I höet med en författare och nätter hos Don Juan

Transkript

1 I höet med en författare och nätter hos Don Juan Att också mina egentliga cykelturer i Provence fick ligga i träda några år och min nya boplats blev det där vandrarhemmet i Aix les Bains i franska Alperna hade sin egen förklaring: Jag hade hemma läst en rad berättelser från en trakt i Savoie, den del av Frankrike som begränsas av Genèvesjön i norr. Den som förr tillhört ett enormt fristående landområde, inte delat av någon gräns eller sjö, med egen rödvit korsflagga och styrt från italienska halvön. Flaggan ser man vaja också numera ibland lite demonstrativt signalerande krav på självstyre och den pryder ofta varor och viner från regionen. Berättelserna jag läst, ursprungligen skrivna på engelska, hade gjort mig nyfiken. De innehöll lyriska och målande beskrivningar av berg som jag ville se, träd som jag ville höra susa, en himmel över ett alplandskap som jag på något sätt kände att jag behövde. Och kärleksfulla porträtt av udda människor, präglade av detta landskap och som skapat dess gamla bykulturer och berättelser. På en omslagsflik till en av böckerna stod namnet på byn i dessa bergstrakter där den engelskfödde författaren bodde. Jag beslöt att försöka hitta dit, helst som en vän med tv hade sett honom i en dokumentär och tyckt att han liknade mig lite. En vänlig tv-producent skickade mig programmet så att jag själv kunde se det på lånad tv och ja, han kändes som gammal vän. Fortfarande kunde man då skicka cykeln på järnväg och jag letade upp en större station i området som hade ett vandrarhem, sände cykeln dit och reste sedan efter. En extra Finger puff hade jag fått under ett möte mitt i den småländska storskogen, med en kvinna som talat med värme om Savoie. Hon hade bott där i långa perioder. Och jag hade läst om hur filosofen Rousseau bott och vandrat i dessa trakter. Nattåget tog mig denna gång söderut genom Tyskland med morgonbyte i Basel, just innanför den schweiziska gränsen. En stunds uppehåll på en bänk utanför stationen, så att jag hann notera att spårvagnarna slängde i kurvorna som hemma i Göteborg, men var gröna i stället för blå, att gubbarna på bänken intill mig pratade en tyska som lät annorlunda än den jag lite kände till. Fönsterutsikten från det schweiziska tåget drog blicken tvärt uppåt till snövita alptoppar, följde branta lummiga sluttningar, oftast med rader av vinstockar, ned mot långa sjöar, inklämda mellan bergen. Och till vägar som väckte lust: Där skulle Mustangen trivas Tåget nådde slutligen Genèvesjön, förstod jag av storleken, med franska berg på motsatt sida. Sjön bildar ju gräns här. Staden Lausanne som vi passerade, visade mest bara hustaken: Från stationsområdet störtade sig gatorna brant ned mot vattnet. Och så rullade vi in i Genève, men bara för ett snabbt tågbyte. Jag hastade nedför trappor och upp igen i strömmen av människor, på jakt efter en perrong 99

2 100 för det franska tåget. Jag fann den, lite avskilt, med egen väntsal och med pass- och tullkontroll: Schweiz är ju inget EU-land. Jag hann precis klämma mig in i en kupé, innan tåget drog igång. Det hade sin slutstation vid Medelhavskusten, men jag skulle åka några mil bara, till alpstaden Aix-lex-Bains. Dit hade jag adresserat cykeln. Redan när jag steg av tåget i eftermiddagssolen kände jag mig hemma också här. Men denna stad verkade stor, trafiken flöt tät mellan ljussignalerna; trottoarerna fulla av folk, kaféstolarna upptagna. Taxibilar stod på rad utanför stationen, och en chaufför visade mig till en hållplats för en buss till vandrarhemmet. Honom skulle jag komma att ha trevliga pratstunder med under många kommande besök. Vandrarhemmet var stort, såg nytt ut. När jag kom, så här i mitten av juni, vimlade gårdsplanen av stojande barn. De hade stället som lägerskola. De skulle segla i den stora, vackra sjön som jag sett när jag steg av bussen; träna bergsklättring i branterna som kändes nästan på armslängds avstånd; göra naturstudier och förstås öva sig i att vara hemifrån, samman med kamrater och ledare. Allt detta berättade en trevlig lärare. Jag blev vänligt visad till receptio nen och fick en bädd. I vandrarhemsköket höll vanliga vandrare på att laga mat och drog mig snabbt in i samtal och presentationer. En tjej kom från Canada, några från USA; en var irländska just så grant rödhårig som hon borde vara. Ett par hade tagit sig den långa vägen från Australien. Ett ungt gäng, alltså, som påminde om det jag haft som köksvänner i Fontaine de Vaucluse. Men de långväga gästerna här berättade samfällt att de kommit till Europa för att hitta sina rötter, att de skulle resa omkring under flera månader, och inte bara i Frankrike. Bara irländskan var där för att semestra på badplatsen ett stycke bort privat ägd med inträdesavgift, fann jag så småningom. Den ljumma stjärnklara kvällen blev sen, inte under en doftande lind här, men med en tvåtusenmeters bergskedja nästan som naturlig vägg för terrassen utanför köket. Vi talade engelska, enklare för mig, men ändå lite bakvänt: Vi var ju i Frankrike! Värden, Monsieur Pierre, som med åren har blivit en verklig vän, dök upp och var bestämd på tu man hand: Här talade man franska! Och när jag stakade mig var han mycket generös och uppmuntrande: Tänk på att jag inte kan ett enda ord svenska! (Tänkvärd inställning i vårt invandrarland!) Mustangen hade inte kommit till stationen, men jag letade rätt på en bokhandel för att på en lokal karta söka reda på den där författarbyn. Det visade sig vara svårt. Namnet dök upp både här och där, precis som det ju i Sverige kan finnas åtskilliga Bergviken, eller Storbyn ganska nära varandra. Det hela verkade som att söka en nål i en höstack tills jag plötsligt fick syn på en flod med ett namn som jag kände igen från berättelserna, och i dess närhet också bynamnet. Där! Högt uppe i bergen, många mil från vandrarhemmet. Någon järnväg gick inte dit, ingen bussförbindelse heller, fick jag veta.

