Genom dimridån Rökning och pipor som identitetsuttryck från till 1800-talet

Transkript

1 Genom dimridån Rökning och pipor som identitetsuttryck från till 1800-talet Magisteruppsats i arkeologi Stockholms universitet VT 10 Veronica Christaller Handledare: Ing-Marie Back Danielsson

2 Innehållsförteckning 1. Inledning Syfte Teori och metod Frågeställningar 7 2. Kritpipor som identitetsuttryck Pipornas bildspråk Religiösa bilder Politiska budskap Pipor på tavlor Kvinnor och rökning Dannikekvinnan Slutsatser Sammanfattning Referenser 30 Omslagsbild: Eine feine Sorte. Träsnitt av M. Weber efter målningen av L. Max-Ehrler, kring 1880, Samling och foto M. Kügler, Görlitz; i Knasterkopf Fachzeitschrift für Tonpfeifen und historischen Tabaksgenuss 18/2005. Abstract This paper deals with the iconografic language on clay-pipes from the 17 th to the 19 th century A. D. I try to answer questions about who used these pipes and how they may be understood in a social context. This paper deals further with questions concerning gender and smoking and how women were connected to that. It can be concluded that clay pipes were used to mark an individual s position in society as well as for marking his or hers political and/or religious views. We can therefore see them as the printed t-shirts or coffee cups of our time. It also seems clear that clay pipes and smoking were gender related, both were seen as male attributes. Only in environments where differences between male and female were more diffuse, tobacco-use was accepted for women. Therefore the right to smoke became an issue for women s rights and position in society. 2

3 1. Inledning Den här magisteruppsatsen är en fortsättning på min C-uppsats i arkeologi från HT 09 som också handlade om kritpipor. Men eftersom det var nödvändigt att i den förra också ge en introduktion i hela tobakens och piptillverkningens historia var det då inte möjligt att skriva om kritpipornas sociala betydelse i den utsträckning som jag hade önskat mig. Med den här uppsatsen vill jag belysa de olika motiv som finns på kritpipor och vilka betydelser de kan ha haft för dåtidens människor. Men det är inte bara pipan själv som kunde ha en symbolisk mening utan pipan avbildades också på tavlor och ingick då i en egen kanon av metaforer och symboler som jag ska titta närmare på. Som exempel ska jag ta upp ett litet urval av målningar av holländska mästare från 1700-talet och analysera deras framställning av rökutensilier och rökare. Vidare ska jag titta på hur man såg på kvinnor som rökte och hur pipor kan tolkas ur ett genusperspektiv. Pipan som föremål och motiv på målningar kunde användas för att skapa en människas identitet, både medvetet och omedvetet genom att ge pipan en djupare mening än bara just ett redskap för tobakskonsumtion. Hur dessa olika identiteter kunde uttrycka sig med hjälp av kritpipor är uppsatsens främsta frågeställning. Men varför lämpar sig just kritpipor så bra för en kultur- och socialhistorisk studie? Kritpipor är en av världens första globala föremål. Med sjömän, upptäckts- och forskningsresenärer eller handelsmän och många andra som reste spred sig pipan över hela den kända världen. De är ett exempel på globalisering och kolonialism. Visst har piporna tillverkats i Europa, men tobaken man rökte kom från Amerika där den odlades på stora plantager med hjälp av slaveri. Genom att konsumera tobak blev rökarna i Europa aktivt delaktiga i ett system av slaveri och förtryck (Nordin & Rosén 2010). Att rökningen hade en så stor popularitet bland hela befolkningen gör det möjligt att studera en mycket bred samhällsbild och få en mycket mer detaljerad bild av livet för flera människor än vad en studie av bara en samhällsklass någonsin skulle kunna uppnå Syfte Syftet med uppsatsen är att belysa hur människors olika identiteter kunde uttrycka sig genom kritpipor från 1600-talet till 1800-talet. 3

