På väg till Nidaros om historien som inspirationskälla för pilgrimsvandring Motiv i förändring och kvarstående effekter.

Transkript

1 På väg till Nidaros om historien som inspirationskälla för pilgrimsvandring Motiv i förändring och kvarstående effekter. Källa I: I pilgrimsled en medeltida vandring i nutid. Anders Beijbom. Skribent (Pilgrimsvandringen från Selånger till Trondheim 1958). Jag har även tillgång till tidningsurklipp från reportagen om vandringen. Den lilla boken kan hittas via antikvariat och bibliotek. Källa II: Moderna pilgrimer Om en vandring från Hälsingland till Nidaros. Sammanställning i ett häfte med vandrarnas egna minnen i text och bild. Föreningen Pilgrimer, Metod: Båda skrifterna bygger på faktiska händelser. Kanske är Anders Beijboms skildring av pilgrimsvandringen färgad av hans behov av att göra en bra reportageserie, men jag tror att man i båda fallen faktiskt försökt berätta som man upplevde vandringen och om det som gjort mest intryck. Moderna pilgrimer har getts ut bara till den närmsta kretsen och utan vinstintresse, bara för att få berätta och dokumentera. I båda textkällorna finns det ganska lite om motiven till vandringen. Jag har försökt, både vid genomläsningen av texterna och vid genomgången av intervjuerna, att se på det som faktiskt sagts utan att tolka in för mycket av egna synpunkter i redovisningen av innehåll, m m, syften/motiv till vallfärden, pilgrimsideal som framkommer, berättarens syn på sig själv och sina medpilgrimer. Källa III: Intervjuer med några av pilgrimerna (3-4) som deltagit i vandringarna 1958 Kalle, som var 15 år 1958, den yngste i gruppen och den ende som mig veterligt minns och kan berätta om vandringen Lena (som vandrat merparten av sträckan) och Jonna (som också varit med nästan hela vandringen och också var den yngsta vandraren), samt Ulf, (som deltog under slutsträckan och som fått hela sitt liv förändrat av pilgrimsvandring). Metod: Samma fråga har ställts till alla intervjuade. 1) Vilket var ditt motiv för att börja pilgrimsvandringen? 2) Förändrades ditt motiv under vandringen och i så fall hur och när? 3) Finns något kvar av vandringen hos dig nu idag? Intervjuer, i de flesta fall via mail. Några gånger har jag fått ställa följdfrågor, som då gällt medeltidsmotivet, upprepning av frågan om huruvida en förändring skett under vandringen. Innehåll: Sid 1 Källor och metoder (enligt PM för kursen), samt innehållsförteckning Sid Sid Sid 4-5 Intervjuer Sid 6 Slutsatser Bilagan Pärlor för pilgrimer; sällsamheter längs Stråsjöleden hör till Ulf Krantz berättelse, men är nyskriven av Elisabeth Andersson /Elisabeth Andersson elisabeth@pilgrimstid.nu Enångers medeltida kyrka: Sankta Ragnhild av Tälje Frodos vandringssång och kanske den nutida pilgrimens? The Road goes ever on and on Down from the door where it began. Now far ahead the Road has gone, And I must follow, if I can, Pursuing it with eager feet, Until it joins some larger way Where many paths and errands meet. And whither then? I cannot say. Fellowship of the Ring, Tolkien

2 I) I pilgrimsled en medeltida vandring i nutid Bakgrund: Vandringen arrangerades genom Sundsvalls Tidning (ST), där initiativtagaren och deltagaren i vandringen, Anders Beijbom (AB), var redaktör. Deltagarna verkar ha handplockats bland dem som anmält intresse, alternativt fått inbjudan. AB sammanställde de reportage som trycktes i ST men lade till texter från några av dem som var med. Deltagare: Anders Beijbom (initiativtagare, redaktör på Sundsvalls Tidning), Carl-Ove Bylin (yngst, 15 år, intervjuns Kalle), Bertil Thunström (kyrkoherde och färdledare), Stig Ehnebom (fotograf), Hans Sahlén (också en av ungdomarna), Inga-Britt Wallstedt (sjukgymnast och hälsokostentusiast), Rolf Björnstad (äldst, 55 år, norrman, filosofen), Oddvar Solheim (norrman). Senare anslöt också Johan Hemmingsson. Vilka kan ännu berätta? Vad