Från överlevande till kvarleva

Transkript

1 Malmö högskola Lärarutbildningen Individ och samhälle Historievetenskap och lärande Examensarbete 15 poäng Från överlevande till kvarleva Teorier med muntlig historia och empatisk förståelse i fokus From testimony to residue - Theories concerning oral history and empathic understanding Åsa Wendin Täck Joel Lerman Lärarexamen hp Historievetenskap och lärande Examinator: Irene Andersson Handledare: Thomas Småberg

2 Förord Vi vill tacka; Varandra! Peggy Lerman för kloka råd och skarp blick. Karl, Tuva och Joakim för oändligt tålamod. Per Eliasson för inspiration. Johan Åberg för matnyttigt kursbibliotek. Livia Fränkel för snabbt svar trots knapp tid. Tack! 2

3 Sammanfattning Elevers empatiska förståelse och handlingsberedskap mot förtryck och rasism är intimt förknippad med den inlevelse som kan skapas med stöd av vittnesskildringar. Lärdomar vi kan dra av Förintelsen är därför ett viktigt stöd för att forma en kulturell norm för utbildning och pedagogik vilken vilar på samhällets värdegrund: demokrati, mänskliga rättigheter, tolerans och tålamod samt opposition mot rasism och totalitära ideologier. Detta examensarbete beskriver teorier om möjligheter och risker med olika sätt att hantera historia och ger förslag på hur Förintelseöverlevandes berättelser kan föras vidare in i framtiden. Den teoretiska basen är ett hermeneutiskt perspektiv på den muntliga historiens användningsområden, dess pålitlighet och betydelse som källa samt vittnesmålens möjlighet att utveckla empatisk förståelse. Uppsatsen tar upp svårigheten att vittna och problematik i mötet mellan avsändare och mottagare, med hänsyn till möjligheten att förmedla vittnesmål med rörliga bilder för att möjliggöra empatisk förståelse. Nyckelord: muntlig historia, Förintelsen, vittnesmål, empatisk förståelse, hermeneutik, minnets funktioner, värdegrund, subjektivt källmaterial, objektiv sanning Abstract Students empathic comprehension and ability to act against oppression and racism are intimately related to the insight which can be acquired from watching the testimonies of Holocaust survivors. The lesson that can be learned from the Holocaust gives a solid support in the shaping of a cultural norm for educational and pedagogical purpose, this norm is based on the fundamental moral values of society: democracy, human rights, tolerance, patience and resistance towards racism and totalitarian ideologies. This study has a theoretically based perspective and result in a concrete suggestion of how one might carry on the subject matter of the testimonies from Holocaust survivors into the future. The base of the theoretical discussion employs a hermeneutical perspective to examine the usefulness, trustworthiness and significance of oral history as a source. This hermeneutical perspective is also utilized in analyzing how the testimonies can be used to develop an empathic understanding out of a theoretical model. The essay discusses the hardship of testifying and the difficulties that surface in the communication between speaker and 3

4 interlocutor. Ultimately the essay theorizes concerning the use of testimonies conveyed through motion pictures and how these should be analyzed to achieve empathic comprehension. Keywords: oral history, the Holocaust, testimony, empathic comprehension, hermeneutics, the functions of memory, fundamental moral values of society, subjective source material, objective truth. 4

5 Innehållsförteckning 1. Inledning Syfte Frågeställningar Disposition Urval av litteratur Begrepp Hermeneutik Empati och empatisk förståelse Sammanfattande kommentar Historia ur munnen Historiografi över muntlig historia Minnets funktioner Vittnesmål och minne Vittnesmål som källa The Impotence of Language Den muntliga historien som källa Sammanfattande kommentar Skolans värld Minnespolitik och skolans värdegrund Den empatiska förståelsen Sammanfattande kommentar Muntlig historia och rörlig bild Kommunikationsteknik och muntlig historia Vittnesmål som rörlig bild Malka Barans filmade vittnesmål Vittnesmål som rörlig bild i skolan Slutdiskussion Käll- och litteraturförteckning Bilaga

6 1. Inledning Fröet till vårt arbete är historiken Per Eliassons uttalande att lära av Förintelsen gör oss till bättre samhällsmedborgare. Vad är det då för lärdomar som gör oss till bättre samhällsmedborgare? Svaret på Eliassons uttalande är beroende av de frågor vi väljer att ställa till vårt källmaterial? Det är således frågan som dikterar svaret. Vi tror att lärdomar från Förintelsen baserade på en empatisk förståelse kan utgöra ett centralt stöd för att forma en samhällelig norm för utbildning vilken strävar mot värderingar byggda på demokrati, mänskliga rättigheter, tolerans och tålamod samt opposition mot rasism och totalitära ideologier. 1.1 Syfte Detta arbete är av trefaldig natur, det vill säga; redogörande, argumenterande och analyserande. Vårt övergripande syfte är att argumentera för att elevers empatiska förståelse och handlingsberedskap mot förtryck och rasism är intimt förknippad med den inlevelse som kan skapas med stöd av de överlevandes vittnesskildringar från Förintelsen. Vår argumentation grundar sig på den hermeneutiska teorin att endast objektiv fakta inte räcker för ett helhetsperspektiv. För att elever ska erhålla en långsiktig handlingsberedskap mot rasism och förtyck behövs inlevelse, som kan tydliggöra det mänskliga perspektivet. Vi kommer även att analysera det muntliga vittnesmålet utifrån minnets funktioner samt uppmärksamma frågor för att långsiktigt kunna förmedla upplevelserna in i framtiden. Vi vill med detta arbete tydliggöra vad muntlig historia kan bidra med för att utveckla elevers empatiska förmåga. 1.2 Frågeställningar För att utvärdera möjligheterna att med muntlig historia öka förståelsen för väsentliga skeenden, och mot bakgrund av skolans uppdrag om värdegrunder, ställer vi följande frågor: Vad kan muntig historia bidra med för att utveckla elevers empatiska förmåga? Vilka problem möter den överlevande i formulerandet av sin berättelse? 6

