QA SV-C SACHAROVPRISTAGARE 2014 SACHAROVPRISTAGARE

Transkript

1 QA SV-C SACHAROVPRISTAGARE 2014 SACHAROVPRISTAGARE 2014

2 SACHAROVPRISTAGARE 2014

3 FÖRORD Martin Schulz Europaparlamentets talman 2013 var ett händelserikt år för Sacharovpriset. Ett exceptionellt år. Inte mindre än fyra pristagare kom till Strasbourg för att ta emot sitt pris: först Kvinnor i vitt i april, sedan Guillermo Fariñas i juli och till sist Aung San Suu Kyi i oktober. De hade tilldelats priset några år tidigare, den sistnämnda till och med dryga 20 år tidigare. Det var inte av egen fri vilja de väntade så länge. Det var myndigheterna i deras hemländer som hindrade dem från att åka och ta emot priset, av rädsla för deras okuvliga mod, deras förkroppsligande av tankefrihet, deras förmåga att hålla hoppets låga brinnande hos alla demokratiskt sinnade människor var även året då prisets yngsta mottagare kröntes. Den 20 november höll 16-åriga Malala Yousafzai ett gripande försvarstal för barns rättigheter, särskilt flickors rätt till utbildning. Precis som de andra pristagarna har hon fått betala ett högt pris för att ha satt sig upp mot sin tids mörkmän. Hennes kamp blev nästan hennes död och tvingade henne i exil. Malala tog emot sin utmärkelse i samband med Sacharovprisets 25-årsjubileum. Vilken fin symbol för Sacharovnätverket, som såg sina medlemmars vitalitet kompletteras av Malalas ungdomlighet! 2013 var på så vis ett uppmuntrande år. Men vi kan inte gå med skygglappar för ögonen har varit ett år med fortsatta konflikter som ser människor falla offer för sina idéer, sin tro, sitt kön eller sin minoritetstillhörighet. Flera pristagare har fortfarande inte kunnat hämta sitt pris. Razan Zaitouneh, en av 2011 års pristagare, har rövats bort i Syrien. Vad som hänt henne sedan dess vet vi inte. Den iranska regimen håller fortfarande Nasrin Sotoudeh och Jafar Panahi i husarrest. Den kinesiska regimen försöker outtröttligt att tysta Hu Jia. År 2014 fortsätter tystnaden att lägga sig som ett lock över dem som försvarar tankefriheten. Genom att i år enhälligt dela ut priset till Denis Mukwege belönar Europaparlamentet inte bara en hängiven läkare utan framför allt en fredens man. Inte bara en kroppens hälsobringare utan framför allt en man som slåss för kvinnors värdighet. I en region där våldtäkter är ett krigs- och terrorvapen, och i en värld där kränkningarna av kvinnors frihet bara blir fler, är hans engagemang och mod ett exempel att följa. En stor mängd övrig information om Europeiska unionen är tillgänglig på internet via Europa-servern ( Luxemburg: Europeiska unionens publikationsbyrå, 2014 ISBN doi: /59149 Europeiska unionen, 2014 Kopiering tillåten med angivande av källan. Printed in Belgium TRYCKT PÅ PAPPER SOM BLEKTS UTAN ELEMENTÄRT KLOR (ECF)

4 SACHAROVPRISET för tankefrihet delades ut för första gången 1988, då det gick till Nelson Mandela och Anatolij Martjenko. Det är Europeiska unionens viktigaste utmärkelse för att hylla dem som gör insatser för de mänskliga rättigheterna. Det uppmärksammar enskilda personer, grupper och organisationer som har gjort enastående insatser för tankefriheten. Genom Sacharovpriset och det tillhörande nätverket hjälper EU pristagarna att få större genomslag för sin sak. Sacharovpriset har hittills gått till dissidenter, politiska ledare, journalister, advokater, aktivister från det civila samhället, författare, mödrar och hustrur, minoritetsledare, en grupp som bekämpar terrorism, fredsaktivister, en tortyrmotståndare, en serietecknare, en samvetsfånge, en filmskapare, ett barn som kämpar för rätten till utbildning och till och med FN som organ. Genom priset uppmärksammas frågor såsom yttrandefrihet, skydd av minoriteters rättigheter, respekt för folkrätten, demokratiutveckling och rättsstatsprincipen. Europaparlamentet delar ut Sacharovpriset för tankefrihet på euro under ett högtidligt plenarsammanträde i Strasbourg mot slutet av varje år. Var och en av parlamentets politiska grupper får nominera kandidater, och det får även enskilda ledamöter med stöd av minst 40 ledamöter för varje kandidat. Kandidaterna presenteras under ett gemensamt sammanträde i utrikesutskottet, utvecklingsutskottet och underutskottet för mänskliga rättigheter, och sedan röstar ledamöterna i de fullständiga utskotten om vilka tre som ska gå vidare till slutomgången. Vinnaren eller vinnarna av Sacharovpriset utses därefter av talmanskonferensen, ett organ som leds av Europaparlamentets talman och som består av ledarna för de olika politiska grupperna i Europaparlamentet. Valet av pristagare blir på så sätt ett verkligt europeiskt val.

