Berättelsen om lille Jim Av Robin Björklund

Transkript

1 Berättelsen om lille Jim Av Robin Björklund I Vi kanske skulle sluta nu? Äh, han har bara varit nere i tjugo sekunder. Men tjugo sekunder kan verka länge, särskilt ifall man är panikslagen och har huvudet i en toalettstol. Jim räknar inte sekunder, han försöker komma loss ur deras grepp, försöker få luft. Kalle håller fast hans händer bakom ryggen, trycker dem uppåt mot nacken så att det gör ont, så att han vill skrika. Men han kan inte skrika, för Petter trycker ner hans huvud under ytan. Vattnet kyler ner hans ansikte, får det att bulta i tinningarna och ögonen. Han sprattlar för att komma loss men då hårdnar greppen om armarna och nacken, så han försöker övervinna paniken som sugit tag i honom likt en bläckfisk från havsdjupen, han försöker slappna av och vara still, kanske att de släpper honom då. Vilket de också gör, plötsligt försvinner greppet om nacken och armarna. Han sätter händerna mot toalettstolens kalla porslin och lyfter tungt sitt huvud ovanför vattenytan, drar flämtande ner stora klunkar luft i lungor vilka brinner som av eld. Han försöker att inte gråta, att inte visa sig svag och ge dem ännu fler anledningar till att ge sig på honom, kämpar ner den stora klumpen som allt oftare dyker upp i hans hals. Han sväljer och sväljer tills det inte finns något att svälja och halsen känns torr, men han har i alla fall lyckats, ingen gråt den här gången. Det är först senare som tårarna kommer, då han ligger hemma i sin säng, ensam och övergiven utan någon i hela världen att te sig till. Det ringer i öronen på honom och han känner sig groggy, han hör de andra pojkarnas skratt och röster som genom ett filter, dova och diffusa som om han åkt genom tiden och de andra pojkarna nu har nått puberteten, med grova röster och hår där nere. Sedan återgår hans hörsel till det normala och det är ljusa röster han hör, pojkaktiga och oskyldiga. Det kommer dröja ytterligare några år innan deras röster mörknar, de skjuter i höjden och det växer hår på underliga ställen. Än så länge är de bara barn, men barn kan vara ack så grymma. Petter böjer sig ner och väser en viskning: Du ska va glad att vi inte använde toan innan. Det gör vi nästa gång. Sedan går de andra pojkarna ut och lämnar honom sittande på knä på golvet i endast kalsongerna. Vattnet rinner från hans hår och över den taniga bröstkorgen där man tydligt kan urskilja revbenen. På darriga ben reser han sig upp och går ut i omklädningsrummet. Det är mörkt och tyst, alla har gått hem. Han torkar sig och klär på sig sina kläder i mörkret, han vill inte tända, mörkret är på något vis beskyddande och lindrande, likt en moders ömma famn. I vanliga fall tycker han inte om mörkret, men då han är i skolan känns det betryggande, som en plats att gömma sig på, som en säker hamn. Han tar bara på sig en strumpa, någon har kissat på den andra. Det har redan börjat skymma då han går hem och han försöker skydda sina händer från den kalla höstvinden, men byxornas fickor är tunna och vinden hittar hans händer trots hans ansträngningar. Det var längesedan han hade några vantar, hans föräldrar tröttnade på att köpa nya då han tappade bort dem hela tiden, så han får klara sig utan. Han försökte förklara att det var de andra pojkarna som tog hans vantar, men då fanns det inte längre någon att berätta för, de satt redan i soffan och värmde sig framför tv:ns kärleksfulla värme. Själv satt han i köket med äcklig mat som kallnat för längesedan. Han skyndar sig inte för att komma hem, och han kastar inga oroliga blickar omkring sig, de andra pojkarna brukar aldrig vänta på honom efter skolan. Istället händer allting i skolan, 1

2 på rasterna och efter gympan, då inga lärare finns i närheten. Ibland gör de saker även på lektionerna, då läraren inte ser. Då skriver de fula saker i hans böcker och ritar snuskiga figurer på hans bänk, som läraren sedan skäller på honom för. Och det är alltid han som får skulden då någon pratar. Men värst är det ändå på gymnastiklektionerna. Då kan de andra pojkarna vara elaka utan att läraren bryr sig, för läraren tycker att det är helt normalt att pojkar är hårda mot varandra i sport, och att de är lite extra hårda mot den lille Jim tror hon är deras sätt att visa att de bryr sig om honom. Dessutom kan han ju behöva lära sig att stå upp för sig själv, tänker hon och tittar längtansfullt på klockan och önskar att lektionen skall sluta så att hon får gå hem till sina pudlar och sina böcker. Böcker där kvinnorna blir uppvaktade av mörka främlingar som visar sig vara rika ädlingar (för att inte tala om utmärkta älskare) som tar dem med sig till fjärran länder, långt bort från allt vardagligt och trivialt. Läraren tvivlar på att kvinnorna i hennes böcker någonsin fått uppleva vad det innebär att vara gymnastiklärare för mellanstadieelever. Han kommer ofta hem med blåmärken och skrapsår, men de få gånger hans föräldrar märker tror de att det är vittnesmål om äventyrliga lekar, även om deras son aldrig får besök av några kamrater och spenderar större delen av sin vakna tid framför datorn på sitt rum. Han hade sedan länge gett upp tankarna på att berätta för någon vad som