7 Hur ska vi föra med oss de muntliga vittnesmålen in i framtiden, då de överlevande inte längre finns i bland oss? Vad säger skolans styrdokument om elevens förmåga att omsätta; veta förstå - agera? 1.3 Disposition Arbetets första kapitel inleds med vårt syfte där vi kort redogör för vår argumentation utifrån val av teoretiskt perspektiv. Vi presenterar även vår frågeställning kopplad till uppsatsens syfte. I det andra kapitlet definierar vi de två grundläggande begreppen för uppsatsens argumentation och syfte vilka är hermeneutik och empatisk förståelse. Detta följs av det tredje kapitlet där vi utifrån vår litteraturstudie redogör för; den muntliga historiens historiografi, där vi försöker placera den muntliga historien i en utvecklingskontext. Fortsättningsvis analyserar vi minnets funktioner och hur dessa påverkar den överlevandes vittnesmål som källa. Vi studerar även den vittnandes språkliga svårigheter och vilka konsekvenser detta kan ha för mottagaren. Det fjärde kapitlet vänder sig mot skolan och lärarens arbete med eleven i utvecklandets av empatisk förmåga. I detta kapitel studerar vi även skolans styrdokument och värdegrund i samband med uppkomsten av forum för Levande Historia. I Det femte kapitlet berör vittnesmål som rörlig bild, här för vi även en källkritisk diskussion utifrån vår valda litteratur. Vi analyserar även ett filmat vittnesmål med utgångspunkt från tidigare diskussioner i texten. Slutligen ger vi förslag på hur filmade vittnesmål kan användas i skolan som ett alternativ. Kapitel två till fem avslutas med en sammanfattande kommentar. Det sjätte och avslutade kapitlet sammanfattar vår argumentation och vikten av att använda muntlig historia i skolans värld samt vittnesmålets funktion för att eleven ska kunna utveckla en empatisk förståelse. 1.4 Urval av litteratur Vår litteratur spänner över flera discipliner, detta är ett medvetet val för att vår analys och argumentation ska bli så heltäckande som möjligt. Muntlig historia som disciplin är tvärvetenskapligt, detta innebär att vårt val av litteratur innefattar, så väl psykoanalys, litteraturanalys, filmanalys och filosofiska perspektiv. En del av den litteratur vi valt är något äldre. Lawrence Langers bok Holocaust Testimonies, vilken är en analys av vittnesmål vid Yale s universitet är från Denna 7

8 analys är dock än i dag den mest tongivande och det verk som andra Förintelseforskare fortfarande refererar till. Paul Thompsons verk The Voice of the Past, är från 1978, denna har reviderats två gånger, åren 1988 samt De revidera upplagorna skiljer sig inte nämnvärt från hans egna ursprungliga teorier och tankar kring muntlig historia. Vad som dock kan urskiljas som nytt material är att Thompson tagit till sig den muntliga historiens utveckling över tid. När vi hänvisar till de nyare teorierna kring muntlig historia, utgår vi från dess ursprungskällor. Thompsons verk är (i liket med Langers) fortfarande den allra mest tongivande på sitt område. Vi har således valt och begränsat vår litteratur utifrån utrymmesskäl samt dess relevans för de berörda forskningsområdena. 2. Begrepp Grundläggande för analysen och argumentationen är begreppen hermeneutik och empati och dessa beskriver vi här. I följande kapitel används ytterligare begrepp och företeelser, som då beskrivs kort där. 2.1 Hermeneutik Hermeneutik kan beskrivas som en filosofi om hur förståelse kan skapas och fokus ligger i tolkningen av sammanhang och helhet. Hermeneutiken användes först inom litteraturvetenskapen som ett redskap för att tolka litterära verk. 1 Man sökte efter textens subtila mening. Den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer menade emellertid att den hermeneutiska regeln; att man måste förstå det hela ur det enskilda och det enskilda ur det hela 2, gick att använda även utanför textanalysen. Exempelvis inom förståelsens konst: alla enskildheter fogar sig till en helhet är det kriterium man har för förståelsens riktighet 3. Gadamer framför vidare att den historiska berättelsen måste förstås utifrån sina egna referenser för att mottagaren ska uppnå förståelse. 4 1 Hermeneutiken etymologi går ända tillbaka till grekernas Hermes, men vi kommer inte beröra hermeneutik äldre än Hans-Georg Gadamer, Sanning och metod, översatt av Arne Melberg, (Bokförlaget Diadlos, Uddevalla, 1997) s Gadamer (1997) s Gadamer (1997) s.138 8

9 Hermeneutikerna menar att historiska händelser måste bli tolkade utifrån sina egna villkor om någon förståelse ska nås. 5 Enligt Anders Florén och Stellan Dahlgren, båda docenter i historia, är det aktörsbaserade hermeneutiska perspektivet något som tillåter rekonstruktioner av enskilda individers livssammanhang 6. De menar att den hermeneutiska betraktaren inte bara tar passiv del av historien, han gestaltar den aktivt genom sin inlevelse 7, där det handlar om att återleva historien ur den tagna aktörens perspektiv 8. Detta innebär enligt vår mening att om man ska betrakta något ur ett hermeneutiskt helhetsperspektiv för att uppnå förståelse, så kan man inte bortse från den mänskliga upplevelsen och erfarenheten. Hermeneutiken går följaktligen ut på att den som tolkar diskursen ska försöka leva sig in i berättarens inre och på så sätt kunna identifiera sig med processen som lett fram till diskursens uppkomst. 9 För att göra detta behöver diskursen dels sättas in i ett grammatiskt och språkligt sammanhang, för att få kännedom om vilken berättargenre som används, och dels i ett psykologiskt sammanhang för att förstå författarens intention med berättelsen. Florén och Dahlgren menar att både den språkliga och den psykologiska cirkeln är lika nödvändiga för tolkningsarbetet 10. Denna tolkningsmodell brukar beskrivas som den hermeneutiska cirkeln, där man rör sig från helhet till del och åter till helhet 11 i en cirkulär rörelse. Enligt den hermeneutiska modellen går det således inte att nå förståelse om Förintelsen genom att endast betrakta objektiva och sakliga fakta, eftersom det betyder att man endast fokuserar på en del och går miste om helhetsperspektivet. Tillförs även den mänskliga erfarenheten, känslan som skapats av händelsen, så kan man uppnå en dubbel tankeoperation 12. Historikern Per Eliasson menar att denna dubbla tankeoperation innebär att ett framåtsyftande [ ] perspektiv på historia, förankrat i det vetenskapliga historiebruket, möter ett tillbakablickande [ ] perspektiv, inriktat på meningsskapande 13. Vidare skriver Eliasson att den dubbla tankeoperationen är något som hjälper en individ att utveckla 5 Gadamer (1997) s Stellan Dahlgren, Anders Florén, Fråga det förflutna. En introduktion till modern historieforskning, (Studentlitteratur, Lund, 1996) s Dahlgren, Floren, (1996) s Dahlgren, Floren, (1996) s Med diskurs menar vi all form av grammatiskt språk, både nedskrivet och muntligt framfört. 10 Dahlgren, Floren, (1996) s Dahlgren, Floren, (1996) s Per Eliasson, Kan ett historiemedvetande fördjupas? i Klas-Göran Karlsson och Ulf Zander (red) Historien är nu en introduktion till historiedidaktiken. (Studentlitteratur, Lund, 2009) s Eliasson (2009), s.325 9