3 Men Mustangen dröjde. Stationskillarna var lika olyckliga som jag, när jag återkom morgon efter morgon. Snart med en bulle till kaffet som vi drack ihop på bagageavdelningen, innan jag tog mig runt i de dramatiskt vackra omgivningarna. Till fots eller längre med min interrailbiljett. På kvällarna nedanför berget drack jag vin tillsammans med vandrarhemsungdomarna, fick lyssna till deras dagsäventyr och livsupplevelser och trivdes i den annorlunda miljön. Dagarna gick Mustangen syntes inte till, och till sist tog jag ett tåg åt byhållet och ställde mig sedan vid vägkanten och fick snart lift med en ung man som kände till byn och skulle ditåt. I rasande fart tog han kurvorna som förde oss allt högre mot himlen och de snöklädda topparna på lite avstånd. Mont Blanc var en av dem hade jag sett på kartan. När bynamnet dök upp på en skylt med anvisningen 3 km (som till Posten tre gånger!), bad jag att få bli avsläppt. Jag ville, om inte på cykeln, så i alla fall på egen hand ta mig fram till författarstugan. En smal väg vindlade uppåt, förbi branter med ungdomar i rep och selar intill en liten sjö med sportfiskare, förbi fält med prästkragar och ängsklockor, doftande fläderblom och klingande koskällor. Smultronen längs vägen smakade barndom; några bär på ett strå fick bli en liten present. En klunga hus dök upp och i den en mycket liten butik. Dit gick jag in för att fråga. Och Jodå, han bodde någon kilometer längre bort. Jag såg hur kvinnan grep telefonen, just när Franska Savoie har egen flagga jag gav mig iväg. och historia. Från tv-filmen kände jag väl igen den lilla blå cittran under ett träd intill det stora gammal dags huset, just där byvägen krökte sig. På min försiktiga knackning kom en medelålders kvinna snabbt i dörren. Jag var väntad, jag förstod att butiksdamen hade förvarnat. Om författaren själv på filmen hade verkat vänlig, gällde det i än högre grad denna livs levande kvinna som var hans fru. Hon bjöd mig omedelbart in, hälsade mig på engelska och stack en kaffemugg i min hand, medan jag berättade om mina läsupplevelser och min längtan efter berättelsernas verklighet. Hon såg ut att bli uppriktigt glad åt smultronstrået och den lilla planta med styvmorsvioler som jag tagit med hemifrån. Den var menad som en hälsning från min barndoms ångermanländska lägdor. Vi hade vårdat den omsorgsfullt på vandrarhemmet, sjungit våra hemländers sånger för den. Återigen denna känsla av gemenskap. Och fast jag naturligtvis störde, en alldeles okänd, oanmäld människa, tog hon mig ut till cittran och styrde uppåt, uppåt, för att visa mig var de bott som nygifta för många år sedan, på en säter, omgiven av färgstarka blomsterfält strax under himlen. En miljö som jag kände igen från några 101

4 Bakom varje vägkrök väntar äventyr av berättelserna. Jag fick en liten blomma jag också. En blå, som nu ligger pressad i en av böckerna här hemma. Bergets namn har jag senare hört nämnas i Tour de France- sammanhang, sett andra cykellopp dra ditåt och har själv knatat upp till toppen en gång i dimgrått väder. Berget är till och med högre än Mont Ventoux och det höga berg som vandrarhemmet i Aix hukar under, några mil bort. Och med det majestätiska vitglänsande Mont Blanc i en toppkedja bara några klara mil åt öster. Visserligen blev det inget egentligt författarmöte, men detta räckte alldeles väl. Jag hade fått se bergen, träden; uppleva himlarymden över ängar och kor; känt igen stämningen från böckerna, dofterna; skymtat några av de åldriga byborna och fått ett oförglömligt möte med hans fru, B. Lyckan stod mig bi också med lift tillbaka, och på vandrarhemmet packade jag samman mina saker, tog adjö och satte mig på tåget för den långa resan hemåt dagen därpå. Men cykeln kunde ju inte bara ha gått upp i rök och jag ville åtminstone ha någon slags ersättning från järnvägsbolagen. Så hemma ringde jag den franska stationen men hann knappt mer än säga mitt namn, förrän en av mina gossar ropade att hojen stod där. Och eftersom min interrailbiljett inte var förbrukad, hoppade jag på ett södergående tåg igen och kom någon dag därpå till vandrarhemmet. Några av ungdomarna var fortfarande kvar i kvällsstämningen under berget och gjorde stora ögon när jag dök upp igen. På cykeln! Samtalet tog bara vid, där det slutat. Och nu visste jag ju ungefärligen vägen till den där cittran under trädet. Bara någon övernattning efter vägen skulle jag behöva, och kanske hade Författaren återvänt från Paris? Det hade han. Deras tonårige son, Yves, var också hemma, och det var som om vi alla varit gamla vänner. Jag bjöds på soppa i det stora gammaldags köket, och 102

