Förslag till RÅDETS BESLUT

Transkript

1 EUROPEISKA KOMMISSIONEN Bryssel den COM(2015) 305 final 2015/0136 (NLE) Förslag till RÅDETS BESLUT om medlemsstaternas ratifikation, på unionens vägnar, av 2010 års protokoll till internationella konventionen om ansvar och ersättning för skada i samband med sjötransport av farliga och skadliga ämnen, och om medlemsstaternas anslutning, på unionens vägnar, till detta protokoll, med avseende på aspekter som rör civilrättsligt samarbete SV SV

2 1. BAKGRUND TILL FÖRSLAGET 1.1. Inledning MOTIVERING Ansvar och ersättning för skada som uppkommit till följd av särskilda typer av sjötransportverksamhet regleras på internationell nivå genom Internationella sjöfartsorganisationens (nedan kallad IMO) konventioner, vilka bygger på samma grundläggande principer. Dessa principer är: strikt skadeståndsansvar för fartygsägaren, obligatorisk försäkring för att täcka skada för tredje man, direkt regressrätt mot försäkringsgivaren för personer som lidit skada, ansvarsbegränsning och, när det gäller olja och farliga och skadliga ämnen (Hazardous and Noxious Substances, HNS), en särskild ersättningsfond som betalar skadestånd om detta överstiger gränserna för fartygsägarens ansvar. Internationella konventionen om ansvar och ersättning för skada i samband med sjötransport av farliga och skadliga ämnen från 1996 (nedan kallad 1996 års HNSkonvention) är den sista av IMO:s konventioner om skadeståndsansvar som fortfarande väntar på att ratificeras av ett antal stater för att träda i kraft. Den är en viktig del av den internationella ansvarsordningen för sjöfart, i synnerhet eftersom sjötransport av farliga och skadliga ämnen, bl.a. flytande naturgas (nedan kallad LNG) och gasol (nedan kallad LPG), är en snabbt växande handel som står för en betydande andel av sjötransportsektorn. Protokollet från 2010 (nedan kallat 2010 års protokoll) till 1996 års HNS-konvention innehåller nödvändiga ändringar för att åtgärda problem som uppdagats i 1996 års HNS-konvention års protokoll och bestämmelserna i konventionen, i dess ändrade lydelse enligt protokollet, ska läsas, tolkas och tillämpas tillsammans som ett enda instrument i enlighet med artiklarna 2 och 18 i protokollet. En konsoliderad version av protokollet utarbetades av IMO:s sekretariat, godkändes av IMO:s juridiska kommitté vid dess 98:e sammanträde 2011 och går under benämningen 2010 års HNS-konvention års HNS-konvention, som ett enda konsoliderat instrument för konventionen, kommer att få verkan när 2010 års protokoll träder i kraft. En stats undertecknande, ratifikation eller godtagande av 2010 års protokoll upphäver tidigare undertecknande eller ratifikation från den statens sida av 1996 års HNS-konvention, i enlighet med artikel 20.8 i protokollet (artikel 45.8 i 2010 års HNS-konvention). Varken 1996 års HNS-konvention eller 2010 års protokoll till HNS-konventionen har trätt i kraft. Protokollet har inga fördragsslutande parter till dags dato. Det är viktigt att notera att ett uttryck för samtycke till att bli bunden av 2010 års protokoll måste åtföljas av att uppgifter lämnas om den totala mängden avgiftspliktig last som mottagits under föregående kalenderår, i enlighet med artikel 20.4 i protokollet (artikel 45.4 i 2010 års HNS-konvention). Detta krav är det främsta skälet till att ingen stat ännu ratificerat konventionen. Efter antagandet i IMO av 2010 års protokoll till HNS-konventionen har en grupp av stater med bistånd av den internationella oljeskadefondens sekretariat utarbetat en uppsättning riktlinjer för rapportering av avgiftspliktig last av farliga och skadliga ämnen. Dessa riktlinjer godkändes av IMO:s juridiska kommitté vid dess 100:e SV 2 SV