5 ANDREJ SACHAROV ( ) var en berömd fysiker, människorättsaktivist, dissident och reformanhängare från forna Sovjetunionen. Han accepterade idén om att ett pris för tankefrihet skulle uppkallas efter honom som en viktig gest av uppskattning för mitt arbete för att försvara de mänskliga rättigheterna, som han skrev i ett brev till Europaparlamentet ( 1 ). Han ansåg att tilldelningen av sådana priser fyllde ett syfte genom att kasta ljus över människorättsproblem och uppmuntra människor som har gjort insatser på detta område. Europaparlamentet tillkännagav att det hade för avsikt att inrätta detta pris genom en resolution, som antogs i december Andrej Sacharov, som var en pionjär inom kärnfysik och den sovjetiska atombombens fader, blev vid 32 års ålder fullvärdig medlem av den sovjetiska vetenskapsakademin över de hade privilegier som medlem av den så kallade nomenklaturan, som bestod av Sovjetunionens ledande skikt. I slutet av 1950 blev han dock alltmer oroad över kärnvapenprovernas påverkan på atmosfären och över de politiska och moraliska följderna av sitt arbete, som skulle kunna leda till massdöd. Vändpunkten i Andrej Sacharovs politiska utveckling kom 1967 när han vädjade till de sovjetiska myndigheterna att godkänna ett amerikanskt förslag om ett bilateralt avvisande av antiballistiska missilsystem, vilka han beskrev som en allvarlig risk för ett globalt kärnvapenkrig i sin uppsats från 1968, Reflections on Progress, Peaceful Coexistence, and Intellectual Freedom. De sovjetiska myndigheterna avvisade Andrej Sacharovs vädjan, och efter det att hans uppsats publicerats förbjöds han att delta i allt topphemligt militärt arbete och fråntogs sina privilegier. År 1970 var han med och grundade kommittén för de mänskliga rättigheterna i Sovjetunionen, och försvaret av de mänskliga rättigheterna och politiska fångar fick en ytterst viktig betydelse för honom. År 1972 gifte han sig med Elena Bonner, också hon människorättsaktivist. Trots allt starkare påtryckningar från regeringen engagerade Sacharov sig inte bara för att dissidenter i hemlandet skulle friges, utan blev också en av regimens modigaste kritiker och en symbol för kampen för de grundläggande fri- och rättigheterna. Enligt Nobelpriskommittén, som belönade honom med fredspriset 1975, var han ett språkrör för mänsklighetens samvete. Han tilläts inte åka för att ta emot sitt pris, men varken förtryck eller tvångsförvisning kunde rubba hans motstånd. SACHAROVPRISET UPPKALLAT EFTER ANDREJ SACHAROV Andrej Sacharov förvisades 1980 till den stängda staden Gorkij, efter att ha protesterat öppet mot den sovjetiska militärens ingripande i Afghanistan Under sin tid i exil levde han under sträng övervakning av den sovjetiska polisen och hungerstrejkade två gånger för att hans fru skulle få tillåtelse att åka till USA för att genomgå en hjärtoperation. Elena Bonner, som också förvisades till Gorkij 1984, tilläts slutligen att resa till USA för att få behandling i oktober Europaparlamentet stödde paret Sacharov och diskuterade till och med att upplåta en plats i sin kammare åt Andrej Sacharov. Den alternativa idén, att inrätta ett pris uppkallat efter Andrej Sacharov antogs i stället. Sacharov valdes för att han var en europeisk medborgare som var tanke- och yttrandefriheten personifierad och som på grund av sina övertygelser och sitt samvete beslutat att avstå från alla de materiella fördelar och allt anseende som han hade tillgång till, förklarade Jean-François Deniau, föredragande för initiativet, vid Europaparlamentets plenarsammanträde. Sacharovpriset inrättades genom Europaparlamentets resolution som antogs i december Ett år senare lät Michail Gorbatjov, som lanserade perestrojka och glasnost i Sovjetunionen, Andrej Sacharov och Elena Bonner återvända till Moskva. Han dog där i december År 2013 har priset som bär hans namn funnits i ett kvarts sekel och gett stöd till mänskliga rättigheter långt över nationsgränserna, även till länder med förtryckarregimer, genom att belöna människorättsaktivister och dissidenter runtom i världen. De människorättsförsvarare som priset vill lyfta fram har betalt ett högt pris för sitt engagemang till försvar för människans värdighet. Många har förföljts, berövats sin personliga frihet, misshandlats och fördrivits. I flera fall har pristagarna inte kunnat ta emot priset personligen. Det gäller till exempel Nasrin Sotoudeh, som tilldelades Sacharovpriset Från Evinfängelset i Iran, där hon satt fängslad vid tillfället, skrev hon brev till den framlidne Andrej Sacharov där hon resonerade kring begreppet dissident och jämförde sin situation med hans: Ditt sätt att dagligen gjuta nytt liv i motståndet var fantastiskt. Det du lyckades uppnå blev en stor seger för alla frihetskämpar över hela världen. Måtte de som kommer efter dig kunna förverkliga dina ouppfyllda drömmar om frihet. ( 1 ) Andrej Sacharovs brev, som citeras i denna broschyr, finns bevarade i Europaparlamentets historiska arkiv.

6 PRISTAGARNA NÄTVERKET FÖR SACHAROVPRISET består av Sacharovpristagare och ledamöter av Europaparlamentet. Det skapades 2008 då priset firade 20-årsjubileum. Nätverkets skapande lyfte fram den särskilda roll som Sacharovpristagarna har som ambassadörer för tankefrihet och dess medlemmar enades om att öka de samlade ansträngningarna till stöd för människorättsförsvarare runtom i världen genom gemensamma insatser av Sacharovpristagarna tillsammans och i samarbete med Europaparlamentet. I samband med Sacharovprisets 25-årsjubileum 2013 möttes nätverkets medlemmar vid en konferens för att diskutera utvecklingen av dess mål. Tjugo pristagare och företrädare från Afrika, Asien, Europa, Latinamerika och Mellanöstern mötte Europaparlamentets talman och ledamöter, andra företrädare för EU:s institutioner, tjänster och byråer, icke-statliga organisationer, internationella organisationer, journalister och studenter under tre intensiva dagar, då även 2013 års Sacharovpris delades ut på den internationella barndagen till det första barnet att få priset, Malala Yousafzai. Konferensen utmynnade i en förklaring där nätverkets medlemmar åtar sig att gemensamt och enskilt ge sitt stöd till främjandet och skyddet av mänskliga rättigheter runtom i världen genom ett antal insatser, såsom att delta i internationella kampanjer för att främja grundläggande rättigheter, i samarbete med det civila samhället och internationella organisationer, däribland en kampanj för att stoppa våldet mot barn och främja barns utbildning. I förklaringen betonas även behovet av solidaritet och samordning mellan människorättsförsvarare, och alla medlemmar av nätverket uppmanas att agera som ett globalt varningssystem för kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Vidare uppmanas EU att göra ett betydande diplomatiskt åtagande för människorättsförsvarare genom sina representationer världen över, i synnerhet till skydd för hotade Sacharovpristagare och människorättsförsvarare. Nätverket för Sacharovpriset strävar nu efter att uppfylla sina åtaganden genom insatser på plats som syftar till att öka medvetenheten om människorättsfrågor och kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Dess medlemmar ger också Sacharovföreläsningar runtom i EU:s medlemsstater och deltar i internationella människorättskampanjer och evenemang för att öka medvetenheten samt stöttar aktivister från det civila samhället och människorättsförsvarare Denis Mukwege 2013 Malala Yousafzai 2012 Nasrin Sotoudeh och Jafar Panahi 2011 Arabiska våren (Muhammad Bouazizi, Asmaa Mahfouz, Ahmed El-Senussi, Razan Zaitouneh och Ali Ferzat) 2010 Guillermo Fariñas 2009 Memorial (Oleg Orlov, Sergej Kovaljov och Ljudmila Aleksejeva för Memorial och alla andra människorättsförsvarare i Ryssland) 2008 Hu Jia 2007 Salih Mahmoud Muhammad Osman 2006 Aljaksandr Milinkevitj 2005 Kvinnor i vitt, Hauwa Ibrahim och Reportrar utan gränser 2004 Vitryska journalistförbundet 2003 FN:s generalsekreterare Kofi Annan och hela FN:s personal 2002 Oswaldo José Payá Sardiñas 2001 Izzat Ghazzawi, Nurit Peled-Elhanan, Dom Zacarias Kamwenho 2000 Basta Ya 1999 Xanana Gusmão 1998 Ibrahim Rugova 1997 Salima Ghezali 1996 Wei Jingsheng 1995 Leyla Zana 1994 Taslima Nasrin 1993 Oslobođenje 1992 Mödrarna från Plaza de Mayo 1991 Adem Demaçi 1990 Aung San Suu Kyi 1989 Alexander Dubček 1988 Nelson Rolihlahla Mandela och Anatolij Martjenko (postumt)

