Årgång 7 Årsskrift 2005

Transkript

1 Årgång 7 Årsskrift 2005

2

3 Bränneriet Verksamheten Människorna Byggnaden Utgiven av Sandbybygdens Hembygdsförening 3

4 Fotona har välvilligt ställts till förfogande av Nils-Arne Andersson, Bengt Hansson, Inga Karlstrand och Anders Larsson. Redaktionskommittén har utgjorts av Bo-Arne Andersson, Nils-Arne Andersson, Inge Larsson samt Charlotte Brattström, som också varit redaktör. Årsskriften utges med stöd från LKF, Lunds Kommuns Fastighets AB. ISSN Sandbybygdens hembygdsförening samt resp. författare 2005 Tryckt hos Xanto Grafiska AB,

5 Innehåll Förord 4 Inledning. 5 Av Börje Svensson liter om dagen. 7 Föredrag av Nils-Arne Andersson. Bränneriet i drift. 23 Bild och text av Inga Karlstrand. Kvitton och räkningar berättar. 33 Av Inge Larsson. Ur protokollsböckerna Urval av Bo-Arne Andersson. Bränneriet blir bostadshus. 61 Av Yngve Lundquist. Sandbyoriginal. Helylle emellertid 67 Anekdoter om Anton Nilsson Husing. Av Bo-Arne Andersson. Anton var en snäll människa. 79 Samtal mellan Elsa Jönsson, Nils-Arne Andersson och Charlotte Brattström om Anton Nilsson Husing. Verksamhetsberättelse för år

6 Förord Bränneriet i Södra Sandby var i nästan sjuttio år en viktig verksamhet, som märktes i hela byn. Under kampanjmånaderna rullade potatisvagnarna, först efter häst och sedan efter traktorer, genom byn till bränneriet. Vissa dagar låg ett lock av dimma över byn och det luktade starkt. Nu när bränningen upphört sedan trettio år är byggnaden ett minnesmärke med moderna bostäder. Det är därför en stor glädje för Sandbybygdens Hembygdsförening att kunna presentera 2005 års årsskrift med tema Bränneriet. Utgångspunkten har varit Nils-Arne Anderssons föredrag på ett möte i Hembygdsföreningen hösten Detta möte lockade över 100 personer till Församlingshemmet. Hedersgäster var Inga Bengtsson-Karlstrand, som var Bränneriets sista VD och kyrkoherde emeritus Sigurd Karlstrand. Bränneriets handlingar, protokoll, aktieböcker och bokföring finns kvar. Protokollsböckerna har Bo-Arne Andersson gjort ett urval ur och kvitton och räkningar ger Inge Larsson exempel på. Att bygga om bränneribyggnaden till moderna bostäder var inget enkelt företag. Bidragen från arkitekt Yngve Lundquist och LKF s VD Börje Svensson vittnar därom. I Sandby, liksom i alla andra byar, fanns människor som var utanför, original. Den mest kände i Sandby var Anton Nilsson Husing. Om honom berättades och berättas fortfarande mängder av historier. Bo-Arne Andersson har samlat några av dem. För att komplettera bilden av Anton Nilsson Husing har vi samtalat med Elsa Jönsson, som träffat Anton under sin barndom och uppväxt. Sist i skriften publiceras verksamhetsberättelsen för år Hembygdsföreningen tackar författarna för allt arbete de lagt ner. Ett varmt tack också till LKF för ett frikostigt stöd till utgivningen av årsskriften. Redaktionskommittén har i år bestått av Bo-Arne Andersson, Nils-Arne Andersson, Inge Larsson och Charlotte Brattström, som också varit redaktör. Redaktionskommittén tar tacksamt emot idéer och förslag till kommande årsskrifter. Södra Sandby i oktober 2005 Roland Nilenheim ordförande 6

