HETT, PLATT OCH TRÅNGT T H O M A S L F R I E D M A N

Transkript

1

2 HETT, PLATT OCH TRÅNGT T H O M A S L F R I E D M A N

3 copyright: Thomas L. Friedman 2008 originalets titel: Hot, flat and crowded originalets omslag: Susan L. Mitchell svensk utgåva: Voltaire Publishing, Stockholm 2009 översättning från engelska: Ulf Gyllenhak omslagsdesign: Lars Winterstrand, Kraft&Kultur omslagsbild: Hieronymus Boschs (c ) The Garden of Earthly Delights, Prado, Madrid, Spain/ The Bridgeman Art Library. foto författarporträtt: Nancy Ostertag/Getty Images Entertainment inlaga: Italgraf Media Voltaire Publishing, imprint inom Kraft&Kultur i Sverige AB tryck: Scandbook, genom Italgraf Media isbn:

4 thomas l friedman Varför världen behöver en grön revolution och hur vi kan förnya vår globala framtid 4

5 hett, platt och trångt ETT DIT FÅGLAR INTE FLYGER Tysk ingenjörskonst, schweiziskt nytänkande, amerikanskt ingenting. Reklamslogan från Daimler på affischtavlor i Sydafrika vid lanseringen av kompaktbilen Smart ForFour. I juni 2004 besökte jag London tillsammans med min dotter Orly, och en kväll gick vi och såg pjäsen Billy Elliot på en teater nära Victoria Station. Under pausen reste jag mig upp och sträckte på benen i gången bredvid min plats, när en främling kom fram till mig och frågade: Är ni mr Friedman? När jag nickade ja presenterade han sig: Jag heter Emad Tinawi, jag är syriskättad amerikan och arbetar för Booz Allen, konsultfirman. Tinawi sade att även om han inte höll med mig om allt jag skrivit i mina krönikor, och då särskilt inte det som gällde Mellanöstern, fanns det en krönika han hade sparat och som han tyckte riktigt mycket om. Vilken då? frågade jag nyfiket. Den som heter Dit fåglar inte flyger, sade han. För ett ögonblick var jag som förstummad. Jag mindes att jag skrivit den rubriken, men jag mindes inte krönikan eller när jag skulle ha skrivit den. Sedan påminde han mig: Krönikan hade handlat om USA:s nya konsulat i Istanbul i Turkiet efter den 11 september. I åratal hade USA:s konsulat i Istanbul legat i Palazzo Corpi, en storslagen och särpräglad gammal byggnad mitt i stadens livliga affärsområde mellan basarerna, de kupolförsedda moskéerna och virrvarret av osmansk och modern arkitektur. Palazzo Corpi byggdes 1882 och köptes av den amerikanska regeringen 25 år senare. Byggnaden omgavs på tre sidor av smala gator och ingick som en naturlig del av livet i Istanbul. Det var lätt för turkarna att ta sig dit, ansöka om visum, sätta sig i biblioteket och läsa en stund eller samtala med amerikanska diplomater. Men som en del i den allmänna skärpningen av säkerheten för amerikanska ambassader och konsulat efter den 11 september bestämde man sig för att stänga konsulatet i Palazzo Corpi, och i juni 2003 öppnades så ett nytt amerikanskt konsulat i Istinye nästan två mil från stadskärnan. Den nya anlägg- 5

6 thomas l friedman ningen om nio hektar nästan femton gånger mer än det gamla konsulatet byggdes på urberget, rapporterade Federal Times i en artikel (25 april 2005) och tillade att de nya bestämmelserna innebär att byggnaderna ska ha skyddsmurar som ligger åtminstone trettio meter bort från ambassader och konsulat. Dessa murar och barriärer måste också kunna utgöra skydd mot explosioner och fordon som försöker köra rakt in på området. Dessutom måste murarna vara svåra att klättra över. Vaktkurer ska finnas runt om på området, och fönster och dörrar ska vara skottsäkra och inbrottssäkrade. De nya byggnaderna måste vidare vara tillräckligt massiva för att klara av kraftigare jordskalv och bomber. De är också tillräckligt massiva för att avskräcka flertalet besökare, vänner och bundsförvanter. När jag själv såg det nya konsulatet 2005 tyckte jag att det i själva verket allra mest påminde om ett högsäkerhetsfängelse utan charmen. Det enda som saknades var en vallgrav med krokodiler och en skylt med stora röda bokstäver och texten: Varning! Ni närmar er nu det amerikanska konsulatet i Istanbul. Minsta oförsiktiga rörelse och ni kommer omedelbart att bli skjuten. alla besökare välkomna. De skulle kunna ha spelat in den turkiska fängelsefilmen Midnight Express där. Men samtidigt går det inte att förneka att om det inte vore för den här fästningen hade ett antal amerikanska diplomater idag varit döda. För den 20 november 2003, när president George W Bush var i London och mötte den dåvarande brittiske premiärministern Tony Blair, och ungefär ett halvår efter att det nya amerikanska konsulatet i Istanbul hade öppnats, detonerade turkiska muslimska terrorister lastbilsbomber vid banken HSBC och det brittiska konsulatet i Istanbul och tog livet av trettio människor, däribland den brittiske generalkonsuln, och sårade åtminstone ytterligare fyrahundra människor. Den bombhärjade brittiska beskickningen låg bara en kort promenad från Palazzo Corpi. En av de terrorister som greps efter angreppet påstods ha berättat för den turkiska polisen att hans grupp hade velat spränga det nya amerikanska konsulatet i luften, men när de spanade mot den amerikanska anläggningen i Istinye kom de fram till att den var omöjlig att forcera. En högt uppsatt amerikansk diplomat i Istanbul berättade mer detaljerat för mig om historien: Enligt den turkiska säkerhetstjänsten hade terroristen sagt att det nya amerikanska konsulatet var så säkert att de inte låter fåglar flyga där. Den bilden fastnade i mitt minne: Området var så välbevakat att de inte ens låter fåglar flyga där (Vilket betonades den 9 juli 2008 när turkisk polis utanför konsulatet dödade tre terrorister som försökte ta sig över murarna.) 6

