BOKEN OM SACHAROVPRISTAGARNA

Transkript

1 BOKEN OM SACHAROVPRISTAGARNA

2 BOKEN OM SACHAROVPRISTAGARNA 2015

3 FÖRORD Martin Schulz Europaparlamentets talman Tankefriheten har under 2015 utsatts för stora påfrestningar. Året fick en skräckfylld början med den blodiga attacken mot tidningen Charlie Hebdo. Mitt i Europa försökte man med kulor att tysta de farliga pennorna, de respektlösa karikatyrerna och den makt som tanke- och yttrandefriheten representerar. Det är därför en ära för Europaparlamentet att Ali Ferzat, 2011 års Sacharovpristagare, har tackat ja till att göra illustrationerna till denna bok. Parlamentet har i år avsatt en särskild plats för försvaret och främjandet av det oumbärliga arbete som tidningstecknare gör för att avslöja kränkningar av mänskliga rättigheter, framför allt i Syrien. Vi är särskilt glada för att karikatyrtecknarna för Cartooning for Peace samlas i parlamentet runt den franske tidningstecknaren Plantu för att fira 2015 års Sacharovpris. Eftersom Ali Ferzat bidrar till boken är det svårt att inte nämna hans landsman Razan Zaitouneh, som mottog priset 2011 och som vi fortfarande inte har några nyheter om. Kriget som pågår i Syrien är nu inne på sitt femte år. De människor som tvingas stanna kvar lever i rädsla och är avskurna från resten av världen, de som flyr har en livsfarlig resa framför sig. Vi vill påminna om vårt stöd till de obevekliga försvararna av de mänskliga rättigheterna i detta land som hemsöks av hat och mörkermän. År 2014 tilldelades Sacharovpriset doktor Denis Mukwege. Denne beundransvärde man med sitt orubbliga engagemang för kvinnors värdighet höll ett tal i parlamentet som rörde församlingen till tårar, men som också väckte oerhörd stolthet bland hans landsmän. Förutom själva belöningen får doktor Mukwege ett långsiktigt stöd från parlamentet genom Sacharovnätverket som arbetar med och för sina pristagare för att de ska kunna föra sin kamp vidare. Samtliga illustrationer av Ali Ferzat, 2011 års Sacharovpristagare. En stor mängd övrig information om Europeiska unionen är tillgänglig på internet via Europa-servern ( Luxemburg: Europeiska unionens publikationsbyrå, 2015 ISBN doi: /275 Europeiska unionen, 2015 Kopiering tillåten med angivande av källan. Genom sitt agerande, i form av ett konkret engagemang via Sacharovnätverket, försvarar parlamentet med kraft tankefriheten överallt i världen. I år har dess företrädare valt att belöna den saudiske bloggaren och författaren Raif Badawi som av sitt lands rättsväsende dömts till tio års fängelse och piskrapp. Parlamentet upprepar därför med eftertryck att yttrandefriheten inte är förhandlingsbar och att den måste respekteras i hela världen.

4 SACHAROVPRISET för tankefrihet delades ut för första gången 1988, då det gick till Nelson Mandela och Anatolij Martjenko. Det är Europeiska unionens viktigaste utmärkelse för att hylla dem som gör insatser för de mänskliga rättigheterna. Det uppmärksammar enskilda personer, grupper och organisationer som har gjort enastående insatser för tankefriheten. Genom Sacharovpriset och det tillhörande nätverket hjälper EU pristagarna att få större genomslag för sin sak. Sacharovpriset har hittills gått till dissidenter, politiska ledare, journalister, advokater, aktivister från det civila samhället, författare, mödrar och hustrur, minoritetsledare, en grupp som bekämpar terrorism, fredsaktivister, en tortyrmotståndare, en satirtecknare, en samvetsfånge, en filmskapare, ett barn som kämpar för rätten till utbildning och till och med FN som organ. Genom priset uppmärksammas frågor såsom yttrandefrihet, skydd av minoriteters rättigheter, respekt för folkrätten, demokratiutveckling och rättsstatsprincipen. Europaparlamentet delar ut Sacharovpriset för tankefrihet på euro under ett högtidligt plenarsammanträde i Strasbourg mot slutet av varje år. Var och en av parlamentets politiska grupper får nominera kandidater, och det får även enskilda ledamöter med stöd av minst 40 ledamöter för varje kandidat. Kandidaterna presenteras under ett gemensamt sammanträde i utrikesutskottet, utvecklingsutskottet och underutskottet för mänskliga rättigheter, och sedan röstar ledamöterna i de fullständiga utskotten om vilka tre som ska gå vidare till slutomgången. Vinnaren eller vinnarna av Sacharovpriset utses därefter av talmanskonferensen, ett organ som leds av Europaparlamentets talman och som består av ledarna för de olika politiska grupperna i Europaparlamentet. Valet av pristagare blir på så sätt ett verkligt europeiskt val.