7 Inledning Att bygga om en speciell industribyggnad till bostäder var inte ett förstahandsval på 1990-talet. Det då nyligen ombyggda Mejeriet i Lund och bomässan i Karlskrona med bostäder i fd kaserner och framför allt ett tidigare bageri var några associationer som pekade på möjligheter. Utan dessa och en god pedagogisk förmåga hade nog inte Yngve Lundquist nått fram med sin idé att göra bostäder i Bränneriet. Pågående bostadsprojekt i sydvästra Skåne kunde räknas på ena handens fingrar. I stort sett hela bygg- och fastighetsbranschen hade tagit siesta efter fastighetskrisen. Och kommunernas bostadsplaner låg på hyllan. Skulle LKF våga ge sig in i detta udda projekt? Även om tron på Lund och stadens utvecklingsmöjligheter fanns bedömde alla att risken i bostadsprojekt var större i kommundelarna än i staden.men Bränneriet i Sandby var unikt som projekt. Huset gav med Yngve Lundquists finurliga lösningar bra bostäder. Skogsdungen med bäcken och möllan uppe på backen var förtjusande. Dessutom kunde det byggas två nya nätta bostadshus i denna fina miljö. För projektet var det viktigt att fler än LKF trodde att Bränneriet bevarades bäst om det gavs ett nytt livskraftigt innehåll. Stadsarkitekt Bengt Aronssons positiva inställning var därför helt avgörande. Efter moget övervägande gav LKF:s styrelse klartecken till projektet. Projektgenomförandet gick dock inte på räls. Anbuden var för den tiden i överkant, så att en del förändringar behövdes för att få projektet att ekonomiskt stå på egna ben. PEAB anlitades som entreprenör och genomförde projektet på ett proffsigt sätt har dock det gamla Bränneriet fått ett delvis nytt utseende. Den gamla byggnadens energi- och värmestatus höll inte riktigt måttet. Tilläggsisolering och en vacker röd puts klär nu huset. En del tycker det är lika elegant som den ursprungliga tegelfasaden. Lund i september 2005 Börje Svensson VD, LKF 7

8 8

9 4 711 liter om dagen Föredrag om Södra Sandby Bränneri på Hembygdsföreningens möte Av Nils-Arne Andersson 9

10 Jag hade inte trott själv att jag skulle bli så tagen av brännvinet på gamla dar, som jag har blivit. Det började när jag skulle sortera de gamla handlingarna från bränneriet, som jag hade hämtat, när Inga Bengtsson inte längre skulle vara Inga Bengtsson utan bli fru Karlstrand. När hon flyttade från Skatteberga till Lund, så hämtade jag ett helt billass; det var så fullt i bilen att jag knappt kunde växla. Inga hade ringt mig en förmiddag och sagt: kommer du inte nu, så kastar jag papperna och bränner dem. Inga vill inte vidkännas den berättelsen, men så var det. Nu finns alltså handlingarna kvar. Brännvinets historia Jag hade tänkt att disponera mitt anförande så, att jag gör en förhoppningsvis ganska snabb genomgång av brännvinets historia för att sedan landa i Sandby och vårt bränneri. Sist vill jag visa ett dussintal bilder från vardagen i bränneriet, bilder som Inga har tagit.(se bildark s. 23). Om jag då börjar väldigt långt tillbaka i tiden, så har jag kunnat läsa mig till, för det finns väldigt mycket litteratur om brännvinet, att kineserna hade förmågan redan tvåtusen år före Kristus att destillera vin till brännvin, så att man fick bränt vin. Den kunskapen spred sig till Europa och första gången man hör talas om brännvin här i Sverige i officiella handlingar är år Då står det i en kassabok från Stockholms stad att man har köpt brännvin. Inte för att dricka utan för att man blandade brännvinet med salpeter och gjorde krut. Att där är krut i brännvinet, det vet vi. Men något som också betydde väldigt mycket för att sprida kunskap om brännvinet och mycket annat var munkarna i klostren. Munkarna vandrade härifrån till Rom och till det Heliga Landet och kunde vara borta 5, 6, 8 år. De kom tillbaka till Sverige och hade väldigt mycket kunskap, om byggnadsarbeten, trädgårdsodling, läkemedel och som sagt dryckestillverkning.. Någonting som jag också har märkt när jag har forskat i detta, är hur oändligt mycket som kungar,regeringar, krig och krigshändelser har spelat in i brännvinets historia. Kungarna insåg ganska snart att brännvinet inte bara var ett berusningsmedel, det var också ett skatteobjekt. Redan Gustav Vasa började lägga skatt på brännvinspannorna. Enligt uppgift fanns det brännvinspannor i landet på en befolkning på 3 miljoner, då kan ni själva förstå att det dracks ganska friskt. På 1600-talet var Gustav II Adolf nere i Tyskland i 30 åriga kriget och han hade sina soldater med sig. 10