3 sammanträde den 19 april , och därigenom åtgärdades den största praktiska svårigheten med ratifikationen av konventionen. IMO:s juridiska kommitté inrättade vid sitt 101:a sammanträde en HNSkorrespondensgrupp som ska bistå stater med inrättandet av förfaranden för genomförande av konventionen, särskilt för rapportering av avgiftspliktig last, i syfte att underlätta dess ratifikation. Ett antal av EU:s medlemsstater och Europeiska kommissionen är medlemmar i denna grupp Unionens befogenhet och följderna av den I enlighet med reglerna om unionens externa befogenhet i artikel 3.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat EUF-fördraget) faller 2010 års protokoll och, i framtiden, 2010 års HNS-konvention inom unionens exklusiva befogenhet, eftersom de påverkar unionens gemensamma regler och ändrar räckvidden för dessa. Såsom beskrivs i avsnitt 1.4 i denna motivering skulle ett ingående av 2010 års protokoll till konventionen påverka räckvidden för och reglerna i direktiv 2004/35/EG om miljöansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador 2. Dessutom skulle, av de skäl som anges i avsnitt 1.5, ett ingående av 2010 års protokoll påverka reglerna i förordning (EU) nr 1215/2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område 3 (omarbetning av Bryssel I- förordningen). Den sistnämnda överlappningen mellan reglerna i konventionen, i dess ändrade lydelse, och unionens regler när det gäller rättsligt samarbete på privaträttens område utgjorde också den rättsliga grunden för rådets beslut 2002/971/EG om bemyndigande för medlemsstaterna att i Europeiska gemenskapens intresse ratificera eller ansluta sig till 1996 års HNS-konvention 4. Som beskrivs i inledningen ändrades emellertid 1996 års HNS-konvention genom 2010 års protokoll, och 2010 års HNS-konvention är det konsoliderade instrument som härrör från denna ändring. Därför behöver inverkan av 2010 års HNS-konvention på unionens regler bedömas mot bakgrund av utvecklingen inom unionens rättsordning sedan rådets beslut 2002/971/EG antogs. Unionens exklusiva befogenhet att ingå 2010 års protokoll kan inte utövas av unionen själv som separat rättslig enhet, i avsaknad av en klausul om regionala organisationer för ekonomisk integration i konventionen eller i protokollet. Detta gör att medlemsstaterna är skyldiga att ingå detta internationella avtal på unionens vägnar. Eftersom 2010 års protokoll avser frågor som omfattas av EU:s exklusiva befogenhet kan medlemsstaterna inte självständigt besluta om att underteckna och ratificera detta protokoll. De kan endast göra detta på unionens vägnar, efter rådets bemyndigande och Europaparlamentets godkännande på förslag av kommissionen, i enlighet med artikel a i EUF-fördraget Konventionens innehåll IMO LEG 100 th Session, LEG 100/14, Report of the Legal Committee on the work of its one hundredth session, s. 5 6; LEG 100/3, Kanadas inlägg Monitoring the Implementation of the HNS Protocol, 2010, bilaga 2 Reporting guidelines on the submission of HNS contributing cargo. EUT L 143, , s. 56. EUT L 351, , s. 1. Rådets beslut 2002/971/EG av den 18 november 2002 om bemyndigande för medlemsstaterna att i gemenskapens intresse ratificera eller ansluta sig till 1996 års internationella konvention om ansvar och ersättning för skada i samband med sjötransport av farliga och skadliga ämnen (HNS-konventionen), EGT L 337, , s. 55. SV 3 SV

4 2010 års protokoll, och därmed konsolideringen av 2010 års HNS-konvention, kommer att träda i kraft 18 månader efter den dag då minst tolv stater, varav fyra var och en med ett bruttotonnage om minst två miljoner enheter, har ratificerat det och IMO:s generalsekreterare på lämpligt sätt har fått relevanta uppgifter om avgiftspliktig last som visar att dessa stater under det föregående kalenderåret har mottagit en total mängd av minst 40 miljoner ton last som är avgiftspliktig till det allmänna HNSkontot. Villkoren för ikraftträdande var desamma i 1996 års HNS-konvention. De huvudsakliga ändringarna i 2010 års HNS-konvention jämfört med 1996 års HNSkonvention är följande: (a) (b) (c) (d) Farliga förpackade ämnen undantas från definitionen av avgiftspliktig last till HNS-fonden, medan skada orsakad av farliga förpackade ämnen fortfarande omfattas av det dualistiska ersättningssystem som fastställs genom konventionen (artikel 1.10 i 2010 års HNS-konvention). Gränserna för fartygsägarens skadeståndsansvar beträffande fartyg som transporterar farliga förpackade ämnen höjs i syfte att skapa utrymme för att undanta farliga förpackade ämnen från definitionen av avgiftspliktig last till HNS-fonden (artikel 9.1 b i 2010 års HNS-konvention). Den fysiska mottagaren av LNG görs ansvarig för betalning av relevanta avgifter till HNS-fonden, såvida inte något annat avtalats mellan lastägaren och mottagaren (artikel 19.1bis i 2010 års HNS-konvention). Betalningen av ersättning från HNS-fonden för en olycka som täcks görs avhängig av att den berörda staten har uppfyllt sin skyldighet att lämna rapporter om avgiftspliktig last för alla år före olyckan (artikel 21bis.2 i 2010 års HNS-konvention). Dessa ändringar undanröjer de största hinder som blockerat ratifikationsprocessen för 1996 års HNS-konvention. Räckvidd: 2010 års HNS-konvention är tillämplig på fordringar för skada som uppkommit vid sjötransport av farliga och skadliga ämnen, med undantag för fordringar som har sin grund i ett befordringsavtal för gods och passagerare. Skada som omfattas av konventionen inbegriper varje skada på en konventionsstats territorium inklusive dess territorialvatten, miljöskada som uppkommit inom en konventionsstats exklusiva ekonomiska zon, varje skada annan än miljöskada som orsakats utanför en konventionsstats territorium och territorialvatten av ett fartyg som är registrerat i en konventionsstat, samt varje förebyggande åtgärd som vidtas för att minska denna typ av skada. Örlogsfartyg eller andra fartyg som ägs eller används av en stat och som används för icke-kommersiella ändamål är undantagna från konventionens räckvidd, såvida inte den berörda staten beslutar något annat. Dessutom får en stat från konventionens räckvidd undanta fartyg under 200 bruttoton som transporterar farliga och skadliga ämnen enbart i förpackad form, medan dessa fartyg utför resor mellan hamnar eller anläggningar i den staten. Det sistnämnda undantaget får också tillämpas mellan två grannstater efter uttrycklig överenskommelse mellan dessa stater. Sådana undantag som rör en eller två grannstater måste anmälas till IMO på lämpligt sätt. De viktigaste aspekterna av ansvarighet och ersättning: I 2010 års HNSkonvention fastställs ett strikt ansvar för ägaren till det fartyg som transporterar farliga och skadliga ämnen för all skada till följd av en olycka i samband med sjötransport av SV 4 SV