5 SACHAROVPRISET UPPKALLAT EFTER ANDREJ SACHAROV ANDREJ SACHAROV ( ) var en berömd fysiker, människorättsaktivist, dissident och reformanhängare från forna Sovjetunionen. Han accepterade idén om att ett pris för tankefrihet skulle uppkallas efter honom som en viktig gest av uppskattning för mitt arbete för att försvara de mänskliga rättigheterna, som han skrev i ett brev till Europaparlamentet ( 1 ). Han ansåg att utdelningen av sådana priser fyllde ett syfte genom att kasta ljus över människorättsproblem och uppmuntra människor som har gjort insatser på detta område. Europaparlamentet tillkännagav att det hade för avsikt att inrätta detta pris genom en resolution, som antogs i december Andrej Sacharov, som var en pionjär inom kärnfysik och den sovjetiska atombombens fader, blev vid 32 års ålder fullvärdig medlem av den sovjetiska vetenskapsakademin och hade privilegier som medlem av den så kallade nomenklaturan, som bestod av Sovjetunionens ledande skikt. I slutet av 1950-talet blev han dock alltmer oroad över kärnvapenprovernas påverkan på atmosfären och de politiska och moraliska följderna av sitt arbete, som skulle kunna leda till massdöd. Vändpunkten i Andrej Sacharovs politiska utveckling kom 1967 när han vädjade till de sovjetiska myndigheterna att godkänna ett amerikanskt förslag om ett bilateralt avvisande av antiballistiska missilsystem, vilka han beskrev som en allvarlig risk för ett globalt kärnvapenkrig i sin uppsats från 1968, Reflections on Progress, Peaceful Coexistence, and Intellectual Freedom. De sovjetiska myndigheterna avvisade Andrej Sacharovs vädjan, och efter det att hans uppsats publicerats förbjöds han att delta i allt topphemligt militärt arbete och fråntogs sina privilegier. År 1970 var han med och grundade kommittén för de mänskliga rättigheterna i Sovjetunionen, och försvaret av de mänskliga rättigheterna och politiska fångar fick en ytterst viktig betydelse för honom. År 1972 gifte han sig med Elena Bonner, också hon människorättsaktivist. Trots allt starkare påtryckningar från regeringen engagerade Sacharov sig inte bara för att dissidenter i hemlandet skulle friges, utan blev också en av regimens modigaste kritiker och en symbol för kampen för de grundläggande fri- och rättigheterna. Enligt Nobelkommittén, som belönade honom med fredspriset 1975, var han ett språkrör för mänsklighetens samvete. Han tilläts inte åka för att ta emot sitt pris, men varken förtryck eller tvångsförvisning kunde rubba hans motstånd. Andrej Sacharov förvisades 1980 till den stängda staden Gorkij, efter att ha protesterat öppet mot den sovjetiska militärens ingripande i Afghanistan Under sin tid i exil levde han under sträng övervakning av den sovjetiska polisen och hungerstrejkade två gånger för att hans fru skulle få ( 1 ) Andrej Sacharovs brev, som citeras i denna bok, finns bevarade i Europaparlamentets historiska arkiv. tillåtelse att åka till USA för att genomgå en hjärtoperation. Elena Bonner, som också förvisades till Gorkij 1984, tilläts slutligen att resa till USA för att få behandling i oktober Europaparlamentet stödde paret Sacharov och diskuterade till och med att upplåta en plats i sin kammare åt Andrej Sacharov. Den alternativa idén, att inrätta ett pris uppkallat efter Andrej Sacharov, antogs i stället. Sacharov valdes för att han var en europeisk medborgare som var tanke- och yttrandefriheten personifierad och som på grund av sina övertygelser och sitt samvete beslutat att avstå från alla de materiella fördelar och allt anseende som han hade tillgång till, förklarade Jean-François Deniau, föredragande för initiativet, vid Europaparlamentets plenarsammanträde. Sacharovpriset inrättades genom Europaparlamentets resolution som antogs i december Ett år senare lät Michail Gorbatjov, som lanserade perestrojka och glasnost i Sovjetunionen, Andrej Sacharov och Elena Bonner återvända till Moskva. Sacharov dog i Moskva i december År 2013 hade priset som bär hans namn funnits i ett kvarts sekel och gett stöd till mänskliga rättigheter långt över nationsgränserna, även till länder med förtryckarregimer, genom att belöna människorättsaktivister och dissidenter runtom i världen. De människorättsförsvarare som priset vill lyfta fram har betalat ett högt pris för sitt engagemang till försvar för människans värdighet. Många har förföljts, avlidit, berövats sin personliga frihet, misshandlats och fördrivits. I flera fall har pristagarna inte kunnat ta emot priset personligen. Det gäller till exempel Nasrin Sotoudeh, som tilldelades Sacharovpriset 2012 och som i brev från Evinfängelset i Iran, där hon hölls fängslad vid den tiden, till den framlidne Andrej Sacharov har resonerat kring begreppet dissident och jämfört sin situation med hans: Ditt sätt att dagligen gjuta nytt liv i motståndet var fantastiskt. Det du lyckades uppnå blev en stor seger för alla frihetskämpar över hela världen. Måtte de som kommer efter dig kunna förverkliga dina ouppfyllda drömmar om frihet.

6 PRISTAGARNA NÄTVERKET FÖR SACHAROVPRISET Nätverket för Sacharovpriset består av Sacharovpristagare och ledamöter av Europaparlamentet. Det upprättades vid Europaparlamentet 2008 då priset firade 20-årsjubileum. Tillkomsten av nätverket lyfte fram den särskilda roll som Sacharovpristagarna har som ambassadörer för tankefrihet och dess medlemmar enades om att öka de samlade ansträngningarna till stöd för människorättsförsvarare runtom i världen genom gemensamma insatser av Sacharovpristagarna tillsammans och i samarbete med Europaparlamentet. Sacharovprisnätverket samlar Europaparlamentsledamöter, pristagare och det civila samhället för att öka samarbetet om insatser för de mänskliga rättigheterna i Bryssel och internationellt. Nätverket fungerar som kommunikationskanal som ger pristagare och parlament möjlighet att uppmärksamma brott mot de mänskliga rättigheterna och människorättsfrågor. På Sacharovprisets 25-årsdag 2013 antog nätverket en deklaration där dess medlemmar utfäste sig att gemensamt och enskilt främja och skydda de mänskliga rättigheterna i hela världen genom en rad insatser. Dessa var bland annat en fortlöpande internationell kampanj för att få slut på våld mot barn och främja undervisning för barn samt en kampanj för yttrandefrihet i samarbete med Europaparlamentet i maj Nätverkets medlemmar ger regelbundet Sacharovföreläsningar runtom i EU för att öka medvetenheten om människorättsfrågor och sätta i gång en offentlig debatt i de europeiska huvudstäderna. Sedan 2013 har medlemmarna av nätverket hållit Sacharovföreläsningar i Österrike, Frankrike, Irland, Italien, Malta, Polen, Slovakien, Litauen och Belgien. Föreläsningarna gavs av Vitryska journalistförbundet, Kvinnor i vitt, Salima Ghezali, Hauwa Ibrahim, Memorial, Aljaksandr Milinkevitj, Denis Mukwege och Ahmed El-Senussi. Nätverket har samlats till konferenser 2008, 2011 och 2013, där praktiskt taget alla pristagare som ännu var i livet och hade möjlighet att resa deltog. De konferenser som arrangeras av Sacharovprisnätverket är ett forum för diskussioner mellan Europaparlamentets ledamöter, pristagare, företrädare för Europeiska unionen och andra internationella institutioner och det civila samhället och ligger till grund för nätverkets insatser för de mänskliga rättigheterna. Mer information om nätverkets senaste verksamheter finns på Raif Badawi 2014 Denis Mukwege 2013 Malala Yousafzai 2012 Nasrin Sotoudeh och Jafar Panahi 2011 Arabiska våren (Muhammad Bouazizi, Ali Ferzat, Asmaa Mahfouz, Ahmed El-Senussi och Razan Zaitouneh) 2010 Guillermo Fariñas 2009 Memorial (Oleg Orlov, Sergej Kovaljov och Ljudmila Aleksejeva för Memorial och alla andra människorättsförsvarare i Ryssland) 2008 Hu Jia 2007 Salih Mahmoud Muhammad Osman 2006 Aljaksandr Milinkevitj 2005 Kvinnor i vitt, Hauwa Ibrahim och Reportrar utan gränser 2004 Vitryska journalistförbundet 2003 FN:s generalsekreterare Kofi Annan och hela FN:s personal 2002 Oswaldo José Payá Sardiñas 2001 Izzat Ghazzawi, Nurit Peled-Elhanan, Dom Zacarias Kamwenho 2000 Basta Ya! 1999 Xanana Gusmão 1998 Ibrahim Rugova 1997 Salima Ghezali 1996 Wei Jingsheng 1995 Leyla Zana 1994 Taslima Nasrin 1993 Oslobođenje 1992 Mödrarna på Plaza de Mayo 1991 Adem Demaçi 1990 Aung San Suu Kyi 1989 Alexander Dubček 1988 Nelson Rolihlahla Mandela och Anatolij Martjenko (postumt)