7 hett, platt och trångt Tinawi och jag utbytte intryck om den nedbrytande inverkan sådana säkerhetsåtgärder hade på utlänningars uppfattning om USA och på amerikanernas självbild. Som arab-amerikan var detta något som gjorde honom djupt bekymrad, och utifrån min krönika hade han insett att också jag såg med oro på utvecklingen. En plats dit fåglar inte flyger är en plats där folk inte umgås, idéer inte får näring, vänskapsförhållanden inte uppstår, stereotypa bilder inte krossas, samarbete inte inträffar, förtroende inte väcks och friheten inte existerar. Det är inte den sorts plats som vi vill att USA ska bli. Det är inte den sorts plats som vi kan kosta på oss att USA utvecklas till. Ett USA som lever i försvarsställning kan inte till fullo dra fördel av de stora källsprången av idealism, innovation, hjälpsamhet och filantropi som fortfarande flödar fram genom vår nation. Och ett sådant USA kan inte spela den avgörande roll som vår nation sedan lång tid tillbaka har spelat i resten av världen som en hoppets fyrbåk och som den nation man alltid kan räkna med anför världen i kampen mot samtidens största utmaningar. Vi behöver ett hoppets USA och vi måste vara den nationen mer än någonsin idag. Det här är en bok om varför. Huvudargumentet är mycket enkelt: USA har ett problem och världen har ett problem. USA:s problem är att nationen har förlorat riktningen under senare år delvis på grund av den 11 september och delvis på grund av de ovanor vi lagt oss till med under de senaste trettio åren, ovanor som har försvagat vårt samhälles förmåga och villighet att anta de riktigt stora utmaningarna. Världen har också ett problem. Det håller på att bli hett, platt och trångt på vår planet. Det vill säga att den globala uppvärmningen, den pyramidala framväxten av en ny medelklass runt om i hela världen och den snabba befolkningstillväxten har samverkat på ett sätt som kan göra vår planet otäckt instabil. Framför allt innebär denna nya situation att energiresurserna ansträngs, att utrotningen av djur och växter accelererar, att energifattigdomen blir allt större, att oljediktaturerna växer sig starkare och att klimatet förändras i ökad takt. Hur vi väljer att bemöta dessa sammanvävda globala trender kommer i hög grad att avgöra livskvaliteten på jorden under det tjugoförsta århundradet. Jag är övertygad om att det bästa sättet för USA att lösa sitt stora problem alltså det bästa sättet för USA att komma i form igen är att ta täten vad gäller att lösa världens stora problem. I en värld som håller på att bli het, platt och trång utgörs den största utmaningen i vår livstid av att skapa redskapen, systemet, energiresurserna och moralen som gör det möjligt för planeten att växa på ett renare och mer hållbart vis. 7

8 thomas l friedman Men denna utmaning är i själva verket en möjlighet för USA. Om vi antar den kommer vi att blåsa nytt liv i USA på hemmaplan, och vi kommer att ge USA en ny ställning utomlands och därigenom forma ett nytt USA för morgondagen. USA är alltid som mäktigast och mest inflytelserikt när vi förmår kombinera innovation med inspiration och bygger förmögenheter utan att göra avkall på vår värdighet och maximerar vinsterna genom att ta oss an de stora problemen. När vi bara ägnar oss åt ettdera blir vi mindre än summan av våra delar. Men när vi ägnar oss åt bådadera blir vi större än summan av våra delar mycket större. Men situationen erbjuder oss inte bara en möjlighet, den utgör också ett test. Den är ett test på om vi är beredda och villiga att leda. Oavsett om man älskar eller hatar oss, oavsett om man tror på amerikansk makt eller inte har de samverkande faktorerna hett, platt och trångt skapat en utmaning som är så väldig att det är omöjligt att tänka sig en meningsfull lösning utan att USA verkligen anstränger sig. Antingen kommer vi att bli förlorare eller hjältar det finns inget utrymme för något mittemellan, säger Rob Watson, verkställande direktör för EcoTech International och en av USA:s främsta tänkare i miljöfrågor. Ja, för antingen tar vi oss i kragen och höjer oss till den nivå där vi kan leda utvecklingen och stå för nytänkandet och sörja för samarbetet, eller så kommer alla att förlora rejält. Att bara fortsätta som förut är inte längre ett val. Vi måste skaffa oss en helt ny inställning. Som det heter i Texas: Om du bara gör som du alltid gjort kommer du bara att få det du alltid haft. Jag har ett enkelt namn för det nya projekt jag föreslår: Code Green. Vad rött stod för i USA under och 1960-talen en symbol för det allt överskuggande kommunistiska hotet, en symbol som användes för att mobilisera vårt land för att vi skulle bygga upp vår militära och industriella bas, för att vi skulle bygga ut våra motorvägar, våra hamnar och flygfält, våra utbildningsanstalter, och dess vetenskapliga förmåga att anföra världen i kampen för frihet måste nu ersättas av ordet grönt. Efter den 11 september valde tyvärr president George W Bush att i stället för att ersätta rött med grönt införa Code Red och alla andra vanvettiga färger som Department of Homeland Security tillgrep. Det är dags att avlägsna de där färgerna och inleda en ny fas: Code Green. Självfallet handlar det inte om att jag vill att vi ska återvända till antikommunismens dagar med häxjakt och McCarthyism jag vill bara att vi ska hjälpas åt att med beslutsamhet och på rationell väg bygga ett samhälle som kan bemöta vår tids allt överskuggande hot. För mig betyder Code Green att USA blir världens ledande nation i framställningen av ren energi och energi- 8

