Laviner MASSOR AV JULKLAPPAR SIMONE MORO SILVIA VIDAL NYTUR I SYLARNA LIVSVIKTIG KUNSKAP VINN VINN VINN. Intervjuer. Isklättring

Transkript

1 #164 december 2014 Pris: 50 sek. Intervjuer SIMONE MORO SILVIA VIDAL Isklättring NYTUR I SYLARNA RESOR YOSEMITE VALLE DELL ORCO NEPAL Laviner LIVSVIKTIG KUNSKAP VINN VINN VINN MASSOR AV JULKLAPPAR

2 4 SILVIA VIDAL 8 SIMONE MORO 10 NYTUR I SYLARNA 18 LAVINKUNSKAP FÖR KLÄTTRARE 33 NYTT FRÅN KLUBBARNA 36 VINN JULKLAPPAR 44 YOSEMITE INNEHÅLL DECEMBER 2014 Peder Asgei Sylte kikar ner för Half Dome. Läs mer om Yosemite på sidan 44. Foto: Ulf Renman 2 BERGSPORT #164 DECEMBER 2014

3 Bergsport goes Blue Ch ristmas! God jul på er! PJÄS: DE TVÅ REDAKTÖRERNA Scen 7 Plats: Ett snö- och islängtande Jämtland och ett grådisigt också snölängtande Bromma. Annika //iförd tomteluva och glitter på kinderna//: Vad önskar du dig i julklapp, kära co-editor? Eva //med grädde på nosen efter en djupdykning i den dagliga, värmande koppen varm choklad//: Hrmmmm, en cd med program för komplett kunskap i lavinsäkerhet som i filmen Matrix du vet, där de laddar ner helikopterpilotprogrammet medan de springer mot helikoptern som de sedan flyr iväg med Annika //med höjda ögonbryn och misstrogen uppsyn//: Ehhhh, okej? Eva: Ja, men det är så himla komplext med laviner! Man kan ju inte veta exakt hur det ligger till med förhållanden och så. Det går ju inte att fråga snön hur den mår, liksom Annika //bestämt//: Nä, men man kan ju faktiskt lära sig en hel del för att minimera riskerna! Fjällguiden Karin Trolin ger oss en mjukstart (sidan 18 21), men bäst är förstås en kurs eller flera! Eva: Du är så klok. Okej, då önskar jag mig en kurs i julklapp! Det ska bli kul! Vad önskar du dig själv? Annika: Frid på jorden, fred mellan traddare och sportare och fröjd vid klipporna! Eva: Låter underbart! Annika //drömskt//: Eller en resa! Kanske till Nepal (sidan 22-23), Italien (sidan 41-43) eller Yosemite (sidan 44-47). Eva://lokalpatriot-rookie-ish//: Eller varför inte till republiken Jämtland? (sidan 10 13) Annika: Nja, Jämtland. Det kan ju bli tråkigt och trist eller eller alldeles, alldeles underbart! BERGSPORT UTGES AV SVENSKA KLÄTTERFÖRBUNDET REDAKTIONSADRESS Bergsport, c/o Olsson, Hornsgatan 12 A, Frösön E-POST tidning@bergsport.se REDAKTÖRER Eva Olsson och Annika Ringstedt LAYOUT Lotta Bernhed, Zetterqvist Tryckeri PREPRESS Zetterqvist Tryckeri ANNONSBOKNING Thomas Molin, thomas@zetterqvist.eu PRODUCERAS AV Zetterqvist Tryckeri, TRYCK Zetterqvist Tryckeri, Göteborg ANSVARIG UTGIVARE Jacob Sternius, Svenska Klätterförbundet BERGSPORT kommer ut med fyra nummer per år. Redaktionen ansvarar ej för icke beställt material. Texter redigeras och kortas efter behov. Bilder kan komma att beskäras. Åsikter i artiklar och debatt inlägg är författarens och inte redaktionens. Omslagsbild: OMSLAGSBILD: Ulorna är antagligen David Dahlin ett av isklättrar Sveriges i den mest grotta natursköna som bildas på insidan klätter- av Brudslöjan i Tränglset, Dalarna. Foto: Tomas Ärlemo / områden. Peter Schön lapar sol på 7a+ intill strandkanten. Foto: POA SÖK PENGAR FRÅN IDROTTSLYFTET Senast den 30 januari ska nästa ansökan om Idrottslyftsbidrag vara inne. Idrottslyftet är ett lysande tillfälle att ge barn- och ungdomsverksamheten en extra kick. Ni kan till exempel söka för: Att bjuda in gästtränare för att utveckla klubbens egna tränare och/eller ungdomar. Att åka och träna med en annan ungdomsgrupp på en annan ort. Gratis prova på-tillfällen för barn och ungdomar. Bidrag till möten där ni tar fram policies och riktlinjer för er barn- och ungdomsverksamhet Inköp av selar, skor och ett par rep för att komma igång med en prova på-verksamhet för att locka till sig intresserade barn och ungdomar. Frågor om Idrottslyftet besvaras av kansliet på eller via kansliet@klatterforbundet.se VEM SKA VINNA? Svenska Klätterförbundet delar årligen ut fem utmärkelser. Nu är det dags att komma med förslag på vilka som ska få dem för 2014! KATEGORIERNA ÄR: Årets klubb, Årets arrangör, Årets inspiratör, Årets klättrare/skidalpinist och Årets lyft. Alla som är medlemmar i klätterförbundet kan få utmärkelsen och nu vill vi ha massor med förslag på vilka som borde vinna nästa gång! Lämna dina förslag till Hanna Restorp, som är sammankallande för juryn: hanna.mellin@gmail.com På bergsport.se hittar du vad som gäller för respektive utmärkelse. BERGSPORT #164 DECEMBER

