta punkter kring de tre sorternas vetenskap. Senare i texten ska vi analysera dem lite djupare.

4 Vanlig vetenskap: Liknar på många sätt vardagskunskapen: Handlar om världen omkring oss Målet är i första hand kunskap som funkar Erfarenhetsbaserad, eller med ett finare ord: empirisk Går dock djupare än vardagskunskapen på några viktiga punkter: Målsättningar: Generalitet Objektivitet (eller intersubjektivitet) Systematik: Systematisk analys Systematiskt teoribygge och modellbygge Systematisk felsökning Gör ej anspråk på att ge absolut sanning, men kan ändå komma betydligt närmare än vardagskunskapen Vill upptäcka hur världen fungerar Matematik: Handlar inte i första hand om världen omkring oss Kan ge absolut sanning, men bara i en mycket begränsad betydelse Upptäckt eller uppfinning? Olöst filosofisk fråga. Hermeneutik Handlar om människors tankar och känslor Tolkande metod Söker mening snarare än kunskap Gör ej anspråk på: Generaliserbarhet Objektivitet Absolut sanning De här tre sorternas vetenskap, den empiriska, den matematiska, och den hermeneutiska, har sina rötter i tre olika huvudspår i kunskapsfilosofins historia: Empirism Rationalism Romantik Både empirismen och rationalismen finns redan hos de gamla grekerna, några hundra år före Kristus, medan romantiken inte har sin storhetstid förrän på 1800-talet. Från grekerna fram tills dess handlar kunskapsfilosofin till mycket stor del om kampen mellan rationalism och empirism. Dessa två riktningar utvecklades av de två stora grekiska filosoferna Platon och Aristoteles, vars tankar vi nu ska följa. Platon förknippas i första hand med rationalismen, och med den matematiska typen av vetenskap, medan Aristoteles står för empirism och för den vanliga empiriska vetenskapen.

5 Platon och matematiken En nyckelfråga i matematikens filosofi är om matematik egentligen är en upptäckt eller en uppfinning. Detta hänger samman med om matematiska begrepp egentligen finns, och i vilken mening vi kan säga att de finns. Förvisso använder vi matematiska begrepp hela tiden men har de någon självständig existens? Bara ett så enkelt begrepp som talet två finns det något vi kan kalla tvåhet? Och hur var det innan någon kom på begreppet? Talet två har vi väl känt till sedan tidernas begynnelse men ta till exempel logaritmer, ett begrepp som var okänt fram till dess att Napier introducerade det Fanns det ett logaritmbegrepp före 1614 och var någonstans höll det i så fall till innan det kom in i Napiers huvud? Var logaritmer något som Napier upptäckte eller var de något som han uppfann? Om matematiken är en uppfinning, utan egen självständig existens, något som människor bara har konstruerat och hittat på, hur kommer det sig att: Olika matematiker ofta nog uppfinner samma matematik? T.ex. uppfanns derivatan av både Newton och Leibniz samtidigt i mitten av 1600-talet. Relativt enkla matematiska uppfinningar fungerar anmärkningsvärt bra som redskap i verkliga livet? Ren matematik, uppfunnen för sin egen skull utan tanke på att den skulle vara bra för något, väldigt ofta visar sig vara synnerligen användbar som praktiskt redskap i den vanliga vetenskapen, även i sammanhang som inte alls var påtänkta när matematiken uppfanns? T.ex. bygger Einsteins allmänna relativitetsteori helt och hållet på matematik som uppfanns bara på skoj, långt innan han föddes. Vi upplever vissa matematiska grunder som självklara sanningar? Matematiker själva upplever sig oftare som upptäckare än uppfinnare? Om matematiken istället är en upptäckt, som fanns någonstans i världen redan innan matematiker upptäckte den, hur kommer det sig att: Det går att konstruera olika varianter av samma område inom matematiken, t.ex. olika sorters geometri? Vi inte behandlar matematiken på samma sätt som en vanlig empirisk upptäckande vetenskap? Och inte minst var i hela friden finns matematikens begrepp någonstans innan de upptäcks?? Platon (ca f.kr.) lämnade egentligen inga stora bidrag till själva matematikens utveckling men han är en centralgestalt i matematikens filosofi, och han hade en mycket bestämd uppfattning i frågan om upptäckt kontra uppfinning, som fick stort inflytande. Platons väg till kunskap gick genom vårt förnuft, inte genom våra sinnen. Detta hade sin grund i att Platon delade upp verkligheten i två separata världar: En högre verklighet, idévärlden, oåtkomlig för våra sinnen, men åtkomlig för det rena förnuftet. En lägre verklighet, sinnevärlden, den vanliga verkligheten som vi upplever genom våra sinnen.

6 Enligt Platon är det idévärlden som är den riktiga världen, den som verkligen finns, och som allting utgår från. Sinnevärlden, den värld vi upplever att vi finns i, är bara en blek och ofullkomlig återspegling av idévärlden. Platon förklarade relationen mellan världarna i sin grottliknelse: Vi är som fångar fastkedjade inne i en grotta. Vi kan inte se ut genom grottans öppning, utan det enda vi kan se är skuggor på grottans väggar. Dessa skuggor är en återspegling av det som händer i yttervärlden, utanför grottan, det som vi inte kan se direkt. Grottan ska föreställa sinnevärlden, medan världen utanför grottan är idévärlden. Så länge vi bara använder våra sinnen så sitter vi fast i grottan, och kan bara se skuggor. Men om vi använder vårt förnuft istället, så kan vi bryta oss loss, och titta ut ur grottan, och nå insikt om hur den riktiga världen egentligen ser ut. Idévärlden befolkas av abstrakta idéer. Alla begrepp finns här, liksom idealversioner av alla föremål och varelser. Matematikens begrepp lever här, och har alltid levt här, långt innan någon matematiker började tänka på dem. För Platon är matematiken en ren upptäckt en matematiker upptäcker ny matematik genom att gå på upptäcktsfärd i idévärlden med sitt rena förnuft som enda verktyg. Den klassiska bilden av en matematisk upptäcktsfärd ser ut så här: Utgå från en uppsättning axiom. Axiomen är i Platons bild grundläggande matematiska sanningar, som vi upptäcker direkt med förnuftet. Använd axiomen, tillsammans med logikens lagar, för att dra slutsatser. Att med förnuftet och logiken härleda nya slutsatser kalla deduktion. Resultatet av deduktionen är nya matematiska sanningar, nya upptäckter i Platons idévärld. Men hur sanna är egentligen dessa matematiska sanningar som matematiker upptäcker? Och hur kan vi veta hur sanna de är? Svaret på den frågan hänger på axiomen. För har man bara följt logikens lagar ordentligt i sina deduktioner, så måste slutsatserna vara lika sanna som axiomen. Om bara axiomen är sanna, så måste slutsatserna också vara sanna? Är detta alltså ett sätt att upptäcka pålitliga sanningar om världen? Eller hur sanna är egentligen matematikens axiom? Traditionellt har axiomen, i Platons anda, betraktats som fullkomligt självklara och intuitivt uppenbara sanningar, som det bara vore fånigt att ifrågasätta och därmed borde problemet vara löst. Men hur sant är egentligen det som vi tycker är intuitivt självklart och uppenbart? Hur pålitlig är vår intuition? Är våra axiom verkligen sanningar, och är de i så fall upptäckter eller uppfinningar? Det finns tre viktiga matematikfilosofiska skolor här: Platonism: Axiomen är upptäckter, som vi upptäcker i idévärlden med vårt förnuft. Det är vid axiomen som vi landstiger på idévärldens kontinenter, som utgångspunkter för djupare upptäcktsresor i idéernas inre. Empirism: Axiomen är upptäckter, men inte i idévärlden, utan i den vanliga sinnevärlden. Vår intuition bygger på beprövad erfarenhet. Axiom är empirisk kunskap (som vi diskuterar i nästa kapitel).