9 hett, platt och trångt besparande system och går i spetsen för att utveckla en hållning som innebär att man respekterar den naturliga världen, som i allt högre grad hotas av utplåning. Om vi ska kunna leva ett bra liv i denna nya tid måste vi åstadkomma både väldiga genombrott i forskningen vad gäller ren energi och tillägna oss en djupare respekt för världens skogar, hav och den biologiska mångfalden. Den första halvan av den här boken är en diagnos över de enorma utmaningar världen står inför idag vad gäller energin, klimatet och den biologiska mångfalden. Bokens andra del utgörs av en diskussion om hur vi kan tackla dessa utmaningar. Men jag skulle ljuga om jag trodde att USA, såsom det fungerar idag, skulle klara av denna uppgift. För det skulle vi inte. Just nu har vi inte kraften eller uthålligheten att åta oss någonting riktigt stort, där fördelarna infinner sig först i det långa perspektivet. Men jag tror att allt det kan förändras med rätt ledare på det lokala, statliga och delstatliga planet som förmår att betona hur mycket vi har att vinna på att visa oss uppgiften mogen och hur mycket vi kommer att förlora om vi inte åtar oss denna utmaning. Amerikanerna inser intuitivt att vi har slagit in på fel väg och att kursen måste rättas till omgående. När jag tänker på vår situation påminns jag om filmen Leoparden, som bygger på romanen med samma namn av Giuseppe Tomasi di Lampedusa. Den utspelas i 1800-talets Italien, en tid av enorma sociala, politiska och ekonomiska förändringar. Huvudpersonen är den sicilianske ädlingen Don Fabrizio av Salina (som spelas av Burt Lancaster). Don Fabrizio inser att han och hans familj måste anpassa sig om de vill att ätten Salina ska behålla sin ledande ställning i den nya tiden. Men Don Fabrizio är bitter och vill inte kompromissa Det var vi som var leoparderna, lejonen; de som tar vår plats kommer att vara schakaler och får. Det visaste rådet han får kommer från hans brorson Tancredi (som spelas av Alain Delon), som gifter sig med dottern till en förmögen affärsinnehavare från den framväxande, besuttna medelklassen. Tancredi säger upprepade gånger till sin farbror: Om vi vill att allt ska bli vid det gamla, måste allt förändras. Och så är det med USA. Den era vi nu träder in i innebär väldiga sociala, politiska och ekonomiska förändringar som till stor del utlösts uppifrån, från himlen, från moder jord. Om vi vill att allt ska bli vid det gamla det vill säga om vi vill behålla vår teknologiska, ekonomiska och moraliska ledande ställning samtidigt som planeten inte görs obeboelig utan också är hemvist för flora och fauna, leoparder och lejon och samhällen som kan växa på ett uthålligt vis måste allt förändras, och det snabbt. 9

10 thomas l friedman När jag betraktar USA av idag ser jag tre huvudsakliga trender två som är oerhört bekymmersamma och en som ger mig hopp om att USA under en ny ledning kommer att kunna möta de utmaningar framtiden bär i sitt sköte. Jag har redan nämnt en oroande trend: Efter den 11 september har vi som nation satt upp fler skyddsmurar än någonsin, och härigenom har vi skurit av oss själva känslomässigt, även om inte fysiskt, från många av våra naturliga bundsförvanter och också snörpt av våra naturliga instinkter att vara öppna mot världen. USA har förändrats från ett land som alltid exporterat sitt hopp (och därigenom importerat miljontals andra människors hopp) till ett land som omvärlden menar exporterar sina farhågor. Den andra oroande trenden har långsamt byggts upp sedan 1980-talet. Det handlar om den sorglösa, nonchalanta dumskalleinställning som vår politiska elit i allt högre grad börjat hänge sig åt, en inställning som menar att det är helt i sin ordning att vi ägnar oss åt partipolitiskt käbbel om ingenting så länge som möjligt och skjuter upp att få ordning på vår sjukvård och vår söndervittrande infrastruktur, att vi skjuter upp att genomföra reformer på immigrationsområdet, att vi skjuter upp att lösa problemen med socialförsäkrings- och sjukförsäkringssystemet, och skjuter upp att göra någonting genomgripande åt vår överdrivna energiförbrukning och vår otrygghet på obestämd framtid. I Washington idag är inställningen till ett stort antal viktiga frågor helt enkelt att vi ordnar det där när vi känner för det, och egentligen behöver vi inte oroa oss, för de där problemen hinner aldrig ikapp oss eftersom vi är amerikaner. På en del vis är krisen med subprime-lånen och bostadspolitiken metaforer för vad som har drabbat USA de senaste åren: att kopplingen mellan hårt arbete, prestation och ansvarsskyldighet har gått förlorad. Vi har blivit en subprime-nation som tror att man helt enkelt kan låna sig förmögen att man inte behöver satsa något och inte göra några avbetalningar på två år. Folk som tagit subprime-lån talar om att de ville njuta av den amerikanska drömmen ett eget hus utan att behöva ålägga sig den disciplin och de uppoffringar som krävs om man vill äga ett eget hus. Vi behöver alltså inte studera hårt och ha en rejäl utbildning att stå på. Vi behöver inte spara och ha ett startkapital att utgå från. Banken på hörnet eller banken på internet lånar i stället pengarna från Kina och lånar sedan ut dem till oss med en kreditupplysning som inte är grundligare än när flygplatspersonalen kontrollerar att namnet på din flygbiljett stämmer överens med namnet på ditt körkort. När hela denna pyramidkonstruktion, som sköttes av några av våra bästa ekonomiska institutioner, föll ihop vände sig alla från vanliga husägare till skrupelfria banker till regeringen och bad om hjälp. Politikerna gav dem sitt stöd, trots att alla visste att bankerna inte hade utgått från att de skulle få tillbaka pengarna som en 10