4 Silvia Vidal INSPIRERADE I ÖSTERSUND I mitten av november gästade Silvia Vidal, en av världens främsta solo-aidklättrare på stora väggar, Sverige för en miniturné. För besökarna i Östersund blev det ett inspirerande möte. Silvia Vidal föreläser för bergtagna jämtlänningar i Östersund. I bakgrunden syns Patagoniaväggen. Foto: Anders Olsson Jämtlänningarna strömmade till den katalanska klättraren Silvia Vidals föreläsning för att höra om hennes senaste soloprojekt, förstabestigningen av femtonhundra meter långa leden Espiadimonis (A4/6b) i chilenska Patagonien i början av Där spenderade hon trettiotvå dagar på bergväggen, flera dagar mer eller mindre stillasittandes i sin portaledge medan regnet öste ner. Dessutom var hon utan kommunikationsutrustning och möjlighet att följa väderleksrapporter. Något hon medvetet väljer bort för att uppleva ensamheten på ett mer intensivt sätt, förklarar hon. Om jag hade kommunikationsutrustning med mig för att använda endast vid nödfall, på vilket sätt skulle det hjälpa mig? Jag är på en väldigt avlägsen plats där ingen organiserad räddningsorganisation arbetar och där en räddningsinsats skulle vara ganska komplicerad. Hon visste att projektet i Patagonien skulle bli en rejäl utmaning och att det regnade ofta där. Jag är van vid dåligt väder när jag klättrar, som regn, kyla, snö och vind. Men när det regnade där, då kom det verkligen som vattenfall och höll på i flera dagar. Då gick det inte att klättra, det var för farligt. Det hade blivit som canyoing. I stället fick hon alltså sitta i portaledgen. Ibland i flera dagar. Det blir väldigt långa dagar. Jag hade med mig en bok som jag läste fyra gånger, berättar hon. Det frekventa regnandet medförde en hel del växtlighet på väggen också, så mycket att det nästan blev mer trädgårdsarbete än klättring. Vid ett tillfälle när regnet aldrig slutade, var hon beredd att ge upp och ta ner de fasta rep hon hade satt upp för att kunna ta sig neråt. Men vädret vände och aidklättringen fortsatte. Jag gillar aidklättring för kreativiteten. Allt beror på vad och hur du placerar saker. Man får ha lite tur och tillit till utrustningen också. Svårigheten ligger i om det du placerar håller dig uppe eller inte, säger hon. Silvia Vidal har tidigare bland annat klättrat i Indien, Pakistan och Chile. Vad som blir nästa projekt har hon dock inget svar på än. Det blir något 2015, men jag berättar inte i förväg om mina projekt. Och jag berättar aldrig för mina sponsorer om dem innan jag ger mig iväg. Det dödar min frihet och jag vill kunna göra som jag själv vill. Hon låter dem inte heller betala expeditionerna i förväg utan sparar ihop pengar själv genom att leva relativt sparsamt och genom att göra föreläsningsturnéer. Besöket i Östersund blev väldigt inspirerande för dem som kom och lyssnade. Vi är väldigt glada att vi kan erbjuda föreläsningar med Silvia Vidal i en liten stad som Östersund och att så många tog chansen att komma och lyssna. Vi är dessutom väldigt glada att vi har trogna lokala sponsorer som fastighetsbolaget A4 Campus, STF Ledkrysset och Naturkompaniet i Östersund som hjälper till med lokal och boende vilket gör det möjligt för oss att arrangera sånt här ihop med Klätterförbundet, säger Jonas Toftén, ordförande i Östersunds klätterklubb. Text: Catarina Montell FÖREDRAGET MED SILVIA VIDAL gavs även i Stockholm och Göteborg. Det arrangerades av Alpina kommittén tillsammans med samarbetspartners på de olika orterna. För fler föredrag, håll ögonen öppna på bergsport.se 4 BERGSPORT #164 DECEMBER 2014

5 TIERRA PROCEED HOOD JACKET ETT GRÖNARE VAL 410 g SINCE 1983 PRIMALOFT ECO XS-XXL 2099 kr BURNT YELLOW INDIGO DEEP PURPLE BLACK Värmande och skön jacka, tillverkad av återvunna material.

6 nyheter ENKLARE KONCEPT FÖR LEAD- TÄVLINGAR Landslagsledningen presenterar ett nytt tävlingskoncept för leadtävlingar för juniorer som de kallar Nordic Lead Challenge. Med namnet vill man också locka våra nordiska grannländer att delta. Foto: Johan Ringstedt GRATTIS JURIJ! Svenska klätterförbundet skickar sina varmaste grattishälsningar till klätterlegenden, tillika medlemmen i Tunabergs klätterklubb, Jurij Radon, som i dagarna har fyllt 80 år! HIPP HIPP HURRA! Initiativtagarna bakom konceptet är förbundskapten Reino Nicki Horak, landslagscoach Timo Kero och landslagsläkaren Björn Alber. Syftet är att förenkla leadtävlingskonceptet så att fler arrangörer orkar, kan och vill ta på sig ett värdskap för leadtävlingar. Hittills har alla leadtävlingar krävt mycket av arrangörerna i form av stora kostnader för ledbyggare, avstängda väggar under ombyggnation, stora ideella insatser med huvuddomare, domare, säkrare, sekretariat med mera. Det kostar alltså i både tid och pengar och det har genom åren varit svårt att hitta klubbar och gym som är villiga att ta på sig arrangörskapet. Det nya konceptet frångår helt det klassiska leadtävlingsupplägget i kvalet: de tävlande får klättra på redan befintliga leder, säkra varandra och själva hålla koll på poängen på ett specialframtaget scorecard. De tävlande får ett försök vardera på max sex av de utvalda och poängsatta lederna i graderna 6a 8a. Av dessa väljs de fyra bästa ut och bildar underlag för finalen som sker onsight och med sex minuter som maxtid på vardera av de tre finallederna. Först till finalen stängs ledväggen och isolering, huvuddomare, domare och säkrare behövs. Tre hallar har redan tackat ja till att arrangera varsin delcup under nästa år; Klätterverket och K2 i Stockholm samt Klätterlabbet i Göteborg. JSM lead som hålls i Eskilstuna i april kommer också räknas som en del i Nordic Lead Challenge men Tävlingskommittén söker ytterligare en arrangör till den femte och sista delen av hela cupen någon gång under senhösten För den som vill går det självklart utmärkt att lägga upp och genomföra tävlingen på klassiskt sätt med IFSC:s (internationella sportklätterförbundets) regelverk. För att ta reda på mer om upplägget, och/eller anmäla intresse samt få hjälp med att komma igång att arrangera en leadtävling, kontakta Tävlingskommittén på tavling@klatterforbundet.se Tävlingskommittén söker också arrangörer av bouldertävlingar för GRUNDLÄGGANDE LEDBYGGARKURS hålls i Karlstad den januari. Läs mer på bergsport.se INFO OM DRUG USE MISUSE UIAA Medical Commission har efter fem års diskussioner och konsensusbyggande mellan experter och det internationella klättersamfundet presenterat ett nytt 16-sidigt dokument för lekmän kring användning av läkemedel i berg, med namn Drug-Use- Misuse. Dokumentet finns att se på: In memoriam, Andreas Fransson Extremskidåkaren och klättraren Andreas Fransson omkom i oktober i en lavin på Monte San Lorenzo i Patagonien. Även den kanadensiske skidåkaren Jean-Philippe Auclair miste då livet. Andreas Fransson växte upp i Luleå och var känd över hela världen för sina banbrytande prestationer inom skidåkningen. Han blev 31 år. Våra tankar går till hans familj och alla hans vänner runt om i världen! Jurymedlemmar sökes! Vill du ingå i 2015 års jury för Svenska klätterförbundets utmärkelser? En ny jury utses varje år av förbundsstyrelsen i slutet av året för kommande årets prestationer, med utmärkelseutdelning året därpå. Vill du vara med i juryn kontaktar du kansliet. Vi vill gärna ha jurymedlemmar från olika discipliner och landsändar. ÖSTERSUND 40-ÅRSJUBILERAR! Med buller och brak kommer Östersunds KK fira sin 40-års dag med nationell klätterträff i Stugun, Jämtland. Alla är såklart välkomna! Boka in Kristihimmelfärdshelgen redan nu (14 17 maj). Vinterträffar En klätterträff under vintern värmer extra gott! Sylträffen mars, Sylarna. Läs mer på sidan 10. Gräsklätterträff, 3 5 januari, Grövelsjön. Antalet platser är begränsat och ansökan tas emot av Kasper Kotake på Andreas filosofiska tankar lever vidare på hans webbsida (andreasfransson.se) där han själv skriver: You can choose to see a friends death as something tragic or something beautiful. You can choose to believe what you like on what happen after death. You can choose to create whichever reality you like. So then create a reality that you like! 6 BERGSPORT #164 DECEMBER 2014