7 Formalism: Axiomen är uppfinningar, eller rättare sagt antaganden som vi gör, ingenting djupare än så. Vi kan välja våra antaganden, våra axiom, precis som vi vill, och beroende på vilka axiom vi väljer så får vi olika matematik. Med en viss uppsättning axiom blir två plus två lika med fyra men vi kan precis lika gärna välja andra axiom, som leder till slutsatsen att två plus två blir fem. Matematiken blir närmast en sorts spel, eller en sorts konst, som egentligen inte gör mer anspråk på sanning än vad andra sorters konstverk gör. Det är bara i Platons version som axiomen är absoluta sanningar, och alltså bara i Platons version som matematiken leder oss till Sanningen med stort S. Varken den empiristiska eller den formalistiska matematiken är Sanning på samma sätt som Platons matematik. Det finns dock en del problem med Platons syn på axiomen. Inte minst har det visat sig att ett av de matematiska axiom som Platon och hans vänner betraktade som självklar sanning, i själva verket inte alls är sant. När det axiomet har prövats i sinnevärlden, har det visat sig att det inte stämmer. Det axiom som har fallit, är det som kallas parallellaxiomet: Genom en given punkt bredvid en rät linje, går det att dra exakt en linje som är parallell med den första linjen, varken mer eller mindre. Platons efterföljare tyckte att detta var självklar sant. Men i vår värld är detta faktiskt inte sant ibland går det att dra flera parallella linjer, och ibland inga alls vilket rycker undan mattan under hela Platons bild av matematiken (och rycker undan mattan under det mesta av skolans geometri dessutom...). Därmed måste vi nog överge tanken på att få slutgiltig absolut Sanning från matematiken, och istället övergå till att titta på den empiriska vetenskapen. Aristoteles och den empiriska vetenskapen Aristoteles levde från ca 384 till 322 f.kr., och är alltså lite yngre än Platon. Han var faktiskt student hos Platon i många år, i dennes filosofiska akademi. Aristoteles var en av de största och mest produktiva tänkarna i det gamla Grekland. Han skrev en hel del filosofiskt, kring både politik och logik och annat, men framförallt ägnade han sig åt forskning. Hans forskning var i grunden empirisk, en föregångare till dagens vanliga empiriska vetenskap. Aristoteles lade grunden till såväl den empiriska kunskapsfilosofin, som till många av våra vetenskaper. Precis som Platon tänkte sig Aristoteles ett system med två världar, en idévärld och en sinnevärld. Men hans perspektiv på världarna var ett helt annat än Platons, liksom hans sätt att nå kunskap. För Aristoteles gick vägen till kunskap genom våra sinnen, inte genom vårt rena förnuft. Vi använder våra sinnen till att utforska sinnevärlden, och nå kunskap om saker och ting i den. Sedan kan vi hitta mönster i vilka saker som finns i sinnevärlden, och klassificera sakerna i olika arter och typer. Idévärlden innehåller hos Aristoteles, liksom hos Platon, abstrakta idéer och begrepp. En viktig typ av begrepp hos Aristoteles är essenser. En essens är i det här sammanhanget inte något man smaksätter sprit med, utan är en arts innersta väsen, urtypen för en viss art. I sinnevärlden finns det tusentals katter, och alla är de lite olika, men vi har ändå ingen svårighet att känna igen dem som katter. Detta beror enligt Aristoteles på att det i idévärlden finns en katt-essens, kattens innersta väsen, det som gör en katt till en katt. Genom att studera tillräckligt många olika katter i sinnevärlden, kan vi dra slutsatser om hur katt-essensen i idévärlden ser ut, och därmed vet vi vad begreppet katt innebär.

8 Hos Platon utgick vi från axiom som vi hittade med vårt förnuft, och använde deduktiv logik för att dra slutsatser från axiomen. Hos Aristoteles utgår vi istället från de verkliga katterna i sinnevärlden, och generaliserar från alla katter vi sett till den allmängiltiga kunskapen om katter som finns i katt-essensen i idévärlden. Detta generaliserande från observerade exempel till allmängiltiga slutsatser kallas för induktiv logik. Med Platons deduktiva logik går man från idévärlden till sinnevärlden. Med Aristoteles induktiva logik blir ordningen den motsatta. Kunskapens källa för Aristoteles är observationer med våra sinnen i sinnevärlden, och därifrån går vi till allmängiltiga slutsatser, som Aristoteles placerar i sina essenser i idévärlden. Kan vi lita på våra sinnen? I den empiriska vetenskapens värld är alltså våra sinnesintryck grunden för vår kunskap. Men hur vet vi om vi kan lita på våra sinnesintryck? Ger våra sinnen alltid en rättvisande bild av vad som finns i världen omkring oss? Kan vi veta att den bild de ger är sann och riktig? Tyvärr finns det en lång rad argument för att sinnena inte är hundraprocentigt pålitliga: Det är långt ifrån ovanligt att uppleva falska sinnesintryck. Synvillor, hägringar, hallucinationer, och drömmar, är välkända exempel, men också sådant som fantomsmärtor i amputerade kroppsdelar. Medan de pågår kan de här sinnesintrycken verka nog så äkta, men efteråt förstår vi att de var falska. Hur vet vi att vi aldrig drabbas av mindre uppenbara hallucinationer? Hur vet du att du inte drömmer just nu? Det som når vårt medvetande är inte de omedelbara sinnesintrycken. Den bild som jag upplever mig se med mina ögon, är inte identisk med den bild som faktiskt träffar näthinnan i ögonen, utan den upplevda bilden har genomgått omfattande bearbetning och förbättring i hjärnans syncentrum innan den når mitt medvetande. På samma sätt har mina hörselintryck inte alls någon direkt koppling till vilka hårceller som sätts i svängning i innerörat. Ett tydligt exempel på bearbetning av synintryck är t.ex. det faktum att vi inte märker ögats blinda fläck egentligen finns det ju ett hål i vår näthinna, och därmed i den bild vi ser, men hjärnan målar över det hålet med någon lämplig färg innan bilden skickas till medvetandet. Ett tydligt exempel på bearbetning av hörselintryck är vår kategoriska perception av språkljud. Bokstäverna B och P ligger väldigt nära varandra ljudmässigt men om man antingen för hand eller med dator åstadkommer ljud som ligger mitt emellan B och P så låter det antingen som B eller P för oss, inte som något mellanting. Det som når medvetandet är alltså inte själva ljudet, utan bara klassificeringen av ljudet som ett visst språkljud. Är dina sinnesintryck samma som mina? Olika individer drar inte gränsen mellan olika språkljud, eller olika färger, på exakt samma ställen. Det finns ljud som jag tycker låter som B och du tycker låter som P, eller tvärtom. Och även där vi är överens om vad sinnesintrycket ska kallas, kan vi verkligen veta att mitt sinnesintryck är detsamma som ditt? Är din upplevelse av rödhet densamma som min, när vi båda tittar på samma röda äpple? Hur vet vi att våra sinnesintryck faktiskt kommer från en yttervärld? Finns överhuvudtaget yttervärlden, eller drömmer vi alltihop? Kan vi veta det? Eller kanske vi lever i Matrix-filmernas värld, inkopplade i en superdator som matar våra sinnesorgan med falska sinnesintryck. Kan vi vara absolut säkra på att den yttervärld som vi tror

