Stenbrohults kyrkogård

Transkript

1 Stenbrohults kyrkogård Allbo kontrakt Växjö stift Jenny Svensgård Smålands museum rapport 2007:40

2 2007 Smålands museum Växjö 2007 ISSN Produktion och distribution: Smålands museum, Box 102, Växjö Allmänt kartmaterial: Medgivande

3 Innehåll: Inledning sid 3 Stenbrohults kyrkogård sid 9 Beskrivning av kyrkogården idag sid 12 Beskrivning av enskilda kvarter sid 15 Sammanfattning sid 31 Ordförklaringar sid 32

4

5 INLEDNING Bakgrund Svenska kyrkan har sedan kristendomens införande svarat för begravning och omhändertagande av döda. I varje socken har inrättats kyrkogårdar för ändamålet. I en stor del av Sveriges församlingar utgör kyrkogården den äldsta bevarade delen av församlingens anläggningar. Ofta har kyrkogården medeltida ursprung. Sedan Svenska kyrkan och staten skildes åt har kyrkan ansvaret för sina egna kulturarvsfrågor. Kunskapen om kyrkogårdarnas kulturhistoriska värden är dock fragmentariska. Detta medför att skötseln av den vigda platsen ofta saknar antagna riktlinjer eller vårdprogram där kulturarvshänsyn utgjort planeringsförutsättning. Med utgångspunkt i behovet av att förbättra kunskapen om våra kyrkogårdar och begravningsplatser genomförs en stiftsövergripande kulturhistorisk inventering av kyrkogårdar i Växjö stift. Begravningsväsendet i Sverige är numera en statlig angelägenhet bekostad av begravningsavgiften men den utförs fortfarande som under tidigare århundraden. Varje församling eller samfällighet som önskar söka kyrkoantikvarisk ersättning för vården av kulturarvet måste före 2009 ha upprättat en av stiftet godkänd vård- och underhållsplanering. Denna planering skall visa hur kulturarvets värden skall bevaras. Det är såväl på församlingsnivå som på stiftsnivå nödvändigt att ha kunskap om det kyrkliga kulturarvet. Såväl kortsiktig som långsiktig planering är ett ansvar för båda. För stiftets innebär planeringen att bruka de gemensamma resurserna på ett ändamålsenligt sätt. Den kyrkoantikvariska ersättningen förutsätter en övergripande kunskap om de kulturhistoriska värdena för att medlen skall göra största möjliga kulturhistoriska nytta. Länsstyrelsen skall i sin myndighetsutövning stödja detta arbete samt har ett regionalt tillsynsansvar för kulturmiljövården. På uppdrag av Växjö stift utför Smålands museum en inventering av kyrkogårdar/begravningsplatser inom stiftets del av Kronobergs län. Arbetet bekostas av medel från den kyrkoantikvariska ersättningen och omfattar de till Svenska kyrkan hörande kyrkogårdarna/begravningsplatserna som omfattas av kulturminneslagens 4. Lagen gäller begravningsplatser som är tillkomna före utgången av år 1939 och ytterligare några som skyddas genom särskilt beslut av Riksantikvarieämbetet. Syfte Den översiktliga inventerings syfte är att: - ta fram övergripande kunskap om kulturarvet som underlag för församlingens/ samfällighetens planering för och förvaltning av kyrkogårdar och begravningsplatser - ta fram underlag för myndigheter och kyrkan regionalt för handläggning av kyrkoärenden enligt kulturminneslagen och olika finansiella stödsystem - skapa ett gemensamt kunskapsunderlag för kulturhistorisk värdering och prioritering samt i sig utgöra ett samlat forskningsmaterial - dessutom verka för ökad förståelse för kyrkogårdens kulturarv såväl lokalt som i kontakter mellan kyrkan och samhället Kulturminneslagen och begravningslagen Enligt Lag om kulturminnen m m (SFS 1988:950) skall Svenska kyrkans kyrkobyggnader, kyrkotomter och begravningsplatser vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas. Tillstånd måste sökas hos länsstyrelsen för att göra väsentliga förändringar på kyrkogården. (Se vidare i bilaga om Kulturminneslagen). Begravningslagen (SFS 1990:1144). anger att en gravvård ägs av den som betalar gravrättsavgiften. När en gravanordning har blivit uppsatt, får den inte föras bort utan upplåtarens medgivande. När gravrätten upphör har ägaren rätt till gravvården. Om gravrättsinnehavaren inte vill gör anspråk på gravvården inom 6 månader tillfaller gravvården

6 upplåtaren, alltså församlingen. Vidare säger lagen: Om en gravanordning har tillfallit upplåtaren och den är av kulturhistoriskt värde eller av annat skäl bör bevaras för framtiden, skall upplåtaren om möjligt lämna kvar den på platsen. Om gravanordningen ändå måste föras bort från gravplatsen, skall den åter ställas upp inom begravningsplatsen eller på någon annan lämplig och därtill avsedd plats. Kulturhistorisk bedömning Alla gravvårdar bär på sin historia och kan berätta om en person, en familj, stilhistoria och begravningstraditioner. I rapporten finns exempel på typer av gravvårdar som utifrån skilda kriterier bedöms som kulturhistoriskt värdefulla. Generellt gäller att ålderdomliga gravvårdar från tiden fram till 1850 bör föras in i kyrkans inventarieförteckning Detta gäller även gravstaket och gravvårdar i gjutjärn och smidesjärn liksom äldre vårdar av trä. Många andra gravstenar har också ett kulturhistoriskt värde som kan kopplas till gravvårdens utförande - material, konstnärligt utförande eller till en person- lokal/personhistoriskt värde. Inventeringen omfattar i första hand enbart gravvårdar ute på kyrkogården. I flera kyrkor finns det dock gravvårdar som förvaras i kyrkan eller i lokal i anslutning till kyrkan. Ofta har dessa ett stort kulturhistorisk värde och bör tas med i kyrkans inventarieförteckning. Den kulturhistoriska bedömningen görs utifrån principer som tagits fram av och fortlöpande diskuteras med representanter för Växjö stift, länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Kronobergs län samt länsmuseerna i Jönköpings och Kalmar län. En kulturhistorisk bedömning är aldrig definitiv utan hela tiden föremål för omvärderingar. Vid bedömningen tas hänsyn till varje enskild kyrkogårds egna värden, men också till värden i förhållande till andra kyrkogårdar i stiftet och övriga landet. Inför varje planerad förändring skall tillstånd inhämtas från länsstyrelsen och varje ärende behandlas där från fall till fall. Den kulturhistoriska bedömningen utgör underlag för beslut om vilka åtgärder som kan vara berättigade till kyrkoantikvarisk ersättning. Inventeringens uppläggning och rapport Rapporten består av en historik över kyrkogården samt en beskrivning i ord och bild av kyrkogården som helhet och de olika kvarteren/områdena. En kulturhistorisk bedömning görs av varje kvarter/område samt över kyrkogården i dess helhet. Arbetet har varit uppdelat i en fältdel med inventering och fotografering samt en arkivgenomgång. De aktuella arkiv som gåtts igenom har främst varit länsmuseets topografiska arkiv och Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet i Stockholm. Uppgifter har vidare hämtats från aktuell litteratur däribland hembygdslitteratur. I viss mån har lantmäteriets handlingar och kartor nyttjats. De i rapporten redovisade arkivuppgifterna utgör en sammanfattning av genomgångna arkiv och ska inte ses som inte en komplett beskrivning av händelser i kyrkogårdens utveckling. Arbetet inkluderar en omfattande fotodokumentation varav endast en mindre del är presenterad i rapporten. Fältarbetet och rapporterna har utförts av antikvarier David Fuchs, Jenny Svensgård, Jessica Wennerlund och Helena Åkerberg vid Smålands museum i Växjö. Rapporterna finns tillgängliga på Växjö stift, Länsstyrelsen i Kronobergs län, ATA, Smålands museum samt på respektive kyrklig samfällighet. 4