11 Karl XII, 100 år senare, var längre österut, i Ryssland. Han var inackorderad i Turkiet i 8 år tillsammans med sin stab och sin regering. I den mån soldater och officerare kom hem igen, hade de både vanan att dricka brännvin och kunskapen hur man bränner på ett kanske effektivare sätt med sig hem. Grevinnan Eva Ekeblad Men det kan vara rätt roligt för kvinnorna att höra att det är inte bara Inga Bengtsson-Karlstrand, som betytt mycket för brännvinets historia utan också grevinnan Eva Ekeblad, född de la Gardie, på Stola säteri i Västergötland. Hennes man var riksråd hos kung Adolf Fredrik. Hon experimenterade hemma på godset i det egna bränneriet och kom fram till att den konstiga växten, som Jonas Alströmer tagit hem och som hittills bara odlats till prydnad, potatisen, den kunde man odla i större skala och använda som råvara till brännvinsframställning. Hon kom år 1748 i sina experiment fram till att från 1 tunnland potatis kunde man få ut tre och halv gånger så mycket brännvin som från samma areal spannmål. Och det var en Gudi behaglig gärning, därför att spannmålen räckte inte till. Först 1950 blev Sverige självförsörjande på spannmål. Det tror man inte när man ser överflödet idag. Spannmålen gick i alldeles för hög grad till brännvin och gubbarna drack brännvin och kvinnor och barn svalt. Drickandet var så pass utbrett att det var en fara för folkhälsan. Grevinnan skrev en uppsats och skickade den till Kungl. Vetenskapsakademien och som belöning för detta blev hon första kvinnliga medlem av Vetenskapsakademien. Det här fick den effekten att man nu började odla potatis på ett helt annat vis för att bränna brännvin och kunde använda spannmålen bättre. Men drickandet ökade också. Det uppmärksammades av många; Linné skrev 1760: En sup livar som ett slag på märren, det rycker upp för tillfället men ökar ingalunda kraften. Drickandet spred sig i alla samhällsklasser. Därom vittnar ett brev från nästan 100 år senare.1830 skriver Esaias Tegnér, han har då blivit biskop i Växjö, till en kollega: Den allmännaste oordning råder här bland prästerskapet till följd av fylleriet, några av de skarpaste fyllbultarna har jag fått avsatta, dock efter många omvägar och processer, ty numera är det lättare att avsätta en kung än en försupen präst. Det här rullade på och det brändes överallt och tydligen här i Södra Sandby också. Jag fick just innan jag startade ett utdrag från ett protokoll ifrån kommunstämman i Södra Sandby 1865, där åbon Per Hansson på nr 4 får utsett ett vittne till uppmätning och probering av brännvin. 11

12 Redan 1901 gjorde man en räntabilitetsberäkning för ett potatis- och sädesbränneri Om jag tar ett raskt kliv till slutet av 1800-talet, så hade det hänt mycket ute i Europa, speciellt i Tyskland. Tyskarna med sina lätta jordar i norra delen framför allt, hade gjort en rad tekniska framsteg. Man hade lärt sig att koka potatisen under tryck med ånga, man hade lärt sig att destillera det, så att man fick ett renare brännvin och man hade lärt sig att mäsken 12