10 förståelse, både för sig själv och för andra 14. Mötet mellan de ovannämnda perspektiven handlar om historia som rör sig mellan tolkning och livsvärld där: [ä]r blandas med bör, veta med minnas och allmänt med unikt 15. Hermeneutiken berör således frågor som vad betyder den här händelsen för den här gruppen människor, där förståelsen för händelsen går ut på att berätta deras historia med deras ord. Historieprofessorn John Tosh skriver att det är historikernas växande intresse för kulturell mening 16 som väckte inresset för historia ur munnen 17. Sammanfattningsvis är kärnpunkten inom hermeneutiken tolkning och inte enbart faktasamlande. Centralt är även att aktören är ett subjekt och inte ska ses som ett objekt, målet blir således att uppnå förståelse och inte förklaring. 2.2 Empati och empatisk förståelse Empati beskrivs i Nationalencyklopedin (internetupplagan) som inlevelseförmåga, förmåga till inlevelse eller medkänsla; att kunna leva sig in i en annan människas känsloläge och behov 18. Termen som den uttalas idag myntades i engelskan 1909 av Edward B. Titchener, (empathy). Anmärkningsvärt och intressant är att forskare drygt hundra år efter begreppets införande fortfarande inte nått konsensus beträffande dess definition 19,vilket givetvis försvårar vår ansats att förklara ordets betydelse. Empatiforskaren Mats Johansson skriver i sin avhandling att empati kan uppfattas som ett paraplybegrepp, vilket kan appliceras på en rad olika psykologiska fenomen, där empatisk förståelse utgör ett. Vad som skiljer empatisk förståelse från andra former av empati menar Johansson är dess kognitiva avancerade natur 20. Mats Johanssons definition av empatisk förståelse är; agenten framgångsrikt lever sig in i subjektets (dvs. den person som agenten försöker förstå) tankar, preferenser, känslor och trosföreställningar 21. Med andra ord, förmågan att förstå och dela en annan individs känslomässiga upplevelse av en händelse eller dennes situation. 14 Eliasson (2009), s Eliasson (2009), s John Tosh, Historisk teori och metod, översatt av Gunnar Sandin, (Studentlitteratur, Malmö, 2008) s Tosh, (2008) s Mats Johansson, Empatisk förståelse - från inlevelse till osjälviskhet. (Filosofiska institutionen, Lunds universitet, 2004) s. 13http:// 20 Johansson, (2004), s Johansson, (2004), s. 4 10

11 Empatisk förståelse innebär på så sätt att kunna bortse från det egna personliga perspektivet till förmån för ett annat, ett förfarande som utgår från att agenten upprätthåller en gräns mellan vad han själv och vad subjektet känner. Det är enligt Johansson, inte bara, som i många andra fall av empati, en fråga om att beröras av någon annans känsla. Empatisk förståelse kräver att agenten även lever sig in i ett perspektiv, utan att för den sakens skull ta över det som sitt eget. Det vill säga, förståelsen involverar en föreställningsmanöver 22 vilken medför att agenten kan känna och resonera som en annan person. Vi utgår här från Johanssons definition av begreppet empatisk förståelse. 2.3 Sammanfattande kommentar För att uppnå empatisk förståelse krävs ett hermeneutiskt perspektiv på historien, det vill säga att människor är både historieskapade och historieskapande. Den dubbla tankeoperationen utgår från de tre tidsdimensionerna: då nu sedan. Med detta perspektiv i undervisningen blir eleverna medvetna om att det förflutna är verkande kraft in i framtiden. Det gäller för läraren att leda eleverna genom de tre olika tidsdimensionerna och skapa mening och sammanhang utifrån dem själva och där det prospektiva möter det retrospektiva; ett sammanhang där människan både är och gör historia. Den empatiska förståelsen är länkad till den mänskliga erfarenheten och därmed har det aktörsbaserade perspektivet en central funktion för att uppnå förståelse och inte förklaring. 3. Historia ur munnen Historia som berättas är omgärdat av både problem och möjligheter. Vi beskriver här några utgångspunkter om minnets funktioner, betydelsen av mötet mellan den som berättar och mottagaren samt språkets inneboende begränsningar. 3.1 Historiografi över muntlig historia Muntlig historia betraktades under lång tid mer som än metod än vetenskapslära. Det sågs som en process för att utvinna äldre medborgares minnen med hjälp av frågor. Dessa 22 Johansson, (2004), s

12 samlades i arkiv i form av ljud och/eller videoupptagning samt transkriberingar. 23 De historier som till en början ansågs vara värda att spara var de tillhörande framstående ledare och hjältar. Tack vare de tekniska framstegen med ljudupptagning och 60- talets socialistiska rörelser uppstod ett intresse för den lilla människan och hennes historia. De muntliga historikerna tog nu avstånd från det tidiga överhetsperspektivet och lyfte istället fram arbetaren, kvinnan och de bortglömdas röst, det vill säga ett underifrånperspektiv. Muntlig historia ansågs vara den rätta metoden; Oral history is a history built around people. It thrusts life into history itself and it widens its scope. It allows heroes not just from the leaders, but from the unknown majority of the people 24. Under 1970-talet förhöll man sig till vittnesbörd i stort sätt på samma vis som man förhöll sig skriftliga källor, de sågs som sakliga bevis. Historikern Paul Thompson genomförde 1975 ett av dåtidens största projekt inom muntlig historia. I ett försök att tillfredställa det vetenskapligt empiriska kravet intervjuade han 500 personer; syftet var att göra en kvalitativ undersökning med representativa svar. Undersökningen var tänkt att producera material vilket kunde likställas med skriftliga källor. Försöket att etablera empirisk legitimitet för muntlig historia bland historiker misslyckades. 25 Mot slutet av 70-talet tog muntlig historia emellertid en ny riktning, man ville förändra synens på det som uppfattades vara dess svaghet och istället tillskriva det som dess styrka. Historieprofessorn Luisa Passerini publicerade 1979 en uppsats som skulle komma att få en avgörande betydelse i den muntliga historiens utveckling. Hon argumenterade för att det behövdes en mer sofistikerad begreppsvärld för att förstå hur kultur och psykologi påverkar; minnet, det kollektiva medvetandet och individens subjektivitet. Vidare sökte hon se hur dessa påverkade den muntliga berättelsen. Passerini föreslog att muntliga historiker inte kunde ignorera det faktum att råmaterialet bestod av mer än faktiska uttalanden, att det även i allra högsta grad handlade om att uttrycka och representera en kultur. Därmed innefattar narrationerna även dimensioner av minnen, ideologi och det undermedvetna. 26 Många muntliga historiker var skeptiska till att använda sig av psykologi och psykoanalys som verktyg och pekade istället på farorna att blanda ihop den historiska intervjun med en terapeutisk psykoanalys. Trots den tidiga oron 23 Anna Green, Kathleen Troup, The houses of history. A critical reader in twentieth-century history and theory (New York University Press, New York, 1999) s Paul Thompson, The voice of the Past. Oral History. Third edition (Oxford University Press, Oxford, 2000) s Green, Troup, (1999) s Luisa Passerini, Work Ideology and Consensus under Italian Fascism, History Workshop vol 8 (1979), s