5 farliga och skadliga ämnen ombord på fartyget. Det finns begränsade undantag från ägarens strikta ansvar, och för att dessa ska gälla vilar bevisbördan på ägaren. Det strikta ansvaret är förbundet med en skyldighet för ägaren att ha en försäkring eller annan ekonomisk säkerhet för att täcka sitt ansvar för skada enligt konventionen. Konventionsstaterna måste utfärda ett certifikat som bevis för att en sådan försäkring eller ekonomisk säkerhet finns i enlighet med konventionen. För att det strikta ansvaret och det obligatoriska försäkringskravet ska stödas av den berörda industrin, föreskriver konventionen också att ägaren har rätt att begränsa sitt ansvar upp till 100 miljoner beräkningsenheter för farliga bulkämnen och 115 miljoner beräkningsenheter för farliga förpackade ämnen. Dessutom finns det, liksom i alla andra konventioner om skadeståndsansvar inom sjöfarten, en klausul som förbjuder anspråk mot fartygsägaren för skada som omfattas av 2010 års HNS-konvention på annat sätt än enligt denna konvention. Konventionens viktigaste bidrag till den internationella ordningen för ansvar och ersättning för skada orsakad av sjötransportverksamhet, i synnerhet sjötransport av farliga och skadliga ämnen, är inrättandet av en särskild ersättningsfond. Syftet med HNS-fonden är att betala ersättning till var och en som lidit skada i samband med sjötransport av farliga och skadliga ämnen, i den mån denne inte har kunnat få full ersättning för skadan från fartygsägaren och dennes försäkringsgivare. Den sistnämnda situationen kan uppstå på grund av olika omständigheter: därför att det inte föreligger något ansvar för skadan för fartygsägaren, därför att fartygsägaren och dennes försäkringsgivare ekonomiskt är ur stånd att till fullo tillgodose ersättningsanspråken, eller därför att skadan överstiger gränsen för fartygsägarens ansvar. Det totala ersättningsbelopp som är tillgängligt inom ramen för detta dualistiska system uppgår till 250 miljoner beräkningsenheter (omkring 310 miljoner euro i dagens växelkurser). För att detta belopp ska vara tillgängligt inrättas genom 2010 års HNS-konvention ett omfattande system med avgifter till HNS-fonden, som betalas av personer som mottar farliga och skadliga ämnen i varje konventionsstat. Konventionsstaterna är i sin tur ansvariga för att uppgifter om last som är avgiftspliktig till HNS-fonden rapporteras korrekt, i tid och regelbundet; en stat får också besluta att själv betala avgifterna till fonden i mottagarens ställe. Anspråk och talan vid domstolar i en konventionsstat: 2010 års HNS-konvention innehåller regler om behörighet för domstolar i konventionsstaterna över anspråk från personer som lidit skada som omfattas av konventionen, mot ägaren eller dennes försäkringsgivare eller mot HNS-fonden. Konventionen omfattar också erkännande och verkställighet av domar som meddelats av domstolar i konventionsstaterna. Dessa bestämmelser, som är oförändrade sedan 1996 års HNS-konvention, syftar till att garantera att skadelidande vid olyckor som omfattas av konventionen åtnjuter tydliga procedurregler och rättssäkerhet, så att deras anspråk blir effektivare Konsekvenser för direktiv 2004/35/EG Sedan 2004 är direktiv 2004/35/EG tillämplig unionslagstiftning i fråga om ansvar för utövare av yrkesverksamhet, inklusive sjötransport, för att förebygga och avhjälpa miljöskador inom det territorium och de farvatten som lyder under medlemsstaternas jurisdiktion. Såväl 1996 som 2010 års HNS-konventioner överlappar räckvidden för direktivet vad gäller i) miljöskada som uppkommit inom en konventionsstats territorium, inbegripet SV 5 SV

