Kontrast. Äkta vara! Falska Löften i Textilindustrin FROSTBITEN SEMESTER I HIMALAYA TEPLANTAGER HOTAR MÅNGFALDEN I NILGIRIBERGEN

Transkript

1 Kontrast Ett magasin skrivet av Framtidsjordens praktikanter 13/14 Falska Löften i Textilindustrin Malliga Ganesan om att bryta sig loss och bli självförsörjande FROSTBITEN SEMESTER I HIMALAYA TEPLANTAGER HOTAR MÅNGFALDEN I NILGIRIBERGEN Äkta vara! Hållbart handlande i miljonstad SNÖLEOPARDMANNEN j ETT EKOLOGISKT PARADIS j DANSAnDE MUNKAR I LADAKH ETT MÖRKARE BUENOS AIRES j BILDREPORTAGE: VERKLIGHETER I FÖRÄNDRING GRÖNARE STADSKÄRNA I SANTIAGO j PORTRÄTT FRÅN INDIEN j VATTENDELARE I CHILE

2 Ledare Vad innebär ordet förändring? På vilket sätt skiljer sig en persons verklighet från någon annans? Vad gör människor på andra platser för att förändra sin verklighet? Med de frågorna gav sig tio nyfikna praktikanter iväg hösten 2013 till Indien, Chile och Argentina för att praktisera på fem olika organisationer i fem månader. Upplevelserna skiljer sig åt, med undantaget att vi alla har fått träffa fantastiska människor vars vardag påverkas av allt ifrån fattigdom och ekonomisk utveckling till politiska beslut och klimatförändringar. Övertygelser och inspiration är något de som vi mött har gemensamt. Vi har samlat insekter på landsbygden, odlat i städer, lärt oss hur man kan ta vara på solenergi och sett hur ursprungsbefolkningen jobbar tillsammans för sina rättigheter. Bland mycket, mycket annat. Med det här magasinet vill vi ge en bild av hur människor långt ifrån vårt välbärgade samhälle kämpar för att förändra sin verklighet. Personerna vi har träffat har alla olika förutsättningar. Några vill förändra sin egen vardag, andra hela samhällen. Vi tror att vi själva och många i vår omgivning också kan göra förändringar i vår egen vardag. Vår livsstil påverkar människor och miljö på andra platser, alltifrån hur vi bygger våra städer till vilket te vi väljer att dricka på morgonen. Oavsett om det är små eller stora förändringar genererar de ofta i något nytt. Antingen i vårt eget eller någon annans liv. Ansvarig utgivare: Tobias Linghag Chefredaktör Frida Svensson På kan du läsa mer om våra upplevelser Bildredaktör Desirée Enlund Frida Svensson Layout Helene Botnen Ulrika Poppius Frida Svensson Tryck Trydells tryckeri Omslagsbild Framsida Olivia Arbouz Baksida Tahra Åhrberg 2

3 38 42 Färgsprakande kultur Ett ekologiskt paradis 26 På resa i Ladakh INNEHÅLL 6 Porträtten 40 Möt Sharifa Khanam & Rani Basoraj 10 Invånare kämpar för en grönare stad De vill rädda Santiagos dricksvatten 12 Bildreportage med tema Förändring 16 Direkt demokrati Rättvis handel i miljonstad 18 De gröna bladen har tagit över Teplantage istället för grönsaker 22 Nedslag i Indien, Chile och Argentina 24 En ökad medelklass, ett ökat mörker om energifrågan i Buenos Aires 28 Intervju med Snöleopardmannen 32 Lär dig hur du gör egen tvål, läppbalsam och gödsel Läs om Malliga som har lyckats lämna arbetet inom den indiska textilindustrin 3