11 hett, platt och trångt följd av låntagarnas böjelse för hårt arbete eller sparsamhet eller nytänkande. Långivarna utgick helt enkelt från att fastighetsbubblan skulle driva upp priserna på bostäder och att räntan skulle fortsätta sjunka och att marknaden därigenom skulle betala lånen av sig själv. Och det gjorde den tills den inte gjorde det längre. Och som det gick med fastighetsmarknaden, så har det gått för vårt land. Vi har intecknat vår framtid i stället för att investera i den. Under primärvalskampanjen 2008 föreslog faktiskt båda senatorerna John McCain och Hillary Clinton att man temporärt skulle ta bort den federala skatten på bensin, 18,4 cent per gallon (3,785 liter), under sommaren för att ge amerikanska bilägare en chans, trots att de visste för det sade varenda expert i hela landet att det bara skulle resultera i ökad bilkörning under sommaren, vilket i sin tur skulle driva upp priserna än mer och ytterligare bidra till den globala uppvärmning som bägge senatorerna påstod sig vilja dämpa. Det förslaget sammanfattar på ett utmärkt vis denna sorglösa och nonchalanta dumskalleinställning. Men det finns en tredje trend, och det är den som skänker mig hopp. Det är en trend mot vad jag kallar nationsbyggande hemmavid. Även om Washington må ha kört fast och inte kommer någonstans, och våra ekonomiska ledare visat noll ansvar, vimlar det fortfarande av nytänkare och idealister i vårt land. Varje vecka kommer jag i kontakt med personer som har nya idéer för hur vi ska framställa ren energi, eller som har en ny inställning till utbildningsfrågor eller som kommit på en ny metod för att reparera något i vårt land som är i desperat behov av att repareras. Och även om en del av de idéer jag får höra är vrickade skvallrar blotta mängden av människor som experimenterar i sina garage och tillsammans med andra söker nya lösningar om att det här landet svämmar över av idealitet nedifrån. Våra ungdomar är mycket mer idealistiska än vad vi har gjort oss förtjänta av, och allmänheten i stort, även om folk emellanåt känner sig nedslagna, är fortfarande fulla av lust att hjälpa till att hjälpa till att förbättra utbildningen, att forska vad gäller förnyelsebar energi, att reparera vår infrastruktur och att hjälpa andra. Detta syns i antalet anmälningar från collegestudenter som vill dra sitt strå till stacken genom att arbeta gratis för utbildningsorganisationen Teach for America. De vill att vårt land ska bli att räkna med igen, de vill hjälpa till, inte bara genom att bygga upp nationer som Irak eller Afghanistan, utan genom att bygga upp USA, de vill återupprätta och skänka ny vitalitet åt någonting som de värdesätter men känner håller på att fördärvas. Låt oss betrakta de här trenderna lite mer detaljerat. När min yngsta dotter, Natalie, gick i åttonde klass deltog hon i en nationell temadag i historia. 11

12 thomas l friedman Ämnet det här året var vändpunkter i historien, och elever runt om i landet uppmanades att skicka in uppsatser som handlade om sådana vändpunkter. Natalies projekt, som kom på delad första plats för delstaten Maryland, hette: Hur Sputnik ledde fram till internet. Hennes uppsats handlade om hur USA reagerade på den sovjetiska uppskjutningen av Sputnik genom att hitta metoder för att bättre samordna forskningen på våra olika vetenskapliga institutioner och hur detta senare vävdes samman med internet. Men undertexten var att vi reagerade på en historisk vändpunkt genom att oavsiktligt utlösa en ny vändpunkt, som inträffade flera årtionden senare och som ingen kunde förutse. Jag oroar mig för att om femtio år kommer kanske någon åttondeklassare att skriva en uppsats om hur USA:s reaktion på den 11 september oavsiktligt skar av oss från vissa delar av världen, från våra bästa vänner och från inslag i vår egen identitet. När jag besökte Delhi 2005 berättade den välkände indiske författaren Gurcharan Das för mig att han vid flera tillfällen när han rest till USA efter den 11 september vid inresan tvingats uppge vad som var syftet med besöket. Det gör att man känner sig oerhört ovälkommen, sade Das. USA var ett land som alltid uppfann sig självt på nytt, tillade han, för det var ett land som alltid välkomnade alla möjliga sorters kufar och var så fantastiskt öppet. Han menade att den amerikanska öppenheten alltid har utgjort ett föredöme för hela världen. Om ni låter mörkret sänka sig blir hela världen svart. Vi har inte låtit mörkret sänka sig helt ännu, men sedan den 11 september har vi varit rädda, och när man är rädd är man inte sig själv. I december 2007 besökte jag Bahrain för att intervjua landets kronprins, shejk Salman bin Hamad Bin Isa al-khalifa, som jag hade känt och tyckt om i flera år. Vi satt på en restaurang och åt pizza, och vid bordet bredvid oss satt en bahrainsk familj med mor, far och dotter. Modern hade på sig huckle och var klädd helt i svart och var oerhört tillbakadragen. Dottern var klädd som en amerikansk tonåring och hade något som såg ut som en tatuering på vänster axel. Kronprins Salman och jag började tala om hans generation bahrainare, som hade blivit vuxna efter den 11 september. Han påminde mig om att Pentagon 2004, efter ett anfall mot en amerikansk bas i Saudiarabien och ett par terroristhot i Bahrain, hade beordrat alla anhöriga till personal från 5:e flottan i Bahrain att återvända hem till USA. Detta resulterade i att den enda gymnasieskola i Bahrain som drevs utifrån amerikansk modell Bahrain School hotades av nedläggning. Skolan hade grundats 1968 av det amerikanska försvarsdepartementet för att sörja för utbildningen för amerikanska barn vars föräldrar var knutna till flottan och hade varit den främsta utbildningsanstalten i landet 12

