Kroppsvisitation i teori och praktik Milad Mohammadi Zanjani

Transkript

1 JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet Kroppsvisitation i teori och praktik Milad Mohammadi Zanjani Examensarbete i Straffrätt, 30 hp Examinator: Håkan Westin Stockholm, Vårterminen 2012

2 Tillägnad till min normkritiska sociala verksamhet Brobyggarna på Fryshuset och mina unga killar (läs förortsblommor) utsatta för politias trånande efter makt (läs kåthet /slash bekräftelsebehov /slash mindrevärdeskomplex).

3 Handledare: Docent Annika Norée

4 Sammanfattning I denna uppsats behandlas tvångsmedlet kroppsvisitation i svensk rätt, de rättsliga förutsättningarna för tillgripandet samt beslutsordningen. Utöver kartläggandet av doktrinen analyseras kroppsvisitation i ljuset av rättspraxis, myndigheters instruktioner, beslut och uttalanden. Avslutningsvis gör uppsatskribenten en personlig reflektion av framställningen och rättsläget. Den enskilde i Sverige skyddas av de grundläggande fri- och rättigheterna mot det allmänna, däribland skyddet mot påtvingande kroppsliga ingrepp enligt grundlagsskyddet i 2 kapitlet 6 regeringsformen. Skyddet får dock inskränkas genom lagstiftning enligt under förutsättning att de rättighetsinskränkande reglerna är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och att. Både lagstiftningen och tillämpningen måste dessutom falla inom ramen för ett visst antal principer till den enskildes förmån. Straffprocessuella tvångsmedel är en sådan rättfärdigad inskränkning som under vissa absoluta ramar till skydd för den enskilde möjliggör en effektiv process och lagföring av brott för polis och åklagare. Dessa åtgärder genomförs i samband med myndighetsutövning som ett ingripande i den enskildes integritet. Syftet med tvångsmedelsanvändningen är bland annat att underlätta förundersökning, huvudförhandling och verkställighet. Exempel på straffprocessuella tvångsmedel i svensk rätt är husrannsakan, beslag, frihetsberövande åtgärder såsom fängelsestraff och häktning samt kroppsbesiktning och kroppsvisitation. Kroppsvisitation är ett effektivt medel vid olika typer av myndighetsutövning för att undersöka vad den enskilde har på sig, eller med sig, i både brottsutredande och brottsförebyggande syfte. Det kan även användas för andra syften, såsom att upprätthålla ordning och säkerhet. En visitation av själva kroppen är dock inte tillåten genom just detta tvångsmedel (jämför kroppsbesiktning). I brottsutredande syfte används främst reglerna i 28 kapitlet rättegångsbalken, men det finns ett stort antal annan speciallagstiftning för de övriga syftena. Rättegångsbalken har som huvudregel ett krav på förundersökning medan under vissa omständigheter samt under polislagens regler tillåts poliser utföra kroppsvisitationer med lindrigare krav. Polislagens 19 har olika misstankesgrader för poliser att bedöma på plats. En omdiskuterad ändring i Polislagen sedan 1 januari 2004, som kritiserats med hänvisning till skyddet för de mänskliga rättigheterna, är tillägget gällande kroppsvisitation som utökar polisens rätt att visitera för att förebygga klotter och annan skadegörelse.

5 Abstract The individual in Sweden is protected by the fundamental freedoms and human rights against the state, for example in the protection against physical encroachment included according to Chapter 2 Article 6 regeringsformen. This protection may however be limited by constituted laws that explicitally states situations where infringement is allowed, according to Article The thesis covers the means of the coercion body search in Swedish law, the judicial prerequisites for usage of body search and the means of decision. In addition to the judicial inquiry, body search is analyzed in combination with case law, administrative authorities and interest organizations instructions, decisions and statements. In conclusion the thesis writes does a personal reflection of the legal position and the writing of this thesis.

6 Innehållsförteckning Sammanfattning 3 Abstract 5 Förord 8 Förkortningar 9 Del 1 - Kroppvisitation i teorin Inledning 10 Fri- och rättigheter 15 Principer rörande tvångsmedel 20 Tvångsmedel i allmänhet 26 Rättegångsbalken om kroppsvisitation 33 Polislagen om kroppsvisitation 43 Annan speciallagstiftning 53 Del 2 - Kroppsvisitation i praktiken Rättspraxis 61 JO och JK 62 Polishögskolan och polismyndigheten 67 Del 3 - Kroppsvisitation i analysen Analys 70 Egna reflektioner och slutsatser 72 KÄLLFÖRTECKNING 75 Bilaga 1 Epostkonversation med Torbjörn Björkegren 78 Bilaga 2 Särskild blankett för dokumentation 80

7 Bilaga 3 Epostkonversation med Mohamed Abubaker 85 Bilaga 4 Undertecknade protokoll 87 Bilaga 5 - Epostkonversation med Personalansvarsnämnden 89

8 Förord Intresset för tvångsmedlet kroppsvisitation har sitt ursprung i mitt arbete med sociala projekt, utanförskap och ungdomsverksamheter riktade till unga killar från Stockholms socioekonomiskt drabbade områden. Till en början bar jag på tron om att den översvämmande kritiken mot polisen från dessa förorters invånare var en tom, ej konstruktiv, dömande bild som saknade samband med sanningens präglan. Tankar och nyfikenhet till kritikens förmån förändrades dock i takt med återkommande, absurda historier om hur poliser betedde sig och fortfarande beter sig i skrivande stund. Denna uppsats är alltså tillägnad till att besvara dessa unga killar om rättsläget för kroppsvisitation, samt en möjlighet för mig att kartlägga ett område som präglar den verklighet och arbetsplats som delar väg med min framtid. Milad Mohammadi

9 Förkortningar Lagstiftning och internationella åtaganden BrB Brottsbalk (1962:700) FängL Fängelselag (2010:610) HäkL Häkteslag (2010:611) PL Polislag (1984:387) RB Rättegångsbalk (1942:740) RF Regeringsformen (1974:152) EKMR Europakonventionen Myndigheter BRÅ Brottsförebyggande rådet JO Justitieombudsmannen JK Justitiekanslern Förarbeten och andra rättskällor Bet Betänkande Ds Departementsserien NJA Nytt Juridiskt Arkiv Prop. Proposition Rskr Riksdagsskrivelse SOU Statens Offentliga Utredningar SÖ Sveriges internationella överenskommelser 9