4 Framtidsjordens praktikanter Josefin har varit i Kotagiri i Tamil Nadu i södra Indien. Den största förändringen hon skulle vilja göra är att försöka bli kvitt den exploatering och förödelse vi orsakar haven genom att först och främst förbjuda bottentrålning helt och ta bort de subventioner som finns för fiske, framförallt inom EU. Hon skulle också vilja förbättra villkoren för fattiga länder genom att ta bort de handelshinder som finns och skriva av deras skulder. Ulrika har varit i Ladakh i norra Indien. Hon skulle vilja sätta ett par glasögon på alla högt uppsatta politiker som får dem att se hur värdefull och ömtålig naturen runtomkring oss är och att den inte är något slit-ochsläng (vilket många tyvärr verkar tro idag). Camilla bodde i Ladakh i norra Indien. Hon vill bli bättre på att prioritera. Att alltid fundera över vad som faktiskt är viktigt i hennes liv och göra sina livsval utifrån det. Madelen praktiserde i storstaden Trichy i norra Indien. Hon tycker att det ryms mycket kraft och mod i ordet förändring. I kontexten att förändra sin verklighet för människor hon mött i Indien innebär ordet en osjälvisk handling för att förbättra människors livssituationer utan att förvänta sig något tillbaka. Inte minst krävs det mycket av denna förändring för att skapa en mer hållbar och solidarisk värld. Frida har varit i Kotagiri i Tamil Nadu i södra Indien. Den största förändringen hon skulle vilja göra är att bryta dåliga mönster i sitt liv. 4 Kelly var i Trichy i Tamil Nadu. Den största utmaningen under praktiken var att lära sig att ingenting någonsin blir som förväntat; i Indien är plan B och C viktigare än plan A.

5 i Indien, Chile och Argentina Tahra har bott i Buenos Aires under praktiken. Förändring för henne handlar mycket om människors livsstil och möjligheten till att förändra den. Livsstilen påverkar inte bara ens egen värld utan kan även inspirera människor i ens omgivning till att gå samma väg. Hennes egen förändring handlar mest om konsumtionsvana, att gå från samhällets konsumtionshets till en sund och hållbar konsumtion. Olivia skulle vilja se människor förnya sina perspektiv, se världen från en annan kropp, social ställning och klass för att sedan rasera dessa barriärer. Hade Olivia juridisk världsmakt skulle hon skriva stenhårda internationella lagar mot storföretagens exploatering av våra naturresurser och rivit alla kontrakt på ägande av dricksvatten. Helene bodde i Santiago i Chile under de fem praktikmånaderna. Där var den största utmaningen att lära sig den chilenska spanskan. 5 Desirée var i Chiles huvudstad Santiago. Förändring är konstanten i hennes liv. Hon blir uttråkad när vardagen blir för rutinmässig, men sedan brukar hon också sakna och längta efter rutin och vardag när livet är för äventyrligt eller omvälvande.