5 eftersom det blev sen kväll envisades de med att jag skulle stanna över natten. Det lilla rummet med gästsäng hade en vägg täckt av F.:s böcker i olika översättningar. Ett par på svenska fick jag som gåva. Jag hade i ett antikvariat därhemma funnit ett exemplar av en av Sara Lidmans få böcker i engelsk översättning. Jag ville bjuda på något svenskt litterärt som jag trodde skulle passa. Jag hade hört Sara tala om denne engelske kollega som sin broder i anden. Hon var dock ett okänt namn här, men boken mottogs med nyfikenhet. Jag hade själv bara läst den på svenska och undrade lite över hur översättaren lyckats överföra dess västerbottniska och ålderdomliga dialekt och miljöns kulturella särprägel till engelska. Jag vet ju hur sådant kan skapa problem: En av mina iranska vänner som fått Torgny Lindgrens novellsamling Merabs skönhet, fann dessa berättelser så fängslande att han ville tolka dem till persiska. Hans färdigheter i svenska är ypperliga men också Lindgrens språk är ju starkt arkaiserande och berättelserna präglade av samma bibelstränga västerbottenskultur som Sara Lidmans. Min iranske vän har rådfrågat muslimska lärde för att kunna ge en motsvarande tids- och språkfärg åt sin persiska tolkning. Den kan jag inte ens läsa och jämföra, men hans projekt är numera i hamn och utgivet i Iran alldeles nyligen. Nu har han tagit sig an romanen Pölsan. Hit till alpbyn kom jag för övrigt också att en annan gång ta med just Merabs skönhet, i engelsk tolkning. Den blev mycket uppskattad: En av de bästa berättelser om kor som jag läst, berömde F. den i en sedermera införd artikel i svenska Aftonbladet. (Det är Merab som är kon.) Jag sov så gott i den lantliga stillheten bland alla böcker och med den stora stjärnhimlen därutanför, och anade knappast att jag nästa morgon hux flux skulle bli lantarbetare! Det hela var så enkelt: Huset hyr familjen av Louis, kobonde i den lilla byn. Man märker tydligt hur olika tider här vävs in i varandra. Byggnaden i åldersgrått trä är mycket gammal och omodern. Dess hjärta är köket med en kamin som står för den väsentliga uppvärmningen. Men här finns både tvätt- och diskmaskin. I ett rum därinnanför har B. sin arbetsplats med moderna hjälpmedel som fax och dator, men toaletten är ett gammalt utedass. En rikblommande gul klängros doftar intill haspdörren. Dasstömningen har F. berättat om i en liten rolig text som en pendang till Bengt Anderbergs uppsats i samma ämne från hans Bornholmshorisont. Ett lustigt sammanträffande! Författare tömmer dass som en filmtitel! Rosenrankan brukar jag få ansa. Som på alla andra gamla bondhus i trakten löper längs husets hela framsida en balkong med träräcket i spetsmönster under drivor av hängpelargonier i olika röda nyanser. Sommartid blir husen vykortsvackra. 103

6 104 Hyran betalar familjen till bonden Louis i arbetsdagar, framför allt under skördetid. Och just nu var det dags för höbärgning. Gräset hade växt bra, vädret var bästa tänkbara, man hade redan varit igång någon dag, och ville jag kanske vara med? Är det fler än jag som tycker att man som gäst kan känna sig onyttig, och som välkomnar att bli satt i arbete, om så bara med att skala potatis eller torka disken, för att liksom smälta in lite i familjelivet, inte bara passas upp? Man får så naturliga pratstunder när man gör något tillsammans. Också på kalas drar jag mig gärna ut i kökets stök och samvaro. Och nu skulle jag få vara med i höbärgningen! Jag hade sett en stor svart Honda motorcykel intill cittran på gårdsplanen, och nu blev jag erbjuden att ta ett tag om den stadiga Författarmidjan för att hålla mig fast i fartkurvorna till bondens hus och höängar lite högre upp i bergen. Bonden Louis var i min ålder och pratade snabb franska, kanske på en lokal dialekt, och jag förstod inte mycket. Men jag kände mig välkommen, och F. och Yves fanns ju där. Hans hus var enormt och rymde på gammaldags sätt allt, d.v.s. allt var sammanbyggt: boningshus, ladugård, höskulle Utsikten från gårdsplanen nästan osannolikt vid, bort mot Mont Blanc och mot blomsterkullar och dalgångar på närmare håll. Koflocken som rörde sig på lite avstånd och bröt stillheten med sina skällor, var hans. Visserligen körde Louis traktor, men för övrigt hade nog det mesta på gården gått i arv i generationer. Och allt skulle också ske enligt gamla mönster, också förstås att bärga hö. Här var det inte några inplastade höbullar som gällde. Nej, F., Yves och jag stannade i den katedralhöga höladan. Yves och min uppgift var att i en stor sug mata in det hö som Louis kom med från fälten, gungande högt på en skrinda, och som vräktes ned på det bossiga golvet. F. klättrade på en ranglig stege en våning upp för att baxa hösuget tillrätta i ladan. Det var ett tungt jobb att lasta högaffeln lagom full och bära fånget fram till sugen som snörvlade upp det i väldig fart. Jag välsignade mina cykelarmar, och vi gnetade på i hettan och den allt dammigare luften. Medan vi väntade på Louis lass, tog vi pauser ute i skuggan vid en stor stenbassäng, och F. fiskade upp en flaska hemgjord cider som hängde i ett snöre. Ur en kran kom friskt vatten från bergen. Så kom Louis med dagens näst sista lass. F. och Yves visste genast vad det betydde: Nu skulle vi ta matpaus, också fast mörka moln samlats vid horisonten och man skulle ha trott att det brådskade med det sista lasset. Men enligt traditionen gick vi nu in i det stora köket, där matbordet stod som en ö mitt på golvet. F. och Yves var hemmastadda, och ur de bastanta vackra gamla skänkskåpen letade de tre karlarna fram kaffekoppar, små glas, ost, bröd, smör och socker, medan kaffet droppade i bryggaren. Flaskan med gnôle kom fram. Drycken hade jag läst om i en av berättelserna och visste att den var gjord på plommon.