10 Inledning Bakgrund I EKMR samt en av Sveriges grundlagar RF skyddas den enskilde mot det allmänna i form av grundläggande fri- och rättigheter. Ett av dessa skydd återfinns i 2 kapitlet 6 RF som stadgar skyddet mot påtvingade kroppsliga ingrepp. Skyddet får däremot begränsas genom lagstiftning, enligt 2 kapitlet 20 RF. Kroppsvisitation och andra så kallade straffprocessuella tvångsmedel är ett inte sällan förekommande verktyg och effektiva hjälpmedel för polisernas dagliga arbete och olika former av myndighetsutövning. Samtidigt är detta ett intrång mot den enskildes grundläggande fri- och rättigheter. Trots intrånget inskränker straffprocessuella tvångsmedel genom lagstiftning som måste följa en del djupt rotade principer som återfinns i bland annat grundlag, lagstiftning och rättspraxis. Exempel på dessa principer är legalitetsprincipen, proportionalitetsprincipen och ändamålsprincipen. Kroppsvisitation är en lindrigare form av åtgärd mot den enskilde, vilket kan leda till att en större användning förekommer i polisens arbete. Det är dessutom en åtgärd som vanligtvis i polisens dagliga arbete saknar institutionella hinder och faktiska inskränkningar från att missbrukas på grund av polisers tillåtelse att på plats göra en misstankesbedömning och inte alltid invänta förundersökningsbeslut från exempelvis en åklagare. Därför kan denna åtgärd samtidigt vara den som skapar störst förakt mot maktordningen, varför det är av synnerlig vikt att rättsläget kartläggs. Syfte och frågeställningar Syftet med denna framställning är att det straffprocessuella tvångsmedlet kroppsvisitation i svensk rätt kartläggs och utreds. Detta inbegriper definitionen och avgränsningarna av begreppet samt förfarandet, beslutanderätten, historiken och de rättsliga krav som krävs för en person att utföra åtgärden. Utredningen görs i ljuset av följande frågeställningar. Vad inbegriper i det straffprocessuella tvångsmedlet kroppsvisitation i beslutsordningen, förutsättningarna för användandet och det själva förfarandet? Vad finns det för skillnader i lagstiftning och användandet? Finns det utrymme för förbättring i det juridiska sfären eller i den praktiska användningen? 10

11 Metod Uppsatsen är skriven med en traditionell rättsdogmatisk metod i att utforska ett specifikt rättsområde. I enlighet med svensk normhierarki är lagtext utgångspunkten som rättskälla. Lagtexten ensam ger däremot inte nödvändigtvis en tillfredsställande bild över rättsläget. Därför fortsätts utredningen genom att utforska samtliga rättkällor rättpraxis, förarbeten, doktrin, uttalanden och andra former av icke-rättsliga källor för att fördjupa sig inom de oklarheter som lagtexten inte kan fylla. Med ickerättsliga källor avses underlag som inte bär en tvingande rättslig inverkan mot den enskilde. Material Det undersökta materialet innefattar som ovan nämnt lagtext, förarbeten, rättspraxis, doktrin, uttalanden och icke-rättsliga källor. Samtliga källor, utom den sisnämnda, har namnet rättskällor. För en juridisk vetenskaplig framställning är de nämnda rättskällorna nödvändiga för att undersöka gällande rätt. Däremot är den sistnämnda, icke-rättsliga källor, en minst lika viktig del för att inkludera en bild av verkligheten i kontrast till det analytiska, teoretiska, juridiska. Rättsregler i form av lagstiftning återfinns huvudsakligen i RB och PL. Det finns även ett antal andra speciallagar såsom HäkL och FängL för att inkludera andra omständigheter än endast polisens dagliga arbete där kroppsvisitationer används. För att klättra ännu högre upp i normhierarkin redogörs även grundlagens regler till förmån för den enskilde invånaren och utlänningens integritetsskydd. Förutom detta redogörs internationella regler i form av EKMR för att inkludera de mänskliga rättigheter som Sverige ratificerat. Nämnvärt under denna rubrik är att allt förutom doktrin har en kraftig rättsverkan. Doktrinen har en rättslig status men präglas också av subjektiva åsikter och skiljaktigheter bland professorer i rättsvetenskapen. Av samma anledning blir därför doktrinen och myndigheters uttalanden av extra relevans när det gäller förståelsen av rättsläget. Detsamma gäller med uttalanden från JO och JK vars beslut inte är tvingande att följa, men kritiska för att kartlägga rättsområdets effekt i praktiken. Innehållet av samtliga internetkällor kontrollerades 12 mars 2012 för att inkludera så uppdaterad version av rättsläget som möjligt. 11

12 Avgränsning Uppsatsen syftar till att framställa en så fulltäckande kartläggning som möjligt av kroppsvisitation i svensk rätt. Därför är den huvudsakliga avgränsningen i princip allt som är av vikt för ämnet. Rättsutredningen största avgränsning är därmed svensk rätt. Gällande den historiska rättsutredningen har uppsatsen begränsat sig till ett fåtal hänvisningar där historiska förändringar har varit väsentliga. Uppsatsen berör ett av ett flertal tvångsmedel som existerar i svensk rätt. Övriga så kallade straffprocessuella tvångsmedel frihetsberövande, gripande, anhållande, häktning, omhändertagande, kroppsbesiktning, husrannsakan, teleavlyssning eller beslag av egendom faller utanför framställningen. Det görs dock även i detta avseende kortare framställningar av det som är av relevans i de andra tvångsmedlena, exempelvis i kroppsbesiktning, husrannsakan och häktning. Det huvudsakliga syftet är att kartlägga de teoretiska och praktiska möjligheterna och begränsningarna i att tillämpa kroppsvisitation för den enskilde polisen i tjänst. Med anledning av att polisens roll hamnar i fokus redogörs speciallagstiftning om militärers, kustbevakningens eller tullverkets rätt att kroppsvisitatera i endast en begränsad omfattning. Disposition Uppsatsen har en traditionell rättsvetenskaplig, rättsdogmatisk, struktur. Med detta avses att rättskällorna strukturen och avgränsningarna på dispositionen av denna uppsats; grundlag, lagstiftning, förarbeten, rättspraxis, doktrin och myndighetsuttalanden är rättskällorna med betydelse i inbördes ordning. Inledningsvis görs en generell introduktion till de grundläggande fri- och rättigheterna i svensk rätt samt internationella instrument som Sverige har åtagit sig gällande tvångsmedel. Sedan introduceras ämnet tvångsmedlet där just kroppsvisitation är i fokus. De underliggande fri- och rättigheterna betonas i uppsatsen på grund av den enligt uppsatsskribentens uttrymme för skönsmässiga bedömningar i lagstiftningen. Därefter fortsätter uppsatsen med en djupdykning i kroppsvisitation. Den huvudsakliga uppdelningen inom just kroppsvisitation är mellan RB, PL och annan speciallagstiftning som är relevant. Senare redogörs den praktiska tillämpningen och klagomål rörande ämnet. Avslutningsvis görs en analys och personlig reflektion. Själva uppdelningen är dock inte riktigt i enlighet med rättsdogmatikens hierarki som ovan nämnt. Uppsatsskribenten har gjort valet att dela upp framställningen i tre huvudsakliga delar. Den första 12

