Kliv in i historien Berättelserna

Transkript

1 Kliv in i historien Berättelserna

2 Längtan efter brevet Hej! Jag heter Gustav och jag bor i Stockholms skärgård. jag är ganska ung, jag är 29 år gammal. Innan jag flyttade till Stockholms skärgård så bodde jag i Mälarhöjden. Mälarhöjden är ett av de vackraste ställen jag vet. Men saken är att alla mina vänner säger att jag borde flytta hit. Jag gick och tog en titt på hur det här stället var. Det var vackert, lugnt och stämningen var skön. Jag bestämde mig för att flytta hit. Det var jobbigt att flytta ifrån Mälarhöjden, bara släppa allting. De första veckorna mådde jag inte så bra men efter en tid började jag trivas. Nu så är jag här, sitter i min trädgård och väntar på frukosten. När kommer kökspigan? Vädret är på topp och fåglarna kvittrar som en kör. Igår planterade jag blommor och massor av grönsaker. Hela trädgården ser grön och fin ut. Jag är stolt och skulle aldrig vilja flytta härifrån nu. Idag väntar jag på ett viktigt brev som kommer från min bror. Brevet handlar om hur han har det nu och hur han lever. Där kommer kökspigan! Hej, varför tog det sån tid? Jag är hungrig. Förlåt herrn, jag hade mycket för mig. Här är maten. Tack så mycket. Hoppas att det inte dröjer så länge nästa gång. Nej, herrn. Kökspigan gick. Den senaste veckan har hon börjat slappa. Vad ska jag säga till henne? Det löser sig nog. Jag undrar vad som kommer att stå i brevet? Jag är så nyfiken på det. När kommer hon då, för sjutton gubbar? Jag börjar bli irriterad på henne nu. Jag funderar på att ge henne sparken. Nej, det skulle inte bli bra varken för henne eller för mig. Vädret säger mig att jag ska ta det lugnt. Där kommer hon. Jag sa ju att du skulle skynda dig! Nu har det gått minst en kvart. Varför lyssnar du inte på mig? Det är ju du som jobbar och som vill ha pengar. Ja, det är sant men den senaste vecka har det varit jobbigt för mig. Jag lovar att jag ska skärpa till mig. Okey, det är ju bra. Har du med dig brevet? Det är viktigt. Ja, jag hade med mig det men det stod Till min lillebror. Vem är det? Jag nästan rycker brevet ur hennes hand. Jag River upp kuvertet och börjar läsa Abukar Kan du också gå och se om det har kommit något brev? Ja, strax. Frukostdags - Hanna Pauli

3 Detta måste få ett slut Han ska dö! Han ska lida som tusentals andra i Visby har gjort. Tänk om jag inte kan springa igenom den här folkmassan? Tänk om jag misslyckas? Tänk om hans vakter fångar mig och dödar mig framför min familj? Vad händer med min familj då? Jag måste ändå göra detta, både för mitt hemland och för min hemstad. Jag gör det nu med detsamma. Gud snälla, hjälp mig! Eller nej, eller jo! Jag måste genomföra detta. Nu eller aldrig! Den där danska tjockisen ska dö! Jag står där med tankar som irrar omkring i mitt huvud. Kommer jag att klara av detta? Om jag inte gör det kan hela det svenska riket falla. Jag kommer dö tillslut, men jag måste ändå rädda mitt hemland. Miljontals liv står på spel och jag kan rädda de liven genom att döda Valdemar. Jag hör hur en soldat närmar sig, jag hör fotstegen och skramlet av rustningen. En av hans soldater kommer emot mig. Jag känner hur rädslan kryper längs ryggraden. Vad ska jag ta mig till? Han sliter tag i min arm och börjar rota igenom mina fickor och jag slänger min dolk mot marken. När ska han gå, Gud! Han ger mig en läskig blick, säger något på danska och går iväg. Tack Gud, att han inte märkte min dolk! Jag har väntat i en vecka på detta, jag har gömt mig i min jordkällare. Jag har planerat vad jag ska göra de närmaste dagarna och nu gäller det. Torget är fullt av folk, hur ska jag ta mig igenom folkmassan? När jag är på väg att plocka upp min dolk känner jag en skum lukt och till min förskräckelse ser jag ett avskuret huvud. Jag känner igen detta ansikte! Det är ju min granne! Hans långa gråa hår har trasslat in sig i blodet. Jag försöker att inte gråta men det går inte. Varför högg de av hans huvud? Vad kan en sådan trevlig gammal man ha gjort! Jag mår illa men jag plockar snabbt upp min dolk med darrande händer. Jag går snabbt iväg mot folkmassan. Jag måste sluta slösa tid för snart blir jag upptäckt. Jag kan inte vänta längre, jag måste vända mig om och springa mot Valdemar så detta kan få ett slut. Jag känner hur adrenalinet pumpar inombords. Jag börjar springa mot honom. Jag tar sats och hoppar på honom. Vad ska jag göra nu? Var ska jag hugga honom? Halsen eller bröstkorgen? Jag är för stressad Valdemar Atterdag brandskattar Visby - Carl Gustaf Hellqvist Ahmed

4 Sagan på sängkanten Här sitter jag på kanten av min dotters säng. Jag hör hur lilla Elisa tassar in genom dörren och smyger in under täcket. - Pappa, pappa? Kan du snälla berätta en godnattsaga tills jag somnar, frågar hon snällt. - Självklart stumpan. Vad är det för saga du vill höra? svarar jag. - Kan du berätta om dagen då du mötte vår tappre kungs liktåg och den marscherande hären på väg mot Stockholm? frågar hon. - Självklart kan jag göra det, svarar jag stolt. Det var en kall novemberdag då jag var ute och jagade för att kunna sätta mat på bordet. Jag brukade alltid jaga själv men idag fick jag hjälp av min bror Tor och hans son Mikael. De var till stor nytta, Tor lyckades fälla en räv som han bar på ryggen med huvudet högt. Men det räckte inte, vi fick fortsätta att jaga. Någonting rörde sig i buskarna längre bort så jag smög mig försiktigt fram. Vad kan det vara, en ren kanske, eller en älg? Kanske borde jag vara lite mer försiktig. Jag spanade runt omkring mig, Tor och Mikaels röster hördes som viskningar mellan träden annars var det helt tyst. Jag hade geväret redo för säkerhets skull, men tänk om jag inte hann skjuta och djuret anföll mig, vad skulle jag göra då? Jag kontrollerade en extra gång om vapnet var laddat och gick fram till busken. Jag började svettas, mina händer blev slippriga av all stress. En gnäggning hördes från busken och ut kom en svart hingst. Hingsten stegrade sig och jag såg i hans ögon att han var rädd. Men det var förstås mitt fel eftersom jag stod helt stilla, med ett gevär riktad mot honom. Jag lade vapnet åt sidan och kom fram till det fantastiska djuret. Jag klappade hingsten försiktigt över mulen för att lugna ner honom eftersom han var helt vansinnig. Jag lade märke till att han hade någon slags schabrak, det var blått och hade tre kronor broderat med guld. Jag insåg direkt att det inte var någon vanlig häst, utan att den antagligen tillhörde en svensk soldat som kanske offrat sitt liv för att försvara det mest värdefulla av allt, Sverige. Landet han fötts och växt upp i och som gjort honom till en sann svensk hjälte. Jag hoppade upp på hästen och red mot Tor och Mikael. Tänk om jag skulle bli belönad med en massa pengar för att ha lämnat tillbaka hästen till den rätte ägaren? Äsch! Nu är det inte tid att tänka på det. Till slut hittade jag dem, strax utanför skogen. De spanade längs horisonten. Vad tittade de på? Jag tog mig själv en titt och såg något men var inte helt säker på vad det egentligen var. Det såg ut som ett streck i fjärran men när det kom allt närmare såg jag att det var en här, som precis hade varit ute och krigat. Hingsten galopperade fram till en av soldaterna och blev väl bemött. Hästen måste ha hittat tillbaka till sin ägare och det var jag glad för. Soldaten gav mig en påse med pengar och såg tacksam ut och jag var likaså. Jag gick tillbaka till Tor och Mikael. De blev väldigt glada när de fick syn på pengarna men när vi förstod att det var kungens lik de bar på visade vi alla tre respekt och bugade oss djupt. Sagan är slut och jag tittar på Elisa som redan sover. Hon sover som en liten ängel Jag går ut ur rummet och stänger dörren försiktigt efter mig så att hon inte ska vakna till. Karl XII s likfärd - Gustaf Cederström Ali A