4 1.2. Teori och metod Min metodiska bakgrund i uppsatsen bildas av teorier kring materiell kultur som aktivt uttryck för människornas tankevärld. Samtidigt vill jag applicera ett genusperspektiv i studien. Målet är att hitta svar på frågor som kretsar kring hur ideologier, tro och uppfattningar om manligt och kvinnligt manifesterar sig i ett arkeologiskt föremål som till exempel kritpipan. Jag ska här ge en kort överblick över de teoretiska ansatser som jag ska använda mig av i fortsättningen. Grunden för den feministiska kritiken av forskningen ligger i ett genuskoncept som avlägsnar genuset från det biologiska könet. Man kan undra över varför en så grundläggande social struktur som genusdefinition inte tagits upp tidigare i den vetenskapliga diskussionen. Kvinnliga genusforskare har hävdat att tyngden i forskningen hittills har legat på storskaliga sammanhang vilket ledde till att man ignorerade de mer småskaliga sammanhangen såsom genus eller etnicitet. En annan orsak är att kvinnor och andra grupper inte syns tydligt i historiska dokument och anteckningar. De flesta är skrivna av män och speglar deras värld där kvinnor inte kan hävda sig. I uppsatsen vill jag visa hur ett föremål kan förändra en persons identitet beroende på om föremålet användes av en kvinna eller en man. Det är varken det biologiska könet eller föremålet i sig som utgör vilken identitet personen får utan det är värderingar och tankar kring personens genus och föremålets attribut som styr hur medmänniskor ser och värderar personen. Genuset är beroende på vilka egenskaper samhället tilldelar begrepp som manlig och kvinnlig. På så sätt kan en individ av kvinnligt kön få ett manligt genus om hon omges av manliga attribut och omvänt (Spencer-Wood 2006). Två andra teorier som jag vill försöka tillämpa är begreppen habitus och mimicry som Lise Lotku diskuterar i sin magisteruppsats från Lotkus användning av begreppen kommer framför allt från Pierre Bourdieu (1977; 1996) och Homi Bhabha (1994). Med habitus menas där att människor handlar och beter sig utifrån sociala koder. Dessa koder inlärs genom deltagandet i kultur och styr hur vi förhåller oss till den sociala verklighet vi lever i. Eftersom materiell kultur som arkeologer arbetar med är det fysiska avtrycket av mänsklig kultur, blir teorin om habitus även intressant i arkeologisk forskning. Habitus kan reflekteras genom till exempel en mer eller mindre objektiv indelning i olika strukturer såsom ålder, genus, etnicitet osv. Genom habitus skapar vi gränser och skillnader mellan dessa olika grupper. Skillnaderna 4

5 går ofta i arv inom en grupp och därmed manifesteras och förstärks de ytterliggare. Hur vi pratar, möter olika människor eller vilka ambitioner vi har är konkreta exempel på hur habitus kan uttrycka sig. Men även föremål som tilldelas ett symboliskt värde kan vara bärare av habitus (Carle 1995; Bourdieu 1996; Schiefloe 2003; Dark 2004; Ritzer 2007; Lotku 2009). Förändringar i samhället, den sociala strukturen och tankesättet leder också till förändringar i vår habitus. Beteenden som väckte uppseende och skandal för 100 år sedan är helt vanliga åsyn för oss idag. Mimicry är ett begrepp som ursprungligen härstammar från biologin då det används för att beskriva djurens förmåga att efterapa beteendemönster. Inom sociologin avses med mimicry en imitation av mänskligt beteende inom och mellan sociala klasser (Loktu 2009: 4-6). Ett exempel på detta hittar vi under medeltiden, då alla Europas hov imiterade frankernas mode. Frankerna ansågs vara ledande inom kultur, konst, vetenskap med mera och genom att ta efter deras sätt att klä sig ville adeln i övriga Europa visa att de var lika bra som frankerna. Men även mellan klasser sker detta, lägre sociala klasser tar till sig överklassens beteende och traditioner tills skillnaderna har vattnats ur så mycket att överklassens slutligen överger det gamla och skapar nya beteenden som sedan i sin tur återigen tas upp av de lägre samhällsklasserna. Utbytet kan självklart också gå åt andra hållet, att högre klasser tar över beteendemönster av längre klasser. Så hålls våra kulturella strukturer i ständig förändring och förändring är vital för en levande kultur. Teorin kring utbyte av beteendemönster har diskuterats redan i början av 1900-talet av till exempel Hans Naumann (1921). Oftast ligger fokus på hur lägre klasser tar över överklassens beteende vilket kritiseras av bland andra Homi Bhabha i forskningen kring postkolonial teori (Bhabha 1994). Hybriditeten, det vill säga kulturellt utbyte åt bägge hållen, är en viktig faktor i postkolonial etnologisk och arkeologisk forskning där man utgår ifrån att inte bara ursprungsbefolkningen tog över beteenden från kolonister utan också omvänt. Jag tycker att Lotkus val att inkludera habitus och mimicry i debatten kring kritpipsforskning är lämplig eftersom kritpipor ingår i den materiella kulturen. Ett föremål kan ge uttryck för sociala koder som utgör en del i vår kultur. Genom att studera förändringar i föremålets form kan vi också följa förändringar i dessa koder. Mimicry kan hjälpa oss att följa vilka vägar en företeelse tar genom samhället. Eftersom arkeologin idag också vill förstå hur människorna bakom föremålen tänkte och handlade är det rimligt att ta hjälp av sociologiska forskningsansatser i den mån de kan anpassas till arkeologiska förutsättningar. 5

