Martin Ericsson SICS BOX 1263 SE KISTA

Transkript

1 Martin Ericsson SICS BOX 1263 SE KISTA Salve Sodales, Jag känner några av er. Hej på er! Kanske kommer ni att förstå varför jag varit så svår att kontakta det senaste året efter ni läst det här brevet. Er andra ber jag bara; läs! Det handlar om om dig. Det finns inget sätt att påbörja ett sådant här brev. Det måste per definition skrivas i ett tillstånd mitt mellan djupt tvivel och skräckblandad förtjusning. Det här är ett sådant där livsviktigt brev som människor i romaner eller filmer skriver. Hur skall man formulera ett sådant utan att verka galen, rent av megalomanisk, smaklös eller bara fånig? Det går naturligtvis inte. Ändå måste jag tro på det jag hört och sett, hur kan jag annars förvänta mig att du skall göra det? Och om inte du kan göra det så kommer det att gå åt helvete, så mycket har jag förstått. Utan dig går Projektet om intet. Tvivlet gror för varje tangentnedslag, det som jag kommer att berätta tycks omöjligt nu när de senaste veckornas vackra vansinne ger vika för en förrädisk klyfta av banalitet där jag sitter på gotlandsfärjans heltäckningsmatta. Men den Andra Sidan finns där hela tiden, hopkurad precis bortom folkhavets tomma vardagstjatter. Så ovan så även nedan. Alltet reflekteras i varje liten enskildhet. Jag ser en liten unge, högst något år eller så, komma springande i full karriär och vurpa på det blanka golvet framför barnhörnan. Ungens ansikte vecklas ihop till gråtläge. Då händer det. Analkande gråt förbyts till ett fascinerat leende. Ögonen fixeras på en punkt en meter framför och ovanför, sedan bubblar andetaget ut som förtjust joller. Knubbiga armar sträcks uppåt, tar tag i en osynlig hand. Musiken från filmen når ett körspäckat cresendo och den lille spatserar mot mig, hand i hand med ett synbart ingenting. Jag bakom den uppfällda datorskärmen. Uttrycket i de djuppblå, nästan violetta, ögonen blir plötsligt allvarligt. Barnet tittar upp mot sin osynlige ledsagare som efter bekräftelse, men finner bara tom luft. Förvirringen tar tag i den lilla kroppen och gråten väller fram. Pappa, i keps och forbollströjja, kommer till undsättning och blänger surt på mig när jag låtsas uppslukad av mitt skrivande. En schäfer skäller våldsamt i djursalongen. Den andra sidan talar var jag än vänder mig. Herrelösa katter leder mig längs vindlande gränder till betydelsemättade helgonfresker infattade i varmtorr kalksten, främlingar berättar historier om kloka levande döda och Marteboljuset brinner likblekt över allt sammans. Jag skall göra som de sagt åt mig; bara skriva som det är och släppa alla försök att göra mig trovärdig inför dig. De kommer till dig vare sig du vill det eller inte, för även om du inte vet det ännu så närmar sig stunden då din gåva kommer att avgöra mångas framtid. Stunden du fruktat och längtat efter med saknadens gråtklump i halsen. Jag vet inte varför de valt dig specifikt, men jag tror mig ana varför den andra sidan nu riktat sina ögon mot oss drömmare, spelare och verklighetsvagabonder. Som du kanske vet arbetar jag sedan tre och ett halvt år tillbaka på Interaktiva Institutets spelforskningsstudio på Gotland. De två första åren var jag fast beslutad om att använda min erfarenhet inom levande rollspel för att förbättra skärmbaserade datorspel, specifikt massiva multispelar-rpg:er. Det gick åt helvete för att tala klarspråk och även om jag inte vill gå in på detaljerna så fick jag erfara att professionellt arbete verkligen inte betyder samma sak som kompetens. Den dröm jag närde när jag började; att sprida inlevelsens konster till hela världen, kändes allt mer naiv och meningslös. Jag tror jag försvann från mig själv ibland, som om jag inte fanns utan ett tydligt brinnande mål. Min kärlek, mitt skrivande och mina vänner falnade bort en efter en. Jag var ensam med mina tvivel. Kanske är det som i Campbellsagorna som invaderat bioplatsen de senaste tio åren; man måste dö för att kunna leva på nytt.