9 oss uppleva med våra sinnen, är den verkliga världen, och inte Matrix-världens virtual reality. Tyvärr är det nog svårt att komma ifrån slutsatsen att vi ska vara lite försiktiga med att lita på våra sinnen, och inte utan vidare ta för givet att de levererar en ren och sann och oförfalskad bild av verkligheten till vårt medvetande. Kan vi lita på induktiv logik? Induktiv logik handlade ju om konsten att dra generella slutsatser från våra observationer i sinnevärlden: Solen gick upp i går morse Solen gick upp i förrgår morse Solen har gått upp varenda morgon så långt tillbaka någon kan minnas. Alltså går solen upp varje morgon, då, nu, och i framtiden! Att solen går upp varje morgon är en typisk induktiv slutsats. Utifrån det faktum att solen faktiskt har gått upp varje morgon hittills, drar vi den generella slutsatsen att solen alltid går upp varje morgon. Men kan vi därmed vara säkra på att solen kommer att gå upp även i morgon? Aristoteles kände sig helt trygg här. Induktiv logik kunde i hans värld användas för att nå kunskap om essenserna i idévärlden och om vi induktivt hade dragit slutsatsen att solen går upp varje morgon, så hade vi därmed kommit fram till att det låg i solens natur, att det var en del av solens essens, att gå upp varje morgon. Systemet med essenser garanterade att världen faktiskt hade pålitliga mönster, som gick att upptäcka med induktiv logik. För Aristoteles var den induktiva logiken därmed en pålitlig väg till kunskap. Men hur kan vi vara säkra på att solen verkligen har en bestämd natur på det här sättet. Hur kan vi vara så säkra på att essenserna verkligen är eviga och oföränderliga? Hur kan vi vara veta att essenserna överhuvudtaget existerar? Det finns två sorters svar på de här frågorna: Intuitivt. Genom att använda vårt förnuft och vår intuition inser vi att essenser måste finnas men då fastnar vi i samma opålitlighet hos intuitionen som fällde Platons matematik. Empiriskt. Genom att samla empiriska observationer av sinnevärlden, och använda induktiv logik, kan vi dra slutsatsen att systemet med essenser fungerar pålitligt men att använda induktiv logik för att bevisa att induktiv logik går att lita på, blir ett rent cirkelbevis. Det är alltså svårt att hitta en stadig grund för induktiva slutsatser men trots detta använder vi rutinmässigt induktiva resonemang när vi bygger upp vår vardagskunskap. Vi generaliserar helt ohämmat från de exempel och mönster som vi ser, och drar långtgående induktiva slutsatser. Ofta nog fungerar detta det är väl knappast så att du egentligen på allvar tvivlar på att solen kommer att gå upp även i morgon, trots att detta bara är induktiv kunskap. Induktionen är överlag ganska bra på att ge kunskap som funkar, inte någon absolut sanning, men ändå kunskaper som duger gott som grund för vårt vardagliga handlande.

10 Att induktionen normalt funkar kan vi faktiskt använda för en induktiv slutsats om induktion: Induktion funkade bra i går. Induktion funkade bra i förrgår Induktion har funkat bra för mig i många års vardagsliv Alltså ger induktionen pålitlig kunskap varje gång, då, nu, och i framtiden! Längre än till detta klockrena cirkelbevis kommer vi inte med induktionen. Observationer av gårdagen kan aldrig strikt bevisa något om morgondagen, och därmed faller den induktiva logiken. Den engelska filosofen David Hume ( ) drev den induktiva logiken in i den här återvändsgränden, och därifrån har den aldrig kunnat ta sig ut. Vi når inte några absoluta sanningar genom induktion. Andra vägar till kunskap? Aristoteles och Platon representerar vetenskapsfilosofins två huvudspår genom de senaste tvåtusen åren. Men många andra tänkbara vägar till kunskap har förts fram, i olika sammanhang och vid olika tider. Vi ska titta på några exempel på alternativa vägar att finna kunskap, och se om någon av dem kan leda oss förbi de hinder där Platon och Aristoteles fastnar. Kan någon av dem leda till Sanningen, till den absolut pålitliga kunskapen? Hermeneutik Hermeneutiken har vi redan nämnt som ett tredje huvudspår i vetenskapsfilosofin. Det har vuxit fram under de senaste tvåhundra åren, dels som en reaktion mot Platons och Aristoteles spår, dels som ett sätt att vetenskapligt studera människors tankar och känslor, som är mycket svåra att komma åt med andra metoder. Både Platons rationalism och Aristoteles empirism betonar förnuft och logiskt tänkande, utan att lämna något utrymme för subjektivitet och känslor, något som många fann otillfredsställande. En populär aktivitet bland filosofer, och även bland oss andra, är att dela upp världen i motsatspar. Detta har en lång tradition, men nådde sin kulmen hos den tyske filosofen Hegel ( ), som upphöjde motsatsparen till kärnan i sin logik: Tes + Antites Syntes Tanken är att ur ett motsatspar (tes & antites) kan en djupare sanning (syntesen) växa fram, i en process som kallas dialektik. Bakom romantiken som filosofi, och hermeneutiken som vetenskap finns en rad besläktade motsatspar, som skulle kunna ordnas i en tabell så här: Kropp Själ Förnuft Känsla Materia Ande Determinism Fri vilja