6 En kort överblick över kritpipsforskning Kritpipefynd utnyttjas inom arkeologin sedan 1960-talet och det har skrivits mycket om kritpipornas typologi och kronologi. Typologin beskriver hur kritpipors skepnad under tiden förändras och vilka skillnader som finns mellan olika länder som tillverkar pipor. Utifrån dessa skillnader som typologin slår fast kan en inre kronologi för kritpipor utvecklas som gör det möjligt att datera kritpipor med bara några års felmarginal. Kritpipor utgör ett mycket vanligt inslag i utgrävningar av historisk tid. Då de går så pass bra att datera, använder sig arkeologer av kritpipor vid datering av kulturlager och anläggningar som till exempel gravar eller byggnader. Forskning kring kritpipor bedrivs främst i England och Holland, vilka var Europas främsta producenter av pipor. Även i andra länder som Tyskland och Amerika är kritpipor av intresse. För engelskspråkigt område är The Archaeology of Clay Tabocco Pipes det mest omfattande verket. Serien ingår i British Archaeological Reports (BAR) och påbörjades under 1970-talet. Idag föreligger flera band som ger utrymme för artiklar kring kritpipsforskning från hela världen. Tonvikten ligger på kritpipans typologi och kronologi. I Holland är Don Duco den främsta forskaren (exempelvis 1987). Han har forskat kring framförallt kring holländska pipor, tillverkare och pipornas dekor och symbolisk betydelse. För Sveriges del är Arne Åkerhagen en framstående forskare som har skrivit mycket om svenska kritpipor och pipmakare som var verksamma i Sverige. Han är själv pipmakare och idag verksam för Tobaks- och Tändsticksmuseet på Skansen i Stockholm. I flera länder som till exempel England, Holland och Tyskland finns forskningssällskap som också ger ut egna publikationer och ordnar regelbundna möten för forskare från hela världen. Tyvärr har arkeologins intresse för kritpipor framför allt inskränkt sig till deras funktion som dateringshjälp. Först under sent 1990-tal började en rad artiklar och böcker om kulturhistoria komma ut, som också diskuterade rökning och pipor i ett socio-kulturellt sammanhang. Sedan dess har allt fler forskare gett sig i kast med ämnet öppnades en utställning i Hamburg, Tyskland. Utställningen hette "Vergnügliches Leben - Vergängliche Lust ; Holländische Gesellschaftsszenen von Frans Hals bis Jan Steen" och visades på Hamburger Kunsthalle från 31. januari tills 16. maj Den hade målningar av holländska mästare som avbildar rökare och pipor i olika kontexter. I samband med utställningen hölls ett symposium om pipans metaforiska innebörd på dessa målningar. För de som vill läsa mer om kritpipsforskning finns 6

7 litteratur och länkar till kritpipssällskap samt Tobaks- och tändsticksmuseet i min referenslista i slutet av uppsatsen Frågeställningar 1. Vilket bildspråk finns på pipor och hur kan det tolkas? 2. Vilken symbolisk betydelse har pipor på tavlor? 3. Hur såg man på rökande kvinnor? 2. Kritpipor som identitetsuttryck 2.1. Pipans bildspråk Religiösa bilder I det här avsnittet ska jag presentera motiv som finns avbildade på kritpipor. Första exemplet är en så kallad jonapipa. Det är en pipa som tillverkades i Holland mellan 1630 och Den är dekorerad med ett havsvidunder på skaftet och piphuvudet är utformat som ett manshuvud med skägg. Jonapipor hör till de så kallade reliefpiporna, eftersom dekoren är utförd i relief. I större omfattning producerades reliefpipor först från 1630 (Duco 1987:88-97), innan dess är de mycket sällsynta och vanligtvis har tidigare pipor bara mycket enkel dekor på piphuvudet. I många fall kan årtal och tillverkarnamn hittas på reliefpipor. De första piporna som liknar jonapiporna har fortfarande kvar det klassiska barocka mönstret med blommor och blad, men på skaftet finns redan valfiskens öppna mun. Dessa tidiga pipor tillverkas i Amsterdam och Gouda, där Amsterdams pipor utmärks av en grövre stil (Duco 1987: 88-97). Pipa där bara djurhuvudet finns, senare utvecklad till jonapipan. (Källa: Duco, 1987 s 89) 7