7 RAIF BADAWI är en ung saudiarabisk bloggare och förkämpe för tanke- och yttrandefrihet, som har dömts till spöstraff och sitter fängslad. Han grundade och drev Saudi Liberals, och senare Free Saudi Liberal Network, två nätforum för diskussioner om religion och politik i det konservativa landet, och hade tusen registrerade följare när han 2008 togs i förvar under en dag och förhördes misstänkt för avfällighet (apostasi), ett brott som är belagt med dödsstraff i Saudiarabien. Efter detta förbjöds han på obestämd att tid lämna Saudiarabien, hans bankkonton frystes och hans hustrus familj försökte tvinga fram en skilsmässa. En fatwa utfärdades mot honom av en kompromisslös imam. Men Badawi fortsatte modigt att sprida sina måttfullt liberala åsikter. I sina texter försvarade han bland annat rätten till tanke- och yttrandefrihet och efterlyste ett samhälle som är öppet för andras åsikter. En fritänkare i ett arabiskt samhälle som dignar under teokratins ok, skrev Badawi, behövde bara uttrycka en åsikt för att få en fatwa utfärdad mot sig. Detta befarade han skulle tvinga de mest begåvade i landsflykt. Badawi, som är en liberal röst i Saudiarabien, strävade i sina texter, på nätet och i traditionella medier, efter att upplysa sina landsmän och bekämpa okunskap, undanröja prästerskapets oantastlighet och främja respekten för yttrandefriheten, kvinnors rättigheter samt rättigheterna för minoriteter och fattiga i Saudiarabien, som han skrev från fängelset 2015 i ett förord till en bok med hans texter, som räddats trots att hans webbplatser stängts permanent. Badawi greps 2012 och åtalades på flera punkter, bland annat för avfällighet, även om ingen dom avkunnats på denna punkt. Han förklarades skyldig till att ha skapat ett forum för hädiska kommentarer och hädiska inlägg på nätet och dömdes 2013 till sju års fängelse och 600 piskrapp. Han dömdes sedan på nytt 2014 till 1000 piskrapp och tio års fängelse samt böter på en miljon riyal ( euro). Han utdelades 50 piskrapp inför en jublande folkmassa framför en moské i Jidda i januari 2015 i vad som var avsett som den första omgången av 1000 piskrapp som skulle utdelas vid tjugo tillfällen en gång i veckan. Läkare som undersökte honom efter den första omgången av spöstraffet bedömde att såren var så djupa att han inte skulle överleva ytterligare 50 piskrapp en vecka senare. Omvärldens raseri och oro över hans hälsotillstånd har hittills gjort att nästa omgång av spöstraffet skjutits upp, men domen mot honom fastställdes av högsta domstolen i juni Han har förbjudits att använda alla typer av medier och att lämna landet under de första tio åren efter avtjänat fängelsestraff. Badawis hustru, Ensaf Haidar, och deras tre barn bor i Kanada sedan de flytt från Saudiarabien 2013 på grund av anonyma dödshot. I fängelset har Raif Badawi mötts av medkänsla från sina medfångar RAIF BADAWI

8 DENIS MUKWEGE är en kongolesisk läkare som ägnar sitt liv åt att reparera tusentals kongolesiska kvinnors och flickors kroppar och liv, efter det att de fallit offer för gruppvåldtäkter och brutalt sexuellt våld i det pågående kriget i Demokratiska republiken Kongo DENIS MUKWEGE Mukwege föddes i Bukavu 1955, läste medicin och grundade den gynekologiska avdelningen vid Lemera-sjukhuset i östra Demokratiska republiken Kongo, som förstördes när kriget bröt ut Han flydde till Bukavu och startade ett tältsjukhus, byggde ett nytt BB och operationssalar, men allting förstördes i det andra Kongokriget Utan att låta sig avskräckas byggde Mukwege åter upp sitt sjukhus i Panzi, arbetade långa dagar och utbildade personal i att behandla kvinnor som fallit offer för stridande som förklarat kvinnor som sin gemensamma fiende. Han har behandlat över kvinnor sedan sjukhuset öppnades på nytt 1999 och tog emot det första våldtäktsoffret med skottskador i underlivet och låren. På bara några veckor kom det dussintals kvinnor till sjukhuset och berättade att de blivit våldtagna och torterade. Mukwege är en internationellt erkänd expert på att läka fysiska och psykosociala skador orsakade av sexuellt våld. Det sjukhus som han leder i Panzi erbjuder psykosocial och fysisk vård, och kvinnor får även hjälp att utveckla nya färdigheter så att de kan försörja sig, eftersom många av dem har förskjutits av sina samhällen. Flickor får hjälp att återvända till skolan, och rättshjälp erbjuds dem som vill söka rättslig prövning. Mukwege blev också en oförtröttlig förkämpe för de drabbade kvinnorna sedan han kände igen en ung kvinna på sitt operationsbord som en flicka som fötts på sjukhuset i Panzi och som han själv hjälpt till världen. För Mukwege blev detta en vändpunkt som ökade hans engagemang och fick honom att inte bara behandla och läka utan också att börja uttala sig öppet hemma och utomlands för att söka få slut på det våld som utövas i samband med konflikter om bland annat Kongos naturresurser. År 2012 föll han själv offer när beväpnade män trängde sig in i hans hem och höll hans döttrar under vapenhot. Hans livvakt och vän dödades, men Mukwege lyckades fly och med sin familj ta sig till Sverige och Belgien. Han återvände till Demokratiska republiken Kongo 2013 när en grupp kvinnor, som lever på mindre än en dollar om dagen, slöt sig samman för att betala hans returbiljett. Mukwege bor nu på sjukhuset i Panzi trots fortsatta hot mot hans liv. Han har aktiva kontakter med Europaparlamentet och Sacharovprisnätverket och sätter sin prägel på lagstiftningsprocessen om konfliktmineraler i parlamentet med sina engagerade vädjanden för att skydda kvinnors och barns liv i konfliktområden. Hans liv och arbete skildras i en dokumentärfilm från 2015, The man who mends women the wrath of Hippocrates. Filmen försågs med undertexter på alla EU-medlemsstaternas officiella språk med stöd från Europaparlamentet.

