Amerikanska markstridskrafter och krigföring i Vietnam

Transkript

1 DEL 1 VIETNAMKRIGET Amerikanska markstridskrafter och krigföring i Vietnam Vad var det som gjorde Vietnamkriget till en så annorlunda och svårhanterlig krigserfarenhet för den amerikanska krigsmakten? Västerlandets konventionella tänkande beträffande krigföring konfronterade en icke-västerländsk, främmande syn på krig som den amerikanska krigsmakten, precis som den franska lite mer än ett decennium tidigare, inte förmådde förstå; gerillakrigföringen. Sanimir Resic presenterar de synpunkter som kommit fram i den militärhistoriska forskningen. av sanimir resic, docent vid lunds universitet Att misslyckas med att besegra gerillaförband är inget nytt fenomen, kanske den franska arméns misslyckande i Spanien under Napoleonkrigen framstår som det bästa tidigare jämförbara exemplet. Vi skall icke uppehålla oss vid de omfattande politiska, ideologiska eller strategiska inslagen i Vietnamkriget utan främst se till vad en del framstående historiker lagt vikt vid angående markstriderna. infanteriet åter främst Enligt den brittiske militärhistorikern Paddy Griffith fanns det ett taktiskt dödläge i Vietnam som inte ens högteknologiska vapensystem kunde bryta. De förhoppningar och den tillit amerikaner lade till sofistikerade övervakningssystem, luftburen rörlighet och eldkraft gav föga utdelning på slagfälten. Griffith påpekar att i slutändan förblev fotsoldaternas traditionella roll avgörande. I stort bedrevs kriget i en svår terräng under be svärliga väderförhållanden med gerillataktik, där infanteri snarare än pansar fällde utslagen. Striderna på marken delar Griffith upp i två separata krig vilka kallas the mainforce war och the village war. Utmärkande för båda var att de kommunistiska styrkorna utnyttjade gerillataktik som t.ex. förflyttning i små grupper, skärmytslingar snarare än strider längs frontavsnitt och ett tillämpande av allt möjligt kamouflage, både bland människor och i terrängen. Striderna kring byarna (the village war) var lokalt begränsade drabbningar huvudsakligen initierade av Viet Cong (VC, FNL-gerillan) medan the mainforce war var välorganiserade operationer utförda av nordvietnamesiska armén (NVA). Vidare var det så kallade village war ett renodlat gerillakrig i kontrast till the mainforce war där gerillakrigföring snarare var en taktik än en strategi. Den nordvietnamesiska armén kunde utnyttja gerillataktik efter behov för att övergå till öppna strider när det lämpade sig. fienden får första salvan Den amerikanske soldaten riskerade oavbrutet att hamna i bakhåll, vilket var den vanligaste formen för stridsöppning under