6 Vinjett Sharifa Khanam Tidningens namn

7 Porträttet S harifa Khanam föddes 1966 i en muslimsk familj i norra Indien. Hon växte upp i ett mansdominerat samhälle med begränsad frihet. När hon var 22 år började hon jobba som tolk på en konferens om jämställdhet och genus i Tamil Nadu. Jag visste inte vad ordet genus innebar, men jag tyckte att det var otroligt att kvinnors rättigheter diskuterades. Min verklighet som jag levde i då var att aldrig ifrågasätta rollen som underordnad mannen. H D e senaste tio åren har Sharifa fokuserat mer på muslimska kvinnors rättigheter. I varje by som har en muslimsk befolkning finns en moské och en grupp av äldre män, en så kallad Jamaat, med uppgift att hantera familjeangelägenheter och samhällsfrågor. Både kvinnor och män rådfrågar ledarna i Jamaaten om familjerelaterade problem. on fortsatte att arbeta som tolk under konferenser med jämställdhetsfokus runt om i landet. Det öppnade en helt ny värld för henne. Några år senare flyttade hon till Pudukkottai, ett av distrikten i Tamil Nadu. Här studerade hon kvinnors rättigheter i ett samhälle präglat av patriarkala strukturer. För 20 år sedan kunde ingen kvinna stå ensam vid en busshållplats efter klockan sju på kvällen. Då spreds rykten om att hon var prostituerad, vilket är förödande för en kvinnas liv. Idag är det många kvinnor som fortfarande inte vågar gå ut ensamma på kvällarna. I där över fall gällande alla sorters former av kränkande behandling dokumenterats. På organisationen frågar vi inte om kvinnors religiösa tillhörighet. Istället fokuserar vi på de samhällsproblem som kvinnor möter dagligen. denna kontext startade Sharifa den ickestatliga organisationen Steps. Steps står för steps for women s education och med donationer och insamlingar av tegelstenar byggdes en plats Kvinnor får förståelse för sina rättigheter, vilket islam också säkerställer. O ftast tolkar Jamaaten händelsen till mannens fördel och kvinnan står helt utan skydd. I de fall då kvinnan blivit utsatt för våld av sin make tillkallar Jamaatens ledare endast maken och kvinnans bror. Ingen kvinna får närvara under förhandlingen. Männen i Jaamaten följer varken den islamiska lagen Sharia eller Indiens konstitution. Bedömningen baseras helt på deras egen förståelse av islam, berättar Sharifa. D en strukturella diskrimineringen som kvinnor utsätts för i hela Indien oavsett religion resulterade i att Sharifa startade världens första kvinnliga Jamaat. Varje månad samlas kvinnorna i sin alldeles egna Jamaat. Här får kvinnorna både vägledning och stöd från varandra. Det får dem att förstå sina rättigheter, vilket islam också säkerställer. De flesta moskéer i Tamil Nadu tillåter inte kvinnliga besökare. Därför påbörjade Sharifa att bygga en moské för kvinnor, men hennes planer mötte hårt motstånd. Idag står moskén halvfärdig en bit från kontoret. Trots återkommande hot mot både Sharifa personligen och hennes verksamhet i Pudukkottai fortsätter hon kampen för kvinnor. Vi måste fortsätta kampen för att alla flickor ska få gå i skolan. Kunskap är makt. Utbildning för flickor bör vara ledorden i strävan mot en bättre värld. Det finns ingenting som har visat sig vara mer förmånligt och givande för hela mänskligheten än utbildning för flickor. TEXT & FOTO MADELEN OTTOSSON Mötesplats för muslimska kvinnor Muslimska Kvinnoföreningen i Stockholm, MFK, har funnits sedan Föreningen bedriver ett folkbildande och kunskapsförmedlande arbete i form av föreläsningar och olika event. De fungerar också som en mötesplats för muslimska kvinnor i Sverige. 7