13 hett, platt och trångt sedan dess. På 1980-talet utgjorde barn till amerikanska militärer endast 30 procent av skolans elever, medan nästan 70 procent var betalande icke-amerikanska elever, i huvudsak söner och döttrar till Bahrains ekonomiska och politiska elit. Även kronprinsen hade gått där. Stängningen av skolan och utflyttningen av anhöriga till den amerikanska militära personalen skulle ha inneburit slutet för allting från de amerikanska kvinnornas årliga blomsteruppvisning i Bahrain till matcherna i softball och fotboll mellan unga amerikaner och bahrainare. Högt uppsatta bahrainare, varav många hade tagit sin examen från skolan och lärt känna den amerikanska livsstilen där, vädjade hos Pentagon att man skulle låta de anhöriga stanna kvar i landet och hålla skolan öppen. Men de anhöriga åkte sin väg, och skolan hölls vid liv endast på grund av att regeringen i Bahrain gick med på att betala Washington för kostnaderna. Den där skolan var en äkta meritokrati, sade min bahrainske vän Serene al-shirawi, som tog sin examen där 1987 och som nu är affärskonsult i London. När man väl gick in genom grindarna kvittade det lika vem man var man bedömdes alltid utifrån sina meriter, vilket innebar att Bahrain School var helt annorlunda än alla andra skolor i Bahrain, där man bedömdes utifrån hur rik man var eller vilka kontakter ens familj hade. Än idag är de som tog sin examen där annorlunda jämfört med elever från andra skolor i Bahrain vi fick lära oss disciplin och att ta risker och klara av att misslyckas Den drevs på amerikansk värdegrund. Eller med kronprins Salmans ord: Den amerikanska skolan var den bästa reklamen amerikanerna någonsin hade. Tack vare den fick amerikanerna fler vänner än genom den amerikanska ambassaden. Sorgligt nog finns det nu en ung generation bahrainare som växer upp utan att lära känna den sidan av USA. Om de är sjutton [år] idag, var de elva år den 11 september. De upplevde inte Berlinmurens fall. De upplevde inte amerikanernas befrielse av Kuwait. De känner bara till det USA som representeras av Abu Ghraib och Guantánamo Bay. Det är inte det USA vi blev förälskade i, sade Salman, även om han skyndade sig att tillägga: Jag är övertygad om att det [USA] kommer att återvända. Jag är övertygad om att det kan återvända men inte om vi fortsätter i samma gamla hjulspår som hittills. Jag besökte Haag i januari 2008, och mina holländska vänner Volkert och Karin Doeksen berättade en historia för mig som fick mig att både skratta och gråta på samma gång. De berättade att de i april 2004 varit inbjudna till en middag på restaurangen Impero Romano i Haag av den dåvarande amerikanske ambassadören i Holland. Middagens hedersgäst var Karen Tandy, chef för DEA (Drug Enforcement Administration), den 13

14 thomas l friedman amerikanska federala polisen för bekämpande av narkotikarelaterad brottslighet, samt den holländske ministern för hälsa, välfärd och idrott, Hans Hoogervorst. Jag kom några minuter för sent till middagen och restaurangen såg fullsatt ut, mindes Volkert, som är verkställande direktör för en holländsk investeringsfond. Det var först när vi hade ätit klart och skulle gå vår väg som jag insåg hur många livvakter amerikanerna hade. Vad menar du?, frågade jag. Jo, för när Tandys egna livvakter och den amerikanske ambassadörens livvakter och den holländska regeringens livvakter reste sig upp var det som hela restaurangen tömdes i ett slag det fanns nästan ingen kvar där inne! förklarade Volkert. Det bästa var att vår hälsominister, som var den ende person som någon skulle ha känt igen, inte hade några säkerhetsvakter. Han cyklade till restaurangen! Efter middagen sade Volkert: Vår grupp tog sig en promenad på torget mitt i staden. Det var kvällen före en holländsk helgdag, Drottningens dag, och torget var fullt av ungdomar, som var utspökade i allsköns kläder och rökte marijuana, och där fanns homosexuella män som kysste varandra öppet på gatan. Den amerikanska ministern hade så många livvakter omkring sig att de plöjde fram genom folkhavet, och snart började stämningen bli riktigt aggressiv. Till sist sade vi bara: Nej, vi struntar i det här och åker vår väg, mindes Volkert. Det är så det är nuförtiden när en besökande amerikansk dignitär försöker umgås med ortsbefolkningen. Nej, vi struntar i det här och åker vår väg. En vän till mig med flera tjänstgöringsperioder som diplomat i Europa bakom sig sammanfattade den här trenden: Fördelen är att vi är tryggare, nackdelen är att vi förlorar kontakten med samhället i stort, vilket gör att det är betydligt svårare att umgås med folk som inte ingår i eliten. Mitt arbete har blivit mycket tråkigare. [Vissa dagar] känns det som jag lika väl kunde vara i Cleveland, och betrakta världen genom ett skottsäkert fönster. Hys inget tvivel; miljoner utlänningar skulle ändå ställa sig i kö för att få visum från amerikanska ambassader även om vi så debiterade dollar per inresestämpel och krävde att få röntgenplåtar på deras tänder. Men andra, särskilt unga européer, tänker sig för två gånger, för de vill inte utsätta sig för all denna byråkrati, och framför allt vill de inte behöva lämna sina fingeravtryck. Roger Dow, verkställande direktör för American Travel Industry Association, berättade för mig att hans organisation uppskattade att USA hade förlorat flera miljoner besökare från andra sidan havet sedan den 11 september trots att dollarn stadigt försvagats, vilket innebär att USA och allting inom landet är till salu till utlänningar med euro eller yen. Av de 14