hände i skolan. Han hade berättat för sina föräldrar en gång och de hade högst pliktskyldigt tagit kontakt med skolledningen som svarat med att det inte förekom något sådant på deras skola, tack så mycket. Men det hade fått konsekvenser. En lärare hade talat med klassen om det och försäkrat sig om att ingen gjorde lille Jim illa. Alla försäkrade att så inte var fallet, Jim var ju en av dem och man slår inte sina egna. Och han hade fått betala. Om och om igen hade han fått betala. En av de värsta gångerna var då de tvingade honom att ha värmen på det högsta i duschen. Han hade knappt kunnat få på sig sina kläder och då han skulle sova den kvällen hade han inte haft något täcke utan legat helt naken, låtit vinden från det öppna fönstret kyla hans rödbrända hud. Han kom fram till parken, där löven rasslade över marken, skyndade fram över gräsmattorna likt osaliga andar, med raspande röster då de gled över varandras uttorkade kroppar. Det gick en asfalterad gångstig i en lätt sväng runt en liten sjö på höger sida, och till vänster var det en stor gräsmatta som övergick i ett skogsparti med grusvägar och elljusspår. Med jämna mellanrum stod det gatlyktor längs gångstigen, och vid några av dessa stod det parkbänkar, där förälskade par kunde sitta på dagarna och se ut över vattnet, med armarna ömt om varandra. Eller där gamlingar kunde mata de änder som hade sina reden längs vattenbrynet. På somrarna brukade här vara fullt av folk, människor som hade picknick och kastade frisbee, barn som skrattande jagade fåglar och plaskade i vattnet. Men nu fanns det ingen där, parken var tom och det enda som hördes var de mjuka viskningarna från träden då vinden smekande svepte genom deras alltmer falnande lövverk. Någonting rörde sig i vattnet, men då han tittade dit var det försvunnet, mörka ringar spred sig på ytan. En fågel kraxade någonstans inne bland träden. Plötsligt började ett spädbarn skrika i närheten och han stannade tvärt och såg sig om. Det lät som att det kom från (den lilla randen där skogen möter gräset), men han kunde inte se någon i närheten. Ljuden lät skrämmande i den dunkla skymningen och i sitt unga huvud blev han genast övertygad om att någon höll på att döda barnet som skrek. Med denna visshet följde en tryckande kyla som tycktes pressa luften ur lungorna på honom och handlingskraften ur hans kropp. Skräcken grep honom. Vad kunde han göra mot en 2

3 mördare? Skulle han springa efter hjälp, ringa polisen, eller skulle han springa hem och gömma sig på sitt rum, försöka glömma det han hört? Han ville springa, men hans ben ville inte bära honom och efter tre steg föll han, med armarna utsträckta framför sig ner i asfalten. Han skrapade upp hakan så att det blödde nerför halsen, inte mycket men ändå tillräckligt för att han skulle börja gråta, och här fanns det ingen som kunde se honom. Snyftande tog han sig upp på fötter igen och fortfarande kunde han höra barnskrik. Kanske var det ingen som mördade barnet, kanske hade det bara blivit lämnat här ute i parken, tänkte han. Ifall det var på det viset behövde han inte oroa sig, då behövde han istället hitta barnet och rädda det undan detta grymma öde. Så han torkade snoret från överläppen, kvävde en snyftning och började gå i den riktning från vilken han tyckte skriken kom. Det han hittade var inte riktigt vad han hade förväntat sig. Framför honom på marken låg inte ett skräckslaget och övergivet spädbarn, utan en hårig liten tuss som vred på sig och gav ifrån sig ett högst mänskligt läte. En lång stund stod han bara och tittade på det, häpen och undrande. Det var ett litet grått djur, täckt av en finhårig päls, med ett ovalt huvud och små öron. Fast då han såg dess tänder förstod han vad det var för något: En kaninunge. Antagligen inte så gammal, och på något vis hade den kommit ifrån sin mamma. De små öronen skulle bli mycket större, och de karakteristiska tänderna han skymtade skulle även de öka i storlek. Han blev så paff att han skrattade till, det hade inte varit något barn i nöd, och ingen hemsk mördare heller för den delen. Bara en liten hårtuss, som såg så liten och hjälplös ut där den låg på marken och nosade samtidigt som den sakta kravlade fram och tillbaka i gräset, ögonen inte fullt utvecklade ännu. Han blev arg på den, för att den var så liten och hjälplös, för att han kände sig liten och hjälplös. Han blev arg för att den skrämt honom och för att han ramlat och slagit sig. Han önskade att det varit en av de andra pojkarna som legat ute i parken och skrikit, skrikit för att en hemsk mördare stuckit kniven i honom. Ifall Jim haft åtminstone en vän, så hade han aldrig berättat för denne om det han nu gjorde. Efter att snabbt ha sett sig om för att försäkra att han fortfarande var ensam i parken, lyfte han sin fot och satte ner den med all sin kraft på den lilla haren, kände hur dess huvud krossades under hans häl. Den gav till ett kort pip, inte längre mänskligt utan ynkligt och litet, precis som det djur den var. Jim kände en brännande känsla inombords då han lyfte foten och såg på blodet och det döda djuret, han grät då han tänkte på vad han hade gjort, och han skämdes över sig själv. Men samtidigt fanns där en annan