2 Sommaren 2003 såg jag ett spöke från framtiden glida mellan tälten på Arvikafestivalen, precis som hon skulle göra ett år senare. Det verkade som om allt jag mötte ville mig något, men kunde inte precisera vad. Förebådande spänning låg i luften. Så stod jag där en het sensommarnatt, ensam på kontoret, med en mikrofon vid truten och Alamuts finaste i blodomloppet. Det var medeltidsvecka och Visby kokade utanför. Jag ville ut, men bara ett par dagar senare skulle jag vara hedersgäst på ett stort finskt spelkonvent och det kändes som jag inte hade något vettigt att säga. Jag hade bara tänkt prata in några stolpar på den lilla handdatorn men på morgonen låg ett hundratal megabyte febrilt geek-predikande på den lilla hårddisken. Jag lyssnade gång på gång på min egen röst, obehagligt berörd av dess lite för nasala tonläge, men förtjust förbryllad över de ord jag hörde strömma fram. Det centrala budskapet var lika enkelt som det var radikalt. Det är på riktigt, sade jag med hundra ord. Alla våra spel är på riktigt och de kommer att förändra allt. Där fanns den raka jämförelsen mellan rollspel och magiskt arbete, roller som fristående väsen och drömmen om en tillvaro där alla dikterar sina egna spelregler, fria från det förflutnas diktatur. Alla de tankar som kokat halvt medvetna i mitt huvud under det tomma året fanns där. Ändå kunde jag inte säga att det var mina ord. Tredje gången jag lyssnade på spåren tyckte jag mig höra andra röster bland frasandet och klickandet i de lågupplösta digitalspåren, men jag ryckte bara på axlarna och tänkte att det var ljud som läckt in från gatan. Inspelningarna gav mitt arbete en ny riktning. Hösten var full av liv; med Christopher Sandberg och Julian Oliver formulerades planen Game Sustained Life, med syftet att utforska spel som alternativ till lönearbete och skapa vägar för spel och bistånd till tredje världen att mötas. Jag trodde fortfarande att våra handlingar var helt och hållet våra egna. Nu vet jag bättre. Jag skrev essän Play to Love 04. När jag läser texten idag är den ett skrämmande tydligt förebud om vad som komma skall. I korthet går den teateretnologiska uppsatsen ut på att levande rollspel är en direkt utveckling av den extatiska magiska riten, men att den frikopplad från sin traditionella samhällsfunktion blir en ren kraft för omdaning. Jag bifogar texten i detta brev, inte för dess akademiska kvaliteter utan för dess spöklikt profetiska innehåll. Att jag inte redan då förstod att jag var en del i ett större sammanhang kan jag bara förklara med min styvnackade rationella hållning. Det var Adriana som fick mig att släppa det förstenade rationella resonemanget en gång för alla under våra långa nätter i vindskammaren på Knägränd. För att inte riskera att förvandla resten av det här brevet till ett kärleksepos lämnar jag vidare detaljer om vår relation därhän. Adrianas upplevelser vittnar om ett liv i långt närmare kontakt med Annorstädes än jag trodde var möjligt, men jag låter henne hellre formulera sig själv än gör mig till hennes tolk. Låt oss bara säga att jag från denna punkt skulle kunna skriva Vi om upphovet till nästan varje genombrott inom Projektet, så nära har samarbetet varit. Den första kontakt som verkligen skakade om mig skedde odramatiskt i mitt eget sovrum. Jag poserade och småstuffade framför spegeln en vanlig onsdagkväll i min inpyrda vindsbubbla då en av rösterna i mitt huvud blev så tydlig att den inte gick att ignorera. Det är inget underligt för mig att höra röster; mina egna inre processer har sedan år tillbaka karaktären