Den hand som skälver

Transkript

1 Kjell Eriksson Den hand som skälver Ordfront Stockholm 2007 Den hand som skälver -inlaga.indd

2 5 Den hand som skälver -inlaga.indd

3 December 1956 Han var utskickad för att plocka in några pinnar. Uppdraget var av största vikt. Det var bitande kallt, snön gnistrade över gårdsplanen och röken från skorstenen stod som en ande i gråvit dräkt ur skorstenen svävande över det i backen nersjunkna torpet. Plötsligt förmörkades det av bark och sågspån täckta jordgolvet. Sven-Arne hade just lagt ytterligare en vedpinne till dem han hade i famnen. Han tappade veden, inte bara den sista pinnen utan nästan alla vedstycken gled ur hans grepp. Ska vi hjälpas åt? Sven-Arne släppte resten av sin börda. Blev du rädd? Han skakade på huvudet, alltför förbittrad för att säga något. Ante steg in i boden och såg sig om. Ja, här har man staplat ved, sa han och log oväntat. Han böjde sig ner och tog upp några vedträn. Sträck fram armarna, sa han, och Sven-Arne lydde. Sven-Arne knäade. Om han kom in med ett så stort fång skulle han få beröm. Han ville skynda sig ut ur vedboden och in i stugan men farbrodern stod i vägen. Jag minns krigsvintrarna. Då gick det åt ved. Ditt krig? Ante skakade på huvudet. Där var det hett som i helvetet. Sven-Arne frös. Han trampade snett och vacklade till. Nån gång ska jag berätta, sa Ante. Han saknade två fingrar på vänster hand. Emil hade en gång mumlat något om att det var Antes dumdristighet som orsakat skadan. Men ingen ville egentligen prata om Antes krigsäventyr, inte 5 Den hand som skälver -inlaga.indd

4 han själv heller. Därför var hans kommentar om att han skulle berätta mer än anmärkningsvärd. Du verkar ha huvudet på skaft. Olars fattar ingenting. Ola Persson var Sven-Arnes tio år äldre kusin. Han satt i stugan och drack kaffe. Han var bergsprängare och luktade märkligt, även de gånger han bytte om till finkläder. Ante envisades med att kalla honom för Olars. Det värkte i armarna men Sven-Arnes ilska hade försvunnit i samma ögonblick farbrodern kritiserade kusinen. Han kunde inte låta bli att stirra på Antes vänstra hand där den omsorgsfullt sökte efter lämpliga vedträn. Han sträckte sig än åt höger, än åt vänster och plockade så småningom famnen full. Vi gör väl sällskap in? Sven-Arne nickade. Han försökte förflytta tyngden på vedträna, få dem närmare kroppen. Vi tar bara björk, bestämde Ante, och klämde åt traven i sin famn med högerarmen. När de var klara hördes klangen av bjällror och strax efteråt det dova ljudet av hovar mot den djupt tjälade grusvägen. Det är Rosberg, sa Ante, som hade ett märkligt sätt att lägga huvudet på sned när han lyssnade. De lämnade vedboden. Solen stack Sven-Arne i ögonen. Han skymtade farmoderns granne bakom syrenhäcken. Rosberg satt på stockarna med krimmeltovan på sniskan och med händerna på tömmen som om han förde ett fyrspann. Hästen, en ovanligt ljus ardenner som hette Blixt, ruskade på huvudet när han passerade stugan. Kanske han ogillade doften av rök eller så var han bara ivrig, väl medveten om närheten till stallet. Sven-Arne frös fortfarande men njöt. Stugan framstod klarare än vanligt i eftermiddagssolen. Snön låg nästan ända upp till fönstren, skorstenen var lika sned som stugan men solen fick den att glänsa i rödbruna nyanser. Sven-Arne fick undertrycka ett skratt. Pinglandet från Rosbergs släde klingade av. En flock domherrar skvirrade runt i oxeln som stod mitt på gårdsplanen. Från den understa grenen hängde fortfarande en gunga, med en vit hätta likt 6 Den hand som skälver -inlaga.indd