8 Porträttet P å landsbygden nedanför Nilgiribergen i södra Indien bor Rani med sin man och sina fyra söner i den lilla byn Kurumbapallam. Här har hon bott sedan hon gifte sig för 17 år sedan. Vid huset bor även två kor, en grön liten fågel, två hundar och en katt med tre ungar. Sedan breder trädgården ut sig. Rani började odla grönsaker i sin trädgård för tre år sedan och nu finns här chili, hirs, två sorters bönor, potatis, paprika och aubergine under tre säsonger per år. Tidigare var marken oanvänd och det fanns ingenting på jorden som nu är fylld med de olika grönsakerna. Marken är min gud för den ger mig och min familj mat, säger Rani. Det var hårt arbete att anlägga trädgården som är ungefär en halv hektar stor, och ganska dyrt att köpa de frön som krävdes. Förutom den traktor familjen hyr någon gång per år gör de allt arbete själva för hand. D I närområdet är det en familj till som har en köksträdgård med grönsaker och i distriktet har en rörelse vuxit fram som försöker öka grönsaksodlingar. Rani är med i en grupp där de tillsammans hyr en traktor som de kan använda och som hjälper dem att skaffa de frön som behövs. et var Ranis svärmor som motiverade henne till att börja bruka marken. Det är inte så många andra som odlar sina egna grönsaker i området, det är vanligare att odla kommersiella grödor som banan eller te. Men Rani tyckte att det lät som en bra idé att arbeta för sig själv och att odla sin egen mat. Istället för att gå och arbeta för andra kan jag klara mig själv här, på mitt eget land. Tidigare var Rani tvungen att resa utanför byn för olika temporära arbeten som gav någon inkomst. Nu kan hon bestämma själv när hon arbetar och Odling behöver inte åka någonstans. Arbete utanför byn kan ge mer pengar, men det är väldigt osäkert var och hur mycket man kan få jobba. Trädgården är nu familjens främsta inkomstkälla och gör Rani och hennes familj så gott som självförsörjande. De handlar nu bara ris, olja, salt och annat de inte kan odla. Tidigare gick jag till affären för att köpa allting, men nu får jag det mesta jag behöver från min trädgård. Min trädgård är som mitt barn. Varje morgon är det första jag gör att kolla ut över trädgården. V arje dag är Rani ute i trädgården och hon trivs i naturen där det är lugnt. Familjen behåller de grönsaker som de själva behöver och säljer sedan resten på den lokala marknaden och till andra familjer i byn. Om jag jobbar hårt här på min gård blir lönen bättre än om jag jobbar för någon annan. N ästa steg för henne är att till nästa säsong ta bort kemiskt producerad urea och odla helt ekologiskt. Urea gör att man måste använda mer vatten, vilket det ändå råder brist på i området under sommarsäsongen. För att inte bli så hårt drabbade av vattenbristen sparar de vatten i en liten damm, som de sedan kan använda när det behövs. Rani använder inte urea på allt land och hon tror att kodynga är tillräckligt för att få bra skördar. Det finns redan en kompost och det används en så liten mängd kemikalier att hon är väldigt hoppfull för framtiden och till att kunna odla ekologiskt. Ingen av Ranis fem syskon odlar grönsaker själva vilket hon hoppas ska ändras inom några år. Hon tycker att fler i byn borde nyttja jorden och börja odla sina egna grönsaker trots de problem som finns med djur som elefant och vildsvin i området. Det skulle göra det lättare att samarbeta för att hålla djuren borta så att de inte förstör odlingarna. Min trädgård är som mitt barn. Varje morgon är det första jag gör att kolla ut över trädgården. Jag kommer aldrig sluta med det här. TEXT & FOTO JOSEFIN MARDI Runt 70 procent av Indiens befolkning odlar någonting och 52 procent av landets yta kultiveras. I Sverige erbjuds kurser i småskalig ekologisk odling och i att odla i hobbyväxthus. I Storstockholm finns även cirka 4000 odlingslotter för uthyrning. EU har kommit med ett lagförslag som skulle begränsa urvalet av fröer och i praktiken skulle kunna försvåra för hobbyodlare. 8