5 Valdemars fall Jag stod där och tittade på honom, den danske kungen Valdemar Atterdag. Jag hade dolken i fickan, jag tänkte på att komma bakifrån och knivhugga honom, döda honom. Jag började röra mig bakåt, mot honom. Jag försökte att smälta in i folkmassan så att ingen skulle lägga märke till mig. Men sen slog mig tanken, hur? Hur skulle jag kunna gå ända fram till honom utan att bli upptäckt av någon. Idén var vansinnig, jag kunde bli dödad direkt. Valdemar och hans soldater var kallblodiga, de bryr sig inte om vem som dör eller vem de dödar. Men sen tänkte jag, jag måste ta den här risken, jag måste döda honom och befria Visby. Jag började gå, långsamt men säkert. Jag tittade runt om mig, försökte smälta in så gott jag kunde. Vart jag än tittade fanns det soldater, jag tittade bakom mig och såg att en soldat knuffades för att komma förbi folkmassan. Jag iakttog honom några sekunder innan jag märkte att det var efter mig han kom. Jag blev genast mycket stressad och började skynda mig mot tronen, svetten rann ner. Jag kände efter om dolken var i fickan och det var den. Jag drog ut den, sakta. Adrenalinet pumpade, det här är min chans! Nu står jag här, beredd på att ta chansen. Jag tänker hugga Valdemar genom trontyget. Jag siktade på hjärtat men jag hugger bakifrån så jag kan inte vara säker på var kniven träffar. Soldaten ropar efter förstärkning och varnar de andra soldaterna, de skyndar sig emot mig. Jag springer fram, det är nära nu. Siktar en gång till och hugger genom trontyget utan att tveka och jag känner hur blodet sipprar ner. Allt står stilla, till och med soldaterna. När de är som mest förvirrade hör jag skrik och oväsen. Det är Visbys befolkning som har startat ett uppror, de börjar kämpa för sin frihet. Jag tar chansen och försvinner i folkmassan. Mitt jobb är klart, jag har befriat Visby. Valdemar Atterdag brandskattar Visby - Carl Gustaf Hellqvist Ali K

6 Karl XII s likfärd Vilket helvete det är. Isen fryser igenom mina tankar. Den tjocka snön omringar mig. Vad skall jag ta mig till? Jag vill hem, hem till mitt riktiga hem. Jag har aldrig varit med om något som liknar det här. Det känns som en ny istid. Jag står på ett berg och ser mig omkring med mina alldeles röda ögon. Jag hör ljud bakom mig. Jag känner igen ljudet. Ljudet av stora tunga kängor som trampar igenom snön. Jag vänder mig om och blir förvånad. Jag är förvirrad. Hur hamnade jag här? Och av vilken anledning? Hur kunde en erfaren kock som jobbade åt en rik sultan i ett palats i det Osmanska riket hamna på ett kallt och tomt berg som det här? Allt jag kan se är snö och istappar som klämt fast sig under bergen bakom mig. Jag darrar. Den iskalla vinden går igenom min kalla kropp. Jag börjar drömma mig tillbaka till åren när jag arbetade åt sultanen. I det livliga och fantastiska palatset. Jag kommer ihåg hur jag genom mitt köksfönster kunde se den gröna trädgården som blomstrade. Det känns helt borta. Jag får ner min kalla hand i min byxficka. Jag kan plocka upp ett papper. Det är brevet från sultanen. Där står att han skickar mig för att jobba åt Karl XII. Jag kan känna ilskan i min kropp men det fanns inget annat jag kunde göra än att lyda order. Tankar flyter genom mitt huvud. Varför och vad ville den svenska kungen med en kock från Osmanska riket? Jag blir förbannad på mig själv för jag vet att mina berömda dolmar är orsaken till att sultanen har skickat hit mig, till det kalla landet, för att den svenska kungen ska få en kunglig måltid av just mig. Men hur och var kungen är har jag ingen aning om. Jag börjar drömma mig tillbaka till mitt liv i det Osmanska riket. Mitt doftande kök med alla smakrika ingredienser. Jag saknar det. Men en sak upprepas i mitt huvud om och om igen. Vem ska nu ta kommandot och laga maten till den rika sultanen? Jag vet att sultanen kan vara väldigt tjurig och envis när han inte får det han vill. Plötsligt vaknar jag till. Jag skakar mitt huvud. Jag känner mig lite snurrig men är ändå ganska vaken. Ljuden som jag hörde tidigare har blivit starkare. Vad kan det vara? Är det någon som är ute efter mig? Det vet jag inte. Plösligt ser jag vad det är... Det är flera soldater, klädda i uniform med svärd i händerna. Jag uppfattar en man som håller en fana. Då förstår jag vad som har hänt. Karl XII är död. Men hur han har dött kommer jag aldrig att få svar på Karl XII s likfärd - Gustaf Cederström Andreas