11 Materialism Idealism (Anden finns ej) (Materien beroende av anden) Positivism Romantik Till vänster i tabellen står allt det som romantikens filosofer reagerade mot, och till höger står deras egen sida av motsatserna. Positivismen var kring sekelskiftet 1900 en självständig vetenskapsfilosofi, i huvudsak en avkomling till Aristoteles empirism driven till sin spets. Idag används dock ordet positivism huvudsakligen som skällsord romantikens och hermeneutikens förespråkare använder ordet om all vetenskap de ogillar. Vi ska fortsätta lite till med motsatspar, och titta på de typer av vetenskap som materialism och idealism leder till. Här är det dock viktigt att skilja på det ontologiska, det epistemologiska, och det metodologiska: Ontologi handlar om vad som faktiskt finns. Epistemologi handlar om vad kunskap är. Metodologi handlar om hur vi praktiskt bedriver vetenskap. En ontologisk materialist anser att enbart det materiella existerar medan det som kännetecknar en metodologisk materialist är att enbart materialistiska förklaringar tillmäts vetenskapligt värde. Den metodologiska materialisten kan mycket väl tro på både gudar och andar, men de hålls utanför forskningen. Väldigt mycket vetenskap idag kännetecknas av metodologisk materialism men det vore helt fel att därav dra slutsatsen att alla forskare är ontologiska materialister. Materialism Idealism Metodologiskt Reduktionism Holism Fakta, lagar, generalisering Mening Objektivitet, prövbarhet Subjektivitet Oerhört framgångsrik metod för att producera kunskap som funkar Kan bli ett själlöst staplande av fakta Styrkor Kommer åt frågor som ej kan angripas på andra sätt. Svagheter Motsatser eller komplement? Kan bli löst tyckande och rent flum Såväl vanlig materialistisk vetenskap som hermeneutisk idealistisk vetenskap har sin plats. Det finns gott om forskningsproblem som den ena klarar bra men inte den andra, och ingen av dem klarar allt. De ser gärna ut som motsatser, men kanske man hellre borde betrakta detta som ett exempel på vad Hegel menade med sin motsatslogik två motsatser kan förenas i en helhet som är starkare än någon av dem ensam.

12 Intuition och känsla Att använda intuitionen som källa till kunskap hade ju sina rötter hos Platon, om inte ännu tidigare. Platons intuition var i högsta grad sammankopplad med förnuftet, med rationalitet och logik, och den kunskap som gick att få handlade om abstrakta matematiska och logiska sanningar. Men intuitionen spelar en helt annan roll hos en del andra tänkare, såväl i äldre tider som i våra dagar. Där kopplas intuitionen istället ihop med känslor och andlighet, och ställs i direkt motsats till förnuft och logik. Detta är precis tvärtom mot vad Platon menade, och får därför en egen rubrik här. Tyvärr har den här känslomässiga vägen till kunskap alla Platons svagheter men inte Platons styrkor. Känslobaserad intuitiv kunskap kunskap som känns sann liknar i mångt och mycket Platons axiom. Men, som vi diskuterade i Platons kapitel ovan, så kan vi inte lita fullt ut ens på de mest självklara matematiska axiom. Och det som matematiker hade valt som axiom var ändå sådant där alla matematikers intuition var överens. När det gäller intuitiv kunskap inom andra områden, i synnerhet intuitiv kunskap av den här känslobaserade sorten, så kan det som förs fram som kunskap skilja sig drastiskt från individ till individ. Och om två individers intuition ger resultat som direkt motsäger varandra, så måste minst en av dem ha fel. Detta bevisar tyvärr att den här sortens intuition inte alls är pålitlig som källa till kunskap. Samma sak gäller när kunskap baserad på känslo-intuition handlar om förhållanden i sinnevärlden, så att den kan prövas empiriskt, jämföras med vad våra sinnen säger. I sådan prövning klarar sig den intuitiva kunskapen inte bättre än vår vardagskunskap. Som källa till Sanning med stort S är den helt ointressant. Möjligen går det att hävda att det bara är vissa människor vars intuition är pålitlig. Det är bara en upplyst eller guru eller vad man nu vill kalla dem vars intuition verkligen levererar Sanning, kanske rentav bara gurus inom en viss lära. Detta skulle undanröja mitt motbevis baserat på motsägelser ovan. Men dels är detta en elitistisk syn på kunskap, vilket har sina egna problem, och dels ställer det oss inför problemet att avgöra vilka personer som har den Sanna Intuitionen. Och då är vi tillbaka på Ruta Ett igen, för den kunskapen om vem vi ska lita på, kan vi bara komma åt med andra opålitliga metoder som vi diskuterat tidigare, eller möjligen med vår egen intuition, men den är ju i så fall mindre pålitlig än de här superintuitionisternas, så det hjälper inte alls. Religiös kunskap Många människor ser religionen som en källa till kunskap, och betraktar sin religiösa tro som Sanning. Hur säkra kan vi vara på att den religiösa kunskapen verkligen är sann? I det här stycket kommer det att ifrågasättas om vi verkligen kan vara absolut säkra på att religiös kunskap är sann. Märk väl att detta ifrågasättande inte på något vis bevisar att all religiös kunskap är falsk det enda jag försöker visa är att vi inte kan vara absolut säkra på att den är sann. Religiös kunskap går att klassificera på olika sätt. Jag skulle vilja börja med att dela in den i offentlig och privat kunskap.