9 Rani Basoraj TEKST XXXXXX XXXX FOTO XXXX XXXX ILLUSTRATION XXXXX Sidnr 9

10 Parker Invånare kämpar för en grönare stad I stadsdelen Dávila i den fattiga kommunen Pedro Aguirre Cerdas, PAC, har en lokal organisation tröttnat på kommunkontorets likgiltighet inför deras behov och tagit saker i egna händer. Tanken är att omvandla Parque Alhue, som nu endast är en grusplan, till en riktig stadspark som invånarna kan njuta av. Tidningens namn I framtiden tror Claudio Solovera att många kommer kunna njuta av riktig grönska i den nya stadsparken. 10

11 Santiago, chile Organisationen Comité Pro Adelanto Parque Alhue har som mål att förändra den trista verkligheten i kommunen som har väldigt lite grönområden och parker. Förväntningarna i området är stora, speciellt från barnens sida. När kommittén har bett barnen rita hur deras idealpark skulle kunna se ut, har de svarat med att rita ett område med lekparker, simbassänger, fontäner och fruktträd. Bilderna har visat att familjen spelar en viktig roll i barnens visioner då parken i bilderna varit fylld av barn som promenerar eller umgås med sina föräldrar och mor- och farföräldrar. Barn är så fria från fördomar och brukar rita det de vill ha utan att se begränsningarna som vi vuxna ser, säger Claudio Solovera. Han är ordförande i Comité Pro Adelanto Parque Alhue, som grundades 2011 av en grupp människor som bodde grannar med varandra i stadsdelen Dávila. Enligt Claudio Solovera fanns parken med i de ursprungliga planerna för stadsdelen. Idén till kommittén växte fram ur att det fanns ett behov. Med en liten förbättring av området kan man förändra så mycket. Grönområden i Chile, började bygga sina nya hem. Det skedde oftast inte utan motstånd, men i början av 1970-talet hade uppemot en tredjedel av Santiagos befolkning själva skapat sina egna hem på det sättet. och speciellt i Santiago, hamnar ofta långt ner bland kommunernas prioriteringar. Det glesbefolkade området där stadsdelen Dávila byggdes, låg för 60 år sedan i utkanten av Santiago, men kom med tiden att integreras i staden. Mestadels genom markockupationer som startade i Santiago och sedan spred sig över Latinamerikas storstäder. Familjer som hade flyttat till storstaden i jakt på arbete och bättre levnadsvillkor, men inte hittade det, organiserade sig tillsammans i tusental och undersökte övergivna områden som de skulle kunna bosätta sig i. På ett bestämt datum gick alla dit på natten och delade upp marken mellan sig och Under åren har kommittén anordnat en rad aktiviteter för att engagera så många som möjligt i utformningen av Alhueparken i Dávila. De äldre invånarna har deltagit i workshops kring lokal historia för att försöka rädda de minnen som finns från de första åren som folk bodde där. Barnen har engagerats via en tävling kallad Det här är min park som riktade sig till barn i stadsdelens skolor. De fick då rita hur de skulle vilja se parken och med teckningarna dök många idéer och tankar upp hos kommittén. Förutom detta har de genomfört enkäter och hållt öppna stormöten för grannarna. De flesta invånarna ser parker som något som finns i de rikare delarna av San- tiago och inte kan skapas där de själva bor. Vi vill slåss för rätten till staden, säger Claudio Solovera. En av de viktigaste punkterna har varit byggandet av en gemensam lokal där invånarna ska kunna hålla möten, utbilda sig själva och varandra samt diskutera kommunens framtid. Parken behöver lokalbefolkningen och vice versa, menar Kommittén, och därför är återtagandet och känslan av att ha rätt till staden en viktig fråga som de försöker arbeta med. Genom parken vill vi generera en förändring av det offentliga rummet i Santiago. Det är första gången här i Chile som idén att skapa en park kommer från befolkningen och det är ett historiskt landmärke, säger Claudio Solovera. j TEXT & FOTO DESIRÉE ENLUND Varför parker? Barnen deltar i planeringen genom att rita teckningar på deras drömparker. I en storstad som Santiago rekommenderar Världshälsoorganisationen att det ska finnas nio kvadratmeter grönområde per invånare. I kommunen Pedro Aguirre Cerda räknar man med att det finns cirka två och en halv. Parker och torg ska bidra med mycket till stadsbilden; Fysisk och mental hälsa, att öka uppskattningen av staden hos befolkningen och förbättra social integration. Miljömässigt finns också en rad fördelar med att ha parker då de skapar så kallade ekosystemtjänster som att dränera regnvatten, binda koldioxid och bibehålla djurlivet. 11

12 VERKLIGHETER I FÖRÄNDRING FOT FOTO DESIRÉE ENLUND Två män säljer traditionella medicinalplantor som ursprungsbefolkningen Kichwas använt i sin läkekonst. Coca, Ecuador. Att stad odl FOTO MADELEN OTTOSSON Barnen på barnhemmet Vidivelli i Indien brevväxlar med eleverna på Visingsös grundskola i Sverige. FOTO DESIRÉE ENLUND FOTO FRIDA SVENSSON Många av ursprungsbefolkningens traditioner försvinner mer och mer. Bland badagafolket i Nilgiribergen är det endast några få kvinnor i varje by som fortfarande bär den traditionella klädseln. Flicka provar en cykelmaskin kopplad till en mixer på en marknad för utopier i Coca, Ecuador. 12

13 Bildreportage FOTO TAHRA ÅHRBERG Att odla sallad och kryddor i rör är en smart lösning för stadsodling och till de som inte har tillgång till odlingsmarker. FOTO ULRIKA POPPIUS En ladakhisk man jobbar hårt med att dra upp havtornsplantor. Plantorna ska flyttas längre upp i bergen för att motverka erosion i det torra landskapet. Den nationella minnesdagen för sanning och rättvisa i Argentina efter stadskuppen På bilden tapetserar människor fortfarande upp bilder på några av de människor som försvann under militärdiktaturen och aldrig återfanns. FOTO JOSEFIN MARDI Elever på Hill Fort skolan utanför Kotagiri i södra Indien samlar plast ifrån hushållen där de bor och ser sedan till att den går vidare till återvinning genom det indiska projektet Green Corps. FOTO OLIVIA ARBOUZ 13