5 en kockmössa. Han måste erkänna att han fortfarande älskade att svinga sig fram och tillbaka med den väldiga oxeln som en skyddande jätte över sig. Genom den trängde inget regn. När det blåste vände den sorglöst upp bladen och visade sina silverluddiga undersidor. På våren blommade den vitt och på hösten klasade sig bären, vissa år så rikt att trädet lyste på långt håll. Ibland tog farmor in några klasar och la dem i en glasskål med vatten. Det var hennes farfar som planterat trädet, det hävdade hon bestämt, även om de flesta inte trodde att det var så gammalt. Han Blixt var också med i kriget, sa Ante, och Sven-Arne blev åter osäker på vilket krig det rörde sig om. Det är bara hästar och idioter som dom får med. De gick mot stugan med Ante i täten. Det var sexton grader kallt. Farbrodern loskade i snön, log mot Sven-Arne och sköt upp dörren. Det är för jävla grisigt, sa han, och steg in i farstun. Sven-Arne anade att han menade kylan. Eller så menade han samvaron i farmoderns kök. Trots att farmodern hade eldat i kakelugnen var salen ändå för kall, så alla hade trängt sig samman i köket. Där satt Sven-Arnes föräldrar, Erik och Lisbeth, farbror Emil och hans söner Ola och Tommy. Deras mor låg på sjukhus, men det var ingenting som det talades om. Hon var klen i nerverna. Farmors bror Edvin och hans två ogifta döttrar satt vid fönstret. Majvor, stor som ett hus, som andades tungt och ansträngt och gärna gnällde över allt och alla, och Inga-Lisa, ständigt på väg att resa sig för att hjälpa farmor Agnes, men instängd mellan Edvin och Majvor förblev hon sittande. Båda systrarna var aktiva inom»jerusalems Vänner«och ansedda som lite fnoskiga, men tolererade. En grannkvinna, som höll reda på alla kalas i trakten och såg till att ha vägarna förbi när det vankades kaffe och kanske tårta, satt på en pall intill. Det var rackarn, det är tydligt att vi ska skicka Sven-Arne att hämta ved hädanefter, sa Emil. Kusinerna gav Sven-Arne en likgiltig blick. 7 Den hand som skälver -inlaga.indd

6 Ante och Sven-Arne släppte vedträna direkt i vedlåren. Dina grabbar får väl fylla på innan vi far, sa han. Tro det, sa Emil godmodigt. Agnes klappade Sven-Arne på huvudet. Värm upp dig nu. Han slog sig ner vid bordets kortända med ryggen mot spisen. Farmodern öppnade luckan och sköt in ett vedträ. Ante förblev stående med en kopp kaffe i handen. Värmen i köket gjorde födelsedagsgästerna loja men diskussionen sköt sakta fart igen. Uppenbart hade trion av män, Erik, Emil och Edvin, varit inbegripna i ett resonemang, som avbrutits av vedhämtarnas återkomst. Kanske var det så att Ante gått till vedboden för att komma ifrån, inte i första hand för att hjälpa Sven-Arne, för när Emil sa någonting suckade Ante tungt och mumlade vad Sven-Arne uppfattade som»det var ett jävla tjat«. Ante var udda, inte bara därför att han hade varit ute i kriget och saknade två fingrar. Han var skeptisk till det mesta. En»Tjalle Tvärvigg«, brukade Emil kalla sin bror, och de grälade ofta. Det var som om de var indragna i en livslång envig, enbart avbruten då och då därför att de inte uthärdade att ens höra varandras ord. Långt senare skulle Sven-Arne förstå Antes irritation och uppgivenhet över att inga ord eller uttryck förmådde övertyga och förändra. När han själv kom att anklagas för att vara ensidig och inte tillräckligt flexibel så var det arvet efter Ante som gjorde sig gällande, för det kunde inte vara Eriks gener som bestämt hans sinnelag. Sven- Arnes far var»smidig«, såväl privat som i arbetet på A & W, där han var tryckare. Det var bara i mötena med brodern som han visade oförsonlighet. Erik sa annars sällan något, brusade inte upp och de gånger han gick i svaromål var det på ett så undfallande sätt och med ett sådant milt leende att eventuella antagonister avväpnades, kanske i tron att de övertygat honom. Han var sedan åtskilliga år sekreterare i Typografiska föreningens lokala fackklubb, en i mångas ögon idealisk förtroendeman tyst- 8 Den hand som skälver -inlaga.indd