känsla: En hemsk, förbjuden glädje som bubblade inom honom. Det prasslar till i mörkret i en liten dunge bredvid honom och ljudet får honom att rycka till. Någonting rör sig där inne, precis utom räckhåll för ljuset. Det är en antydan till en skugga som hukar där, och han känner en blick iaktta honom, likt ett rådjur i ljuset från ett par strålkastare fångar den honom, fryser hans blod in till märgen, en blick av skugga och is. I tystnaden kan han höra andetag från skuggan i buskarna, men då hans hjärta bultar i hans öron kan han inte vara säker på ifall andetagen verkligen finns där eller bara är inbillning. Men då en röst sakta viskar hans namn blir han säker på att det finns någon där. Rösten får honom att tänka på grodor i kärret en månklar natt, med det silverkalla månskenet blänkande på den fuktiga huden, och hur de själlösa ögonen tycks uppsluka allting de ser. När rösten viskar hans namn en andra gång och han dessutom kan urskilja två ljuspunkter i skuggorna, som upplysta av ett inre ljus, springer han därifrån. 3

4 Och den här gången bär hans ben honom, hela vägen hem. Men han stannar utanför dörren och hämtar andan, rättar till håret, och går in. II Det kommer ljud från vardagsrummet då han öppnar ytterdörren, hans föräldrar ser på något av sina otaliga tv-program. Han släpper väskan på golvet och hänger av sig jackan, kastar slarvigt in skorna i ett hörn, slänger påsen med gympakläder och den smutsiga strumpan i tvätten och går genom det dunkla huset. Det enda ljuset kommer från tv:n, som flimrande lyser upp väggarna och hans föräldrar. De sitter under en filt i soffan, deras ansikten är bleka i skenet från tv:n och deras ögon tomma. Mamma blinkar till och ser på honom. Hej älskling, säger hon. Hur var det i skolan? Det var bra Gjorde ni något roligt? Ja, vi såg hur länge jag kan hålla andan i en toalett, tänker han, men säger: Näe, bara det vanliga. Det låter bra gubben, det finns mat i kylen som du kan värma. Och med de orden återgår hon till tv-programmet. De frågar inte varför han kommer hem så sent, de tror att han varit på biblioteket, som han brukar vara efter skolan. Men saken är den att han aldrig varit på biblioteket, i alla fall inte sedan han började skolan. Han har inte ens ett lånekort. Men han tänker att vad de inte vet tar de inte skada av, det är det bara han som gör. Han värmer maten, köttfärspaj, men sitter sedan bara och petar i den. Han har inte ätit sedan frukost och är verkligen hungrig, men efter det som hände på gymnastiken och i parken har han ingen aptit. Han sitter vid köksbordet utan några lampor tända, det räcker med ljuset från gatlamporna som står utanför fönstret. Han tvingar i sig maten, för att stilla magen och dessutom kommer han inte kunna sova ordentligt ifall han är hungrig. Det är torrt och smaklöst, men han sköljer ner det med ett glas vatten och sitter sedan och tittar ut genom fönstret. Ett kort ögonblick tycker han sig urskilja en gestalt på kullen där utanför, en lång figur insvept i långa trasor som fladdrar i vinden, ansiktet är höljt i dunkel men en ljuset från en lampa reflekteras i ett omänskligt flin, mycket bredare än en mänsklig mun, och fyllt med sylvassa tänder. Fast skepnaden är borta mellan två blinkningar och han är inte säker på att den fanns där från början, kanske att han bara fantiserade och trodde sig se något, det har varit en jobbig dag och han är trött. Men då han åter ser ut genom fönstret står gestalten precis utanför och tittar in på honom. Den är nästan två meter hög, och klädd i en sliten, tung kåpa som verkar bestå av flera lager tyg. Tyget från kläderna tycks nästan ha ett eget liv, det krälar sakta upp över rutan likt mjuka fingrar, som för att täcka den och stänga ute det lilla ljus som kommer in, uppsluka honom i mörker och sedan behålla honom där, för all framtid. En smutsig och riven halsduk, som en gång i tiden kan ha varit vackert scharlakansröd, är lindad runt figurens hals och uppåt, så att den täcker nedre delen av ansiktet, upp till näsryggen. På huvudet verkar den ha en sliten sotarhatt, djupt nertryckt så att det enda som syns är en smal rand vaxartad, blek hud vid ett par vita ögon. Ögon som helt saknar iris och pupiller, men ändå känner Jim att de tittar på honom, och det trots att han inte kan 4

5 se ansiktsdragen så vet han att det finns något nyfiket över dem, som om figuren där ute ser något spännande i honom. Jim sätter maten i halsen, i ena stunden fanns det inget utanför fönstret och i nästa står det någon där. Han rycker till så kraftigt att han ramlar bakåt med stolen. Samtidigt märker han att fönstret står lätt på glänt, och att figuren där ute har märkt samma sak. Han gör en kullerbytta och slår huvudet mot kylskåpsdörren och blir sittande med ryggen mot den. Han kniper ihop ögonen mot smärtan som skär genom hans huvud och böjer det ner mot bröstet och håller om det med händerna. Det ringer i öronen och han hör sin pappa, ropandes från vardagsrummet fråga vad som händer. Han skall just ropa ett svar då han öppnar ögonen och ser att gestalten som stod utanför nu har kommit in i köket, men hur det gått till förstår han inte, för fönstret är fortfarande bara lite lätt