14 Bildreportage FOTO CAMILLA GÖ FOTO TAHRA ÅHRBERG Den här kvinnan föreläser om utbredningen av GMO- grödor i Chile. Hon berättar om nackdelarna med GMO som drabbar både naturen och människans hälsa. FOTO OLIVIA ARBOUZ Nya medlemmar i kooperativet för agroekologiska familjejordbruk APF i Argentina. FOTO KELLY CHENG RICHARDSSON Farmers Field School. Bönder fångar insekter på sina egna fält och lär sig identifiera vilka som är skadliga och vilka som är bra för odlingarna. Tillsammans med organisationen Kudumbam diskuterar de alternativa ekologiska metoder för att kontrollera skadedjuren. 14

15 Bildreportage ILLA GÖTH Rigzin plockar färsk mangold i sitt växthus. Där kan hon odla gröna bladgrönsaker även under den kallaste vintern. FOTO FRIDA SVENSSON En kvinna anländer till sitt bröllop i Tamil Nadu i södra Indien. FOTO KELLY CHENG RICHARDSSON Genom sin självhjälpsgrupp har Lucy tagit ett räntefritt lån för att investera i en ko med kalv. Mjölken hon får kan hon använda själv eller sälja på den lokala marknaden. Idag har hon en säkrare inkomst och ett starkare ekonomiskt inflytande i sin familj. 15

16 Närproducerade grönsaker från lokala småbönder. Alla mjölkprodukter på Bonpland är fria från tillsatser. Glittrande nattliv, trendiga boutiquer, caféer i nyanser av pastell och romantiska alléer. Palermo är Buenos Aires epicentrum för hippa stadsbor och världsvana resenärer. Men bakom myllret av shoppingpåsar och uteserveringar finns också engagemang och visioner om rättvis handel och hållbar konsumtion. Direkt aktion för BUENOS AIRES ARGENTINA Marknaden Bonpland bjuder in till en oas omgiven av grönska och väggmålningar, en plats i lugn och ro från stadens brus. På stålreglarna i industrilokalen sitter duvor och det gäller att passa sig för dimpande fågelskit. Bonplands historia sträcker sig 100 år tillbaka i tiden och förr gick det att handla många olika varor här. Men under 1990-talet då de internationella livsmedelskedjorna kom till Argentina gick Bonpland i konkurs. Det som tidigare varit en statligt ägd marknad stängdes och platsen övergavs under ett antal år. För tio år sedan bestämde sig en grupp rättvis konsumtion människor för att återuppta marknaden. Till en början liknade det en ockupation av den ödelagda lokalen. Tids nog gavs ockupanterna tillåtelse att låna lokalen av kommunen och ett alternativ till livsmedelskedjorna tog återigen form. Gemensamt beslutades det att Bonpland skulle bli en plats för rättvis handel med en nära relation mellan konsument och producent. Stora plakat uppmuntrar till medveten konsumtion och en anslagstavla pryds med veckans kommande föreläsningar. Först på tur står en workshop om faran med genmodifierade grödor. En plats för direktdemokrati Endast kooperativ med inriktning på rättvis handel har tillåtelse att sälja produkter på Bonpland. Ingen enskild person med privata intressen för försäljning kan därför dra nytta av marknadens utrymmen. I främre delen av lokalen står Julian Ortelli och skär upp kött. I hans butik finns även ost, oliver, fröer, oljor och bröd. Julian berättar hur han började arbeta här i mars 2013 och är en aktiv deltagare i organiseringen på Bonpland. 16 Bonpland har ett direktdemokratiskt styre och varje kooperativ skickar en representant att företräda dem vid det återkommande sammanträdet varje vecka, berättar Julian. I bakre delen av Bonpland strosar mystiska svarta katter runt. Där finner vi också Ignacio Alonso från Colectivo Solidario. Kooperativet består av tio kollegor som är återförsäljare av agroekologiska och ekologiska produkter samt varor från Empresas Recuperadas por los Trabajadores, ERT, det vill säga arbetarstyrda företag. Colectivo Solidario vill kunna återge tillverkning-