7 låten, plikttrogen och lika exakt och förutsägbar som de almanackor han var satt att producera. Från Erik kom sällan några uppseendeväckande uppslag, bara väl genomtänkta propositioner, som han kallade sina förslag, alltid i tid, med en torr, något formalistisk ton som garanterade saklighet och kontinuitet. Protokollen var under av noggrannhet och paragrafernas uppställning klanderfria. Sven-Arne drack kaffe med mjölk. Varifrån kaffet kom hade han ingen aning om men mjölken kom från grannens kor. Rosberg hade sju mjölkande i en ranglig lagård som hotade att falla samman vilken dag som helst. Runt bordet diskuterade de om Sven-Arne och kusinerna skulle gå över och hjälpa till att skotta av snön från taket. Det hade snöat oupphörligt i ett par, tre dygn och nu var blidväder i antågande. Snön skulle bli blytung och fresta på lagårdens bräckliga konstruktion. Ola och Tommy hade vägrat och Ola menade att det var lika bra att lagården rasade samman. Han sa det med en sådan självklarhet och på ett sådant vuxet sätt att ingen hutade åt honom. Sven-Arne hade upptäckt att vuxna fick säga saker utan att bli korrigerade. Skulle han själv ha yttrat något i den stilen hade han kallats»uppnosig«. Inte ens Agnes sa något, trots att alla visste att Rosberg och hon stod varandra så nära som bara två goda grannar som levt intill varandra under ett helt liv kunde göra. Att Rosberg inte var med på kalaset, utan istället körde timmer, var inget märkligt. Alla visste att han skulle komma över när släkten åkt därifrån. Efter kvällsmjölkningen skulle han tvätta av sig och ta den upptrampade stigen till torpet. De skulle äta några smörgåsar och dela på en pilsner. Kanske skulle de lyssna på radio. Inte mycket skulle bli sagt. Vid halv tio skulle han tacka för sig och gå hem. Till våren skulle Rosberg göra sig av med kritterna så det kanske var sista gången Sven-Arne drack grannens mjölk. Han hade alltid tyckt om Rosberg. Värmen i lagården, det stillsamma malandet av foder och lukten i småbrukarens farstu var så intimt förknippade med hans barndom. De skulle med lätthet kunna kasa ner snön från lagårdstaket, det 9 Den hand som skälver -inlaga.indd

8 skulle vara över på en halvtimme, men de föredrog att sitta i värmen och låtsas vara stadsmoderna och vuxna. Jag kan gå över, sa han. Vadå? undrade farbrodern. Till Rosberg. Emil svarade inte, men flinade till. Agnes la handen på Sven- Arnes axel. Pojken och jag, sa Ante. Ska han ramla ner, har du tänkt? invände Erik. Korna kan inte klättra upp, sa Ante. Och inte gubben Rosberg heller. Snön måste ju ner. Nån måste göra det, så enkelt är det. Utsikten från lagårdstaket fick Sven-Arne att långa stunder hålla upp med skottandet. Vid horisonten försvann vägen mot kyrkan i en kurva och slukades av skogen. Uppifrån såg den smala vägen helt annorlunda ut, betydligt mer löftesrik än när man satt i landsvägsbussen. Ax, busschauffören, brukade skämta med Sven-Arne och kalla honom»den lille kamraten«. En gång hade han stannat bussen, klivit ur och ställt sig att pissa mot ena framdäcket. Han gjorde lite som han ville men var omtyckt. Han gjorde sig besvär, ordnade så att paket kom fram till de avlägsna stugorna och uträttade små ärenden åt de isolerade gamlingarna i byn. Två andra småbruk i närheten fick också en annorlunda resning från taket. Avstånd förädlade de små ekonomibyggnaderna. Det som såg futtigt ut från marknivån fick storhet med ett annat perspektiv. Sven-Arne såg hur någon rörde sig på ett gårdstun många hundra meter bort. Rosberg stod på lagårdsbacken och trampade. Han hade inte visat någon förvåning när Ante och Sven-Arne dykt upp och erbjudit sina tjänster utan omedelbart gått ut för att haka av stegen från väggen. Ni är väl försiktiga! skrek han. Ante vinkade lugnande, vände sig mot Sven-Arne och log. Fryser du? Pojken skakade på huvudet. Jag binder repet om dig så kan du hasa ner mot kanten. 10 Den hand som skälver -inlaga.indd