av monologer. Det händer också, under vissa gynnsamma omständigheter, att jag kan läsa in mina största farhågor och förhoppningar i andra människors halvhörda mummel. Men det här var annorlunda. Titta på ditt ansikte. Det var definitivt inte jag som öppnade munnen och fortsatte tala. Hur många ansikten ryms inom denna muskulatur? Hur många själar har detta kött burit? Med ens kände jag igen min gamla rollfigur, den ockult skolade tjugotalsdandyn E.G. Gyllenborg. Jag lever. Jag har levat. Inte under det namn jag tvingades bära när jag red dig, inte heller var min berättelse helt densamma. Men icke desto mindre har jag levat. Jag har kommit för att berätta att det inte finns några själlösa roller. Jag har kommit för att berätta det du redan vet att era spel är en reflektion av en långt större konflikt, en konflikt med sin grund i själva kosmos natur. Ni vet alla detta. Många har försökt tala om det för er, men ni har inte velat lyssna. Trots att era upplevelser i overkligheten varit de starkaste så förnekar ni deras vikt. Det är dags för er att förstå att ert tidsfördriv är en bro mellan världarna, byggd från Styx båda stränder. Kanske var Gylleborgs röst bara inte alls en kontakt med De Andra, bara en högljudd tanke. Så här i efterhand är det lätt att rationalisera bort alltsammans som önsketänkande eller rusiga fantasier. Men jag har redan bestämt mig för att handla som om det inte finns inbillning, som om det vi kallar verklighet är en lika stor inbillning som allt annat. Vad var det Gyllenborg hade sagt? Egentligen inget nytt. Du-Hyun-Lee driver tesen att besatthetsriter är en uråldrig form av improviserad teater i sin uppsats Korean shamans: role playing through trance possession. Jag minns att jag läst något liknande i Gimle, en svensk tidning om sejd och asatro, En schaman ser sig själv som mitt mellan bluffmakare och övernaturlig kraft och accepterar det som en självklar dikotomi.

3 Tanken svindlade. Här var den verkliga bakgrunden till häxjakten av rollspelare under åttio och början av nittiotalet. Någonstans kände de kristna moralisterna i vår framväxande konstart igen grundläggande drag från de hedniska religioner som deras andliga förfäder försökt utrota under de senaste tusen åren. Att vi förnekade sådana kopplingar gjorde dem bara mer frustrerade. De icke-religiösa kritikerna med Didi Örnstett i spetsen anade rollspelens potential till sammhällsomvälvning och reagerade med panik. Kopplingarna till självmord, nazism och satanism har i efterhand visat sig grundlösa, men visst hade våra kritiker rätt i att denna den yngsta och samtidigt allra äldsta av konstarter bär på en nästan omätlig sprängkraft. De visste, vi var blinda. När det bekräftades att en ansökan om 300 miljoner SEK till IPerG, Integrated Project on Pervasive Gaming, gått igenom såg vi chansen att utforska och bekräfta våra teorier om rollspelandets innersta natur. Här fanns resurserna vi behövde för att genomföra vetenskapliga jämförelser mellan inlevelsetillstånd och rituell besatthet. Frågan var bara hur vi skulle maskera vår strävan inför EU-projektet, vars ledning inom Fraunhofer Institut i Tyskland och Swedish Institute of Computer Science, var tungt teknikorienterade. För att det skulle fungera var vi tvugna att hitta ett sätt för digital teknologi att bli en grundbult i mytologin vi skapade. Föga anade vi att det var just detta som skulle leda oss fram till en mer direkt kommunikation med Den Andra Sidan. Som tur var dök Emma Wieslander upp i precis den här vevan med en gåva och ett råd vars värde jag