8 Den äldsta riktiga jonapipan tillverkades i Hoorn i Holland och bär inskriften IONAS ANNO Jonapipor var populära bland den vanliga befolkningen, särskilt bland sjömän. Pipan skulle inte bara påminna om kamratskapet till sjöss, där man är beroende av varandra och delar samma öde utan också om hoppet om syndaförlåtelse och räddning i sista stund. Den tjänade alltså som talisman för en säker resa till sjöss (Duco 1987:88-97). Två bilder av jonapipor som påträffats i Stockholm: ovan piphuvuden från kvarteret Svalan (Källa: Loewe 1993, s. 21) och nedan en bit av skaftet från Karsvik, Stockholm (Foto: Veronica Christaller). Med hänsyn till den låga status som sjömän hade överraskar den höga kvalité som de första piporna hade som gjordes från 1630 till Från 1640 försämrades kvalitén mer och mer och 1680 har legenden om profeten Jona tappat all symbolisk betydelse, bara profetens ansikte finns kvar på piphuvudet (Duco 1987: 88-97). En tidig jonapipa från där kvalitén i dekoren är mycket hög (Källa: Duco 1987, s 92). Jona är en profet i det Gamla Testamentet som av Gud får uppdraget att predika Guds ord för folket i staden Ninive. Men Jona vill dra sig undan detta och försöker fly över havet på ett 8

9 skepp. Då sänder Gud en storm som hotar att förstöra skeppet och snart blir Jona av Gud utpekad som den skyldige. Då bestämmer sjömännen att han ska kastas över bord för att blidka Guds vrede. Jona blir nu uppslukad av en valfisk och i fiskens buk renas Jona genom böner från sin synd och efter tre dagar spottar valen ut Jona på stranden igen. Nu är han redo att utföra sitt uppdrag. När han kommer till Ninive förutsäger han stadens undergång på grund av invånarnas syndiga liv men kungen befaller botgöring och så räddas befolkningen i sista stund från döden. Men Jona är besviken på Guds beslut för att hans förutsägelse inte uppfylldes. Berättelsen avslutas utan en riktig lösning av konflikten mellan Gud och Jona och lämnar mycket utrymme för tolkningar (Bok Jona Gamla Testamentet). Vid sidan av Jonalegenden har också valfisken som djur en stark symbolisk betydelse som måste tas med i analysen. Jonapipan är en sammanvävning av Bibelns berättelse och rådande föreställningar om havets okända och för dåtidens människor skrämmande djur. Valfiskar har under alla tider strandat vid kusten i Holland men bara mellan 1570 och 1650 satte de tydliga spår i holländsk konst och litteratur (Schama1987: ). Holland präglades under denna period av krig och religiösa konflikter där oro och ovisshet tillhörde vardagen. Det förvånar inte att ett strandat havsvidunder som man inte visste mycket om sågs som ett ont tecken. Valen tyddes ofta som en varning från Gud att inte vara olydig emot Honom. Tidigare forskning såg gravyrer av strandade valar som avbildades tillsammans med katastrofer som tecken på en allmänt rådande pessimism som fanns i samhället under den tiden (Schama1987: ). Men i många fall återger gravyren reella händelser som länkades ihop med valfiskens ankomst. Så skedde i december 1601 då en val strandade i Beverwijk. Fyra dagar efter detta kunde en solförmörkelse beskådas och i januari 1602 skakades Holland av en jordbävning. Under juni månad 1602 såg man en total månförmörkelse och under midvintern drabbades Amsterdam av en svår pestepidemi. Människorna på och 1600-talet trodde på onda och goda tecken från Gud och då ter det sig inte konstig att konstnären Jan Saenvedan tog med alla dessa händelser och satte de i samband med varandra (Schama 1987: ). 9

10 Gravyr av Jan Saenredam från 1602, på bildens övre kant ser man de händelserna som jag beskrev i texten: f v döden, månförmörkelsen, det holländska lejonet som försvarar en inhägnad och solförmörkelsen varslar om sjukdom, krig och en dyster framtid. Se även detaljutsnitt till höger (Källa: Schama 1987, s ) På många bilder symboliserar valfisken ett helvetesodjur genom vars gapande mun människan kommer in i helvetet. Fisken framställer bildligt uppfattningen att en människa blir uppäten av sina synder. Det enda sättet att rädda sig är att ångra sig djupt och innerligt så kommer Guds nåd att rädda ens själ även i sista stunden. Att just valfisken fick den betydelsen beror å ena sidan på den bibliska berättelsen om Jona och valfisken, där fisken för Jona från synd till försoning och å andra sidan på att holländarna var sjömän och fiskare och fisken spelade en avgörande roll i överlevnadskampen. I den kalvinistiska tron är synd och fruktan för Guds vrede alltid närvarande och den strandade valen fungerade som en mycket komprimerad version av den bibliska berättelsen. De blev uppkastade på stranden genom Guds makt vilket ansågs som ett bevis på deras synd och påföljande straff. Samtidigt stod piporna för hoppet om räddning i sista stund, liksom Jona och staden Ninive blev räddade (Schama 1987: ). När Hollands plats bland Europas riken blev säkrare försvagades valfiskens symboliska mening och den ekonomiska betydelsen, dvs. valjakten blev allt viktigare. Då blev valen en åtråvärd råvara som lockade fram människans girighet och förde dem i synd samtidigt som den fortfarande stod för syndaförlåtelse (Schama 1987: ). Att just sjömän attraherades av jonahistorien är förståeligt tycker jag eftersom mycket av historien utspelar sig till sjöss och varje sjöman kunde identifiera sig med skeppets besättning som kastade Jona överbord i ett försök att blidka stormen. En storm var livshotande och det var viktigt att skydda sig. En talisman som påminner om att man måste kasta sina synder 10