9 Det var kanske sex meter ner till marken, men i och med att lagården stod på en bergklack som sluttade brant nerför, verkade höjden betydande. Sven-Arne gled ner över takpannorna med en skyffel i händerna och sköt snön framför sig. Han kände repet kring kroppen. Det dova ljudet av snömassorna som lämnade taket och tog mark fick honom att le och vända sig om. Det är bra, berömde Ante. Du kirrar det mesta.»poff«lät det när nästa laddning snö briserade. Ante drog honom upp mot nocken och så fortsatte de. Ante likt en härförare, bredbent, med böjda knän men rak i ryggen, Sven-Arne som en frontsoldat som attackerade, drogs tillbaka av befälhavaren för att omedelbart gå till storms mot fienden igen. Skit samma, sa Ante, när en takpanna klirrade till med ett nästan metalliskt ljud. Lagårn ska ändå ner till våren. Kanske var det glasrutan i ytterdörren som blixtrade till i en reflex från solen som fick Sven-Arne att vrida på huvudet. Han såg fadern och kusinerna på farmoderns gårdsplan. Ser du krypen? undrade Ante. Skulle han vinka till dem? Nej, de kunde gott stå där och glo. Snart skulle de börja frysa och bli tvungna att gå in. Sven-Arne drog omedvetet ner på takten, vilade en stund med handen på handtaget och loskade över takkanten. Han gav Ante en blick. Vad är det med Ungern? frågade han. Ni bråkar om det hela tiden. Skotta nu, fräste Ante. Men vad handlar det om? Sven-Arne såg obeslutsamheten i farbroderns ansikte. Hade han inte känt honom så bra kunde han ha tolkat den som smärta. Skit samma, sa han nonchalant och tog upp skottandet. Rosberg hade också bytt sida och följde uppmärksamt vad som hände. Plötsligt slog sig Ante ner på nocken, drog av sig vantarna och la dem bredvid sig. Sätt dig, sa han, och gjorde en inbjudande rörelse med handen. Sätt dig på vantarna! Sven-Arne lydde. Farbrodern såg mot skogskanten. 11 Den hand som skälver -inlaga.indd

10 Solnedgång, sa han efter en stund. Sedan började han berätta om kriget han deltagit i. Sven-Arne förstod inte allt, men ville inte irritera med frågor. Farbroderns skäggstubb lyste svart. De höga kindbenen han ärvt från modern och den stora näsan skapade en skarp profil. Han talade långsamt, som om han fick leta efter orden långt tillbaka i ett förflutet. En del ord upprepade han, framför allt ortnamn. Dit vill jag också åka, tänkte Sven-Arne varje gång Ante nämnde namnet på en by eller en stad. Sven-Arne återupplevde den känsla av storhet han tidigare känt på farmoderns gårdsplan. Det var som om varje enskilt ord Ante yttrade var viktigt, som om Ante skickade ut dem i rymden som ett budskap. Han sände ett meddelande från Rosbergs tak. Han talade till skogen och till Sven-Arne. Rosberg hörde men förstod ingenting. Krypen hörde men förstod ingenting. Bara han fick meddelandet. Bara han fick dela kunskapen om vad som verkligen hade hänt. Plötsligt tystnade farbrodern, log sorgset och såg på Sven- Arne. Du förstår, ibland vill jag inte leva, återtog Ante. Det är som om ingenting betyder nåt längre. Jag ser mig omkring och ingenting verkar lockande. Det finns inga mediciner mot den smärta jag känner. Det sitter här inne, sa han och slog sig för bröstet. Jag visste att det skulle gå så här. Vet du vad jag hade i ryggsäcken när jag steg i land i Frankrike? Sven-Arne skakade på huvudet. Han ville ta tag i Ante, krama honom. Barnteckningar. Hundratals. Drömmarna, skräcken och all längtan barnen kände, allt det bar jag med mig. Ante vred på huvudet och såg bort mot kyrkan och församlingsgården. Stillheten över Rosbergs ställe och byn var monumental. Vintereftermiddagen vilade i tystnad. Säg något mer, tänkte Sven-Arne förtvivlat. Berätta om barnen! Vilka var de? Varför hade du barnteckningar med dig hem? Men han upplevde det som om han gick på kvarndammen. Ett 12 Den hand som skälver -inlaga.indd

11 endaste ord kunde bryta sönder, inte bara tystnaden utan också samhörigheten, som en obetänksam rörelse kunde bräcka den tunnaste is. Sven-Arne la sin hand på Antes. Fryser du inte? Ante skakade på huvudet. Bara om de fingrar jag saknar. När de var klara insisterade Rosberg på att de skulle komma in. Han hällde upp ett glas med brännvin till Ante och gav Sven-Arne en kopp med varm mjölk. Skål, sa han och höjde sitt glas. Sven-Arne såg att bonden bara hällt upp ett halvt glas till sig själv. Farbrodern var rödblossande i ansiktet. Han tog sin sup i ett drag och ställde ifrån sig glaset på köksbordet med en smäll. Det doftade köksspis, lagård och fuktiga kläder i småbrukarens kök. Det var rejält, sa Rosberg. En till? Ante skakade på huvudet. Så dom ska bort? Till våren, sa Rosberg. Tack för nubben. Det är jag som ska tacka. Pension nu då? Det är okristligt, sa Rosberg. Skit samma vad vi gör, sa Ante. Sven-Arne åhörde konversationen och förundrades över att så lite blev sagt men att det ändå uppfattades som ett livligt samtal. Rosberg hävde sig upp från stolen. Det var en sak, sa han, och försvann ut i kammaren som låg i direkt anslutning till köket. Ante gav pojken en blick. Är du varm nu? Sven-Arne nickade och drack upp det sista av den feta mjölken. 13 Den hand som skälver -inlaga.indd