7 Gustav Vasas intåg i Stockholm Hur orkar alla stå här i det här vädret? Det är mycket varmt och alla människor som står här svettas. Men alla vill förstås se den nya kungen. Mina ben! Jag orkar inte stå här med de här tjocka kläderna. Varför är alla glada? Det är bara en kung som kommer att mörda alla rika människor som bor i Stockholm och sedan ta all makt från de döda, så brukade det vara. Men tänk om han inte är som jag tror utan han istället vill göra Stockholm till en fin och säkert stad? Vågar jag hoppas? Jag ska vänta tills den nya kungen kommer och om jag märker att han inte är som alla andra kungar då hoppas jag. -Där är han, där är han! Vår hjälte är äntligen här! Fy vad de skriker i mitt öra! Vänta lite.. Var är hans gyllene vagn? Jag hör hur människor skriker hans namn Gustav Vasa! Så hans namn är Gustav Vasa, fint namn. Konstig att han inte har en vagn, men hans häst är kanske dyrare än en vagn. Hästen är stor, stark och pälsen är vit och len. Gustav Vasa verkar vara en person som inte överdriver sin makt. Alla andra kungar brukar göra sina intåg mycket överdrivet och det gillar jag inte. Jag börjar hoppas och skriker med de andra. Gustav Vasa, Gustav Vasa!! Välkommen till Stockholm! Jäklar! Han rider fram till mig, vad ska jag göra nu då? -Unge man vill du följa med mig till middag idag på slottet? -Aa. Absolut! Hur?! Av alla dessa människor valde han just mig! Jag måste fråga varför. -Varför valde du mig av alla dessa människor som står här? -För du är den yngsta av alla dessa gamla präster och jag vill ha ungdomen med mig! Gustav Vasa rider iväg på hästen och fortsätter rida mot slottet. Det här kommer att bli en fantastisk kväll! Andres Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523 Carl Larsson

8 Tvätterskan Här sliter min mamma som vanligt och min bror sitter på sin stol och blåser bubblor. Ohh, vad roligt det var när jag också var liten och blåste bubblor. Men istället för att sitta hemma och hjälpa min mamma med allt hon gör och leka lite med min bror så ska jag bli soldat. Jag går ut och krigar istället och vet inte om jag kommer att komma tillbaka levande. Jag är mycket glad att se min bror när han sitter där och blåser och ser söt ut. Ibland så undrar jag varför min mamma jobbar och sliter, för alla pengar går ändå till skatter som kungen behöver för att kunna leva sitt liv i sitt Versailles. Min pappa sliter också, han jobbar som städare i kungens slott men han får inga pengar över. Vi har två kor utanför men de hjälper inte så mycket. Jag tycker synd om mina föräldrar eftersom de jobbar som hundar. Vi har min mammas väninna också som bor bredvid oss och brukar hjälpa min mamma ibland, när hon behöver hjälp. Jag tycker om när jag kommer hem och det luktar soppa på hundra meters avstånd eller när min mamma tvättar, så lyssnar jag när vattnet rinner från tvättbaljan. Jag har tänkt att innan jag går iväg igen så vill jag vara en hel dag bara med min lillebror. Vi tänker ta en promenad i skogen, för att när jag är med honom så glömmer jag allt och alla. Först tänkte vi gå till staden men sen så såg jag mig själv och min bror, hur vi såg ut, och jag tänkte: Hur fan ska vi kunna gå så här, med så smutsiga kläder?. Det sista jag vill göra innan vi kan ta en promenad är att sitta på den där stolen som min bror satt på och blåste bubblor när jag kom hem. Jag går fram till min lillebror och plockar upp honom i knät och sätter mig på stolen och ger honom en kram. Han kan inte förstå allvaret för han är liten, det kanske är sista gången jag ser honom. Jag ber honom att hämta det man blåser bubblor med, för jag vill göra det för sista gången. Men han säger att det inte finns mer såpvatten så jag tar honom i min famn och viskar: Ska vi ta promenaden vi pratade om? Jag ska ta honom till den hemliga platsen dit jag gick varje dag när jag var liten. Medan vi går så ser jag en stor sten och jag kommer på att det var den där stora stenen som jag satt på, och kollade på himlen. Och så plötsligt kommer jag på, att lite längre fram ska det finnas en liten bro som är gjord av sten. Det var där jag sov en kväll när jag var liten och min mamma letade efter mig. Jag tar min brors hand och springer dit för jag vill se om den har förändrats något, men den ser ut så som jag lämnade den för exakt tretton år sen. Till sist blir min bror trött och han vill hem för att leka med sina bubblor som vanligt. Jag måste också gå snart och jag måste säga hejdå till mina föräldrar. Fan, vad jag hatar det! Mamma, jag måste gå nu, säger jag till henne och hon tittar på mig som om hon vill säga: Lycka till min son, hoppas Gud är med dig. Jag ger henne en stor kram. Min pappa står exakt utanför dörren för han vill säga hejdå till mig sist och ge mig råd. Han säger till mig: Min son, gör vår familj stolt. Du vet att det är jätte svårt för oss att släppa dig där ute. En dag kommer du också att bli pappa och då kommer du att förstå. Okej, pappa, säger jag och ger honom en kram och en puss. Medan jag går därifrån kollar jag bakom mig och säger till mig själv: Fan, att tiden går så snabbt. Jag hoppas få se min bror gladare och större när jag kommer tillbaka, för efter mig så är det han som ska dit ut. Tvätterska - Jean Siméon Chardin tal Anxhelo

9 Skridskon bindes Äntligen har det blivit så kallt att isen har lagt sig på sjön. Jag är så glad för nu får jag träffa min bror och hans älskling. Tänk om jag hade en sådan klänning! Jag har alltid önskat att vara som hon. Nu är hon med honom och har redan allting. Nej. Inte som jag, jag är ensam. Åh, vad jag älskar sammetsklänningar! Ett sådant mjukt och skönt tyg är väldigt sällsynt. Jag har en turkos klänning men jag tycker ändå att hennes aftonklänning är mycket vackrare än min. Jag har aldrig haft på mig något så dyrt som hennes klänning. Min bror är så kär i henne! Han älskar att hjälpa henne. Jag ser hur han och hon tittar på varandra medan han villigt håller hennes fot för att hjälpa henne att sätta på sig skridskorna. Tänk om min mamma kommer och ser dem! Vilka fina silkesstrumpor hon har. Hur kan man få tag i sådana underbara mjuka strumpor? Jag undrar hur hon kan stå på de där långa knivarna som min bror hjälper henne att sätta fast på fötterna. Han vill säkert att hon ska falla i hans armar! Åh, vad jag önskar att jag hade en pojkvän som min bror. Han har det så enkelt i livet. Jag ville inte störa dem. Jag vill så gärna prova på skridskor och jag vill att min bror ska ta hand om mig lika mycket som han tar hand om henne. Hon är inte mer värd än mig! En gång hade jag en älskare som var motsatsen till min bror. Det enda som finns kvar av honom är usla minnen. Jag minns en gång då jag skulle åka skridskor med honom och jag föll mitt på skridskoplanen. Han åkte förbi mig som om jag vore luft. Han tyckte säkert att jag kunde klara mig själv. Jag tittar på min brors ansikte och ser hur glädjen lyser i hans ögon. Mina dåliga minnen försvinner och jag önskar att de alltid kommer vara lika glada som nu. Skridskon bindes - Nicolas Lancret tal Athraa