jag vet lever Stig Ehnebom. Jag träffade honom och vi pratade om vandringen för några år sedan, men han var redan då rätt försvagad av sjukdom. Den ende som jag kunnat intervjua är Kalle Bylin, som ännu är synnerligen aktiv och bor i Hudiksvall. Innehåll: I den lilla boken (59 sidor) berättar Anders Beijbom ganska humoristiskt om vandringens planering och förankring (stöd och följebrev från Härnösands stifts biskop, stadsfullmäktiges ordförande i Sundsvall och en uppmaning från Landsarkivet att samla in uppgifter om källor längs vägen), utrustningen (man går i vadmalskåpor, rep om midjan och läderkängor i slutet av juni!). Allt eftersom presenteras de som är med på vandringen och hur man sedan dag för dag (ca juni 1958) tar sig fram från Selånger (Sundsvall) och följer den väg som enligt en stark tradition var den som Sankt Olof tog till Stiklestad. Sedan fortsätter de söderut till Nidaros/Trondheim. Texten är ofta så gott som identisk med de tidningsartiklar som under vandringen publicerades i Sundsvalls Tidning, där Anders Beijbom som sagt var redaktör. Det vänliga mottagandet och intresset från allmänheten lyfts fram, några incidenter som pilgrimerna får bevittna, t ex ett reajaktplan som störtar när pilgrimerna vilar vid en källa och sjunger Härlig är jorden ja, det finns mycket som inspirerar tidningsmannen, men där finns också en (som jag uppfattar det) äkta gripenhet inför naturens storhet. Andliga erfarenheter finns också med, om än tämligen lågmält. Med finns också kyrkoherde Bertil Thunströms meditationer, Inga-Britt Wallstedts tankar, samt historik omkring Sankt Olof och pilgrimsfärder skrivna av överinspektorn och forskaren Carl Viksten, som givit gruppen goda råd inför vandringen. En hel del medeltidsromantik kommer till uttryck både här och där; är det medeltida så är det äkta. Motiv: Deltagarnas motiv är inte alltid uttalade men, i de fall de framgår, växlande. Initiativtagaren AB förefaller mest intresserad av att uppleva ett otidsenligt äventyr genom vandring i de medeltida pilgrimernas spår, uppleva lite av det de upplevde, samla information för Landsmålsarkivet i Uppsala, samt göra intressanta reportage. Kanske ser han på sig själv och sina medvandrare mer som nutida efterföljare till de medeltida pilgrimerna än som någon som går av samma skäl som den medeltide pilgrimen förväntas ha. Fotografen Stig E är också han intresserad av att göra reportage. Inga-Brita, den enda kvinnliga deltagaren, har målet att visa att hennes hälsoidéer håller. Flera tycker främst att det ska bli ett spännande äventyr ett otidsenligt äventyr. Hans Sahlén hoppas att han ska ha något att berätta när han kommer tillbaka till skolan, som en merit. Kyrkoherden Bertil Thunström blir utsedd till ledare för gruppen och han håller meditationer och andakter. Att man sjunger psalmer och deltar i gudstjänster visar kanske att det andliga perspektivet finns med, som något som hör till pilgrimslivet. Nog strävar man ändå efter flera de ideal som man idag anser vara förknippade med en pilgrim: andlighet, enkelhet, långsamhet (trots att man avverkar sträckan Selånger-Stiklestad-Nidaros på 17 dagar, någon dags etapp blir c:a 6 mil!) Motiv i förändring: En av deltagarna säger att han kommer att säga varför han gått när han är hemma igen, vilket möjligen betyder att han förväntar sig att efterhand få veta varför han gått. Naturupplevelserna, framför allt i fjällen, och framkomsten till Nidaros beskrivs av författaren med en högtidlighet och en evighetskänsla som inte verkar ha funnits i början. Likaså sker en sammansvetsning i gruppen som gör att de förvandlas. Tacksamheten över generositeten hos dem som tar emot längs vägen och över att ha lärt känna både folk och bygd finns också med mer mot slutet av vandringen. Det verkar ha blivit större än vad deltagarna förväntat sig. En av deltagarna intervjuas (Kalle, se sid 4).