2 hela kriget. 80% av eldstriderna inleddes med att amerikanerna blev påskjutna hade befälhavaren för de amerikanska trupperna i Vietnam, General William C. Westmoreland infört Search and Destroy -taktiken som ett medel för att bekämpa fienden. Det innebar att man skickade ut små rekognosceringsenheter som i sökte fiendekontakt i ofta oländig djungelterräng. Efter kontakt med motståndaren kallades artilleri- och/eller flygunderstöd in för att massivt bombardera fiendens position. Denna taktik gav NVAoch VC-trupperna möjligheten att, ofta från dolda lägen, initiera striderna med den dödliga första salvan. Mycket av striderna var i djungelterräng där tjock vegetation ledde till ett genomsnittlig konfrontationsavstånd mellan de stridande soldaterna på mellan 10 till 30 meter. De båda sidorna var ofta mer eller mindre osynliga för varandra och mycket av skjutandet var på måfå. Generellt hade NVA och VC både initiativet och en överlägsen mobilitet. Trots den amerikanska skickligheten i att snabbt understödja enheter som hamnat i bakhåll eller omringats, samt de höga förlustsiffror de tillfogade motståndaren, så var det vietnameserna som hade manövreringsöverläge och kunde välja var och när man stred. NVA kunde dessutom avbryta striderna efter behag. Sällan lyckades amerikanska trupper med intentionen att förinta fienden med artilleri och flyg och infanteriet fick hela tiden bära den tyngsta bördan. NVA och VC-trupperna lyckades ständigt undkomma de förintande bombardemangen och de höga förlusterna var ett pris de tycktes vara beredda att betala. De amerikanska trupperna kunde sällan förfölja sin vikande fiende utan istället koncentrerades ansträngningarna till att evakuera sårade samt det som kallades policing the battlefield. Inte sällan påpekas det hur frustrerande de amerikanska soldaterna upplevde situationen. Amerikanskt kavalleri under Vietnamkriget. Soldater ur 9. kavalleriet hoppar ur sin flygande häst nära Chu Lai teknologin överbetonad Paddy Griffith anser att man i de amerikanska lägret hade en övertro på teknologin och därför med största sannolikhet trodde att uppgiften kunde lösas med ett mindre antal infanterister och reserver än vad som egentligen krävdes. De som planerade operationerna verkade, enligt Griffith, underskatta de lokala svårigheterna och antog att det egna infanteriets överlägsenhet i rörlighet och eldkraft skulle ge högre utdelning. I enlighet med den amerikanska militära ledningens tro och antaganden engagerades inte tillräckligt med trupper vid varje enskild operation, där både eldkraft och rörlighet visade sig vara otillräcklig. Fienden däremot lyckades utnyttja sitt manskap till det yttersta i kombination med hänsyn till den stridstaktik och -teknik som fanns till hands. Trots de vietnamesiska truppernas teknologiska underlägsenhet och deras jämförelsevis lätta beväpning lyckades de besegra den mäktiga amerikanska krigsmakten. Det framgångsrika konceptet låg i deras ständiga rörlighet, viljan att acceptera höga förlustsiffror vid de strider man tog initiativet till, samt utnyttjandet av terrängen, kamouflage, och snabb skingring och förskansning av trupperna vilket minimerade förlusterna vid andra tillfällen. Griffith påpekar att även den mest avancerade militära teknologin kan vara otillräcklig. Den amerikanska krigsmakten hade, teknikövertaget till trots, svårt att lokalisera fienden. Vidare hade man sällan den nödvändiga eldkraft som specifika stridssituationer krävde och oftast saknades den nödvändiga mobiliteten. Griffith pekar på de allmänna antaganden bland amerikanska militärer att utrustningen förutsattes fungera enligt brukshänvisningarna och att den mäktiga eldkraften skulle göra infanteriet överflödigt. I stort ledde inadekvat taktik, felaktigt utnyttjande av utrustningen samt, de komplicerade striderna i djungelterräng att avgörande segrar aldrig kom till stånd. Detta i sin tur skapade

3 stor besvikelse och frustration bland de amerikanska trupperna. arrogansen som fiende Den amerikanske historikern James W. Gibson gräver djupare och mer kritiskt i mer eller mindre samma teman som Griffith. Gibson beskriver en amerikansk förmätenhet och arrogans i samband med kriget. Det var, understryker han, otänkbart att USA med den mest avancerade militära teknologin, ekonomin och otroligt mäktig vapenindustri kunde besegras av nationalistiska socialrevolutionärer i ett bondesamhälle. Det amerikanska ledarskapet var övertygat om att deras motståndare och världen i övrigt delade deras uppfattning beträffande det som kallas the primacy of mechanical power. Den biträdande utrikesministern Paul Warnke sade en del år efter konflikten: The trouble with our policy in Vietnam has been that we guessed wrong with respect to what the North Vietnamese reaction would be. We anticipated that they would respond like reasonable people. Gibson kommenterar att alla reasonable people tänkte i banor av vad han kallar Technowar, det vill säga en extrem tro på tillämpandet av tekniska anordningar och apparater i krigföring. För dem var konflikten identisk med ekonomiskt kalkylerande i debet och kredit för att fastställa priset fienden slutligen skulle betala. Den extrema övertron på det tekniska vilket enligt Gibson karaktäriserar de så kallade war-managers, En plutonchef vid 9. infanteridivisionen söker samband med närliggande enheter efter kontakt med Vietcong i närheten av Dong Tang i juli det civila och militära ledarskapets, förhållningssätt till bokstavligen talat alla frågor. Närvaron av den enorma amerikanska krigsapparaten i jämförelse med de relativt underutvecklade VC- och NVA-styrkorna skapade en till synes oerhörd kontrast, vilket också ledde till en allmän känsla av oövervinnlighet hos det amerikanska ledarskapet. Nederlag för dem var både otänkbart som logiskt omöjligt. Technowar skulle oundvikligen leda till seger. För Gibson konstituerade Technowar fastlåsta föreställningar om världen i stort som inte kunde misslyckas. Med andra ord om seger var oundvikligt genom teknologisk krigföring, så blev all kunskap om vietnamesernas historia, kultur, och samhällsstruktur fullständigt ointressant för de så kallade war-managers. Ett utmärkt exempel till den ovan beskrivna tendensen finner vi i det faktum att Search and Destroy - taktiken baserade sig på att spaningsförbanden inom ett ögonblick skulle kunna få eldunderstöd från artilleriet.