9 MALALA YOUSAFZAI var 15 år gammal när hon sköts i ansiktet av talibaner i Swatdalen i Pakistan De ville stoppa henne och andra flickor från att utbilda sig. Hon överlevde sina svåra skador och kämpade vidare MALALA YOUSAFZAI År 2013 blev Malala den yngsta mottagaren någonsin av Sacharovpriset, som tillägnades de obesjungna hjältarna från Pakistan i ett kraftfullt försvar för varje barns rätt till utbildning. Många barn har ingen mat och inget vatten, och de hungrar efter utbildning. Det är skrämmande att 57 miljoner barn berövas rätten till utbildning Detta kan vi inte ha på vårt samvete, förklarade Malala för företrädarna för 28 nationer i ett fullsatt Europaparlament och i närvaro av exceptionellt nog nästan samtliga Sacharovpristagare som fortfarande är i livet, vilka samlats till konferensen i samband med prisets 25-årsjubileum. Ett barn, en lärare, en penna och en bok kan förändra världen. Malala började sin kamp för utbildning när hon var 11 år och skrev en anonym internetdagbok om en skolflickas liv under talibanstyret i Swatdalen i Pakistan. År 2009 bestämde talibanerna att alla flickskolor skulle stängas, medan den pakistanska armén kämpade för att behålla kontrollen över området. Malala och hennes familj var tvungna att fly från sin belägrade hemstad, och hennes skola skövlades. Malala återvände hem när säkerhetssituationen förbättrats och fortsatte, trots hot, tillsammans med sin far, Ziauddin, som drev en flickskola, att förespråka utbildning för flickor. Med hjälp av en donation köpte Malala en skolbuss, samma buss som hon och två andra flickor blev beskjutna på, i den attack som talibanerna tog på sig ansvaret för. Malala överlevde och är i dag en engagerad förkämpe för flickors utbildning, en av grundarna till Malalafonden, medlem i Youth Education Crisis Committee, som inrättades av FN:s särskilda sändebud för global utbildning, Gordon Brown. Enligt hans uppskattningar kommer det i nuvarande takt att dröja till 2086, och inte 2015 som utlovats i millennieutvecklingsmålen, innan alla flickor går i skolan. Enligt islam är det tillåtet för flickor att skaffa sig en utbildning. Det är varje persons skyldighet och ansvar, vare sig det är en pojke eller en flicka, att skaffa sig en utbildning och kunskap, säger Malala. Malalas födelsedag den 12 juli utsågs av FN till Malaladagen, inom ramen för FN:s Global Education First Initiative, som en plattform för barn att stå på sig för sin rätt till utbildning. År 2014 var Malala Yousafzai en av dem som tilldelades Nobels fredspris för sin kamp mot förtryck av barn och ungdomar och för alla barns rätt till utbildning. Hon blev därmed både den yngsta Sacharovpristagaren och den yngsta Nobelpristagaren någonsin.

10 2012 NASRIN SOTOUDEH NASRIN SOTOUDEH är en iransk människorättsadvokat som var bland de få som hade modet att försvara de dissidenter som greps vid massdemonstrationerna 2009, då de demonstrerade mot vad de ansåg vara valfusk, innan hon själv greps När Sotoudeh tilldelades priset 2012 avtjänade hon ett sexårigt fängelsestraff, anklagad för att utgöra ett hot mot Irans nationella säkerhet. Hon satt i det ökända Evinfängelset i Iran och hade inlett en sju veckor lång hungerstrejk i isoleringscell för att protestera mot påtryckningarna mot hennes man och dotter. Trots sitt bräckliga tillstånd fann hon styrka att skriva ett minnesvärt tacktal till parlamentet som lästes upp på hennes vägnar av hennes goda vän, kollega och klient, Nobelpristagaren Shirin Ebadi vid prisceremonin. Utvecklingen av de mänskliga rättigheterna och mekanismerna för att garantera dem har kommit en lång väg, och ändå är förverkligandet av dem fortfarande högst beroende av de regeringar som är de som i första hand kränker de mänskliga rättigheterna. Till människorättsförsvarare och politiska fångar sade Sotoudeh: Precis som ni, vet också jag att demokratin fortfarande har en lång och svår väg att gå. Hon frigavs oväntat i september 2013, av skäl som de iranska myndigheterna inte uppgav. Hennes straff upphävdes dock inte, och hon får fortfarande inte lämna Iran och kan således inte ta emot sitt Sacharovpris. I december 2013 mötte dock Sotoudeh den första delegation från Europaparlamentet som besökt Iran på sex år. Under mötet tog hon framför allt upp situationen för politiska fångar och fördömde att rättegångar hålls i revolutionsdomstolar i stället för i brottmålsdomstolar eftersom de inte är öppna. Detta väckte de iranska hökarnas raseri, vilka anklagade Sotoudeh och Jafar Panahi för att vara uppviglare. Efter att ha släppts ut från fängelset återgick Sotoudeh till sin aktiva kamp och försvarade kvinnor som angripits med syra, religiösa minoriteter och människorättskampanjer, bland annat för avskaffande av dödsstraffet. Hon har ett otal gånger gripits av de iranska myndigheterna och hållits i tillfälligt förvar. Sotoudeh kunde en kort tid återgå till sitt arbete som jurist, som hon i många år hade kämpat för att få utöva och som hon hade inlett genom att försvara minderåriga mot dödsstraff. Förutom sitt sexåriga fängelsestraff har hon förbjudits att utöva juristyrket och att resa under tio år. Hon bestred revolutionsdomstolens behörighet att förbjuda henne att utöva juristyrket, men i oktober 2014 drabbades hon av en treårig avstängning från det iranska advokatsamfundet, som hon tror skedde på anmodan av det mäktiga underrättelseministeriet. Sotoudeh började demonstrera varje arbetsdag framför advokatsamfundets huvudkontor i Teheran för rätten att vara oliktänkande och för rätten att arbeta. Hennes protest bevakades inte av de officiella iranska medierna, men många andra aktivister och offer för kränkningar av de mänskliga rättigheterna anslöt sig till henne. I juni 2015 kortade advokatsamfundet till sist ned Sotoudehs avstängning till nio månader. Hon upphörde då med sin protest, men hon och hennes anhängare upprepade sitt krav på att avstängningen skulle upphävas helt. Hon tillskrev den avkortade avstängningen det stöd hon fått bland annat från Europaparlamentet, vars ledamöter protesterat kraftigt mot hennes yrkesförbud och ansökte omedelbart om att hennes tillstånd att utöva juristyrket skulle återställas. Sotoudeh har för avsikt att stanna i Iran och kämpa för reformer inifrån.