11 överbord för att få räddning måste ha haft en stor dragkraft. En annan punkt är att den också visar förhållandet mellan land och vatten. Landet var människans hemvist, det var bekant och kartlagt. Landet erbjöd trygghet, var och en hade sin hemby där familj och släkt fanns, där man var förtrogen med landskapet och husen erbjöd skydd mot naturens krafter. Jona är en symbol för landet eftersom han är en människa. Havet, som symboliseras av valfisken var däremot outforskat, till synes gränslöst och människan var oskyddad utsatt för naturens oberäknelighet. I en tid utan GPS, radio och räddningstjänst var Guds nåd det enda man kunde förlita sig på. Att en pipa gav uttryck för den tron kan förefalla lite långsökt men en förklaring skulle kunna vara att en pipa är lätt att ta med, den tar inte mycket plats vilket är viktig med tanke på de trånga utrymmena på skeppet. Dessutom är den förhållandevis billig vilket gör att den är tillgänglig för alla och sist men inte minst länkar den ihop det praktiska med det angenäma om man så vill. Det praktiska är den symboliska innebörden och funktionen som talisman, det angenäma är rökningen som ger en liten vilopaus i den tuffa vardagen ombord Politiska budskap på pipor Under 1800-talet blev pipor ett medium för politiska budskap som spred sig snabbt och förhållandevis enkelt genom samhället. Från ett arbetarkvarter i Boston, Amerika, känner vi till pipor som hade inskrifter som HOME RULE eller WOLF TONE plus ett årtal på piphuvudet. Orden home rule syftar på en rad politiska rörelser i Irland som hade irländskt självstyre som mål. Även namnet Wolf Tone hänger ihop med irländskt motstånd mot brittiskt styre. Dessa pipor identifierar sina ägare inte bara som irländare utan de går ett steg längre. Alla som använde en sådan pipa var supportrar till irländskt motstånd. Pipan gav starka signaler till omvärlden, man kunde genast känna igen vän eller fiende i saken. Frågan om Irlands självständighet var en mycket laddad fråga och irländare och engelsmän drabbade hårt samman vid flera tillfällen, och medlemmar i motståndsrörelser hade ingen nåd att vänta i fall de blev tillfångatagna. Om man var för eller emot var en del av identiteten och genom att använda en pipa med budskapet HOME RULE markerade man den identiteten inför omvärlden (Cook 1997). Ett annat exempel är Tudorrosen som användes av pipmakare i Holland. Många av Hollands pipmakare var inga holländare utan engelsmän som flydde från religiöst förtryck i England. 11

12 Under Elisabeth I ( ) rådde en mer avslappnad inställning mot rökning. Även om drottningen själv inte rökte så gjorde hon inte mycket för att förbjuda eller inskränka fenomenet. Pipmakare kunde fritt tillverka sina pipor och tobakshandeln var i full gång. Men efter Elisabeths död år 1603 tog Jacob I ( , konung av Skottland från1567 och från 1603 även konung av England) över tronen och han var en skarp motståndare till tobak. Dessutom var han katolik medan Elisabeth I var protestant. Under Jacob I:s regentskap förbjöds rökning, så pipmakarna förlorade sin sysselsättning, och samtidigt försämrades situationen ytterligare genom hårda restriktioner mot protestanter. De som inte ville konvertera till katolicism och ta ett annat hantverk flydde landet och bosatte sig i det protestantiska Holland. De prydde sina pipor med Tudorrosen, som kan ses som en symbol för fosterlandet och friheten de förlorade men så småningom kanske också för det nya välstånd man fått i sitt nya hemland (Loktu 2009) Pipor på tavlor I konsten har pipor, tobak och rökandet lämnat sina spår bland annat på tavlor. Men det är inte bara i de realistiska avbildningarna av pipor som man kan studera varje detalj och ge en tydlig kulturhistorisk bild. Pipor, tobak och rökande har också en stark symbolisk betydelse och de kan ladda bilden med underförstådda meningar och budskap (Articus 2005). Jag ska nu presentera två grupper av målningar och analysera deras symbolik. 12