10 På egen hand Jag försökte springa det snabbaste jag kunde på darrande ben. Jag hade svårt att andas men jag sprang ändå. Tänk om de hinner ifatt mig och dödar mig! Jag vände mig om för att se om hundarna fortfarande var efter mig, och det var de men de verkade vara längre bort. Jag kunde höra deras skall även om jag inte såg dem längre. Ljudet från deras skall försvann ju längre bort jag sprang. Efter några minuter gav jag upp, jag orkade inte mer. Just i det ögonblicket såg jag ett svagt ljus lite längre bort i skogen. Jag gick längs stigen med långa och snabba steg för att se vad det var. Då och då tittade jag bakom mig om hundarna fått fart på springandet, men de var borta. Tänk om de får tillbaka energin och börjar komma ifatt mig! Jag vill inte bli uppäten av dem. Det måste finnas något jag kan göra för att stoppa dem. Men det var omöjligt. När stigen tog slut kom jag fram till en enorm bur med ett stadigt galler. Jag granskade buren noga för att se om den var säker. Vad gör buren mitt i skogen? Det kanske är någon människa i närheten! Jag visste att jag nu skulle vara i säkerhet ifrån hundarna. Äntligen skulle jag slippa dem. Jag hittade en ingång till buren och satte mig ner på det kalla och hårda golvet för att vila lite. Den stora trälådan inuti buren fångade min uppmärksamhet. Vad finns det för något i den? Jag fick rysningar. Efter att ha hämtat andan reste jag mig upp och kröp ner i vattenhålet som fanns i golvet. Det luktade fruktansvärt där nere. Det märktes att ingen hade varit där på länge. Nu hade hundarna kommit fram till mitt gömställe. Allt som hände utanför buren kunde jag se inuti mitt huvud; hur hundarna närmade sig medan de andades tyst, hur de satte sig precis utanför ingången till buren. Jag kände hur skräcken kom krypande. Jag sträckte på halsen och fick se något som var ännu värre. Just när hundarna hade lugnat ner sig tassade en leopard fram och närmade sig långsamt. Hur kommer det sig att en leopard är i en bur mitt i skogen? Har den rymt från en cirkus? Har den legat bakom trälådan hela tiden? Nu kommer jag att dö på riktigt, en leopard och två hundar är efter mig! Det är ju omöjligt! Rädslan kramade mitt hjärta. Snabbt duckade jag. Hundarna började skälla igen men leoparden var tyst, vilket fick mig att titta upp igen. Den bara låg där på marken och andades tungt. Den verkade vara skadad. Jag ville hjälpa den men jag vågade inte ta mig upp ur hålet. Till slut tog jag mod till mig och klättrade upp ur hålet när jag såg hur leoparden fortfarande kämpade för att andas. Det fanns inget jag kunde göra för att hjälpa den. Hundarna satt blickstilla med ögonen på mig. De betedde sig annorlunda. De kanske hade tröttnat. Svaga ljud hördes, blad som föll till marken, träd som vajade i vinden. Men det var också något annat. Är det en människa i närheten? Jag vågade inte ta mig ut ur buren eftersom hundarna skulle börja skälla igen. Då kom jag på det, trälådan! Jag skulle använda trälådan för att fånga hundarna. Jag öppnade den trasiga dörren till buren och hundarna kom emot mig. Snabbt placerade jag öppningen framför ingången så att hundarna kunde springa in i den. Jag stängde locket till lådan. Nu kunde de inte komma ut. När jag nu hade chansen sprang jag ut ur buren och in i den mörka skogen. Jag skulle aldrig komma tillbaka. Leopard i bur anfallen av två doggar - Jean-Baptiste Oudry Berfin

11 Min leopard Jag sitter bredvid min leopard och ser på den, hur den lider av smärta. Jag börjar tänka på hur allt det här hände, hur jag träffade leoparden. Det var under kriget mot Spanien. När alla dödades sprang jag till bergen och gömde mig i en grotta. Inne i grottan hörde jag ett ljud, ett morrande ljud som lät lidande. Men jag blev inte rädd utan jag kände en lättnad och tänkte att jag inte var ensam. Jag gick närmare ljudet och där såg jag en vacker och sårad leopard ligga alldeles ensam. Försiktigt gick jag ännu närmare och då vände den sig och tittade på mig med sina ledsna och skrämda ögon. Jag sträckte fram min hand och gav den en bit av mitt bröd. Den tog emot brödet och åt upp det på en halv sekund. Den tittade på mig igen med sina vackra ögon och jag såg i dem hur den ville ha mer bröd. Jag gav den allt jag hade kvar och kände mig stolt över att kunna hjälpa den. Sedan kände jag försiktigt på den fina pälsen. När jag rörde magen kände jag hur något sparkade inifrån, då förstod jag direkt att den var dräktig. Men jag hade inte mer mat så jag gick därifrån med långsamma steg. Efter en stund hörde jag hur den morrade igen. När jag tittade bakom mig såg jag att den följde efter mig. Nu sitter vi i en ny grotta och både jag och leoparden litar på varandra. Jag har ingen aning om när ungarna ska födas så jag tar hand om leoparden så mycket jag kan. Jag går lite närmare den och smeker över pälsen och den slickar mitt ansikte. Jag ser blodfläckarna på den och blir ledsen. Jag undrar verkligen hur den hade det under kriget, hur mycket den led. Nu är allt det dåliga över och jag vill att den ska veta att den har ett mycket bättre liv och att jag aldrig kommer att lämna den. Jag tackar Gud för att jag har träffat leoparden, det känns som ett mirakel att en människa och ett djur kan ha en så här bra relation. Men innerst inne så är jag rädd för att den ska bli dödad eller stulen av någon. Den är det enda jag har kvar och jag vill verkligen inte förlora den. Jag hör hundskall utanför grottan, hoppas hundarna inte kommer hit! Jag ser hur leopardens ögon blir skrämda igen och jag försöker lugna ner den. Skallet kommer ännu närmare och jag fortsätter att lugna ner den men det hjälper inte. Hundarna kan ju höra oss om leoparden inte är tyst. Den fortsätter att morra högt och ljudet av hundarna kommer närmare och närmare. Jag är säker på att de kommer hit så jag tar fram min pistol och väntar på dem. Hundarna har kommit och försöker ta sig in i grottan, leoparden fortsätter att morra och jag oroar mig för att den ska dö av rädsla. Med tanke på att den är dräktig oroar jag mig över ungarna också. Det är ganska enkelt för mig att skjuta hundarna. Jag skjuter dem och springer tillbaka till min leopard. Jag försöker förklara för den att allt är över, att det är bara jag och den kvar. Leoparden är fortfarande orolig, men jag förstår att den inte är det för hundarna eftersom den är glad också. Den har inte de där ledsna och skrämda ögonen längre, de är lite annorlunda. Nu förstår jag vad det kan vara, den ska föda! Leopard i bur anfallen av två doggar - Jean-Baptiste Oudry Berke