på glänt och ifall någon öppnat det mer skulle han ha känt vinden komma in. Dess trasor klättrar nu längs väggarna, likt skuggor, eller flytande rök. Figuren rör sig hopkrupet mot honom, kravlandes fram längs golvet och ju närmre den kommer desto mer uppslukar den av rummet, det är som en solförmörkelse fast i ett rum istället för på solen. En kall, söt lukt lägger sig i köket, som av våt jord, eller långt framgången kompost. En hand sträcks fram emot honom, med alldeles för långa fingrar för att kunna vara mänsklig. Den är inlindad i gulnande bandage som hänger slappt från en tunn handled, under de spruckna naglarna finns det spår av svart jord. Det hela har gått så snabbt, från det att han satte i halsen till det att handen sträcks mot honom har det inte gått mer än tolv sekunder, och precis då fingrarna skall röra vid hans kind tänds kökslampan och varelsen är borta, med ett kvävt väsande försvinner den med skuggorna, och lika snabbt som dem. I dörröppningen står pappa och ser stolen, och sin son på golvet och förstår att han har ramlat. Han tar några steg framåt och sätter sig på huk vid Jim. Hur gick det? frågar han, men då han ser sin sons skräckslagna ansikte, rycker han till. Herregud Jim, hur är det fatt? frågar han skrämt, grabben ser ju ut att ha sett ett spöke. Men Jim pekar bara på halsen och kraxar lite svagt, och pappa förstår, ger honom en ordentlig klapp i ryggen och han lyckas hosta upp matbiten som fastnat. Pappa går och hämtar ett glas vatten och ger honom. Är det bättre nu? frågar han då sonen druckit lite och slutat hosta. Ja, svarar Jim och ler mot sin pappa. Det är bara fint. Bra det, pappa rufsar om honom i håret, reser sig sedan upp och rynkar näsan. Jösses vad illa det luktar här, har du fisit Jim? Du vet, sådant gör man inte i köket, gå in på toaletten nästa gång va? Och den tafatte lille Jim mumlar ett ja, för hur skall han kunna berätta för sin far att det som luktar är saken som kom in utifrån? Så går pappa tillbaka till tv:n och Jim blir återigen ensam i köket. En lång stund sitter han bara på golvet och ser sig omkring, det finns inga tecken efter den konstiga figuren, och han undrar ifall det inte kan vara så att han sett i syne, han slog ju ändå i huvudet ganska hårt, och som sagt har det varit en jobbig dag. Ändå ser han sig oroligt omkring i köket innan han släcker lampan och går upp till sitt rum för att göra sig klar för natten. Nattlampan gjorde mönster i taket och skapade en svagt upplyst stjärnhimmel ovanför hans säng. Utan den sakta roterande lampan med sitt behagliga sken över väggarna kunde han inte somna. Den jagar bort de hemska minnena från dagen, likt en drömfångare som 5

6 hindrar onda drömmar, och den ger honom ro i själen. Då han ser formerna som sakta virvlar runt i hans rum i sina varma färger känner han hopp om att världen kanske inte är så hemsk ändå, att det bara är de första åren som är de svåra och jobbiga, kanske blir det enklare när man är stor hans föräldrar verkade ju inte ha det särskilt svår. Han vänder sitt sömniga huvud mot dörren och ser en varm rektangel av ljus sprida sig från springan mellan dörren och dess karm, han blinkar med grusiga ögon och drar upp täcket till hakan och lägger sig till rätta. Lakanen som är prydda med racerbilar är nytvättade och luktar rent och fräscht, dessutom duschade han precis innan han lade sig, så det är en mjuk och len känsla som omsluter honom då sömnen sakta kommer och hälsar på. Men innan han somnar tittar han bort mot garderoben och ser till så att den är stängd, och det är den. Bra. Plötsligt rycker han till i hela kroppen och sömndrucket öppnar han sina ögon. Hade han drömt? Han har snott in sig i lakanen och de är blöta av svett, den sköna, rena känslan är borta. Han sparkar mödosamt av sig det trassliga täcket och knäpper upp pyjamasskjortan för att svalka sig. Det lyser fortfarande utifrån hallen och från nedervåningen kan han höra ljud från tv:n, alltså är klockan inte så mycket än: Hans föräldrar går alltid och lägger sig omkring elvatiden. Han ligger på rygg och tittar upp i taket, svårt att somna om då han så abrupt vaknat. Sprickorna i taket bildar små vägar som slingrar sig fram över ett drömlandskap med påhittade kungar som strider mot drakar för att rädda sina drottningar, och hemliga sällskap som planerar att störta kungarna från deras troner. Det är sådant han ligger och tänker på, den lille Jim, då han skall sova. Sådana tankar hjälper honom att inte tänka på monstren under sängen, eller vad som kan finnas i garderoben. Vid tanken på garderoben lyfter han på huvudet för att försäkra sig om att den fortfarande är stängd, vilket den självklart är, ingen har varit inne i rummet och öppnat den och varje kväll innan han går och lägger sig tänder han lampan i garderoben och ser efter så att det inte finns något som inte bör finnas där. Men det där är bara hans livliga fantasi som talar, och egentligen tror han inte att det finns några monster under sängen, ingen grågubbe i garderoben. Dessutom finns ju de riktiga monstren i skolan, även om rädslan för dem följer med honom hem, som en tumör i bakhuvudet, som sakta tär på honom. Det händer att han funderar på att