3 II ) Moderna Pilgrimer Bakgrund: En vandring som ägde rum, efter inspiration av ett EU-projekt, Medeltid i Hälsingland startade ett tjugotal vandrande pilgrimer tillsammans med ungefär lika många ryttare från Skog i södra Hälsingland och 2004 gjordes en filminspelning med ryttarna Vägarna till Nidaros som handlar om pilgrimsvandring under medeltid och om ryttarnas upplevelser när de gör samma färd till häst. Ryttarna drog till sig allas blickar och beundran där de kom i sina medeltidsdräkter. Från 2005 fanns inte ryttarna med. Pilgrimsvandringens ledningsgrupp hade avböjt att medverka i filmen, eftersom man ansåg att detta skulle störa vandringens stillhet. Under sex år tog sig vandrarna fram cirka 10 mil varje år i riktning mot Trondheim, dit man kom fram dagen före Olavsfesten 2008, efter cirka 600 km. Året efter sammanställde man ett häfte med pilgrimernas berättelser under titeln Moderna pilgrimer. Vandringen tas upp i Anna Bremborgs bok Pilgrimsvandring på svenska. Inspirationen från medeltidsprojektet tog sig uttryck i att många hade sytt sig medeltidsdräkter, men det fanns också önskemål om att få vandra långsamt och under tystnad, slippa mobiler, kameror och annat som kunde störa. Dessa regler om teknikförbud gällde speciellt de första åren, men tystnaden och långsamheten fanns med under hela vandringen. Deltagare: Deltagarna växlade, men en liten grupp gick med under alla etapper. Tre av pilgrimerna, som också medverkar eller omnämns i häftet, har blivit intervjuade med några korta frågor om deras motiv och hur dessa eventuellt förändrades under vandringens gång (se bilagan). Dessa tre är Jonna, tillhörde de yngsta och gick nästan hela vägen, Lena, c:a 55 år, gick också nästan hela vägen. Ulf Krantz, c:a 55 år gick de sista etapperna. Han har efter sin första pilgrimsfärd på skidor från Hudiksvallstrakten till Trondheim 2004 (med hustru och hund), på egen hand och med grupper gjort flera pilgrimsvandringar bl a till Uppsala och till Trondheim. Ulf var också byggmästare för det rekonstruerade medeltidskapellet Stråsjö kapell, som givit nytt namn åt den gamla leden från hälsingekusten via Haverö och Ljungdalen till Trondheim. Han arbetar nu 75% för Pilgrimstid Sverige, ekon förening, med bl a pilgrimsleder och vandringar. Ulf har fått några extra frågor p g a sin speciella situation. Innehåll: I det lilla häftet har berättelser av vitt skilda slag samlats av en arbetsgrupp som förberett tryckningen. De som varit med berättar, ofta med mycket humor, om vad som varit deras upplevelser under vandringen. Där finns även enstaka tidningsartiklar, dikter/böner/sånger, foton eller teckningar. Eftersom många gått bara vissa etapper blir det lite spretigt, men ger ändå en bild av entusiasmen i gruppen och hur man växer samman. Det handlar om naturupplevelser, mat och dryck, svåra situationer och framför allt återkommer temat gemenskapen i gruppen. I början av vandringen fanns regler om enkel och gärna medeltidsinspirerad klädsel, inga mobiler, inga kameror. Kameror och sportkläder dyker upp allt oftare mot slutet, men vid ankomsten till målet får medeltidsdräkterna komma fram igen. De som berättar ser nog på sig själva som äkta pilgrimer och på medvandrarna som just medpilgrimer. Till skillnad från den medeltide pilgrimen är man mer inställd på vägen än på målet, men nog så glada, rörda och stolta när man når fram till Nidaros! Tystnaden, enkelheten och delandet verkar finnas med från start till mål. Andligheten finns också med, från pilgrimsvälsignelsen som fader George Koorumullumpurayidam MST gav vid Staffansstenen till emottagandet vid Nidarosdomen, men också precis som i 1958 års vandring tämligen lågmält och med accepterande av den andres syn på andlighet.