7 FRÅN BERGSPORT.SE På bergsport.se läser du det senaste från klättervärlden. Här kommer ett axplock! MÅNGA FRÅGOR DISKUTERADES Närmare 40 personer deltog i årets kommittékonferens på Idrottens hus i Stockholm i höstas. Samtalen kretsade kring allt från nya instruktörsnormer till framtiden för svensk klättring och fjällsport. Läs mer på bergsport.se KEBNEKAISE RENSADES FRÅN SOPOR I den vackra naturen kring Kebnekaise kastar besökarna mängder av skräp. Det var mycket värre än vad jag hade trott, säger Sarah Eriksson, som deltog i städinsatsen Clean-up Kebnekaise. Läs mer på bergsport.se Konsten att sprida glädje Dé her repet kan vi ju tå, har du kniiiven me daj? Hjärtat stannar en sekund där jag sitter på stand ovanför Snett åt höger (5+) i Utby och tar upp andrekvinnan. Har byggt ankaret med repet, i en martall på toppen. Sekunden senare dyker ett soligt ansikte upp: Oroa däj änna ente, vi båra skôja. Jag andas ut, och känner att jag älskar Göteborg ännu mer. Vå krångligt du gör dé för dajj, vi geck änna rönnt! De kassa skämten å goa gubbarna är inte bara stereotyper, de finns på riktigt. Och just här. Läs hela Johan Eklunds krönika: Låt oss klättrare sprida glädje inte hat på bergsport.se FULLT ÖS PÅ JULJUGGEN För fjärde året i rad lockade Östersunds klätterklubbs tävling Juljuggen klättrare från Luleå i norr till Västkusten i söder. Tävlingen hölls den 15 november och drygt 75 personer i olika åldrar gjorde upp i bouldertävlingen som är en del av Norrlandscupen. Juniorklassen vanns av Moa Sundqvist, KFUM Skellefteå, tvåa kom Alexander Stenlund, Sundsvall och trea kom Tor Johansson, Östersund. Damklassen vanns av Nanna Söderin, Östersund, Caroline Janson, Västkustens sportklätterklubb kom tvåa och Annelie Göransson kom trea. Herrklassen vanns av Kristoffer Lindbäck, Luleåklättrarna. Linus Malm, IKSU, kom tvåa och Per Wermelin kom trea. Foto: Catarina Montell HALLÅ DÄR Martin Persson Du var ju förbundskapten för skidalpina landslaget fram till 2013, vad fick dig att hoppa av och vad fick dig att hoppa på igen? Tiden under förra året räckte inte till vilket jag känner att den gör i år. Det finns också ett gäng yngre förmågor som är på väg in i skidalpinismen som jag känner att jag vill hjälpa in i sporten. Vilka utmaningar står skidalpinismen inför nu och framöver? Skidalpinismen står fortsatt inför utmaningen att få fler engagerade i sporten, både aktiva utövare och folk som vill jobba inom organisationen och med utvecklingen av sporten. Vad ser du som din viktigaste uppgift i rollen som förbundskapten? Att hjälpa yngre in i sporten, men även att jobba med att få fler folk som hjälps åt att arbeta inom förbundet med skidalpina frågor. Vad sysslar du med i det civila? Idag är jag huvudtränare på längdskidåkning i skidgymnasiet i Åre. Vad var det som fick dig att börja med skidalpinism en gång i tiden? Naturupplevelsen och den friheten som skidalpinism innebär som aktivitet. Vad är så kul eller bra med just den här sporten? Blandningen av de olika fysiska utmaningarna som det ställs på en för att prestera samtidigt som det är en underbar känsla att röra sig i storslagen högfjällsmiljö. Vad krävs för att bli en riktigt bra skidalpinist? För att bli bra i skidalpint så krävs det en hög aerob kapacitet samtidigt som du behöver vara duktig på att kunna hantera de tekniska moment som ställs vid byten och i utförsåkning. Om du fick önska dig vad som helst i julklapp av tomten för din sport, vad skulle det vara då? Att vi lyckas att få fler som engagerar sig i utvecklingen av skidalpinism. Vill du engagera dig inom Skidalpina? Kontakta Martin Persson på skidlektion@gmail.com Martin uppskattar naturupplevelsen och den frihet som skidalpinism innebär. Foto: Anders Burman nyheter BERGSPORT #164 DECEMBER

8 Simone Moro Han har gjort runt femtio olika expeditioner på vardera tre månader. Sammanlagt har han tillbringat etthundrafemtio månader eller totalt tolv och ett halvt år med att klättra berg och utforska, både platser och sin egen mentala och fysiska förmåga. Vinteralpinisten Simone Moro från Italien har varit på några av de kallaste och farligaste platserna som finns och gör sånt som tveklöst kan sorteras in i facket hårt, kallt och djävligt. Tre av världens 8000-meterstoppar har han varit först med att bestiga på vintern, och det utan vare sig bärare eller syrgas. Han gör det varken för att vara först, bäst eller för att vinna något. Simone Moro menar att det är själva äventyret i utforskandet som är drivkraften. Att lyckas eller misslyckas finns inte i min vokabulär. Jag har visserligen höga ambitioner men att vända hundra meter från toppen är inte ett misslyckande, säger Simone Moro under ett hastigt Sverigebesök. Faktum är att jag nog är mer stolt över mig själv de gånger jag vågat vända om bara ett hundratal meter från toppen. Att göra vinterbestigningar är något av det tuffaste, hårdaste och farligaste en alpinist kan göra, och sättet som Simone gör det på, i alpin stil, det vill säga utan syrgas och bärhjälp (klättraren bär själv den utrustning, inklusive tält som hen behöver) och med bara få repkamrater, gör det hela ännu svårare. Lägg därtill det faktum att dagarna är kortare på vintern, vädret än mer ombytligt och att temperaturen redan i baslägret kan ligga och darra på minus trettio grader för att högre upp gå ner till minus femtio. Varför väljer då en frisk sund människa att utsätta sig för det när bergen faktiskt står där även på våren? Jag har alltid inspirerats av äventyrare som gör annorlunda expeditioner, äventyr utöver det vanliga, förklarar Simone. Jag visste tidigt att det var alpinist jag ville bli. Min stora idol som barn var Reinhold Messner*. Han var min hjälte. Tyvärr var han också lite som en kannibal, han fullkomligt slukade 8000-meterstoppar, lämnade inget ogjort kvar, ler Simone. Idag är vi goda vänner, men då som ung var jag tvungen att använda min fantasi för att hitta nya sätt att erövra bergen på. Vinteralpinismen verkade vara det enda rätta. Men, och det är Simone noga med att understryka, han var inte först med vinteralpinism, det var polackerna. Han följde bara i deras fotspår och hittade där precis det han sökte. Där kunde jag bli det jag det jag ville vara, äventyrare, utforskare och få öppna dörrar till det okända. Det handlar varken om att vara först eller störst, det är ingen tävling, något mycket djupare. Det är känslan av att vara bara jag och elementen. På vintern ändras allt, jag får uppleva bergen utan människor, inga spår, så som de såg ut för tusen år sen. Men jag gör det på mitt sätt, i lätt stil, små expeditioner, snabb approach och så vidare. Att ett berg inte klättras på samma sätt på vintern som på sommaren framstår som tämligen självklart. Vinteralpinism ställer höga krav på förberedelser, packning, logistik, mentalitet och genomförande, berättar Simone utan att egentligen kunna definiera mer vad som krävs, men tar en enkel sak som fotograferande som exempel. Innan du fotar på ett berg vintertid måste du planera noga. Kylan och vinden gör att du inte har lång tid på dig innan du kan förfrysa dig och batteriet ladda ur. Du måste först tänka efter var du har din kamera, var du kan lägga dina handskar, om du har några tunna handskar att behålla på. Sen kollar du noga motivet du vill fota, därefter mycket snabbt tar du av handskarna, tar fotot, på med handskarna och ner med kameran igen. Inga sekunder till spillo. Det har du inte råd med. Du måste verkligen tänka på precis allt, att ha med extra strumpor, byta varje dag. Såna småsaker får man inte tulla på. Vinteralpinismen verkade vara det enda rätta. Simone Moro under en övningstur i Mont Blanc-massivet, Frankrike. 8 BERGSPORT #164 DECEMBER 2014