7 2014 DENIS MUKWEGE DENIS MUKWEGE är en kongolesisk läkare som ägnar sitt liv åt att reparera tusentals kongolesiska kvinnors och flickors kroppar och liv, efter det att de fallit offer för gruppvåldtäkter och brutalt sexuellt våld i det pågående kriget i Demokratiska republiken Kongo. Mukwege föddes i Bukavu 1955, läste medicin och grundade den gynekologiska avdelningen vid Lemera-sjukhuset i östra Demokratiska republiken Kongo, som förstördes när kriget bröt ut Han flydde till Bukavu och startade ett tältsjukhus, byggde ett nytt BB och operationssalar, men allting förstördes 1998 i det andra Kongokriget. Oförskräckt byggde Mukwege upp sitt sjukhus i Panzi, arbetade långa dagar och utbildade personal i att behandla kvinnor som fallit offer för stridande som förklarat kvinnor som sin gemensamma fiende. Han har behandlat över kvinnor sedan sjukhuset öppnades på nytt 1999 och tog emot det första våldtäktsoffret med skottskador i underlivet och låren. På bara några veckor kom det dussintals kvinnor till sjukhuset och berättade att de blivit våldtagna och torterade. Jag började undra vad som pågick, sa Mukwege till BBC. Detta var inte bara våldsamma krigshandlingar, utan del av en strategi... många människor våldtogs samtidigt, offentligt, en hel by kunde bli våldtagen under natten. Genom att göra så skadar de inte bara offren utan hela gruppen, som de tvingar att se på. Denna strategi leder till att människor tvingas fly från sina byar, överge sina åkrar, resurser, allt. Mukwege är en internationellt erkänd expert på att reparera fysiska och psykosociala skador orsakade av sexuellt våld. Panzi-sjukhuset erbjuder psykologisk och fysisk vård och kvinnorna får sedan hjälp med att skaffa nya färdigheter för sin försörjning och flickor får hjälp med att gå tillbaka till skolan. Rättslig hjälp erbjuds också för att ställa förövarna inför rätta. Mukwege arbetar oförtröttligt för kvinnors rättigheter och för att få ett stopp på de strider som rasar om Kongos naturtillgångar. Han blev själv utsatt 2011 när beväpnade män trängde in i hans hem och höll hans döttrar under vapenhot. Hans livvakt dödades, men Mukwege lyckades fly och ta med sig sin familj till Sverige och Belgien. Han återvände till Demokratiska republiken Kongo 2013 när en grupp kvinnor, som lever på mindre än en dollar om dagen, slöt sig samman för att betala hans returbiljett. Han bor nu på Panzi-sjukhuset, som han är chef för.

8 2013 MALALA YOUSAFZAI MALALA YOUSAFZAI är en 17-årig flicka från Pakistan som sköts i ansiktet av talibanerna, som försökte hindra henne och andra flickor från att utbilda sig. Hon överlevde sina svåra skador och blev 2013 den yngsta Sacharovpristagaren någonsin. Hon tillägnade sitt pris Pakistans obesjungna hjältar i kraftfullt försvar av varje barns rätt till utbildning. Många barn har ingen mat och inget vatten, och de hungrar efter utbildning. Det är skrämmande att 57 miljoner barn berövas rätten till utbildning Detta kan vi inte ha på vårt samvete, förklarade Malala för företrädarna för 28 nationer i ett fullsatt Europaparlament och i närvaro av exceptionellt nog nästan samtliga Sacharovpristagare som fortfarande är i liv, vilka samlats till konferensen i samband med prisets 25 årsjubileum. Ett barn, en lärare, en penna och en bok kan förändra världen. Malala började sin kamp för en utbildning när hon var elva år och skrev en anonym internetdagbok om en skolflickas liv under talibanstyret i Swatdalen i Pakistan. År 2009 bestämde talibanerna att alla flickskolor skulle stängas, då den pakistanska armén stred mot dem för kontroll. Malala och hennes familj var tvungna att fly från sin belägrade hemstad, och hennes skola slogs i spillror. Malala återvände hem när säkerhetssituationen förbättrats och fortsatte, trots hot, tillsammans med sin far, Ziauddin, som drev en flickskola, att förespråka flickors utbildning. Malala använde en donation till att köpa en skolbuss, och det var i den bussen som hon blev skjuten och två andra flickor skadades under den attack som talibanerna tog på sig. Malala överlevde och är en engagerad förkämpe för flickors utbildning, en av grundarna till Malalafonden, medlem i Youth Education Crisis Committee, som inrättades av FN:s särskilda sändebud för global utbildning, Gordon Brown. Enligt hans uppskattningar kommer det i nuvarande takt att dröja till 2086, och inte 2015 som utlovats i millennieutvecklingsmålen, innan alla flickor går i skolan. Enligt islam är det tillåtet för flickor att skaffa sig en utbildning. Det är varje persons skyldighet och ansvar, vare sig det är en pojke eller en flicka, att skaffa sig en utbildning och kunskap, säger Malala. FN utsåg hennes födelsedag, den 12 juli, till Malaladagen. År 2014 tillbringade hon den i Nigeria, där hon mötte skolflickor som undkommit Boko Harams kidnappning i Chibok samt familjerna till de 219 flickor som fortfarande hålls gisslan, och vädjade till president Jonathan att göra mer. Hon uttryckte också sin solidaritet med barnen i konflikterna i Syrien och Gaza.