11 JAFAR PANAHI är en iransk filmskapare som belönats med internationella filmpris och som har förbjudits att göra film under de närmaste 20 åren JAFAR PANAHI Som frispråkig anhängare av den iranska oppositionen och en av dåvarande president Mahmoud Ahmadinejads kritiker, dömdes han till sex års fängelse för propaganda mot den islamiska republiken. Hans dom har ännu inte verkställts: Han sitter inte i fängelse men kan fängslas när som helst. Panahi greps 2010 när han var i färd med att göra en hemlig film om den gröna rörelsens misslyckade uppror i Iran Han släpptes efter tre månader, efter internationella protester och en hungerstrejk, men dömdes sedan till fängelse, förbjöds att göra filmer, resa och tala med medierna. Panahi berättade för Europaparlamentets delegation, som besökte Iran 2013, att hans och hans advokats vittnesmål ignorerades under rättegången och att domen hade bestämts på förhand. Han varnade för att människorättsfrågor håller på att glömmas bort eftersom omvärlden fokuserar på kärnavtalet med Iran, och ansåg att förtrycket i Iran kommer att öka när sanktionerna hävs. Det nya iranska ledarskapet visar endast prov på flexibilitet när det gäller utrikesfrågor och inte inre angelägenheter, sade Panahi och menade att påtryckningarna mot pressen, fångar och kulturlivet fortsätter. Panahi trotsade sitt förbud genom att medverka i en intervju i juli 2014, där han sade att det känns som om han har släppts fri från ett litet fängelse för att sedan kastas i ett större när han förbjöds att arbeta. Han har dock trotsat förbudet mot att göra film tre gånger. År 2011 spelade han in Detta är ingen film, i sitt eget hem i Teheran, som visar hur han sitter vid sitt köksbord och pratar med sin advokat i väntan på att bli fängslad. År 2014 gjorde han Closed Curtain om en manusförfattare som bor ensam med sin hund i ett hus vid havet, med fördragna gardiner. År 2015 spelade Panahi huvudrollen som taxichaufför i sin prisbelönta film Taxi. Taxichauffören talar med sina passagerare, bland annat den prisbelönta kollegan Nasrin Sotoudeh, medan han kör runt på gatorna i Teheran. Panahi betraktar sig inte som en politisk person, utan som en person som vill avslöja orättvisor. Han har uttalat sig mot censuren i Iran och kritiserat president Hassan Rohani för att inte hålla sina vallöften i denna fråga, och han har dragit i gång kampanjen Step by Step för avskaffande av dödsstraffet i Iran. Panahis filmer är kända för sitt humanistiska och realistiska perspektiv på livet.

12 MUHAMMAD BOUAZIZI ( ) var en av de pådrivande krafterna bakom Jasminrevolutionen i Tunisien och en inspirationskälla för den demokratirörelse som svepte över Mellanöstern och Nordafrika 2011 och som blev känd som den arabiska våren MUHAMMAD BOUAZIZI Bouazizi kom från fattiga förhållanden och var en hårt arbetande man som redan i 10-årsåldern var den som till största delen försörjde sin familj genom att sälja frukt på marknaden. Han lämnade skolan vid 19 års ålder för att kunna ge sina småsyskon möjlighet till utbildning. Bouazizi dog den 4 januari 2011, 26 år gammal, efter att ha tänt eld på sig själv i protest mot ett system som gjorde det omöjligt för honom att leva ett anständigt liv. Han var ofta trakasserad av den lokala polisen som bötfällde honom, konfiskerade hans varor och vågar, och vid det sista tillfället till och med brottade ned honom. Hans familj anser att det var förnedringen och inte fattigdomen som drev honom till självbränning efter att ha sökt men nekats rättvisa. Bouazizi hällde bensin över sig och tände på utanför portarna till rådhuset i den lilla staden Sidi Bouzid. Eftersom han var en omtyckt man och känd för att ge bort varor till fattigare familjer och eftersom det var många som kände igen sig i hans svåra situation, ledde hans handling till protester som snabbt spred sig. Tunisier från alla samhällsklasser gick ut på gatorna och demonstrerade mot en korrumperad regering, hög arbetslöshet och inskränkt frihet. Bouazizi levde fortfarande, i svåra smärtor med hela kroppen inlindad i bandage, när president Zine El Abidine Ben Alis auktoritära regim, som suttit vid makten sedan 1987, började falla sönder. Tio dagar efter Bouazizis död tvingades Ben Ali avgå och lämna landet, då demonstranter marscherade på Tunis gator, många bärandes på Bouazizis bild. Bouazizis familj finner tröst i att han inte dog förgäves, eftersom hans handlande blev inledningen till ett folkuppror som skakade despotiska regimer även på annat håll i arabvärlden. Det spred medvetenhet bland arabiska ungdomar om att de kunde ge uttryck för sin frustration och kämpa för sin värdighet när de möttes av orättvisa, korruption och envåldshärskare. Den arabiska våren och dess tidiga optimism har avstannat, och en del av det som åstadkommits har förlorats. Dess vagga, Bouazizis Tunisien, fortsätter dock målmedvetet på sin väg mot demokrati och frihet trots terroristattacker med dödlig utgång och oro för säkerheten.

13 2011 ALI FERZAT ALI FERZAT är Syriens mest kända politiska satiriker och tecknare och en av arabvärldens största kulturpersonligheter. År 2012 röstades han fram som en av de 100 mest inflytelserika personerna i världen i tidskriften Time. Ali Ferzat, som föddes i Hama 1941, har publicerat över satirteckningar i både syriska och internationella tidningar och han har prisbelönats för sina satirer över diktatorer som Saddam Hussein och Muammar Khadaffi, när de styrde Irak respektive Libyen. Med sitt arbete som var riktat mot de fruktade syriska säkerhetsstyrkorna tänjde han på gränserna för yttrandefriheten i Syrien. När den arabiska våren nådde Syrien 2011 blev Ferzat mer direkt i sina angrepp mot ledande personer, särskilt president Bashar al-assad, och syrier som protesterade mot regimen viftade med hans satirteckningar på gatorna. Efter det att Ferzat publicerat en satirteckning av al-assad där han försöker lifta med den libyske diktatorn Muammar Khadaffi, som avbildas körande en flyktbil med hög hastighet, överfölls han av maskerade män på Umayyadtorget i Damaskus. Han misshandlades och kastades sedan in i en bil där de bröt sönder hans fingrar och skrek åt honom att respektera president al- Assad och att lyda sina herrar. När han blev medvetslös försökte de kasta ut honom ur bilen men Ferzats ben fastnade och han släpade efter bilen innan han dumpades längs vägen och lämnades att dö. Ali Ferzat överlevde dock och återfick inte bara förmågan att använda sina händer utan överkom också sin rädsla och blev en av regimens mest frispråkiga kritiker genom sina ord och sin konst. Han har vunnit en mängd olika utmärkelser och är nu chef för det arabiska förbundet för satirtecknare. Ali Ferzat kunde inte delta i Sacharovprisceremonin 2011 eftersom han behandlades för sina skador i Kuwait. I stället mottog han Sacharovpriset vid nätverkets offentliga debatt i Europaparlamentet Han diskuterade revolutionen i Syrien och demokratins framtid efter det arabiska uppvaknandet med Europaparlamentets talman och andra pristagare från den arabiska våren. Som mottagare av Sacharovpriset talade han inför Europarådets första världsdemokratiska forum vid dess premiär År 2015 var Ferzat huvudtalare vid den debatt om Syrien som Sacharovprisnätverket höll i Europaparlamentet. Han framhöll den roll som de regionala sponsorerna för de stridande fraktionerna i Syrien spelar och behovet av internationella påtryckningar för att få slut på striderna. Det är Ferzat som har ritat illustrationerna av sina medpristagare i denna bok om Sacharovpriset. Hans unika artistiska och humanistiska insikter märks i varje pennstreck som förmedlar det enastående bidraget till mänskliga rättigheter för alla.