15 hett, platt och trångt större länderna är det enbart USA som förlorar resenärer, något som annars är ett obekant fenomen i dagens värld, sade Dow. Han berättade att det totala antalet resenärer till USA föll med 10 procent enbart under perioden , medan antalet resenärer till Europa under samma period ökade med 8 procent. Den amerikanska reseindustrins rapport för 2007, Discover America Partnership, sammanfattade att procedurerna runt själva inresan till USA har skapat ett klimat som kännetecknas av rädsla och vanmakt som skrämmer bort utländska företagare och turister och skadar USA:s bild utomlands. Självfallet är det nödvändigt att förbättra säkerhetskontrollerna vid flygplatserna och att göra våra ambassader säkrare. Vi har ytterst påtagliga fiender. Den 11 september var ett djävulskt och skrämmande anfall mot New York och vår nations huvudstad attentatet innebär otvivelaktigt att den sjudande globala konflikten mellan västerlandet och islamistiska totalitära grupper skärptes. Och nya hot dyker ständigt upp. Vi måste reagera. Har vi gått för långt? Förmodligen. Jag kommer aldrig att vänja mig vid att se hur gamla kvinnor i rullstol undersöks med metalldetektorer. Men det är inte själva nivån på säkerheten som är min huvudpoäng. Det är inte metalldetektorerna och kontrollerna som stör mig. Vad som stör mig är att det inte finns något som väntar på andra sidan. Visionen för ett USA av den 12 september har lyst med sin frånvaro medan hela betoningen har legat på hur USA av den 11 september ska utformas. Jag skulle gladeligen finna mig i att löpa gatlopp genom fem metalldetektorer på flygplatsen varje gång jag reste från Washington DC om jag trodde att det fanns något storslaget projekt, som var värdigt USA, på andra sidan och att det inte bara handlade om kriget mot terrorismen. Också under kalla kriget, när vi fick genomföra kärnvapenövningar i skolans källare, var vi samtidigt sysselsatta med att komma på hur vi skulle skicka ut bemannade farkoster i rymden vi utforskade nästa gräns och inspirerade en ung generation. USA måste både för vår egen och för världens skull vara något större än bara en nation som bekämpar terrorismen. Självfallet får vi aldrig glömma vilka våra fiender är, men vi måste alltid komma ihåg vilka vi själva är. De är de som utförde attentatet den 11 september. Vi är de som firar vår nationaldag den fjärde juli. Det är vår nationella helgdag inte den 11 september. Vi har så mycket mer att vinna än bara kriget mot terrorn. Vi har så mycket mer att bidra med. Men förändringarna i vår politik och i vårt temperament under de senaste trettio åren och alltså inte bara efter den 11 september har fått oss att tappa målet ur sikte och privatiserat vår vilja. Som nation 15

16 thomas l friedman verkar vi tänka allt mindre på nationella intressen, det offentliga rummet och det längre perspektivet. Vi tar itu med det förr eller senare, är fortfarande ordningen för dagen. Jag har svårt att hitta något bättre exempel på USA:s oförmåga att hålla målet i sikte och åta sig stora utmaningar än hur vi hanterat vår energikris. Efter det arabiska oljeembargot reagerade européerna och japanerna med att höja skatten på bensin och, framför allt vad gällde Japan, att satsa stort på energieffektiva lösningar. Frankrike investerade stora summor på kärnkraft som ett statligt projekt, vilket har resulterat i att Frankrike idag får 78 procent av sin elektricitet från kärnkraftsanläggningar, och en stor del av landets avfall återanvänds som bränsle för att skapa ny energi. Till och med Brasilien, som är ett utvecklingsland, drog igång ett nationellt program för att framställa etanol ur sockerrör för att bli mindre beroende av importerad olja. Idag behöver Brasilien tack vare sin inhemska oljeproduktion och sin etanolindustri inte importera någon råolja över huvud taget. Också i USA reagerade man till att börja med på ett adekvat vis. Presidenterna Gerald Ford och Jimmy Carter ålade fordonsindustrin att producera mer bränslesnåla bilar och lastbilar antog kongressen en lag (Energy Policy and Conservation Act) som innebar att nyproducerade bilar gradvis skulle bli dubbelt så effektiva i förhållande till bränsleförbrukningen. Detta regelverk (Corporate Average Fuel Economy CAFE) innebar att en bil inom tio år skulle dra högst 0,85 liter per mil. Föga förvånande gick det vägen. Mellan 1975 och 1985 minskade bränsleförbrukningen vad gällde amerikanska bilar från 1,74 liter milen till 0,85 liter milen, medan lätta lastbilar minskade sin förbrukning från 2 liter milen till 1,2 liter milen vilket bidrog till att skapa ett globalt överflöd på olja från mitten av 1980-talet till mitten av 1990-talet, något som inte bara försvagade OPEC utan också hjälpte till att störta Sovjetunionen, som då var världens näst största oljeproducent. Men vad hände därefter? Höll vi det långsiktiga målet i sikte? Nej. Efter att det ursprungliga kongressbeslutet om 0,85 liter per mil klubbades igenom 1985 bestämde sig president Reagan 1986 för att höja den tillåtna gränsen till 0,9 liter per mil i stället för att fortsätta minska förbrukningen för att minska vårt beroende av utländsk olja. Reagan sänkte dessutom kraftigt budgeten för större delen av president Carters alternativa energiprogram, och då särskilt för Solar Energy Research Institute och dess fyra regionala kontor, som just höll på att få luft under vingarna. Reagans Vita hus och den demokratiska kongressen såg också till att gemensamt frysa skattelättnaderna för sol- och vindkraftsutvecklingen, och flera av dessa bolag och deras teknologi, som ursprungligen 16