7 Det blev en glad måltid, utan brådska trots regnmolnen. Allt utom kaffet och sockret kom från gården också osten som Louis ystat. Den var en liten utsökt variant av de lokala jättelika Tommehjul jag sett på marknader i trakten, och den fick applåder. Louis sken som solen. Den gassade genom fönstren och livade flugorna kring bordets godsaker och kring fluggirlangens dödsfälla över kaffekopparna. Genom den tunna väggen mot lagården hördes rasslet från ett par kor som av någon anledning inte var ute med de andra. Och jag mindes plötsligt sådana här Snöhättan på Mont Blanc bländar nästan i solskenet. stunder från tidiga barndomen, då vi hälsade på en bondfamilj i Jämtland. Lukterna var desamma, flugornas klibbiga dödskamp lika hemsk. Fast där hade inte vankats någon gnôle det lokala hembryggda brännvinet! Här smakade det gott och var rusande starkt, och det sista lasset hö vispade vi in med förstärkt energi. Regnet slapp vi. En frisk sensommardag under en senare resa gick jag med F. och plockade plommonen till det årets gnôle från Louis egna gamla träd i sluttningen med den överväldigande utsikten. Men nu tog vi oss efter det sista hölasset ned till den måltid som B. dukade fram i skuggan under ett äppelträd. Utsikten bort mot Mont Blanc bildade kuliss. Vi blev sittande länge i den milda aftonen kring en enkel sallad på grönsaker och mozarellaost på tomatskivor, allt kryddat med nypor från trädgården. Det lantliga brödet kom från en bagare i trakten, och F. skar tjockt av en comte-ost, en specialitet gjord på opastöriserad mjölk, liksom tomme-ostarna. Vinet som F. plockade fram ur den egna vinkällaren kom från en vingård i trakten. Vid ett senare besök fick jag följa med honom för att köpa korkar i en specialbutik i grannbyn. Sedan satt vi vid trädgårdsbordet och hjälptes åt med att fylla och korka igen buteljer som jag körde i en skottkärra till den där olåsta jordkällaren. Här inhandlas vin på dunk för årsbehovet! Att så här och många följande somrar få vara med om delar av en årscykel i ett traditionellt bondliv i denna lilla alpby har känts som ett privilegium. Och att ha fått komma med i den samling av flitigt översatta vänporträtt som F. skrivit, är förstås också mycket hedrande. Och lite generande: Sällskapet är det bästa. Åren har gått. Yves har numera ansvar för ko skötseln hos Louis som hyra för ett eget hus för sin egen lilla familj. Det ligger i närheten, endast en dal och en liten 105

8 En svårcyklad skogsväg som kräver snöskor om vintern detta är ett snörike. skog från föräldrahuset. Vägen dit är bara en svårframkomlig skogsstig. Vintertid kräver den ibland snöskor detta är ett snörike. Yves har låtit mig få vara med när han gödslat ut i Louis lagård, med en ålderdomlig, lite skrattretande primitiv men effektiv anordning som makar ihop kospillningen till en sträng bakom djuren. Strängen av gödsel åker sedan långsamt, långsamt uppåt, tills den tippar ned på gödselstacken. Tjong! Det ångar och doftar! Sedan har jag försökt följa hans långa stövelkliv i det höga gräset, när han flyttat korna från en inhängnad till en annan, hjälpt till att bära pålarna och stängseltråden. Gjort lite nytta. Det har slagit mig när vi kommit varandra så nära under en rad av år, att det nog är Yves som har bygemenskapen i blodet. Medfödd, genuinare än sin fars. F. är ju hitflyttad engelsman och mer en intensivt intresserad och engagerad iakttagare och skildrare av bylivet och naturen. B hans fru är ursprungligen från USA. Sin fru, Sandra, har Yves funnit i trakten och deras två små barn är förstås födda här. När Mustangen första gången letat sig fram på den knaggliga skogsstigen till deras hus, är Sandras bror på besök. Han är det vi kallar intellektuellt utvecklingsstörd, har ett barns naiva oförställdhet, trots sina mer än trettio år. När vi andra sitter ute kring ett trädgårdsbord och pratar, dyker han upp med händerna kupade kring något och med en lysande glädje i ögonen. Han har varit hos hönsen bakom huset och funnit ett nyvärpt ägg. Det är det han vill visa oss. Han lämnar försiktigt över ägget till var och en av oss, så att vi alla får känna värmen från det. Sällan har jag sett en sådan lycka stråla från en ung människa. Och jag tror att vi alla plötsligt inser det verkliga undret med ett ägg. Och Vem vände vinden? den gången jag fick idén att söka upp författaren till några skildringar från en okänd trakt, och vem sände kvinnan som stärkte mitt beslut? Somrarnas upprepade författarmöten fick en annan resa som följd. Som ung hade F. mest ägnat sig åt måleri. Tillsammans med finlandssvenske vännen Sven och några andra målare och skulptörer hade han bildat en konstnärsgrupp i trakterna av Lacoste. Alltså just i det som blivit mitt provensalska landskap långt 106