4 III) MINIINTERVJUER AV NÅGRA PILGRIMER SOM VANDRADE 1958 eller (Intervjuerna återges så gott som ordagrant, utom Jonnas som kortats ner. Vi eller jag är alltså den intervjuades uttryck) Pilgrim 1 - Kalle 1958 En utmaning, ett spännande äventyr, ett stort rörelsebehov Det blev efter bara några dagar en väldigt sammansvetsad grupp, som hade ett gemensamt, fötterna. Den stora åldersskillnaden var också avgörande för omhändertagande och därmed trivsel. När vi skildes i Trondheim, så var det nästan med tår i ögonvrån. Men konstigt nog så har inte gruppen träffats någon gång under de femtio åren efteråt. Jag har träffat Anders Beijbom och Stig Ehnebom nägra gånger. Anders är nu död och Stig har flyttat till Kvissleby. Minnen av hur väl vi blev mottagna och generositeten, bl a mat och dryck i mängder. Medvandraren, Rolf Björnstads ord Vi må gå sakte gennom livet. Psalmen Härlig är jorden som fanns med i varje dags morgonandakt. Han var då nästan lika gammal, som jag är idag och redan förstått att livet är kort och att man måste vara rädd om tiden och hinna göra det man vill. Det gäller att prioritera för man har bara en chans. Kalle, 15 år vid vandringen 1958 Pilgrim 2 - Lena Intresse för kulturarvet och medeltiden. Det har bäring för mig, eftersom jag kommer från en medeltida landsbygd i Roslagen, där kunskapen om Heliga Birgitta har varit närvarande i bygden. Vidare naturligtvis alla Leaderprojekt, som jag har viss kunskap om. Det var lockande med tanken att gå tillsammans med andra. Jag var även nyfiken på vad Pilgrimsvandring innebar (för mig var det inte klart för 6-7 år sedan). Var det annorlunda än andra sätt att vandra? Beror på när du menar, då vi vandrade under flera år. Till en början var det nyfikenhet, men snart blev rutinerna och formerna för vandringen viktiga element i form av de 7 nyckelorden, samlingar, blandningen av tystnaden och samtal under vägen. Så småningom, efter ett par år, blev gemenskapen i vår egen grupp mycket viktig. Sedan några år arrangerar vi själva (en mindre grupp) olika vandringar, både till pilgrimsmål (Santiago de Compostela) och andra mer krävande fjällvarianter Det har stor betydelse, både andligt, mentalt som fysiskt. Att komma ut i naturen och sätta en fot framför den andra, gärna med packning, har jag ett ständigt inre behov av. Och jag försöker göra det så mycket jag kan året om. Lena, ca 49 år vid första vandringen Pilgrim 3 - Jonna Jag hade inte så bra koll på vad en pilgrimsvandring egentligen innebar. Det verkade häftigt att ha medeltidskläder och att leva enkelt. En häftig grej och roligt att testa att vara utan telefon och klocka en hel vecka. Sen vore det ju roligt om jag orkade gå så långt. Givetvis, det tog inte många dagar innan skälet att vandra ändrade sig. Jag och Liv blev väldigt väl omhändertagna och välkomnade av de andra deltagarna. Det som blev viktigast var att lära känna dem och få ta del av deras livshistorier, känna deras stöd. Jag har fått vänner som är ca år äldre än mig. Det som gjorde störst intryck och förändring för mig som person var lugnet som hela tiden hade en central roll. Att få vara ute i naturen älskar jag. Att vara utan telefon och klocka gör att man kan koppla av på allvar. Jag gick från att vara ett ostrukturerat yrväder till en lugn och samlad person. Fortfarande full fart, men jag kunde koppla av, ta mig tid att filosofera och låta tankarna vandra. Det var en sån klar skillnad från början av veckan och slutet, hur det kändes i skallen. Alla jag lärde känna. Vi kan fortfarande träffas och umgås, ringa och prata.framför allt i vardagen kan jag när jag känner att jag behöver stöd tänka tillbaka på deras sätt att hantera saker, saker de sagt, saker vi har gjort, o.s.v så känns det genast mycket bättre. Nästan oavsett hur lång en promenad är kan jag koppla av, ett bra sätt att varva ner när jag är stressad. Vandringarna blir en metafor för annat jag gör, en process för att ta sig vidare, en fot framför den andra så är målet inte

5 långt borta. Huvudsakligen, det här är nog viktigast, så har jag lärt mig att jag älskas av folk för den jag är och inte för vad jag presterar. Det samma gäller i motsatt riktning. Det händer garanterat varje månad, nästan varje vecka att jag tänker på något från vandringarna eller att jag utnyttjar något jag lärt mig under dessa. De viktigaste: Jag har lärt mig att jag inte behöver ha prestationsångest, att resan till målet är minst lika viktig som målet, att det är okej att ta emot gåvor. Likaväl som det är roligt att ge så måste man kunna ta emot. Jag litar på folk. Jag är mer framåt och det är helt tackvare vandringsgänget. Jag kan slappna av i stressiga miljöer. Med vandringarna har jag lärt mig vikten av att ta det lugnt och ta tillvara på det jag mår bra av. Jonna berättar också om en resa till Kina för en tid sen, där hon bär med sig pilgrimsidealen och saknar det sättet att vandra och leva och sina pilgrimsvänner. Det hon skickat är utdrag ur hennes dagbok där hon skriver om detta, så det är inget hon konstruerat för min uppsats. Jonna, ca 17 år vid första vandringen Pilgrim 4 - Ulf Första pilgrimsfärden på skidor från Hudiksvall till Trondheim 2004: 1 Intresse för långvandring 2 Också historiskt; hur klarade man sig förr på en långvandring? 