4 det amerikanska militära ledarskapet fullständigt ignorerade all litteratur och rapporter, vilka även fanns publicerade på engelska, beträffande teorier om revolutionära krig och militära strategier av exempelvis Mao Zedong och NVA-generalen Vo Nguyen Giap. I deras publikationer behandlades öppet de strategier och den taktik som vietnameserna tillämpade. Bland det amerikanska ledarskapet fanns i stället uppfattningen att inget kunde läras av de mindre tekniskt utvecklade kinesiska och vietnamesiska revolutionära tänkarna. Inget de hade sagt kunde möjligtvis ha någon betydelse. General Westmoreland, som var en varm anhängare av teknologins avgörande roll i kriget, förklarade begeistrat till pressen när de första amerikanska stridsvagnarna anlände till Vietnam: Grupp ur 9. infanteridivisionen i eldstrid vid Mekongdeltat While their use among rice paddies and mountainous jungle would be limited, their firepower and psychological impact else where would be reason enough to employ them. Det var med denna logik, konkluderar Gibson, som kriget i stort bedrevs. I slutändan hade den mäktigaste nationen i världshistorien, med hundratusentals soldater, utrustade med de mest avancerade vapensystem som detta det mest teknologiskt sofistikerade land hade att erbjuda, med en försvarsbudget som översteg en trillion dollar, besegrats i Vietnam. USA hade slagits av vad som huvudsakligen uppfattades som bönder med cyklar i ett underutvecklat land med en relativt primitiv agrar ekonomi och liten industriell bas. Amerikanerna hade, precis som fransmännen på 1950-talet, fullständigt underskattat de starka sociala band som fanns mellan de vietnamesiska soldaterna och den stora agrara befolkningen. Vid Dien Bien Phu 1954 hade det idoga arbetet av tusentals bönder gjort segern över den franska armén möjlig. Bönderna bokstavligen högg sig igenom den svårgenomträngliga bergsdjunglen och lade upp stigar. De grävde långa underjordiska tunnlar fram till de franska befästningarna och stod för transport av förnödenheter och ammunition till de vietnamesiska trupperna (den s.k. Vietminh-gerillan). Vidare agerade befolkningen ofta som viktig informationskälla beträffande fiendetruppernas positioner, styrka och rörelser, vilket inte minst visade sig avgörande under åren då USA stod

5 för motståndet. Slutligen var det inte sällan bönderna som gömde och skyddade gerillasoldaterna undan fienden. Visserligen hade fransmännens nederlag förvånat det amerikanska ledarskapet som dock bortförklarades med att den franska krigsmakten helt enkelt saknade tillräckligt med krigsverktyg. Detta var något USA hade i överflöd. search and destroy Som ovan framgått tillämpade den amerikanska armén i Vietnam Search and Destroy taktiken. Gibson understryker hur denna taktik skickade många amerikanska soldater in i döden och trots kunskapen bland ledarskikten om de fördelar fienden erhöll i striderna övergavs tanken aldrig. Amerikanska befälhavare uppmuntrades att endast utnyttja sina trupper i dessa rekognosceringsoperationer för att hålla nere de egna förlustsiffrorna och hushålla med amerikanska liv. I en officiell övningsmanual från 1967 uppmuntrades den förståndige brigadchefen att använda: Döda och sårade ur marinkåren evakueras från Hue under Tet-offensiven his soldiers to find the enemy and supporting firepower to destroy the enemy. He spends firepower as if he is a millionaire and husbands lives as if he is a pauper during search and destroy operations, commanders should look upon infantry as the principal combat reconnaissance force and supporting fire as the destructive force. Detta var den grundläggande logiken och majoriteten av befälhavare stämde in i kören. Brigadgeneral Glenn D. Walker förklarade för pressen att: You don t fight this fellow rifle to rifle. You locate him and back away. Blow the hell out of him and then police up. Inte sällan har det också påpekats att den amerikanska överlägsenheten i vapen, transport och kommunikation i jämförelse med Amerikansk soldat ger eld under andra Tet-offensiven i maj 1968.