13 skulle jäsa i slutna tankar. Allt detta gjorde ju att man fick ut betydligt mer brännvin och att man fick ett renare brännvin. De här tankarna nådde Södra Sandby också. Knut Persson skrev stiftelseurkund år 1900 Det fanns en man på nr 4(nuvarande församlingshemmet), som hette Knut Persson.Denne man måste vara ett unikum. Han var nämndeman, han var kommunalnämndens ordförande, han drev denna gården och ett par tre andra gårdar i Sandby och under en period drev han även Kristinetorps gård vid Löberöd. Han hade en handstil som imponerade, som vi kan se av stiftelseurkunden. Han hade då kläm på att brännvin kunde vara något för Sandbybönderna att producera, för kunde man odla potatis på de lätta jordarna, så kunde man utnyttja deras kapacitet. Man kunde lämna potatisen till förhoppningsvis ett eget bränneri, man kunde få dranken tillbaka till djurfoder. På de viset kunde man hålla fler djur och öka produktiviteten. Han skrev ett upprop år 1900, som är en stiftelseurkund. Han kallade ett antal intressenter till ett möte på Fågelsångs Tivoli, hotellet var ännu inte byggt utan kom till först Redan 1901 gjorde Carl Holmbergs mekaniska verkstad två olika räntabilitetsberäkningar, den ena på kg potatis med en avverkningsförmåga på 14 timmar, den andra med kg. Det är noggranna kalkyler med alla förutsättningar, inkomster och utgifter upptagna och som visar att man kunde nå ett positivt resultat. Man samlades för att bilda föreningen Södra Sandby fabriker med bindande personligt ansvar. Då fick han ett 100 tal potatisodlande bönder att skriva på en förbindelse att man var villig att köpa en andel på 250 kronor. För den andelen fick man då leverera potatis och hämta dranken.det bildades en styrelse och de äldre här i salen har säkert hört namnen någon gång: i styrelsen gick in Lars Rasmusson, Lars Persson, Hans Christenson på 16 (Almbacken), Nils Håkansson i Åkarp och Per Andersson i Sularp. Knut Persson åtog sig rollen som revisor. Han var nämndeman och betraktades som lagkunnig, även om han inte var juridiskt studerad, och han har gjort bränneriet många tjänster. Då satte man igång i ett rasande tempo. Det första man gjorde, som finns i huvudboken från 1901, är att från änkan Karna Hansson på nr 15 köpa tomten för kronor. Troligen var det en dellikvid, för hon kommer tillbaka sedan i kassaböckerna. 13

14 Det stora bygget Hur man sedan kom igång så snabbt och lyckades är förunderligt. Hur fick man t ex fram ritningar på detta stora bygge? Man infordrade anbud på bygget och det var byggmästare Nils Persson i Flyinge, Flyinge nr 3, som åtog sig att uppföra bygget för kronor. Det skrevs ett entreprenadkontrakt med Nils Persson och här kan man återigen ana Knut Perssons vilja bakom detta. Nils Persson satte igång att bygga och året därpå kom han med en tilläggsräkning på över kronor. Styrelsen behandlade detta och sa att mer än 300 kronor kunde han inte få. Styrelsen hade tre anmärkningar; Nils Persson hade använt icke fullgoda murare och icke fullgoda tegelstenar. Detta sistnämnda är konstigt för nu 100 år senare, kan de som bor i Bränneriet idag se att där finns inte en tegelsten, som är sönder. Man var också oense hur man skulle värdera ställningarna, när de togs ned. Nu hade Knut Persson skrivit in i entreprenadavtalet att eventuella tvister skulle avgöras i skiljedom och det tillsattes tre i protokollet namngivna skiljemän, en lagman och två byggmästare, som kom hit och tittade på Nils Perssons arbete. De kom fram till att det var inte så galet som styrelsen tyckt utan han tillerkändes ett tillägg på kronor och 83 öre. Då var huset under uppförande men så skulle man ha maskineriet och inventarierna. Det enda företag, som kunde leverera detta var Carl A. Holmberg i Lund, en mekanisk verkstad som låg i kvarteret Clemenstorget Knut den stores torg. De åtog sig att uppföra hela inredningen. Det var betydligt dyrare, det gick på kronor. Hur finansierade man? Hur finansierade man detta, man hade ju bara andelarna? Jo, det finns lånehandlingar från Skånska enskilda banken i Lund, Sparbanken i Lund och Löberöds sparbank (återigen Knut Persson). Man satte igång och tydligen hade man lyckats att få fabriken så pass i stånd att man redan 1902 enl. huvudboken kunde köpa in potatis, råg, korn och majs. Man köpte majs i 10-tonsposter från en grosshandlare i Köpenhamn. Det finns rätt mycket material om majshandeln, för i Sandby tyckte man majsen var för dålig, när den kom hit. Det var inte rätt vikt i säckarna och sedan blev man också osams när man skulle räkna tomsäckar, det stämde inte. Det finns en flitig korrespondens 1901 mellan firma Kolding och Sandbybränneriet. Tydligen kom man igång i begränsad omfattning säsongen Från 1903 finns anteckningar att man börjat köpa in potatis och då är inköpen av spannmål och majs betydligt mindre. Så från sommaren 1903 är potatisbränningen igång. 14