13 Rökarstilleben eller toebakjes Denna kategori avbildar rökare i olika miljöer som till exempel i hemmet, på krogen eller på bordellen. (A. Brouwer, Die singenden Trinker ca 1635; Källa: Gemäldegalerie Staatliche Museen Preußischer Kulturbesitz Berlin). Konstnären Adrian Brouwer målade sin tavla Die singenden Trinker kring Tavlan föreställer fyra män som sitter på ett värdshus och uppenbarligen har de redan druckit en hel del. Männen framställs i grova penseldrag, de är rätt fula och säkert inga medlemmar i samhällets överskikt. Mannen i bakgrunden kräks mitt i hela festandet. Detta är en symbol för förlusten av självkontrollen. De är i alla avseenden omåttliga och grova och ska fungera som spegel för samhället, människorna som gillade att dricka och röka skulle få se vad som kommer att hända om de inte höll måttet (Articus 2005). Denna typ av målningar vidareutvecklas under 1700-talet och har glada människor på krogen eller i hemmet som grundtema. Bilderna visar grova människors råa kropps- och själstillstånd, de går sysslolösa och frossar i måltider, alkohol och tobak. Ibland kan ovärdigheten och förnedrandet förstärkas genom en gris som i vissa fall till och med slickar upp spyor. Grisen är en symbol för människors omåttlighet och en maning att man blir till ett djur om man inte håller måttet. Religionen anser att djur är själlösa varelser och människor som förnedrar sig till djur förlorar sina själar och därmed kan de inte gå in i himmelriket. Att inte få komma till paradiset var det absolut värsta som kunde hända en människa på den tiden. Allt jordiskt liv var inriktat på att i slutet komma till Guds rike, det gällde alltså att leva ett värdigt liv och värna om själen. 13

14 Bilderna är en satirisk uppmaning om att inte hänge sig åt okontrollerad njutning. Klumpiga bönder illustrerar på ett komiskt sätt de allvarliga konsekvenserna som följer på lättja och frosseri (Articus 2005). (Jan Sten Verkehrte Welt, Källa: Kunsthistorisches Museum, Gemälde Galerie, Wien). På bilden Die verkehrte Welt ser vi hur de vuxna ägnar sig åt supandet och andra omoraliska sysselsättningar. En kvinna är redan helt utslagen och sover berusad i ett hörn. I bildens centrum ser vi en kvinna och en man, kvinnan har sin hand i mannens byxbenssöm. Detta är en tydlig sexuell symbolik som tillsammans med de rökande och drickande barnen i bilden visar den förfallande moralen. De vuxna är så upptagna med sina sysslor att de inte bryr sig om vad barnen gör. Till vänster ser vi ett barn, kanske fem år gammalt, som röker en kritpipa och bakom det ser vi ett annat barn som tar en bägare ur ett skåp. På golvet ligger kringströdda vardagsföremål, delvis trasiga. Ett vinfat läcker sitt innehåll på golvet och genom dörren på höger sida kommer grisen smygande in i rummet. Hela bilden är en uppmaning till att inte ta den breda vägen, att lägga band på sig själv och ta hand om hemmet och barnen. Men trots att moralen är i botten och grisen redan inne, är det inte för sent för människorna på bilden. Bakom mannen i förgrunden står en man och kvinna som genom sin klädsel kan identifieras som medlemmar i kyrkan. Mannen håller en bok i handen, förmodligen en bibel och kvinnan höjer ena handen i en uppmanande gest. Än är det inte för sent att vända om och rädda själen för himmelriket. Det gäller bara att följa de två som predikar Guds ord eftersom allting då kommer att ordna sig igen (Articus 2005). 14

15 Genremålningar De så kallade genremålningarna utvecklas under 1500-talet ur äldre månadsbilder och böneböcker. Företeelsen når sin kulmen under 1600-talet och tonvikten ligger på drastiska framställningar av negativt mänskligt beteende som fylleri, rökning eller prostitution. Under 1600-talet börjar konstnärer att dölja sina moraliska budskap bakom en komplicerad symbolisk kod. Vardagliga föremål representerar människans sinnen och felaktiga beteende. På bilden här, som är målad kring 1620 av den holländske konstnären Wilhem Buytwech, står den rökande pipan för luktsinnet. Vidare ser vi en kanna och glas som står för smak, flöjten för gehör och mannens hand på kvinnans arm står för känslor. Spelkortet som den vänstra mannen har i sin hatt står för kortspel som under denna tid oftast var förbjudet. Apan i vänstra bildkanten förefaller felplacerad men i dåtidens symbolik står apan för människans låga, syndiga sidor. Nu blir också bildens egentliga innehåll klar, det handlar om synd och livets förgänglighet. Dessutom är bilden full av erotiska hänvisningar och i sin helhet ska den klandra samhällets moraliska förfall (Articus 2005). (Wilhelm Buytewech Fröhliche Gesellschaft, Källa: wikipedia tyskland juni 2010). 15