ta livet av sig, att göra slut på hela och aldrig mer behöva gå till skolan, aldrig mer behöva möta sina plågoandar. Men någonting håller honom tillbaka. Kanske är det rädslan för det okända, att inte veta vad som händer efter döden, om det händer någonting alls. Och ifall det skulle visa sig finnas en himmel och ett helvete, skulle han då hamna i det sistnämnda ifall han skulle begå självmord? Men är det värt att kämpa sig igenom skolan med bara hoppet om att det blir bättre en annan dag? Han skulle kunna dö, och hoppas på att det inte händer något mer sedan, att döden är som en enda lång, drömlös sömn som man aldrig vaknar ur, vore det så farligt? Att driva ut i ett mörkt ingenting, in i glömska och stillhet, det vore ett äventyr. Fast sedan tänker han att det kanske vore ett ännu större äventyr att leva, även om han just nu inte riktigt kan tro det, så han fortsätter att kämpa, varje dag i skolan. Helgerna är bäst, då får han vara ifred och han kan tillbringa tid med att bygga saker i garaget. Hans ögonlock blir allt tyngre och hans tankar allt suddigare. Snart sover han igen, sjunker sakta ner i ett tillstånd inte helt olikt det han nyss eftertraktat, skyddad från världen genom djup och medvetslös sömn. 6

7 Nästa gång han vaknar är det mörkt i rummet, hans nattlampa är släkt och dörren är stängd. Svetten har torkat på honom och han känner sig klibbig och ofräsch. En kylig vindpust sveper över honom och får huden på hans nakna bröst att knottras. Han sätter sig upp och knäpper sin pyjamas, och efter det sitter han en kort stund på sängen och undrar vart täcket tagit vägen, Sedan kommer han ihåg att han sparkat ner det på golvet. Men då han böjer sig ner för att plocka upp det stelnar han till, garderobsdörren är öppen. En svart rektangel gapar ondskefullt åt honom mellan dörren och väggen. Som en kall viskning väser luften ut från mörkret, kallar på honom, lockar honom att gå ner från sängen och in i garderoben. Han vänder blicken från den skrämmande rektangel och mot täcket som fortfarande ligger på golvet. Han sträcker på fingrarna för att nå, men drar tillbaka handen igen, han är plötsligt övertygad om att någon, eller något, kommer ta tag om hans arm samtidigt som han får tag i täcket. För sin inre blick kan han se en vit hand sluta sig som en järnklo om hans handled, målmedvetet och skoningslöst. Och sedan snabbt dra honom med sig in under sängen. Fast det kommer inte vara under sängen, utan han kommer dras in i en annan värld, där allt är kallt och fuktigt, som morgondaggen på ett tält. Väl där kommer otäcka små saker krypa över honom, innanför kläderna och i håret, små slemmiga varelser med hårda skal och vassa små munnar som när som helst kan bitas. Och när de väl biter honom kommer han att skrika, ett gällt skri som snabbt kvävs då krypen pilar ner genom svalget och vidare ner i magen på honom, för att där lägga ägg ut vilka tjocka små larver kläcks och sakta äter upp honom inifrån. Lika snabbt som bilderna dök upp är de borta, som en blixt från en kamera. Hjärtat pumpar frenetiskt i bröstet, kämpar för att pumpa ut allt syre som han suger i sig i rusande andetag. Sakta, sakta sträcker han sig efter täcket, och när handen sluter sig om det rycker han det till sig och drar det upp till hakan, sitter huttrande insvept i det tills kroppsvärmen lyckats värma det, då lägger han sig ner igen. Men hela tiden håller han den svarta springan vid garderoben under noggrann uppsikt. Snart sover han igen. Jiiiiiiiiiiiiiimm Han vaknar av vinden som tjuter utanför fönstret, det är i alla fall hans första tanke. Han har ingen klocka i rummet, så han vet inte hur mycket den är. Utanför rummet är det tyst, mamma och pappa sover förmodligen. Det är nog sent. Väldigt sent. Träden kastar tunna blå skuggor mot de vita gardinerna, mellan vilka fönstret skymtar. Det är frost på rutan, en fin spindelväv av is som glänser likt silver då månen kastar sina bleka strålar mot den. Vinden tjuter där ute, rasslar döda löv över gräsmattan, ruskar om i träden och får deras skelettarmar att sakta gnissla mot fönstret. Någon rör sig i garderoben. Det knarrar i huset, sådär som det gör i trähus då blåsten kastar sig mot väggarna. Någonstans inifrån skogen hoar en uggla. Det känns som om en höststorm är på väg. En bil åker förbi på vägen utanför huset och dess strålkastare lyser upp hans rum en kort stund då den passerar. Då ljuset passerar över garderobsdörren hörs något som skulle kunna vara en svag väsning, och sedan ett lätt klick. Han ser dit och upptäcker att nu är garderoben stängd, stängdes den precis eller har mamma eller pappa varit inne och tittat till honom och samtidigt stängt den? Ganska snabbt vaknar han upp från det halvsovande tillstånd han befann sig i. Är det någon i garderoben? Egentligen vill han bara ropa på mamma, be henne kolla efter och sedan säga åt honom att han är larvig, då hon inte hittar något annat än kläder och leksaker. Fast han vågar inte, dels för att det är så sent och hans mamma 7