7 Kort kyrkogårdshistorik En kyrkogård skiljer sig från en begravningsplats på så vis att den ligger i direkt anslutning till en kyrkobyggnad. En begravningsplats rymmer ofta ett kapell inom sitt område. I förhistorisk tid varierade gravskicket mellan brandgravar och jordbegravningar. Kristendomens införande innebar bl a att kremering av kroppar förbjöds. Länge begravdes människor i närheten av sina hem, men under medeltiden anlades kyrkogårdar i allt högre utsträckning kring kyrkorna. Kyrkogårdens område delades först upp mellan byarna, med byvisa begravningar, senare i hemman. Den medeltida begravningsplatsen bestod troligen av ängslika områden kring kyrkan där de välbärgades gravminnen i form av stenkors, tumbor och hällar stod uppställda. Enklare människors gravar kunde markeras av en liten kulle eller ett träkors. Kyrkogården omgärdades vanligen av träbalkar med spåntak. I mitten av 1700-talet kom ett kungligt påbud om att kyrkogårdsmuren, eller bogårdsmuren som man då kallade den, skulle vara uppförd av gråsten utan bruk, alltså kallmurade. I början av 1800-talet tillät man att de murades med kalkbruk om de täcktes med tak. Reformationen innebar på många sätt en förändrad syn på det som hörde kyrkan till. Många kyrkogårdar lämnades vind för våg, murar revs och djuren betade fritt i markerna. Först under 1700-talet började man visa mer intresse för kyrkogårdarnas vård och utformning. Före 1800-talet var det vanligt att människor av högre stånd begravdes inne i kyrkan, medan vanligt folk begravdes på anonyma allmänningar kring kyrkan. Under 1700-talets slut ökade protesterna mot begravningar i kyrkan då det ansågs ohygieniskt och orsakade stort obehag, speciellt sommartid. År 1815 beslöt Sveriges riksdag om att begravningsplatser skulle anläggas utanför städer och byar, också det av hygieniska skäl. Först efter 1815 blev det också mer allmänt förekommande med genomgripande planläggning av kyrkogårdarna med gångsystem och planteringar. Det blev också allt vanligare med planteringar av träd kring kyrkogården, sk trädkrans. Genom 1815 års förordning förbjöds definitivt begravningar inne i kyrkan. Kyrkogårdar och begravningsplatser uppdelades i områden där den dödes familj fick köpa gravplats, och områden som var gratis. Dessa senare områden kallades vanligen allmänna linjen. Här begravdes människor i den ordning de avled. Det innebar bl a att äkta makar inte blev begravda bredvid varandra. Fram till 1960-talet används denna typ av linjegravar. Under 1800-talets senare hälft blev det allt vanligare för samhällets arbetare och medelklass att skaffa sig egen gravplats och påkostad gravvård. Samtidigt blev de förmögnas gravvårdar allt mer exklusiva. Vid ungefär samma tid började man anlägga kyrkogårdar med en mindre strikt utformning, än den tidigare, och med ett mer naturinspirerat utseende. Vid 1900-talets mitt anlades kyrkogårdar med en större anpassning till den lokala topografin och de lokala växtförhållandena, bl.a. tillkom många skogskyrkogårdar. I och med att man började använda moderna maskiner har skötseln av kyrkogårdarna delvis förändrats. Tidigare grusgravsområden har såtts igen och staket och andra detaljer har tagits bort för att underlätta arbetet. Under de senaste decennierna har minneslundar tillkommit på nästan samtliga kyrkogårdar. Växjö stift en kort historik Småland och Öland var under tidigaste kristna tid knutna till stiftet i Hamburg- Bremen. År 1103 lyckades den danske kungen genom intrigerande med påven och tyska kejsaren tillskapa det nordiska ärkestiftet. Utbrytningen fick sitt biskopssäte i Lund och den nordiska kyrkoprovinsen styrdes under tre kvarts sekel från Danmark. Stiftsbildningarna i den svenska delen av kyrkoprovinsen pågick dock samtidigt och när Uppsala, genom en påvlig skrivelse år 1164, blev ärkebiskopssäte bestod den nya svenska kyrkoprovinsen av fyra stift jämte Uppsala, nämligen Linköping, Skara, Strängnäs och Västerås. Sex år senare omtalas i ett gåvobrev en biskop i Växjö vid namn Balduin. Växjö stift måste därför ha tillkommit mellan 1164 och Det nya stiftet tillskapades genom utbrytning från Linköpings stift och kom att omfatta Värend, Finnveden, och Njudung. Värendsdelen utgjordes av fem härader, Allbo, Kinnevald, Konga, Norrvidinge samt Uppvidinge. Finnveden bestod av Sunnerbo och Västbo medan Njudung var uppdelat i två härader, Västra och Östra Njudung. 5