9 En annan sak italienaren i honom aldrig skulle tulla på är maten. Eftersom aptiten försvinner på höjd är det extra viktigt att hålla lusten att äta uppe, så långt det går. Och Simone gillar inte frystorkat och har en fru som både gillar att laga god mat och hjälpa till med expeditionsförberedelser. En rätt lyckad kombo vad det låter som. Hon förser mig med hemlagad polenta, tortellini, ravioli, som hon lagt i vakuumpåsar. Jag behöver bara lägga i lite snö som jag sen smälter och värmer maten i. Psykologiskt hjälper det också, att äta blir en trevlig stund som påminner om hemma, säger Simone. Men självklart räcker det inte med genomtänkt logistik, god matsäck och torra strumpor för att utöva krävande vinteralpinism. Ett starkt psyke som klarar en månads väntan i kyla och blåst i baslägret, eller att för tredje gången behöva vända ett hundratal meter från toppen är en förutsättning. ( Hemligheten är att jag inte ser toppen som ett mål i sig. ) En annan är så klart också en fysik över det normala. Simone Moro ägnar en stor del av det vakna dygnet med att träna han springer tio till fjorton mil i veckan och inför expeditionerna oftast ett halvt maraton om dagen och erkänner att han nog har ett tufft psyke. Jag kan vara väldigt sträng mot mig själv. Det existerar inte jag är trött, jag är omotiverad, det är kallt, jag är hungrig, säger Simone som tycker att vår generation generellt sett känner efter för mycket. En inställning som är bra att ha med sig när det är minus femtio grader, vindarna viner och mörkret faller. När det är lätt att känna sig liten och längta inomhus. Då måste man alltid komma ihåg att man är där av en enda anledning. Man har valt det. Det är du som valt att vara där. Simon Moro och Dennis Urubico på väg mot Mont Blanc en ganska glassig dag. Text: Annika Ringstedt. Foto: Damiano Levati * Reinhold Messner - italiensk alpinist som är den förste att ha bestigit alla 8000-meterstoppar. Långt ifrån hårt kallt och jävligt. Simone Moro på Mont Blanc. FAKTA SIMONE MORO Född: 1967 Familj: Fru, dotter på 15 år och son på 4 år. Gör: Vinteralpinism, flyger räddningshelikopter. Utbildar sig till helikopterförarlärare meterstoppar som Simone gjort första vinterbestigning av: Shisha Pangma, Makalu, Gasherbrum III, Särskilda utmärkelser: För sin insats på Lothse i maj 2001, när han avbröt sin egen klättring för att söka efter och rädda brittiske alpinisten Tom Moors fick han ta emot UNESCO:s Fair Play Pierre de Coubertin, en guldmedalj för civilkurage av dåvarande italienske presidenten samt David A. Sowles minnesmedalj från American Alpine Club. Kuriosa: 2009 köpte han för egna pengar en helikopter för att utföra sök- och räddningsaktioner i nepalesiska Himalaya. Han har sen dess räddat en avsevärd mängd klättrare, sherpas, vandrare och folk i avlägsna områden. Om framtiden: All träning, min motivation och alla resultat visar att jag kan fortsätta hålla på som jag gör fram tills jag fyller 52. Då kommer jag börja klättra mer tekniskt avancerat i stället för fysiskt krävande och planerar att flytta till Nepal och utbilda räddningshelikopterförare. BERGSPORT #164 DECEMBER

10 Utsikt Sylarna. DJÄVULSK NYTUR I SYLARNA I piskande snö och med klurig is tog sig Ulf Renman och Adam Thomas uppför en 450 meter hög klippvägg i Sylarna förra vårvintern. Troligtvis var det första gången som någon klättrade denna led vintertid. Får vi lov att presentera: Djävulstungan! 10 BERGSPORT #164 DECEMBER 2014