17 hett, platt och trångt bekostats av de amerikanska skattebetalarna, köptes nu i stället upp av japanska och europeiska firmor vilket hjälpte till att få fart på de här ländernas forskning om förnyelsebar energi. Reagan tog till och med bort de solpaneler som Carter hade satt upp på taket till Vita huset. De skänktes så småningom till ett college i Maine, som senare sålde dem på en internetauktion till samlare av historisk kuriosa. Associated Press skrev om auktionen (28 oktober 2004): De 32 panelerna sattes upp på Vita huset tak under en period [när] nationen var som värst drabbad av det arabiska oljeembargot. Efter att ha utlyst en nationell kampanj för att spara energi beordrade president Jimmy Carter 1979 att panelerna skulle sättas upp på taket till Vita huset som en uppmaning till landet i stort. Dessa uppgifter kommer från Vita husets historiska förening. Solpanelerna sattes upp på den västra flygeln men togs ner 1986 under Ronald Reagans tid vid makten, alltså efter energikrisen, och nervositeten inför det utländska oljeberoendet hade lagt sig. När Reagan höjde den tillåtna gränsen för bensinförbrukning per mil trodde han uppenbarligen att han hjälpte den inhemska olje- och bilindustrin, som befann sig i en svacka. Resultatet: Vi började snabbt vänja oss vid att återigen förbruka utländsk olja. Även om Reaganministären bidrog till att störta Sovjetunionen bidrog man också till att utveckla dagens beroende av Saudiarabien. Reaganministären var också en vändpunkt vad gällde miljöpolitiken. Vi har glömt, för det var så länge sedan, att det fanns en tid då miljöpolitiken var partiöverskridande. Det var en republikan, Richard Nixon, som låg bakom USA:s första omfattande miljölagstiftning med udden riktad mot den första generationen miljöproblem luft- och vattenföroreningar samt giftigt avfall. Men Reagan förändrade brädet. Han ifrågasatte inte bara statlig inblandning i allmänhet utan i synnerhet i miljölagstiftningen. Han och hans inrikesminister, James Watt, förvandlade miljöfrågorna till partikäbbel, och ända sedan dess har de här frågorna haft en polariserande inverkan som de aldrig hade tidigare. (Med ett anmärkningsvärt undantag: Det var utrikesminister George P Shultz grupp som entusiastiskt förhandlade fram Montrealprotokollet ett historiskt internationellt avtal för att hindra utsläpp av substanser som kan skada ozonlagret som skyddar planeten mot skadlig UV-strålning från solen.) År 1989 minskade Bush den äldre i alla fall bensinförbrukningen per mil till 0,85 liter milen, alltså till 1985 års nivå. Hans ministär införde också betydande förbättringar vad gällde byggnormer och krav på mer energisnål apparatur. Dessutom stimulerade man produktionen av förnyelsebar energi genom skattelättnader och gav Solar Energy Research Institute status som nationell institution under namnet National Renewable Energy Laboratory. Men så 17

18 thomas l friedman snart som Bush befriat Kuwait från Saddam Hussein, och oljepriserna sjönk, försvann hans vilja att strategiskt befria USA från beroendet av olja från Mellanöstern. När Clintonministären installerades började man undersöka om man kunde minska bensinförbrukningen ytterligare men bara för lätta lastbilar. Inte desto mindre såg sig kongressen föranledd att stoppa också det förslaget, ivrigt påhejad av representanterna från Michigan och de tre stora biltillverkarna och bilarbetarfacket. Regeringen kom ingen vart vad gällde att minska bensinförbrukningen per mil. Kongressen infogade en tilläggsklausul i budgeten avseende räkenskapsåren 1996 till 2001 som uttryckligen förbjöd att beviljade medel användes av National Highway Traffic Safety Administration (NHTSA) för att genomföra bränslebesparande åtgärder vad gällde amerikanska bilar och lastbilar vilket med andra ord fick hela processen att avstanna. Kongressen förbjöd alltså NHTSA att minska landets bensinförbrukning! Detta drag stoppade alla försök att lagstifta om mer bränslesnåla bilar fram till 2003, när Bush den yngre genomförde en smärre ändring för att minska de lätta lastbilarnas bränsleförbrukning gick till och med Kina om USA när man tillkännagav att man nu införde bränsleregler för nya bilar, skåpbilar och stadsjeepar att 2005 minska förbrukningen till 0,8 liter per mil, alltså 0,05 liter mindre än vad som krävs i USA, för att år 2008 komma ner till 0,7 liter per mil. (New York Times, 18 november 2003). Först i slutet av 2007 trettiotvå år efter att kongressen lagstiftade om 0,85 liter per mil reagerade USA. Nu beslutade man sig för gränsen 0,67 liter per mil ungefär den nivå där Europa och Japan befinner sig idag med det förbehållet att förändringen ska vara genomförd först Alltså om elva år. Enligt en studie av Pew Foundation är ett resultat av den här nonsenspolitiken att i USA förbrukade den försålda genomsnittsbilen och -lastbilen i slutet av 1990-talet ungefär 0,2 liter bensin mer per mil än tio år tidigare. Allt detta hade en direkt inverkan på vår oljeförbrukning och vår utrikespolitik. Enligt Amory Lovins, som sysslar med experimentell fysik och som är chef för Rocky Mountain Institute, skulle USA inte ha behövt olja från Persiska viken efter 1985 om man under 1990-talet hade fortsatt att minska oljeförbrukningen i den takt som man gjorde under perioden 1976 till 1985, i huvudsak som en följd av de ökade kraven på bensinsnåla bilar. När Reagan höjde gränsen för den tillåtna förbrukningen per mil, sade Lovins, motsvarade det att oupptäcka oljereserven i norra Alaska. För den mängd olja som därefter i onödan konsumerats motsvarar den mängd man tror återfinns i norra Alaska. 18