9 senare. Om denna tid har F. skrivit i en text, bl.a. om hur han och Sven gjort en tur in till Cavaillon för att tigga ihop dagens brödrester och söka efter grönsaker i skräplådorna utanför stadens restauranger. De levde ett fattigt konstnärsliv. På den tiden. F. hade ju med åren mest kommit att uttrycka sig i ord, medan Sven fortsatte sitt målande och återvände till Norden. Han bodde nu i Stockholm och hade gift om sig där, berättade F. Men knytningen till Sydfrankrike behöll han, sökte sig till området väster om Nîmes och köpte där ett sommarhus för sig och sin nya familj. Den varma vänskapen med F. behöll han också, och F. såg till att vi kom i kontakt med varandra i Sverige. Vi skulle tycka om varandra, trodde han. Det gjorde vi. Sven skulle ha en stor Stockholmsutställning och bjöd mig till vernissagen. På morgonen hann han ta mig med på ett pendeltåg för att visa sin ateljé i en gammal förortsskola. Den var fylld med målningar, de flesta med motiv från det karga klipplandskapet runt sommarhuset. Våra samtal förde oss nära varandra och kom mycket att handla om vår kärlek till denna del av Frankrike. Han behövde den för sitt målande; min kärlek delade jag ju med Mustangen. Sven bad mig hälsa på, om mina turer skulle dra iväg åt hans håll. Inför nästa franska försommarresa granskade jag kartan och fann hans lilla by. Så långt västerut hade Mustangen då aldrig tagit mig, och vi blev båda uppspelta inför detta nya äventyr. Från Cavaillon körde vi först mot Arles. Dit hade jag gjort en tidigare dagscykling och visste att staden ju bär på spår av en lång historia, med monument från antik tid. Den välbevarade arenan används fortfarande som tjurfäktningsteater, och närheten till den hade varit en stark anledning för Picasso att köpa slottet nära Aix en Provence. Dit är det inte långt med bil Och till Arles hade Vincent van Gogh först kommit efter ett tips från Toulouse Lautrec som älskat stadens sol och värme. Men van Goghs tid där hade ju inte motsvarat hans drömmar, varit kall och olycklig och ändat i tragik. Den som fört honom till klosterhospitalet i San Rémy de Provence. Lustigt nog kom de båda målargiganterna van Gogh och Picasso att mötas här i Arles, låt vara i en liten anekdot: En tjurfäktningsdag gör en välklädd äldre herre entré i stadens Musée Réattu. Han går rakt fram till väggen där en landskapsmålning av van Gogh hänger, högt uppe av säkerhetsskäl. Han vänder sig till vaktmästaren: Vill ni vara vänlig och lyfta ner den där målningen så att jag får trycka den till mitt bröst killen kunde verkligen måla! Vaktmästaren som tycker sig vagt känna igen mannen utlänning? bryter på spanska skrattar. Vilken begäran! Monsieur, det är totalt omöjligt. Vill ni vara vänlig att hämta museichefen. Från vem får jag hälsa? Je suis Picasso Jag är Picasso Som, 107

10 förstås, får sin önskan uppfylld och trycker målningen till sitt bröst, innan han återlämnar den och går sin väg. Carl-Göran Ekerwald som återger denna historia i sin bok Lyssna med ögat skriver: Det är inte lätt att peka ut vilka kvaliteter som Picasso såg hos van Gogh. Han känner sådan kärlek till målaren, den killen kunde Dessutom i fallet Picassos kärlek till van Goghs verk tillkommer en aspekt. van Gogh undslapp uppfyllelsens melankoli. Han förblev ung ända in i det sista andetaget. Evig nybörjare. Ödet besparade honom framgång. Picasso avundas honom. Ekerwald, den killen kan Också. Arles är numera en sjudande modern stad kring den antika kärnan hade jag funnit vid vårt förra besök. Nu drog Mustangen bara igenom den på huvudgatorna förbi de monumentala byggnaderna. Nîmes, några mil längre västerut, är en något mindre stad men också med antika rötter. Vi stannade till för lite kaféliv på en myllrande musikantgata, innan vi koncentrerade oss på att hitta till vandrarhemmet. Det låg på en höjd med utsikt över staden i kvällsbelysning. En vandrare sjöng franska visor för oss andra vid bordet och gjorde den varma aftonen än mer magisk. Vägen mot väster drog mot katedralstaden Albi, men Svens by dök upp dessförinnan på andra sidan av en välvd gammal stenbro. Som alltid kändes det högtidligt att köra över också denna man anar mödan och nödvändigheten med dessa byggen. Men floden under den var redan en sommarsvag rännil bara. Siesta rådde, den lilla byn verkade helt tömd i hettan, när jag sökte mig fram till Svens gata. Jag fann rätt nummer på ett stort hus. Men där var det inte bara siestatyst; familjen hade dragit till kusten för några dagar, berättade en granne. Lite snopet, tyckte också hon. Men jag beslöt att låta Mustangen vila sig och vandrade lite i klipplandskapet som betydde så mycket för Sven. Jag kände igen mig från målningarna och fick sällskap av ödlor som rasslade i gräset. Den vänliga grannfrun fyllde min vattenflaska och lovade att se till att Sven fick min hälsning och min lilla gåva. Sven fick jag aldrig träffa igen. Efter något år ringde hans fru och berättade att han dött. Kvar hos mig finns minnet av en varm generös människa, och tre av hans målningar, alla med motiv från hans älskade landskap. F. har i en liten text skildrat en målare som fortsätter att måla trots att han drabbats av Parkinsons sjukdom. Han låter den darrande penseln måla skälvande löv. Kanske är det ett lite romantiserat porträtt av vännen Sven. Han led också av Parkinsons under sina sista år, men fortsatte oförtrutet att måla så länge det alls gick. 108