17 sprocessen för sina konsumenter genom att ha en nära relation med dem de handlar med. Colectivo Solidario letar i hela landet efter nya producenter. Vi distribuerar och säljer varor från kooperativa projekt, berättar Ignacio. Han framhåller att Bonpland och dess demokratiska organisering är unikt i sitt slag i Argentina. Mångsidigt utbud På marknaden säljs diverse hantverk och ett stort utbud av livsmedel. Victorio Hernandez har handlat färdiga empanadas, nötter, granola, honung och chokladdop- pade jordnötter. Han handlar på Bonpland eftersom att det är en lugn och trevlig plats. Jag hittade hit en dag under en promenad. Jag var på jobbet och letade efter någonstans att gå och äta lunch. Victorio berättar att han tycker det är viktigt med rättvis handel och en medvetenhet kring vår miljöpåverkan. I Sydamerika har vi stora problem med genmanipulerad mat. Människor behöver förstå och förändra sina vanor. Jag hoppas att det kommer att ske en förändring och att medvetenheten kommer att öka, samtidigt är jag osäker på om det verkligen kommer att hända. Till exempel är jag den enda från mitt jobb som kommer hit och bryr mig om dessa frågor. Positiv påverkan En oas som Bonpland försöker inspirera människorna i Buenos Aires till en mer medveten konsumtion. Att sälja grönsaker från små familjejordbruk till invånarna i miljonstaden är ett sätt. Ett annat är att organisera workshops och föreläsningar som upplyser om en hållbar livsstil. Att en nedlagd marknad blir till en unik plats för rättvis handel, och hur organiseringen av detta sker återkommande varje vecka, är ett positivt exempel på den handlingskraft och värme som finns att hämta i Argentinas huvudstad. Att lokalerna för detta ändamål utlånas nästan gratis av kommunen i ett av stadens absolut populäraste kvarter är självklart också av betydelse. j TEXT OLIVIA ARBOUZ & TAHRA ÅHRBERG FOTO TAHRA ÅHRBERG För Julian Ortelli är det viktigt att kunna erbjuda gourmetprodukter som är rättvist producerade. 17

18 Te i Nilgiribergen De gröna bladen har tagit över TEXT & FOTO JOSEFIN MARDI & FRIDA SVENSSON KOTAGIRI, INDIEN S eetha böjer huvudet nedåt och tittar fokuserat framför sig. Med vana fingrar börjar hon plocka från buskarna. Det går snabbt och på bara några minuter har hon samlat ihop två stora högar med perfekta gröna blad. Hon har varit vaken sedan klockan fem för att hinna städa huset innan hon gav sig av till teplantagerna för att arbeta resten av dagen. Där tillbringar hon sex timmar varje dag utom söndag då hon är ledig och vilar. Min man hjälpte mig innan han blev sjuk i epilepsi. Nu kan han inte arbeta mer, säger hon. Seetha började plocka te när hon var 16 år och flyttade till byn Kairbetta i det indiska samhället Kotagiri. Nu är hon 56 år och en av alla de kvinnor som kan ses gå runt med stora säckar i de täta, gröna fälten som breder ut sig längs med bergssluttningarna. Vi brukar gå tre eller fyra i en grupp och plocka. Det är lättare och vi kan prata om massa olika saker, säger Seetha. Teodlingarna har funnits i Nilgiribergen sedan första delen av 1800-talet. Innan britterna tog över landet bodde endast ursprungsbefolkning i byarna kring bergen. De var i stort sett självförsörjande och behövde bara införskaffa salt och olja förutom det som de själva odlade. Det varma klimatet på den indiska slätten gjorde att de britter som befann sig i området började röra sig genom djungeln och uppför bergen för att få svalka nådde de 18

19 Te i Nilgiribergen Istället för att odla egen mat till hushållet arbetar en stor del av befolkningen på någon annans teplantage. Seetha är en av dem. Nilgiribergen. Där etablerade de vägar och mindre städer och gjorde bergsområdet till dåtidens turistmål för britterna. År 1840 anlade de två engelsmännen och bröderna John och James Ouchterlony den första teplantagen i Nilgiris. Idag breder de midjehöga gröna buskarna ut sig överallt i området. Det odlas te på nästan varje odlingsbar yta. Gunasekaran ser sig omkring på de gröna fälten kring byn Kairbetta. Han har bott här i hela sitt liv och kommer ihåg när spridningen av te blev mer påtaglig i området. Jag minns att många först var skeptiska till att börja odla te, men när någon väl gjorde det följde andra efter. Nu är Gunasekaran 49 år och arbetar som byggnads- entrepenör, men även han äger en teplantage i Kairbetta som andra arbetar på. Under min barndom handlade ingen grönsaker på marknaden som alla gör idag. Då hade vi färska grödor utanför huset och köpte bara sådant som inte gick att odla. Nu ser allt annorlunda ut, säger han bekymrat. Han berättar att han saknar tiden då grönsaker var huvudgrödan och byborna odlade det som de behövde istället för att sälja te och behöva handla grönsaker som har transporterats lång väg. Då var också maten mer hälsosam eftersom många odlade traditionella grödor som millets och ragi. De har i stort sett försvunnit. Millets är ett samlingsnamn för de olika sädesslagen g 19