12 Rosberg återkom med en klocka i handen. Han strök med handen över valrossmustaschen, där några droppar smält snö blänkte. Du har ju kikat på den här, sa han. Sven-Arne hade åtskilliga gånger beundrat väckaruret. En släkting till Rosberg hade köpt det i Amerika för många år sedan, kanske på 1800-talet. Rosberg behövde ingen väckning, utan klockan var ett prydnadsföremål. Höljet sken som av guld, visarna var svarta och snirkliga, tavlans siffror likaså, den jättelika ringanordningen skrällde öronbedövande. På baksidan fanns uppdragningsnycklar för både alarm och tid, dessutom en spak som kunde ställas i två lägen:»long alarm«och»rep. alarm«. Den tickade hetsigt och ryckigt. Ibland var det som om den höll andan och tystnade helt innan den omsider kom på att den måste hålla tiden och återkom i ett våldsamt tempo för att kompensera sin tillfälliga overksamhet. Sammantaget var det en mäktig tingest, som utstrålade värdighet. I salen var det väckarklockan som drog ögonen till sig, och då inte bara för tickandet. Kanske var det den i övrigt spartanska inredningen i salen som fick klockan att lysa lite extra. Jag tänkte sa Rosberg, och sträckte över klockan till Sven- Arne, som förvirrad tog emot den. Om du vill ha den, fortsatte Rosberg. Får jag den? Lika väl som den står här. Rosberg blev för några ögonblick riktigt talför och beskrev klockans historia, något som han berättat många gånger tidigare. För alltid? undrade Sven-Arne. Ante skrattade till. Ingenting är för alltid, sa han. Den hand som skälver -inlaga.indd

13 November 1993 Åke Sandström föredrog ärendet lika långsamt och omständligt som vanligt. Sven-Arne Persson hade nästan glömt bort vad det handlade om. Tänk så många ord för att inte säga någonting, tänkte han och såg på klockan. Kvart i två. Sammanträdet hade pågått sedan tidig förmiddag med avbrott för lunch. Om vi beaktar alla omständigheter så finns det mycket som talar för att ett genomförande enligt de planer som dragits upp kan komma att strida mot kommunallagens såväl anda som bokstav, men å andra sidan finns det inga egentliga skäl för att Åke! Om vi skulle komma till Jag kommer dit! Det är inte så enkelt som vissa tycks tro. Sven-Arne Persson suckade, slog demonstrativt igen sin mapp och började tänka på annat. Vad annat fanns att tänka på än»den stora frågan«, som han kallade de funderingar som upptagit allt mer av hans tid det senaste året. Är det dags nu? Kan Sandströms själlösa malande vara den signal jag väntat på? Sven-Arne drog ett djupt andetag, vilket fick Sandström att hålla upp någon sekund. Men sedan fortsatte han oförtrutet. Sven-Arne Persson betraktade de församlade, alla bekanta sedan många år. Några skulle han kalla vänner, andra bara partivänner. Men han kände att allt färre lyssnade till honom. Han misstänkte att det mer var ett uttryck för hans egen frustration och tilltagande likgiltighet för de kommunala stridsfrågorna än partigruppens syn på honom som politiker, för visst övervägde de hans mening med samma allvar som tidigare. 15 Den hand som skälver -inlaga.indd

14 De tyckte inte om honom, det visste han bestämt. Det fanns ett drag i hans personlighet som få kunde fördra. Han var känd som folkkär och hade normalt inga större bekymmer med att röra sig på stan, bekanta sig med stans medborgare och väljare. Han var en god lyssnare, lät folk tala till punkt, hade förmågan att se genuint intresserad ut och kunde vara ömsom allvarlig och ömsom skämtsam, allt efter behov. Som hos alla offentliga personer fanns det ett visst mått av beräkning i hans attityd och anpassningsförmåga, men hans omtanke om dem han var satt att representera var erkänd. Det var också hans främsta egenskap och den gjorde honom nyttig för partiet. Om han var en pamp så var det få som uppfattade honom som en renodlad sådan. När det sedan kom till det interna arbetet blev det mer komplicerat. I arbetarkommunen och i kommunala sammanhang var hans flexibilitet som bortblåst. Han var en kommunpolitikens Dr Jekyll och Mr Hyde, otålig och många gånger tvär, och verkade alltid ha bråttom med att klubba besluten. I slutet av 80-talet hade ett antal partikamrater, främst från kvinnoförbundet, försökt att bli av med honom. Gerda Lyth, som var hans hårdaste kritiker, hade kallat honom en maktfullkomlig mansgris. Till en början tog han lätt på saken. Hon hade också svårt att vinna terräng eftersom hon inte hade någon som helst förankring i staden. Hon var en politisk broiler, inflyttad söderifrån och hade därmed också dialekten emot sig. Gerda Lyth var anställd på universitetet. Sven-Arne kom från arbetarklassen och hade i alla fall tio års erfarenhet från kroppsarbete, innan han sögs in i det fackliga ombudsmannaskapet och senare i kommunala uppdrag, och den egenskapen var en bristvara i arbetarpartiet. I striden mot Gerda Lyth och hennes anhängare använde han sig medvetet av denna i Uppsala, så dominerat av borgerskap och akademiker, näst intill spektakulära klassbakgrund. Det var först i efterhand som han till fullo insåg hur nära det varit att de lyckats peta honom från makten i arbetarkommunen och därmed i kommunledningen. 16 Den hand som skälver -inlaga.indd