11 Jag hade inte tänkt mig att sova över i denna lilla by, ens om Sven varit hemma; jag hade sett ut ett vandrarhem några mil norrut, högt uppe i Ardèche bergen. Vägen dit blev svettig på vägar som ringlade sig i trånga dalgångar mellan de höga branterna, genom byar med ålder domlig prägel. Alla med läckra bullar i bagerierna. De gav styrka så att Ardèchbergens vindlande vägar har låga vägräcken. Inte titta nedåt! jag i sena aftonen nådde målet. Mest hade Mustangen fått gå bredvid mig de sista långa kurviga backarna. En ung familj med flera barn var värdfolk för bara mig. Äldst var en pojke i tioårsåldern. Hans skola låg i det lilla samhället nedanför de där sista backarna. Ingen skolbuss gick hit upp. Det var cykel som gällde också för honom, åtminstone under barmarkstid. Jag kunde lätt föreställa mig att han i framtiden skulle komma att dyka upp klädd i den gula ledartröjan i Tour-sammanhang. Precis som de afrikanska löparna på alla möjliga prispallar fick han så här sin dagliga träning alldeles naturligt, bara genom att ta sig till skolan. Och hem igen. Familjen hade getter och höns och föreföll lycklig i sin avskildhet i bergen. Hur vinterlivet tedde sig kom vi inte att prata om. Kanske hittar man omsider pojken också på störtlopps prispallar Men vandrarhemmet finner jag inte längre i förteckningen. Under mina ständiga kartstudier kom jag snart underfund med att mina nyupptäckta alplandskap faktiskt inte låg så långt från de provensalska. Visst skulle jag kunna ta mig mellan dem! Kanske fuska lite med tåghjälp? Så en försommar tog Mustangen och jag tåget från Aix les Bains till Avignon. Sedan jag hälsat på hos vännerna i trakten, vände jag styret mot norr, med Mont Ventoux i ryggen. Vägarna låg ju där, bara att leta upp de smala undangömda, som vanligt. Mina vägar kan få ha tråcklade markeringar längs asfaltskanterna, men mer sömnadskonst lockar för många bilar. Grusväg långa sträckor gillar jag inte, de känns osäkra i kuperad terräng, när packningen är tung. Sådana fick jag kännbart nog av en sommar i sliriga värmländska backar. På eftermiddagen efter en kurvig cykeldag, omgiven av ängar med varma blomdofter som jag ännu nästan kan känna, stannar vi till i staden Valréas på Rhône-slätten, mitt i druvsafterna. Hotellet centralt i stan är det enda, med på tok för dyra rum. Turistbyrån är middagsstängd, så jag frågar en förbipasserande. Och 109

12 110 visst, åtta, nio kilometer ditåt och hans Finger visar bort mot bergen ska jag kunna hitta ett litet hotell i Le Pègue. Byn sätter punkt för en kort avfartsväg. Hotellet hittar jag lätt vid den enda bygatan. Redan i den lilla hotellvestibulen blir jag störtförälskad. Speglad till dubbel storlek på ett bord står en jättebukett med blommor i oräkneliga nyanser av gult. Den är så vacker och påminner mig om liknande arrangemang som jag sett i de små landsortskyrkorna i engelska Kent för många år sedan. Någon hade, med blick för skönhet, gett varje kyrkas altarvas sin egen blomsterfärg, men skiftande i alla nyanser som här. Medan jag står där lite andäktig och minns, hör jag skrammel från kaféet intill och strax kommer Patron ut och välkomnar mig upp till ett rum mot norr med svalt blommande tapeter. Byn är så liten, husklungan klättrar uppför ett eget litet solbelyst berg med en borg på toppen, ser jag från fönstret. Bakom höjer sig skogklädda kullar vi är mitt emellan Alperna och de provensalska bergen. Jag har kört mellan vinfält, men också förbi enorma solrosodlingar. Tanken har slagit mig att någon gång slå mig ned invid en, försöka följa hur blommorna vrider sig efter solskivans gång över himlen. På franska heter växten just tournesol. Alla blommor står styvt på parad, alla vända mot solen utom någon obstinat som vägrat infoga sig. En syn som friskar upp! Jag går ut, förbi en rad gamla kvinnor som sitter på en bänk i skuggan av ett träd, mitt emot hotellet. De har säkert koll på allt som händer, har nog redan kommenterat min luffarstil, att jag är en ensam äldre kvinna och noterat min ålderdomliga Mustang, som jag ställt i gränden intill. Otaliga ljugarbänkar som den här har jag passerat under mina cyklingar. En av de roligaste var nog en dansk byvariant med en utdragbar låda under sitsen. Vad den rymde? Tuborg-flaskor, givetvis! Vel bekomme! Många danska bänkar verkar vara sponsrade, med små namnskyltar. Nära Älvsborgsbron i Göteborg har jag i stället sett en Sanningsbänk. Men jag har aldrig sett någon sitta där Inifrån hotellkaféet hör jag ungdomar knacka iväg biljardklot medan jag klättrar uppför en av de smala stentrappor som fungerar som gränder i byn. De har ymniga blomsterkrukor på varje trappsteg. Jag vilar en stund på berget. Det är översållat av gula små sedumörter, vuxna nästan direkt på berggrunden. Här är hett och torrt. Bakom mig, nere i en dal, ligger en luxuös villa med stor simbassäng. Som bakgrund till denna avskilda oas böljar bergens grönska. Ett hus vid en trappavsats nära framför mig ser ut att ha varit en grotta. Dörren är ett kuldraperi. En äldre kvinna kommer ut följd av en svart katt. Hon berättar att hon kommer från Genève men bor här som passopp åt den gamla grevinnan i slottet