15 Vem sålde man till? Vem sålde man då spriten till? Jo, ett statligt företag som hette Svenska spritcentralen, som var störst på marknaden men inte allenarådande. Det fanns en rad andra s k spritfabriker, som köpte upp råbrännvin från brännerierna. Det fanns en i Dalby, en i Eslöv och en i Lund. Saturnusfabriken fanns redan då. Ibland heter det reningsfabrik. Uppköparna försökte spela ut brännerierna mot varandra. Bränneriidkarna, både de som gjorde sprit på potatis och de som gjorde på sockerbetor, som Dalby, Gårdstånga Nygård, Svenstorp och andra gods, försökte att gå samman i en organisation. Det var många svårigheter, men 1907 gick man samman i Sveriges bränneriidkarförening, som faktiskt finns fortfarande. Priserna pressades. I industrialiseringens spår hade vi också skogsindustrin i Norrland. Det fanns massafabriker, som tillverkade sulfitsprit, sk planksaft. Det här blev en besvärande konkurrens till brännvinsbrännerierna i Skåne, vilket gjorde att priserna pressades. Sandby bränneri anslöt sig till Bränneriidkarföreningen år1907 och det gick rätt så hyfsat ett par år. Första världskriget och potatisflingor Sedan föll skotten i Sarajevo och första världskriget utbröt. Nu kommer krig och krigshändelser åter in i bilden. Säsongen hade varit rätt så framgångsrik ekonomiskt. Men när kriget bröt ut, stängdes alla gränser. Allting som man importerat tidigare blev det ett tvärt slut på. För Bränneriets del var det framför allt stenkol men även spannmål. Staten, som delade ut kvoter hur mycket man fick lov att bränna, gav heller inte något besked. Först i november gav man besked på att man fick bränna och då kom bränningen igång i Sandby bränneri, men i väldigt begränsad omfattning. För samtidigt hade ju regeringen agerat, därför att folk svalt, det fanns inte livsmedel. Då startade man ett statligt organ, som hette Folkhushållnin gskommmittén, och denna ålade vissa brännerier att tillverka potatisflingor. Man torkade in potatis, det blev som havregryn ungefär och det skulle man då ha att dryga ut mjölet i bagerierna och korven i charkuterierna. Sandby bränneri tvingades göra detta, men det var en väldigt dålig affär. Det blev en lång skriftväxling. Som lök på laxen blev man osams med Folkhushåll-ningskommittén, när kriget var slut, om var man skulle göra av apparaturen. Staten ville inte ha den, och Bränneriet ville inte ha den, den stod ju i vägen. Det hade uppstått kortslutning i ledningarna med eld som följd. Som ett mått på hur osäkert det är, skriver man i protokollen 15

16 att styrelsen föreslår stämman att man skulle sälja inventarier, ev. fast egendom. Det tycker jag låter allvarligt. Det vittnar om hur less man var på det. Nu blev det inte så, produktionen kom igång igen. Men potatisen fick bara gå till direktkonsumtion och därför försökte man ersätta potatisen med kålrötter och morötter. Det slutade med att styrelsen uppdrog åt en man, hovrättsnotarie Bergengren i Hörby, att stämma staten för den här flingemaskinen.det är rätt roligt att läsa protokollen för mycket är nämnt, men vers 2 på ett ärende finns oftast inte. Man kan inte följa ett ärendes gång utan det flyter ut i intet och det gjorde väl antagligen det här åtalet också. Det var allmänt besvärligt under efterkrigsåren. Den allmänna depressionen var djup, Ivar K reuger sköt sig i Paris och det var en jättestor arbetslöshet. Folk hade inte råd att köpa de livsmedel som fanns. Det var besvärligt också för potatisbrännerierna, men på den tiden fanns det skånska mannar som styrde Sveriges rike, Per Albin Hansson, Per Edvin Sköld, Axel Persson Bramstorp och Ivar Persson i Skabersjö, riksdagsmän från Skåne, som tydligen hade tyngd. Under tiden hade man också i Bränneriidkarföreningen fått en väldigt stark ledning, greve Pontus De la Gardie på Borrestad gods vid Degeberga. Han fick då draghjälp av Gustav Elovsson i Vä, som var riksdagsman och sedemera talman.de lyckades övertala Per Albin Hansson och co att från och med 1934 skulle all sprit för human konsumtion tillverkas av potatis. Därmed försvann betbrännerierna och sulfitspriten fick endast användas som teknisk sprit. Detta var utmärkt för potatisodlarna för de fick vara i fred. Åren efter 1934 blev mycket goda år och Bränneriet gick bra enligt bokföringen. Andra världskriget Men sen hände det igen. Andra världskriget bröt ut och då blev det exakt likadant; gränserna stängdes, priserna gick upp och det blev ont om livsmedel. Nu hade staten bättre beredskap, det fanns väl någon som varit med om första världskriget. Statens jordbruksnämnd och Statens livsmedelskommission kom till. Så här i efterhand tycker jag man kan säga att man lyckades bra. Man hade ont om livsmedel, men jag tror inte man kan säga att någon svalt i Sverige under andra världskriget. Det hände faktiskt under första världskriget. Det finns ju en rolig historia om en stockholmsdam, som kom ner på Söderslätt och frågade en bonde: Hur upplevde ni ransoneringarna under kriget? Ja, svarade bonden, det blev aldrig så populärt här nere. 16