8 Uppgifterna kring vilka områden som omfattades av den nyinrättade biskopsstolen i Växjö är dock inte entydiga då Växjöstiftets avgränsning mot Linköping relativt omgående blev föremål för en segdragen konflikt främst rörande de båda landen Finnveden och Njudung vilka tillsammans med virdarnas land Värend kom att utgöra en särskild lagsaga, den s.k. Tiohärads lagsaga. Tiohäradslagens kyrkobalk utgör en viktig källa till kunskap om samhällsförhållanden under de första kristna århundradena och var den gällande kyrkolagen i Växjö stift och angränsande delar av Linköpings stift långt fram i tiden. Kyrkobalken föreskrev de rättigheter och skyldigheter som gällde beträffande uppförande av kyrka och anskaffande av inventarier härtill samt tillsättning av präst och ansvaret för dennes ekonomiska bärgning. Lagstiftningen innefattade också bestämmelser om biskopen och dennes uppgifter. Till dessa hörde framförallt vigning av präster och kyrkor men också ansvaret för läran samt utövandet av såväl administrativ som juridisk myndighet liksom ekonomisk förvaltning. Företrädarna för det nyinrättade Växjöstiftet torde ha hävdat att biskopsdömet borde sammanfalla med lagsagan. Från Linköpings stift sökte man uppenbarligen inskränka den nya stiftsbildningen till att endast omfatta Värend. Frågan kring stiftets utbredning kom slutligen att fastslås genom den påvlige legaten Vilhelm av Sabinas skiljedom 1248 genom vilken Finnveden och Njudung tilldelades Linköpingsstift medan Växjöbiskopen fick nöja sig med Värend. Därigenom kom Växjöstiftet att bli det i särklass minsta stiftet i den svenska kyrkoprovinsen med endast omkring 60 socknar. För stiftsledningen i Växjö innebar stiftets begränsade omfattning en motsvarande begränsning av ekonomiska resurser och inflytande. Ungefär ett århundrade efter Växjöstiftets bildande konstituerades domkapitlet som i stiftsstyrelsen har varit rådgivande och ställföreträdande. Domkapitlets uppgift var främst att svara för gudstjänst och undervisning i domkyrkan. År 1555, i samband med att Kalmar ordinariedöme bildades, överfördes det gamla folklandet Finnveden till Växjö stift. Finnveden utgjordes då av Västbo, Östbo och Sunnerbo härader och hade dessförinnan tillhört både Skara och Linköpings stift. 6

9 När Jönköpings och Kalmars ordinariedömen upphörde 1568 återgick man praktiskt taget till den gamla stiftsindelningen där områdena kring Jönköping, Tveta, Vista och Norra Vedbo återfördes till Linköpings stift och Mo härad till Skara stift. Östbo och Västra Njudungs härader lades till Växjö stift dit också Östra Njudungs härad fogades från Linköpings stift. År 1621 fogades också Tveta och Vista härader till stiftet i Växjö. Denna indelning av stiftet bevarades fram till 1900-talets början då en väsentlig förändring av den yttre ramen kom till stånd och Kalmar stift bildat 1603, slogs samman med Växjö stift. Beslut i frågan fattades vid 1903 års riksdag. En sammanslagning skulle äga rum i samband med nästa biskopsvakans i något av de två stiften. Detta realiserades sedan biskop Tottie i Kalmar avlidit varefter sammanslagningen ägde rum den 1 augusti Kalmar stift omfattades då av Handbörds, Stranda, Norra och Södra Möre härader samt Öland. Av svenska kyrkans tretton stift kommer Växjö på femte plats såväl med avseende på areal som på folkmängd. Växjö stift omfattar sedan 1915 större delen av Småland samt Öland. De delar som ej innefattas av stiftet är Aspelands, Sevede och Tjust härader i norra delen av Kalmar län samt Södra och Norra Vedbo härader i nordöstra delen av Jönköpings län, som alla ingår i Linköpings stift, samt Mo härad i nordvästra Jönköpings län vilket är en del av Skara stift. Växjö stift är indelat i sexton kontrakt nämligen Kinnevald, Allbo, Sunnerbo, Konga, Vidinge, Tveta, Vista, Östbo, Västbo, Västra Njudung, Östra Njudung, Norra Möre, Södra Möre, Stranda och Handbörd, Ölands norra samt Ölands södra kontrakt. Att kontrakten i officiella sammanhang ofta nämns i just denna ordning speglar stiftets utveckling med utgångspunkt från det gamla Värendsstiftet kompletterat med Kalmar stift. Vid millenniumskiftet blev Svenska kyrkan ett eget trossamfund och statskyrkan i Sverige upphörde. Växjö stift har arbetat med den kyrkliga indelningen och strukturförändringar pågår där församlingar slås samman, eller delas. För närvarande har Växjö stift 222 församlingar. Stiftets minsta församling är Jälluntofta med knappt 60 kyrkotillhöriga och den största är Jönköping Sofia med tillhöriga. I stiftet finns drygt 300 präster och drygt 100 diakoner. Foto på föregående sida: Höstdag vid Älmeboda gamla kyrka. 7

10 stenbrohults kyrkogård Stenbrohults by ligger i Stenbohult socken, Allbo kontrakt, Älmhults kommun, Kronobergs län, Växjö stift. Alvesta Växjö Uppvidinge Ljungby Lessebo Markaryd Älmhult Tingsryd Stenbrohults kyrkogård 8

11 Stenbrohult kyrkogård Kyrka och kyrkomiljö Stenbrohults nyklassicistiska kyrka ligger vackert belägen intill sjön Möckeln. I kyrkomiljön ingår även sockenstuga, kyrkstallar och lämningar av den gamla prästgården söder om kyrkan, Carl von Linnés uppväxthem som revs på 1880-talet. Kyrkan är en tidstypisk s k Tegnérkyrka med inredning som ger ett harmoniskt helhetsintryck men som genomgått förändringar under och 1900-talens renoveringar. Stenbrohults kyrka omnämns första gången 1337, ecclesie Stenbrohult. Den medeltida kyrkan var belägen norr om den nuvarande där kvarter B och C idag är belägen. Den nya kyrkan uppfördes Inom nuvarande kyrkogårdens område har den gamla prästgården varit belägen. Den var placerad söder om kyrkan. En grund efter en källare finns kvar. Prästgården fanns kvar på platsen fram till 1884 då den nya prästgården byggdes några hundra meter söderut. Under 1700-talets början verkade Carl von Linnés far som präst i Stenbrohult och Carl växte upp på prästgården tillsammans med sin bror Samuel Linnaeus. Carls föräldrar Nicolaus och Christina samt brodern Samuel är begravna på kyrkogården och en minnessten är rest norr om kyrkan. Norr om uppfartsvägen till kyrkan ligger sockenstugan som tidigare var skola. Byggnaden är uppförd i två våningar samt källare. Bakom den finns en ekonomibyggnad som idag används som förråd för maskiner och redskap som används vid vården av kyrkogården. I sockenstugans källare finns även personalutrymmen för kyrkvaktmästarna. På andra sidan landsvägen finns en del av kyrkstallarna kvar. En del revs på början av 1950-talet medan den resterande delen har bevarats. Stenbrohults kyrka uppfördes i nyklassicistisk stil. Strax norr om den stod den medeltida stenkyrkan.