12 Målningen Fan! Varför måste vår familj vara kunglig! Jag är ju trots allt den hemliga dottern, Charlotte som ingen vet om. Ändå måste jag stå här i flera timmar och bli avmålad av hovmålaren med mamma och mina syskon. Åh sablar, varför kunde inte jag födas hos en vanlig familj, då kunde jag springa runt och leka på torget. Konstant ska vi följa regler och vara perfekta, niga och vara artiga. Förvisso lever vi ett liv i lyx med bra mat och tak över våra huvuden. De flesta människor här i Frankrike avskyr mina föräldrar och alla andra familjer som lever så pråligt som vi. Folket är väldigt missnöjt, men det kan jag förstå, med all lyx och fördelar vi, de kungliga familjerna, har medan resten av Frankrike håller på att dö i svält. Talglymmeln till piga har spänt åt denna korsett så att jag knappt kan andas, vilken pest och pina! Jag behöver inte ens klä på mig själv, eller får inte faktiskt! Är det lyx eller är jag instängd? Mina föräldrar diskuterar ofta de hot de får från mobben. På sistone har det hänt mycket. För några veckor sedan läste jag ett hotbrev som var skrivet till mina föräldrar. Senast nu i veckan försökte ett par bönder ta sig förbi vakterna, upp till vårt slott, men de blev skjutna. Jag skulle inte kunna tänka mig att något sådant faktiskt kan hända oss, att folket ska vara emot oss. Nej, det kan inte hända! Jag vill fortfarande tro att vi är säkra. De här fåniga fjädrarna på huvudet kliar som attans. Kroppen känns stel med den tajta krinolinen runt midjan och det känns som om klänningen väger ton. Mina småsyskon är så himla bortskämda, de är inte alls lika mig. De är dumma mot vanligt folk, därför att de tycker att de människorna inte är lika mycket värda som vi. Likaså mor och far, som tar allt för sig själva och struntar i alla andra. Men Gud, så snabbt det gick. Målningen är redan klar och den ser gräslig ut... Drottning Marie Antoinette av Frankrike med två av sina barn promenerande i Trianons park - Adolf Ulrik Wertmüller Carolina

13 Uppdraget ``Varför tittar alla på mig? Kanske kommer de på att jag är här av en anledning, de får inte komma på varför!, tänkte Jack som stod vid en plister och tog av sig sin slängkappa som var helt svart. Så föstes han framåt i ledet. Jack blickade upp mot himlen och tänkte: ``Egentligen vill jag inte synda, men denna gång måste jag begå en enda synd. Han gick snabbt mot Gustav Vasas håll och kände hur adrenalinet pumpade i kroppen. ``Nu måste det fungera, nu måste det fungera, upprepade han som ett mantra. ``Tur att jag fick jobbet just den här dagen, med tanke på att det är så ljust. Jack studerade stället noga. Om han skulle behöva fly så skulle det bli lättare om han visste hur. ``Vad trist det verkar här även om det är vackra färger överallt. Varmt är det också, kanske borde jag ordna en picknick! tänkte Jack och skrattade för sig själv. Han gick in i folkmassan för att väktarna inte skulle kunna se honom. En väktare kom fram och tog honom i kragen och sade: ``Vi ska eskortera dig härifrån! Jack kände på sitt svärd och tänkte: ``Om jag hugger honom blir alla rädda och sedan kan jag genomföra uppdraget. Jack tog upp sitt svärd och högg vakten i magen. Det gick så smidigt att ingen märkte något. Jack tittade ner på vakten där han låg och marken förvandlades från gråa stenplattor till röda. Vakten skakade tills han tappade medvetandet och avled. Jack fortsatte med sitt uppdrag, men nu hade han lite bråttom. Jack tänkte för sig själv: ``Varför fick just jag det här uppdraget av kungens bästa vän? Varför kan han inte göra det själv? Han är ingen vidare bra till kungen. Jag bryr mig ändå inte om kungen, han vill bara ha betalt av oss som bor här. Han mindes tydligt natten när han träffade kungens bäste vän. Hur han övertalade ho- nom med guld och ökat inflytande i Rådet. Han mindes tydligt vännens ord: ``Döda kungen och du får hela hans rike och allt som du vill ha. När han tågar in i Stockholm med hela sitt följe kan du sticka ner honom. Jack tänkte för sig själv hur löjligt det egentligen var. ``Ska jag bara hoppa fram som om jag var en lustigkurre? Nej, jag måste komma på något bra sätt. Jag vet att kungens bästa vän säkert vill lura mig, han sa ju inte ens vad hans namn var. Men det är ingen fara, då dödar jag honom också. Jack fortsatte att gå framåt, han tyckte att han såg kungen rida på sin vita häst. ``Där är han ju! Jack kände hur hans hjärta började slå och han blev stressad. ``Nu är det på riktigt tänkte han. Jack började smyga fram, han slingrade sig förbi folket som stod och tittade på kungen. Till slut stod han några meter ifrån konungen. ``Varför gör jag ingenting, första gången i mitt liv känner jag mig tveksam i en sån här situation. Varför det är så vet jag inte, kanske för att det är kungen. Jag dödade ju vakten för tio minuter sedan! Jack struntade i om han var arg och sprang rätt ut bakom kungen och drog ut sabeln, hoppade upp och där blev det svart. Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523 Carl Larsson Cewin

14 Oturen Jag skymtar en rörelse mellan träden och får syn på den stora galten. Jag greppar geväret och siktar mot galtens huvud. Precis när jag ska skjuta drar jyckarna i kopplet och springer iväg. Jäklar! Galten springer säkert iväg nu! Jag ropar på hundarna men de lyssnar inte. De har aldrig varit så galna. Vad är det för fel på dem? Finns det något viktigare än galten nu? Varför måste det regna just idag? Mina fötter fastnar i leran, det gör att jag inte kan springa så snabbt. Jyckarna slår av takten och det gör jag med. Jag får syn på något stort längre fram, det ser ut som ett litet hus utan något tak. Konstigt att det ligger här, mitt i skogen. Vill jyckarna få uppmärksamhet genom att skälla? Eller blev de rädda för något? Ser jag rätt? Är det en katt? Det är en riktigt stor katt. En sådan katt har jag aldrig sett. Pälsen glänser och verkar vara len och färgerna är så vackra. Katten är mycket större än vad jyckarna är. När katter viftar på sina svansar betyder det att de är irriterade. Det är nog bäst om jag tar jyckarna härifrån, de kan göra katten arg eller rädd. Någon har kanske lämnat katten i skogen för att den ska dö? Personen kanske vill bli rik med hjälp av den vackra pälsen? Jag vet vad som kommer att hända när jag kommer hem utan ett byte. Min fru ska börja gnälla igen. Jag vet vad hon kommer att säga. Att jag är så lat och inte bryr mig om familjen, att jag säkert vill att de ska dö av hunger. Fast det inte är sant. Jag ska bara lämna jyckarna i deras bur, utan att hon ser och sen ska jag gå tillbaka till den stora katten. Jag kan fortfarande inte förstå att en sådan stor katt befinner sig i skogen vid mitt hus. En så stor katt har ingen i Frankrike någonsin sett! Pälsen måste vara mycket värdefull. Fast det inte går att springa i leran, försöker jag att komma fram till katten igen. Kanske kan katten hjälpa mig bli rik? Då skulle min fru älska mig. Leopard i bur anfallen av två doggar - Jean-Baptiste Oudry Claudia