11 Redan på de inledande replängderna kom snömolnen in över oss. Sylträffen förra året inleddes med att vi åkte Martins åk i fantastisk snö. När vi alla kommit ner i Tempeldalen och precis påbörjat den tråkiga plattåkningen tillbaka till fjällstationen tittar vi precis som de flesta som kommer denna väg förbi upp i den stora rännan på Slottets sydsida. De flesta reflekterar nog inte mer över rännan än att det är en mäktig naturformation, men jag ser på det mesta stenskravel jag passerar med frågor som Är det klätterbart för mig?, Är det en kul linje? och Är det värt besväret att ta sig hit för att prova?. Så även denna gång. Jag fylls av fruktan bara vid blotta tanken. Men Adam ser på rännan med andra ögon. Det där ser kul ut är väl ungefär det första han säger. Jag skrattar lite och tycker nog att han är en skämtsam och rolig kille. På kvällen kommer det upp till diskussion igen och jag förstår att han faktiskt är allvarlig och att jag borde följa med upp och klättra den. Jag avfärdar planerna den helgen men ett frö var planterat. Ett år senare är vi tillbaka på Sylträffen och nu har jag laddat fysiskt och mentalt för att ge mig upp i rännan. Vi har redan tidigare pratat ihop oss om att göra ett försök på rännan om förutsättningarna stämmer. Vi har sett bilder på FB från folk som är där och provar och den milda vintern har gjort att det blivit ovanligt bra förutsättningar med mycket is och lite snö. Tyvärr har vi inte gett oss själva de bästa oddsen, långt hårt jobb på Syltraversen och en trevlig men sen kväll på fjällstationen dagen innan är inte en optimal uppladdning. Vi stretar på i den branta snön uppför rännan tills vi når den första stora isen, men klockan är för mycket och spinndriften för jobbig så vi tar fram repen och firar av istället. Det var årets chans och vi kommer inte ha tid att ta oss upp hit igen denna vinter tror vi... Tre veckor senare är vi tillbaka med ett enda mål i sikte! Reveljen går vid fem. Jag jobbar på så gott det går med frukosten i tystnad, tidig morgonfrukost är inte riktigt min gren men jag kämpar på. 6:15 lämnar vi fjällstationen i ett strålande morgonväder. Det blåser en del men stora delar av himlen är klar och fin. Det spritter i kroppen och känns härligt att vara på väg igen. Nu är det allvar. Nu skall vi upp! En timme senare när vi börjar närma oss rännan blir vi dock tveksamma. Det ser ut att ha blåst in massor av otäck snö i rännan som vi inte vill ha i huvudet. Efter lite funderande över det vi ser i rännan och prognosen för dagen så blir det ändrade planer. Strax till höger om rännan finns en fin linje som ser ut att vara rolig. Vi startar klättringen i fint väder med solen vackert lysande vid horisonten över Gåsen, men redan på de inledande replängderna kommer snömolnen in över oss. Jag reagerar aldrig på att det är besvärligt väder förrän det är min tur att leda på den fjärde replängden, men nu hade väderomslaget kommit på riktigt. Redan ett par meter upp från standplatsen blir jag stående långa stunder mellan varje flytt för att försöka undvika den skoningslösa spinndrift som kommer både uppifrån och nerifrån. Det går sådär bra. Snön hamrar på och jag biter ihop. Som tur är har jag i alla fall tagit på mig min tjocka yllebalaclava innan vi började klättra, den räddar framför allt halsen och nacken. Jag försöker även med att dra upp huvan på jackan men den begränsar sikt och rörlighet för mycket på det här partiet för att det skall funka. Då och då kommer det uppehåll då vinden avtar och snön slutar piska. Då är det dags för nästa flytt. Men först måste jag se något. Att gräva fram ögonen med handskarna på är dock en obehaglig och svår uppgift, inte bara för att jag behöver händerna för att hålla i mig i klippan och yxorna, utan för att ansiktet redan är ömt av den hamrande Toppen. BERGSPORT #164 DECEMBER

12 Jag skruvar i och ur den korta röda BD-skruven på flera ställen utan att få till något att lita på. spinndriften. Jag utvecklar en för mig helt ny teknik att skaka vildsint på hela huvudet, ungefär som när man skakar vatten ur öronen, för att frigöra mig från ansamlingen av snö. Det funkar hyfsat och ger mig viss frihet samtidigt som det lägligt nog även ger viss värme till kroppen. Det uppskattas. Kämpa, kämpa. Uppåt, uppåt. Det är nu det roliga har börjat! Det som från insteget såg ut som trevliga ispassager uppe i hörnet visar sig nu bestå av ganska usel is. Klätterbar men inte säkringsbar. Jag skruvar i och ur den korta röda BD-skruven på flera ställen utan att få till något att lita på. Antingen går den inte in eller så är det bara luft i isen. Jag hittar något killäge istället och går vidare med yxorna så djupt planterade som möjligt. Efter ett tiotal meter lättar det av lite både tekniskt och vädermässigt. Varför skall det vara som djävligast väder på de svåraste passagerna? Jag kämpar på uppåt tills det tar slut på repet. Jag bygger en riktig toppenstand med en stor hexa, en liten kil, ena yxan i perfekt mossa och den andra inkilad mellan stenarna som gömmer sig nere i snön. Snabbt på med värmejackan nu utan att släppa in för mycket snö i ryggsäcken. Just nu är jag varm och go men utan värmejackan skulle det inte ta lång stund innan jag var helt utkyld i den skoningslösa vinden. Tydligen tog jag god tid på mig upp, för när Adam väl dyker upp på standen har han fortfarande sin värmejacka på sig. Men Adam är gladare än någonsin. Under en dag som denna hinner och kan man inte kommunicera så mycket, det flesta konversationer innehåller fraser som: This is so much fun och A good day in the mountains. Den hemska spinndriften som jag slogs med i början på replängden hade tydligen varit väldigt lokal. På standen strax nedanför det branta partiet hade det förvisso blåst, men snön som jag slogs med hade åkt upp och ner hos mig utan att lämna den brantare terrängen. Underhållande för Adam, besvärligt för mig. Nu är det Adams tur att leda. Direkt ovanför standen är det parti med is som såg roligast ut nerifrån, ack så lurad man kan bli. Istället för fin solid is är det överhängande ruttna istappar ovanpå någon sorts blandning mellan snö och is. Adam påbörjar en kringgående rörelse ut till vänster där det ser ut att finnas lite is upp mellan stenarna. Det ser enkelt ut från där jag står, men tydligen är det lite besvärligt för Adam klättrar upp och ner, upp och ner. Så medan jag dansar på standplatsen för att hålla värmen så klättrar Adam upp och ner mellan stenarna ett antal gånger med ökande mängd frustrationsskrik för var gång. Kroppen böjs än si än så och jag börjar faktiskt misstänka att det kommer att bli besvärligt även för mig. Till slut har Adam baxat sig upp och vidare utom synhåll för mig. Jag matar ut meter för meter i ett stadigt tempo nu och till slut hör jag något som låter som SAAAAFE. Jag lägger snabbt av, skriker ROPE FREE, och plockar ur kilen och hexan. Sen nojjar jag till hörde jag rätt? Snabbt på med repbromsen igen och skriker TWO METERS LEFT. Lite nervös står jag så stilla jag kan i byarna för att inte missa nästa meddelande uppifrån. Jag matar ut de sista metrarna och sen hör jag tydligt denna gång CLIMB WHEN READY!. Jag meddelar CLIM- BING direkt, lämnar värmejackan på och sliter snabbt på mig ryggsäcken och plockar lös yxorna. Nu skall vi se hur svårt det kan vara. Isen/ snön i hörnet ser hemskare ut än jag tänkt mig när jag kommer nära och jag förstår varför Adam valde att gå ut till vänster. Men redan på traversen ut till vänster börjar jag tvivla på mig själv. Det som ser ut som is på traversen är bara en tunn ishinna som inte sitter fast i den släta klippan under. Det blir två nervösa flytt över hällen till den lite tjockare isen i det hörn där Adam jobbade på upp och ner. Efter en närmare inspektion av cruxet är jag nu glad över att jag inte behövde leda upp här. Det är tunt och avigt och när jag stigit så högt jag kan på isen har jag ingenstans att få fast eller hooka med yxorna på ett tryggt sätt. Jag jobbar runt med händerna för att hitta någon list eller något hörn som kan ge mig lite hjälp, men hela alltet är som en enda stor sloper. Jag jammar lite med ena benet jabbar lite med ena handen och drar mig upp i en ytterst obehaglig yxplacering. Varken speciellt graciöst eller kontrollerat krånglar jag mig upp till snön och isen ovanför. Aaahhhh Nu blir det behagligare klättring upp till Adam. När jag kommer fram kollar jag av kommunikationen som var nyss. Det visar sig att jag nojjade i onödan, jag hade hört rätt första gången. Skönt! Nu är det värsta avklarat visar det sig. Kvar är fyra replängder där den första inleds med en kortare ispassage, sen är det i princip uteslutande snöklättring. Vi jobbar på upp i snön och vinden och bjuds inte på några större överraskningar. Adam har sista replängden som flackar av lite, men repet räcker inte hela vägen så han vinkar till mig och vi avslutar med ett tiotal meter löpande klättring. Med ett leende på läpparna klättrar jag de sista metrarna upp och över den tydliga En insnöad Ulf. Adam har fikapaus. kanten så att jag kommer upp på toppen. Klockan är strax före 18 och det är fantastiskt härligt att vara uppe. Jag tar lite bilder, tar ihop ett rep, äter en macka och softar lite innan nerfärden börjar. Sen vi började klättringen har vi i princip inte kunnat se dalen eller fjällen omkring oss på grund av vinden och snön. Från toppen får vi korta luckor då vi kan urskilja Storsylen och Pyramiden. När vi nu börjar gå österut ner över Slottet för att ta något av offpiståken ner tillbaka till skidorna börjar det så sakteliga klarna. När vi är tillbaka vid skidorna vid 19-tiden är det nästan helt klart. Vi skidar i solen och är tillbaka på fjällstationen 19:45. För mig är detta ett stort äventyr. Varje gång man är ute och klättrar, kort eller långt, lätt eller svårt, sommar eller vinter är det ett äventyr. Men för mig är detta något extra som jag kommer att leva länge på. Jag har aldrig tidigare klättrat något så långt och seriöst utan 12 BERGSPORT #164 DECEMBER 2014