6 motståndaren spelade liten roll. Med andra ord; det massiva övertaget och fördelarna som amerikanerna hade i eldkraft var oftast irrelevant på slagfältet. Fienden var oftast medveten om de amerikanska truppernas positioner, vilket högljudda mekaniska fordon och utrustning samt skicklig vietnamesisk underrättelsetjänst bidrog till. Detta i sin tur ledde till att Search and Destroy operationerna utvecklades till ett rent misslyckande. Istället för att förinta fienden förvandlades företagen till defensiva strider efter att man hamnat i bakhåll. Många amerikanska soldater i de stridande enheterna upplevde sig själva som levande lockbete, nödvändiga uppoffringar, eller som produktionskostnader för att uppnå höga förlustsiffror bland fienden. Den amerikanska taktiken blev till syvende och sist en dödlig vardag för de egna trupperna. alla blir fiender Den amerikanske historikern Christian Appy menar även att Search and Destroy som en antigerillataktik medförde en inte förvånansvärd paranoia bland de amerikanska stridande enheterna. Det blev med andra ord vanligt att man utgick ifrån att vem som helst kunde vara en fiende. Även egna trupper blev misstänkta eftersom erfarenheten visade att framför allt gröna soldater innebar riskmoment. De färska soldaterna, populärt kallade FNG:s Fucking New Guys eller Cherries, kunde antingen drabbas av panik vilket satte de övriga i enheten i fara, eller så uppvisade de en stridsiver att spela hjältar med liknande resultat. Officerare med alltför mycket stridsiver sågs inte heller med blida ögon och det var inte ovanligt att sådana befäl föll offer för egna truppers granater eller eldgivning. Slutligen var det inte ovanligt att drabbas av friendly fire vid tillfällen då artilleribeskjutning föll över stridszoner. Vietnamkriget var ett krig utan klara fronter eller sidor och utan en klar definition av vem som var fiende. Det var en militär erfarenhet som till slut blev en erfarenhet i paranoia. Således ansåg de amerikanska soldaterna att överlevnad i Vietnam innebar att alla vietnameser borde betraktas som fiender. Vietnames i väntan på att förhöras av U S Special Forces 1967.

7 Framför allt upplevde de inte att de slogs för Sydvietnam. den svåra terrängen Den israeliske militärhistorikern Martin van Creveld betonar den svåra terrängen som en avgörande faktor till att minska fördelarna med det oerhörda amerikanska tekniska övertaget i Vietnam. Den bergiga djungeln var ett naturligt hinder. van Creveld påpekar hur fördelarna med en teknisk överlägsenhet endast kan utnyttjas om den kan integreras med övriga faktorer. En svårtillgänglig terräng ger fördelar till den skickligare taktikern. Med andra ord krävdes under de förhållanden den amerikanska armén befann sig i Vietnam en förståelse av krigets och terrängens helhet för att bäst tillämpa de tekniska fördelarna. De amerikanska trupperna i Vietnam hade enligt van Creveld upplevt få svårigheter med att nedkämpa sin fiende om denne kunde mötas i öppen strid där den fullständiga amerikanska tekniska överlägsenheten hade varit absolut avgörande. Dock, hävdar van Creveld, den främsta militära teknologin är inte den som är överlägsen rent generellt, utan snarare den som maskerar eller neutraliserar motståndarens styrka och exploaterar densammes svagheter. van Creveld är övertygad att all överlägsen militär teknologi till trots så finns det inga rationella överväganden som kan förmå den individuella soldaten att offra sitt liv när det kommer till kritan. Därför blir det, både på det individuella och det kollektiva planet, huvudsakligen en hjärtesak. Vare sig krig förs med sofistikerad eller primitiv teknisk utrustning är det, konkluderar van Creveld, alltid i slutändan dominerat av irrationella faktorer som beslutsamhet, mod, heder, pliktkänsla, lojalitet och självuppoffring. kriget som kulturkrock Om man betraktar Vietnamkriget med andra ögon visar det sig snart att två väldigt skilda kulturer möttes i strid. Kulturer vars uppfattning om krigföring var diametralt annorlunda. Den brittiske militärhistorikern John Keegan hävdar att kultur är den avgörande faktorn vad beträffar det som kallas nature of warfare. Detta uttrycks kanske klarast av den asiatiska krigföringens utveckling genom tiderna. Keegan karaktäriserar orientalisk krigföring med undvikanden (evasion), En skyttesoldat ur 11. infanteribrigaden har gripit en misstänkt civilist i juli Amerikanarnas ständiga svårigheter att skilja gerillasoldater från ordinära civila ledde till en ständigt ökande impopularitet bland sydvietnameserna. uppskjutanden (delay) och indirekthet (indirectness) vilket står i bjärt kontrast med europeisk och amerikansk krigföring. Som jämförelse faller Keegans tes inte långt från erfarenheterna från Vietnamkriget. Keegan betonar hur västerlänningar haft svårigheter i att förstå andra kulturers upp En signalist tröstar en vapenbroder ur 1. luftburna kavalleriet efter en eldstrid i Binh Thuan den 26 augusti Nästan hela plutonen stupade.