14 2011 ASMAA MAHFOUZ ASMAA MAHFOUZ är en egyptisk människorättsaktivist och en av grundarna till Sjätte april-rörelsen. När gnistan från den tunisiska revolutionen spreds till Egypten i början av 2011 trotsade hon Mubarakregimens krafttag mot aktivister och uppmanade i de sociala medierna egyptierna att protestera fredligt på Tahrirtorget för att kräva frihet, värdighet och mänskliga rättigheter. Hennes film spreds snabbt och fick 80 miljoner tittare och inspirerade till många liknande filmer, vilket ledde till att hundratusentals personer från och med den 25 januari 2011 ockuperade Tahrirtorget med krav på att Hosni Mubarak skulle avgå, vilket han också gjorde den 11 februari 2011 efter att ha styrt Egypten i 30 år. När Asmaa Mahfouz tog emot Sacharovpriset beskrev hon priset som en hyllning till revolutionens hjältar. Detta är ett pris som vänder sig till alla unga egyptier, människor som har offrat sina liv, sade hon till parlamentet och tillade: Vi kommer inte att svika dem, vi kommer att fortsätta den väg som de har påbörjat och vi vill se till att denna dröm går i uppfyllelse. Asmaa Mahfouz greps i oktober 2011, anklagad för att förtala de militära ledare som tog över efter president Mubaraks fall. Hon dömdes i sin frånvaro i mars 2012, men en appellationsdomstol upphävde domen i maj Mahfouz utsattes dock för alltmer våld, hot och övervakning när en före detta arméchef, Abdel Fattah al-sisi, 2014 röstats fram som landets president, efter den islamiske presidenten Muhammad Mursis avgång 2013 och en period av militärstödd övergångsregering. Efter det att myndigheternas kraftåtgärder, som inledningsvis riktades mot Muslimska brödraskapet, utvidgades till ett angrepp mot kritiska röster och ryktbara symboler för 25 januari-revolutionen, förbjöds Sjätte april-rörelsen, som Mahfouz tillhörde, av en egyptisk domstol i april 2014, och tre av dess ledare Ahmed Maher, Mohammed Adel och Ahmed Douma dömdes till tre års fängelse för bland annat olagliga demonstrationer. År 2015 engagerade sig Asmaa Mahfouz i den nya rörelsen Bidayya (Begynnelsen). Tillsammans med grundarna av Bidayya blev hon föremål för utredning i maj 2015 för påstådd uppvigling till omstörtande av den statliga ordningen och ålades reseförbud.

15 AHMED EL-SENUSSI, född 1934, är den samvetsfånge som avtjänat det längsta fängelsestraffet i Libyen. Han är nu en stark förespråkare för en libysk försoning AHMED EL SENUSSI Han dömdes till döden 1970 efter ett kuppförsök mot Muammar Khadaffi, som hade störtat Libyens första och enda monark, kung Idris, El- Senussi satt sammanlagt 31 år i fängelse. Under fängelsetiden fick han utstå tortyr och nio års isolering i en cell som var så liten att han inte ens kunde stå rak i den. Hans dödsdom omvandlades 1988, och han frigavs 2001 från det beryktade fängelset Abu Salim tillsammans med dussintals andra politiska fångar. El-Senussi beskriver Khadaffis regim som 42 års lidande, förtryck och korruption som utplånade den libyska identiteten. Han säger att hans motivering till att försöka störta Khadaffi var att ge människor möjlighet att välja mellan en monarki och en konstitutionell republik eftersom han hade upplevt hur Syrien och Irak ödelades av militärstyre. Han anser att det ligger i militära diktaturers natur att kränka de mänskliga rättigheterna och förtrycka folket. När ett folkuppror med stöd från Nato störtade Khadaffi 2011 blev El-Senussi ansvarig för politiska fångar som en del av det nationella övergångsrådet, som var de facto-regering i Libyen fram till valet El-Senussi, som är en respekterad stamledare, blev en central figur i den federalistiska rörelsen i Libyen, i en situation med laglöshet och instabilitet där olika fraktioner kämpade om kontrollen med hjälp av vapen. Han valdes 2012 till ledare för Cyrenaikas övergångsråd av delegater från regionen. Detta råd, som saknade rättslig och militär makt, förklarade sig vara för att regionen hade en hög grad av autonomi. Maktkampen i Libyen har fått den ursprungliga inslagna vägen mot demokrati att spåra ur. Landet har nu två regeringar, en i Tripoli och en i Tobruk, och Islamiska staten har fått fotfäste i öster. El-Senussi förespråkar numera en inkluderande försoningsprocess som den enda vägen till fred. Han är emot ytterligare militära ingripanden och är för att en folkomröstning hålls för att bestämma den libyska statens framtida form. Hans egen vision är en central federal regering och ett oberoende styre för de tre libyska provinserna Tripolitanien, Barqa (Cyrenaika) och Fezzan. Han är en stark förespråkare för återinförande av 1951 års författning, som låg till grund för den federalism som var normen under större delen av kung Idris konstitutionella monarki. Även om han är brorsonson till kungen är han inte för en återgång till monarki. El-Senussi har i samverkan med Europaparlamentet, Sacharovprisnätverket och andra internationella organisationer vädjat till det internationella samfundet att hjälpa Libyen att bygga upp de institutioner landet behöver för att garantera rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter för hela befolkningen.