13 Sylarna Rännan. Topo. att veta vad som väntar där uppe. Jag har heller inte bråkat med vädret på det sätt vi gjorde, men jag tyckte hela tiden att det var kul och spännande och kände mig hela tiden trygg i det vi gjorde även när det var besvärligt. Detta är det stora för mig, att jag fixade det med en bra känsla i kroppen hela tiden trots att det inte var optimala förutsättningar! Som en extra bonus blev det en nytur, även det stort för mig eftersom det är min första. Det finns fortfarande gott om nyturer att göra både i Sylarna och andra fjäll runt Östersund. Det finns även gott om etablerade fina turer som väntar på sin andra, tionde eller hundrade bestigning. Det var skönt att få klättra i shorts på solvarma klippor i somras, men jag ser fram emot i vinter då jag kan få ta fram yxor och stegjärn igen och bege mig upp på branta fjällsidor eller Frösöberget i lite lagom kärvt väder för att få den där härliga Jag fixar det faktiskt känslan igen. Text och foto: Ulf Renman Åk till Sylträffen i mars! Boka in den mars 2015 redan nu. Då kommer nästa Sylträff gå av stapeln! Sylträffen är en legendarisk klätter- och topptursträff som arrangeras av Östersunds klätterklubb. Både klättrare och topptursentusiaster är såklart välkomna. Resa och boende på Sylarnas fjällstation bokar du själv. Uppge att du ska delta i Sylträffen. Mer info kommer på Östersunds klätterklubbs webbplats ostersundskk.se. SYLARNA SVERIGE BERGSPORT #164 DECEMBER

14 Allt du alltid velat veta om skimo/topptursskidåkning men aldrig vågat fråga om! Scenario: Vintersäsongen är här med tjocka isar, tunna isar och fantastiska linjer som slingrar sig upp för vackra fjällsidor. Försäsongens träning på mindre isar har lönat sig, du är i toppform inför vinterns mål. Men en utmaning kvarstår: Hur ska du tag dig till insteget av en av alla isturer i Lunndörren som du sett bilder på? Från Tossåsen där man parker bilen är det cirka 15 kilometer platt fjällterräng... Vad finns det för alternativ? Syftet med den här artikeln är att förklara och ge en översikt av främst de olika former av skidutrustning, men även andra alternativ, som är relevant för klättrare som vill ta sig ut i fjällen på effektivt sätt. Om snöfall sätter stopp för dina klätterplaner, deppa inte. Dåliga klätterförhållanden kan innebära goda skidförhållanden! Vi tar det från början och går igenom de begrepp och utrustning som idag står till förfogande för den fjälltagne! Gå Troligtvis det vanligaste sättet att ta sig fram till insteget, i alla fall i Sverige. Att gå är billigt och kräver ingen extra utrustning förutom ett par stavar som underlättar färden både dit och hem. Herman Buhl använde stavar redan på 50-talet när han gjorde förstabestigningen av Nanga Parbat solo. Vid svårare klättring där man planerar att ta sig ner en annan väg är det ett bra alternativ då man slipper bära med sig snöskor eller skidor. Gå funkar fint då anmarschen är relativt kort men att gå längre sträckor i fjällen vintertid är inget alternativ. Snöskor Om man aldrig har åkt skidor tidigare och har en begränsad budget är snöskor ett sätt att ta sig fram i fjällen. Det kräver ingen särskild förkunskap och man står stadigt på de flesta underlag. Man kan även använda sina klätterskor och vid klätterturer där man planerar att ta med sig snöskorna så tar de relativt lite plats på ryggsäcken. Nackdelen jämfört med skidor är att man aldrig kan glida fram, vid varje steg måste man lyfta foten vilket är ineffektivt energimässigt. På snöskor går det sakta att ta sig fram jämfört med att gå på skidor. De är också jobbiga att gå med i brant terräng och framför allt vid traverser av snöfält. Turskidor Turskidor kan enkelt beskrivas som lite kraftigare längdskidor avsedda för åkning i relativt platt fjällterräng. Det finns en mängd olika modeller och bindningssystem att välja mellan beroende på personens längd och vikt samt om man vill ha vallningsfritt eller ha stighudar. Det går att fästa stegjärn av remtyp på turpjäxor men är ingen bra kombination för klättring då de inte är gjorda för det. Lösningen är att skida till insteget för att sedan byta till klätterskor. Nackdelen är att det tar tid och tar stor plats i packningen. Att åka utför med turutrustning kräver god teknik och goda snöförhållanden. Alpin skidåkning Det är nog den vanligaste formen av skidåkning och troligen vad de flesta tänker på när man pratar om skidor. Utövas främst i preparerad pist via liftburen access och utrustningen man använder är främst designad med tanke på utförsåkning Det finns oändligt med modeller av pjäxor, skidor och bindningar att välja mellan. Till skillnad från utrustning gjord för topptursskidåkning går det inte att släppa lös hälen för att gå uppåt (med hjälp av stighudar) men kan vara ett alternativ för klättrare om man kan glida till insteget och sedan glida därifrån. Alpina pjäxor funkar att klättra med men är tunga och styva. Telemark Telemark är en form av skidåkning som har sitt ursprung i den del av Norge som heter Telemark, därav namnet. Skillnaden jämfört med alpin/topptursutrusning är att man använder en bindning där foten bara sitter fast vid tårna och hälen är lös för att kunna göra telemarkssvängar. Då telemarkspjäxan bygger på en ledad konstruktion vilket gör dem mjuka är de alltså mindre lämpade för klättring. Skidåkning med storskor Vad man brukar kalla anmarschskidor för att ta sig till insteget med och som man kan använda med sina storskor. Det finns ett par olika bidningstyper, bland annat från Silvretta och Diamir, och fungerar på samma sätt som annan topptursutrusning, det vill säga häldelen kan kopplas lös för färd 14 BERGSPORT #164 DECEMBER 2014