13 delen redogör och kartlägger kroppsvisitation i teorin. Med teorin avses simplifierat allt som inte har med praktiken att göra. Lagstiftning, förarbeten och den juridiska doktrinen. Här görs en fulltäckande kartläggning av gällande rätt. Första delens principiella uppdelning är mellan RB:s och PL:s regler om kroppsvisitation. Den förstnämnda handlar i huvudsak om kroppsvisitation inom ramen för brottsutredningar, förfarandereglerna och beslutsordningen samt begreppets definition i lagstiftningen. Den senare handlar om området utöver den brottsutredande verksamheten brottsförebyggande. Där belyses även den omdiskuterade lagändringen gällande förebyggandet mot klotter och skadegörelse. Utöver dessa två lagar redogörs speciallagstiftning rörande kroppsvisitation såsom i häktning, tullverksamhet och tillställningar endast överskådligt för att belysa dess existens. Den andra delen kartlägger den praktiska verkligheten, kroppsvisitation i tillämpningen. Slarvigt menat handlar denna del om hur kroppsvisitation har använts, hur användningen har kritiserats, hur myndigheternas ger instruktioner om hur den ska användas (utöver lagen) samt användarna självas uttalanden. Detta i form av rättspraxis, JO- och JK-beslut och uttalanden, myndigheters instruktioner, policy och uttalanden, samt myndighetspersoner uttalanden om själva användningen av kroppsvisitation i verkligheten. Vad som måste poängteras är att både dikotomin det teoretiska och det praktiska är inflätade sinsemellan. Båda är i synergi och baserade på varandra. Uppdelningen och rubriksättningen har blivit på detta vis i syfte att underlätta för läsaren och på grund av att tvångsmedlens praktiska användning och verklighet är av större vikt och intresse. Detta eftersom det är just tillämpningen som påverkar den enskilde i verkligheten. Den tredje delen, kroppsvisitation i analysen, tar sikte på korrelationen mellan dikotomin ovan. Teorin och praktiken jämförs för att rannsaka huruvida det finns några diskrepanser, motsägelser eller utrymme för förbättring. Avslutningsvis drar uppsatsskribenten en slutsats och inkluderar egna, personliga, reflektioner rörande rättsläget och det själva uppsatsskrivandet. 13

14 Del I Kroppsvisitation i teorin 14

15 Fri- och rättigheter Regeringsformen Ett straffprocessuelt tvångsmedel är i svensk rätt beteckningen på en typ av åtgärd i brottsbekämpning som en myndighet eller myndighetsperson har rätt att utföra mot den enskilde, oavsett om denne är medborgare i det förevarande landet eller inte. Exempel på tvångsmedel är frihetsberövanden, gripande, anhållande, häktning, omhändertagande, husrannsakan, telefonavlyssning, beslag av egendom eller kroppsvisitation eller den i uppsatsen relevanta kroppsvisitation. 1 När den enskilde blir utsatt för ett eller flera tvångsmedel är detta en inskränkning av svenskt grundlagsskydd och den enskildes fri- och rättigheter, enligt skyddet mot kroppsliga ingrepp i RF:s 2 kapitel 6. För att det allmänna ska kunna rättfärdiga ett genomfört tvångsmedel krävs det enligt 20 att en inskränkning görs genom lagstiftning. Trots denna inskränkning återfinns en ytterligare inskränkning i den nästföljande 21 som kräver att lagen ska vara lämplig med formuleringen att den tillgodoser ändamål som är förenliga i ett demokratiskt samhälle och inte går utöver behovet av en sådan lag. Dessa grundläggande fri- och rättigheter kan antingen vara absoluta eller relativa. De absoluta är djupt ingrodda värderingar uttryckligen stadgade i grundlagen som inte försummas tills den svåra processen av en grundlagsändring sker. Det ovan nämnda skyddet mot kroppsliga ingrepp är dock en relativ rättighet, som beskrivet ovan. Skyddet kan begränsas genom vanlig lag eller ett bemyndigande i lag som delegerar rätten att inskränka. 2 Gällande kroppsvisitationer är det dock viktigt att poängtera att de inte alltid behöver utföras av det allmänna. Det kan lika gärna vara ett civilrättsligt avtal med en krog och en gäst, eller en arbetsgivare och arbetstagare. 1 Lindberg, s Westerlund, s

16 Utlänningar Utlänningar, i bemärkelsen av personer som bevistas i Sverige utan svenskt medborgarskap, är också under föremål för samma rättigheter och skyldigheter som svenska medborgare. Detta kan härledas ur ovan nämnda 2 kapitlet 6 RF med ordalydelsen var och en. Däremot är skyddet mot inskränkandet mot utlänningars skydd mot kroppsliga ingrepp svagare enligt 25. Rekvisitet i paragrafen särskilda omständigheter belyser situationer där utlänningar måste vara under strängare kontroll, exempelvis under utlänningslagens (2005:716) regler om inresa till Sverige eller utvisning. Europakonventionen Efter tillkomsten av EKMR år 1950 var Sverige en del av den första generationens stater som ratificerade och undertecknade konventionen. 3 Det är dock sedan den 1 januari som Sverige inkorporerade EKMR som en del av svensk lagstiftning genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Resultatet av detta blir att svenska myndigheter och domstolar kan och ska hänvisa samt tillämpa bestämmelserna i EKMR som vilken annan svensk lag som helst. Folkrättsligt betyder ratificerandet att Sverige gentemot de övriga konventionsstaterna är förpliktad att följa traktatet, som dock resulterar i att konventionens huvudsakliga syfte att Sveriges medborgare även skyddas i enlighet med upprätthållandet av traktatet. 4 Även utlänningar ska åtnjuta dessa fri- och rättigheter. 5 Trots skyldigheterna i enlighet med konventionen är det tillåtet för staterna att välja sin egen metod för implementering av dessa rättigheter; det viktiga är att all form av maktutövning och lagstiftning är förenlig med EKMR. 6 Såsom ovan nämnt har Sverige gjort detta genom bland annat inkorporeringen som en del av svensk rätt. 3 Prop. 1951:165 och bet. 1951:UU11 samt rskr. 1951:2. 4 Lindberg, s Lindberg, s Lindberg, s 11f. 16