13 skulle allt fler komma att använda sig av Passerinis förslag att arbeta tvärvetenskapligt för att förstå vad som ligger dolt i de icke-verbala delarna av en intervju. 27 Under 90-talet talade man mer om muntlig historia som teori än metod, eftersom man hade utvecklat tolkningsramar angående minnet och subjektiviteten. Den mest tongivande i denna diskussion var antropologen Elizabeth Tonkin som undersökte hur de olika narrativa strukturerna och minnet påverkade muntliga berättelser. Tonkin skriver att de muntliga framställningarna kan kategoriseras in i olika genrer; genre in this sense labels an agreement between writer or speaker and reader or listener on what sort of interpretation is to be made 28. Hennes teori bidrog till att den muntliga historien erhöll en annorlunda trovärdighet än den skriftliga källan. Den muntliga historien är de facto en blandning av subjektivitet och kollektiv innebörd vilket utgör grunderna för de narrativa strukturer som används för att beskriva det förflutna. 29 I The Oral History Review från 2009 återfinns en ledare av Thompson där han påtalar att den muntliga historiens fokus har förflyttats; under födelseåren försökte man bevisa att kollektiva myter påverkade individen medan man i nuläget väljer att tala om hur människor positionerar sig i historien med hjälp av de kollektiva myterna. Thompson skriver att man antingen accepterar, avvisar eller väljer vilken myt/kultur man tillhör för att få en förståelse över sitt eget liv. 30 Enligt honom är problemet med det äldre synsättet att man bortsåg från hur de kollektiva myterna påverkade individens framtida val och beslut samt dess inverkan på den muntliga framställningen. I dagsläget är de muntliga historikerna mer inriktade på hur minnets subtila lager påverkar berättelsen, där både glömska och förvrängningar i framställningen kan användas som en sorts bevisbörda. 31 Är man medveten om berättelsens genre underlättar det avkodningen av den subtila information talaren förmedlar, genom exempelvis; pauser, tystnad, kroppsspråk, intonation. Detta medför ett bredare spektrum av berättelsens olika lager, både sakliga, subjektiva och emotiva Green, Troup, (1999) s Elizabeth Tonkin, Narrating our pasts.the social construction of oral history. (Cambridge University Press, Irtlingburough, 1992) s Green, Troup, (1999) s Paul Thompson, Community and Individual Memory: An Introduction,Oral History Review vol 36 (2009), s.2 31 Thompson, (2009) s.3 32 Peter Freidlander, Theory, method and oral history i Robert Perks & Alistair Thomson (red), The Oral History Reader, (Routledge, London, 1998) s

14 3.2 Minnets funktioner Den muntliga historien har under lång tid kritiserats för dess opålitlighet som källa, Historikern Eric Hobsbawm beskrev muntlig historia på följande sätt: enligt min mening kommer vi aldrig att kunna utnyttja den muntliga historien till fullo förrän vi har tagit reda på allt som kan gå snett med minnet lika detaljerat som vi nu vet allt som kan hända när manuskript kopieras för hand 33. Man kan således säga att den huvudsakliga kritiken gentemot den muntliga historien är riktad mot minnet och dess funktion Enligt sociologen Paul Connerton finns det olika sorters minnen som registrerar skilda saker och fungerar på olika sätt. Det första menar han är det semantiska minnet som registrerar ord och fakta. Det andra är procedurminnet vilket hjälper oss att komma ihåg våra motoriska färdigheter, ett sorts fysiskt minne. Det autobiografiska minnet däremot korresponderar med individens erfarenheter, det vill säga det personliga minnet som talar om att Jag är Jag. 34 Följaktligen kan man dela in minnet i tre olika funktioner; verbalt, kroppsligt och individskapande. Det minne vi kommer att referera till i denna uppsats är det autobiografiska minnet. Den norske historikern Knut Kjeldstadli talar om att människor utan minne är människor utan identitet, de saknar de tusentals kända ting, som gör att vi är de vi är 35. Vidare talar han om hur historien formar individen. Att känna till sin historia och förstå att man inte bara är en fritt svävande atom 36 gör det möjligt att placera sig själv i dess kontext. Med förståelsen föds kunskapen om att man är formad av förhållanden [ ] äldre än en själv 37. Denna typ av identitet skapar tillhörighet, en tillhörighet grundat på ett gemensamt förflutet. Utöver minnets funktion att skapa och bevara individens identitet så har det en beskyddande funktion för individen genom att glömma eller förvränga vissa minnen så att de passar in i gruppens uppfattning av sin historia. I en undersökning utförd av historikern Lenore Layman, framkom det ett tydligt mönster där människor som tillhör en gemenskap återspeglar händelser ur sina liv med en kollektiv subjektivitet. Det råder en outtalad koherens om vilken sorts historia som ska berättas enligt den rådande historiekulturen. När Layman ställde frågor rörande traumatiska upplevelser var det många av de intervjuade som svarade med tystnad, vilket synliggjorde den kollektiva subjektiviteten. De frågor som informanterna 33 Eric Hobsbawm (Översättning av Lena Lundgren), Om historia, (Bokförlaget Prisma, Falun, 2001) s Paul Connerton, How Societies Remember, (Cambridge University Press, Cambridge, 1989) s Knut Kjeldstadli, Det förflutna är inte vad det än gång var, (Studentlitteratur Lund 1998) s Kjeldstadli (1998) s Kjeldstadli (1998) s