16 2011 RAZAN ZAITOUNEH RAZAN ZAITOUNEH är en syrisk journalist och människorättsadvokat som kidnappades i ett rebellkontrollerat område i utkanterna av Damaskus den 9 december Hon saknas fortfarande, ingen har tagit på sig ansvaret för hennes kidnappning och var hon befinner sig är än så länge okänt. Zaitouneh fördömde modigt, trots att hon utsattes för hot, de människorättskränkningar som den syriska regeringen och rebellstyrkorna gjort sig skyldiga till. Hon kidnappades tillsammans med sin man, medaktivisten Wael Hamada, och två kollegor, poeten och advokaten Nazem Hamadi och den före detta politiska fången Samira Khalil, från det kontor där hon arbetade med de två grupper som hon grundat, Centrumet för dokumentering av kränkningar (Violations Documentation Centre, VDC) och Stödkontoret för lokal utveckling och små projekt (Local Development and Small Projects Support Office, LDSPS), i Douma. När Zaitouneh tilldelades Sacharovpriset 2011 levde hon gömd efter att ha flytt undan säkerhetspolisens räd mot hennes hus. Trots detta vägrade hon att lämna Syrien. Hon använde sina Sacharovprispengar till att rädda livet på en medaktivist som träffats av skottlossning från en stridsvagn. Zaitouneh är en av de mest framstående och trovärdiga civila aktivisterna inom den syriska revolutionen. Hennes kidnappning anses av syriska kommentatorer som en avgörande händelse i den splittring som äger rum i Syrien mellan de civila styrkorna och extremisterna och som en ödesdiger motgång för den syriska revolutionen. Hennes familj har vädjat till det internationella samfundet om hjälp att hitta henne och hennes kollegor. Vi, anhöriga till Razan Zaitouneh, människorättsaktivist, advokat, författare och framför allt människa, utfärdar detta uttalande mer än tre månader efter den överlagda kidnappning som ingen part har tagit på sig ansvaret för, uttalat eller förhört sig om, i ett tydligt försök att vinna tid och undertrycka vår dotters och hennes kollegors fria röster för att tvinga dem att sluta skriva och hindra dem från att utöva sin rätt till yttrandefrihet, sade familjen i ett uttalande i april Aktivister och politiker världen över har vädjat om att de ska friges, däribland talman Schulz: På Europaparlamentets vägnar kräver jag att de omedelbart friges Hon hotades till livet av regimen och rebellgrupperna på grund av det hon var, en modig, ung kvinna som vägrar att kompromissa och fortsätter sin fredliga kamp för demokrati och ett fritt Syrien. År 2014 gick Europaparlamentet och en mängd icke-statliga organisationer, den europeiska allmänheten och andra Sacharovpristagare samman och krävde att hon skulle friges i #FreeRazan-kampanjen. Hennes familj har lyft fram Zaitounehs övertygelser i samband med de insatser för de mänskliga rättigheterna som Europaparlamentet och Sacharovprisnätverket gör.

17 Kubanen GUILLERMO FARIÑAS är doktor i psykologi, oberoende journalist och politisk dissident. Han har under årens lopp genomfört 23 hungerstrejker för att på fredlig väg uppnå politisk förändring och yttrandefrihet i sitt land GUILLERMO FARIÑAS Hans sju månader långa hungerstrejk 2006 uppmärksammade världen på internetcensuren på Kuba och gav honom allvarliga hälsoproblem. Fariñas lät sig inte avskräckas, och i februari 2010, sedan fången Orlando Zapata dött under oklara omständigheter, inledde han en hunger- och törststrejk som varade i 134 dagar, där han krävde frigivandet av politiska fångar som blivit sjuka efter många år i fängelse. Han avslutade inte sin hungerstrejk förrän den kubanska regeringen meddelat att den skulle frige 52 politiska fångar. Fariñas tilläts inte lämna Kuba för att närvara vid Sacharovprisceremonin 2010 i Europaparlamentet. Han talade till sist till Europaparlamentet vid 2013 års Sacharovprisceremoni efter det att den kubanska regeringen lättat på reserestriktionerna för kubaner och Kvinnor i vitt (Damas de Blanco) kunnat resa tillbaka till Kuba efter att ha besökt parlamentet. Jag står här i dag, inte för att situationen har förändrats radikalt, utan på grund av realiteterna i den moderna världen och framför allt på grund av det civila motstånd från kubanerna som har tvingat regimen att ändra något för att inget ska förändras, som den legendariske prins Don Fabrizio från Leoparden uttryckte saken, sade Fariñas i sitt tal när han tog emot priset. Fariñas har sedan dess varit en aktiv medlem av Sacharovprisnätverket. År 2015 återupptog Fariñas sin roll som samordnare av Foro Antitotalitario Unido, efter att en tid slagit samman denna rörelse med den oppositionella paraplygruppen Unión Patriótica de Cuba och företrätt Unpacu som talesperson. Fariñas lämnade i all vänskaplighet paraplygruppen på grund av att han och de andra ledarna hade skilda uppfattningar om återupprättandet av diplomatiska förbindelser mellan USA och Kuba, som tillkännagavs i december 2014 och som äger rum under Fariñas betraktar denna utveckling som ett svek av de kubanska demokraterna, som bröt ett löfte till Berta Soler, ledare för Kvinnor i vitt, och honom själv 2013 av president Obama om att samråda med det civila samhället och den fredliga oppositionen om varje åtgärd gentemot Kuba. År 2015 startade Fariñas en insamling av de namnunderskrifter som enligt den kubanska författningen krävs för att, i den nya vallag som Raul Castros regering tillkännagett för valet 2018, få befintliga politiska rörelser erkända och legaliserade och införa rätten att rösta och ställa upp i val för alla kubanska medborgare, inklusive för dem som bor utomlands, samt internationell valövervakning. För sin aktivism har Fariñas på senare år blivit dödshotad, hotad med inspärrning på psykiatriskt sjukhus, misshandlad och intagen på sjukhus, samt upprepade gånger gripen och tagen i förvar, däribland vid Oswaldo Payás begravning, en annan Sacharovpristagare och kubansk dissident.