först nu förstår den fulla vikten av. Jag visste att vi hade radikalt olika åsikter inom det esoteriska området och förväntade mig hårt motsånd. I stället fick jag höra en rad berättelser som när jag tänker på dem skickar rysningar av lustfyllt obehag genom hela min varelse. Emma bekräftade, nej övertrumfade, mina vildaste spekulationer kring rollspelets magiska kraft. Konsekvenserna av ett spel som det jag föreslog tycktes plötsligt allt annat än enkla att hantera. Jag trodde då att om bara en tiondel av vad Emma varit med om skulle drabba mig vore det nog för att driva mig till vansinne. Nu vet jag bättre. Jag lovade att lyda hennes råd och se till att varje deltagare noggrant instrueras i fördrivande och beskyddande riter. Men hennes bästa metod för att skingra en oönskad ande, en som rollspelare redan bemästrar intill perfektion, är helt enkelt att vägra tro på den - att behandla det övernaturliga som om det bara vore ett spel. Innan vi skildes åt den gången gav Emma mig en gåva; ordet Prosopopeia. En vecka senare dansar jag naken på ett elljusspår utanför Arvika till de halvkvävda bastonerna från ett fjärran synthband. På det barriga sågspånet lyser en veve, en voudounruna tecknad i salt bredvid en flaska rom, en en mosad mango och en solkig vit linnekostym. Den självgode västafrikanske trixterguden Eshu spatserar snart därifrån i min kropp, rakt mot festivalområdet. Prosopopeias systerprojekt Your True Story förbryllar och förtrollar i lika stora doser. Fulla, fria, smutsiga människor tror vi är frälsta, änglar, ufo-kultister eller syrade. De har naturligtvis helt rätt, trots att inget av antagandena stämmer. När solen går ner över Glafsfjorden pratar Eshu med en av dem som vågat följa med. Jag är där men samtidigt inte. Är det sant att jag är Eshu? Så långt den här blekfeta latmasken kan rymma slanka långknullande Eshu. Han minns inte doften av grisblod och röd lera, men han kan drömma den. Han är ingen Egungun, men han gör bäst han kan. Låstas och det skall bli. Tro inte att andra kan det bättre. De andra gudarna kallade mig bluffmakare men bara jag kan vandra bland er. Varför är det så? Ha, vindguden har inte en chans här. För stel och kall är han. Snart kommer en tid då sådana som du skall rädda det som räddas kan, dansa förfädernas dans på gatorna och förena världarna igen. Jag kan dansa här, bland musik och knull och fylla, men på gatorna i byarna av stål och glas kan jag inte finnas. Ingen tror på mig där. Men förfäderna; dina, hennes, hans. De har medicin som vi glömt för att ni tror de är döda. Ha! Döden är ett skynke som dansaren gömmer sig bakom för att byta mask. Jag skall inte stanna mer, rommen är slut och brudarna har inga breda djupa arslen här omkring. Det finns en väg här för dig. Kom ihåg den röda fjädern. Dagen efter är allt dimma. Fotografen som följt oss i fem dagar kommer med den vanliga svadan. Vi är en kult som förleder stackars unga att tro på mumbojumbo. Vi får folk att inte veta vad som är på riktigt. Vad som är sant. Vad som är viktigt. Jag föreställer mig att Eshu garvar rått och juckar mot den arge stackarens öra. Hemma i Elges lägenhet i Bromma vet jag inte om jag håller på att bli galen. Adriana försäkrar mig att det är en bra galenskap, men jag är inte säker. Vi ligger däckade i halsfluss och tvivel rider mig som en mara. En sällsynt högljudd inre röst maler på; Vad tror du att du håller på med egentligen? Tror du verkligen att du kan göra något vettigt för världen med rollspel? Det är ju bara på låtsas. Allt det här är bara en skruvad egotripp.