15 Min leopard Nej! skrek jag med gråten i halsen. Jag fick en klump i magen, och kände hur tårarna steg för ögonen. Leoparden, min bästa vän, skulle avlivas och jag kände hur sorgen bara växte i mig. Jag visste inte vad jag skulle göra för att rädda honom. Jag tittade på mor och hoppades att hon skulle förstå mig och övertala far, men hon tittade bort, hon höll med honom om att leoparden behövde avlivas. Jag sneglade på far och han mötte min blick. Men far, leoparden vill ingen något ont, sa jag samtidigt som jag kände hur tårarna rann nerför mina kinder. Den skapar oro bland mitt folk, därför ska den avlivas, svarade han. Jag ska inte låta dig ta hans liv!, skrek jag samtidigt som jag kände att jag blev röd i ansiktet. Aldrig! Han är min och jag bestämmer! Far ställde sig upp och jag fick en hård örfil av honom, hans hand var torr. Jag hade höjt rösten mot kungen, något man inte fick göra. Jag stirrade på far, han var andfådd, mor stod bredvid och bad honom att låta mig vara. Min sorg hade nu förvandlats till ilska. Jag ville bara skrika, aldrig hade jag känt den här känslan förut. Jag tittade på mor och far en sista gång innan jag sprang därifrån. Jag sprang ut i skogen, jag sprang som jag aldrig sprungit förut. Träden stod nakna och svajade. De röda löven låg som ett täcke på marken. Jag stannade och blundade, lyssnade på alla fåglar, kände den svala brisen mot min hud, lukten av all blöt jord. Naturen lugnade ner mig. Jag sprang mot buren där leoparden låg. Månskenet gjorde att pälsens färger glänste, den var så vacker. Jag kunde inte tillåta dem att avliva min bästa vän. Han hade blivit viktigare än mitt eget liv. Jag satte mig på marken intill buren och började gräva. Jag grävde fort för jag ville komma in till leoparden. Jag ska rädda dig, viskade jag. Jag var helt svart om händerna. Men hur jag såg ut var det sista jag tänkte på. Jag kröp igenom den lilla öppningen och täckte igen den genast, sedan la jag mig vid leoparden. Glädjen spreds i kroppen, jag var här nu, ingen skulle ta honom ifrån mig. Tiden gick och jag lade mig i höet. Det var stickigt och det kliade men jag somnade ändå rätt fort. Jag sov djupt, men väcktes tidigt av att fars doggar skällde utanför buren. De hade hittat mig. Doggarna stod och skällde och saliven rann ner för deras äckliga käftar. Jag ställde mig upp. Aldrig skulle de ta leoparden ifrån mig. Aldrig Leopard i bur anfallen av två doggar - Jean-Baptiste Oudry Emelye

16 Valdemar Atterdag Nu jävlar, nu ska han dö. Jag känner hur svetten rinner från min panna, hoppas att det inte kommer i mitt öga. Jag får inte missa. Aj, det gjorde ont, men jag har inte tid att torka mitt öga. Jag måste sikta rätt. Jag minns hur Valdemar Atterdag kom med sina soldater till Gotland, hur marken och byggnaderna skakade. Vi gotländska försvarare hade knappast en chans. Vi hade skyddat oss med enkla sköldar av trä medan Valdemar Atterdags soldater har en ylletröja. Över den har de dragit en lång skjorta, en brynja, flätad av små järnringar. På huvudet har de en stor hjälm som vilar på axlarna. Många av gotlänningarna som inte hade fyllt 20 år och några barn har redan dött under striden. Jag hade hört ett rykte om att Valdemar Atterdag var i Gotland för några veckor sen. Han var utklädd till kvinna och studerade Gotland och hur han skulle anfalla oss. Jag önskar att jag hade träffat honom då! Jag och mina vänner bestämde oss att döda den danska kungen för att han tog vårt guld och silver, vi såg hur han tog guldet och silvret från folket. Det var kedjor och smycken jag och mina vänner hade gjort. Det gjorde ont i våra hjärtan. Om gotlänningarna inte skulle ge kungen guld och silver så skulle han bränna ner Visby. Vi planerade hur vi skulle döda den danska kungen. Jag sa att jag skulle skjuta honom med ett armborst och två av mina vänner skulle skjuta soldaterna för att jag skulle hinna rym- ma därifrån. Men en vän tyckte att vi skulle försöka skjuta honom från två olika håll. Det är omöjligt att skjuta från två olika håll, man måste gå fram annars kommer man att träffa någon annan, sa jag. Dagen innan vi skulle döda den danska kungen kom en gammal man till mig, han frågade om han kunde få låna lite guld från mig. "Vad ska du göra med guldet?" frågade jag. "Jag ska ge den till den danska kungen annars kommer han att döda min dotter", svarade han. "Imorgon kommer vi att döda den danska kungen, vet du var han har din dotter?" frågade jag. "Jag vet var han håller henne fången, han har henne i den stora byggnaden bakom sin stora stol", sa mannen. "Säg till din dotter att hon ska springa ut efter att jag har skjutit kungen", sa jag. "Det ska jag göra, tack så mycket och lycka till imorgon", sa mannen. "Tack, ha det bra", svarade jag. Ska jag släppa iväg pilen nu, nej kanske inte nu. Jag kan inte se något med mitt högra öga, men hur ska jag kunna träffa honom då? Jag måste chansa, nej, jag vill inte chansa, jag måste döda honom annars kommer jag och många andra att dö. Jag släpper pilen vid tre. Ett, Två, Tre. Ja, Jag träffar rätt. Valdemar Atterdag är död! Nu måste jag springa iväg. Jag hör hur kaos bryter ut på torget medan jag springer. Valdemar Atterdag brandskattar Visby - Carl Gustaf Hellqvist Fadi

17 Förlusten Stackars lilla pojke som miste sin far på grund av det jäkla kriget. Jag sneglade på honom ännu en gång och tyckte synd om honom. Han bara satt där på taburetten och blåste bubblor. Han har inte sagt ett ord sen olyckan skedde hans far. Hur kan man döda människor bara för makt? Jag la sopkvasten ifrån mig och började skura golvet. Stephanie kom in genom ytterdörren och började tvätta kläder direkt utan att säga något. Ljudet av vattnet och lukten av nyskurade träplankor var en känsla jag hade varit med om förut men jag kommer inte på var. Efter en stund hörde jag inget plaskande med vattnet längre. Jag visste att Stephanie skulle kommentera vad jag håller på med när som helst. Börjar du skura golvet innan du sopar? Hur tänker du? Jag visste det! Jag tittade upp på henne och kände mig spänd. Men jag tog ett djupt andetag och försökte ta det lugnt. Jag har redan sopat. sa jag och försökte låta hur avslappnad som helst. Hon skakade på huvudet och fortsatte tvätta kläderna. Vad har hon emot mig? Hon måste alltid kommentera allt jag gör och frågesätta var jag har varit. Hur länge kommer hon hålla på så här? Alla i stugan var deprimerade. Hon kanske blir sitt gamla jag om en vecka eller två? Jag måste ha tålamod och vänta. Jag ställde mig upp och gick in till Estelle som hängde kläder på tork. Hon sjöng en visa som jag aldrig hade hört förut. Mamma. Det var det första som slog mig när jag såg Estelle hänga kläder på tork med ett leende på läpparna. Hur kommer det sig att hon inte är lika ledsen som de andra? Vem vet, hon kanske är det men inte vill visa det och bara gå vidare? Estelle vände sig om och blev skrämd. Med handen vid brösten tittade hon på mig utan att säga något. Hon slutade sjunga sin visa och fortsatte hänga alla kläder. Precis när jag skulle gå fram och hjälpa henne hörde jag en röst kalla på mig. Det var Stephanie. Sopa om golvet, det ser helt för djävligt ut Jag orkar inte längre. Jag orkar inte leva på det här viset. Jag vill vara fri. Bort från alla. Leva utan fattigdom. Men utan att tveka gick jag raka vägen tillbaks och började om från början. Tvätterska - Jean Siméon Chardin tal Fardowsa Sodal