15 bedömde som irrelevanta eller opassande för den historia han eller hon ansåg vara den rätta, möttes med korthuggna svar eller total tystnad. Ett gemensamt drag för den undersökta gruppen var att man förmedlade en censurerad, okritisk och romantiserad syn på den gamla goda tiden 38. Connerton skriver att anledningen till att människor inte kan komma ihåg samma händelse är för att de tillhör olika kulturella gemenskaper och därför har olika mentala kartor: the semantic code, which is the key to the whole operation of memory, is a mental map acquired in childhood, and, as such, it is a code that is shared collectively [ ] it can be easily conceded that witnesses from sharply differing cultures will inevitably differ in their recollections of the same event. 39 Minnet tenderar även att försköna det förflutna av olika anledningar, per automatik uppgraderas det förflutna och förgångna ikoner och hjältar tillskrivs egenskaper, vilka gruppen eller individen anser att de bör ha. Minnet har även en förmåga att komprimera olika händelser i en ostrukturerad röra, where Gauls come close to de Gaulle, Elizabeth I joins Elizabeth II 40. Vidare använder sig minnet av processer för att glömma och förtränga saker som uppfattas som opassande eller obegripliga. En nutida syn på det förgångna är därmed dömd att, i dess extremer, antingen lovorda eller förtränga utefter ett selektivt mönster. 41 Eftersom minnet som helhet inte är konstant, kan det heller inte peka ut fakta med samma precision som skriftliga källor, detta är förvisso inte avgörande då det inte är det som är den muntliga historiens primära funktion. Minnet är ständigt föränderligt och vissa forskare menar att det säger mycket litet eller inget alls om den objektiva sanningen. Således finns det de som anser att man inte kan använda sig av minnet för att ta reda på hur något egentligen gick till. Minnets funktion är stället att berätta om sociala och kulturella förhållanden. 42 Kjeldstadli och Thompson å andra sidan hävdar att när det gäller detaljer har långtidsminnet en förmåga att hålla sig förbluffande intakt, i en undersökning visade det sig att människor inte glömt fler namn på klasskamrater efter 47 år än efter nio månader, vidare kunde ingen minnesförsämring spåras gällande de kamrater som varit nära vänner, inte ens efter 50 år. 43 Minnets tillförlitlighet i stort, beror dock på hur intresserad den tillfrågade är gällande de frågor som ställs, desto större intresse desto större tillförlitlighet. Men även viljan 38 Lenore Layman, Reticence in Oral History Interviews, Oral History Review vol 36, 2009, Connerton (1989),s David Lowenthal, Fabricating Heritage, History & Memory; Spring/Summer98, Vol. 10 Issue 1.s David Lowenthal, The heritage crusade and the spoils of history, (Cambridge University Press 1997) s Hobsbawm,(2001)s Kjeldstadli, (1998) s.188,thompson, (1978) s

16 att komma ihåg är av stor betydelse. Vidare bör det noteras att studier visar att sannolikheten för felaktigheter minskar ju längre bak i tiden man går Vittnesmål och minne Kritiker menar att överlevnadsberättelser saknar trovärdighet på grund av de faktafel som förkommer. Minnesforskare menar dock att det är nästintill omöjligt att vittna och återberätta något (traumatisk eller ej) utan att berättelsen på något vis blir påverkad, av både individen och samhället. Författaren Janina Bauman anser att de muntliga vittnesmålen förvisso har ett betydelsefullt värde i sig, men det faktum att de spelades in långt efter själva händelsen ifrågasätter deras trovärdighet. Hennes första argument är just minnet, vilket hon menar tenderar att blanda ihop fakta och känslor. Vidare argumenterar hon för att vittnet troligtvis har blivit påverkat av andras berättelser, filmer och böcker och därmed tillrättalagt sin egen berättelse. Hon menar att minnet är selektivt och saknar kronologi och struktur vilket gör att den berättande som talar ur minnet därmed gör ett urval. Det som berättas är en tendentiös påverkad version av det som hände. Hon menar att muntliga vittnesmål givetvis är sanning, bara inte hela sanningen. 45 Alla ifrågasättanden av de muntliga vittnesmålen fallerar utifrån det funktionella källbegreppet. Vilket säger att det som avgör huruvida materialet kan användas som källa är beroende av de frågor vi ställer till materialet. Det är således frågan som dikterar svaret. Även om den överlevandes berättelser må vara påverkade så betyder inte det att själva upplevelsen och trovärdigheten av det upplevda är mindre sant. Psykoanalytikern Dori Laub tar i sin bok upp det vittnesmål som gavs av en kvinnlig överlevare från Auschwitz. Kvinnan ombads att berätta om upproret i Birkenau då Sonderkommando sprängde ett av krematorierna, hon sa då; [ ] we saw four chimmneys going up in flames, exploding. The flames shot into the sky, people were running. It was unbelievable 46. När kvinnas berättelse, som filmats, visades på en konferens utbröt en livlig debatt där vissa historiker ifrågasatte hela kvinnas vittnesmål och menade på att den var hopplöst missvisande, med hänvisning till det faktum att det bara var en skorsten som sprängdes och inte fyra. 47 Andra menade att alla 44 Thompson, (1978) s Janina Bauman, Memory of the Holocaust: Sources, Thesis Eleven, Vol. 91, No. 1, (2007) s Shoshana Felman, Dori Laub, Testimony: Crisis of Witnessing in Literature, Psychoanalysis, and History, (Routledge, New York 1992) s.) s Felman, Laub, (1992) s. 60,Zoë Waxman, Writing the Holocaust, Identity, Testimony, Representation, 16