3 Andligheten gjorde det ännu bättre, tillförde något extra, gav mer tid att tänka Under pilgrimsfärden 2004: Såg att jag skulle kunna hjälpa andra, göra nytta, att här fanns en plats för mig. Pilgrimsvandringen ger möjlighet att komma närmare andra, förtroendet till och mellan pilgrimer är stort Vid vandringen 2007 var jag tillfrågad av gruppen från Hälsingland att komma med för att hjälpa pilgrimerna att komma över fjället. Vid vandringen 2008 bad norskarna mig att gå med pilgrimerna den sista veckoetappen som andlig vägledare. Det är stor skillnad på att vandra ensam då är det min pilgrimsvandring Om jag leder en grupp kan det också vara en pilgrimsvandring för mig, men jag är då främst till för att hjälpa andra, ett verktyg Min drivkraft är att se människor lyckas, att komma dem nära och höra deras livshistorier. Andligheten får ett bredare perspektiv under en pilgrimsvandring, det förändras under vandringen och det innebär så olika för olika människor. Jag har fått en förändrad syn på tillvaron, en bättre syn, mindre materialistisk. Jag har väldigt roligt; mysche bra! Ulf, ca 50 år vid första vandringen/skidpilgrimsfärden. Sedan 2007 anställd på 75% av Pilgrimstid Sverige, ekon förening, medverkar vid pilgrimsledarutbildningar, leder vandringar, leder arbeten med märkning och underhåll av pilgrimsleder, m m Till Ulfs intervju finns också en bilaga som berättar lite om Stråsjöleden, den led som han mest arbetat med och vandrat på. Pilgrim 5 - Pillan Husse går, kul att komma ut Vallar pilgrimerna Jag är nu en arbetande hund som bär packning, drar pulka och vallar pilgrimer. Jag lättar också upp stämningen och jag får mycket positiv feedback från de där pilgrimerna. Instämmer med Husse: Jag har väldigt roligt; mysche bra! Pillan ca 5 år, pilgrimshund som vandrat från Hälsingland till Trondheim kring och från Delsbo till Uppsala bland annat

6 Slutsatser likheter och olikheter mellan vandringarna Det är femtio år mellan pilgrimsvandringarna och mycket har förändrat sig på den tiden. Det är få av 1958-års pilgrimer som är i livet och kan minnas hur det var. Även de moderna pilgrimerna har förmodligen glömt en hel del. I båda fallen är historiemotivet viktigt; att gå som pilgrimerna gjorde under medeltiden, i samma spår, i samma dräkt, utan dagens teknik och hjälpmedel ger känslan av att vara äkta pilgrim. Att som dem uppleva naturen, källorna och fjällen, äventyret som lockar, lite av leka medeltid, men med tydliga stråk av växande allvar. Motivet inför vandringen är i båda fallen oftast vagt eller frånvarande, men det som senare upplevs starkt under vandringen är både tydligare och också mycket lika. Lika intill samstämmighet är rösterna som talar om naturupplevelser, evighetskänsla, den sammansvetsade gruppen och om andlighet i vid bemärkelse. Deltagarnas olikheter t ex i ålder lyfts fram i båda berättelserna; en förundran över att man kan vara så olika och ändå ha så mycket gemensamt; att man accepterar de andras märkligheter och själv känner sig accepterad. Man värdesätter de andra och månar om dem. Kalle Bylin (grön t-shirt), 1958-års pilgrim möter Etappilgrimerna vid Olavsfesten 2008 i Nidaros. T h Ulf Krantz Kanske är detta en slutsats man kan dra både för pilgrimen vid mitten av 1900-talet och början av 2000-talet: Efter cirka 500 års avbrott för pilgrimsvandrandet i Norden så söker man sig ofta tillbaka till rötterna; medeltiden. Det verkar som om man hellre söker sin inspiration bakåt i tiden än ser på omvärlden idag. Nya traditioner och motiv uppstår under vandringens gång. De gamla motiven för pilgrimsvandring; tacksamhet, botgöring, längtan efter helighet, de kanske inte stämmer helt på nutida pilgrimer. Snarare är det så att begrepp som kärlek och respekt inför naturen, gruppen, egen och andras behov av andlighet och stillhet blir ett slags treenighet: Naturen, gruppens samhörighet, andligheten i vid bemärkelse. Troligen var den medeltida pilgrimens syn på väg, vandring och mål en annan än den nutida, båda med variationer. Den nutida pilgrimen sätter ofta högre värde på vägen än på målet, lite av gyrovag, kanske? Pilgrimshunden Pillan framme i Nidaros 2008 Etappilgrimerna går över Bybrua i Nidaros Olavsfesten 2008