17 För det var ju så att på den skånska landsbygden slog inte ransoneringen så hårt. Man hade alltid en del i täppan och man kunde alltid få licens för någon gris, som gick och bröt benet. Men krigsår är krigsår och även denna gång skulle vi tillverka potatisflingor. Väldigt många brännerier stannade och stannade för gott. Men vi i Sandby blev återigen ålagda att göra potatisflingor och det kom hit en appparatur. Precis som förra gången var det inte en särskilt lysande affär. Det intressanta för min egen del är att ett av mina första minnen från bränneriet är, när man tillverkade potatisflingor uppe på andra våningen.där hade man de färdiga flingorna i bruna papperspåsar och sedan sliskade man dessa ner till de gengasdrivna lastbilarna, som sedan åkte iväg. Så protokollförde man i brevboken, när man hade lastat. Då skrev man två brev, ett till firman som skulle ta emot flingorna och ett likalydande till Jordbruksnämnden att nu har vi levererat flingorna. Ett annat tecken på det här med krigsåren var att det finns ett brev från Södra Sandby kommun att man ville ha en förbandsplats i den stora lagerbyggnaden. Det blev inte av, men jag har minne av att man hade en förbandsplats i källaren. Det var Röda Korsarna som skötte om det. Det finns också en korrespondens att man ville ha lite värme på där, det var ju en rå källarlokal. Flingemaskinen en följetong Jag tycker att jag har läst mycket i protokollsväg, men det här om flingemaskinen tar priset och det ska jag be att få läsa upp: I anledning av Eder skrivelse av den 22 november 1951 med begäran om uppgift huruvida Statens jordbruksnämnd hade några särskilda yrkanden i anledning av Eder i skrivelsen gjorda anmälan därom att Eder förbindelse att förvara den potatisflingeapparatur som anskaffades under år 1942 utgår med utgången av innevarande år, får jordbruksnämnden anhålla om Edert yttrande huruvida och på vilka villkor Ni på resp. brännerier eventuellt är villiga att förvara ovannämnda appparatur under förslagsvis fem år. Stockholm den 16 september Å Statens jordbruksnämnds vägnar. Robert Magnusson Det här går då till styrelsen, som uppdrog åt VD att svara.han skriver: Med anledning av bemälda skrivelse får jag efter sammanträde anföra följande. Vi vill givetvis i den mån det är möjligt ställa oss jordbruksnämndens kommande föreskrifter till efterrättelse. Men det utrymme flingeapparaturen upptar skulle av oss användas till utvidgning av potatiskällaren, varför vi anser att viss hyra vore skälig. Försäkringsavgifterna f. n. 157:50 ska helt bestridas 17