17 överlevare bär på olika historier, inte för att erfarenheter skiljer sig åt, utan för att de som individer, både som offer och överlevare, uppfattar och relaterar till vad de själva anser utgör kärnan i deras berättelse. 48 Laub, som var den som intervjuat kvinnan i fråga, anser att hennes vittnesmål inte handlade om antalet exploderande skorstenar, utan om något betydligt mer radikalt och avgörande; nämligen inträffande av det overkliga. Att en skorsten sprängdes var lika otroligt som om det hade varit fyra. Vidare skriver han att kvinnan vittnade om en händelse som krossade alla ramverk för lägrets existens, nämligen ett beväpnat judiskt upplopp. Det menar han är; [ ] historical truth 49. Luab tror att historiker överlag vet för mycket, de är för bundna till fakta, vilket också hindrar dem från att höra eller ens vilja höra det som kvinnan egentligen vittnar om. Psykoanalytikern å andra sidan, anser Laub, låter inte sin egen vetskap om historiska fakta stå i vägen för själva lyssnandet, han är tränad till att uppfatta att berättelsen är mer än en redogörelse av det förflutna, faktafel till trots 50. Även Förintelseforskaren och engelskaprofessorn Lawrence Langer medger att faktafel förkommer men i förhållande till vittnesmålens helhet finner han dem sekundära. 51 Laub tycks mena att kvinnan formulerade en mer essentiell sanning, en sanning bortom hennes faktiska ord, vilken var möjlig att höra för dem som vet hur man lyssnar. 52 Charlotte Delbo som var medlem av den franska motståndsrörelsen och överlevare från Auschwitz liknar sin (åter)- anpassning till ett liv i frihet vid en orm som ömsar skinn. Hon lämnade lägret med vad hon kallar för ett utnött skinn, vilket hon till en start trodde sig enkelt kunna ömsa och lämna bakom sig. Det skulle dock visa sig att hennes ömsningsprocess skulle komma att bli betydligt mer komplicerad och utdragen än så. Försöket att återknyta till sitt tidigare Jag innan Auschwitz, innebar det att hon var tvungen att åter lära sig basala saker som att; använda en tandborste, toalettpapper, kniv och gaffel och le, först med läpparna och sedan med ögonen. Men även att återförvärva glömda smaker och dofter. Delbo medger att processen att finna och lära känna sitt nya Jag tog henne många år. Samtidigt som hon i metaforiska drag talar om olika lager är hon fullt medveten om att en orm som ömsar skinn (Oxford University Press, Oxford, 2008) s. 167, Naomi Rosh White, Marking absences, Holocaust testimony and history i Robert Perk, Alistair Thomson (ed.) The Oral History Reader, (Routledge, New York, 2005) s Rosh White (2005) s Felman, Laub(1992) s Felman, Laub(1992) s Lawrence L. Langer, Holocaust Testimonies,(Yale University Press, New Haven, London 1991) s. xv 52 Marianne Hirsch, Leo Spitzer, The witness in the archive: Holocaust Studies/Memory Studies, Memory Studies, Vol. 2, (2009) s

18 fortfarande är en orm till sitt utseende, lika som för henne. 53 Hennes yttre må vara detsamma som innan, men inte hennes inre. Delbos Auschwitz- Jag i sitt utnötta skinn är i allra högsta grad fortfarande närvarande. 54 På frågan om hon efter befrielsen lever med Auschwitz, svara hon; Nej, jag lever bredvid. Auschwitz is there, unalterable, precise, but enveloped in the skin of memory, an impermeable skin that isolates it from my present self. Unlike the snake s skin, the skin of memory does not renew itself 55. Delbo skiljer på sina två Jag i detta. Hon upplever det som att det Jag som befann sig i lägret inte är det samma som hennes nuvarande Jag. På liknade sätt talar hon om sina två olika sorters minnen. Det ena är det intellektuella (allmänna) minnet som är kopplat till den tänkande processen, ur vilken hon kan berätta om sina upplevelser från lägret. Medan det andra är en sorts djupare minne, vilket bevarar upplevelserna och dess fysiska känsla, ett sinnenas minne. Hon uttrycker det själv som I live in a twofold being 56. En konstant känsla av att vara både här och där, en person med två Jag. Delbo menar att även om hon kan separera sin två Jag kan hon inte alltid värja sig från detta djupare minne där det fruktansvärda återupplevs på ett bokstavligt talat kroppsligt vis och där gränsen mellan tid och rum inte existerar; The skin enfolding the memory of Auschwitz is tough. Even so it gives way at times, revealing all it contains. Over dreams the conscious will has no power. And in those dreams I see myself, yes, my own self such as I know I was: hardly able to stand on my feet, my throat tight, my heart beating wildly, frozen to the marrow, filthy, skin and bones; the suffering I feel is so unbearable, so identical to the pain endured there, that I feel it physically, I feel it throughout my whole body which becomes a mass of suffering; and I feel death fasten on me, I feel that I am dying. Luckily, in my agony I cry out. My cry wakes me and I emerge from the nightmare, drained. It takes days for everything to get back to normal, for everything to get shoved back inside memory, and for the skin of memory to mend again. I become myself again, the person you know, who can talk to you about Auschwitz without exhibiting or registering any anxiety or emotion. 57 Delbos sätt att handskas med sina upplevelser gör hon genom att ställa sig utanför sig själv och se på sina erfarenheter och dela upp dem i två separata autobiografiska minnen vilka i sin tur korresponderar med två ytterligare lager av minne. Det vill säga; det autobiografiska minnet kopplat till hennes nuvarande Jag är det som relaterar till vad hon kallar för intellektuellt minne. Hennes andra dåvarande Jag relaterar till vad hon kallar för djupare 53 Charlotte Delbo, Days and Memory, översatt av Rosette Lamont (The Marlboro Press/Northwestern, Illinois, 2001) s Langer (1991) s Delbo, (2001)s. 2, Langer, (1991) s Delbo, (2001)s. 3, Hirsch, Spitzer, s. 156, Waxman (2008) s Delbo, (2001) s. 3, Langer (1991) s. 7 18