9 2012 NASRIN SOTOUDEH NASRIN SOTOUDEH är en iransk människorättsadvokat som var bland de få som försvarade de dissidenter som greps vid massdemonstrationerna 2009 och andra omtalade människorättsfall och politiska fall innan hon själv greps När Sotoudeh tilldelades priset 2012 avtjänade hon ett sexårigt fängelsestraff i det ökända Evinfängelset i Iran. Hon satt i isoleringscell och hade inlett en sju veckor lång hungerstrejk för att protestera mot påtryckningarna mot sin familj. Trots att hon var mycket försvagad och bräcklig lyckades hon hitta den styrka som krävdes för att skriva ett minnesvärt meddelande till Europaparlamentet, som lästes upp av hennes vän och kollega, Nobelpristagaren Shirin Ebadi. Utvecklingen av de mänskliga rättigheterna och mekanismerna för att garantera dem har nått långt, men fortfarande är förverkligandet av dem i hög grad beroende av de regeringar som är de som i första hand kränker de mänskliga rättigheterna. Sotoudeh utpekade kränkningar av de mänskliga rättigheterna som en grundorsak till den våg av revolutioner som sveper genom Mellanöstern. Till människorättsförsvarare och politiska fångar sade hon: Precis som ni, vet också jag att demokratin fortfarande har en lång och svår väg att gå. Hon släpptes oväntat i september 2013, en åtgärd som välkomnades av talman Schulz som en viktig positiv signal från de iranska myndigheterna, särskilt nyvalde president Rohani. I december 2013 mötte Sotoudeh den första delegationen från Europaparlamentet att besöka Iran på sex år. Hon riktade fokus på politiska fångar och kritik mot rättegångar som hålls i revolutionära snarare än straffrättsliga domstolar för deras avsaknad av insyn. Hon bad delegationen att ta upp detta med de iranska myndigheterna. Delegationen fick veta att revolutionära domstolar inrättats för att pröva brott mot staten och att det därför inte gick att ändra på. Mötet orsakade upprördhet bland hårdnackade iranier som anklagade Sotoudeh och Jafar Panahi för att vara uppviglare. Sotoudeh fortsätter att förespråka mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och grundläggande friheter. Hon kämpar mot en avstängning 2014 från advokatyrket, ett yrke som hon kämpat i många år för att utöva. I början försvarade hon minderåriga från dödsstraffet, något som hon fortsätter att göra. I juli 2014 när kriget bröt ut i Gaza drog Sotoudeh igång kampanjen Stop Killing Your Fellow Beings på sociala medier. Hon har inte kunnat besöka Europaparlamentet för att ta emot sitt Sacharovpris eller delta vid Sacharovprisnätverkets evenemang eftersom hon fortfarande inte tillåts lämna Iran, men Shirin Ebadi företrädde henne vid konferensen Sotoudeh har för avsikt att stanna i Iran och kämpa för reform inifrån.

10 2012 JAFAR PANAHI JAFAR PANAHI är en prisbelönad filmskapare som har förbjudits att göra film under de närmaste 20 åren. Som frispråkig anhängare av den iranska oppositionens gröna rörelse och en av dåvarande president Mahmoud Ahmadinejads kritiker, dömdes han till sex års fängelse för propaganda mot den islamiska republiken. Hans dom har ännu inte verkställts, men han kan sättas i fängelse närsomhelst. Panahi greps 2010 när han var i färd med att göra en hemlig film om den gröna rörelsens misslyckade uppror i Iran Han släpptes efter tre månader, efter internationella protester och en hungerstrejk, men dömdes sedan till fängelse, förbjöds att göra filmer, resa och tala med medierna. Panahi berättade för Europaparlamentets delegation, som besökte Iran 2013, att hans och hans advokats vittnesmål ignorerades under rättegången och att domen hade bestämts på förhand. Han varnade för att människorättsfrågor håller på att glömmas bort eftersom omvärlden fokuserar på kärnavtalet med Iran, och ansåg att förtrycket i Iran kommer att öka när sanktionerna hävs. Det nya iranska ledarskapet visar endast prov på flexibilitet när det gäller utrikes- och inte inrikesfrågor, sade han och menade att påtryckningarna mot pressen, fångar och kulturlivet fortsätter. Panahi trotsade sitt förbud genom att medverka i en intervju i juli 2014, där han sade att det känns som om han har släppts fri från ett litet fängelse för att sedan kastas i ett större när han förbjöds att arbeta. Han har dock trotsat förbudet mot att göra film två gånger. År 2011 spelade han in Detta är ingen film, i sitt eget hem i Teheran, som visar hur han sitter vid sitt köksbord och pratar med sin advokat i väntan på att bli fängslad. År 2014 gjorde han Closed Curtain om en manusförfattare som bor ensam med sin hund i ett hus vid havet, med neddragna gardiner. Panahi betraktar sig inte som en politisk person, utan som en person som är villig att blotta orättvisa. Han har uttalat sig mot censuren i Iran och kritiserat president Rohani för att inte hålla sina vallöften i denna fråga och har dragit igång kampanjen Step by Step för avskaffande av dödsstraffet i Iran. Han har inte kunnat besöka Europaparlamentet, utan företräddes av sin dotter, Solmaz, och filmregissörerna Costa Gavras och Serge Toubiana vid prisutdelningen och av ordföranden för Internationella federationen för mänskliga rättigheter (FIDH), Karim Lahidji, vid Sacharovprisets nätverkskonferens 2013.

11 2011 MUHAMMAD BOUAZIZI MUHAMMAD BOUAZIZI ( ) var en av de pådrivande krafterna bakom Jasminrevolutionen i Tunisien och en inspiration för den demokratirörelse som svepte över Mellanöstern och Nordafrika 2011 och som blev känd som den arabiska våren. Bouazizi, en hårt arbetande man från fattiga förhållanden, var den primära försörjaren för sin familj sedan tio års ålder, genom att sälja frukt på marknaden. Han lämnade skolan vid 19 års ålder för att kunna ge sina småsyskon möjlighet till utbildning. Han dog den 4 januari 2011, 26 år gammal, efter att ha satt eld på sig själv i protest mot ett system som gjorde det omöjligt för honom att skapa ett anständigt liv åt sig själv och sin familj. Bouazizi var ofta ansatt av den tunisiska polisen, som bötfällde honom, konfiskerade hans varor och vågar, och vid det sista tillfället till och med brottade ned honom till marken. Hans familj anser att det var förnedringen och inte fattigdomen som drev honom till självbränning efter att ha sökt rättvisa men nekats. Bouazizi hällde bensin över sig och tände på utanför portarna till rådhuset i den lilla staden Sidi Bouzid. Eftersom han var en omtyckt man som var känd för att ge varor gratis till fattigare familjer och eftersom det var många som kände igen sig i hans svåra situation, ledde hans fall till protester som spred sig snabbt. Tunisier från alla samhällsklasser gick ut på gatorna och demonstrerade mot en korrumperad regering, hög arbetslöshet och inskränkt frihet. Bouazizi levde fortfarande, i svåra smärtor och inlindad i bandage från huvud till tå, när president Zayn al-abidin Ben Alis auktoritära regim, som suttit vid makten sedan 1987, började falla sönder. Tio dagar efter Bouazizis död, tvingades Ben Ali avgå och lämna landet, då demonstranter marscherade i Tunis, varav många bärandes på Bouazizis bild. Bouazizis familj finner tröst i att han inte dog förgäves, eftersom hans handling blev inledningen på det som kallats folkets revolution och som skakade despotiska regimer även på annat håll i arabvärlden. Den spred en medvetenhet bland arabiska ungdomar om att de kunde uttrycka sin frustration och kämpa för sin värdighet när de ställdes inför orättvisor, korruption och despotiska regimer. Den arabiska våren och dess tidiga optimism har avstannat, och en del av det som åstadkommits har förlorats. Men på dess födelseplats, i Bouazizis Tunisien, godkändes 2014 en demokratisk författning, och parlaments- och presidentval planeras till slutet av året.