17 I RF stadgas att förhållandet mellan svensk grundlag (och även lag) och EKMR, enligt 2 kapitlet 23. Bestämmelsen infördes i anslutning till inkorporationen av EKMR för att uttryckligen belysa dess betydelse. Vid eventuell normkonflikt är det därför ett ansvar för de rättstillämpande institutionerna att tillämpa lagprövningsregeln i 11 kapitlet 14 RF för att utreda om svensk lag överenstämmer eller strider mot åtagandena. Lagprövningsregeln stadgar att en föreskrift, alltså en rättsregel som är stiftad av en myndighet och inte har samma hierarkisk position som svensk lag, inte får tillämpas om den står i strid mot EKMR. En förordning, alltså en rättsregel stiftad av regeringen, eller svensk lag, alltså en rättsregel av Sveriges Riksdag, måste däremot stå i uppenbar strid mot EKMR för att den inte ska få tillämpas. 7 I relation till kartläggandet av tvångsmedel är det även av intresse att nämna de grundläggande rättigheterna i EKMR såsom förbudet mot tortyr i artikel 3, rätt till frihet och säkerhet i artikel 5. En inskränkning av dessa rättigheter är dock möjligt, med vissa begränsande principer som stadgas i EKMR, till förmån för konventionsstatens andra angelägna intressen. Tvångsmedel är just en sådan begränsning på grund av dess ställning i motsatsförhållande till dessa fri- och rättigheter. 8 Artikel 6 punkt 2 stadgar den så kallade oskyldighetspresumtionen, att den enskilde som är anklagad för ett brott ska betraktas vara oskyldig till motsatsen bevisats genom rättsmedel. Artikelns ordalydelse hänvisar endast till brottsanklagelser, men Europeiska kommissionen gör en snävare tolkning av artikel. Medborgarna och utlänningarna som bevistas i en stat ska skydds från att utpekas som brottslingar innan detta har avgjorts i ett domstolsavgörande. 9 I detta avseende som rättigheten kan uppmärksmmas i relation till tvångsmedel. Artikel 8 stadgar skyddet för privat- och familjeliv. Artikelns första punkt stadgar skyddet att den enskilde har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Tvångsmedelsanvändning är inskränkning som kan inkränkta mot denna rättighet. Andra punkten stadgar statens möjligheter och begränsningar till inskränkningar av detta skydd. Alla inskränkningar måste ske genom stöd i lagstiftning, med en begränsning att det är nödvändigt i ett demokratiskt 7 Westerlund, s Lindberg, s Prop. 2005/06:29, s

18 samhälle att ta hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande oordning eller brott eller till skydd för häls eller moral eller för andra personers frioch rättigheter en motsvarighet till RF:s inskränkningsbestämmelser. Andra punkten riktar sig till även den typen av kränkning mot den personliga integriteten som inte kan hänföras till den i Artikel 3 skyddet mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling. 10 Vissa tvångsmedel, mer specifikt kroppsvisitation och kroppsbesiktning, är sådana inskränkningar i skyddet för privatlivet. Tvångsmedel är godtagbara såsom ovan nämnt om det finns stöd i lag. Utöver lagstödet krävs det att lagstiftningen uppfyller den för rättsäkerheten nödvändiga krav. Utrymmet för godtycke i tillämpningen måste vara så lite som möjligt varvid lagens utformning måste vara av tillräckning precision så att det finns en förutsebarhet i tillämpningen, vilket påminner om legalitetsprincipen beskriven nedan. 11 Internationella mänskliga rättigheter FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, från 10 december 1948, stadgar bland annat att ingen får utsättas för tortyr, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, att ingen får anhållas eller fängslas godtyckligt och att ingen får utsättas för godtyckliga ingripanden i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens. Förklaringen har dock inget tvingande åtagande, varför EKMR blir den tillämpliga rättskällan. Även i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, från 18 december 1966, finns skydd mot godtyckliga eller olagliga ingripanden i individers privat- och familjeliv, hem och korrespondens. Detta åtagande kan Sverige bli ansvarig för gentemot andra parter i traktatet. Barnkonventionen Sverige ratificerade FN:s konvention om barnetsrättigheter [cit. barnkonventionen] år 1990 som ett av de första länderna. Konventionen är dock inte inkorporerad som direkt tillämplig, svensk lag, utan 10 Prop. 2005/06:29, s Danielus, s

19 antagandet innebär att Sverige är tvungen att tillämpa svensk rätt med barnkonventionens regler under betydelse samt att lagar har anpassat sig till konventionens regler genom transformering. 12 Gällande tvångsmedel mot unga innebär detta främst att frihetsberövandet av unga ska ses som en sista utväg, och andra mindre ingripande tvångsmedel mer lämpliga till en början. Barn är enligt konventionen var och en som är under 18 år gammal, om inte barnet blir myndig innan denna ålder av andra skäl, enligt artikel SÖ 1990:20. 19

20 Principer rörande tvångsmedel Inledning I det ovan har det fastställts att straffprocessuella tvångsmedel är en avvägning mellan å ena sidan den enskildes fri- och rättigheter samt integritet och rättsäkerhet, å andra sidan effektiv brottsbekämpning nödvändigt i ett säkert samhälle. Tvångsmedel är alltså ett medel för polis och åklagare att möjliggöra en effektiv process och lagföring av brott, som därigenom stärker förebyggandet av brott i samhället (se nedan). 13 En konsekvens av detta är att den enskildes personliga frihet och integritet eller förfoganderätt över egendom inskränks. 14 För att avvägningen mellan dessa polariserande intressen ska hamna i jämvikt kan ett antal principer användas. Exempel på principer är de i korthet nedan presenterade legalitetsprincipen, likhetsprincipen, proportionalitetsprincipen, behovsprincipen, ändamålsprincipen och hänsynsprincipen; en del av principerna är lagstadgade för att betona vikten, medan en del har istället utvecklats genom rättspraxis. Legalitetsprincipen 1 kapitlet 1 3 st RF stadgar att den offentliga makten kan endast utövas under lagarna. All form av maktutövning mot den enskilde måste styrkas med ett svenskt lagstöd. Vanligtvis brukar legalitetsprincipen uppmärksammas i straffrätten med den latinska frasen nulla poena sine lege (inget straff utan lag) och Nullum crimen sine lege (inget brott utan lag), men det är viktigt att poängtera att principen gäller all sorts av maktutövning mot den enskilde. Legalitetsprincipen förstärks genom 2 kapitlet 20 som stadgar att de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna i som nämns i paragrafen kan inskränkas under förutsättningen att detta sker genom 13 Ekelöf m.fl., Rättegång III, s Ekelöf m.fl., s