4 Du skall veta att just sådana funderingar plågar mig nu när jag skriver. Men när jag lagt det här på lådan är det för sent, då är min dårskap allmängods. Jag tar några djupa andetag och erinrar mig de långa samtalen med Staffan Jonsson. Han kom in i Prosopopeiaprojektet strax efter Viljan. När den avslutande sången förkunnade att allt händer nu, i ett evigt ögonblick, kände jag en stark närvaro bakom mig. Inbillning eller inte så var det som om en grupp vilsna själar fick frid där bland tårar och fladdrande ljuslågor. Känslan av att ha löst upp en knut i världens väv var stark och när jag mötte Staffans blick visste jag att vi hade en hel del att snacka om. Om jag är en vanemässig tvivlare vad gäller det övernaturliga så är Staffan helt enkelt totalförnekare. Jag förväntade mig mer eller mindre att bli utskrattad när jag presenterade mina tankar. Staffan tänkte till rejält innan han kom med ett svar. Det var Nietzche som sa att en filosofi är värdelös om den inte ger människan lycka. Det du säger skulle kunna vara sant eller inte men det är inte det väsentliga, vilken spelare som helst vet innerst inne att sanning bara är en tolkningsram; en mer eller mindre arbiträr uppsättning utbytbara regler. Det viktiga är att det du säger är ett sätt att utforska det okända, det som ligger bortom det invanda. I en självvald paradigm som den här kan vi lära oss hantera vår inneboende förmåga att skapa verkligheter och börja ta ansvar för vad det verkligen innebär att vara människa. Det finns något här. Med Staffan ombord kom den gamla frågeställningen om teknikens roll i projektet åter i fokus. I ett örnbelamrat barockslott utanför Munchen samlas det hundratal forskare som utgör IPerG för att sparka igång de tolv forskningspaket som under de närmaste tre åren skall undersöka pervasive games. Spel som genomsyrar tillvaron. Det var här, i en källartunnel som för drygt sextio år sedan inrymde en av luftwaffes kodknäckarcentraler, som vi mötte Herr Wahl. På bruten oxfordengelska förklarade den försynte akademikern att han under mitten av åttiotalet, just innan han tillträdde sin professur i systemvetenskap vid Hamburgs universitet, varit i kontakt med en Dr Konstantin Raudive, då anställd vid Uppsala universitet. Deras korrespondens rörde ett fenomen han bedömde vara av yttersta intresse för Prosopopeiaprojektet. Det rörde sig om Elektronische Tonbands-Stimmen, elekroniska bandröster. Jag var skeptisk. En lettisk-svensk gentleman, en viss Herr Friedrich Jurgenssen, var den verklige pionjären, fortsatte Herr Wahl, han fångade och arkiverade under sextiotalet över femtio tusen meddelanden med hjälp av sin rullbandspelare och en enkel mikrofon. Hans teori var att rösterna kom från de döda, en teori som min vän Raudive prövade och fann stöd för i sin bok Das Unhörbar Wrid Hörbahr. Det verkar som om en grupp på, hur skall jag säga, en grupp på den andra sidan söker aktiv kontakt med de levande. Jag har själv ängnat mig åt att försöka spela in bandröster med viss framgång, men som ni säkert förstår kan en sådan sak vara obekväm att erkänna för en man i min position. Vi lovade att inte avslöja Herr Wahl, vars verkliga namn skall förbli hemligt. Under de närmaste timmarna gav den belevade professorn oss en högst personligt färgad grundkurs i det som internationellt är känt som ITC, Instrumental TransCommunication. Anomalierna, som han kallade dem, förekommer i en rad elektroniska medium och tycks vara ett slags modern förlängning av den under förra seklet så omåttligt populära spiritismen. Det var tydligt att Herr Wahl, även om han inte delade Jurgenssen och Raudives övertygelse om att det rör sig om anderöster, hade varit med om kontakter som skakat