15 När han var i trångmål på något sätt kunde han falla tillbaka i det nakna Uppsalamål som dominerat hans barndom, framförallt genom hans farbror Ante. Det fanns de som sa att Uppsala inte hade någon dialekt, men ingenting kunde vara mera felaktigt, ansåg Sven- Arne. Han kunde redan efter ett par meningar identifiera en genuin inföding, sprungen ur den uppsaliensiska arbetarklassen, men var samtidigt tvungen att erkänna att just det speciella tungomålet hördes allt mer sällan. Allt blandades, språket slätades ut. Klasskänsla och klasspråk var trubbiga verktyg för ett arbetarparti som flörtade med medelklassen. De fungerade mera som fanfarer, markörer som pekade mot ett stolt förflutet och som gav legitimitet att tala för de många. Men som vapen i den interna maktkampen kunde de användas och det hade Gerda Lyth fått smaka på. Efter de första inledande angreppen, som han mest irriterat viftat undan, samlas antagonisterna till en förnyad och mer genomarbetad offensiv, och då fick Sven-Arne Persson bekänna färg. Han mobiliserade resterna av sina gamla stridskamrater, ett före detta kommunalråd riggades upp och vann de äldre i stadsdelsföreningarna, det intrigerades i det tysta och dundrades på möten. Han gick ut i medierna, skrev något som kom att kallas för Persson-appellen, ett skickligt hopsatt dokument som gick ut på att»vårda staden Uppsala«och»förflytta centrum«. Det senare uttrycket kunde ses rent geografiskt, då tyngdpunkten i hans maktbas låg i de gamla arbetarstadsdelarna Salabackar, Tunabackar, Almtuna och Svartbäcken, men det kunde också uppfattas ideologiskt. I artikeln talade han om det»goda arbetet«som ett självständigt, näst intill magiskt begrepp, och använde sig av ett par anekdoter från sin tid som rörmokare, med ett bildspråk som markerade klassbunden suveränitet och hantverkets hemlighetsfulla brödraskap och som han visste utgjorde en lockelse för såväl de insatta som de fåkunniga. Han talade om tradition och förnyelse, slitna begrepp som i hans appell framstod som genuina då han på ett skickligt sätt kopplade ihop egna och andras upplevelser av fattig-sverige, tradition med 17 Den hand som skälver -inlaga.indd

16 klass, doft av vått ylle och drömmen om semester och tandvård, med ny teknik inom data och biomedicinsk forskning som skulle sätta Uppsala på världskartan. Ett område som han bara ytligt berörde var»de nya svenskarna«, som han i sanningens namn inte kände till, mer än att de oftast bodde i kommunens ytterområden. Även där använde han sig framgångsrikt av liknelser. Han lyckades klämma in Vilhelm Mobergs Karl Oskar, valloner och grekisk fetaost i ett stycke som ytligt sett var oantastligt men som inte beskrev en enda problemställning och inte förpliktade till något. Sven-Arne Persson fick sig blommor tillskickade. Hans rum på Stadshuset doftade lövkojor. En ström av insändare flöt in i Upsala Nya Tidning, alla positiva.»äntligen någon som vågar tala ideologi«, skrev en.»nu känner vi igen socialdemokratin«, menade en annan. Oppositionen var klok nog att inte gå i svaromål. Appellen var för allmänt hållen och retoriskt så skickligt utformad att den inte gav några egentliga möjligheter till attack. Perssons främste opponent, kommunalrådet Herbert Gunnarsson (m), förstod också att appellen var avsedd för internt bruk. Innerst inne avskydde han kvinnor i politiken och då framförallt de s-märkta och var glad att Lyth fick på nöten, även om det skedde utan namns nämnande. Den ende som framförde någon kritik var Ante. Han ringde upp omedelbart efter publiceringen av appellen och skrattade rått. Farbrodern gick inte att lura. Han klädde av orden och Sven-Arne förbannade tyst den människa som stod honom närmast. Antes ord skulle komma att sitta som rostiga märlor i hans kropp. Varje gång han använde sig av appellens metod, retoriken och det övertygande men medvetet vaga politiska språket, som han behärskade mästerligt, vred sig märlorna i hans inre. Sven-Arne gick inte i svaromål. Det var ingen idé att dekorera lögnen ytterligare. Efter det att Ante dragit sin sarkastiska tirad frågade Sven-Arne hur det var med höften. Det var farbroderns akilleshäl, att han inte längre kunde röra sig obehindrat och var beroende av brorsonen för att förflytta sig någon längre sträcka. 18 Den hand som skälver -inlaga.indd