21 uttryckligt lagstöd (se ovan). Resultatet blir att den enskilde har ett skydd per automatik i grundlagen tills en lagstiftningsprocess i demokratiska Sverige kommer fram till något annat. Trots att det i 20 ges tillåtelse att begränsa grundlagarna finns det även i inskränkningsmöjligheterna inskränkningar för att förhindra stridandet mot legalitetsprincipen. Redan nämnt är ett av kraven att lagstödet måste vara ett uttryckligt sådant. Lagstödet bör vidare vara tvingande för den enskilde och den offentliga makten att följa, samt reglerat i detalj avseende lagens handlingsmönster. Själva tillämpningen av lagstödet bör dessutom vara enhetligt och förutsebart; detta kan ske genom att ordalydelsen är precis, eller att förarbeten eller andra föreskrifter konkretiserar tillämpningen. Det ska alltså i så liten utsträckning som möjligt sakna elasticitet i hur regeln tillämpas; rekvisiten måste därför vara precisa och otvetydiga. För att bana väg till uppsatsens tema kan det poängteras att tvångsmedlet kroppsvisitation, med sina subjektiva bedömningsrekvisit för polisen att använda, kan bli föremål för godtyckliga och inkonsekventa ingripanden mot den enskilda, vilket i sådant fall hotar rättssäkerheten. Därför är det i viktigt att specifikt straffprocessuella tvångsmedel tillämpas restriktivt. 15 Sammanfattningsvis kan det konstateras att legalitetsprincipen är det mest centrala skyddet och en nödvändighet i en konsekvent, rättsäker, rättsstat och ett demokratiskt samhälle för att den enskilde ska ha möjlighet att veta vad den underkastar sig till i det sociala kontraktet mellan en stat och en invånare. 16 Likhetsprincipen och objektivitetsprincipen Likhetsprincipen är en grundlagsrättighet som innebär att samtliga människor har ett lika värde och ska behandlas med respekt för detta värde genom att den offentliga makten utövas med dessa värderingar för människans frighet och värdighet, enligt 1 kapitlet 2 RF. Objektivitetsprincipen är likvärdig, men innebär att samtliga människor är lika inför lagen och att lika fall ska behandlas likadant. Med detta avses inte att samtliga beslut ska vara lika. Vad som avses är att vid fall där de sakliga förutsättningarna är lika ska det bedömas på samma sätt och resultera i samma 15 Ekelöf m.fl., s Jfr Lindberg, s

22 resultat. Sakligheten och opartiskheten berör samtliga domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. I RB återfinns även objektivitetsprincipen 23 kapitlet 4 1 st, där förundersökningar ska utreda både det som talar för och emot den misstänkte i brottsutredningen. 17 Proportionalitetsprincipen Proportionalitetsprincipen återfinns i samtliga RB:s kapitel om tvångsmedel, kapitlena Rörande kroppsvisitation är 28 kapitlet 13 1 st och 3 a av särskild vikt. Principen fokuserar på de negativa konsekvenser som medför den enskilde vid ett tvångsingripande. Skadan, åliggandet eller ingripandet som åsamkas den enskilde måste stå i proportion till vad staten vinner på åtgärderna. Utöver själva tillämpandet mot den enskilde är det även lagstiftningen i sig som ska genomsyras av proportionalitetsprincipen. Lagstiftandet av en inskränkning kräver att syftet med lagen står i proportion till skadeverkningarna. Även straffprocessuella tvångsmedel präglas av proportionalitetsprincipen, i den mening att skälen för åtgärden måste uppväga det intrång eller annat men som den enskilde, eller annat motstående intresse. De negativa verkningarna som blir aktuella är givetvis ingripandet och skadan mot den enskilde, men även tredje man. 18 Det är heller inte bara integriteten i sig som är av vikt gällande proportionalitetsprincipen, utan även den ekonomiska skadan och andra motstående intressen som drabbas. 19 Däremot prioriteras den enskildes integritet i förhållande till andra intressen såsom det ekonomiska eller rörande egendom. I avvägningen är även tvångsåtgärdens varaktighet, hur länge den enskilde drabbas, en del av bedömningen. 20 I varje enskilt fall av beslut om en tvångsåtgärd ska beslutsfattaren pröva om tvångsåtgärden överensstämmer med proportionalitetsprincipen, att åtgärdens art och varaktighet står i proportion till resultatet. Med rimlig proportion avses att tvångsåtgärden vid användningen väger tyngre än skadan 17 Lindberg, Ekelöf m.fl., s Lindberg, s Ekelöf m.fl., s

23 åsamkas mot den enskilde. Eftersom den enskildes integritet är av stor vikt måste därför mindre ingripande eller ingen användning av tvångsmedel överhuvudtaget vara en del av beslutsbedömningen. 21 Utöver själva beslutet är även verkställigheten en del av bedömningen. 22 Behovsprincipen Både proportionalitetsprincipen och behovsprincipen är frekvent förekommande i tvångsmedelsammanhang. Slarvigt kan det konstateras att proportionalitetsprincipens tillämpningsområde överlappar den för behovsprincipen. Konsekvensen blir att stridandet mot någondera strider även mot den andra. 23 Skillnaden är att proportionalitetsprincipen fokuserar på det negativa ingripandet, medan behovsprincipen har behovet att lösa en viss uppgift i fokus. Behovsprincipen återfinns exempelvis i 28 kapitlet 14 och 25 kapitlet 1 1 st RB. Den förstnämnda stadgar hur fotografering är tillåtet om det finns ett behov för ett sådant för brottsutredningens vinning. Den sistnämnda hanterar avvägningen mellan häktning och reseförbud, att den senare ska användas om inte den förra behövs. Straffprocessuella tvångsmedel ska endast användas om den aktuella uppgiften inte kan lösas på något annat sätt. Med detta inbegrips även valet av tvångsmedel; om en lindrigare, mindre ingripande åtgärd eller något annat än just ett tvångsmedel kan användas för att lösa uppgiften ska den användas enligt förevarande princip. Är det exempelvis tillräckligt att meddela reseförbud ska häktning inte ske, såsom ovan nämnt. Den måste dessutom upphöras så snart resultatet har uppnåtts eller när det saknas ett behov av att fortsätta med åtgärden, exempelvis när beslutsfattaren har vetskap om att åtgärden inte längre förväntas nå det syftade resultatet, även stadgat i RB 23 kapitlet 4 2 st. Det måste alltså finnas ett behov och en nödvändighet för att uppnå ett visst syfte för att använda åtgärden. Dessutom ska åtgärden vara verkningsfull där det avsedda resultatet måste vara syftat att uppnås; det är inte tillåtet för beslutsfattaren att ha ett annat syfte för ingripandet. 21 Lindberg, s Lindberg, s Lindberg, s. 24 och