19 minne, vilket är ett mer fysiskt minne. Det djupare minnet tycks även ha påverkat (och påverkar) hennes procedurminne. Delbos känsla av två separata Jag är något som delas med många andra överlevande Vittnesmål som källa Förintelsen var inte en enskild händelse, utan en mängd olika händelser, bevittnat av en mängd olika människor under flertal år, människor spridda över ett stort geografiskt område. Därmed bör inte överlevnadsberättelser ses som en homogeniserad självgående kanon. Vittnesmålen kommer från både män och kvinnor, från äldre och från de som var barn under kriget. Somliga utbildade, somliga religiösa, somliga både och, andra ingetdera. De flesta vittnesmål är dock präglade av den historiska och sociala kontext i vilken de formulerats; av sin samtids föreställningar om identitet, minne och återberättande. 59 De är även (mer eller mindre) påverkade av den egna teoretiska föreställningen av Förintelsen som historisk händelse, där det personliga perspektivet korresponderar med såväl den narrativa stukturen och dess terminologi. 60 Klas-Göran Karlsson skriver att man vid läsning av Lawrence Langers bok Holocaust Testimonies 61 slås av hur få av de intervjuade som har lagt sin historia tillrätta i den mån att de utläser någon mening, eller drar några lärdomar ur sina hemska erfarenheter. Han menar att det som mer än något annat förmedlas är att Förintelsen saknar innebörd. Något han påpekar; förstås är en djupt oroande iakttagelse för alla oss som på olika sätt försöker ge Förintelsen en mening [ ] 62. Även sociologen Naomi Rosh White tycks ha samma tankar när hon skriver att berättelserna är oreflekterade och att [n]o meaning can be wrung from their experiences 63. Langer å sin sida medger att dessa filmade muntliga vittnesmål i viss mån 58 Langer,(1991) s Waxman, (2008) s Vi ämnar inte gå in närmre på dessa teoretiska perspektiv beträffande hur Förintelsen skall förstås eller förklaras som en historisk händelse, då vi anser att det är ett allt för stort sidospår. För vidare läsning se Klas- Göran Karlsson i Med folkmord i fokus, Förintelsens plats i den europeiska historiekulturen (skriftserie #, Forum för levande historia) s alternativt samt Yehuda Bauer, Förintelsen i Perspektiv (Natur och kultur, Stockholm 2001) s. 63 ff. 61 Boken är en analys av vittnesmål insamlade under ledning av Dori Laub och Geoffrey Hartman vid Yale s universitetet. Arkivet öppnade officiellt i oktober 1982 och planer för ett ytterligare arkiv i Europa finns. Yale s arkiv består idag av ca videoupptagningar av vittnesmål fördelat på över timmar Klas-Göran Karlsson (skriftserie # 6:2008) s , Rosh White s Rosh White (2005) s

20 riskerar att förbli disrupted narratives 64, inte bara på grund av tekniken utan kanske främst beroende på att endast kärnan av vittnenas berättelser filmas. Istället för att leda till ännu en sida i vittnets biografi, stannar de kvar i en sorts tidskapsel av oarbetat trauma 65.Enligt Langer har de vittnande självklart reflekterat över sin berättelse innan själva intervjun äger rum. Men att vittna är att minnas och minnas är att återuppleva, det om något hävdar han blir tydlig. I den muntliga framställningen finns det för det första inte samma möjlighet att lägga sin berättelse till rätta. För det andra menar Langer att de allra flesta vittnar parallellt från sina två autobiografiska Jag, denna dualism inkräktar på alla föreställningar om kronologi, kontinuitet och därmed riskerar den meningsskapande delen utebli då bryggan mellan de två Jagen inte är helt uppenbar. 66 Langer själv kallar de filmade vittnesmålen i arkivet för unheroic memories 67 där det egna överlevandet ständigt ställs i skuggan av de som dog. Han nämner bland annat en man (Sidney L.) vars hela berättelse, på nästan två timmar, är en redogörelse för hur hela hans familj utplånades. Sidney L s berättelse om överlevnad är en berättelse om de andras död. Som han själv uttrycker det; This is how it happened; it took me from here and put me there. 68. Sidney L s vittnesmål är en berättelse speglat ur, vad Deldo kallar för det intellektuella minnets funktioner, en berättelse om hur han överlevde, men den är mer än så. Den är även en berättelse med en rehabiliterande funktion för honom själv, där han ur sitt djupare minne återupplever hur det en gång var. För de överlevande själva är berättandet inte nödvändigtvis en fråga om mening eller befrielse, utan snarare en fråga om hågkomst. Förintelseforskaren Zoë Waxman refererar till Henry Wermuth när hon skriver; testimony is a matter of duty rather than release, the primary duty being to carry on the memory of family and friends who did not survive 69. Berättelserna präglas allt som oftast av de dödas närvaro och frånvaro, ett resultat är att den konkreta meningen av ord som befrielse eller överlevnad upplevs paradoxala. Langer hänvisar till Baruch G s vittnesmål när han skriver; I m alive [ ] simply lacks the moral resonance of I survived 70. Enligt Langer kräver vittnesmålen att mottagaren tar sig an rollen av en aktiv åhörare vilken bör bortse från sina egna föreställningar om moral och distinktioner av rätt och fel, för i en morallös kontext, där inget rätt eller fel existerar finns ingen allmän mening för 64 Langer, (1991) s. xi 65 Langer (1991) s. xi-xv 66 Langer, (1991) Deep Memory, s Langer (1991) s Langer, (1991) s Waxman (2008) s Langer (1991) s

21 mottagaren att utläsa. Inga hjältedåd utspelas, inget växande av lidande och inget lära av erfarenheter. Berättelserna är direkta, de är emotionellt anormala då i ett normalt vanligt nu. De är helt unika i sitt slag av personliga och privata tidsdokument. Langer beskriver själv att han under arbetets gång ofta fann sig; naked before their nakedness, defenseless in the presence of their vulnerability 71. Även om vittnesmålen kan vara komplicerade att ta till sig hävdar Langer bestämt att detta inte innebär att de inte har någon framtid, tvärtom. Den huvudsakliga effekt han tror och hoppas att vittnesmålen (och hans bok) medför är att kontakten mellan avsändaren och mottagaren uppstår på ett sådant vis att meddelandet kan tas emot utan förbehåll. Det avgörande i kommunikationskedjan är avsändarens direkta språk och mottagarens empatiska förmåga. Han tillstår att det är en utmaning, för båda parter; From the point of view of the witness, the urge to tell meets resistance from the certainty that one s audience will not understand 72. Men att vi inte kan förstå eller känna med de berättande, är enligt honom att grovt underskatta vår sympatiska förmåga till inlevelse. 73 Rosh White menar att de filmade vittnesmålen i Langers bok inte ger mottagaren en fullvärdig bild, eftersom de överlevande inte enbart befinner sig i det förflutna, han eller hon rör sig och verkar även i den vardagliga världen och tiden. Enligt henne måste även denna aspekt tillföras berättelserna, först då kan de ge reflektion och tolkning av erfarenheterna för både avsändare och mottagare. 74 Langer tar dock upp den problematiken Rosh White påpekar redan på första sidan i sin bok, i exemplet Mr. och Mrs. B. På frågan hur Förintelsen påverkat dem, svarar de att deras liv består av ensamhet; As long as we live, we are lonely 75. Medan deras dotter som får samma fråga menar att föräldrarna är starka individer med hopp och en faktisk förmåga att leva vidare. För att ytterligare förtydliga skriver Langer att under lunchpausen mellan intervjuerna passar Mr. och Mrs. B på att visa bilder på sina barnbarn, med en oförställd glädje. Eller som Philip K, utrycker det i sitt vittnesmål; Vi förlorade. Världen förlorade, vare sig dom inser det eller inte. Det spelar ingen roll. Vi vann, vi fortsätter leva. Jag tror att det finns lika många sätt att överleva överlevandet som det finns att överleva. 76 Vittnesmål från Förintelsen är paradoxala filosofiska pussel; de handlar lika mycket om nu som då, om liv som död, om vinst som förlust, om mening och icke-mening. 71 Langer (1991) s. xiii 72 Langer (1991) s. xiii 73 Langer (1991) s. xv 74 Rosh White (2005) s Langer (1991) s. ix 76 Langer (1991) s. 205, (Från Philip K s vittnesmål) 21