15 De senaste årens snabba utveckling av utrustning gjord för topptursskidåkning har revolutionerat sättet att ta sig fram på fjället. uppför och låsas fast när man ska åka ner. Att åka utför med storskor kan vara svårare än med pjäxor, då de ger sämre stöd, men med lite träning går det fint. Topptursskidåkning Ski-mo (från ski-mountaineering) randonée, skidbestigning, huda, skidalpinism, topptursskidåkning, ski-touring, alpine touring, haute-route. Kärt barn har många namn men oavsett namn handlar det om utrustning för att gå upp för ett fjäll (med hjälp av stighudar) för att sedan åka ner. För enkelhetens skull väljer vi att kalla det för topptursskidåkning i resten av artikeln. Topptursskidåkning blandas ibland ihop med turskidåkning (på platten) då man ofta säger att man ska på tur, men menar då topptursskidåkning. Innebär även att man ibland måste forcera enklare klätterpartier för att ta sig upp på brantare toppar med hjälp av stegjärn och isyxor och brukar då kallas skidal- Skidbestigning, huda, skidalpinism, topptursskidåkning, ski-touring, alpine toruing, haute-route. Kärt barn har många namn... Foto: Kaj Söderin BERGSPORT #164 DECEMBER

16 pinism. Tävlingsformen av topptursskidåkning heter också skidalpinism. Det finns en mängd olika skidor, pjäxor och bindningar, men för klättring finns det bara ett realistiskt alternativ: Tech-systemet. Tech-bindningar och pjäxor utvecklades av märket Dynafit på 80-talet och kom till Sverige på 90-talet och funkar som en slalombindning, men med löstagbar häl (och hälhöjare som kan Stighudar på. Foto: Anders Burman ställas in i olika lägen beroende på vilken lutning du går i) som gör att man kan gå upp för fjället med hjälp av stighudar. Idag så finns det ett tiotal tillverkare som erbjuder både Tech-bindningar och pjäxor. Pjäxan fäster man i bindningen med hjälp av två stift som låser fast pjäxan fram och två stift bak, vilket kräver Tech-kompatibla pjäxor. Det finns även andra tillverkare av topptursbindningar, till exempel Diamir och Silvretta som påminner om en slalombindning, men är betydligt tyngre. De lättaste Tech-bindningarna väger idag runt 100 gram, medan en Silvretta till exempel väger runt gram. Vad skulle du själv välja, en isyxa som väger 600 gram eller en som väger 6 kilo? Eller stegjärn som väger gram eller 10 kilo? De senaste årens snabba utveckling av utrustning gjord för topptursskidåkning har revolutionerat sättet att ta sig fram på fjället. De lättaste TLT-kompatibla pjäxorna väger lika mycket eller mindre än en storsko och är stegjärnsfasta, samt har ett rejält gångläge (full rörlighet i vristen) för en bekväm anmarsch. Hur bra är dessa pjäxor att klättra med då? Bergsguiden Krister Jonsson bor utanför Chamonix i Frankrike och har länge använt Tech-utrustning för både topptursskidåkning och klättring upp till WI6 och M8. Jag klättrar väldigt mycket i mina pjäxor. Swiss direct på Les Courtes, Star Academizte på pointe Lachenal Ja, listan är lång. På rena isturer är de faktiskt bättre än storskor. Lättare, mer känsla och dessutom är det bara att hoppa i bindningarna när det är dags att åka hem, säger Krister Jonsson. Dessutom kan man använda dem till att gå på vanlig fjälltur, topptursskidåkning och i pisten. Betydligt billigare än att ha en uppsättning utrustning för varje aktivitet. En lång anmarsch är ofta mödan värd... Foto: Mikael Sundberg 16 BERGSPORT #164 DECEMBER 2014

17 Skidor Vilka skidor som är lämpliga är en omöjlig fråga att besvara. Det finns tusentals modeller att välj mellan, men ur en klättrares perspektiv så bör skidan vara relativt kort. Dels för att den blir lättare, dels för att en kort skida jämfört med en längre är betydligt lättare att klättra med när den är fastsatt på ryggsäcken. Stighudar Stighudar fäster man under skidan för att få fäste i uppförsbackar och har en konstruktion liknande fiskfjäll, d.v.s. det glider åt ena hållet men inte åt det andra. Bra stighudar är en vital del av din skidutrustning, utan dem är det omöjligt att röra sig effektivt i fjällen. Krånglande stighudar som inte fäster på skidorna kan förstöra en hel resa, så det gäller att välja rätt stighud för olika ändamål och behov. Stighudar finns i nylon och mohair samt olika blandningar av materialen för att uppnå olika egenskaper som glid och slitstyrka. Det kanske viktigaste är att dina hudar har gott glid då man vid en fjälltur kommer ta många steg framåt. Ett annat knep är att gnida in stighudarna med valla för att öka glidet, men även förhindra isbildning som kan uppstå vid vissa snöförhållanden. Stavar Justerbara eller inte, två eller tre-delade, det är frågan. Det beror såklart på hur man ska använda sina stavar och under vilken årstid. Vid topptursskidåkning är det populärt med justerbara stavar, men det är inte en fråga om, utan när justeringsanordingarna på sådana stavar kommer att krångla. Is och snö har en förmåga att leta sig in i låsanordningarna och ställa till bekymmer, så stavar med fast längd är att föredra vintertid dessutom är de lättare. Fjällklättring och framför allt fjällklättring vintertid ställer stora krav på dig själv och din utrustning. Konsekvenserna av en stighud som inte fäster, ett dåligt fastspänt stegjärn eller en stav som går av kan i bästa fall sluta med en oplanerad bivack eller att man får avbryta klättringen, om det nu går vill säga. Förhoppningsvis har den här artikeln underlättat och rätat ut de frågetecken som finns i denna djungel av både utrustning och termer men även inspirerat. I slutändan handlar det inte om vilken utrustning du har, utan att du faktiskt kommer ut. Go tur! Text: Kaj Söderin En kort skida jämfört med en längre är betydligt lättare att klättra med när den är fastsatt på ryggsäcken. Foto: Krister Jonsson BERGSPORT #164 DECEMBER