12 Kyrkogårdens historia Kyrkogården har medeltida ursprung och har varit belägen även inom det område där nuvarande kyrkobyggnad idag står. Den medeltida kyrkan var placerad norr om den nuvarande och kyrkogården var med stor sannolikhet placerad på västra och södra sidan om den gamla kyrkan. Den nya kyrkan byggdes och 1831 utvidgades kyrkogården i norr. Ytterligare utvidgningar gjordes 1847, 1862 och 1889 i norr väster och söder anlades en helt ny del i sydost inom det som idag är kvarter G, H, I, J och L. Denna del förlängdes i öster 1952 efter ritningar av länsarkitekt Hans Lindén, Växjö. Samtidigt togs ett förslag fram för ny gravkarta med upprättning av rader och planering för placering av allmänna gravplatser, familjegravplatser mm. En ny mur lades längs med delar av kyrkogårdens södra del samt längs med östra och norra delen av utvidgningen från 1914 och Under 1990-talets slut anlades den senaste delen av kyrkogården planerad för såväl kist- som urngravar och som är belägen längst i söder och som även inrymmer en minneslund. Tavla över kyrkan före utvidgningen Flygfotot är ifrån 1951 och här syns utvidgningen som invigdes 1952 tydligt. Den är bara planerad med grusgångar och gräsytor. Övriga delar av kyrkogården är till största delen grustäckt och gravplatserna är omgärdade av stenramar. 10

13 Kort historik t slut byggs den nya kyrkan utvidgas kyrkogården i norr utvidgning av kyrkogården. utvidgning av kyrkogården. utvidgning av kyrkogården. nyanläggning av kyrkogård i sydost. förlängning av denna del i öster. nyanläggning av kyrkogård samt minneslund i söder. Karta över Stenbrohults kyrkogård 11

14 Beskrivning av kyrkogården idag Allmän beskrivning Kyrkogården har utvidgats vid ett flertal tillfällen men det är tre utvidgningar som syns tydligare än de andra. Nyanläggningen som gjordes 1914 i sydost, den på 1950-talet i öster samt den nyaste delen i söder som anlades på 1990-talet är tydliga då de har ett formspråk liksom gravvårdar som visar vilken tidsperiod de anlades. Kyrkogården kring kyrkan har förändrats mer även om en stor del av den norra delen har kvar ett ålderdomligt utseende med gravvårdar från tiden från 1800-talets slut. Omgärdning Kyrkogården har ingen äldre kyrkogårdsmur. Kring den del som utvidgades under 1950-talet finns en stenmur av rektangulära huggna granitblock täckta av tunnare plattor i samma material. Muren omgärdar norra och östra sidan, den södra består av ett enkelt staket av trä. På den norra sidans insida är äldre gravstenar inmurade i murens sida. Tidigare var denna del av kyrkogården inhägnad av formklippta häckar. Den västra muren är konstruerad som en stödmur av sten på vilken ett enkelt staket av trä är placerat. Längs den gamla kyrkogårdens norra sida finns ett staket av stenstolpar mellan vilka järnrör är placerade. På den östra sidan är en del en förlängning av stenmuren och i norr övergår den i en häck av hagtorn. Ingångar Huvudingången som leder in till kyrkan består av en pargrind och två enkla grindar som är placerade på båda sidor om den första. De är i smide. En ingång leder in till den del som utvidgades på 1950-talet den är försedd med en pargrind i järnsmide. På kyrkogårdens norra sida i den äldsta delen finns en ingång som inte används idag. Den består av en trappa med en pargrind i smide. Gångsystem Gången upp till kyrkan är lagd med kalkstensplattor, en del av gången ner till bårhuset är asfalterad i övrigt är alla gångar belagda med grus. Gångarna omgärdar kvarteren men det finns inga gångar inom kvarteren. En grusgång går även runt kyrkobyggnaden. Vegetation Trädkransen är blandad och består av lönn, alm och ornäsbjörk. Allén upp till kyrkan är av lind. I kvarter K - Q finns rygghäckar av oxbär. I kvarter C finns några större rhododendron liksom ask och lönn. I den del som invigdes 2000 finns en allé av jasmin. Gravvårdstyper Det intressanta med gravvårdarna i Stenbrohult är de monumentala gravstenar som vittnar om ett högt kunnande inom stenhuggerikonsten. I trakten har funnits sju stenbrott för diabas. Kyrkogården fungerade in på 1940-talet som begravningsplats även för invånarna i Älmhult. Järnvägen var en betydande del av Älmhults samhälle och det speglas även i gravvårdarna där flera är resta över järnvägsanställda och där ett antal är prydda med SJ:s emblem. Byggnader Kring kyrkan och kyrkogården finns flera byggnader kvar som minner om tiden då det var ett sockencentra. Vid kyrkan ligger församlingshemmet som tidigare var skola och nere vid vägen finns ett fint exempel på kyrkstall. Redan på 1940-talets slut beslutade man att bevara ett av kyrkstallen medan de andra revs. Norr om församlingshemmet finns en uthusbyggnad som används av kyrkogårdsförvaltningen. I kyrkogårdens nordöstra hörn är bårhuset beläget. 12

15 Kyrkogårdsmuren som anlades vid utvidgningen på 1950-talet. I muren har man murat in äldre gravstenar. Ovan samt nedan till vänster: Kyrkogården har ingen äldre kyrkogårdsmur. Förutom muren som byggdes på 1950-talet inhägnas kyrkogården med trästaket, stenstolpar mellan vilka järnrör är placerade och häck. Huvudingången som leder in till kyrkan. Ingången som leder in till den del som utvidgades på 1950-talet. En ingång som finns i kyrkogårdens norra del. 13

16 Monumentala gravstenar utförda av kunniga stenhuggare i den lokalt brutna diabasen är utmärkande för kyrkogården. Gången upp till kyrkan är lagd med kalkstensplattor, en del av gången ner till bårhuset är asfalterad i övrigt är alla gångar belagda med grus. Församlingshemmet som tidigare var skola. Gravvård rest över en som arbetat inom Statens Järnvägar och där gravstenen är prydd med SJ:s emblem. En äldre gravsten som har slipats om och återanvänts. Bårhuset. 14