18 Upprop att teckna aktier år

19 av jordbruksnämnden. Högaktningsfullt AB Södra Sandby fabriker Jöns Bengtsson. Som svar på detta kommer ett brev, ett cirkulärbrev till alla fabrikerna: Vi får härmed meddela att vi i avvaktan på resultatet av förhandlingarna med jordbruksnämnden betalar brandförsäkran för flingeapparaturen t o m den 15 juli detta år. Kristianstad den 19 januari 1952 Sveriges bränneriidkarföreing. Nils Göransson Från förening till aktiebolag Varför skiftade man företagsform efter bara ett par år, från förening till aktiebolag? I brevboken finns ett 25-tal likalydande brev till andelsägarna. Dessa brev är skrivna den 23 december och den 24 december Detta brev tillställs andelsägarna, där de uppmanas å det skarpaste att inom sex dagar leverera den kontrakterade mängden potatis. Det är rätt tufft att få ett brev julafton att man ska leverera potatis inom så kort tid. Kanske är det detta som är incitamentet till att Knut Persson fick skriva ett nytt upprop om teckning av andelar. För när man sedan tecknade andelarna var det andra än potatisodlare som fick lov att teckna aktier. Den aktieteckningen gick tydligen rätt bra. Här är ett upprop, det fanns tydligen tre likalydande uppropslistor. Det var alltså inte bara potatisodlande bönder utan t ex Carl Holmbergs Mekaniska verkstad med Carl Holmbergs egen namnteckning tecknar sig för 12 aktier och Hakon von Zweibergk tecknar sig för två aktier. Vem var då det?jo, det var brännmästaren. Det finns en familjegrav på kyrkogården i Sandby, där det står C. A. Zweibergk. Det jag också la märke till är att Per Molén tecknar en aktie. Per Molén var folkskollärare här i Sandby. Han var under en tid bokförare och kassaförvaltare. Då hade åter Knut Persson skrivit uppropet och ett utkast till bolagsordning. Aktierna var numrerade och det finns en aktiebok, där man kan följa genom årtionden vem som var ägare till resp. aktie. När det var utdelning kunde man klippa en kupong och gå antingen till Sparbanken eller handlanden Per Gräntz. Det var roligt att läsa bolagsordningen, för det som Knut Persson skrivit för hand finns i tryck här, det finstilta. När jag läser det uppmärksammar jag en formulering. Där står då hur aktiebolaget ska företrädas av en styrelse, hur den ska väljas och hur besluten ska tagas. Då står här: Vid omröstning skall enkel pluralitet vara avgörande. Så pluralitet användes redan då. 19

20 Så bolaget kom igång och de aktier som var tecknade köptes. Genom alla åren har det varit en väldigt liten aktiehandel. Aktierna gick från far till son eller följde med gården. Ny teknisk utrustning Albert Bengtsson, Ingas man, blev invald som suppleant i styrelsen och efterträdde sedan sin far som VD. Albert var kunnig, han var intresserad och han var entreprenören, företagaren. Under hans tid kom väldigt mycket av den tekniska utrustningen på Bränneriet att bytas ut och förnyas. Man fick de slutna jäskaren, man fick nya kolonner, man rev ut den gamla ångpannan, den som eldades med stenkol, man fick in en oljeldad panna istället. Allt detta skedde under Alberts tid. Tyvärr gick han bort allt för tidigt, januari Men då var Inga så pass inkörd i hanteringen där, så att på sikt efterträdde Inga Albert och var VD fram till slutet 1971 och aktieägare. Det som nu hände gick väldigt lugnt och stilla till. Personalen, det var Jarl Lindell först. Han började jobba på bränneriet, men ganska snart skickades han till brännmästarskolan i Fjälkinge, som drevs av Bränneriidkarföreningen. Sedan var han brännmästare, en väldigt duktig och ansvarsfull sådan. Det var också så att han tog in sina bröder, så att tre bröder Lindell jobbade i Sandby bränneri. Och så Johan Berlin och Inga Bengtsson, det var hela besättningen. Från småbrännerier till Gärdsbränneriet Men under tiden hade ju diskussionerna börjat hur vi gör med brännerierna i framtiden.om vi sätter en passare vid Heliga Trefaldighetskyrkan i Kristianstad och så 20 km runt om, så fanns det 40 brännerier Då kan ni själva räkna ut att de inte kunde vara särskilt stora och effektiva. Redan då började man att diskutera: så här kan vi inte ha det, vi måste rationalisera, vi måste slå ihop brännerierna. Det började man med främst i Kristianstad. Men även längre söderut. Vi fick ett brev från Bränneriidkarföreningen om att slå ihop Sandby, Harlösa och Västra Tvet. Ambitionen var att minst ett av dessa brännerier skulle bort. Men då tog styrelsen i Sandby sats ordentligt och skrev till Bränneriidkarföreningen: Vi är beredda att bekosta nödvändig upprustning av maskineriet för att bränna samtliga bränneriers kapacitet, 1 miljon liter om året på 120 dagar. Jag vet inte om Bränneriidkarföreningen förstummades av detta, men det blev inget av. ( Så mycket brände vi aldrig, säger Inga Bengtsson-Karlstrand). Återigen detta ärende försvann i protokollsböckerna och rann ut i sanden. 20