8 skulle antagligen bli arg, han är ju ändå stor nog att själv titta efter, dels för att det kanske finns något där inne. Han är plötsligt torr i halsen, så torr att han knappt kan svälja, tungan känns svullen och läpparna spruckna. Han stirrar på garderoben, som om den skulle komma till liv, en stor mun mitt i väggen, som skriker och gapar efter små barn att äta. Det går en minut, sedan två, då det börjar svida i ögonen blinkar han och så är förtrollningen bruten, det är bara en vanlig garderobsdörr. Han skrattar tyst till över sin egen rädsla och sedan skyndar han sig ut i hallen och vidare ner till köket för att ta ett glas vatten. Övervåningen ser mörk och hotfull ut i slutet av trappan då han återigen skall gå och lägga sig. Det sista trappsteget slukas av skuggor, en trappa som leder in i mörkret, in i tomheten, ett intet. Fållen på pyjamasbyxorna kittlar hans anklar då han sakta går uppför, ett steg i taget. Fötterna är kalla, och för varje trappsteg stannar han och vickar på tårna för att inte frysa. Han stannar när han kommit upp på hallen, längst bort ligger sovrummet, till vänster på vägen dit ligger föräldrarnas rum. När han passerar dörren stannar han upp, funderar på att gå in och säga till dem att han haft en mardröm, kanske att han då får somna inne hos dem. Fast troligast är att de skulle säga åt honom att gå och lägga sig igen. Trots det sköt han försiktigt upp dörren, kanske mest för att finna lite tröst i bilden av de sovande föräldrarna. Men det han ser får honom att våldsamt rodna och så snabbt och ljudlöst som möjligt stänga dörren igen. Han skyndar istället vidare till sitt eget rum, glider in i mörkret som råder där inne och kryper snabbt ner under täcket. III Han vet inte hur länge han hunnit sova nästa gång han vaknar, om han ens mer än slumrat till. Det är fortfarande natt, rummet är lika mörkt som förut. Det enda som är annorlunda är att frosten klättrat någon centimeter högre på fönstret, annars är allt som förut. Bortsett från att garderoben är öppen. Varför är garderoben öppen? Var inte den stängd då han gick och lade sig igen? Hjärtat bultar snabbare, och han måste gå på toaletten igen, omgående. Men så kommer han att tänka på något: Kan det vara så att det bara är glapp i dörren? Den kanske inte går igen ordentligt. De var med om det en sommar ute vid stugan, det hade blivit något fel på ytterdörren så att den gick upp hela tiden, och hans pappa svor över den men sade att de skulle vara glada att det hände just på sommaren, för hade det varit vinter hade de fått frysa. Nu blir han lugn igen, skrattar nästan högt av lättnad åt sin egen dumhet. Självklart är det bara dörren som krånglar! Ljuden som hans livliga fantasi trodde var något annat var så klart bara huset, hans föräldrar har ju flera gånger sagt att det låter om gamla trähus. Han kastar av sig täcket och glider ner på golvet för att gå och stänga garderobsdörren, och sedan skall han lägga något tungt framför, så att den inte kan glida upp något mer. Det är då handen kommer ut ur den. Först syns bara fyra fingrar, vita som kritor, mot rektangeln av mörker, men så glider de ryckigt ut ur svärtan och över dörren; tunna fingrar som skulle kunna tillhöra ett skelett. Det raspar mot träets målade yta då de rör sig ut över dörren. Nu syns en hel hand, lindad i smutsigt tyg som hänger slappt, likt mullen på en tjock person, dess rörelse är nästan smeksam, som om dörren vore en älskare. De spruckna naglarna är långa och ovårdade, gulaktiga och med vad som tycks vara jord under dem. Ungefär mitt på dörren 8

9 stannar handen upp, väntar ett kort ögonblick och trummar sedan lätt med naglarna mot det vitmålade träet. Tyget i vilket handen är lindad, fast det påminner mer om ett ruttnande bandage, fortsätter ner över en smal och tunn handled, där huden stramar åt och är full av små fina sprickor. Jim står stelfrusen av skräck och ser på då handen rör sig i luften, såsom i en sorts konstig dans. Den rör sig mjukt, som om den följde en ohörbar melodi, eller som om den tillhörde en dirigent, upptagen med att visa musikerna hur de skall spela. Rörelsemönstret blir alltmer intrigant och avancerat, likt en orm då den rör sig inför flöjtspelaren. Han stirrar som hypnotiserad på den. För varje rörelse, varje avslutat båge den genomför framför hans ansikte, växer hans lust att gå fram och röra vid den. Den tycks obemästerlig, och ett behov av att bemästra den har väckts i hans inre. All rädsla är borta, istället finns bara ett barns fascination över något fantastiskt, och han rör sig sakta framåt för att försöka fånga föremålet för hans fascination. Då hans små knubbiga utsträckta fingrar bara är några centimeter ifrån den smutsvita handen blir han varse en svag rörelse inifrån garderoben och vänder blicken dit. Med ens bryts hypnosen och han inser förfärat vad det är han håller på att göra. Inne i mörkret hörs ett irriterat väsande, och han skymtar de grå konturerna av ett ansikte. Det är alldeles för mörkt för att han skall kunna se något annat än de bleka kindbenen. Han har backat några steg och står nu och kisar in mot tingesten i garderoben, då slår det honom: Det som finns där inne är inte mänskligt! Det ser mer ut likt någonting som försöker likna en människa, ungefär på samma sätt som en människa kan klä ut sig för att likna ett djur, men man ser ändå att det fortfarande är en utklädd