17 Ovan: Kyrkstallarna. Till höger: I bakgrunden syns prästgården. På bilden syns även rester av en stenlagd väg som upptäcktes vid en arkeologisk undersökning inför utvidgningen av kyrkogården. Beskrivning av enskilda kvarter Kvarter A Allmän karaktär Kvarter A är beläget längs med kyrkogårdens västra sida. Det består av en rad av gravplatser som är placerade längs med kyrkogårdens kant. Det är ett kvarter som nästan helt består av monumentala familjegravar från den tiden då invånarna från Älmhult begrovs på kyrkogården i Stenbrohult. Flera är omgärdade av järnstaket eller stenramar. Det är ett kvarter som man redan på 1970-talet beslöt att bevara i sitt nuvarande utseende och endast få nyare gravstenar har tillkommit. Gravvårdstyper Gravvårdarna är till största delen monumentala till sin karaktär och huggna i grå granit och diabas. Här finns flera exempel på högklassig stenbearbetning. Flera omgärdas av järnstaket eller stenramar och några är även täckta med grus. De flesta är familjegravar där en eller flera gravstenar är placerade. Bland de utmärkande stenarna finns exempelvis en gravsten från 1896 över Majoren R.S.O. Greve Carl Gustaf de la Gardie och hans maka. Den är utformad som två grovhuggna pelare på ett fundament med ett skyddande bågformat tak i samma grovhuggna sten. I utrymmet som bildas under taket står en urna i sten, allt i grå granit. Andra särskilt intressanta stenar med konstnärligt värde är en gravvård utformad som en pelare och en gravvård i jugendstil prydd med i relief uthuggna rosor. Gravvårdarna är från tidsperioden 1890-tal fram till 2000-talet. Titlar är mycket vanligt och här finns exempelvis landtbrukaren, doktorn, skolkantorn, bankdirektör, postmästaren, trotjänarinnan, handlanden, källaremästaren, patron, restaurantchefen, fam kand. och ingenjören. Orter nämns ibland varav flertalet är Älmhult, som då tillhörde Stenbrohults församling. Gravvårdarna är till största delen monumentala till sin karaktär och huggna i grå granit och diabas. Här finns flera exempel på högklassig stenbearbetning. Kulturhistorisk bedömning och karaktär Ett kvarter av högt kulturhistoriskt värde där det karakteristiska är de monumentala familjegravvårdarna utförda med stor hantverksskicklighet och kunskap om materialet som i huvudsak är grå granit och diabas. Intressant är även alla titlar som visar på de yrkeskategorier som fanns i ett mindre järnvägssamhälle som Älmhult. Önskvärt är att gravvårdarna inom kvarteret bevaras som kulturgravar. Vid nytillskott bör de anpassas till befintliga gravvårdar eller få en diskret utformning. 15

18 Ovan: Kvarter A Till höger: Gravvård i jugendstil prydd med i relief uthuggna rosor. Kvarter B Allmän karaktär Kvarter B är beläget norr om kyrkan mellan kvarter A och C. Det omgärdas av grusgångar. Kvarteret är omgrävt på 1970-talet och det innebär att raderna är rätade och placerade i nord-sydlig riktning. Ytan är gräsbevuxen. Delen närmast kyrkan ingår i den äldsta kyrkogården. I kvarteret finns vattenpost, verktygsställ och soptunna uppsatt. Gravvårdstyper Gravvårdarna är främst i sten och då i grå, röd, grön granit samt diabas. Den äldsta stenen är ifrån talet, gravstenarna finns från alla årtionden från 1800-talets slut och fram till idag men den största delen är ifrån och 2000-talen. Titlar är vanliga och här finns exempelvis hemmansägaren, maskinist, f d stationskarlen, kyrkoherden, lokomotivförare, landsfiskal, bildhuggare, smedmästare, folkskolläraren, postmästaren, handlaren, mjölnaren och designer, väv och textillärare. I det sydvästra hörnet står en monumental familjegrav omgärdad av stenstolpar mellan vilka järnkedjor hänger och graven är täckt med grus. Kulturhistorisk bedömning och karaktär Kvarteret är mer anonymt och då det är omgrävt har det mist sin ålderdomliga karaktär. Intressant är titlarna som visar på de yrkeskategorier som var vanliga i ett mindre samhälle där järnvägen var dominerande och en förutsättning för utvecklingen av orten. Ett stort antal av gravvårdarna är resta över personer som då var bosatta i Älmhults samhälle som tillhörde Stenbrohults församling fram till 1940-talet. Kvarterets karaktär är splittrad med vårdar från olika epoker men det utmärkande är de monumentala gravvårdar liksom gravvårdar med titlar som är lokalhistoriskt intressanta. Dessa bör om möjligt bevaras eller återanvändas. I övrigt är kvarteret relativt okänsligt för nytillskott. Kvarter C Allmän karaktär Kvarter C är beläget i den nordöstra delen av kyrkogården och omgärdas på tre sidor av grusgångar. På den östra sidan går det samman med kvarter D. Kvarter C är ett av de kvarter som man redan på talet beslöt att bevara som det då var och inte gräva om och räta upp raderna utan endast komplettera med nya gravar. Den östra delen är den mest ursprungliga med oregelbundet placerade gravvårdar. Här finns även tre större träd, en ask och två lönnar liksom en stor rhododendron som tillhört en gravplats. Intrycket är lummigt, grönskande och oregelbundet. I området närmast kyrkan tror man att den medeltida kyrkan var belägen, här antar man även att Carl von Linnés föräldrar och bror är begravna och ett monument är rest på platsen. 16

19 Gravvårdstyper I kvarteret finns flera monumentala gravvårdar inramade av häckar, järnstaket och stenramar, några täckta med grus. Titlar är vanliga som lantbrukare, direktör, korpralen och svärdsmannen, hemmansegaren, kyrkovärden, snickaren, järnvägsman, smedmästare, läroverksadjunkten, stationsförmannen, trafikbiträde och prosten. Gravvårdarna är från tiden 1840-tal fram till 2000-talet. Största antalet är ifrån 1900-talets första hälft. Gravvårdarna är främst huggna i stenmaterial där diabas och grå granit är dominerande men det finns även gravvårdar där delar är utförda i marmor. En gravsten är även huggen i röd marmor och rest 1884 över kyrkovärden och lantbrukaren Nils Persson och hans hustru Christina Persson ( ). Vid väggen norr om vapenhuset står en gravsten rest över Prosten Jonas Nilsson ( ) graven är omgärdad av ett gjutet järnstaket och ytan är täckt med grus. Några gravvårdar är tillverkade i järn. Många av de äldre gravvårdar har ett stort kulturhistoriskt och konstnärligt värde. Kulturhistorisk bedömning och karaktär Kvarteret har ett högt kulturhistoriskt värde genom att det i sin helhet har kvar en planering som härrör från1800-talets slut/1900-talets början, samt det stora antalet äldre gravvårdar, grusade gravplatser och omgärdningar i form av järnstaket och stenramar. En av de mer unika gravstenarna är en liggande häll huggen i diabas med ett fågelbad från Här finns även lokalhistoriska värden i form av minnesstenen över Carl von Linnés föräldrar och brodern Samuel Linnaeus. Det är önskvärt att en inventering av gravvårdarna görs där varje sten bedöms kulturhistoriskt, konstnärligt, samt lokalhistoriskt. Särskilt intressanta gravvårdar bör vårdas och bevaras som kulturgravar. Helhetsintrycket som de oregelbundet placerade ålderdomliga gravvårdarna och gravplatserna utgör är av högt kulturhistoriskt värde och bör så långt som möjligt bevaras. Återanvändning av gravvårdar på sin ursprungliga plats är ett sätt att bevara den ålderdomliga karaktären. Kvarteret B:s karaktär är splittrad med vårdar från olika epoker men det utmärkande är de monumentala gravvårdar liksom gravvårdar med titlar som är lokalhistoriskt intressanta. Ovan: Gravvårdarna i kvarter C är tillverkade av såväl järn, marmor, grå granit som diabas. I kvarteret finns flera monumentala gravvårdar inramade av häckar, järnstaket och stenramar, några täckta med grus. Den östra delen är den mest ursprungliga med oregelbundet placerade gravvårdar. Till höger: En av de mer unika gravvårdarna inom kvarter C. En häll huggen i diabas med en fördjupning för fåglar att bada i. 17