12 2011 ALI FERZAT ALI FERZAT är Syriens mest kända politiska satiriker och serietecknare och en av arabvärldens största kulturpersonligheter. Ali Ferzat, som föddes i Hama 1941, har gett ut över serieteckningar i syriska och internationella tidningar och prisbelönats för sina satirer av diktatorer såsom Saddam Hussein och Muammar Khadaffi när de styrde Irak respektive Libyen. Hans arbete flyttade gränserna för yttrandefriheten i Syrien. Måltavla var bland annat landets fruktade säkerhetsstyrkor, och när arabvåren nådde Syrien 2011 riktade han i större utsträckning in sig på regeringsfigurer, särskilt president Bashar al-asad. Syrier som protesterade mot regimen viftade med hans teckningar på gatorna. Efter att ha gett ut en satirteckning av al-asad som försöker få lift med den libyske diktatorn Muammar Khadaffi, som kör förbi i en flyktbil i rasande fart, attackerades Ali Ferzat på Umayyad-torget i Damaskus. Han misshandlades svårt av maskerade män, som avsiktligen bröt hans händer och skrek åt honom att respektera president al-asad och lyda landets härskare. Han hade var medvetslös efter misshandeln och släpades längs gatan efter den bil som han hade kastats in i och sedan knuffats ut ur, som om han var död. Ali Ferzat återfick inte bara förmågan att använda händerna. Han bröt igenom muren av rädsla och blev en av regimens mest högljudda kritiker genom sina ord och sin konst. Ali Ferzat kunde inte delta i prisutdelningsceremonin 2011, eftersom han behandlades för sina skador i Kuwait. I stället mottog han Sacharovpriset vid nätverkets allmänna debatt i Europaparlamentet Han diskuterade revolutionen i Syrien och demokratins framtid efter det arabiska uppvaknandet med Europaparlamentets talman och andra pristagare från den arabiska våren. I egenskap av Sacharovpristagare talade han vid den första upplagan av Europarådets världsdemokratiska forum 2012, samma år som han i Time Magazine röstades fram som en av de 100 mest inflytelserika personerna i världen. Han har tagit emot flera människorättspriser och är ordförande för den arabiska serietecknarföreningen, Arab Cartoonists Association. År 2014 var Ferzat Sacharovprisnätverkets huvudtalare vid filmfestivalen för mänskliga rättigheter, One World, i Prag, där han mötte regeringsföreträdare, medier och icke-statliga organisationer. Han förde debatten om Syrienkonflikten tillbaka till kärnan av tragedin, nämligen att mitt i den pågående konflikten, som har krävt hundratusentals offer och drivit miljontals människor på flykt, finns människornas bortglömda hopp om värdighet och frihet.

13 2011 ASMAA MAHFOUZ ASMAA MAHFOUZ är en egyptisk människorättsaktivist och en av grundarna till 6 april-rörelsen. När den arabiska våren nådde Egypten 2011 lät hon sig inte skrämmas av president Hosni Mubaraks regim och dess angrepp mot aktivister, utan publicerade en uppmaning till egyptierna på olika sociala medier om att kräva frihet, värdighet och mänskliga rättigheter i en fredlig demonstration på Tahrirtorget den 25 januari Hennes film spreds snabbt och fick 80 miljoner tittare och inspirerade till många liknande filmer. Resultatet blev att hundratusentals personer ockuperade Tahrirtorget med krav på att Hosni Mubarak skulle avgå efter att ha styrt Egypten i 30 år, vilket han också gjorde den 11 februari När Asmaa Mahfouz tog emot Sacharovpriset beskrev hon priset som en hyllning till revolutionens hjältar. Detta är ett pris som vänder sig till alla unga egyptier, människor som har offrat sina liv, och tillade: Vi kommer inte att svika dem, vi kommer att fortsätta den väg som de har påbörjat och vi vill se till att denna dröm går i uppfyllelse." Hon var en av huvudtalarna vid Sacharovprisnätverkets debatt på Europaparlamentet i Bryssel, och vid Europarådets första världsdemokratiska forum i oktober 2012, där utvecklingen i Egypten efter revolutionen diskuterades. När en före detta arméchef, Abdel Fattah al-sisi, 2014 röstades fram som landets president, efter den islamiske president Muhammad Mursis avgång 2013 och en period av militärstödd övergångsregering, rapporterade Mahfouz att hon utsattes för alltmer våld, hot och övervakning. Myndigheterna gjorde ett våldsamt ingripande, som ursprungligen var riktat mot Muslimska brödraskapet men sedan utvidgades till de kritiska rösterna och kända figurerna från 25 januarirevolutionen, särskilt aktivisterna inom 6 april-rörelsen. Mahfouz sade att hon och hennes medaktivister angreps i medierna, anklagade för att vara utländska agenter och ett hot mot den nationella säkerheten, vilket ledde till att hon utsattes för verbala påhopp från folk på gatan. I april 2014 förbjöds 6 april-rörelsen i en egyptisk domstol. Tre av vänsterrörelsens ledare, Ahmed Maher, Muhammad Adel och Ahmed Douma, avtjänar ett treårigt fängelsestraff för bland annat olagliga demonstrationer enligt Egyptens nya restriktiva demonstrationslag, och en fjärde, Alaa Abdel Fattah, dömdes till 15 års fängelse, vilket väckte starka reaktioner hos Europaparlamentets talman, Martin Schulz, och Asmaa Mahfouz själv, som twittrade: Femton år för att ha demonstrerat? Och de som mördat då? Det kommer aldrig att bli någon stat så länge detta pågår.