21 Det gjorde det också några år senare, när man var ute i en betydligt större krets; Hörby, Harlösa, Hurva, Äsperöd, Ynglingarum. Då försökte man få dem till en organisation, men återigen rann det ut i sanden. Men under tiden hade Bränneriidkarföreningen och Vin & Spritcentralen, som nu var allenahärskande på marknaden, sonderat terrängen om man inte kunde göra något ytterligare började man bygga det nya stora Gärdsbränneriet. Från början var det bara tänkt att man skulle ersätta en del av brännerierna runt Kristianstad. Det fanns en väldigt duktig ingenjör som hette Körnell, som var visionär på det viset att han såg framtiden. Han hade tagit till bränneriets kapacitet så pass att när man satte igång, utnyttjade man knappt halva kapaciteten, vilket gjorde att man kunde lägga ner en Köpebrevet där Södra Sandby kommun köper fastigheten år

22 rad brännerier. Men det räckte inte och för att göra en lång historia kort, så kom man efter sega förhandlingar mellan Bränneriidkarföreningen och Vin & Sprit fram till att säsongen skulle vara den sista säsongen, då man körde på småbrännerierna. Man hade gjort en uppgörelse och vad jag kan förstå av handlingarna, så var det inte spritpriserna eller potatispriserna, som man kivade om, utan det var ersättningen för de nu långa transporterna.vi körde potatis från Sandby till Gärdsbränneriet, det tycker man är långt. Vi gjorde det hemma på Almbacken,och min duktige hjälpare Widerberg körde hemifrån halv 8 och var tillbaka vid halv 12-tiden. Det tror man inte med traktor och två vagnar och över Linderödsåsen. Gärdsbränneriet blev då utbyggt så det kunde ta hela kapaciteten. Förra måndagen ringde jag upp till bränneriet och frågade hur mycket kör ni nu och fick svaret liter i timmen. Det var nästan vad Sandby brände på en dag. Men då ska ni märka att de här l i timmen x 24 timmar x 7 dagar i veckan x 42 arbetsveckor, det är en enorm kapacitet och det lär vara ett av Europas största brännerier. Nu är odlarna inte delägare längre. Lucianatten 1993 gick den sista potatisen in i Gärdsbränneriet. Nu är det enbart vete, som är underlaget för vodkan, som säljes över hela världen med stigande framgång och olika smaker. Uppgörelsen om aktierna en hemvändarkväll Nu hade vi gjort den här uppgörelsen, vårt bränneri slutade och vi skulle också göra en hygglig uppgörelse här hemma i Sandby. Vi hade fått acceptera det pris, som staten satte på våra aktier. Vi var kallade till ett sammanträde den 8 mars 1971, alla aktieägare på Storgården (Sandby hotell). Vi skulle medföra våra aktiebrev, för de skulle vi lämna ifrån oss. Statens representant var Bränneriidkarföreningens tidigare direktör, Algot Andersson, som med den äran skötte det hela. Vi hade haft mycket kontakt med honom de senaste 10 åren. Han delade ut pengarna ca / aktie. Vi fick pengar för våra aktier och det var en förtätad stämning. Det var något av en hemvändarkväll och igenkännandets afton. Som jag nämnde tidigare gick aktierna i arv. Många av aktieägarna hade inte alls med potatis att göra, men de ville behålla aktierna och det var kul att komma hem till stämman en gång om året. Till inlösen av aktierna fick vi också sju andelar i det nya Gärdsbränneriet. Varje andel hade den unika värdet att den berättigade till att leverera kilo potatis. Jag stod bredvid en av de utärvda aktieägarna, en bankdirektör, som sa: 7 ton potatis å min villatomt! Hans glädje var behärskad. Eftersom jag stod bredvid så sa 22