24 Ändamålsprincipen Ändamålsprincipen överlappar behovsprincipen i avseendet att ett tvångsmedel får endast utföras för att det ska uppnå ett specifikt syfte som fastställts i lagstiftning; tvånget får absolut inte användas som en indirekt medel, exempelvis för att sätta en misstänkt under press och obekväma situationer för att få fram överskott av information. Detta betyder att den som beslutar om ett visst tvångsmedel har som ansvar att bedömda huruvida åtgärden faller inom tillämpningsområdet. Visserligen är inte ändamålsprincipen lagstadgad självständigt i uttryck, men den faller under ovan nämnda 2 kapitlet 21 RF som stadgar att alla inskränkningar måste vara för ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. 24 Ändamålsprincipen kan därmed med anledning av detta anses vara överordnad ovan nämnda proportionalitets- och behovsprincipen. Samtliga tvångsmedel måste i ordalydelsen inkludera till vilket ändamål de används; principen gäller därmed både tillämpning och lagstiftning för att myndigheter och dess personal ska veta till vilket ändamål åtgärden är accepterad. 25 En domstol kan exempelvis inte häkta någon för att avhålla vederbörande från att missbruka alkohol. 26 Hänsynsprincipen Ingen i onödan får utsättas för misstanke, drabbas av en kostnad eller olägenhet, enligt hänsynsprincipen stadgad såsom objektivitetsprincipen i 23 kaplitet 4 1 st RB. Samtliga personer i en förundersökning, oavsett utsatt för misstanke eller inte, ska visas hänsyn främst i frågan om verkställighet. 27 Detta betyder att poliser har i uppdraget en skyldighet att välja rätt förhörsplatser och visa hänsyn vid hämtning. Även det ekonomiska är av relevans, att spara tid och pengar, genom exempelvis att hålla förhör vid mer lämpliga tidpunkter. Kallelsen ska även skickas i god tid Lindberg, s Ekelöf m.fl., s Ds 1991:56 s. 30 och Prop 1993/94:24. s Lindberg, s Danielsson, s

25 Förfaringssätt som kan strida mot hänsynsprincipen är bland annat att sprida onödig uppmärksamhet eller kännedom om ingripandet Jämför JO 1968, s

26 Tvångsmedel i allmänhet I denna uppsats har begreppen tvångsmedel och straffprocessuella tvångsmedel använts. Båda hör till samma rättsområde och i vardagligt språk må de användas i tal för att beskriva samma rättsinstitut, trots den klara distinktionen dessa två emellan. För att förhindra eventuella förvirringar och kartlägga det straffprocessuella tvångsmedlet kroppsvisitation inleds en definition nedan. Definitionen tvångsmedel och straffprocessuellt tvångsmedel I RB eller annan lagstiftning finns inte definition av tvångsmedel eller straffprocessuella tvångsmedel i uttryck. Båda begrepp har dock en enhetlig innebörd som kodifierats i doktrinen och tillämpningen. Som tvångsmedel betraktas: ett direkt ingripande mot person eller egendom som företas i myndighetsutövning och utgör en form av intrång i den enskildes rättsfär. 30 Samtliga av dessa kritierer måste vara uppfyllda. Straffprocessuella tvångsmedel har en liknande men ändå särskiljande innebörd med ett visst antal kriterier som inbegriper straffrätt och processrätt i definitionen. Som straffprocessuelt tvångsmedel betraktas: andra åtgärder än straff eller sanktioner som har funktion i straffprocessen och är ett tvång mot den enskilde eller egendom Lindberg, s Ekelöf m.fl., s. 38 och SOU 1995:47 s

27 I denna uppsats likställs dock begreppet tvångsmedel med straffprocessuella tvångsmedel för att förhindra ordupprepning och förvirring. Tvångsmedelshistoria Året 1991 tillsattes Polisrättsutredningen för att kodifiera tvångsmedel varvid begreppets definition fastställdes 1995, liksom ovan beskrivet. Förutsättningen för någon åtgärd ska falla under begreppet tvångsmedel är att RF:s fri- och rättigheter eller andra instrument såsom EKMR som den enskilde egentligen skyddas av inskränks på ett rättfärdigat sätt. Ett tvångsmedel syftar dessutom till att vara en åtgärd som åstadkommar ett konkret, och inte endast ett rättsligt, resultat. Med detta avses att den enskildes konkreta förutsättningar i den fysiska världen ska påverkas, och inte endast en påverkan lagstiftningsmässigt. Utredningen konstaterade att denna påverkan måste medföra synbara eller kännbara verkningar. Samtidigt förnekas det att samtliga åtgärder som utgör ett intrång i den enskildes rättsfär är ett tvångsmedel, varför begreppet inte är så entydigt och avgränsat som det till synes kan tros. Insamlandet av information, skriftligt eller muntligt, kan inte i sig betraktas som ett tvångsmedel om det inte erhölls exempelvis genom beslagtagandet av en kroppsvisitation. Det är alltså själva beslagtagandet som faller inom straffprocessuella tvångsmedel. Detsamma gäller med förhörandet av vittnen eller andra misstänkta. Att hämta den enskilde till ett förhör genom polis faller däremot under åtgärden. 32 Ett omdiskuterat konstaterande av utredningen är att det straffprocessuella tvångsmedlet hemlig teleavlyssning inte ska betraktas som ett sådant på grund av att polisens informationsskaffande genom egna iakttagelser faller utanför tvångsbegreppet. Detta trots att det kan vara integritetskränkande och kräva lagstöd genom begränsningen av RF och EKMR (se nedan om samtyckesproblematik) SOU 1995:47, s SOU 1995:47, s. 139 f. 27