6 dess territorialvatten (artikel 3 a i 2010 års HNS-konvention), ii) skada genom förorening av miljön som uppkommit inom en konventionsstats exklusiva ekonomiska zon eller en motsvarande område (upp till 200 nautiska mil från baslinjerna) (artikel 3 b i 2010 års HNS-konvention), och iii) förebyggande åtgärder som syftar till att hindra eller minska sådan skada [...], var de än har vidtagits (artikel 3 d i 2010 års HNS-konvention). Motsvarande bestämmelser i direktivet är artikel 2.1 i vilken miljöskada definieras och artikel 2.10 i vilken förebyggande åtgärder definieras, jämförda med artikel 3.1 a i direktiv 2008/56/EG om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område 5, artikel 1.1 i direktiv 79/409/EEG 6 (fågeldirektivet) och artikel 2.1 i direktiv 92/43/EEG 7 (habitatdirektivet), till vilka det hänvisas i kommissionens vägledande dokument Guidelines for the establishment of the Natura 2000 network in the marine environment - Application of the Habitats and Birds Directives 8. Definitionerna av miljöskada i konventionen och i direktiv 2004/35/EG överlappar varandra men är inte identiska. I praktiken utgår man emellertid från att konventionen bör sträva efter lika höga standarder för avhjälpande av miljöskador som direktivet. På grund av överlappningen i räckvidd mellan direktiv 2004/35/EG och 2010 års HNS-konvention är det uppenbart att ingåendet av 2010 års protokoll, som ändrar 1996 års HNS-konvention och leder till en ny rättslig text (dvs års HNSkonvention), påverkar unionens gällande regler. Närmare bestämt hänvisar direktiv 2004/35/EG uttryckligen till 1996 års HNSkonvention och utesluter alla skador som uppkommer till följd av tillbud som omfattas av denna konvention, inbegripet eventuella framtida ändringar av denna, från direktivets räckvidd, under förutsättning att konventionen har trätt i kraft i den berörda medlemsstaten (artikel 4.2 i och bilaga IV till direktiv 2004/35/EG). Syftet är att ge de specialiserade internationella ordningar som omfattar skadeståndsansvar för särskilda yrkesverksamheter företräde framför direktivet, eftersom dessa ansetts vara mer effektiva när det gäller att tillhandahålla snabb och lämplig ersättning för miljöskador och bättre anpassade till dessa yrkesverksamheters särart års protokoll är en ändring av 1996 års HNS-konvention och omfattas således av detta undantag från direktiv 2004/35/EG, vilket gör det uppenbart att ratifikation av eller anslutning till konventionen kommer att påverka räckvidden för unionens gällande regler. Bortsett från den betydande överlappningen mellan reglerna i konventionen och direktivet, finns det också en central konflikt som är avgörande för hur konventionens bestämmelser påverkar unionens regler. Artikel 7.4 i HNS-konventionen (som är densamma i både 1996 års och 2010 års konventionstext) föreskriver att anspråk på ersättning för skada inte får göras gällande mot fartygsägaren på något annat sätt eller i något annat forum än enligt konventionen. Detta innebär att direktivet inte kan tillämpas utöver konventionen vad gäller fartygsägarens ansvar för skada till följd av farliga och skadliga ämnen; direktivets räckvidd begränsas således av konventionen, och detta är relevant med tanke på medlemsstaternas ingående av 2010 års protokoll Konsekvenser för förordning (EU) nr 1215/2012 (omarbetning av förordning (EG) nr 44/2001 Bryssel I-förordningen) EUT L 164, , s. 19. Rådets direktiv 79/409/EEG om bevarande av vilda fåglar, EGT L 103, , s. 1. Rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter, EGT L 206, , s SV 6 SV

7 I kapitel IV i 2010 års HNS-konvention fastställs de förfaranderegler som är tillämpliga på anspråk och talan enligt konventionen vid domstolar i konventionsstaterna. Särskilt artiklarna 38, 39 och 40 i konventionen innehåller regler om domstols behörighet samt erkännande och verkställighet av domar. Dessa artiklar är identiska med artiklarna 38, 39 och 40 i 1996 års HNS-konvention, vilka utgjorde den rättsliga grund för gemenskapens exklusiva behörighet som motiverade rådets beslut 2002/971/EG. Förordning (EU) nr 1215/2012 innehåller bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område mellan EU:s medlemsstater, och de ovannämnda bestämmelserna i konventionen om den träder i kraft skulle påverka bestämmelserna i förordningen. Förslaget till rådets beslut om att bemyndiga medlemsstaterna att i Europeiska gemenskapens intresse ratificera den internationella konventionen om ansvarighet och kompensation för skador i samband med frakt av farliga och giftiga ämnen till havs, 1996 (HNS-konventionen), KOM (2001) 674 slutlig 9, innehåller en detaljerad översikt och förklaringar av överlappningen mellan kapitel IV i konventionen och Bryssel I-förordningen (förordning (EG) nr 44/ ). Utöver ovanstående är artiklarna 37, 41 och 42 i kapitel IV i 2010 års HNSkonvention av underordnad karaktär och kan således inte fungera självständigt eller tillämpas separat från andra bestämmelser i konventionen. Följaktligen faller hela kapitel IV i konventionen inom unionens exklusiva befogenhet. Danmarks särskilda ställning när det gäller kapitel IV i konventionen behöver behandlas separat i enlighet med protokoll nr om Danmarks ställning, som är fogat till fördragen. Danmark är undantaget från tillämpningen av tredje delen avdelning V i EUF-fördraget och deltar följaktligen inte i antagandet av det föreslagna rådsbeslutet om medlemsstaternas ratifikation, på unionens vägnar, av 2010 års protokoll till internationella konventionen om ansvar och ersättning för skada i samband med sjötransport av farliga och skadliga ämnen, och om medlemsstaternas anslutning till detta protokoll, med undantag för aspekter som rör civilrättsligt samarbete Slutsatser Att internationella regler om ansvar för utomobligatorisk skada i samband med sjötransport av farliga och skadliga ämnen antas och träder i kraft är av största vikt med tanke på den betydande andel av de globala sjötransporterna som utgörs av last av farliga och skadliga ämnen. På grundval av erfarenheterna av liknande internationella ansvarsordningar för skada som uppkommer till följd av andra sjötransportverksamheter, t.ex. oljetransport med tankfartyg, antog IMO detta internationella avtal, ändrat genom 2010 års protokoll, för att komplettera systemet med konventioner om skadeståndsansvar inom sjöfarten med ett specialiserat instrument som även inrättar en ny ersättningsfond för skada till följd av farliga och skadliga ämnen. På grundval av rådets beslut 2002/971/EG bemyndigades medlemsstaterna att ratificera 1996 års HNS-konvention års protokoll om ändring av konventionen måste också bli föremål för ett nytt rådsbeslut, i enlighet med fördragen och med EGT C 51E, , s EGT L 12, , s. 1. EGT C 326, , s SV 7 SV