13 Den offentliga kunskapen är tillgänglig för alla, även icke-troende, och kan diskuteras och kontrolleras. Här ingår sådant som heliga skrifter, logiska gudsbevis och offentliga mirakel. Den privata kunskapen är sådan kunskap som den troende har inombords, och som normalt erhålls genom andra vägar än de normala sinnena. Den privata kunskapen är inte tillgänglig för andra, annat än genom den troendes vittnesbörd. Här ingår sådant som när den nyfrälste upplever sig fylld av Den Helige Ande. Om vi börjar med den privata kunskapen, så kan vi snabbt konstatera att denna inte kan vara en källa till säker kunskap för någon annan. Din vittnesbörd om dina religiösa upplevelser är ur mitt perspektiv ett sinnesintryck bland andra sinnesintryck. Alldeles bortsett från frågan om hur trovärdig du är som vittne, så betyder det att din vittnesbörd för mig inte kan vara bättre som kunskapskälla än andra sinnesintryck. Och att sinnesintryck inte kan ge absolut säker kunskap, det konstaterade vi i kapitlet om Aristoteles för några sidor sedan. Men hur är det för den troende som själv besitter privat religiös kunskap? Det beror lite på hur den kunskapen har förvärvats. Inom världens religioner finns en rik mångfald av religiösa upplevelser som de troende i respektive religion betraktar som källor till kunskap om respektive gudar. Några huvudtyper kan särskiljas: Intuitiv kunskap. Jag känner i mitt hjärta att Gud finns. Detta är samma typ av kunskap som vi diskuterade i avsnittet om intuition och känsla ovan, och lika mycket värd. En upplevelse av direkta budskap från högre makter. Finns många exempel i Bibeln, från den brinnande busken till Jungfru Marie Bebådelse. Diverse typer av tecken och omen hör också hemma under den här rubriken. I grund och botten är detta en fråga om sinnesintryck för den som får budskapet, och har samma svagheter som annan sinnesbaserad kunskap. Detta gäller även när man hör röster internt inne i huvudet, utan att det kommer in ljud från yttervärlden, men då får vi också det extra problemet att vi inte har en aning om hur pålitligt ett sådant internt sinne kan vara den vanliga hörseln har vi åtminstone viss erfarenhet av när den funkar och inte funkar. En känsla av högre makters närvaro, som när man känner den Helige Anden. Mer komplicerat. Tyngsta argumenten mot att detta skulle vara pålitlig kunskap om högre makters existens är att olika människor upplever olika gudars närvaro eftersom många religioner är oförenliga med varandra, kan inte alla olika upplevelser vara sanna och att snarlika upplevelser går att åstadkomma utan gudomlig medverkan genom elektrisk stimulans av rätt ställe i hjärnan. För att då övergå till offentlig religiös kunskap, så kan den också klassificeras i några typer: Heliga skrifter. Detta blir kunskap av samma typ som din vittnesbörd ur mitt perspektiv, som diskuterades ovan. Heliga skrifters innehåll når mig genom mina sinnen, och har därför samma svagheter som annan sinnesburen kunskap och därutöver finns frågan om hur pålitlig en viss skrift är. Även här är det problematiskt att det finns så många olika, inbördes oförenliga skrifter hos världens religioner det är uppenbart att inte alla kan vara sanna, och därför kan vi inte utan vidare acceptera någon av dem som säker kunskap, om vi inte har säker kunskap från någon annan källa att just en viss bok innehåller säker kunskap. Men då måste vi hitta en annan källa till säker kunskap, och så är vi tillbaka på Ruta Ett igen. Mirakel. Samma som ovan, egentligen. Andras vittnesbörd om mirakel hjälper inte mer än andras vittnesbörd om annat. Om man själv bevittnar mirakel, så är det intressantare men miraklen är ju ändå till sist något man upplever genom sina sinnen, och kunskapen från dem blir därför inte säkrare än annan empirisk kunskap.

14 Gudsbevis. Filosofer och teologer har genom tiderna gjort en mängd försök att bevisa att det finns en gud. Tyvärr har andra filosofer snabbt kunnat slå hål på alla sådana försök. Vissa gudsbevis bygger på Platons metod utifrån vissa grundantaganden, axiom, försöker man härleda Guds existens genom deduktiv logik. Andra bygger på empirisk kunskap om sinnevärlden, utifrån vilken man likaså försöker härleda Guds existens. Ingendera typen kan därför bli pålitligare än annan kunskap i Platons eller Aristoteles anda, och vanligtvis kommer gudsbevisen inte ens så långt antingen är själva logiken inte hållbar, eller så brister det i den axiomatiska eller empiriska grunden. Några exempel på gudsbevis (samtliga bevis finns i en mängd varianter; jag försöker sammanfatta kärnan i dem): Ontologiska gudsbeviset. Gud är det mest perfekta väsen vi kan tänka oss. Det är perfektare att existera än att inte existera. För att vara det mest perfekta väsen vi kan tänka oss, måste Gud således existera. Framlades av Anselm ( ), knäcktes av Kant ( ). Problemet ligger framförallt i att existens är en annan typ av egenskap än de som kan ligga till grund för perfektion. Kosmologiska gudsbeviset. Allting har en orsak. Den orsaken måste i sin tur ha en orsak. Antingen måste vi därför ha en oändlig kedja av orsaker till orsaker till orsaker, eller så måste det finnas en yttersta Orsak. Universum har en ändlig historia. Alltså kan det inte finnas en oändlig kedja av orsaker. Alltså måste det finnas en yttersta Orsak, som själv inte har någon orsak. Alltså finns Gud. Har rötter redan hos Platon, och vederlades av Hume ( ). Ett uppenbart problem är att den första premissen (allting har en orsak) strider mot slutsatsen att det finns en yttersta Orsak utan egen orsak. Dessutom är både första och tredje meningen empiriska påståenden som inte är självklart sanna. Teleologiska gudsbeviset. Levande varelser är jättekomplicerade, alldeles för komplicerade för att ha uppstått av en slump. Alltså måste de vara designade av någon. Alltså finns Gud. Framlades först av Cicero ( f.kr), vederlades filosofiskt av Hume ( ) och Kant ( ), och dödades vad levande varelser beträffar av Darwin ( ). Nyare versioner publiceras fortfarande, t.ex. Behe (1995) Darwin s Black Box filosofiskt tillför dock inte de sentida versionerna något egentligt nytt. Ett besläktat argument som Darwin inte dödade, men som fortfarande har samma filosofiska svagheter, är det följande: Naturen styrs av naturlagar. Dessa lagar måste ha stiftats på något sätt. Alltså måste det finnas en lagstiftare utanför naturen. Alltså finns Gud. Moraliska, transcendentala m.fl. gudsbevis. Om inte Gud finns, så finns det ingen källa till moral, inget sätt att avgöra vad som är rätt och fel. Alltså måste Gud finnas. eller Om inte Gud finns, så är tillvaron meningslös. Alltså måste Gud finnas. Dessa bevis bygger alla på samma logiska misstag de bygger in önsketänkande i bevisföringen. Det finns en outtalad premiss i stil med Jag vill att världen ska vara meningsfull. Därför måste den faktiskt vara meningsfull. Tyvärr kan vi inte ta för givet att världen styrs av våra önskningar. Vi kommer alltså inte fram till något säkert sätt att nå Sanning genom religionen heller. Det är möjligt att någon religion faktiskt är sann, men det finns inget sätt för oss att vara absolut säkra på vilken det i så fall skulle vara. Detta gäller till och med om vi får vad vi upplever som en personlig uppenbarelse från Gud bortsett från allting annat så är sådan kunskap sårbar för Gud-Bedragaren-argumentet som diskuteras i nästa avsnitt. Den absoluta kunskapen undflyr oss alltså även på detta område.