13 på bergskrönet. Jag får titta in i hennes enkla rum med jordgolv, en liten köksvrå, säng och en fåtölj intill en låg hylla, fylld med böcker. Vi får en fin kontakt som vi fortsätter med några brev. Vintern det året blir osedvanligt kall också på dessa sydliga breddgrader, med massor av snö. Jag hör om det på radion och ängslas över henne och hennes primitiva grottboning, får inga svar på mina brev. Och mycket riktigt: Frampå våren kommer ett brev som berättar att hon varit mycket sjuk i lunginflammation som en följd av kylan, och flyttat hem till Genève igen. En trappgränd ned mot hotellet passerar kyrkan. Dess snirklade tornprydnad har jag haft i ögonhöjd från min sittplats på berget. Jag har känt igen den från likadana som jag sett i byn Bédoin invid Mont Ventoux och på flera andra kyrktorn i den regionen, och funderar över om samma klensmed gjort dem allesammans. Ungefär som den medeltida kyrkomålaren Albertus Pictor som drog runt bland Mälardalens kyrkor och prydde dem med likalydande bildberättelser. Jag har fängslats av dem i Täby och Odensala kyrkor och andra, under de senaste årens cyklingar i Stockholmsregionen. Vackra välhållna gudstempel. Men den här kyrkan ser sorgligt ostädad ut, med en smutsig skrynklad matta framme i koret, vissna blommor i en vas och diverse skamfilade skulpturer i hörnen. Det ser välanvänt men hastigt övergivet ut. Och jag får strax höra av en bekymrad Madame att deras gamle präst är svårt sjuk sedan länge. Säkert är det därför kyrkan är så bortglömd. För Madame har kommit tillbaka till hotellet efter några ärenden i Valréas. Jag förstår att blomsterarrangemanget är hennes verk och berömmer det. Hon är själv som en knubbig pion som på Elsa Beskows bild i Blomsterfesten i täppan inte så ung, men så söt och varm, snabb och gladögd, med håret uppsatt i en knut. Hon drar sig in i köket för att ordna med något för mig. Det börjar snart dofta gott, och eftersom hon fått veta att jag inte äter kött, kommer hon ut med en bricka med grönsaker i alla former gratinerade, råa, lättkokta som hon dukar upp på vit duk i en stor matsal. Där är mörkt och murrigt, med en jättelik öppen spis mer ett vinterrum för bastanta grytor framför brasan, än för sommarhettans lätta spis som jag bjuds och som smakar så gott. Jag får äta ensam, fast jag skymtat några andra gäster. Jag är lite för tidig för den ordinarie middagstiden, förstår jag, skamsen över att ha ställt till extra besvär för Madame. Jag hade glömt att man ju äter den sena måltiden just sent, här i söder. Och jag var verkligen hungrig. Lustigt nog kommer jag på att det är rätt datum för midsommarafton jag tappar annars lätt ordningen på veckodagar, datum och sådant på cykeln. Under en av mina tidigaste Sverigecyklingar hade jag t.ex.övernattat i en väns tomma lägenhet i Uppsala, på hemväg från norr, kommit sent på fredagskvällen. Det var nu lördag och jag skulle dra västerut mot Köping. Jag orkade inte leta reda på en lantlig utfart utan valde den stora, flerfiliga. Men något stämde inte. En lördagsförmiddag borde den ju ha alla filer fyllda av bilar till och från varuhus 111

14 och affärsstråk. Inte en bil syntes, inte en människa. Vad hade hänt? Var Sverige invaderat? Först i Köping fick jag veta. Det hade varit kungligt bröllop Silvia hade blivit Sveriges drottning denna lördag. Hela svenska folket utom jag hade förstås suttit vid tv-apparaterna eller trängts inne i Stockholm. Men här i Le Pègue var det nu alltså midsommarafton. I Frankrike kallas den Veille de la Saint -Jean, Johannesafton precis som i Danmark. Och någon blomsterstång kunde jag väl inte vänta mig? lika lite här som i Danmark. Jag går ändå en liten sväng i det ovana midsommarmörkret efter middagen. Då hör jag plötsligt sång och ser en eld på ett fält i byns utkant. Ett långbord är dukat med lyktor som glimmar. Men bara yngre vuxna bybor tycks samlade kring vinflaskor och fat. Inga små grodor och andra barnsligheter här! I stället får jag se hur de unga männen under skratt och applåder hoppar över elden, nästan i ström. Det ser inte helt ofarligt ut. Om det är ett mandomsprov eller någon gammal besvärjelserit får jag aldrig veta. Sällskapet ser så slutet ut att jag stannar bara en kort stund, som åskådare på håll. Under en Danmarkstur nyligen kommer jag till vänner på västkusten också just en Johannesafton. På kvällen ser vi hur man borta vid mitt vandrarhem tänt ett bål. Jag blir nyfiken och vi går dit. Men här ska man bränna en häxa en människostor docka som står fastspänd i elden. Ingen kan förklara för mig sambandet mellan häxbränningen och Johannes Döparens dag, inte ens prästen som är en av åskådarna, eller den Överfunktionär som ansvarar för arrangemanget.han håller ett tråkigt tal om ingenting, innan några spruckna kvinnoröster sjunger en fosterländsk sång medan dockan brinner på bålet intill. Vin hade jag kanske inte väntat mig i detta sällskap, men lite feststämning, det är ju ändå helgafton. Jag längtar efter grodorna. Från Le Pègue drar jag vidare norrut redan tidigt morgonen därpå, men vet att jag kommer att återvända. Som souvenir har jag plockat med mig en bukett av de gula blommorna på berget, hänger dem till tork i en papperspåse på styrstången.under flera återkomster till byn och berget har jag samlat till en stor bukett som ersätter färska blommor i en grön vas härhemma vintertid. Den påminner ständigt om denna alldeles speciella by med sitt alldeles speciella hotell, DON JON Don Juan, förstås; tänk att ha bott hos honom! och sitt särdeles vänliga värdpar. Under mina många besök blir jag innerligt fäst vid dem och håller också kontakt under vinterhalvåret. D.v.s. jag skickar post, men inser att hotellet tar all tid för mitt värdfolk och förväntar mig aldrig svar. Men på spiselhyllan i matsalen där jag alltid blir bjuden på något gott, kan jag se mina hälsningskort uppställda. Och Madame som heter Volga presenterar mig för de andra gästerna och säger uppskattande, 112