människa. Han vet inte vad det är för något som finns i hans garderob, men han är säker på att det inte är vänligt sinnat, ett rovdjur ihopkrupet inför språng. Den idén stärks då det hörs ett svagt morrande inifrån mörkret, och han ser hur dörren börjar glida upp, strax är varelsen över honom, och ifall detta är en mardröm så är det en han aldrig kommer vakna upp ifrån. I samma stund som han hör figuren röra sig ut ur garderoben kastar han sig mot dörren, för att fly ut ur rummet och in till föräldrarna. Men i sin hast ser han inte var han sätter fötterna och snubblar på en leksak, han stapplar framåt med viftande armar, försöker återfå den förlorade balansen, men han missar dörren och törnar istället hårt in i väggen bredvid. Men till hans stora lycka har han oavsiktligt kommit åt kontakten till taklampan, och i samma stund som han känner ett par beniga fingrar, hårda som järn, börja greppa om hans axel, så flödar rummet i ljus. Det hörs ett plågat jämmer och sedan slår dörren till garderoben igen. Inte sååå, hörs en tunn, gnällande röst med samma indignation som från ett barn vars lekkamrat just har fuskat till sig vinsten i en lek, men det finns inget sätt att bevisa det på. Va? säger Jim, i pur förvåning över ur ynklig rösten låter, han hade förväntat sig en mörk och skrämmande stämma, inte det här. Inget ljus, sälla. Han har öppnat dörren ut till hallen, men något håller honom kvar. Precis som handen med sina intriganta mönster, verkar det finnas något hypnotiserande i rösten, fast att han är på sin vakt den här gången kan han inte låta bli att undra vad det är för något som befinner sig i hans garderob, och vad det vill honom. Så efter en stunds funderande på pojkars vis, där han kommer fram till att om han bara låter lampan brinna så är det ingen fara, stänger han sakta dörren och frågar: Vad vill du? 9

10 Inget ljus blir svaret. Vad gör du om jag släcker? Tänker du skada mig? Nej, nej, inget ljus, ingen skada. tonfallet förändras och blir mer tillmötesgående, mer fjäskande. Okej, då släcker jag, ett glatt, men kvävt, utrop hörs från garderoben. Men jag stannar vid kontakten, så tänder jag om du kommer nära. Så snart lyset är släckt öppnas återigen garderobsdörren, fast den här gången kommer varelsen ut lugnt och stilla. Det är skumt i rummet och Jim har svårt att se den ordentligt, men när ögonen börjar vänja sig vid ljuset märker han att den är större än han först trodde. Den står i hörnet bredvid fönstret, så långt ifrån honom och ljuskontakten som den kan komma. Den tycks hela tiden skifta storlek, som om den växte i takt med andetagen. Det hela pågår i närmare fem minuter, och vid ett tillfälle når dess huvud ända upp till taket, inte ens pappa är så lång. Men till slut sjunker den ihop och blir mindre, nöjer sig då den är lika lång som en fullvuxen man, men den tycks smalare, mer bräcklig. Jim misstänker att det är en sorts krigslist, eller kanske ett sätt att visa honom att den inte menar något ont, just nu. Den har visat att den kan bli större än hans far, ett sätt att varna honom för att ta den för lättsamt. Samtidigt väljer den en mer skör och bräcklig form, antagligen för att inge honom förtroende, då det inte känns lika hotfullt. Men Jim känner inget förtroende, han har sett lite grand av vad figuren i hörnet kan göra, och även om han står med handen på lampkontakten så är han så rädd att han skulle kunna kissa på sig ifall figuren gör någon häftig rörelse mot honom. Han hoppas bara att det inte märks, att han kan förmå sig att låta lugn och sansad, som om han har allting under kontroll. Plötsligt känner han sig som det lilla barn han är, och han vill bara gråta och springa in till mamma, så att hon kan krama om honom och hyssja hans gråt, berätta att det inte finns något att vara rädd för, att världen är en vacker plast, jag lovar. Du behöver inte gråta Jim. Jag är inte här för att göra dig illa. nu låter rösten annorlunda, den är inte längre gnällande och undergiven, utan kall och skoningslös. Det finns inget tröstande i den, trots vad som just sades. Ändå är det något i tonfallet som får Jim att känna att det kanske är sant. Vad vill du då? lyckas han få fram, samtidigt som han kämpar mot gråten som hotar att tränga fram vilket ögonblick som helst. Jag är här därför att du har kallat på mig. Har jag? När du dödade kaninen. Vilken kanin? Den du trampade på i parken. Jag visste inte att det var en kanin. Hade det spelat någon roll? det hörs på rösten att den vet om att han ljuger, den sista meningen är mer ett hån än en fråga. Och han vet faktiskt inte varför han ljuger, kanske för att han vet att det han gjorde var fel, och inte vill att någon skall veta om det. Inte ens figuren som står i hans rum. Det var din handling som fick mig att se dig, fortsätter rösten. Verkligen se dig. Du dödade kaninen på grund av att den var hjälplös. På grund av att du är hjälplös. Du förstår, jag lever på människors rädsla, den föder mig och gör mig stark. Därför lever jag i mörkret och skuggorna, de platser där ni människor känner er som mest osäkra och där er oro och rädsla lätt växer. Då jag såg dig, såg jag också hur mycket rädsla som du 10