22 3.5 The Impotence of Language To set oneself the task of bringing back to life the hallucinatory reality of a single human being, in a single camp, borders on sacrilege. The truer the tale, the more fictitious it appears. The secret must remain inviolated. Once revealed it becomes myth, and one can only be tarnished, diminished. In the end, words lose their innocence, their power to cast a spell. The truth will never be written. Like Talmud, it will be transmitted from mouth to ear, from eye to eye. By its uniqueness, the Holocaust defies literature. We think we are describing an event, we transmit only its reflection. No one has the right to speak for the dead, no one has the power to make them speak. No image is sufficiently demented, no cry sufficiently blasphemous to illuminate the plight of a single victim, resigned or rebellious, walking silently toward death, beyond anger, beyond regret. 77 Många överlevande upplever det svårt att vittna eftersom han eller hon konsekvent begränsas av språkets otillräcklighet. 78 Elie Wiesel refererar till problematiken som the impotence of language 79 och denna begränsning tror han är en av anledningarna till att vissa överlevnadsförfattare väljer att ta sina liv. Han sammanfattar dilemmat med att fråga sig själv [w]here language fails, what can be its subsitute? 80 Språket är vårt huvudsakliga verktyg för att uttrycka våra upplevelser och erfarenheter, men det kan även förleda och förringa. Orden uttalade av de överlevande är de samma som de vi använder i vårt vardagliga språkbruk, men dess betydelse är inte synonym. De kan inte tillräckligt nog uttrycka den komplexitet av känslor och mentala bilder som de bär med sig 81.Primo Levi beskriver denna lingvistiska språkförbistring från sin tid i Auschwitz på följande vis: Just as our hunger is not that feeling of missing a meal, so our way of being cold has need of a new word. We say hunger, we say tiredness, fear, pain, we say winter, and they are different things. They are free words, created and used by free men who lived in comfort and suffering in their homes. 82 Den ryskfödde lingvisten Roman Jakobson menar att de grundläggande faktorerna i varje talhändelse är följande: avsändaren skickar ett meddelande till mottagaren. För att kunna fungera kräver detta meddelande en kontext att referera till, men också en för avsändare och mottagare gemensam kod, och slutligen dessutom en kontakt. Denna kontakt kan ses som en 77 Elie Wiesel, One Generation After, (Simon & Shuster, New York, 1970) s. 16, Rosh White (2005) s Rosh White (2005) s Harry James Cargas, Voices from the Holocaust, (The University press of Kentucky, Kentucky, 1993) s Cargas, (1993) s Rosh White (2005) s Primo Levi, If this is a man, (Abacus, London, 2004) översatt av S. Woolf. s

23 fysisk kanal eller en psykologisk förbindelse mellan just avsändare och mottagare, vilken möjliggör fortsatt kommunikation. 83 Enligt Wiesels citat ovan så tycks Jacobsons kommunikationskedja vara ouppnåelig när det gäller förmedlingen av överlevnadsberättelser från Förintelsen. Även om Wiesel menar att tystnad är den enda sanna responsen på Förintelsen kan hans uttalande anses inkonsekvent i egenskap av att han är ett berättande vittne. För honom personligen är vittnandet det enda sättet att nå denna ouppnåeliga händelse, just för att den förmedlas av de överlevande, vilka likt levande döda, äger en epistemologisk, för att inte säga ontologisk auktoritet. Han upplever inte att han författar vittnesmål, han är vittnesmål. 84 Men problematiken kvarstår, den gemensamma kontexten existerar inte och därmed inte heller den nödvändiga koden (språket)som möjliggör en fortsatt kontakt. Förbindelsen kan inte uppstå, då hemligheter är något som förmedlas vänner emellan i ett led av förtroende. Även ur den aspekten är Wiesels uttalande både förstålig och logiskt. Det hemlighetsfulla och privata kan även upplevas som något obekvämt för mottagaren och därmed tystas ner av avsändaren. Avsändaren är ofta receptiv för hur den som lyssnar uppfattar det som berättas. Därmed anpassar han eller hon sin berättelse utefter mottagarens reaktioner. Det som kan uppfattas som besvärande (eller för privat) riskerar följaktligen att utebli, därmed blir berättelsen redigerad. Rosh White skriver att överlevandes vittnesmål i viss mån utmanar de konventionella gränserna mellan privat och allmänt, då vittnenas minne och deras berättelser touch the raw centre of evil and pain 85. Hon menar att man konfronteras inte med frågan om huruvida information undanhålls, utan med problematiken hur dessa upplevelser och känslor kan förmedlas när orden inte räcker till. 86 Det faktum att lidande är svårt att omsätta i ord gör att många överlevande, där bland Wiesel, hävdar att Förintelsens grymheter inte kan förmedlas. De menar att koncentrationslägrens insida var så osannolik och otänkbar även för de som faktiskt var där, att det vore en omöjlighet att ens försöka förklara det för någon utomstående. Eller som Wiesel själv uttrycker det; insidan har inte någon röst 87. Waxman däremot menar att vittna och konsekvensen av att vittna givetvis bär spår av den traumatiska upplevelsen, men att det inte omöjliggör berättandet. 88 Många gånger åligger det även de överlevde att vittna om den magnitud av lidande de alla har fått 83 Bengt Landgren, Vad är en litterär text?, i Staffan Bergsten (red.) Litteraturvetenskap en inledning, (Studentlitteratur, Lund, 2002) s Waxman, (2008) s Rosh White, (2005) s Rosh White, (2005) s Rosh White, (2005) s Waxman, (2008) s