15 det hör jag: Hon skriver precis som man talar! För jag lär mig aldrig det snirkligt formella sätt som är franskans hövlighetsspråk, utan översätter helt enkelt, så gott jag kan, den lediga svenska jag skulle ha använt i motsvarande läge. Jag förstår att det måste te sig exotiskt. Under ett av mina besök träffar jag också på byns lilla museum som råkar ha öppet när jag kommer förbi. Utställningen därinne berättar om ett Le Pègue som haft stor betydelse under svunna tider. Arkeologiska fynd som är utlagda på bord och i montrar, är kompletterade med texter. Där kan jag läsa om hur här gått en handelsväg mellan Medel havet och trakterna österut, upp till keltiska områden, redan för 4000 år sedan. De mest värdefulla utgrävningsfynden härrör från en särskilt viktig period under de 800 åren närmast före Kristi födelse. Den som vi på svenska kallar gallernas och som väl utgör miljön för serien Asterix. Man har funnit keramik vackra amforor från Grekland, t.o.m. med spår av vin grekiska mynt, etc. etc. Men man har också lagt fram både skärvor och nästan hela gamla keramikkärl, som är tillverkade här i trakten, men som visar på starkt inflytande från länderna i sydost. Jag kan lätt föreställa mig raden av kärror som skramlat här förbi, tungt lastade med gods, och hur det skapat ett myllrande folkliv, helt olikt den stillhet som råder i den lite avsides byn idag. En sen het eftermiddag trampar jag trött in på avtagsvägen till Don Jon. Jag förstår av en vackert textad välkomstlapp på trädgårdsporten, att något hänt sedan året innan, och blir först rädd att stället bytt ägare, så som det skett i Cavaillon. Dit kom jag under en påskvecka, efter flera års paus, öppnade kafédörren och märkte förändringen i ett enda ögonkast. Stället hade sålts, det visste jag, men jag hade inte väntat mig en sådan förvandling. Madames prydliga stil fanns inte kvar. Vid bardisken hängde högljudda ungdomar, musik vrålade ur en apparat. Sorgsen vände jag alltsammans ryggen. Det var som att se sitt hem skövlat. Men jag sökte upp Madame i den radhusförort, dit jag sänt mina senaste julkort. Miljön med en vacker blomsterträdgård var den bästa, men Madame själv som jag mindes som så stilig, rörde sig klumpigt och var bitter. Hon hade brutit fotleden och vid operationen fått foten vriden ett kvarts varv, berättade hon. I det moderna Frankrike, nästan ofattbart. Jag trampade iväg, tacksam över min, länge sedan, skickligt hoplappade svårt brutna fotled. Men Don Jon har bara fått en ansiktslyftning, åtminstone trädgården. Där ser jag nu en ganska stor piscine, simbassäng, med barservering intill och solstolar, där några gäster ligger utfläkta. Garçonen Jaques, född på en fransk koloniö, en ung gladlynt man som annars brukar passa upp inne i kafé och matsal, står nu här ute bakom bardisken. När han får syn på mig skiner han upp och kommer emot mig, trots att min svettigt rufsiga figur totalt faller utanför ramen i denna nu lite eleganta omgivning. Han vill prompt bjuda på något att dricka vad vill jag ha? 113

16 Bara ingen alkohol, tack, säger jag och får slå mig ned invid bassängen medan han blandar till en drink. Dess like har jag bara sett på film! randad i fruktiga färger i ett jättehögt vackert glas med sugrör och med jordgubbar på kanten. Madame och Monsieur har kommit ut med några andra gäster, och när jag förtjust säger att jag känner mig som en filmstjärna, skrattar alla gott. Förmodligen är jag den enda filmstjärna som kommer svettig på cykel Att hitta hem Mitt överlevnadsmönster som ensamcyklist i ständigt nya oplanerade miljöer och sammanhang, har varit att så här skaffa mig hem antingen det rör sig om vandrarhem, små hotell, eller hos de vänner jag får efterhand. Dit återkommer jag, där känner man igen mig och på de flesta ställen väntar man sig att jag ska dyka upp. Och jag känner också igen mig, kan konstatera att allt, eller det mesta, är som förr. Det ger trygghet. Elias Canetti har uttryckt det så här: Istället för att resa till främmande land för att känna sig främmande, bör man resa för att känna sig hemmastadd. Jag roar mig här hemma ofta med att läsa Torsten Ehrenmark, kåsören som på det mest halsbrytande sätt slår huvudet på spiken också när han inte utför sina snickarbravader. I ett av sina kåserier har han plockat med en liten historia från humoristen Hasse Z. Den handlar om en engelsman som besökte Stockholm och Gustav Adolfs Torg varje år. Den långa resan gjorde han enkom för att kontrollera att tennisbollen under rumpan på Gustavs häst fortfarande satt kvar! Han hade upptäckt den under sitt första Stockholmsbesök. Han fann ingen annan anledning att stanna i Sverige, utan tog raskt tåget söderut igen efter sin kontroll. Och om sig själv säger T.E. att han har en speciell orsak att årligen avlägga ett besök i Karlshamn: Det blir ingen riktig sommar för mig om jag inte får sitta i stadshotellets trädgård och se pingpongbollen studsa på vattenstrålen i fontänen där. Fast min fru säger att det egentligen är ett svepskäl och att det bara är gravlaxen jag vill åt, men jag förstår inte hur hon kan hysa såna låga tankar om den hon trohet svor, skriver T.E. Nej, inte heller jag rusar ju precis jorden runt med en resebroschyr i handen för att pricka av rekommenderade sevärdheter. Även om mina excesser inte har den där engelsmannens eller T.E.:s storhet, utan mer stämmer överens med Canettis devis. Att finna att överkastet är detsamma på hotellsängen, att vandrarhemsköket har samma anslag om att slå av huvudströmbrytaren vid spisen, att brödbutiken har sina läckra croissanter och de vanliga flickorna bakom disken, att kornas klockor klingar på bergssluttningarna, att tiggaren sitter i samma gathörn i Aix les Bains, år efter år (honom undrar jag mycket över) 114