20 Te i Nilgiribergen hirs och durra som är betydligt mer näringsrika än till exempel ris och vete. Under den gröna revolutionen i Indien på och talen förespråkades ändå ris och vete tillsammans med sockerrör eftersom de skulle ge en högre avkastning och ett effektivare jordbruk. Den intensiva användningen av konstgödsel och bekämpningsmedel gjorde att grundvattennivån sjönk och den biologiska mångfalden minskade. Samtidigt försvann en stor del av kunskapen om de traditionella grödorna. Både naturen och människorna här skulle vinna på att gå tillbaka till att i större utsträckning odla ätbara grödor istället för te. Jag önskar att fler kunde inse det, säger Gunasekaran. Te ger högre avkastning än grönsaker och växer så fort att vissa sorter kan skördas var femtonde dag, året runt. Det kräver heller inte lika mycket vatten och arbetsbördan är mindre, men det har däremot bidragit till att många grödor nästan helt har försvunnit. Trots det tillåter klimatet odling av både morötter, potatis och blomkål. Istället för att odla grönsaker för att försörja sig själv arbetar nu majoriteten av byborna på någon annans teplantage. Seetha lägger en hög med blad i korgen och sätter sig på en stenmur bredvid vägkanten för att ta en paus. Vi odlade grönsaker förr, men sedan de vilda djuren började orsaka problem och alla andra gick över till att odla te, hade vi inget val än att också göra det, berättar Seetha. Den massiva avskogningen i bergsområdet har gjort att djurens habitat minskat de senaste åren. Vid sidan av fabriker och kolgruvor är nya teplantager en av flera saker som bidrar. Tigrar, gaurer, elefanter, apor och vildsvin rör sig närmare byarna än förut och äter mycket hellre grönsaker än teplantor. Nu utgör de ett problem för de människor som skulle vilja övergå till att odla grönsaker igen. Efter Assam och Darjeeling är Nilgiribergen Indiens största teodlande region. Stora mängder av de gröna bladen exporteras till resten av världen och inte minst till länder i väst. Kända storföretag som Lipton och Twinings får mycket av sitt svarta te just härifrån. Företagen köper de torkade bladen vid stora aktioner främst vid den indiska kusten. Här ligger bladen och luftas några timmar innan de transporteras till våningen under. De får inte packas för hårt för då försvinner smaken, berättar Matthew Mani, och plockar upp en hög med teblad. Han är produktionschef på Ella Tea factory i Kairbetta och har arbetat här i över 30 år. Hit kommer Seetha och många andra i området för att lämna sin skörd varje dag. Vanligtvis brukar det bli 30 kilo per dag och för varje kilo får de 15 till 20 rupier, vilket motsvarar cirka två kronor. Under högsäsongen arbetar tre skift dygnet runt för att hålla uppe produktionen. Fyra kilo färska blad ger cirka ett kilo färdigt torkat te, säger Mani. Han visar de olika maskinerna och beskriver förloppet från teblad till färdigt te. Under processen i fabriken förvandlas de gröna bladen till ett mörkbrunt pulver. Här kan man se hur de olika storlekarna separeras från varandra genom ett filter, säger han, och lägger upp sex högar på ett pappersark. Det rostade teet doftar mustigt och gott. Den största storleken går mestadels för export till Ryssland medan den Gunasekaran skulle vilja att fler odlar grönsaker istället för te på sina plantage. I tefabriken produceras te i olika storlekar som exporteras världen över. 20