15 Finns det då ingenting som är sant? Hittills i den här texten har vi ägnat oss åt att smula sönder alla försök att nå fram till säker kunskap, att nå fram till Sanningen. Varken matematisk eller empirisk eller religiös kunskap klarar sig helskinnad genom den granskningen. Finns det verkligen inte någonting som vi kan vara absolut säkra på, något vi kan veta att det är sant? Cogito, ergo sum Jag tänker, alltså finns jag. Detta påstående tillskrivs vanligen Réné Descartes ( ), men idén är mycket äldre än så, mer än tusen år äldre. Kyrkofadern Augustinus ( ) var inne på liknande tankar. Jag tänker, alltså finns jag. Det är mycket svårt att förneka att detta är sant. Om jag inte finns, så kan jag inte gärna tänka. Så det faktum att jag tänker, bevisar att jag finns. Detta är den enda Sanning som har motstått årtusenden av filosofisk granskning. Till och med här finns det en del lösa trådändar kvar, som kretsar kring exakt vad det egentligen är som är sant, om det är sant att jag finns. Till exempel går det att diskutera vad jag egentligen är. Att jag tänker bevisar att jag finns men vad är det som därmed finns? Min kropp? Knappast. Min själ? Beror på om jag har någon. Min hjärna? Kanske det. Mitt jag finns men vad detta jag är för något är en annan obesvarad filosofisk fråga. Och det faktum att jag kan bevisa att jag finns, bevisar absolut ingenting annat. Det bevisar inte att världen omkring mig finns, och bevisar definitivt inte att du finns. Om du tänker, så bevisar du därmed att du finns men det är ditt problem, helt separat från mitt Cogito, ergo sum. Och jag kommer inte åt dina tankar, annat än genom opålitliga sinnen, så för mig bevisar ditt tänkande ingenting liksom mitt tänkande inte bevisar något för dig. Den gode Descartes är inte bara berömd för Cogito, ergo sum. Han konstruerade också det slutgiltiga motbeviset mot alla försök att finna fler absoluta sanningar, förutom Cogito. Detta argument är känt som Gud Bedragaren : Antag att det finns en allsmäktig ond gud. Denna lögnernas furste vill vilseleda oss. Som allsmäktig kan han vilseleda oss, och lura i oss precis vad som helst. Han kan få oss att tro att saker faller uppåt, eller att två plus två blir fem, eller att han egentligen är en god gud, eller vad som helst. Alltså är ingen kunskap fullständigt pålitlig. Allt det vi tror oss veta kan vara en lögn inplanterad i vårt huvud av denne Gud-Bedragare. Det enda som Gud-Bedragaren inte kommer åt är min existens. Han kan inte gärna inplantera lögner i huvudet på någon som inte existerar, så Cogito-argumentet klarar sig. Matrix-filmerna kan kanske ses som en modern motsvarighet till Gud-Bedragaren. En dator som matar oss med falsk information kan åstadkomma i stort sett allt som Gud-Bedragaren kan men Descartes hade ju aldrig hört talas om datorer, och uttryckte därför sitt argument i teologiska termer.

16 Hur kommer vi vidare? Varken rationalismen eller empirismen, varken Platon eller Aristoteles, kan alltså ge oss en pålitlig väg att finna Sanningen med stort S. Ingen av dem vilar på en absolut solid grund, utan båda har sina brister. Alternativa vägar till kunskap klarar sig inte bättre, utan hamnar till sist antingen hos Platon eller hos Aristoteles, och kör fast på samma ställe om de inte har värre problem än så. Det tycks inte finnas någon som helst framkomlig väg för att finna något som vi kan vara absolut säkra på att det är sant. Det enda undantaget är Cogito, ergo sum men hur kul är det? Visst, det är trevligt att veta att jag finns, men det leder inte vidare, och hjälper mig inte att få någon mer kunskap om världen. Tyvärr måste vi nog ge up hoppet om att någonsin finna Sanningen med stort S. Världen är inte perfekt, och serverar oss inte den absolut säkra kunskap som vi helst skulle vilja ha. Att bara fortsätta längta efter Sanningen leder ingenstans, utan det är bara att gilla läget. För att komma vidare måste vi göra det bästa möjliga av världen som den är, inte önska oss att den var annorlunda. Vårt mål i sökandet efter kunskap får därmed ändras. Sanning blir ett strävansmål, inte ett uppnåendemål. Målet blir snarare att försöka bygga kunskap som är så pålitlig som möjligt, kunskap som funkar så bra som möjligt. I stället för att söka Sanning får vi söka efter praktiska metoder att bygga pålitlig kunskap. Detta för oss faktiskt tillbaka ganska nära den vardagskunskap som jag lite föraktfullt gled förbi i början av den här texten. Vardagskunskapen är just kunskap som funkar, så en utgångspunkt skulle kunna vara att bygga vidare från den. Men vardagskunskapen hade ju som sagt flera svagheter: Har byggts upp lite hipp som happ, utan någon medveten struktur Ingen medveten djupare systematisk analys eller prövning av kunskapen. Kunskapen är situationsbunden, går ej att generalisera till nya sammanhang. Individuell kunskap din vardagskunskap är inte samma som min. För att bygga så pålitlig kunskap som möjligt, behöver vi hitta sätt att reparera dessa svagheter. Vad gäller den del av vardagskunskapen som handlar om sinnevärlden omkring oss, så torde det vara svårt att hitta ett bättre sätt att nå kunskap om den, än genom att använda våra sinnen. Aristoteles empiriska vetenskap kan därför bli en utgångspunkt den handlade ju just om att nå kunskap om sinnevärlden genom att använda våra sinnen bara vi kan hitta ett sätt att komma runt den induktiva logikens svagheter, och de andra problem som vi diskuterade i det avsnittet. Kartan kontra verkligheten Det går också att utläsa ur vardagskunskapens första två punkter ovan, att en förbättrad kunskap behöver vara mer strukturerad och systematisk än vardagskunskapen. Praktiskt användbar kunskap kan heller inte vara hur detaljrik som helst, för då kan vi inte se skogen för alla träd. Bra kunskap ska därför kunna användas ungefär som en karta över verkligheten, en