20 Kvarter D Allmän karaktär Kvarter D är ett av de kvarter som man på 1970-talet beslöt att behålla som det var vid denna tid och endast komplettera med nyare gravvårdar. Kvarteret är beläget mellan kvarter C och gränsen mot kyrkbacken och sockenstugan. I kvarterets nordöstra hörn är bårhuset beläget. Gravarna är oregelbundet placerade i rader som går i nordsydlig riktning. Gravarplatsernas storlekar varierar och vissa är omgärdade av stenramar och täckta med grus. Närmast kyrkan finns några mer monumentala gravvårdar med grustäckta ytor och omgärdade av järnstaket. Gravvårdstyper Gravplatsernas storlek varierar och de är placerade i oregelbundna rader som går i nordsydlig riktning. Gravvårdarna är framförallt huggna i sten och där dominerar diabas och grå granit. Flera gravstenar har ett monumentalt utseende och visar på högt hantverkskunnande genom avancerad bearbetning. Här finns exempelvis en gravsten i blankpolerad diabas formad som en pelare rest över en stenhuggare på 1910-talet. Närmast kyrkan finns en rad med gravplatser omgärdade av järnstaket som kom till på talets slut. Ytorna är grustäckta och där växer vintergröna och ormbunkar. Gravstenarna har t ex formen av pelare eller obelisker huggna i diabas eller grå granit, hällar formade som sköldar och gravstenar krönta med kors ibland med detaljer i marmor exempelvis två fattade händer. Staketen är smidda eller gjutna i järn och svartmålade ibland med detaljer målade i silverfärg. Största antalet gravvårdar är ifrån 1880 och fram till 1950 men i kvarteret finns gravstenar från 1850 och fram till nutid. Titlar är vanliga och även minnesord/bibelordshänvisningar förekommer. Bland titlar märks exempelvis byggmästare, köpmannen, småskolläraren, nämndemannen och häradssnickaren. Kulturhistorisk bedömning och karaktär Kvarteret har ett högt kulturhistoriskt värde genom att det har kvar sitt utseende sedan slutet av talet/början av 1900-talet. Det stora antalet monumentala gravvårdar som visar på högt hantverkskunnande bidrar till värdet. Det är önskvärt att en inventering av gravvårdarna görs där varje sten bedöms kulturhistoriskt, konstnärligt, samt lokalhistoriskt. Särskilt intressanta gravvårdar bör vårdas och bevaras som kulturgravar. Helhetsintrycket som de oregelbundet placerade ålderdomliga gravvårdarna och gravplatserna utgör är av högt kulturhistoriskt värde och bör så långt som möjligt bevaras. Återanvändning av gravvårdar på sin ursprungliga plats är ett sätt att bevara den ålderdomliga karaktären. Flera gravstenar har ett monumentalt utseende och visar på högt hantverkskunnande genom avancerad bearbetning. 18

21 Ovan samt nedan till vänster: Gravstenarna har t ex formen av pelare eller obelisker huggna i diabas eller grå granit, hällar formade som sköldar och gravstenar krönta med kors ibland med detaljer i marmor exempelvis två fattade händer. Staketen är smidda eller gjutna i järn och svartmålade ibland med detaljer målade i silverfärg. Gravsten i blankpolerad diabas formad som en pelare rest över en stenhuggare på 1910-talet. En gravvård gjuten i järn från 1800-talets mitt. 19

22 Kvarter E Allmän karaktär Kvarter E är beläget i kyrkogårdens sydvästra del och gränsar mot kvarter F i öster och kvarter A i väster. I norr ligger kyrkan. Kvarter E är ett av de kvarter som planerades om under 1970-talet och gravvårdarna placerades i räta rader. I kvarterets nordvästra hörn har man samlat ett större antal ålderdomliga gravvårdar som troligtvis inte har haft sin ursprungliga plats på detta ställe. Ytan är gräsbevuxen och gravvårdarna är placerade i rader som går i nordsydlig riktning. Gravvårdstyper I den nordvästra delen av kvarteret är ett antal äldre gravvårdar placerade. De är från 1800-talets slut och de är både i grå granit eller järn, vissa med detaljer av marmor. Vissa är mer monumentala medan andra är låga, mindre gravstenar resta till minne av barn. Gravvårdarna i den övriga delen är ifrån 1920-talet och fram till idag. De är främst tillverkade i diabas och grå granit och är låga och rektangulära till sin form. Krönen varierar mellan att vara raka och oregelbundet eller regelbundet rundade. Bland gravstenar från 1970-talet och framåt är en stor del tillverkad i röd granit. Ortnamn är vanligt liksom titlar. Bland titlar kan nämnas fjärdingsman, mormor, lokreparatör, glasslipare och vagnstillsyningsman. Bland de mer intressanta gravvårdarna kan nämnas exempelvis ett gjutjärnskors som är rest över en ung studerande man 1853, en avbruten pelare, en obelisk samt tre små gjutna gravvårdar med marmorplattor och krönta med kors i marmor vilka är resta över barnen Ehle som dog i späda år. Kulturhistorisk bedömning och karaktär Kvarterets karaktär är splittrad med vårdar från olika epoker. Särskilt intressant är de ålderdomliga gravvårdar som är placerade i kvarterets nordvästra del. Dessa bör om möjligt bevaras och vårdas. I övrigt är kvarteret relativt okänsligt för nytillskott. I den nordvästra delen av kvarteret är ett antal äldre gravvårdar placerade. De är från 1800-talets slut och de är både i grå granit eller järn, vissa med detaljer av marmor. Vissa är mer monumentala medan andra är låga mindre gravstenar resta till minne av barn. Gravvårdarna i större delen av kvarteret är ifrån 1920-talet och fram till idag. De är främst tillverkade i diabas och grå granit och är låga och rektangulära till sin form. Bland gravstenar från 1970-talet och framåt är en stor del tillverkad i röd granit. 20