28 Myndighetsutövning Reglerna om tvångsmedel är i huvudsak ett handlingsmedel för myndigheter och myndighetspersoner. Enskilda personer 34 eller organ utanför myndighetssfären 35 är inte föremål för användning av tvångsmedel, med några få undantag. Åtgärden i sig måste alltså vara ett led i en myndighetsutövning och inte endast ett handlande av någon representant från myndighetssfären. Myndighetsutövning är ett förvaltningsrättsligt begrepp för sådana beslut och åtgärder som ytterst är uttryck för samhällets maktbefogenheter i förhållande till medborgarna. 36 Om exempelvis en polis vidtar åtgärder som ett led i en hjälpande och stödjande verksamhet, och alltså inte en myndighetsutövning respektive maktutövning mot en enskild, är inte detta att betraktas som ett straffprocessuellt tvångsmedel. Detta betyder dock inte att gränsdragningen är självklar, varför det finns utrymme för diskussion i detta ämne. 37 Tvångsmedelstyper I bland annat RB:s kapitel återfinns de straffprocessuella tvångsmedlen aktuella för denna uppsats. Straffprocessuella tvångsmedel är fyrkategoriska; de kan delas in i reella, personella, predurerande eller momentana tvångsmedel. Reella tvångsmedel inskränker förfogandet av egendom. Personella tvångsmedel inskränker den personliga friheten, såsom häktning och andra frihetsberövande av olika slag. Kroppsvisitation och husrannsakan blir präglas därför av både egenskapen från personella och reella tvångsmedel. Predurerande tvångsmedel är sådana som kräver ett särskilt beslut för att upphöra eller omvandlas till något annat tvångsmedel, exempelvis beslag. Momentana tvångsmedel avser tidsbegränsade inskränkningar av olika slag i den enskildes personliga frihet, exempelvis husrannsakan Rätten till envarsgripande sträcker sig till enskilda. 35 Tvångsmedlet hemlig teleavlyssning kan värkställas genom exempelvis teleoperatörer. 36 Prop 1988/89:113, s SOU 1995:47, s Westerlund, s. 6 och

29 Straffprocessuella tvångsmedel har som grundläggande syfte i RB att antingen underlätta förundersökning och rättegång. Alternativet är att säkra verkställighet för dom. Listan är uttömmande vilket betyder att åtgärderma är inte tillåtna att användas med andra syften än de uppräknade. Konsekvensen blir att RB:s regler inte utan uttryckligt stöd ger tillåtelse att använda åtgärderna i exempelvis syftet att förebygga brott. Dessa regler är menade att säkra utredning och lagföring av brottslighet som redan har uppdagats. Ett brottsförebyggande syfte skulle däremot avse det långsiktliga arbetet med att framtida brottslighet ska förhindras. Syftet med RB:s regler är heller inte att förhindra möjliga brott; det finns dock ett undantag med så kallade hemliga tvångsmedel för att förhindra särskilt allvarliga brott, vilket faller utanför uppsatsens ramar. Att förhindra brott avser åtgärder som används för att förhindra ett konkret vid planeringsstadiet straffbart brott genomförs eller ett vid försöksstadiet straffbart brott som påbörjats eller fullbordats. Eventuell brottslighet innan förundersökningsstadiet är inte heller föremål för straffprocessuella tvångsmedel inom RB, såsom brottsspaning (däremot finns PL i brottsförebyggande syfte). 39 Strffprocessuella tvångsmedel är inte heller tillåtna vid fiskandet av överskottsinformation i förhoppning om att få fram information om ett annat brott än vad det som har med förundersökningen beslut om tvångsmedel att göra. Inte heller får åtgärden användas som ett påtryckningsmdel mot den misstänkte elller någon annan i syfte att tvinga fram ett erkännande eller ett samtycke till en åtgärd under förundersökningen. 40 Polis och åklagare Vid brottsprevention och är det upp till polis i kombination med åklagare att bära det yttersta ansvaret för att bekämpa kriminalitet. För att öka effektiviteten använder sig åklagaren av polisens åtgärder i form av tvångmedel för att beivra, utreda och förhindra brott. Även att upprätthålla ordningen och säkerheten är polisens uppgift. Tvångsmedel kan ha att göra med att utreda en miljö eller en person i en viss situation, förbereda och bevisa information inför en huvudförhandling, men även användas som ett medel för att tvinga en tilltalad för att närvara på huvudförhandlingen. Dessa möjligheter för 39 Lindberg, s. 8 och Lindberg, s

30 polis och åklagare är alltså en förutsättning för en effektiv, laglig, brottsprevention och rättvis rättegång. Med anledning av dessa kritiska yrkesgrupper är därför brottsprevention en av de rättfärdigade begränsningar av de ovan nämnda fri- och rättigheterna som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. 41 Att ett tvångsmedel tillgrips är ofta en nödvändighet för att ett brott skall kunna beivras och reglerna om tvångsmedel är därför av stor vikt när det gäller effektiviteten i samhällets brottsbekämpning. Dock kan tvångsmedel vara djupt ingripande i den personliga integriteten. Samtliga tvång som genomförs av polismakten kan inte anses vara tvångsmedel; vapenanvändning, fängsel och åtgärder av denna natur är istället hjälpmedel för just tvångsmedel, exempelvis vid gripandet av en misstänkt. Diskussionen huruvida exempelvis hemlig teleavlyssning är ett tvångsmedel eller inte är dock inte enhällig i åsikter (se nedan om tvång och samtyckesproblematiken). Polisrättsutredningen svarar nekande till hemlig teleavlyssning, videoövervakning och liknande åtgärder som ett tvångsmedel, medan i RB:s 28:e kapitel inbegrips dessa som tvångsmedel. 42 Viktigt att poängtera är att tvångsmedelsanvändning kan ses som ett civilrättsligt avtal. Om polis eller ordningsvakter utför ett tvångsmedel måste åtgärden falla under samtliga ovannämnda principer och begräsningar, på grund av deras ställning som det allmänna. Det allmänna har dock inte exklusiv rätt att exempelvis kroppsvisitera. Det kan lika gärna vara ett civilrättsligt avtal med en krog och en gäst (som utförs av en entrévärd istället för ordningsvakt eller polis), eller mellan en privat arbetsgivare och arbetstagare. Där faller hela ovan redogörelse om den enskildes skydd mot kroppsliga ingrepp på grund av att motparten måste respresentera det allmänna. Tvång Rent generellt är ett tvång i praktiken när den enskilde är tvungen att lyda, underkastad, oavsett med samarbetsvilja eller inte. Däremot betraktas även exempelvis en hemlig teleavlyssning innehålla en form av tvång trots att den enskilde inte riktigt tvingats underkasta sig. Anledningen till detta är att så länge som grundlagsskyddet inskränks på något vis mot den enskildes vilja - eller åtminstone antas 41 Lindberg, s SOU 1995:47, s