11 har inom dig, den fullkomligen rinner ur dig, som vatten ur ett durkslag. Ifall jag ville skulle jag antagligen kunna leva länge på dig. Haha, jag behöver bara säga något sådant så rusar din puls och kallsvetten tränger fram på din panna, vilket härligt överflöd av ängslan och ångest du har pojk! ett ljud som om varelsen hade slagit ihop sina händer hörs, och då det dött bort blir Jim medveten om att han står och flämtar. Han kniper ihop ögonen och försöker tänka på något trevligt, som lådbilar, och efter en liten stund har han lugnat ner sig. Gestalten i andra änden av rummet rör på sig, giår från hörnet till sängen och sätter sig på kanten, sedan lägger den sig ner med fötterna mot marken och armarna under huvudet, som om de vore kompisar och den brukade göra så. Nej Jim, fortsätter den. Jag ska inte skada dig, längre. För jag ska erkänna att jag hade planer på det till en början, men så kom jag att fundera lite, och då ångrade jag mig. Du förstår, din hjälplöshet gör att du inte är som andra. Du har inte några vänner va? Jag har massor med vänner, jättemånga. Verkligen? Nej. Just det. Men här är det fina i kråksvängen Jim: Jag kan vara din vän! En lång tystnad följde förslaget. Du förstår Jim, fortsätter den. Det har sina fördelar att vara vän med mig. Vem tror du skulle våga vara elak mot dig igen, ifall jag är med dig? Ingen säger Jim, mer för sig själv än för figuren på sängen. Just det! utbrister den och vänder sig mot honom. Vi vinner båda två på det, du får en vän som kan se till att du slipper dina plågoandar, och jag kan stilla min hunger. Hur menar du? frågar han förskräckt, det var något illasinnat och olycksbådande över det där sista. Jo, nu ska du få höra, säger figuren, och börjar förklara för honom. Nästa gång det är gympa i skolan stannar Jim kvar och hjälper läraren att plocka in redskapen de har använt under lektionen, på så vis duschar de andra pojkarna redan då han kommer in i omklädningsrummet. Han hade oroat sig över att de kanske skulle vänta på honom för att göra något elakt, men nu andas han ut. Säkerligen kommer de vara elaka då han väl är inne i duschen, åtminstone i vanliga fall. Den här gången kommer det bli annorlunda. Han tittar ut i gympasalen för att försäkra sig om att läraren har gått, vilket hon har, sedan plockar han upp sin ryggsäck ifrån bänken. Hela dagen har han varit noga med att inte öppna den för mycket, så att ljuset slipper in, och nu öppnar han bara dragkedjan en knapp decimeter, det är lagom. Han skyndar sig, utan att för den sakens skull bli slarvig, hela veckan har han gått igenom det som skall hända i sitt huvud, och han har allt planerat in till minsta detalj. Då han öppnar dörren in till duschen möts han av ett stort ångmoln och de andra pojkarnas röster, de som inte duschar står längs väggen och väntar på sin tur, ingen lägger märke till honom då han ställer sin väska innan dörren. Han har nu nått den kritiska punkten och ifall allt skall klaffa måste han vara snabb. Han sträcker sig mot kontakten och slår av ljuset i duschrummet, sedan stänger han dörren så snabbt att han inte hinner dra ut sin hand utan klämmer fingrarna, men han har inte tid att ha ont så istället fortsätter han med sina göromål. De andra pojkarna har ofta stängt in honom i duschen, och det har de gjort genom att kila fast en sopborste i en speciell vinkel 11

12 mellan dörren och handtaget, så att det inte går att öppna. Nu gör han själv samma sak, och innan kamraternas överraskade utrop om att lyset försvunnit dött ut, så är dörren förseglad. Då de första skriken hörs står han med spänd förväntan utanför dörren, hjärtat klappar hårt i bröstkorgen och han glömmer nästan bort att andas. Ett bittert leende syns i hans ansikte då han tänker på att de nu får igen för allt ont de gjort honom, och till en början är känner han en stark skadeglädje då han hör dem tjuta av skräck och smärta. Men när det har gått några minuter och skriken bara fortsätter börjar han bli illa till mods, och när han sedan ser att det är något rött blandat med vattnet som rinner ut under dörren börjar han må illa. Till slut springer han in på toaletten och kräks. När han torkat sig om munnen funderar han på att öppna dörren och tända lampan, få slut på det som händer där inne. Men då han tänker på allt de gjort mot honom, och alla nätter då han legat vaken och drömt om just detta och tusen hemskheter till så hårdnar hans hjärta och han sätter sig att vänta på en av omklädningsrummets bänkar. Det är klart nu Jim, hörs en röst från andra sidan dörren och han reser sig för att öppna. Men så stannar han upp, tänker efter och går sedan och släcker ljuset även i omklädningsrummet, på så vis slipper han se det som finns inne i duschen då han öppnar dörren. Väskan väger inte mer, trots att hans vän faktiskt finns i den, men han bryr sig inte om att fundera på hur det går till, han är bara glad över att vara på väg hem. För första gången på väldigt länge tycker han att framtiden ser ljus ut, sedan ändrar han den uppfattningen till att framtiden är mörk, då han tänker på sin vän, så skrattar han åt ordvitsen och fortsätter hemåt. Han är lyckligt okunnig om uttrycker att köpslå med djävulen, och vad det innebär. 12