23 Kvarter F Allmän karaktär Kvarter F är ett av de större kvarteren till ytan vilket är beläget söder om kyrkans sydvästra del. Kvarteret gränsar till kvarter E och H och omgärdas av grusgångar på alla sidor. De närmaste raderna i kvarterets östra del innehåller en del monumentala gravvårdar av diabas och grå granit. Övriga gravvårdar är lägre och blandningen är stor vad det gäller material liksom ålder. Här finns såväl röd som grå granit, diabas och andra mer sentida material. Gravvårdstyper Gravvårdarna är ifrån 1800-talets slut och fram till idag vilket ger ett blandat intryck av olika form och stenmaterial. Det finns såväl låga breda gravvårdar som högre mer monumentala och de är tillverkade i grå och röd granit samt diabas. Det finns även ett kors i gjutjärn som är monterat på en sten i diabas samt ett kors i marmor. Ortnamn och titlar är vanligt, däremot inte minnesord och bibelordshänvisningar. Bland titlar finns t ex dövstumsläraren, lantbrukaren, soldaten, stenhuggaren, f d järnvägstjänstemannen och fotografisten. Intressanta gravvårdar är t ex de monumentala gravvårdarna i de östra raderna som en avbruten pelare och två obelisker i diabas. Andra är järnkorset som är placerat på en sten i diabas och en familjegrav över fam Risberg som är vackert dekorerad med trädgrenar som omramar den låga, breda välvda gravstenen. Kulturhistorisk bedömning och karaktär Kvarterets karaktär är splittrad med vårdar från olika epoker men det utmärkande är de monumentala gravvårdar. Dessa bör om möjligt bevaras eller återanvändas. I övrigt är kvarteret relativt okänsligt för nytillskott. Ovan och till höger: Kvarter F är ett av de större kvarteren till ytan. Gravvårdarna är ifrån 1800-talets slut och fram till idag vilket ger ett blandat intryck av olika form och stenmaterial. Det finns såväl låga breda gravvårdar som högre mer monumentala och de är tillverkade i grå och röd granit samt diabas. Familjegrav över fam Risberg som är vackert dekorerad med trädgrenar som omramar den låga, breda välvda gravstenen. Gravsten i diabas från 1909 med en bild från ett oljetryck med motivet Jesu heliga hjärta ingraverad. 21

24 Kvarter G Allmän karaktär Kvarter G är beläget längs med den norra kyrkogårdsmuren i den del som utvidgades Kvarteret omgärdas av grusgångar. Det består av en rad med familjegravar där sex av dem är omgärdade av stenramar och täckta med gräs liksom en som är omgärdad av en låg häck. Ytan är i övrigt gräsbevuxen. Gravvårdstyper Gravvårdarna är resta över familjegravar och vissa är inte märkta med årtal utan endast med uppgifter om familjenamnet. De äldsta daterade är från 1920-talet och den yngsta från Det finns såväl höga mer monumentala gravvårdar, kors som låga breda i grå granit, diabas och labrador. Kulturhistorisk bedömning och karaktär Kvarteret har kvar sin ursprungliga planering med familjegravar och speglar flera decenniers utveckling av gravvårdars utförande. Särskilt intressant är de med stenram och häckar omgärdade gravplatserna. Önskvärt är att de gravplatser som idag är grustäckta och omgärdade av stenramar eller häckar underhålls liksom att gravvårdar utförda i diabas och med högt konstnärligt och kulturhistoriskt värde bevaras eller återanvänds på sin ursprungliga plats. Kvarter H Allmän karaktär Kvarter H är beläget i den västra kanten av den del som utvidgades I dess norra del finns släkten von Horns gravkapell. Inom kvarteret finns fem gravplatser som omgärdas av stenramar och täcks med grus. Kvarteret är avsett för familjegravar och de äldsta bland de som är daterade är ifrån 1920-talet och de senaste är ifrån 1980-talet. Gravvårdstyper Gravstenarna är av olika form och material. Några är monumentala medan andra är enkla rektangulära till sin form. Diabas och grå granit är det vanligaste stenmaterialet men där finns även enstaka stenar i röd granit. Titlar är vanligt och några gravstenar är även försedda med ortnamn. Bland titlar kan nämnas korpralen, skogsförvaltaren och handlanden. Bland de unika stenarna finns exempelvis en hög och smal gravsten i grå granit som är grovt huggen med en medaljongformad slät yta i dess mitt där inskriptionen är placerad. Stenen har en spetsig avslutning uppåt och hela graven är omgärdad av en stenram där ramen med jämna mellanrum är försedd med en stående sten i samma form som gravstenen. En grav är omgärdad av en stenram med stenstolpar mellan vilka kedjor är fästa. Kulturhistorisk bedömning och karaktär Kvarteret har kvar sin ursprungliga planering med familjegravar och speglar flera decenniers utveckling av gravvårdars utförande. Särskilt intressant är de med stenram och häckar omgärdade gravplatserna. Önskvärt är att de gravplatser som idag är grustäckta och omgärdade av stenramar eller häckar underhålls liksom att gravvårdar utförda i diabas och med högt konstnärligt och kulturhistoriskt värde bevaras eller återanvänds på sin ursprungliga plats. 22

25 Foto: Bild Bildtext bild 50 och 51: Kvarteret består av en rad med familjegravar där sex av dem är omgärdade av stenramar och täckta med gräs liksom en som är omgärdad av en låg häck. Inom kvarter H är släkten von Horns gravkapell placerat. Ovan samt nedan till vänster: Kvarteret är avsett för familjegravar varav fem gravplatser omgärdas av stenramar och täcks med grus. 23

26 Kvarter I och J Allmän karaktär Kvarter I är placerade mitt i den del av kyrkogården som utvidgades 1914 de gränsar till kvarter G, H, L och J. Kvarteret är indelat i tre delar som skiljs åt från varandra med grusgångar. Varje del består av två rader med gravstenar som är placerade med ryggarna mot varandra. Ytan är gräsbevuxen. I kvarterets sydvästra del finns en släktgrav som är omgärdad av fjorton höga cypresser. Kvarter J är placerat mitt i den del av kyrkogården som utvidgades 1914 de gränsar till kvarter I, H, L och K. Kvarteret skiljs åt mot kvarter I med en häck av häckoxbär. Fyra rader av gravvårdar står i kvarteret och ytan är gräsbevuxen. Gravvårdstyper De flesta gravarna är ifrån 1930-, 40- och 50-talen men det finns gravar från 1920-talet och fram till idag. Största delen av gravvårdarna är breda låga eller breda rektangulära med raka eller rundade krön, huggna i röd och grå granit och diabas. Nio av gravarna är omgärdade av stenramar och täckta med grus. Titlar finns och där kan nämnas exempelvis hemmansägare, handlanden, chauffören och civilingenjören. Kulturhistorisk bedömning och karaktär Kvarteren har kvar sin ursprungliga indelning och speglar flera decenniers utveckling av gravvårdars utförande. Särskilt intressant är släktgraven i kvarter I som är omgärdad av cypresser liksom de gravplatser som är omgärdade av stenramar och täckta med grus. Önskvärt är att de gravplatser som idag är grustäckta och omgärdade av stenramar eller häckar underhålls liksom att gravvårdar utförda i diabas och med högt konstnärligt och kulturhistoriskt värde bevaras eller återanvänds på sin ursprungliga plats. Kvarter K och M Allmän karaktär Kvarter K och M är belägna i kanten av den del som utvidgades Kvarteren är långsmala och varje kvarter har en rad med gravvårdar avsedda för familjegravar. Gravvårdarna är placerade med ryggarna mot varandra. En rad med björkar står mellan de båda kvarteren. Gravvårdstyper Största andelen gravstenarna är ifrån 1950-talet och de äldsta är från 1920-talet. Kvarteret har sedan använts kontinuerligt fram till 1990-talet. I kvarteret finns främst låga breda gravstenar huggna i grå eller röd granit med rundade eller raka krön. Tre gravplatser är försedda med stenram och grusade ytor och en är omgärdad med en buxbomshäck, även den med grusad yta. Bland de mer speciella gravvårdarna finns exempelvis en av smidesjärn rest över en smed och en formad som en bro rest över en brobyggare. Titlar är vanligt och där finns några speciella som svenskamerikanen, brobyggaren, elektrikern och smeden. Kulturhistorisk bedömning och karaktär Kvarteret har kvar sin ursprungliga planering med familjegravar och speglar flera decenniers utveckling av gravvårdars utförande. Särskilt intressant är de med stenram och häckar omgärdade gravplatserna. Önskvärt är att de gravplatser som idag är grustäckta och omgärdade av stenramar eller häckar underhålls liksom att gravvårdar utförda i diabas och med högt konstnärligt och kulturhistoriskt värde bevaras eller återanvänds på sin ursprungliga plats. 24