14 2011 AHMED EL-SENUSSI AHMED EL-SENUSSI, född 1934, är den samvetsfånge som avtjänat det längsta fängelsestraffet i Libyen. Han är släkt med Idris, Libyens enda kung, som avsattes av överste Muammar Khadaffi El-Senussi anklagades för konspiration efter ett kuppförsök mot Khadaffiregimen 1970 och tillbringade 31 år i fängelse, varav nio i isolering i en cell som var så liten att han inte kunde stå rakt i den. Han frigavs i augusti 2001 tillsammans med dussintals andra politiska fångar. När ett folkuppror, med stöd från Nato, störtade den libyske diktatorn 2011, tog det nationella övergångsrådet (National Transitional Council, NTC) över landets regering, och El-Senussi blev medlem med ansvar för politiska fångar. Trots att val hållits i Libyen har laglöshet och instabilitet fortsatt vara huvudteman i politiken, och beväpnade fraktioner konkurrerar om kontrollen. El-Senussis hemort, Benghazi, som åsidosatts under Khadaffis tid, stöder starkt federalismen, som präglade Libyen under den största delen av kung Idris regenttid. År 2012 möttes regionala företrädare i Benghazi för att upprätta Cyrenaikas övergångsråd (Cyrenaica Transitional Council, CTC). El-Senussi utsågs till ledare. CTC sade sig vara för en hög grad av självständighet för regionen, men sade att det accepterade NTC som landets symbol för enighet och dess legitima företrädare i internationella sammanhang. CTC:s uttalande har ingen laglig kraft eller uppbackning av miliser såsom den andra huvudsakliga federalistiska Benghazibaserade gruppen, Political Bureau of Cyrenaica, under ledning av Ibrahim Jadhran, som vill inrätta en parallell regering och som El-Senussi har tagit avstånd från. El-Senussi och de etablerade stamledare som han leder förespråkar federalism genom den nya författningen. I Sacharovprisnätverkets debatt vid Europaparlamentet 2012 diskuterade El-Senussi efterdyningarna av revolutionen och den väpnade konflikten i Libyen samt demokratins framtid i arabländerna efter den arabiska våren med talman Schulz, Asmaa Mahfouz och Ali Ferzat. Vid den första upplagan av Europarådets världsdemokratiska forum kritiserade El-Senussi avsaknaden av en effektiv regering i Libyen och avvisade de anklagelser om förräderi som riktats mot honom efter det att han efterlyst ett federalt system. Han menade att detta var en tydlig strävan att misstolka hans förslag och förstöra anseendet hos dem som vill förbättra situationen. El-Senussi deltog vid Sacharovprisets nätverkskonferens 2013.

15 2011 RAZAN ZAITOUNEH RAZAN ZAITOUNEH är en syrisk journalist och människorättsadvokat som kidnappades i ett rebellkontrollerat område i utkanterna av Damaskus den 9 december Hon saknas fortfarande, tros vara välbehållen, men det är okänt var hon hålls och av vem. Zaitouneh fördömde modigt, trots att hon utsattes för hot, de människorättskränkningar som den syriska regeringen och rebellstyrkorna gjort sig skyldiga till. Hon kidnappades tillsammans med sin man, medaktivisten Wael Hamada, och två kolleger, poeten och advokaten Nazem Hamadi och den före detta politiska fången Samira Khalil, från det kontor där hon arbetade med de två grupper som hon grundat, Centrumet för dokumentering av kränkningar (Violations Documentation Centre, VDC) och Stödkontoret för lokal utveckling och små projekt (Local Development and Small Projects Support Office, LDSPS), i Douma. KIDNAPPAD I DECEMBER 2013 Zaitouneh är en av de mest framstående och trovärdiga civila aktivisterna inom den syriska revolutionen. Hennes kidnappning anses av syriska röster som ett avgörande avsnitt i den splittring som äger rum i Syrien mellan de civila styrkorna och extremisterna och en händelse som har inneburit ett hårt slag mot den syriska revolutionen. Hennes familj har vädjat till det internationella samfundet om hjälp att hitta henne och hennes kolleger. Vi, anhöriga till Razan Zeitouneh, människorättsaktivist, advokat, författare och framför allt människa, utfärdar detta uttalande mer än tre månader efter den överlagda kidnappning som ingen part har tagit på sig ansvaret för, uttalat eller förhört sig om, i ett tydligt försök att vinna tid och undertrycka vår dotters och hennes kollegers fria röster för att tvinga dem att sluta skriva och hindra dem från rätten till yttrandefrihet, sade familjen i ett uttalande som utfärdades i april 2014 och offentliggjordes av VDC. Aktivister och politiker världen över har vädjat om att de ska friges, däribland talman Schultz. På Europaparlamentets vägnar kräver jag att de omedelbart friges... Hon hotades till livet av regimen och rebellgrupperna på grund av det hon var, en modig, ung kvinna som vägrar att kompromissa och fortsätter sin fredliga kamp för demokrati och ett fritt Syrien. 45 icke-statliga organisationer, däribland Sacharovpristagarna Reportrar utan gränser, gick ut med en gemensam vädjan om att hon och de andra aktivister som kidnappades samtidigt skulle friges. När Zeitouneh tilldelades priset 2011 levde hon gömd efter att ha flytt undan säkerhetspolisens räd mot hennes hus. Hennes del av Sacharovprispengarna gick till att rädda livet på en medaktivist som träffats av skottlossning från en stridsvagn.

16 2010 GUILLERMO FARIÑAS GUILLERMO FARIÑAS är kuban och doktor i psykologi, oberoende journalist, politisk dissident och för närvarande talesperson för oppositionella Unión Patriótica de Cuba. Han har under årens lopp genomfört 23 hungerstrejker för att på fredlig väg uppnå politisk förändring och yttrandefrihet i sitt land. Som journalist grundade han den oberoende pressagenturen Cubanacán Press för att informera övriga världen om de politiska fångarnas öde i Kuba, men myndigheterna tvingade honom så småningom att lägga ned den. I februari 2010, sedan fången Orlando Zapata dött under oklara omständigheter, inledde Fariñas en hungerstrejk som varade i 130 dagar, då han krävde frigivandet av politiska fångar som blivit sjuka efter många år i fängelse. Han avslutade sin hungerstrejk först i juli 2010, sedan den kubanska regeringen meddelat att den skulle frige 52 politiska fångar. Guillermo Fariñas kunde inte närvara när Sacharovpriset delades ut i Strasbourg 2010, eftersom han inte tilläts lämna Kuba. I juli 2012 greps han vid begravningen av en annan Sacharovpristagare och kubansk dissident, Oswaldo Payá, men frigavs senare. Sedan den kubanska regeringen lättat på reserestriktionerna för kubaner och sedan Damas de Blanco återvänt till Kuba efter sitt besök på Europaparlamentet kunde även Guillermo Fariñas tala inför Europaparlamentet i juli 2013 vid en försenad prisutdelningsceremoni i hans ära. Jag står här i dag, inte för att situationen har förändrats radikalt, utan på grund av realiteterna i den moderna världen och framför allt på grund av det civila motstånd från kubanerna som har tvingat regimen att ändra något för att inget ska förändras, som den legendariska prins Don Fabrizio från Leoparden uttryckte saken, sade Fariñas i sitt tal när han tog emot priset. Fariñas deltog aktivt vid Sacharovprisets nätverkskonferens 2013 och i debatten om Solution Journalism in Action vid Europarådets världsdemokratiska forum, där han betonade att journalister kommer att fortsätta så att Kubas befolkning vet vad som pågår. År 2014 greps han upprepade gånger och hölls fängslad en tid, hotades till livet och hotades med att spärras in på en psykiatriskt klinik, misshandlades och hamnade på sjukhus.