17 Resultatet av Sven-Arnes offensiv blev att Gerda Lyth fick stryka flagg. Sven-Arne tyckte för några ögonblick synd om henne men sköt omedelbart tanken ifrån sig. Han var en maktpolitiker och visste om det. Det fick helt enkelt inte finnas vankelmod eller ånger. Inte ett enda ord i hans text var oriktigt men ändå visste han med sig att helheten var falsk. Det var inget ideologiskt manifest utan ett orwellskt bedrägeri. Efter sin seger över den interna kritiken sjönk Sven-Arne Persson ner i en djup depression. Den pågick i ett halvår. Efter den uppfriskande kampen om makten fanns bara likgiltighet. Det var som om hans förljugenhet inte bara avslöjade hans eget sanna inre utan också kollegernas, de som bisprungit honom, bistått med hejarop och dunkar i ryggen. Alla borde väl genomskåda falskheten? Var hans drapa så övertygande eller var partikamraternas längtan efter ideologiskt färgad argumentation så stor att de lät sig luras av fanfarer som när de klingat ut efterlämnade det vakuum som de flesta ville bort från? Efter knappt ett år lämnade Gerda Lyth Uppsala för Göteborg, där hon sökt och fått en tjänst inom universitetsförvaltningen. När Sven-Arne på en konferens träffade Göteborgs starke man inom politiken hörde han sig för om Lyth, men Göran Johansson hade inte hört talas om kvinnan. Kanske hade hon fått nog av politiken? Vad tycker du, Sven-Arne? Kommunalrådet väcktes ur sina tankar och såg oförstående på Sandström. Jag måste medge att jag inte hängde med riktigt. Är du krasslig? Du ser lite blek ut. Huvudvärk, sa Sven-Arne Persson. Jag tar en liten paus, om det går bra? Han förväntade sig inga protester, reste sig och lämnade rummet. Och därmed också sin fru, kommunalpolitiken, Uppsala och Sverige. Den hand som skälver -inlaga.indd

18 20 1 I hörnet Brigade Road och Mahatma Gandhi Road fick han den första föraningen. Han var inte på något vis skrockfull, tvärtom, under hans karriär hade rationaliteten varit hans kännemärke. Det gjorde honom dåligt anpassad till det här landet men samtidigt väl lämpad för den indiska fatalism han kommit att uppskatta allt mer. Men han borde ha sett tecknen. Först den så ovanliga tanken på»hemma«: när han tänkte sig»hemma«var det vanligtvis lägenheten i Bangalore eller, allt mer sällan, radhuset i Uppsala. Men den här gången steg synen av kvarteren kring Vaksalatorg fram. Visst erinrade han sig sina barndomskvarter då och då, men nu grep hågkomsterna honom med oväntad kraft. Han stannade till, knuffades åt sidan och blev stående utanför entrén till en butik som sålde silke från Kashmir. Det fanns ingenting med MG Road som påminde om Uppsala. Absolut ingenting. Den intensiva, närmast förryckta, trafiken, det evinnerliga tutandet och det moln av avgaser som låg som ett dis över gatan, allt det var otänkbart på gatorna runt Vaksala torg. Nästan allt han såg var otänkbart på Salagatan: hålen i trottoaren, vissa så djupa att de framstod som schakt ner i en annan värld, ett mörker att stiga ner i; strömmen av människor, som rutinerat vek undan för den stillastående mannen; försäljaren av»äkta«rolexur och»polisglasögon«som lika rutinerat ignorerade honom; säkerhetsvakten från»guardwell«utanför affären, som utlovade kraftiga rabatter på sjalar och saris, men i själva verket mjölkade västerlänningens kontokort på några tusen rupier extra. Inga uppseendeväckande stora summor men tillräckligt för att maffian från norr skulle göra lysande affärer. Det var i alla fall vad Lester sa. Han såg huset där han var uppvuxen, gården med fredagskrattat Den hand som skälver -inlaga.indd