18 Det mjukaste jag känt När jag vaknade hörde jag hur hundar skällde långt borta i skogen. Jag var rädd att hundarna skulle komma men jag var nyfiken på varför hundarna skällde. Jag bestämde mig för att gå in i skogen och ta reda på varför hundarna skällde. Jag hade aldrig hört hundarna skälla på det sättet. Det lät som att hundarna var rädda och arga. Jag började gå in i skogen och hundskallen kom närmare och närmare. Det blev mörkare och mörkare och jag gick sakta och försiktigt. Jag såg att hundarna skällde på en bur. Det var en stor bur med starka galler. Jag förstod inte vad som var inne i buren. Det visade sig vara en stor katt med orange päls och svarta fläckar. Jag har inte någonsin sett en sån katt. Hundarna var utanför gallret och skällde mot den stora katten. Leoparden brydde sig inte alls, den låg och vilade. Jag stod bakom ett träd och jag kollade på den stora leoparden. Jag var så förvånad, jag förstod inte alls vad som pågick där. Jag var rädd att hundarna skulle upptäcka mig bakom träden. De svarta hundarna med de röda ögonen brydde sig bara om leoparden. Leoparden var dubbelt så stor som hundarna. Plötsligt märkte jag att burens grind var öppen och jag sprang in i buren som en blixt. Leoparden tittade förvånad på mig. Försiktigt klappade jag den och dess päls var det mjukaste jag hade känt. Leopard i bur anfallen av två doggar - Jean-Baptiste Oudry Fatih

19 En vilsen flicka Det är fullproppat med människor. Rädda människor. Det ser hemskt ut. Var är jag? Jag ser en man släpas av en soldat. Han behandlar den stackars mannen illa. Jag ser stora baljor fyllda med mynt, silver och guld. Jag tror inte någon märker om jag bara tar lite. Jag tar och ser vad som händer. Tänk om någon ser mig? Jag sträcker min hand sakta mot baljan och håller koll så att ingen ser. Jag tar två mynt nej tre nej fem eller jag tar bara 10 kanske 20 också. Plötsligt känner jag att någon tar tag i min arm. Panikslagen släpper jag alla tjugo mynten som jag håller svettigt hårt i handen. Det är en man med rustning, förmodligen soldat. Jag försöker göra mig fri från soldatens hårda grepp om min arm. Han kommer att ångra det här, förbaskade soldat! Utan att tänka biter jag honom i handen och han släpper genast taget. Jag springer allt vad jag kan men jag vet inte riktigt vart jag ska. Jag vänder mig snabbt och ser om han fortfarande förföljer mig, men han är borta. Vilsen i folkmassan står jag, en 9 årig flicka helt ensam. Mor, var är du? Jag måste hitta henne. Vem ska jag fråga? Jag hör två kvinnor tala på tyska. De pratar om en kvinna som har samma namn som min mor. Johanna. Det betyder Gud är nådig. Jag frågar de två kvinnorna om Johanna och de skakar sorgligt på huvudet. Jag förstår direkt vad de menar. Soldaterna har tagit henne. Nu är det kört, tänker jag. Jag har varken en mor eller en far. Jag är föräldralös. Jag tänker på hur det var när min far försvann. Jag vaknade mitt i natten av ett ljud. Jag gick upp för att se vad det är och jag såg pappa som smög ut med en resväska. Jag antog att han inte ville väcka oss. Skulle han resa någonstans? Dörren stängdes innan jag ens hann gå fram till honom och han var borta. Jag gick fram till fönstret och såg på när han sakta försvann in i dimman. Mor vaknade efter en stund, helt bedrövad, förkrossad. I handen höll hon en blöt lapp, blöt av alla tårar hon fällt. Hon kramade om mig så hårt att det gjorde ont i bröstet. Jag kramade henne tillbaka och viskade i hennes öra allt kommer att ordna sig, jag lovar. Jag tog lappen från hennes hand och försökte läsa. Jag var trots allt bara 6 år men jag kunde läsa lite. Han hade åkt, han skulle bli en soldat. Han hade lämnat oss. Från och med nu hade jag ingen far. Jag är så förbannad! Valdemar sitter där på sin kungliga tron och ler, ler stolt för att han har tagit det han vill. Två baljor fyllda med guld och allt värdefullt. Nu kan han gå sin väg. Stick bara, ingen vill ha dig här. Jag är hungrig. När åt jag senast? Har någon ätit överhuvudtaget? Jag tror det, eftersom det fanns mer rika människor än fattiga här, men ingen jag känner till i alla fall. Valdemar Atterdag brandskattar Visby - Carl Gustaf Hellqvist Fatima

20 Döden Alla andra springer för att de vill försvinna härifrån så fort som möjligt och det vill jag också. Fast jag står kvar här som en staty och vet inte vad jag ska göra. Kungen, Valdemar Atterdag, sitter uppe på tronen och låtsas inte bry sig men jag tror att djupt inne hos honom finns det en del som inte vill att det ska ske. Han har tillräckligt med makt och han kan få allt han vill ha, men ändå så vill han ha mer. Jag ser en liten pojke som bär fat gjorda av guld. Det är för mycket som händer. Det är för många tankar som snurrar runt i mitt huvud. Allting som jag hade har försvunnit och min värld har förvandlas till ett helvete. Jag vill åka tillbaka till tiden när jag var lycklig, till tiden när jag hade de som jag älskade mest bredvid mig. Jag och min man bodde i en liten stuga och ibland gick vi hungriga i flera dagar för att vi var så fattiga. Min man var en bra jägare, ibland när han hade tur så sköt han några djur med pilbågen eller fångade dem i fällorna. Ett år efter vårt bröllop födde jag min son, han var det vackraste som jag hade sett i hela mitt liv. Min uppgift var att skydda honom från allt farligt och allt ont. Men jag klarade inte av det. Tiden gick och han blev större och större. Plötsligt var han en sjuårig pojke och precis som alla andra barn gillade han att leka, busa och upptäcka nya saker En dag var jag och min son på en liten utflykt till ängen för att tillbringa tid tillsammans. Han såg en gul fjäril och började genast jaga efter den och försöka fånga den med sina små händer. Han ramlade flera gånger men ändå gav han inte upp. Jag satte mig ner och rev gräs från marken. Efter några minuter märkte jag att gräset var blött. Jag vet inte riktigt varför jag inte hade hjälpt honom att fånga fjärilen, kanske för att jag ville att han skulle lära sig något nytt med livet. För att lyckas så måste man misslyckas först. Men jag tänkte att det var fel från min sida att inte göra något. Jag hade slutat hålla koll på honom medan jag satt där och tänkte. Plötsligt var han borta. Han är borta, han är borta, orden snurrade i mitt huvud. Jag reste mig upp helt panikslagen. Han gick säkert till skogen. Där måste han vara, jag kommer att hitta dig, sa jag till mig själv flera gånger. Jag letade överallt, i buskarna, bakom träden, i grottorna, jag gick ända ner till sjön men jag hittade inte honom. Jag hittade inte honom och det kommer alltid att vara mitt fel. När jag var på väg hem tänkte jag bara på hur jag skulle kunna berätta vad som hade hänt. Men då såg jag plötsligt honom, liggandes i en stor blodpöl. Jag kunde inte tro mina ögon. Det var inte sant utan det måste vara en mardröm. Jag rusade fram till honom och letade efter hans puls men jag hittade den inte. Hans kropp var redan iskall. En soldat knuffar mig så hårt att jag ramlar ner på marken. Det är inte rätt det här som soldaterna gör. De står på fel sida. Vart ska jag ta vägen nu? Jag har ingenstans att gå. Medan jag ställer mig upp ser jag danska soldater komma åt mitt håll. Det enda som är kvar är att springa för livet. Valdemar Atterdag brandskattar Visby - Carl Gustaf Hellqvist Gabi