17 2009 MEMORIAL Aleksejeva, född 1927, ordförande för Helsingforsgruppen och en av de få dissidenter från Sovjettiden som fortfarande är aktiva i det moderna Ryssland, är känd för att kämpa för rättvisa rättegångar för dissidenter. Oleg Orlov är en av Memorials ledare sedan 1994 och medlem av Memorialrådet. Under 2014 samlade han bevis på bortföringar i östra Ukraina, i samband med stridigheterna mellan proryska separatister och de ukrainska styrkorna, och kom fram till att situationen var jämförbar med de bortföranden som Memorial dokumenterade under årtionden i samband med två krig i Tjetjenien, då han själv kidnappades. OLEG ORLOV, SERGEJ KOVALJOV och LJUDMILA ALEKSEJEVA tilldelades Sacharovpriset 2009 som företrädare för Memorial och alla andra människorättsförsvarare i Ryssland. Memorial inrättades 1988 med syftet att övervaka och offentliggöra kränkningar av de mänskliga rättigheterna i forna Sovjetstater. Bland grundarna var Andrej Sacharov, som också var med och grundade Helsingforsgruppen i Moskva tillsammans med Ljudmila Aleksejeva. Sergej Kovaljov, nuvarande ordförande för ryska Memorial, är känd för att 1995 ha förhandlat fram frigivandet av runt människor som hölls gisslan på sjukhuset i Budennovsk av tjetjenska rebeller. Det är den enda gången som en terrorattack i Ryssland inte resulterat i att många gisslan dödats. Kovaljov anklagar Ryssland för att lägga sig i ukrainska inrikesfrågor och för att ha provocerat fram ett inbördeskrig, och gläder sig över att se att civiliserade länder upphör med sin sedvanliga likgiltighet, som han menar Putin har lärt sig att utnyttja. Memorials medlemmar och nära medarbetare har hotats, bortförts och mördats under årens gång. Memorial registrerades 2014 som utländsk agent av ryska myndigheter, efter det att en lag från 2012 ändrats så att myndigheter nu tillåts registrera icke-statliga organisationer som får medel från andra länder än Ryssland som utländska agenter utan deras godkännande. Hundratals icke-statliga organisationer drabbades av denna lag, och ingen oberoende icke-statlig organisation ansökte om att frivilligt registrera sig som utländsk agent, vilket i Ryssland betyder spion, förklarade Memorials chefsjurist, Kirill Koroteev, för Europaparlamentets underutskott för mänskliga rättigheter. Orlov missade Sacharovprisets nätverkskonferens 2013 eftersom han försökte bekämpa denna lag i domstol, men Memorial förlorade målet och överklagan. Memorial och andra icke-statliga organisationer fortsätter nu denna kamp i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Helsingforsgruppen i Moskva vägrade också att registrera sig som utländsk agent, och Aleksejeva sade att gruppen skulle fortsätta att arbeta för mänskliga rättigheter utan utländska bidrag. Orlov diskuterade ämnet tortyr i Ryssland i de allmänna debatter som anordnades av Sacharovprisnätverket och filmfestivalen One World vid Europaparlamentet 2014, medan Koroteev företrädde Memorial vid det europeiska ungdomsevenemanget (EYE).

18 2008 HU JIA Den kinesiske dissidenten HU JIA har både fängslats och frigetts sedan han tilldelades Sacharovpriset av Europaparlamentet, i samband med prisets tjugoårsjubileum, för att ha krävt en officiell utredning av massakern på Himmelska fridens torg och ersättning till offrens familjer, för sin miljöaktivism och sitt arbete mot aids. Hu Jia sattes 2014 återigen i husarrest under vissa perioder. Han har suttit i husarrest varje år runt årsdagen för massakern på Himmelska fridens torg, den 4 juni, eftersom han lade blommor på torget Sedan den 2 juli 2004 står hans hus i Peking under övervakning dygnet runt. Ibland släpps han inte ens ut för att köpa mat eller mediciner. År 2007 visade han stort mod när deltog i en telefonkonferens i samband med ett möte i underutskottet för mänskliga rättigheter i Europaparlamentet. Han vittnade om att en miljon människor förföljs av det kinesiska nationella säkerhetsministeriet för sin kamp för mänskliga rättigheter och att många har satts i fängelse, i arbetsläger eller på mentalsjukhus. Som en direkt följd av detta greps Hu Jia den 27 december 2007, anklagad för att uppmana till omstörtande verksamhet. Den 3 april 2008 dömdes han till tre och ett halvt års fängelse och fråntogs sina politiska rättigheter under ett år. När han tilldelades Sacharovpriset utsattes han för påtryckningar av säkerhetspolisen för att avstå från att ta emot det. Men Hu Jia tog modigt emot priset och kallade det ett viktigt pris för Kina. I ett brev till Europaparlamentets talman i juli 2012, sade Hu Jia att han betraktade priset som en mycket stor ära som gav honom uppmuntran och som kraftigt förbättrade hans behandling i fängelset. Han frigavs i juni 2011 och försökte starta en icke-statlig organisation för mänskliga rättigheter, men dess medlemmar greps. Han driver nu ett nätverk av medborgare som möts i en politisk församling. Hu Jia är också en av samordnarna av barfotaadvokaterna, en informell grupp juridiska rådgivare som försvarar människorättsaktivister i Kina. I den förklaring från nätverket för Sacharovpriset som utfärdades 2013, i samband med prisets 25-årsjubileum, uppmanades de kinesiska myndigheterna att stoppa de frekventa restriktioner som Sacharovpristagaren, Hu Jia, utsätts för. Han kunde inte delta eftersom hans frihet begränsats av de kinesiska myndigheterna, utan företräddes av sin fru, Zeng Jinyan, även hon nominerad till Sacharovpriset, som betonade den svåra situation som politiska fångar och deras familjer befinner sig i. Under 2014 eskalerade hoten och trakasserierna mot Hu Jia till den grad att han fruktar för sitt liv.

19 2007 SALIH MAHMOUD MUHAMMAD OSMAN SALIH MAHMOUD OSMAN hade under mer än tjugo år kostnadsfritt erbjudit sina tjänster som juridiskt ombud åt människor som godtyckligt fängslats, torterats och utsatts för allvarliga kränkningar i Sudan när Europaparlamentet enhälligt tilldelade honom Sacharovpriset Jag är från Darfur, född i Jebel Marra. Jag har under många år arbetat som advokat i Darfur i Sudan. Jag har fängslats och torterats på grund av mitt arbete. Medlemmar av min egen familj har torterats och förvisats av milisen i Darfur. Under många år har jag i mitt arbete företrätt tusentals människor som behövde min hjälp i domstolarna. Jag har träffat tusentals personer som har torterats. Jag har träffat hundratals kvinnor och unga flickor som utsatts för sexuella övergrepp, berättade Salih Osman för Europaparlamentet när han tog emot priset. Osman har katalogiserat de brott som begåtts och deltar aktivt i arbetet med att skydda de 3,2 miljoner sudaneser som fördrivits från sina hem till följd av de pågående striderna i Sudan. Han fortsätter att belysa en konflikt som har varat i över tio år den bröt ut i Jebel Marra 2003 och som beskrevs av FN som en av de värsta humanitära kriserna i världen. Trots intensiva internationella påtryckningar och medlingsförsök har ännu inget övergripande fredsavtal med samtliga krigande parter undertecknats. Under tiden går rebellgrupper samman med en alltmer nationell agenda. Osman betonar att de orsaker som utlöste kriget, däribland expropriation av mark och politisk marginalisering, kvarstår och att det dessutom har tillkommit ytterligare ouppfyllda krav på att harmonisera nationella lagar med internationella normer och garantera domstolsväsendets oberoende. Osman, som var ledamot av det sudanska parlamentet för oppositionen mellan 2005 och 2010, är en stark anhängare av Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Afrikaner har ingenstans att vända sig för rättvisa och domstolsprövning, på grund av bristen på adekvata rättssystem i Afrika, förklarade han för företrädare för EU:s institutioner, ICC och över 200 organisationer från det civila samhället som deltog vid 2013 års forum mellan EU och icke-statliga organisationer, där han talade i egenskap av Sacharovpristagare. I den slutliga förklaringen vid Sacharovprisets nätverkskonferens 2013 förespråkade han fördömandet av straffrihet och tortyr.