27 Kvarter I är indelat i tre delar som skiljs åt från varandra med grusgångar. Ovan samt till höger: Särskilt intressant är släktgraven i kvarter I som är omgärdad av cypresser liksom de gravplatser som är omgärdade av stenramar och täckta med grus. Kvarter J skiljs åt mot kvarter I med en häck av häckoxbär. Fyra rader av gravvårdar står i kvarteret och ytan är gräsbevuxen. Ovan samt nedan till vänster: Kvarter K och M är belägna i kanten av den del som utvidgades Kvarteren är långsmala och varje kvarter har en rad med gravvårdar avsedda för familjegravar. Gravvårdarna är placerade med ryggarna mot varandra. Gravvård av smidesjärn rest över smeden Gustav Lindkvist. 25

28 Kvarter L Allmän karaktär Kvarter L är beläget i den södra kanten av den del som utvidgades Det är avsett för familjegravar och här finns ett antal mer monumentala gravvårdar omgärdade av stenram eller häck och med grusade ytor. Gravvårdstyper Flera monumentala gravvårdar placerade inom omgärdningar i form av stenram, häck och gjutjärnsstaket. Gravstenarna är huggna i diabas eller röd och grå granit. De äldsta är troligen från 1910-talet och de yngsta från 1990-talet. Bland mer speciella gravvårdar märks två tumbor samt en stående gravsten dekorerad i jugendstil. Kulturhistorisk bedömning och karaktär Kvarteret är kulturhistoriskt intressant genom de monumentala familjegravarna från olika tidsepoker i olika material och med olika formspråk. Önskvärt är att de gravplatser som idag är grustäckta och omgärdade av stenramar eller häckar underhålls liksom att gravvårdar utförda i diabas och med högt konstnärligt och kulturhistoriskt värde bevaras eller återanvänds på sin ursprungliga plats. Kvarter N Allmän karaktär Kvarter N är placerat i den del som utvidgades 1952 i områdets norra del längs med kyrkogårdsmuren. Kvarteret är långsmalt till sin form och är anlagt för familjegravar. Gravvårdarna är placerade med ryggarna mot rygghäckar i häckoxbär. Raderna är korta och består av en gravvård ofta en familjegrav. Ytan är gräsbevuxen. Gravvårdstyper Gravvårdarna är från främst från och 70-talen och består framför allt av familjegravar. Diabas och röd granit dominerar men här finns även två gravstenar huggna i vit marmor. Gravstenarna är breda och låga med rakt eller rundat krön. På några nämns ort, titel finns bara nämnt på en sten, Svenskamerikanen liksom minnesord Vila i frid. Kulturhistorisk bedömning och karaktär Ett för tiden tidstypiskt men särskilt format kvarter med lågmält hållna gravvårdar placerade längs med rygghäckar. För att bevara kvarterets karaktär är det viktigt att rygghäckar bibehålls och att eventuella nya gravvårdar hålls i samma låga höjd som övriga gravvårdar inom kvarteret. 26

29 Kvarter L är avsett för familjegravar och här finns ett antal mer monumentala gravvårdar omgärdade av stenram eller häck och med grusade ytor. Kvarter N är placerat i den del som utvidgades 1952 i områdets norra del längs med kyrkogårdsmuren. Kvarteret är långsmalt till sin form och är anlagt för familjegravar. 27

30 Kvarter O och P Allmän karaktär Denna del av kyrkogården anlades på 1950-talet och de äldsta gravvårdarna är ifrån denna tid. Kvarteren har sedan använts kontinuerligt. Kvarter O och P är beläget i den östra delen av kyrkogården och gränsar mot kvarter M, N, R och Q. Kvarteret har rygghäckar av Häckoxbär längs vilka gravvårdarna är placerade med ryggarna mot häcken. De båda kvarteren delas av från varandra genom en grusgång och omgärdas även av gångar belagda med grus. Ytan är i övrigt gräsbevuxen och det finns inga gångar mellan raderna av gravar. Gravvårdstyper Gravstenarna inom kvarteren är typiska för sin tid - låga och breda, rektangulära stenar med raka eller rundade krön huggna i diabas, röd eller grå granit. Både orter och titlar är vanliga och bland titlar kan nämnas exempelvis: verkmästare, glasarbetaren, skräddaremästaren, järnhandlaren, konsthandlaren, stationsinspektör. Minnesord är inte så vanligt. Bland de mer ovanliga gravvårdarna kan nämnas en gravsten i grå granit utförd som en sockel i två våningar och krönt med ett kors i metall. Kulturhistorisk bedömning och karaktär Ett för tiden tidstypiskt kvarter med lågmält hållna gravvårdar placerade längs med rygghäckar. För att bevara kvarterets karaktär är det viktigt att rygghäckar bibehålls och att eventuella nya gravvårdar hålls i samma låga höjd som övriga gravvårdar inom kvarteret. Kvarter Q Allmän karaktär Kvarter Q är beläget inom den del som anlades på 1950-talet. Kvarteret är långsmalt till sin form och är placerat längs med den södra gränsen. Inom kvarteret finns endast en släktgrav som är placerad vid en stor solitär bok. Gravvårdstyper Gravvårdarna är utformade som rektangulära hällar i granit på vilka en platta i koppar med namn och datum i relief är fäst. I hällens hörn är ringar fastsatta som kan användas för att lyfta upp hällen. Gravvårdarna är fyra till antalet. Kulturhistorisk bedömning och karaktär Gravplatsen under den stora boken med sina speciellt utformade gravvårdar i form av hällar i granit med inskriptionsplattor i koppar är kulturhistoriskt intressant. 28