om honom rejält. När vi försökte få honom att ge en vetenskaplig förklaring blev han defensiv. Vem vet? De säger att vi och de hör ihop, att vi formar dem och de formar oss. Här har ni era förfädersandar gossar, det är bara att börja spela in. Men vad det är för några, om de ens är människor eller självmedvetna? Om människor är självmedvetna eller bara tendenser? Ni borde fråga en fysiker, en filosof, inte en datateoretiker. Nästa morgon, bakfulla på ett nätcafé på Altheimer Eck insåg vi vidden av spåret. Hundratals privatforskare inom ITC verkar vara aktiva på internet, löst organiserade i några större nätverk. Sök på ITC eller EVP så förstår du den uppsjö av information som mötte oss. Redan här upptäckte vi att en amerikansk skräckfilm, White Noise, var på uppsegling. Vi ryckte på axlarna, bara ytterligare en synkronicitet i mängden. Ingen av oss har sätt fanskapet, Michael Keaton brukar reta gallfeber på mig och Staffan hatar skräckfilm. Jag fick omedelbart ett positivt intryck av det jag läste. Den typiske ITC-entusiesten verkade vara en tysk pensionär med visioner om en ärligare, öppnare tillvaro, mycket långt från de köp anderösterna på band, bara dollars, jag hade förväntat mig. Det ligger helt enkelt en känsla av visionär iver över texterna. Mest fascinerades vi av pinjären Friedrich Jürgenssen och hans minst sagt postmoderna tolkningar av tillvaron bortom livet. Ibland känner man igen en sanning som liksom vibrerar i samklang med det egna jaget. Du har säkert upplevt det. Jag kommer osökt tänka på hur Frank Her-

5 bert uttrycker saken i sitt bildningsepos om planeten Arrakis; He felt the stirrings of his terrible purpose. Tidigt på morgonen den elfte September ringde Staffan till min mobiltelefon. Något i hans röst fick mig att bli klarvaken på ett ögonblick. Martin. Det finns något annat i ljudfilerna. Men låt mig försöka förklara händelseförloppet något så när samlat. Staffan, Holger och två av våra medarbetare på SICS hade under vårdagjämningen genomfört en rad inspelningar i Kymlinge, den halvfärdiga tunnelbanestation som brukar sättas i samband med den urbana myten om silverpilen. Efter bearbetning kunde vi tydligt urskilja en susande kvinnoröst som upprepade en uppmaning; Ein öppen corpus, ein öppen seel, rendevouz vid gräns. Prosopopeia Adam. Tolkningen är naturligtvis enkel och talar sitt tydliga språk; En öppen kropp, en öppen själ, möte vid gräns. Prosopopeia Adam. Den andra sidan ville alltså äntligen samarbeta och skicka en av de sina för att ta plats i ett lämpligt förberett kärl. Vilken gräns de menade att vi skulle mötas vid? Precis som du visste jag visste redan svaret. Jag, Staffan, Addi och Holger anmälde oss genast som frivilliga, knäppa som vi är, men De Andra hade omedelbart mycket starka invändningar. Samma kväll hittade jag ytterligare ett meddelande, den här gången i ett telefonsvararmeddelande från min mamma. Ni är Nornor, inte hjältar. Ögonblicket jag hörde de orden föll de sista pusselbitarna på plats. Som arrangörer är det vår funktion att förbereda den magiska cirkeln, att tillverka de förtrollade regalierna och sjunga sångerna som förenar världarna. Ni, andedansarna, är de som lever legenden. Det är inte helt lätt att stå så nära mysteriet och inse att man aldrig fullt kan bli en del av det. På det sättet avundas jag er. Men jag vet att det en dag blir min tur, vårt ämbete måste delas bland Prosopopeians invånare för att den inte skall dö. Adams ankomst förbereddes mycket noggrant. Klockan den 10:e maj injecerade en läkare i projektet 80mg 5-MeO-DMT intamuskulärt i Adams blivande värdkropp. Jag hade nyss läst Richard Strassmans bok DMT-the spirit molecule, i vilken en psykolog utför ett hundratal