20 2006 ALJAKSANDR MILINKEVITJ ALJAKSANDR MILINKEVITJ är ledare för den demokratiska oppositionen Frihetsrörelsen i Vitryssland, som hade modet att utmana den sista diktaturen i Europa, som Europaparlamentets dåvarande talman, Borrell Fontelles, uttryckte det när han överlämnade Sacharovpriset. Vetenskapsmannen Milinkevitj utsågs till den enade demokratiska oppositionens gemensamma presidentkandidat i oktober Han krävde en verkligt demokratisk framtid och trädde fram som ett konkret alternativ till president Lukasjenkos auktoritära styre. Lukasjenkos seger kritiserades starkt av oppositionen i Vitryssland och utomlands för valfusk. Efter att ha protesterat greps Milinkevitj med olika svepskäl, men åtalades aldrig. Milinkevitj ställde inte upp i presidentvalet 2010 eftersom han ansåg att förändringar inte hade gjorts av den nationella vallagen som kunde garantera rättvisa, fria och öppna val. Lukasjenko sitter fortfarande vid makten, och människorättssituationen i Vitryssland har försämrats ytterligare efter valet Till exempel har man antagit en lag som förbjuder verksamhet som anses regimkritisk, och journalister, aktivister och andra regimkritiker fortsätter att tystas ned och fängslas. Aktivister från det civila samhället fruktar att en lag om utländska agenter, liknande den i Ryssland, ska antas, även om Lukasjenko verkar försöka ta avstånd från Kreml efter Rysslands annektering av Krim Milinkevitj var positiv till att Lukasjenko, som brukar tala ryska, använde vitryska i ett tal i juli 2014, men sade i en intervju med BBC att än så länge är det bara en trend, inte en strategi. Som Sacharovpristagare rådfrågas Milinkevitj regelbundet av parlamentets organ med ansvar för Vitryssland och har deltagit i evenemang anordnade av nätverket för Sacharovpriset, bland annat nätverkskonferensen I en debatt som hölls av Sacharovprisnätverket i Litauen med Berta Soler, nationella myndigheter och ledamöter från Europaparlamentet och det litauiska parlamentet, fördömde Milinkevitj den ständiga skrämseltaktik och förnedring som myndigheterna utövade mot människorättsförsvarare i Vitryssland. Han gav sitt stöd för en ökad europeisk integration av Vitryssland samt en kritisk och konstruktiv dialog med de vitryska myndigheterna. Dialog var också ett nyckelinslag i Milinkevitjs inlägg i de allmänna debatter som anordnades av Sacharovprisnätverket och filmfestivalen One World vid Europaparlamentet. Han framhöll att EU måste öka sitt engagemang i Vitryssland och verka för mer frihet. Vitryssland behöver ekonomiskt stöd, och detta skulle, anser Milinkevitj, kunna användas som en påtryckning för att tvinga Vitryssland in i en dialog med EU, bland annat om mänskliga rättigheter.

21 AFP ImageForum 2005 KVINNOR I VITT KVINNOR I VITT, eller DAMAS DE BLANCO, bildades spontant i Kuba 2003 som en reaktion på att 75 av kvinnornas män och anhöriga fängslades under den svarta våren, den kubanska regimens hårda tillslag mot demokratianhängare. Kvinnorna marscherade på gatorna och skrev många brev till de kubanska myndigheterna med krav på att fångarna skulle friges. De fick inte ett enda svar. Men kvinnorna gav inte upp, och deras ihärdiga protester gav resultat: De två sista fångarna från den svarta våren släpptes i mars De flesta accepterade att gå i exil i Spanien, men ett litet antal stannade i Kuba och fortsatte att kämpa under svåra förhållanden, till ett högt personligt pris och hand i hand med okuvliga Damas de Blanco. Kvinnor i vitt fortsätter att marschera på Havannas gator varje söndag efter gudstjänst, med blommor i hand, för att kämpa för social rättvisa i kommunistiska Kuba. Fler och fler kvinnor har gått med i gruppen trots svårigheterna att kommunicera och trots att gruppens medlemmar har utsatts för misshandel, fängslanden och psykiska trakasserier. Omkring 100 medlemmar frihetsberövades tillfälligt i juli 2014, ett ovanligt omfattande gripande som fick andra dissidenter att dra slutsatsen att deras växande antal nu betraktas som ett hot mot den kubanska regimen. År 2013 kunde Kvinnor i vitt till slut ta emot sitt Sacharovpris från 2005 på plats. Ordföranden, Berta Soler, och medlemmarna Belkis Cantillo Ramirez och Laura Maria Labrada Pollán, dotter till Laura Pollán, den älskade grundaren av Kvinnor i vitt som dog 2011, tilläts lämna Kuba sedan de kubanska myndigheterna lättat på medborgarnas reserestriktioner, och talade inför Europaparlamentet, som lyfte fram deras mod och engagemang för mänskliga rättigheter. Berta Soler liknade Sacharovpriset vid en sköld som skulle skydda kvinnorna när de återvände till Kuba. Kort efter prisutdelningen bildade Kvinnor i vitt och andra dissidenter, bland annat pristagaren från 2010, Guillermo Fariñas, en internationell plattform för mänskliga rättigheter i Kuba. Berta Soler företrädde Kvinnor i vitt vid Sacharovprisets nätverkskonferens 2013, där hon, tillsammans med Guillermo Fariñas samt Oswaldo Payás dotter, föranledde nätverket att kräva frigivandet av politiska fångar och samvetsfångar i Kuba och resten av världen. Hon deltog även i en debatt som anordnades av nätverket för Sacharovpriset, i Litauen, tillsammans med Aljaksandr Milinkevitj, och uppmanade ständigt EU att göra mänskliga rättigheter till ett villkor i alla avtal med Kuba.