16 3. Kvinnor och rökning Ytligt sett kan man tro att kvinnornas tobakskonsumtion började under 1900-talets första decennier där cigaretten blev allt vanligare och konkurrerade ut cigarrer och pipor. Rökning var männens domän och genom konst och litteratur präglar män vår bild av vem som fick röka eller inte (Articus 2004). Men det finns många vidspridda belägg i litteratur, offentliga handlingar och konst som kan ge ett mer mångfacetterat intryck. Bevarade handlingar redovisar rökande kvinnor redan under 1600-talet. I Helsingör i Danmark omnämns en kvinna vid namn Anna Diedrich Piper som vid sin död 1606 lämnade ett dussin kritpipor efter sig. Det visade sig emellertid att piporna tillhörde lagret i hennes krambod som hon ärvde efter sin man. Eftersom vi bara har offentliga skriftliga källor om henne är det omöjligt att säga om hon bara sålde tobak och pipor eller om hon också själv rökte, men det kan ha varit så att hon tillhörde den skara kvinnor som inte bara sysslade yrkesmässigt med pipor utan som också njöt av att röka en pipa då och då. Från tysktspråkigt område finns några rättsdokument där kvinnornas tobaksrökning figurerar i äktenskapstvister. Tobaksberoendet anses vara anledning till att dessa kvinnor har dåligt humör och är stridslystna. Även i litteraturen hittar vi spår av rökande kvinnor, så skrev till exempel Johannes Jacob Christoph von Grimmelshausen (ca ) i sin satiriska skrivelse Woher das Tabaktrinken kompt att kvinnor från alla samhällsklasser röker tobakspipor (47-61). Men trots detta påstående kan man inte förbise att majoriteten av rökarna var kvinnor från lägre samhällsklasser, etniska minoriteter eller bondfruar. Detta styrks av de många tavlor som avbildar olika rökare (Articus 2004). Det är sällan människor från samhällets topp som visas i sammanhanget vare sig det är kvinnor eller män. Men det betyder inte att överklassens kvinnor inte rökte. Från Frankrike är det känt att Ludvig XIV:s döttrar gillade att röka pipa och att kungen själv ertappade dem en kväll i salongen. Ludvig XIV var en stark motståndare till tobak och gillade inte alls att företeelsen bredde ut sig vid hovet. Hans svägerska, Liselotte von der Pfalz, som också ogillade rökande kvinnor, skrev 1701 till en släkting att alla kvinnor i Paris röker eller snusar tobak genom näsan och går omkring med smutsiga bruna näsor. Hon påstod att det var 16

17 tobakslukten som omgav dessa kvinnor som gjorde att män höll sig för sig själva och hellre ägnade sig åt homosexualitet istället för att umgås med kvinnor (Articus 2004). Vår bild idag är präglad av framförallt reklamindustrins verksamhet. Den är en blandning av fakta och grova missuppfattningar. Intrycket är att kvinnor inte började röka förrän någon gång under 1890-talet då cigaretten trängde under pipor och cigarrer och att kvinnor som ville röka dessutom var utsatta för bestraffningar båda av laglig och privat natur. Kampen för fri tillgång till tobak framställdes som ett kärnämne inom feministrörelsen och upphöjdes till en politisk sak (Cook 1997). Men som jag visade tidigare har rökande kvinnor dokumenterats redan så tidigt som på talet och det fanns ingen lagstiftning om rökförbud som särskilt gällde kvinnor. Jag har nämnt rättshandlingar där hustruns rökning ger upphov till äktenskapstvister och domare uppmanar dessa kvinnor att sluta röka, men han har inga lagliga medel för att tvinga henne till att göra detta. På de platser där rökandet är förbjudet, gäller förbudet för både män och kvinnor. Från staden Erding i Bayern, Tyskland, kommer ett unikt föremål. Föremålet är en skamkrage bestående av tärningar, spelkort och två jonapipor i trä som användes vid bestraffning av brott mot lagen som gällde spelande och rökande. Kragen fungerade likt en skampåle, brottslingen fick kragen runt halsen och fick ställa sig på torget och alla som passerade förbi kunde se vad hans eller hennes brott var. Kragens jonapipa gör det möjligt att datera den till 1700-talets mitt och den är nästan den enda av den sort som fanns i Tyskland (Mehler & Szill 2007). (Skamkrage i träd från Erding, Tyskland, diameter 80 cm. Källa: Knasterkopf 19/2007, s. 178). Kvinnor kunde alltså obehindrat röka eller lydde under samma lagar som män. Inom överklassen ansågs rökandet som opassande för att det gav missfärgning på tänderna och 17