8 beaktande av utvecklingen inom unionsrätten sedan års protokoll leder till att ett nytt internationell avtal upprättas (se särskilt artikel 45.8 i den konsoliderade texten till 2010 års HNS-konvention). Som en följd av detta bemyndigar unionen medlemsstaterna att, genom att ratificera eller ansluta sig till 2010 års protokoll, tillämpa 2010 års HNS-konvention inte bara med avseende på frågor som omfattas av protokollet, utan också med avseende på alla andra frågor som omfattas av den ändrade texten till 2010 års HNS-konvention. Mot bakgrund av det ovanstående föreslår kommissionen att två separata rådsbeslut antas om medlemsstaternas ratifikation, på unionens vägnar, av 2010 års protokoll och om deras anslutning, på unionens vägnar, till protokollet, i syfte att säkerställa att målen i fördragen, som anges i direktiv 2004/35/EG och förordning (EU) nr 1215/2012, uppnås och att bestämmelserna i protokoll 22 efterlevs. Med avseende på den nämnda förordningen, särskilt reglerna för erkännande och verkställighet av domar som meddelats av en domstol i en medlemsstat, krävs det att medlemsstaterna när de ratificerar eller ansluter sig till 2010 års protokoll avger en lämplig förklaring, vilken fastställs i bilagan till det föreslagna rådsbeslutet, i syfte att säkerställa fortsatt tillämpning av reglerna för erkännande och verkställighet av domar i förordning (EU) nr 1215/2012 vad gäller erkännande och verkställighet i en medlemsstat av domar som har meddelats av en domstol i en annan medlemsstat. Förklaringen bör även omfatta andra relevanta unionsregler om denna fråga, i synnerhet Luganokonventionen av den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område RESULTAT AV SAMRÅD MED BERÖRDA PARTER OCH KONSEKVENSBEDÖMNINGAR Det krävs ingen formell konsekvensbedömning i detta skede av processen, då räckvidden för unionens åtgärder redan begränsas av att förhandlingarna om det internationella instrumentet är avslutade. Flera alternativ har dock granskats och vägts: (1) Ingen åtgärd För närvarande, då HNS-konventionen inte har trätt i kraft, är direktiv 2004/35/EG tillämpligt på miljöansvar som uppstår vid en olycka orsakad av ett fartyg som transporterar farliga och skadliga ämnen till sjöss i unionen. Detta innebär att direktivets definition av miljöskada gäller, i kombination med fartygsägarens rätt att begränsa sitt ansvar i enlighet med den internationella konventionen om begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar från 1976, i dess ändrade lydelse, på grundval av artikel 4.3 i direktivet. Fartygsägarens rätt att begränsa sitt ansvar upp till de allmänna gränser som fastlagts i konventionen om begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar är föremål för begränsade undantag, nämligen vållande av skada uppsåtligen eller genom vårdslöshet. Ansvarsgränserna enligt konventionen om begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar är lägre än de som fastställs i artikel 9 i 2010 års HNSkonvention. I avsaknad av en ersättningsfond som den som föreskrivs i kapitel III i 2010 års HNS-konvention finns det för närvarande ingen bestämmelse i direktivet som ger den som lidit skada till följd av havsföroreningar genom farliga och skadliga ämnen (t.ex. fiskare, lokalsamhällen) rätt till ersättning utöver gränsen för fartygsägarens ansvar. Dessutom finns det i den befintliga rättsliga ramen inget 12 EGT L 339, , s. 3. SV 8 SV

9 obligatoriskt försäkringskrav, medan artikel 12 i 2010 års HNS-konvention särskilt föreskriver denna skyldighet för fartygsägare, i kombination med rätt för den ersättningssökande att föra talan direkt mot försäkringsgivaren (artikel 12.8). Slutligen har medlagstiftarna i direktiv 2004/35/EG valt att införa ett undantag till förmån för den internationella ansvarsordningen för sjötransportverksamhet med avseende på alla relevanta konventioner, inklusive HNS-konventionen, och att undanta tillbud som omfattas av internationella konventioner från direktivets räckvidd. Om inga åtgärder vidtas på unionsnivå för att göra det möjligt för medlemsstaterna att ratificera eller ansluta sig till 2010 års protokoll, så att den sista av IMO:s konventioner om skadeståndsansvar kan träda i kraft, kommer en diskrepans i den internationella ansvarsordningen och unionens ansvarsordning för sjöfarten att befästas på bekostnad av rättssäkerheten och enhetligheten i de normer som är tillämpliga på bland annat miljöskador som uppkommer till följd av sjötransport av farliga och skadliga ämnen. (2) Anpassning av HNS-konventionen till unionens regelverk Definitionen av miljöskada i direktiv 2004/35/EG överlappar inte helt och hållet definitionen i 2010 års HNS-konvention. Definitionen i direktivet är nämligen bredare och omfattar fler typer av avhjälpande, inklusive primära hjälpåtgärder varigenom skadade naturresurser återgår till sitt ursprungliga tillstånd, vid behov även genom vidtagande av kompletterande hjälpåtgärder om naturresurserna inte har kunnat återställas till det ursprungliga tillståndet, och av kompenserande hjälpåtgärder för att kompensera för tillfälliga förluster av naturresurser (sådana åtgärder består aldrig av ekonomisk ersättning utan av åtgärder för att förbättra naturresurserna på den skadade platsen eller på en annan plats i närheten). Man skulle således kunna förespråka att konventionen bör kunna ändras, så att den överensstämmer med direktivets bestämmelser. Det är dock högst osannolikt att man skulle vinna tillräckligt med gehör för detta bland IMO:s medlemsstater, särskilt mot bakgrund av de svårigheter som måste övervinnas innan enighet kunde nås om den nuvarande versionen av konventionen. Dessutom har konventionens definition av skada genom förorening omsorgsfullt utformats för att överensstämma med andra befintliga ordningar för skadeståndsansvar vid olyckor till sjöss till följd av olika typer av sjötransportverksamhet (t.ex års internationella konvention om ansvarighet för skada orsakad av förorening genom olja och 2001 års internationella konvention om ansvarighet för skada orsakad av förorening genom bunkerolja). Om denna definition ändras i 2010 års HNSkonvention skulle det allvarligt störa jämvikten mellan olika sjötransportsektorer, och en sådan ändring skulle möta ett utbrett motstånd i IMO. (3) Införande av en frånskiljandeklausul i HNS-konventionen och följdändring av direktiv 2004/35/EG Man skulle även kunna undersöka möjligheten att ändra konventionen i syfte att införa en frånskiljandeklausul, som skulle säkerställa att unionsrätten fortsätter att reglera det särskilda förhållandet mellan unionen och dess medlemsstater även sedan medlemsstater blir parter i konventionen. I förhållande till tredjeländer skulle skyldigheterna enligt konventionen förbli oförändrade. Genom att godta en sådan frånskiljandeklausul skulle alla parter i konventionen (även icke EU-medlemsstater) godta att unionen och dess medlemsstater tillämpar unionsrätten i förbindelserna sinsemellan till den del den reglerar frågor som omfattas av konventionen. Samma resonemang som utvecklats ovan gäller dock även denna SV 9 SV