18 2009 MEMORIAL OLEG ORLOV, SERGEJ KOVALJOV och LJUDMILA ALEKSEJEVA tilldelades Sacharovpriset 2009 som företrädare för Memorial och alla andra människorättsförsvarare i Ryssland. Memorial bildades i Sovjetunionen 1988 med det ursprungliga syftet att dra fram massförtrycket under Stalinregimen i ljuset och bevara minnet av dess offer, vilket är ett uppdrag som fortsätter att vara relevant i dag. Efter Sovjetunionens upplösning blev organisationen internationell med filialer och partnerskap med icke-statliga organisationer i de tidigare Sovjetrepublikerna. Memorials syften har sedan dess breddats till att omfatta övervakning av kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Ryssland och de tidigare Sovjetrepublikerna. Bland grundarna var Andrej Sacharov, som också var med och grundade Helsingforsgruppen i Moskva tillsammans med Ljudmila Aleksejeva. Oleg Orlov är en av Memorials ledare sedan 1994 och medlem av det internationella Memorialrådet. Han har samlat bevis på bortföranden i östra Ukraina, i samband med kriget mellan proryska separatister och de ukrainska styrkorna, och konstaterar att det som sker är jämförbart med de bortföranden som Memorial dokumenterade under årtionden i samband med två krig i Tjetjenien, då han själv kidnappades. Sergej Kovaljov, sedan länge ordförande för ryska Memorial, är känd för att 1995 ha förhandlat fram frigivandet av runt människor som hölls gisslan på sjukhuset i Budennovsk av tjetjenska rebeller. Det är den enda gången som en terrorattack i Ryssland inte resulterat i att många i gisslan dödats. Han anklagar Ryssland för att lägga sig i Ukrainas inre angelägenheter och för att ha provocerat fram konflikten i öster. Memorials medlemmar och nära medarbetare har hotats, bortförts och mördats under årens gång. Memorial registrerades 2014 som utländsk agent av ryska myndigheter, efter det att en lag från 2012 ändrats så att myndigheter nu tillåts registrera icke-statliga organisationer som får medel från andra länder än Ryssland som utländska agenter utan deras godkännande. Som Memorials ledande jurist, Kirill Korotejev, påpekade när han talade i parlamentets underutskott för mänskliga rättigheter betyder utländsk agent spion på ryska. I september 2014 inleddes en process mot Memorial av justitieministeriet, som argumenterade att dess stadga och struktur stred mot den nationella lagstiftningen. Processen kunde ha lett till en likvidation av organisationen, men i januari 2015 dömde domstolen till Memorials fördel genom att avslå ministeriets klagomål. Under våren 2014 bestred Memorials Moskvafilial (Human Rights Center Memorial) klassificeringen som utländsk agent men förlorade målet. Memorials verkställande direktör, Natalia Sokolova, ser en dyster framtid för Memorial: Tyvärr ger den rådande situationen oss mycket lite hopp om att vi kommer att kunna vara verksamma som en rättslig enhet, och om vi gör det, hur länge det kan fortgå. Många av oss har dock ännu inte gett upp kampen för att rätten till föreningsfrihet en dag ska bli verklighet och utnyttjar alla rättsliga mekanismer som står till buds. Ljudmila Aleksejeva är en av de tappra människor som inte vill ge upp kampen för frihet i Ryssland. Som chef för Moskvas Helsingforsgrupp vägrade hon att registrera gruppen som en utländsk agent och föredrog att fortsätta att arbeta för de mänskliga rättigheterna utan några utländska bidrag. Aleksejeva, född 1927, är en av de få dissidenter från Sovjettiden som fortfarande är aktiva i det moderna Ryssland, och känd för att kämpa för rättvisa rättegångar för dissidenter. År 2012 avgick Aleksejeva från Rysslands presidentråd för det civila samhället och de mänskliga rättigheterna. Hon var besviken eftersom hon ansåg att rådet inte hade något verkligt inflytande över människorättssituationen i landet. Aleksejeva beslutade sig dock 2015 för att återigen gå med i rådet för att ägna sig åt att undersöka tillämpningen av lagen om utländska agenter som inriktar sig på alltfler icke-statliga organisationer, liksom domstolarnas verksamhet och de många människorättskränkningar som begås i fängelserna. Memorialföreträdare och Ljudmila Aleksejeva är aktiva nätverksdeltagare och samtalspartner för Europaparlamentet.

19 HU JIA är en av Kinas mest talföra och respekterade aktivister för demokrati. Han lever under ständig övervakning och har utstått perioder av godtyckligt frihetsberövande, konstanta hot, misshandel och trakasserier som har trappats upp till en punkt där han känner att hans liv är i fara och han oroar sig för sin familj HU JIA Hu Jia är också människorätts- och miljöaktivist som har tagit upp aidsfrågor när hiv/aids fortfarande var ett förbjudet ämne i Kina och antalet misstänkta fall var en statshemlighet. Han har upprepade gånger krävt en officiell utredning av massakern på Himmelska fridens torg och ersättning till offrens familjer. Han placeras i husarrest varje år vid tiden omkring den 4 juni eftersom han tog med sig blommor till torget År 2007 visade han stort mod när han talade till Europaparlamentets ledamöter under en telefonkonferens i samband med ett sammanträde i underutskottet för mänskliga rättigheter. Han tog upp att en miljon människor förföljs av det kinesiska nationella säkerhetsministeriet för sin kamp för mänskliga rättigheter och att många sitter inlåsta i fängelser, arbetsläger eller på mentalsjukhus. Hu Jia begärde att 2008, året för Olympiska spelen i Peking, skulle bli de mänskliga rättigheternas år i Kina. Som en direkt följd av detta greps han den 27 december 2007, anklagad för att ha uppmanat till omstörtande verksamhet. Den 3 april 2008 dömdes han till tre och ett halvt års fängelse och fråntogs sina politiska rättigheter under ett år. När det tillkännagavs att han fått Sacharovpriset på 20-årsjubileet, utsattes Hu Jia för påtryckningar från den statliga säkerhetspolisen, som riktades till honom direkt och till hans föräldrar, att han skulle avstå från det. Men Hu Jia tog modigt emot priset och kallade det ett viktigt pris för Kina. Zeng Jinyan, hans dåvarande hustru och mednominerad till priset 2007, förklarade i en videoinspelning för prisceremonin, som Hu Jia inte kunde närvara vid, att det är en bekräftelse till de kinesiska människorättsförsvararna på den långa och hårda väg för försvar av de mänskliga rättigheterna som de själva och deras anhöriga betalar ett extremt högt pris för. I ett brev till Europaparlamentets talman i juli 2012 sade Hu Jia att han betraktade priset som en mycket stor ära som gav honom uppmuntran och som kraftigt förbättrade hans behandling i fängelset. Han släpptes i juni 2011 och stannade kvar i Kina för att inifrån fortsätta sin frispråkiga kritik av förtrycket, fördöma president Xi Jinpings fortsatta krafttag mot aktivister, som han kallar för ett tecken på nervositet från en regim som försöker hålla kvar sitt grepp om makten mot en växande opinion som vill ha demokrati. Som samordnare av barfotaadvokaterna, en informell grupp av juridiska rådgivare som försvarar människorättsaktivister i Kina, varnade Hu Jia också för att Kinas föreslagna nya lag om terrorismbekämpning kommer att begränsa rätten till advokat för dem som anklagas för terrorism, i ett land där om de säger att du är terrorist, så är du det eftersom regeringen kontrollerar propagandan.