tester av dimetyltryptamin på en bred bred försöksgrupp i New Mexico. Strassman menar att substansen är endogen och utsöndras vid könsformation in utreo under graviditetens nionde vecka, vid födelsen, dödsögonblicket och vid mystiska uppenbarelser. Dr Strassman menar att drogens effekter är helt oberoende av försökspersonens psykiska stabilitet och ofta innebär upplevelser av kontakt med icke-mänskliga intelligenser. Hans något förvirrade slutsats är att substansen är den bästa kandidaten till en kemisk bärvåg för själen. Myterna om drogen är många - det går berättelser om en ruinstad som många användare upplever sig besöka, om en väldig spiral i tillvarons mitt och resor långt bortom tiden. De Andra har antytt att det är möjligt att uppnå fullgod kontakt med presumtiva gäster genom hypnos eller den intensiva rollinlevelse finnarna kallar eläytyminen, men Adams fall var speciellt och våra instruktioner tydliga. Det gamla alfa och thetavågsmodulerande program som utvecklats av SICS under nittiotalet kopplades till moderna hörlurar och LED-glasögon och reglerades av den kristall och IR-baserade ITCrigg vi utvecklat enligt konstens alla regler. I enkla termer utsatte vi värdkroppen för djuphypnos dirigerad från den andra sidan mitt under drogens verkningstid. En del av mig såg det hela som en tuff inrollning, trots allt jag varit med om. När Adam öppnade ögonen och bad om en cigarett trodde jag att vi misslyckats. Fem minuter senare var han på väg ut genom dörren med min bonjour nonchalant draperad över den nakna överkroppen utan att ha sagt ett enda ord. Frustrerad grep jag tag i hans axel och den besatta kroppen stelnade till. Utan att vända sig om viskade min gamle vän med främmande, rosslig röst; Tassar bort, ok? Jag gillar er skarpt, men jag kan inte stanna och småprata. Det är inte min roll den här gången. Måste ut, måste ner, måste hitta henne innan hon stelnar helt. Prins Hatt ger vidare instruktioner. Håll dig till låga frekvensband. Så var han borta. Jag har sett honom en gång sedan dess, med handen på en pundares axel nere på plattan och ögonen glansiga av tårar. Jag litar på Adams kärl, men kan jag lita på Adam? Trots De Andras försäkran om att det alltid är vår vilja som har makten över inkarnationsförloppet är jag orolig för att något har hänt och att det är mitt fel. Varelsen som kallas Prins Hatt kontaktade oss i går natt, rösten skarp i radiobruset. Här är Hatt. Förbered omedelbar bardo. Tolv kärl. Fyllas av fränder. Delge potentiella kandidater för omedelbar mönstring. I tibetansk buddhism är en bardo tillståndet mellan död och reinkarnation då en själs öde avgörs genom svåra prövningar. Vems själ? Det vet vi inte, men det är ni som valts ut för att genomföra den här processen. Av de trehundra namn vi mässade ut i etern mellan världarna har tolv återfunnits i en fyra sekunder lång sändning vi mottog strax efter midnatt i dag. Du har blivit mönstrad och funnits värdig att delta i en kamp vi vet mycket lite om. Det vi vet är att någon behöver din kropp för att göra något

6 som inte kan ske på annat sätt. Jag önskar att jag kunde ge dig något mer, men jag är rädd att det skulle göra mer skada än nytta. Vill du förbereda dig som forna tiders besvärjare, med fasta och rening? Eller tror du att den andra sidan når dig bäst i rus och dans? Gör som du känner. Jag har inga svar, bara en port till mysteriets andra sida. Jag väntar spänt på nästa kontakt med Prins Hatt, men jag anar att jag spelat ut min roll i det här dramat. Skriv gärna till mig, men jag vet inte om jag har mer att ge. Mitt äventyr är på väg mot sitt slut; ditt skall just börja. Vi ses på andra sidan, Martin Ericsson, Forskare vid Transreality Game Lab.