19 hett, platt och trångt Samtidigt satte olyckan 1979 i kärnkraftverket i Harrisburg punkt för alla hopp om att utvidga vår kärnkraftsindustri. Sedan presenterade bilfirmorna i Detroit stadsjeepen och lyckades tack vare framgångsrik lobbyverksamhet få regeringen att klassificera denna typ av fordon som lätt lastbil så att stadsjeepen slapp gränsen på 0,85 liter milen utan i stället fick dra 1,13 liter milen. Vilket innebar att vi blev än mer beroende av olja. När jag frågade Rick Wagoner, styrelseordförande och verkställande direktör för General Motors, varför hans bolag inte tillverkade mer bränslesnåla bilar gav han mig standardsvaret: GM har aldrig lyckats berätta för amerikanerna vilka sorts bilar de bör köpa. Vi bygger de bilar som marknaden vill ha, sade han. Om folk vill ha stadsjeepar och Hummers, då måste man ge dem vad de vill ha. Men vad cheferna för bilindustrin i Detroit aldrig berättar för oss är att en tungt vägande orsak till att allmänheten ville ha stadsjeepar och Hummers i så många år var att Detroit och oljeindustrin oavlåtligt bedrev lobbyverksamhet i kongressen mot att höja bensinskatten, vilket skulle ha skapat efterfrågan hos allmänheten på en helt annan sorts bilar. De europeiska regeringarna införde mycket höga bränsleskatter och skatter på större motorer och behöll denna lagstiftning och gissa vad som hände! Européerna ville ha mindre och mindre bilar. I USA infördes inga betungande skatter på bränsle eller stora motorer, vilket innebar att amerikanska konsumenter ville ha större och större bilar. Big Oil och Big Auto använde sitt inflytande i Washington för att skapa en marknad där folk ville ha stora bilar som förbrukade stora mängder bensin, vilket innebar att bolagen tjänade mer pengar och vår kongress gjorde aldrig något för oss att stoppa utvecklingen. Den lät sig i stället mutas. Det här var parasiternas år en situation som uppstod som en följd av en allians mellan särintressen, där demokraterna stödde biltillverkarna och fackföreningarna och republikanerna stödde oljebolagen, medan de grupper som representerade mer övergripande nationella intressen marginaliserades och förlöjligades som ekoidioter. Det här är ett utslag av dumskalleinställningen. När allmänheten engagerar sig, såsom skedde efter 1973, när folk köade efter bensin, går det att tvinga bil- och oljebolagen till reträtt. Men i samma ögonblick och jag menar ögonblick som allmänheten släpper bollen med blicken rusar särintressenas lobbyister tillbaka in i kapprummen i kongressen, delar ut ekonomiska bidrag och söker lösningar som har deras, och inte nationens, bästa för ögonen. Vad som var bra för General Motors var alls inte alltid bra för USA, men få högt uppsatta demokrater och republikaner var beredda att anföra landet i en annan riktning vad gäller energifrågor. Kontrastera detta mot den politik som ett litet europeiskt land, Danmark, valde att föra efter Vi bestämde oss för att minska vårt oljeberoende, 19

20 thomas l friedman förklarade Connie Hedegaard, Danmarks minister för klimat- och energifrågor, för mig. Vi hade en häftig debatt om kärnkraftens vara eller inte vara, men 1985 bestämde vi oss för att säga nej till den. Vi valde att söka energismarta lösningar och satsa på förnyelsebar energi. Vi bestämde oss för att använda oss av höjda skatter, vilket innebär att energin blev förhållandevis dyr och [därför] fick folk ett incitament för att spara energi och vidta åtgärder i sina hem för att få ner förbrukningen Det var ett resultat av politisk vilja. År 2008 kostade 95-oktanig bensin ungefär nio dollar litern i Danmark. Därtill ska läggas en koldioxidskatt, som man införde i mitten av 1990-talet för att stimulera till minskad förbrukning, trots att man vid det laget upptäckt oljefyndigheter utanför kusten. När man får sin elektricitetsräkning är koldioxidskatten specificerad, sade ministern. Det här måste väl ändå ha resulterat i att den danska ekonomin klappade ihop, eller hur? Absolut inte. Sedan 1981 har vår ekonomi vuxit med 70 procent, medan vår energiförbrukning i stort sett legat kvar på samma nivå, sade hon. Arbetslösheten ligger på något över två procent. Och Danmarks tidiga satsning på sol- och vindkraft, som nu förser landet med 16 procent av den totala energiförbrukningen, resulterade i en helt ny exportindustri. Det hade en positiv inverkan på arbetsmarknaden och skapade nya jobb, sade Hedegaard. Till exempel var vindkraftsindustrin icke-existerande på 1970-talet. Idag kommer en tredjedel av alla turbiner till landbaserade vindkraftverk från Danmark. Industrin vaknade till liv och insåg att det här låg i vårt intresse. Att vara först på plan, [när man vet] att resten av världen måste slå in på den här vägen, har varit till vår fördel. Två av världens mest innovativa tillverkare av enzymer för att förvandla biomassa till bränsle Danisco och Novozymes är också danska bolag kom 99 procent av vår energi från Mellanöstern, sade Hedegaard. Idag rör det sig om noll procent. Jag vet: Danmark är ett litet land och det är betydligt lättare att genomföra förändringar där än i en väldig ekonomi som vår egen. Inte desto mindre är det svårt att betrakta Danmark utan att se den väg vi valt att inte slå in på. Den här sortens dumskalleinställning och nonchalanta låtgåmentalitet förstärktes av våra egna ledares misstänksamhet mot den regering som de ledde. Reagan var den förste presidenten i modern tid som ifrågasatte statlig inblandning. Som en reaktion mot Vietnamkriget, Lyndon B Johnsons misslyckande att råda bot på fattigdomen genom reformpolitiken The Great Society, cynismen bakom Watergate och hyperinflationen och den geopolitiska rådlösheten under Jimmy Carters tid vid makten menade han att överdriven statlig inblandning och skatter hotade den amerikanska livsstilen och att förutsättningen för att landet skulle utvecklas ekonomiskt var att 20