31 vara mot den enskildes vilja. 43 Det är omdiskuterad huruvida vissa så kallade straffprocessuella tvångsmedel ska betraktas som som sådana på grund av avsaknaden av ett direkt tvång i förfarandet. I denna uppsats görs ingen djupdykning i ämnet, utan avser att endast belysa diskussionen. Polisrättsuredningen gör en distinktion mellan direkta och indirekta tvång. Exempel på den förstnämnda är beslag, husrannsakan, frihetsberövanden, kroppsbesiktning och den aktuella kroppsvisitation. Däremot, om den enskilde godtar och medverkar (läs underkastar sig) till den tvingade handlingen kan det bli tal om så kallade indirekta tvång. Indirekta tvång föreligger när det är möjligt att med en annan åtgärd än den planerade uppnå samma resultat och det saknas behov av direkta tvång. Att använda sig av reseförbud istället för häkning eller editionsföreläggande istället för beslag är exempel på indirekta tvång. Detta enligt utredningen, men inte RB, tyder på att en sådan åtgärd inte är just ett tvångsmedel. 44 Samtyckesproblematiken Frågan är då om den enskilde samtycka till tvångsmedelsanvändning. I praktiken är det inga problem att samtycka, men i juridikens värld måste ett antal faktorer tas med i diskussionen. Att den enskilde samtycker till ett ingripande innebär att han eller hon säger ifrån de grundlagsskyddade rättigheterna. Polisrättsutredning konstaterar att ett möjligt samtycke skulle strida mot hela tanken med grundlagsskydd och tvångsmedelsanvänding, men även att samtycket inte skulle ha någon rättfärdigad ställning när den enskilde befinner sig i underläge i förhållande till polis; samtycket skulle inte vara ett rättfärdigat samtycke när den enskilde känner sig tvungen (eller kan antas känna sig tvungen). Därför ska det inte gå att samtycka till kroppsbesiktning, husrannsakan eller kroppsvisitation. 45 Jämförelsevis kan inte heller den enskilde ge ett bindande erkännande i brottmål, vilket stärker argumentet för att inte acceptera ett samtycke gällande tvångsmedelsanvändning. Grundlagsskyddet leder dessutom till att skyddet mot kroppsliga ingrepp endast kan genom lag, vilket gör att tillämpningen måste också ske enligt detta lagstöd och inte genom ett samtycke. Om lagstödet för tvångsmedelsanvändningen i det enskilda fallet inte föreligger, men den enskilde känner sig tvungen att samtycka till åtgärden av någon 43 Bylund, 1993, s SOU 1995:47, s SOU 1995:47, s 143 ff. 31

32 anledning faller då hela poängen med grundlagsskyddet om det vore tillåtet att samtycka. Utöver detta finns det svårigheter med att kontrollera huruvida ett samtycke, oavsett form, verkligen har lämnats i fri vilja. I RB:s 28 kapitel 1 3 st om husrannsakan stadgas det dock ett undantag, nämligen att begäran om att åsamkas en husrannsakan är tillåtet. Här krävs det dock att den enskilde verkligen begär om en husrannsakan och inte endast är likgiltig till den med ett samtycke. 46 Förundersökningskravet Förutsättningarna enligt RB för att använda straffprocessuella tvångsmedel är en brottsmisstanke, vilket ansluter sig till en inledd undersökning. Även ett inledande beslut om tvångsmedelsanvändning leder till att en förundersökning inleds. Polis och åklagare är de som har behörigheten att inleda förundersökning och besluta om tvångsmedelsanvändning, enligt 23 kapitlet 3 RB. 47 Även i det efterföljande rättsliga förfarandet är åtgärderna tillåtna, men enligt den ovan nämnda behovsprincipen åtgärderna måste upphöras om utredningen läggs ned. Förutsättningen för att inleda en förundersökning är att det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats, enligt 23 kapitlet 1 RB. Egentligen faller under straffprocessuella tvångsmedel under rättegångsförfarandet i brottmål, men 23 kapitlet 16 RB hänvisar att de är menade för såväl förundersökning som rättegång; störst praktisk betydelse är under förundersökningsförfarandet. Det finns tre undantag mot huvudregeln att förundersökningskravet för straffprocessuella tvångsmedel enligt RB, nämlingen vid beslag, förhör samt brott inför rätten. 48 Dessa är dock inte föremål för djupare framställning under denna uppsats. 46 Fitger, Peter, Rättegångsbalken En kommentar (12 mars 2011, Zeteo). Kommentaren till 28 kapitlet Polisens användning av salivprov för DNA-analys, s Lindberg, s samt Polisens användning av salivprov för DNA-analys, s

33 Rättegångsbalken om kroppsvisitation Straffprocessuella tvångsmedel återfinns i den RB:s kapitel som är den centrala rättskällan över området. Många av av definitionerna, tillämpningsområdena, beslutanderätten och förfarande har varit oförändrat över åren. Däremot har rättsreglerna om kroppsvisitation förändrats både i definition och tillämpningsområde. Nedan är skrivet om de aktualla paragraferna rörande åtgärden och en beskrivning av rekvisit som är viktiga att förklara för att förstå innebörden. Betraktar man den svenska regleringen av tvångsmedel över tid kan man se några tydliga utvecklingstendenser. Under de senaste tio åren har det gjorts mer omfattande förändringar i RB:s regler om tvångsmedel är totalt under balkens första fyrtio år. Förändringarna avser en större befogenhet för de brottsbekämpande och i motsvarande uträckning inskränkingar för den enskilde. Reglerna har dessutom införts i lagstiftning utanför balken och därmed fått andra syften än endast lagföring av brott. De flesta regler som införs blir kvar, oavsett praktisk tillämpning eller inte. Endast ett tvångsmedel har mönstrats ur RB. 49 Proportionalitetsprincipen 28 kapitlet 3 a RB stipulerar den ovan nämnda proportionalitetsprincipen för att beakta art, styrka, räckvidd och varaktighet vid tvångsmedelsanvändning. Paragrafens ordalydelse hänvisar till husrannsakan, men enligt 28 kapitlet 13 1 st tillämpas denna princip även på kroppsvisitationer; detta gäller tillämpningen liksom verkställigheten av åtgärden. Enligt 2 st exemplifieras en del av principen genom att kroppsvisitationer av mera väsentligt omfattning ska utföras inomhus och i avskilt rum. För att ta lindra kränkandet av den enskildes integritet bör dessutom bör dessutom inte fler personer än nödvändigt närvara, enligt förarbetena. Fortsättningsvis är det även meningen att åtgärden, om möjligt, bör vidtas inomhus på en undanskymd plats SvJT 2007 s SOU 1995:47 s