21 Leoparden Jag hörde dom där hundarna skälla på den fina katten gul med päls och svarta fläckar. Jag har aldrig sett en finare katt än den! Men hundar har jag sett när jag gick runt, både snälla och dumma. Vad ska jag göra? Hur ska jag få bort dom där hundarna? Katten är alldeles rädd! Jag måste göra något! Kollar runt omkring mig. Hundarna måste bort! Jag känner mig dum som inte kan göra något. Jag måste försöka få bort hundarna. Så att jag kan rädda katten. Jag skrek åt hundarna men de gick inte bort. De blev bara argare! Jag hatar hundar! När jag var liten så hade jag också hund, den tyckte jag om. Men den dog och sen dog mina föräldrar och det kom några engelska soldater och tog över mitt hus. Jag blev en luffare sen som går från by till by. För att få lite mat i magen. Jag drömmer alltid om ett bättre liv. Men nu tittade jag mig omkring för att se om jag kunde hitta något, en sten eller en käpp. Jag hittar ingenting men när jag tar ett steg så råkar jag trampa på en pinne. Jag tar upp den och skriker: Försvinn hundar! Sedan kastar jag pinnen mot hundarna. Men de springer inte. NEJ! Varför kan de inte gå! Jag är rädd och arg. Men nu tröttnar jag, tror att de springer iväg. Då blir jag glad! Katten var så trött att den har somnat. Jag ser runt mig, har jag gjort det här? Jag lyckades göra något i mitt liv för första gången, så roligt! Men nu kommer hundarna tillbaka, jag börjar tröttna. Äh, jag orkar inte längre hålla på med dom här hundarna! Men vad har hundarna i munnen, mat! Jag är förvånad De här hundarna hämtar mat till katten. Jag blir ännu gladare, hundarna vill säga förlåt till katten och hundarna och katten kommer att bli vänner tror jag. Jag kan inte hundspråk eller kattspråk men de blir nog vänner till sist. Nu är jag på väg till en annan by, också om jag är en luffare så är jag glad. Leopard i bur anfallen av två doggar - Jean-Baptiste Oudry Hakan

22 Leoparden och jag Fan, vad gallret skaver mot armarna! Jag vänder långsamt min arga blick från doggarna till leoparden och blir genast mycket gladare. Hon ligger där med tassen i vattenskålen. De vackra svarta fläckarna blir större och större ju längre ner de kommer på de kraftiga benen. Med dreglande käftar försöker doggarna komma åt leoparden. Jag skriker åt dem att försvinna och går sedan in bakvägen till buren. På baksidan av buren möts jag av leopardens ägare. Hon har fått leoparden som en gåva av en älskare, men klarade inte av att ta hand om den. Därför är jag här som hennes hjälpreda och tar hand om leoparden, men dock utan att få betalt. Snåljåp, muttrar jag för mig själv och går vidare. Jag går in till leoparden och sätter mig intill henne, ett ilsket morrande hörs från henne. Då märker jag att doggarna är tillbaka. "Sjas", skriker jag och kryper ytterligare närmare leoparden. Höstacken bredvid oss är tydligen något som ska värma henne, men det fungerar inte alls. Det känns som om tusen nålar greppar tag om mig och bedövar mig. Kylan i den mörka buren påminner om hur jag hade det förr. Jag minns det mörka och kalla rummet som jag och mamma bodde i. Utan några tavlor på väggarna eller andra dekorationer var vi ändå nöjda. Hon tvättade våra kläder medan jag nynnade på hennes favoritvisor. På det knarrande trägolvet satt jag. Med tvättbaljan intill mig och en hög kläder bakom mig pillade jag i fogen mellan golvplankorna, men hittade enbart damtussar. Trots fattigdom var barndomen den lyckligaste tiden i mitt liv Hur ska jag kunna ta hand om leoparden när jag inte ens får pengar till att köpa mat till henne. Jag skulle lätt kunna få ett annat jobb där jag åtminstone tjänar lite pengar och inte behöver se denna otrevliga tant varje morgon. Det enda positiva med henne är att hon tillåter mig att bo i sitt vackra hus, där väggarna har dyrbara utsmyckningar och fina tavlor hänger överallt. Men utan att få pengar klarar jag inte av att sköta om leoparden och måste kanske överlämna henne till någon annan uttråkad adelsdam. Om ägarinnan snart inte säljer leoparden kommer den att dö av svält. Som alltid sliter de två doggarna i gallret men leoparden reagerar inte som de väntat sig. Tystlåtet ser hon på mig och jag på henne. Hon är helt utmattad av hunger. Utanför buren ser jag till min förvåning att frun i huset sopar gången mellan buren och huset. Chockad står jag och tittar på henne eftersom det är första gången hon gör det själv. I vanliga fall är det jag som gör det medan hon går förbi och påpekar att allt jag gör är fel. Jag tar tillfället i akt att försiktigt ta upp frågan om pengar. Jag försöker vara diskret men det är svårare än jag tror. "Vad är det du nu vill, är det pengarna igen eller har du något vettigt att säga?" Hon låter otrevlig som alltid, och för första gången svarar jag otrevligt tillbaka: "Ja, det är om de förbannade pengarna. Du förstår väl inte sådant eftersom du går runt med klänningar som är värda flera tusen, men en dag kan du prova att gå runt med mina trasiga kläder utan några pengar och arbeta åt någon annan. Sedan är du väldigt välkommen att klaga på hur jag städar". Det känns som att en stor tyngd lyfts bort från mina axlar. Efter en lång tystnad stammar hon fram: "Förlåt, du är en suverän betjänt och jag ska betala för leoparden efter att jag sopat klart". Jag vet nu vad lycka innebär. Leopard i bur anfallen av två doggar - Jean-Baptiste Oudry Helin