10 möjlighet, vilket innebär att det inte är realistiskt att medlemsstaterna på unionens vägnar skulle kunna driva detta alternativ i IMO. Dessutom skulle en sådan klausul kräva att direktiv 2004/35/EG ändras för att från direktivets räckvidd stryka det undantag som gäller för skada som uppkommer till följd av tillbud som omfattas av HNS-konventionen. Direktivet behandlar dock alla konventioner om skadeståndsansvar inom sjöfarten som förtecknas i bilaga IV på samma sätt. Att införa en annan ordning för en av konventionerna skulle således strida mot själva andan i direktivet, särskilt som alla IMO:s konventioner om skadeståndsansvar har tolkats enligt samma principer för att fastställa ett strikt ansvar för fartygsägaren i kombination med obligatorisk försäkring och tillgång till tillräckliga medel för ersättning för skada orsakad genom förorening till följd av en sjöfartsolycka. (4) Ratifikation av 2010 års protokoll Ingåendet av 2010 års protokoll till HNS-konventionen kommer att säkerställa en enhetlig tillämpning inom unionen av reglerna om ansvar och ersättning i samband med olyckor som orsakas av fartyg som transporterar farliga och skadliga ämnen till sjöss. Det kommer dessutom att säkerställa tillgången till tillräckliga medel för ersättning till skadelidande vid sådana olyckor. Ett internationellt system är lämpligare för dessa syften än regionala lösningar, med tanke på sjöfartens globala natur och de gränsöverskridande effekter sådana olyckor sannolikt medför. Man har därför dragit slutsatsen att det bästa handlingsalternativet är detta utkast till beslut om bemyndigande för medlemsstaterna att ratificera 2010 års protokoll och därigenom godta att bli bundna av den konsoliderade texten till 2010 års HNSkonvention. 3. FÖRSLAGETS RÄTTSLIGA ASPEKTER Som nämns i inledningen upphäver en stats undertecknande, ratifikation eller godtagande av 2010 års protokoll ett tidigare undertecknande eller en tidigare ratificering av 1996 års HNS-konvention. Stater som ratificerar protokollet uttrycker sitt samtycke till att bli bundna av den konsoliderade texten till 2010 års HNSkonvention, som ett enda konsoliderat instrument för konventionen, vilket kommer att få verkan när 2010 års protokoll träder i kraft. De föreslagna rådsbesluten kommer därför att bemyndiga medlemsstaterna att, på unionens vägnar, ratificera eller ansluta sig till 2010 års protokoll och följaktligen bli bundna av reglerna i 2010 års HNS-konvention. De föreslagna rådsbesluten grundar sig på artikel i EUF-fördraget, jämförd med å ena sidan artikel 81 i EUF-fördraget, som utgör huvudsaklig rättslig grund för den unionslagstiftning om civilrättsligt samarbete som är relevant för förfaranderegler tillämpliga på anspråk och talan enligt kapitel IV i 2010 års HNS-konvention, å andra sidan artikel 192 i EUF-fördraget, som utgör huvudsaklig rättslig grund för unionslagstiftningen om miljöskydd års HNS-konvention har flera mål som är oskiljbart förbundna med varandra, utan att något är sekundärt och indirekt i förhållande till ett annat. Ett och samma beslut kan inte antas på två rättsliga grunder, om de förfaranden som föreskrivs i de båda grunderna är oförenliga med varandra 13. Det förhåller sig så i detta fall, eftersom 13 Se EU-domstolens dom av den 11 juni 2014 i mål C-377/12, punkt 34. SV 10 SV