18 luktade illa, vilket störde bilden av den prydliga kvinnan. Men några uttalade förbud fanns inte heller här. Först från ungefär 1850 och framåt blev det allt vanligare med försök att hindra kvinnor från överklassen från att röka. Men det stannade för det mesta vid uppmaningar (som också gällde män i viss mån) att inte röka offentligt eller ens medge att hon rökte i hemmet. Och även om det gjordes försök att lagstifta så slog lagarna inte riktig igenom och avskaffades eller förändrades till mer allmängiltiga lagar. Överklassens syn på rökande kvinnor hänger tätt ihop med dess genusperspektiv och vad som ansågs lämpigt för kvinnor eller män. Hela rökandet är skapat av män för män, de skapade speciella rum och ritualer som traditionellt uteslöt kvinnor från att vara med. Män träffades i rökrum efter måltiden eller på klubbar där de kunde prata politik eller affärer. På så vis är rökandet knutet till maktutövning och beslutsfattning, vilket ansågs vara olämpligt för kvinnor. Det ansågs också att tobak och tobaksrök kunde beröva kvinnan hennes renhet och oskuld och det var männens uppgift att skydda kvinnans oklanderlighet på alla sätt (Cook 1997). Inom arbetarklassen och på bondgårdar däremot var situationen en helt annan. Kvinnorna arbetade precis som män, ibland med lika tunga fysiska arbeten och tjänade egna pengar och bidrog till familjens inkomst. De hade det lättare att ta till sig en manlig symbol utan att det ansågs som ett hot eller brott mot konventionen. Trots det, eller kanske just därför, ansågs dessa kvinnor som omoraliska och som dåliga exempel på hur en kvinna ska bete sig. En annan skillnad var att arbetarklassen och bönder inte på samma sätt tog till sig den stränga viktorianska moralen som borgarna och adeln anammade. Deras trångsynthet gjorde att världen krympte mer och mer tills allting som hade med människans kropp att göra var så tabubelagt att en kvinna med cigarett eller pipa i handen kunde uppfattas som sexuellt provocerande (Articus 2004). 18

19 3.1. Dannikekvinnan en kvinna från 1600-talet som rökte I det föregående avsnittet har jag gett en överblick för hur situationen var för kvinnor som ägnade sig åt tobaksrökning. Det har mest handlat om anonyma kvinnor som ingår i en större grupp utan att de framträder och får ett ansikte. Nu ska jag presentera en kvinna som vi vet en del om men som samtidigt lämnar gåtor som vi kanske aldrig kommer att lösa. Kvinnan har inget namn, utan nämns efter platsen hon hittades, Dannikekvinnan (Ivarsson 2001). Dannikekvinnans kvarlevor.( Källa: Ivarsson 2001). Den 22 juli 1942 hittades kvarlevor efter en människa i en torvmosse i Dannike socken. Graven daterades på plats av antikvarien Erik Floderus till eller 1700-talet. Nästan direkt gick deras tankar till rykten om en försvunnen kvinna och en vålnad som skulle finnas i området. Individen identifierades som en kvinna vars huvud saknades vid upphittandet och aldrig återfanns. Jag ska komma tillbaka till detta faktum och vad det kan betyda senare i detta avsnitt. Kvinnan var begravd i en mycket enkel träkista utan lock. Hon var klädd i yllestrumpor, skor med klack, en läderkofta och en yllekjol. Under undersökningen kom det fram att kvinnan hade händerna och möjligen även fötterna bundna vilket i samband med begravningsplatsen förstärker intrycket att det inte handlade om en regelrätt begravning (Ivarsson 2001). Kvinnans kläder Kvinnan bar skor av näver och skinn med liten klack. Hennes kläder var välsydda och av storleken att döma var hon mycket smal. Koftans midja var uttöjd och sliten vilket möjligen beror på att hon har varit gravid någon gång. Den osteologiska undersökningen visade att hon var mellan 25 och 30 år gammal. Trots att huvudet saknades fanns några hårstrån kvar i kistan 19

20 som visade att hon hade rött hår. Skelettet visar inga tecken på våld förutom ett brutet överarmsben men brotten kom förmodligen till vid utgrävningen. Vidare visar benen på att hon måste har haltat mycket på grund av ett deformerat skenben till följd av en sjukdom. Men det verkar inte som att hon har levt ett ovanlig hårt liv; hennes skelett visar inga bevis på ovanligt slitage eller större matbrist än vad som var normalt på 1600-talets normalbefolkning. Hon blev begravd med några personliga tillhörigheter som några mynt från åren 1665, 1672, 1676 och 1677 (?), en kritpipa, en tobaksdosa, två glaspärlor, kvarts- och flintbitar, knappar och en järnkniv (Ivarsson 2001). (Dannikekvinnans personliga tillhörigheter. Källa: Ivarsson,2001). 20