17 karta som inte bara visar det geografiska, utan även (eller istället) allting annat som vi behöver veta. Poängen med en karta är ju inte att den visar varje detalj på marken (det kan vi ha satellitfoton till), utan att den lyfter fram och synliggör just de detaljer som vi behöver veta, och förenklar bort andra. En karta som ska användas för bilkörning lyfter fram vägar och förenklar bort sådant som är ointressant för bilförare medan en karta som ska användas av geologer istället lyfter fram hur berggrunden ser ut under marken. När det gäller kunskap om annat än det geografiska är kanske modell ett bättre ord än karta. När vi bygger kunskap, så bygger vi (bildligt talat) modeller av verkligheten, som vi sedan kan använda för att förstå verklighetens struktur. På samma sätt som en bra bilkarta är en som funkar för att vi ska hitta rätt i verkligheten när vi kör bil, så är en bra modell en som funkar som redskap för att vi ska kunna göra det vi vill med verkligheten. Även vardagskunskapen handlar till stor del om modeller, men dels är modellerna ofta omedvetna, dels skiljer vi inte så noga på kartan och verkligheten, och dels är vardagens modeller ofta ganska små och hänger inte ihop med varann. Detta är inte helt lyckat, precis som det vid bilkörning inte är lyckat att ha en separat karta för varje by, med olika karttecken och olika skalor, kartor som inte alls passar ihop i skarvarna. Att strukturera och systematisera kunskap handlar till stor del om att bygga ihop olika modeller med varann, till större sammanhängande tankestrukturer. Det ska inte vara några skarvar med dålig passform i verkligheten, så varje sådan skarv i modellen är ett tecken på att den inte riktigt matchar verkligheten där. Därför vill vi bygga bort skarvarna, och därmed också bygga ihop modellen. Det jag kallar modeller här motsvarar ganska väl det som i vetenskapliga sammanhang kallas teorier. Jag vill betona här att ordet teori har en helt annan och mycket starkare betydelse i vetenskapen än det har i vardagliga sammanhang. I vardagen betyder ju teorier närmast gissningar och lösa spekulationer vi talar lite föraktfullt om att det är ju bara teorier och vill med det säga att det inte är kunskap utan bara löst prat. I vetenskapen däremot betyder teori en stor, sammanhängande och välfungerande modell av en rejäl bit av verkligheten att säga bara teorier är bara fånigt i vetenskapliga sammanhang, för teori är etiketten på de bästa modeller vi har. Många modeller byggs med matematik som byggnadsmaterial, och detta torde vara matematikens främsta betydelse i vetenskapen, som verktyg och råmaterial för modellbygge. Platons matematik hade ju förvisso sina svagheter, men för modellbygge duger den alldeles utmärkt. Detta betyder dock inte att modeller nödvändigtvis måste bestå av obegripliga matematiska krumelurer och ekvationer. Visst är ψ cq 1 q 2 /r ψ = -ih/2π δψ/δt en modell av en viss bit av verkligheten (elektroners rörelse kring en atomkärna), men även 2+2=4 är en matematisk modell av en viss bit av verkligheten, den bit som handlar om att lägga ihop par av fasta individuella föremål. Men samma matematik kan användas för att bygga många olika modeller, och genom att byta ut Platons axiom mot andra axiom kan vi till och med få fram annan matematik än den vanliga. Och modeller kan ju också byggas med icke-matematiska medel, så det finns ingen gräns för hur många olika modeller det går att bygga av samma bit av verkligheten. Vi kan ju aldrig veta om någon av modellerna är sann men hur avgör vi vilken modell som är bäst? Hur skiljer vi bra från dåliga modeller?

18 Prövning, prövning, och åter prövning Här vill jag återkomma till en av vardagskunskapens svagheter: Ingen medveten djupare systematisk analys eller prövning av kunskapen. Det är här vi kan komma vidare, och sålla agnarna från vetet bland modeller. Den omedvetna prövning av kunskapen som vi gör till vardags har tyvärr visat sig alldeles otillräcklig för att bli av med opålitliga modeller. Därför måste processen bli medveten. Vi måste faktiskt medvetet tänka igenom hur vår kunskap ser ut, medvetet analysera den, och medvetet pröva den. Analysen av en modell handlar framförallt om modellens inre struktur hur hänger modellen ihop med sig själv, har den några inre skarvar eller motsägelser? Det är inte alls ovanligt att en systematisk analys av vår egen vardagskunskap hittar punkter där en del av vardagskunskapen direkt motsäger en annan del. Men verkligheten ska rimligtvis inte innehålla rena motsägelser saker kan inte samtidigt falla både uppåt och neråt så motsägelser i våra modeller är säkra tecken på att modellerna inte är bra. Men att en modell är konsekvent inom sig, och inte motsäger sig själv, räcker inte alls för att vi ska kunna säga att detta är en bra modell av verkligheten. Det går utmärkt att rita en fantasikarta över ett påhittat land, som inte innehåller några skarvar eller motsägelser. Sådana kartor kan man hitta i varje fantasy-bok men att försöka navigera efter en sådan karta i vår vanliga verklighet leder inte speciellt långt. Hur vacker kartan än är, så är den värdelös om den inte matchar den verklighet som vi vill navigera i. Den absolut viktigaste delen av arbetet med en modell är därför prövningen. Modellen skall prövas mot verkligheten, inte bara en gång, utan gång på gång på gång. Det här görs inte systematiskt med vardagskunskapen vi bara följer våra vanliga väl upptrampade hjulspår, och stämmer kartan längs dem så är vi nöjda med det. Ska vi systematiskt pröva en karta, så räcker det inte att bara gång på gång konstatera att den stämmer längs den vanliga vägen som vi tar till jobbet varje morgon för att det ska bli en prövning som verkligen betyder något, så måste vi ge oss ut på okända vägar, och testa om kartan stämmer även i områden där vi aldrig satt vår fot innan. När modeller byggs i vetenskapliga sammanhang, så sker detta i ett växelspel mellan prövning och modellbygge. Först bygger man en modell på prov. Den kan se ut lite hur som helst, och det spelar ingen roll vad man bygger den av, eller varför man bygger den just så. Ett sådant förslag till modell kallas för hypotes. Sedan använder man sin hypotesmodell för att göra förutsägelser, man använder modellen för att räkna ut att om modellen stämmer med verkligheten, så borde jag kunna hitta detta och detta i verkligheten. Sedan går man ut i verkligheten och ser efter om man verkligen hittar det som förutsagts. Om man inte gör det, så var det ingen bra modell tillbaka till ritbordet och bygg en ny. Hittar man det som förutsagts så är det ett gott tecken, i synnerhet om det man hittat var något helt oväntat, i en del av verkligheten där man aldrig varit tidigare. Men vi är inte färdiga för det, för bara för att modellen funkade bra i just den biten som vi prövat, så behöver den inte funka bra i alla andra sammanhang. Så det är bara på det igen, räkna ut nya förutsägelser, och pröva dessa förutsägelser, om och om och om igen. Ju fler gånger vi har prövat en hypotes, och ju mer oväntade förutsägelser det är som faktiskt har slagit in, desto mer förtroende kan vi ha för modellen. Efter tillräckligt många, och tillräckligt systematiska och hårdhänta prövningar kan vi kanske sluta kalla den för hypotes, och