11 frågor som rör civilrättsligt samarbete inte är bindande för Danmark, vilket leder till olika rösträtt i rådet. Följaktligen krävs två separata rådsbeslut. De två besluten är utformade på samma sätt. Artikel 1 i båda besluten bemyndigar medlemsstaterna att ratificera eller ansluta sig till 2010 års protokoll till HNSkonventionen på unionens vägnar, eftersom unionen inte kan bli part i denna konvention. Artikel 2 i båda besluten kräver att medlemsstaterna samtycker till att bli bundna av 2010 års protokoll inom två år från och med ikraftträdandet av respektive beslut. Tidig anslutning till 2010 års protokoll av alla EU:s medlemsstater innebär att tröskeln för ikraftträdande kan nås i fråga om både antalet IMO-medlemsstater och den samlade flotta som krävs (tolv stater, däribland fyra med vardera minst två miljoner enheter bruttotonnage). Framför allt kommer ratifikation inom en fastställd tidsram att förhindra att medlemsstater genom att fördröja sin anslutning till 2010 års protokoll och 2010 års HNS-konvention uppnår konkurrensfördelar på bekostnad av lika rättsmedel för parter som lider skada till följd av olyckor i samband med sjötransport av farliga och skadliga ämnen. Utbyte av information och bästa praxis kommer att vara av särskild nytta för ratifikations- eller anslutningsprocessen, särskilt när det gäller rapportering av avgiftspliktig last enligt konventionen. Artikel 3 i förslaget till rådsbeslut som undantar aspekter som rör civilrättsligt samarbete kräver att medlemsstaterna skriftligen hänvisar till båda rådsbesluten när de deponerar sina ratifikations- eller anslutningsinstrument till 2010 års protokoll. Artikel 3 i förslaget till rådsbeslut som omfattar aspekter som rör civilrättsligt samarbete hänvisar till den förklaring avseende erkännande och verkställighet av domar som medlemsstaterna måste avge när de uttrycker sitt samtycke till att bli bundna av 2010 års protokoll, på grundval av unionens exklusiva befogenhet i dessa frågor. Förklaringen liknar det uttalande som föreskrivs i artikel 2 i rådets beslut 2002/971/EG. Artikel 4 i båda besluten fastställer dagen för ikraftträdandet av de föreslagna rådsbesluten. I artikel 5 klargörs att eftersom syftet med beslutet är att bemyndiga medlemsstaterna att bli bundna av 2010 års protokoll på Europeiska unionens vägnar, besluten riktar sig till dem i enlighet med fördragen. 4. BUDGETKONSEKVENSER Inga. SV 11 SV

12 2015/0136 (NLE) Förslag till RÅDETS BESLUT om medlemsstaternas ratifikation, på unionens vägnar, av 2010 års protokoll till internationella konventionen om ansvar och ersättning för skada i samband med sjötransport av farliga och skadliga ämnen, och om medlemsstaternas anslutning, på unionens vägnar, till detta protokoll, med avseende på aspekter som rör civilrättsligt samarbete EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA BESLUT med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 81 jämförd med artikel a v, med beaktande av Europeiska kommissionens förslag, med beaktande av Europaparlamentets godkännande 14, och av följande skäl: (1) 1996 års internationella konvention om ansvar och ersättning för skada i samband med sjötransport av farliga och skadliga ämnen (nedan kallad 1996 års HNS-konvention) syftar till att garantera lämplig, effektiv och snabb ersättning till personer som lidit skada orsakad av utsläpp av farliga och skadliga ämnen vid frakt till havs års HNS-konvention fyller en betydande lucka i det internationella regelverket om ansvarighet för föroreningar till havs. (2) Rådet antog 2002 rådets beslut 2002/971/EG 15 om bemyndigande för medlemsstaterna att i gemenskapens intresse ratificera eller ansluta sig till 1996 års HNS-konvention. Beslut 2002/971/EG ålade medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att ratificera eller ansluta sig till 1996 års HNS-konvention före den 30 juni Därefter har fyra medlemsstater ratificerat konventionen års HNS-konvention har aldrig trätt i kraft. (3) 1996 års HNS-konvention ändrades genom 2010 års protokoll. Enligt artiklarna 2 och 18.1 i 2010 års protokoll ska 2010 års protokoll och 1996 års HNS-konvention läsas, tolkas och tillämpas tillsammans som ett enda instrument mellan parterna i 2010 års protokoll. (4) En konsoliderad version av 2010 års protokoll och 1996 års HNS-konvention utarbetades av Internationella sjöfartsorganisationens (nedan kallad IMO) sekretariat och godkändes av IMO:s juridiska kommitté vid dess 98:e sammanträde (nedan kallad 2010 års HNS-konvention) års HNS-konvention är inte ett instrument som är öppet för undertecknande eller ratifikation års HNS-konvention kommer att få verkan när 2010 års protokoll träder i kraft i medlemsstaterna EUT C 326, , s. 47. Rådets beslut 2002/971/EG av den 18 november 2002 om bemyndigande för medlemsstaterna att i gemenskapens intresse ratificera eller ansluta sig till 1996 års internationella konvention om ansvar och ersättning för skada i samband med sjötransport av farliga och skadliga ämnen (HNS-konventionen) (EGT L 337, , s. 55). SV 12 SV