19 grus, de prydligt kanthuggna gräsmattorna och planteringarna av rosor och syrener, den obligatoriska schersminbusken och det illaluktande parkolvonet intill parken ner mot järnvägen. Det vilade en nästan rigid prydlighet över gårdarna som omgav husen. En känsla av oföränderlighet som han, vid ett tillfälligt besök många år senare, kunde konstatera dröjt sig kvar oväntat långt in i modern tid. Det hade tillkommit ett sophus, helt malplacerat och avvikande i stil, gruset var inte längre lika vackert randat, flaggstången nertagen kanske tillfälligt då fundamentet fanns kvar, och de kraftfulla syrenträden lutade betänkligt, tunga av ålder med skruvade stammar som om de vred sig i ångest över tidens gång. Allt detta såg Sven-Arne Persson framför sig, där han stod på trottoaren utmed MG Road. Vakten iakttog honom närmare, kanske rädd för att den gamle skulle falla samman och därmed tvinga honom att göra en insats. Sven-Arne log lugnande. Vakten knyckte till med huvudet men rörde i övrigt inte en min. Var det hemlängtan? Kunde det kallas så trots att han intill denna stund överhuvudtaget inte kunnat föreställa sig att återvända till Uppsala? Men plötsligt framstod det mer som en drömlik föreställning, som när man föreställer sig att kunna flyga som fågeln eller likt fisken dyka ner i djupen. Det var nog avsaknaden av möjligheten som smärtade. Han saknade till och med ett giltigt pass. Han gick några steg, mest för att komma undan vaktens granskande ögon, stannade till och lomade sedan iväg mot Marks Road. Strax därefter kom nästa varning. Efter ett par hundra meters promenad såg han ett par komma gående mot sig. Han blev med ens övertygad om att de var svenskar, trots att ingenting i deras klädsel eller uppförande stärkte den uppfattningen. Han gick mot katastrofen utan en tanke på att skynda in i gränden som han just passerade. Han hade kunnat fly, det hade han gjort så många gånger tidigare då han känt en liknande föraning om annalkande fara, men det var som om den inlärda försvarsmekanismen som fungerat så väl i över ett decennium, nu kollapsat efter 21 Den hand som skälver -inlaga.indd

20 den egendomliga upplevelsen utanför silkesaffären. Värnlös gick han dem till mötes. På ett tiotal meters avstånd möttes deras blickar. Kvinnan granskade honom, hennes blick vandrade från ansiktet och över den i hennes tycke säkert egendomliga klädseln, och sedan tittade hon likgiltigt bort. När de passerade varandra hörde han henne säga några ord till sin följeslagare, en man runt fyrtio år. Han svettades i sin kostym och slips, en takt efter kvinnan. Hon talade svenska. Nordvästra Skåne, kanske Helsingborg, tänkte Sven-Arne, alltid barnsligt nöjd över sin förmåga att placera folks ursprung utifrån deras dialekt:»jag tycker vi ska fråga Nils i alla fall.«hennes tonfall var beslutsamt, nästan påstridigt. Sven- Arne hann uppfatta mannens obehag. Det var uppenbart att han inte ville fråga denne Nils. Precis när de möttes gav mannen Sven-Arne en snabb blick, och för ett ögonblick tyckte han sig se en skiftning i mannens ansiktsuttryck, som om han känt igen den mötande, och Sven-Arne förnam också en knappt märkbar reaktion. Mannen saktade in en smula och tappade mark till kvinnan. Var det bara en omedveten reaktion, en vädjan, som för att säga:»du, hjälp mig att komma undan denna kvinna, distrahera henne för en kort stund så att hon släpper tanken på att prata med Nils.«Sven-Arne skyndade vidare utan att se sig om. Larmet från gatan intensifierades ju närmare han kom Marks Road. En riksha hade krockat med en motorcykel, och två män var inbegripna i högljutt gräl. En kvinna stod gråtande vid motorcyklistens sida. Blod rann från hennes panna. Rikshaföraren skrek ut sin vrede, saliven stod som en fontän ur hans mun, och han gestikulerade vilt för att understryka sin argumentation. Kollisionen hade skapat en propp i trafiken och en serenad av tutningar, från lastbilarnas brölande till de löjligt pipande signalerna från alla gula rikshor som försökte manövrera sig fram. Sven-Arne dröjde på stegen men stannade inte. Han hade sin egen inre kollision att behandla. 22 Den hand som skälver -inlaga.indd