19 börja behandla den som kunskap inte absolut sanning, för det når vi aldrig, men åtminstone kunskap som funkar och som vi kan lita på. Processen när jag vill bygga kunskap om en viss bit av verkligheten kan sammanfattas så här: 1) Hitta på ett förslag till modell, en hypotes 2) Räkna ut vilka konsekvenser det skulle ha om hypotesen vore sann. Gör förutsägelser om hur verkligheten ska se ut om hypotesen är sann. Försök göra förutsägelserna så konkreta som möjligt, så specifika som möjligt, och så överraskande som möjligt. En förutsägelse om att många saker för det mesta, om de är på det humöret, brukar falla ungefär neråt är ganska värdelös den är varken konkret, specifik, eller överraskande. 3) Pröva om förutsägelserna verkligen stämmer med verkligheten. 4) Hur gick det i prövningen? a) Förutsägelsen stämde: Vackert så. Men vi är inte färdiga än. Gå tillbaka till steg 2 och gör nya förutsägelser, och pröva dem. Håll sedan på så tills vidare. b) Förutsägelsen stämde inte: Tråkigt för hypotesen. Om hypotesen leder till en viss förutsägelse, och den förutsägelsen inte slår in, då kan inte hypotesen vara sann. Hypotesen falsifieras. En falsifierad hypotesen är det bara att kasta bort. Tillbaka till steg 1 och hitta på en ny hypotes. Den centrala roll som prövningen har, leder till ett viktigt kriterium: kunskap måste vara prövbar! En modell som aldrig säger något om verkligheten som är konkret nog för att gå att pröva om det stämmer, en sådan modell är helt ointressant, för den hjälper oss inte på något sätt. En karta där vägar inte finns markerade kommer aldrig att göra felaktiga förutsägelser om vilken väg man kan köra den gör ju inga prövbara förutsägelser alls om vägar men vad ska man ha en sådan karta till? Detta med prövbarheten är viktigt att komma ihåg, både när man bygger kunskap själv, och när man begrundar kunskap från andra. Om någonting presenteras som kunskap, så är det alltid relevant att fråga Hur vet vi det? Och svaret på den frågan ska handla om hur kunskapen har prövats! Det är också en bra idé att själv fundera på hur man skulle kunna märka det om den här kunskapen inte stämde, hur den skulle kunna falsifieras går det inte att komma på något sätt, så ska den kunskapen tas med en stor nypa salt! Ytterligare två aspekter av prövningen hänger ihop med de två sista punkterna som vi noterade om vardagskunskapens brister: Vardagskunskapen är situationsbunden, går ej att generalisera till nya sammanhang. Mer generellt användbar kunskap bygger vi genom att för det första hitta på generella hypoteser, hypoteser som inte handlar bara om vad som ska hända i en viss situation, utan i alla liknande situationer, och för det andra genom att se till att hypotesen prövas i så många olika sammanhang som möjligt. Hitta inte på separata hypoteser för hur äpplen faller till marken och hur päron faller till marken hitta istället på en hypotes för hur alla olika sorters föremål faller, och testa den sedan med så många olika sorters föremål som du kan få tag på.

20 Individuell kunskap din vardagskunskap är inte samma som min. Liknar lite grann den förra punkten. Samma sak här hitta inte på separata hypoteser för vad som händer om jag släpper ett äpple och vad som händer om du släpper ett äpple, utan bygg modeller som förutsätts funka likadant för alla. Sedan ska naturligtvis modellen prövas av så många olika människor som möjligt. Det sista är viktigt även av andra skäl. Förvisso är det den individuelle forskarens plikt att pröva sina egna hypoteser så hårt som möjligt men samtidigt är forskare också människor, med mänskliga svagheter, och det kan bära emot att döda den hypotes man själv hittat på. Därför bör man inte ta en modell på allvar förrän andra forskare än den som hittade på modellen har prövat den, och kommit till samma slutsatser. Prövningar och experiment ska gå att upprepa, ska som det heter vara replikerbara. Därför är det också viktigt att man som forskare mycket noggrant beskriver både sin modell och de prövningar man utsatt den för, så noggrant att andra forskare kan upprepa samma experiment för att se om de får samma resultat. En modell som har genomgått den sortens prövning som vi diskuterat här, prövats av många olika människor i många olika sammanhang, och inte i någon prövning har falsifierats, börjar bli intressant som kunskap. Detta gäller i synnerhet om modellen gör många konkreta förutsägelser om nya överraskande fenomen, som vi inte skulle ha någon anledning att förvänta oss om modellen inte är sann. Om den typen av spännande förutsägelser slår in, så finns det definitivt anledning att ta modellen på allvar. Kan man också bygga ut modellen så att den ger en sammanhängande bild av en rejäl bit av verkligheten, och inte bara något enstaka fenomen, och prövningen fungerar lika bra genom hela det område som modellen avbildar, så börjar den förtjäna namnet vetenskaplig teori. Det är ungefär så här som vetenskap åtminstone den vanliga empiriska vetenskapen fungerar, så här som forskare bygger kunskap. Fortfarande når vi naturligtvis inte den absoluta Sanningen, men den här metoden med prövning, prövning, och åter prövning ger oss den bästa kunskap vi kan få. Kunskapen är alltid preliminär, i princip kan det alltid hända att nästa prövning gör att modellen måste modifieras men har vi bara det i bakhuvudet, så kan vi ändå med gott samvete tala om kunskap. Det är viktigt att betona att bara för att vi inte kan nå Sanningen, så är inte alla idéer precis lika osäkra. Det är en vanlig reaktion att om ingenting är absolut Sant, så kan vi inte veta någonting alls, utan allting blir bara gissningar. Detta är helt fel! Det är en himmelsvid skillnad mellan sådant som bara är helt oprövade gissningar, sådant som har prövats och visat sig vara fel, och sådant som har prövats och motstått prövningen. Kunskap som har motstått systematiska försök att pröva den är bra mycket mer pålitlig än lösa gissningar, och den skillnaden ska vi inte glömma bort. Även om vi inte kan veta vad som är Sanning om jordens form, så kan vi fortfarande säga med gott samvete att modellen att jorden är ett runt klot är bra mycket bättre än modellen att jorden är en platt skiva. Den runda modellen har motstått prövningar på ett helt annat sätt än den platta. Därmed har vi nått så långt vi kan i vår jakt på Sanningen. Den absoluta säkerheten förblir ett strävansmål i fjärran men vi har ändå kommit fram till systematiska sätt att bygga kunskap som är så pålitlig som möjligt, kunskap som kanske inte är sann men som är så nära sanningen som vi kan komma. Detta systematiska sätt att bygga kunskap som är så pålitlig som möjligt är det som vi kallar vetenskap.