13 (5) Samtycke från en stat att bli bunden av 2010 års protokoll upphäver ett tidigare samtycke från den staten avseende 1996 års HNS-konvention, i enlighet med artikel 20.8 i protokollet (artikel 45.8 i 2010 års HNS-konvention). Som en följd av detta kommer stater som är fördragsslutande parter i 1996 års HNS-konvention att upphöra att vara det så snart de uttrycker sitt samtycke till att bli bundna av 2010 års protokoll i enlighet med artikel 20 i protokollet, särskilt punkterna 2, 3 och 4 i denna. (6) 2010 års HNS-konvention är, i likhet med dess föregångare, av särskild betydelse för unionens och dess medlemsstaters intressen, eftersom den möjliggör ett bättre skydd av miljön och av de som lidit skada till följd av havsföroreningar genom farliga och skadliga ämnen enligt internationella regler om ansvar i samband med havsföroreningar, i linje med Förenta nationernas havsrättskonvention från (7) För att stater ska bli fördragsslutande parter i 2010 års protokoll, och därmed i 2010 års HNS-konvention, måste de, samtidigt som de överlämnar sitt instrument för godkännande, till IMO:s generalsekreterare lämna relevanta uppgifter om den totala mängden avgiftspliktig last enligt 2010 års HNS-konvention under föregående kalenderår, i enlighet med artikel 20.4 i protokollet. För detta ändamål krävs att staterna inrättar ett system för rapportering av avgiftspliktig last innan de uttrycker sitt samtycke till att bli bundna av 2010 års protokoll. (8) Artiklarna 38, 39 och 40 i 2010 års HNS-konvention påverkar unionens sekundärlagstiftning om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar, såsom den fastställs i Europaparlamentets rådets förordning (EU) nr 1215/ (omarbetning av Bryssel I-förordningen). (9) Unionen har därför exklusiv befogenhet vad gäller artiklarna 38, 39 och 40 i 2010 års HNS-konvention i den mån konventionen påverkar reglerna i förordning (EU) nr 1215/2012. Dessutom är artiklarna 37, 41 och 42 i kapitel IV i 2010 års HNSkonvention underordnade i förhållande till konventionens materiella regler, vilket innebär att de inte kan fungera självständigt eller tillämpas separat från andra bestämmelser i konventionen. Följaktligen faller hela kapitel IV i konventionen inom unionens exklusiva befogenhet. (10) Utbyte av information och bästa praxis mellan medlemsstaterna avseende förfarandena för ratifikation eller anslutning till 2010 års protokoll kan underlätta medlemsstaternas ansträngningar för att inrätta ett fungerande rapporteringssystem för avgiftspliktig last enligt 2010 års HNS-konvention. (11) Såsom var fallet med 1996 års HNS-konvention får endast suveräna stater vara parter i 2010 års protokoll, eftersom det inte finns någon klausul om regionala organisationer för ekonomisk integration. Det är därför för närvarande inte möjligt för unionen att ratificera eller ansluta sig till 2010 års protokoll, och därmed till 2010 års HNSkonvention. Principen om lojalt samarbete är emellertid bindande för medlemsstaterna och unionen enligt fördragen, för att unionens mål i fråga om miljöskydd och civilrättsligt samarbete ska kunna nås. I detta fall kräver denna princip att medlemsstaterna strävar efter och gör sitt yttersta för att åstadkomma unionens anslutning till denna konvention. (12) Genom att alla medlemsstater ratificerar 2010 års protokoll inom en fastställd tidsram bör man kunna garantera lika villkor för samtliga aktörer som berörs av tillämpningen 16 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (omarbetning) (EUT L 351, , s. 1). SV 13 SV

14 av 2010 års HNS-konvention och förhindra att konkurrensfördelar uppnås genom att anslutningen till konventionen fördröjs. (13) Medlemsstaterna bör därför bemyndigas att ratificera eller ansluta sig till 2010 års protokoll med avseende på de aspekter som rör civilrättsligt samarbete. De bestämmelser i konventionen som faller inom den befogenhet som tilldelats unionen och som inte rör civilrättsligt samarbete kommer att vara föremål för ett beslut som antas parallellt med det här beslutet 17 (14) När medlemsstaterna ratificerar eller ansluter sig till 2010 års protokoll, bör de avge en förklaring om erkännande och verkställighet av domar som omfattas av 2010 års HNSkonvention. (15) Förenade kungariket och Irland är bundna av förordning (EU) nr 1215/2012 och deltar därför till fullo i antagandet och tillämpningen av detta beslut. (16) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning 18, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av detta beslut, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark. HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. Artikel 1 Medlemsstaterna bemyndigas härmed att, beroende på vad som är tillämpligt, ratificera eller ansluta sig till 2010 års protokoll på unionens vägnar, med avseende på aspekter som rör civilrättsligt samarbete, med förbehåll för de villkor som anges i artiklarna 2, 3 och 4 i detta beslut. Artikel 2 1. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som krävs för att deponera instrumenten för ratifikation av eller anslutning till 2010 års protokoll utan dröjsmål och under alla omständigheter senast två år räknat från dagen för ikraftträdandet av detta beslut. 2. Medlemsstaterna ska inom ett år räknat från dagen för ikraftträdandet av detta beslut underrätta rådet och kommissionen om vilken dag deras förfaranden för ratifikation eller anslutning kan förväntas vara avslutade. 3. Medlemsstaterna ska sträva efter att utbyta information om läget i sina ratifikationseller anslutningsförfaranden, i synnerhet genom att inrätta ett system för rapportering av avgiftspliktig last enligt 2010 års protokoll. Artikel 3 När medlemsstaterna ratificerar eller ansluter sig till 2010 års protokoll ska de också deponera den förklaring som anges i bilagan till detta beslut. Artikel 4 Detta beslut träder i kraft dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning EUT L Protokoll nr 22 om Danmarks ställning (EUT C 326, , s. 299). SV 14 SV

15 Artikel 5 Detta beslut riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördragen. Utfärdat i Bryssel den På rådets vägnar Ordförande SV 15 SV