8 fattning om krigföring. Gulfkriget tas upp som ett exempel där två skilda militära kulturer drabbade samman. Var och en med en uppfattning om krigföring som resultat från de egna historiska erfarenheten snarare än som resultat av nature of war. Något som för övrigt enligt Keegan inte existerar. På liknande vis förklarar Keegan västerlandets oförmåga i att förstå kriget i f.d. Jugoslavien. Dessa konflikter, menar han, trotsar för klaringar enligt konventionella (läs västerländska) militära uppfattningar. Keegans förklaringsmodell verkar dock något naiv och inte minst utifrån Gibsons teorier är det även en frågan om västerländsk förmätenhet och arrogans än idel kulturella och historiska skillnader. Vietnamkriget i sig talar sitt eget språk. Uppenbarligen vägrade vietnameserna tillämpa den så kallade Western way of warfare och USA uppenbart och tydligt ignorerade allt beträffande motståndarens militära, sociala, politiska och kulturella förutsättningar och antaganden. Det fanns inget att lära ansåg man i det amerikanska lägret. rasismen som drivkraft Vad som hittills inte nämnts men verkade finnas i bakgrunden till den amerikanska hållningen i Vietnam är en uppfattning baserad på en rasistiskt stämning. Förklaringar som kulturella skillnader, västerländsk arrogans eller teknokrig blir då minst sagt otillräckliga. Det är i och för sig inget nytt att amerikanska soldater hyst rasistiska känslor gentemot asiatiska fiender och redan under andra världskriget vittnade omfattande studier om en bild av japaner som ett lägre stående folk. Visserligen hade bombningen av Pearl Harbor bidragit till en hatisk stämning gentemot japaner men enligt den amerikanske historikern John Dower fanns det djupa rötter i USA av rasistiskt tänkande mot ickeeuropeiska folkslag. I studiet av amerikanska soldaters brev, dagböcker och memoarer från Vietnamkriget framstår en rasistisk syn på vietnameserna ganska klart. Ofta beskrivs fienden med nedsättande och rasistiskt färgade termer. Som ett avslutande och typiskt exempel kan Vietnamveteranen Robert Masons memoar, där starka Attackhelikoptern fick sitt genombrott under Vietnamkriget. Här avfyrar en sidoskytt sina dubbla Browningkulsprutor från en Bell UH-1 Huey helikopter vid Mekongdeltat. fördomar längs en rasmedveten attityd blir uppenbar, tillämpas som illustration. Mason beskriver hur han sakta insåg sin okunskap och sina fördomar om Vietnam och dess folk. Vid ett tillfälle genomsöktes en snickares hydda i en liten by och Mason reflekterade förvånat: The selection and quality of their tools told me that these people, or at least this person, were definitely not savages. I had never heard of a gook or a slope-head or a slant-eye or a dink (min kurs.) who did anything but eat rice and shit and fight unending wars. These tools and that waterwheel convinced me that there was a succesful life going on around us, but all we saw were savages, backward savages fighting against the Communist hordes from the North. litteraturtips Creveld, Martin van, Technology And War: From 2000 B.C. To The Present, Brassey s, London Dower, John W., War Without Mercy: Race & Power In The Pacific War, Pantheon Books, New York Gibson, James William, The Perfect War: The War We Couldn t Lose and How We Did, Vintage Books, New York Griffith, Paddy, Forward into Battle: Fighting Tactics from Waterloo to Vietnam, Anthony Bird Publications, Chichester Sussex Keegan, John, A History of Warfare, Alfred A. Knopf Inc., New York Mason, Robert, Chickenhawk, Corgi Books, London 1996.