18 & LAVINER klättring Vintern närmar sig med stormsteg. Klipporna har svalnat för länge sedan. Nu är det bara att ta på sig handskarna, vässa yxorna och invänta att snöoch isbönerna faller väl ut. Vi myser i väntan framför brasan, läser guideböcker och planerar in vilket berg som skall bestigas och vilket isfall som skall bemästras. Dagen D kommer och laddade till tänderna far vi iväg. Klätterolyckan nedanför Skogshorn i Hemsedal, Norge tredje januari De tre klättrarna var på väg till rännan vänster i bild när lavinen gick och drog med den sista av dem. En liten lavin som tyvärr fick stora konsekvenser. Foto; Jørgen Aamot 18 BERGSPORT #164 DECEMBER 2014

19 Oavsett om det gäller isfall, snörännor eller kamvandringar är det tyvärr något med förberedelser samt genomförandet som ofta förbises. Snö- och lavinsäkerhet till exempel. Exponering för väder, stenslag och fallrisk verkar ta upp den största delen i riskanalysen om vi ens hinner med någon sådan. Speciellt lätt att glömma bort snö och laviner kan det vara när det handlar om vår- och sommarklättring på hög höjd, till exempel nere i alperna, då det är varmt, sol och fint nere i byn och full vinter på höjd. Regnet som föll nere i dalen kom troligast som snö på höjd och i samband med mer sådant samt vind ju högre vi kommer, bygger det rejält med snö i läområdena däruppe. Snö som inte hinner stabilisera sig tills vi ska dit några timmar senare och ta oss upp på vårt stora klätteräventyr. Att offpiståkare och toppturare råkar ut för laviner verkar fler ha fått upp ögonen för idag. Dagens moderna utrustning, tillgång till information samt verktyg som gjort det smidigare att ta sig in i okänd vildmark och branta berg har bidragit till att fler personer utan större fjällkunskaper hamnar i olyckliga omständigheter. Anmarsch i optimal lavin-startzon. Foto: Karin Trolins privata. Men laviner är ett stort problem även bland klättrare: Andreas Fransson och kanadensaren JP Auclair som omkom i Patagonien i september, eller den stora katastrofen på Mount Everest i april med 16 avlidna är exempel på detta. ICAR (Internationella Kommittéen för Alpin Räddning) har sedan 2000-talet kommit fram till att det naturliga fenomen som dödar flest vinter-rekreationister i alpin terräng är just laviner. Under en diskussionspanel på ISSW, (International Snow Science Workshop), i Banff tidigare i år konstaterade man att de flesta klättrare som dör i laviner gör det på grund av oländiga fall och kraftiga skador, inte av syrebrist och att de begravts i snö. Diskussionspanelens rekommendation blev att klättrare, precis som alla andra som rör sig i alpin vinterterräng, ska ha transceiver, sond och spade med sig. Överlever man skadorna från lavinen har man enligt statistiken 18 minuter på sig att hitta sin begravda replagskompis innan överlevnadsstatistiken sjunker drastiskt och syret är slut. om att den egentliga faran utgörs av flaklavinerna, att det är de som dödar. De är också de som är svårast att förutsäga och ta sig ur om man åker med. Torra flaklaviner kan gå från 25 graders lutning och uppåt, men vanligast är att de går mellan grader och mitt i prick är 38 grader. Den perfekta lutningen för offpiståkning och en vanlig lutning på våra anmarscher och nedstigningar då rasbranter och moränsluttningar har just den lutningen. Efter 45 grader börjar sannolikheten att dra igång lavinen minska igen. Detta för att snön som landat på brantare lutningar ofta rasar iväg redan när det snöar och blåser in mer snö. När vi kommer dit har alltså lavinen och snöraset redan gått och den snö som ligger kvar är lite stabilare. För klättrare kan även mindre ras samt lössnölaviner vara dödligt eftersom vi rör Terrängen vi rör oss i som klättrare är många gånger lavinterräng. De flesta laviner som alpinister utsätts för dras igång på väg till eller ifrån leden vi skall upp på. Att vi sedan vistas längre tid exponerade för faran än tex skidåkare gör att vi måste tänka till både en och två gånger innan vi ger oss ut på våra äventyr. I skidåkarvärlden brukar man prata BERGSPORT #164 DECEMBER 2014 Håll koll på faror ovan, hur en eventuell hängdriva ser ut. Insäkring bör ske även vid lättare klättring då det blir stora konsekvenser av ett fall. Foto: Karin Trolins privata 19

20 Ofta ser man inte förrän efteråt hur nära hängdrivan man varit. Foto: Karin Trolins privata. KARIN TROLIN är en 32-årig skidpatrullör och lavintekniker på Åre Lavincenter. Hon har instruktör- samt lavinteknikerutbildning via kanadensiska systemet CAA nivå 1 och 2. Hon är klättrare sedan 2000, som helst klättrar alpint på höga berg, men gärna tränar på hemmaklippor och isar i Hälsingland eller Åre-trakten. Medlem i Åre klätterklubb där hon bor vinterhalvåret. Är hjälpinstruktör enligt SKF. Driver Äventyr och friluftsföretaget Explore 61 N. oss i så pass farliga och branta miljöer att minsta felsteg, eller att tappa balansen, kan bli en dödsfälla. Det gäller att ha koll på snön både där vi är och ovanför oss. Liksom hängdrivor och isfall som kan rasa och bli en fara i sig själv eller starta laviner när de faller. FLAKLAVINER: Kan vara svåra att förutsäga. Kan utlösas ifrån där vi står så lavinen startar under oss, ovan eller en bit bort. Startar genom en kollaps i ett svagare lager som sprider sig och ett snöflak spricker upp och far iväg. Ett suckande whumpf -ljud hörs ibland när kollapsen sker i det svaga lagret nere i snön. LÖSSNÖLAVINER: Startar i en punkt, oftast vid våra fötter (eller vår replagskamrats). Drar med sig snö i en päronform när den växer nedåt. Kan även utlösa större flaklaviner. HÄNGDRIVOR: Bildas av vindtransporterad snö. Visar på åt vilka väderstreck snön ackumulerats under vintern. Lossnar när drivans vikt blir större än dess hållfasthet eller vid värmeökning i infästningen (försvagning av hållfastheten). Kan starta större laviner på sluttningen under när de rasar ner. Brister längre in mot kammen än vad vi förväntar oss (ibland 45 grader inåt kammen). Det är de små till medelstora lavinerna som tar de flesta lavinoffren. I klättermiljö räcker det med att ett flak på någon kvadratmeter lossnar för att vi skall tappa balansen och falla olyckligt. Då gäller det att ha koll på hur lavinfaran ser ut, hur stabil snön är och hur vi minimerar riskerna. Alltså måste vi under vår planering av turen, under vår approach och hela klättringen göra smarta val och hela tiden ha öppna sinnen för de tecken vi kommer över. Planeringen behöver börja hemma med att få koll på hur det ser ut på berget som ni tänkt klättra. Kolla på kartor, internet, prata med lokala klättrare eller guider. Allt för att få koll på lavinprognoser, lavinförhållanden och lokala förutsättningar. När man sedan kommer till området måste informationen fortsätta inhämtas och behandlas. Alpinklättring på is och snö är ofta något man sysslar med under nattens 20 BERGSPORT #164 DECEMBER 2014