- Ja det gjorde jag vill du bli så svara ja då får du gå ut ur fängelse.

Transkript

1 Jon fattade ingenting! Ja vill du jobba som polis? Frågade Ragnar. Jon svarade, jag vet inte och så kan jag inte så mycket om det. Ragnar sa till Jon att det inte var något problem för han kommer att lära sig ju. Ja jag får se sa Jon. Jon åkte till en bar. Han ringde till sin kompis Johan. Han svarade inte. Vad ska jag göra nu sa Jon? Han åkte hem. När han kom hem så var inte nyklarna där. Dom var i polisstationen. Han åkte till polisstationen. När han kom dit så var det stängt. Han blev arg. En person kom förbi. Jon gick och tog fram sin kniv. Och så skar han killen med kniven i magen. Han ramlade ner och så tog Jon hans plånbok. Och så gick han hem. Han tog sönder dörren och kom in. Nästa morgon när han vaknade så stod poliser vid honom. Dom tog JON till fängelset. Jon fick en ide dom sa att han skulle bli polis. Han ropade på polismästaren. - Han kom han sa du sa till mig om jag vill bli polis. - Ja det gjorde jag vill du bli så svara ja då får du gå ut ur fängelse. - Jon svarade jaja!!!! Kom ut Jon gick direkt ut han tog en cigarett och blev en polis senare kom ett meddelande att en kille ska bomba ett slott Jon det är din tur att dra. Okej jag drar nu. JON gick dit. killen hade en bomb han skulle tända den JON gick ett steg bak! //Jakob

2 Natten var mörk och kuslig. Mia skulle gå till Viola. Viola är hennes bästa kompis. Den kvällen var inte som alla andra. Kvällen var speciell på ett dåligt sätt. Klockan sju gav sig Mia iväg. Hon gick förbi den stora busken där Mia och Viola brukar plocka blåbär, och trädet de brukar klättra och hänga på. Hon gick på en stig. Bredvid stigen är allt övergivet, och ganska kusligt om kvällarna. Den tiden då Mia var 500 m från Violas hus, hördes det polisbilar, ambulans och till och med brandbilen. Mia ser en tjuv springa på väg rakt mot henne. Hon ser att tjuven har en kniv som håller på att ramla ur hans trasiga bälte. Tjuven springer och knuffar omkull Mia och tappar sin kniv så den går rakt in i hennes ben. Kniven går långt in i benet. Mia ser att tjuven springer in i mörkret och sen var han helt borta. Mia försökte resa sig upp och hoppade till Violas hus. Hon knackar och plingar flera gånger. Viola öppnar och skriker till. VAD HAR HÄNT!? En tjuv knuffade omkull mig och tappade sin kniv så jag skadade mitt ben. Kom in så ringer vi ambulansen. Viola tog telefonen och lite papper att torka såret med. Då smällde dörren igen, kan det vara han!? //Medina

3 Hon låg där död och blodig i lägenheten. Jag heter Adam Ericsson, jag är 16 år. Jag bor i Göteborg, vi är 4 i min familj, min mamma Marie hon är 40 år, min pappa heter Rikard och är 43 år. Min bror heter Eric, är 18 år han har en flickvän Sofie hon är 17 år. Men nu ska jag berätta en tragisk händelse i mitt liv. Jag hade en storasyster en gång, som ringde mig, jag svarade men hörde en man som ropade TYST!!! TYST!!! Flera gånger och Alicia då som skrek HJÄLP!!!! HJÄLP!!!. Jag blev jätte rädd så jag ropade på mamma och hon kom o fick höra vad som hände, hon ropade i telefonen vart hon var. Hon fick svar hon sa att hon var hemma hennes X-pojkvän. Vi skyndade oss ner till bilen och åkte till Alicia. När vi var framme klev vi ut ur bilen, och ser en mörk man som sprang men en blodig kniv i högra handen och i vänstra handen höll han en pistol. Vi skyndade oss in i lägenheten och när vi kom in gick vi upp en trappa upp, jag såg ett lila hår band som var Alicias. Jag gick och tog upp hårbandet. Mamma ropade kom hit Adam kom. Jag gick till mamma och hon sa titta, titta med rinnande ögon och hackig röst. Där låg hon alldeles blodig och liv lös i lägenheten. //Ida

4 Kapitel 1: Mörka händer. Inte nog med att det var motvind, nu började det regna också. Nicki suckade och drog fram sitt långa, svarta hår och hon började tänka, tänk alla andra som sitter ute i det här regnet dygnet runt. Nicki började sjunga på en låt som hon hade fått i huvudet och skuttade fram över trottoaren. Hon stoppade ner handen i sin ficka för att hon skulle ta upp sin mobil, hon märkte att den lilla Sony Eriksson mobilen inte låg där. Hjärtat började pumpa hårdare och fortare än vanligt och hon sprang hem. När hon kom in den ganska så tunna dörren kände hon lukten av mögel. Hennes mamma sa alltid att hon skulle ta av sig skorna med de sket hon i nu. Hon rusade upp för trappan och in i sitt rum. Hon lyfte på täcket, mattor, allt lyfte hon på och när hon stod utanför sitt rum och snyftade var det som att man hade vänt upp och ner på hela hennes rum. Hon sprang vidare till det svart, vita köket. Hon såg hennes mamma stå och laga mat samtidigt som hon viftade fram och tillbaka med sitt lika svarta hår som Nicki. Nicki fick ju inte gå in med skor så hon smög förbi mamma och letade på bordet, under duken och även de ställena som hon inte brukade lägga sin mobil. Nicki darrade och håret stod rakt upp på armarna, vad skulle hända om Nicki inte hittade sin mobil? Mamma vände sig hastigt om och Nicki dukade under bordet. Hennes mamma hade aldrig hunnit se henne. Nicki andades ut och hennes mamma vände sig snart om. Hon smög ut ur köket och hon sprang och letade överallt och när hon verkligen hade letat såg hela huset upp och ner vänt ut. Nicki beslöt sig med våta kinder att hon skulle gå ut och leta där hon nyss hade gått. När hon kom ut kände hon dugg regnet och mascaran rann från hennes blåa, tindrande ögon. Hon gick längst trottoaren. Hon kollade på alla ställena noggrant. Hennes kläder som brukade vara ganska säckiga var nu tajta och dyngsura. Till slut kom hon fram till en buske och hon gick nästan in i busken för att kolla om mobilen låg där. Plötsligt kom ett par stora mörka händer ut ur busken och drog Nicki baklänges. //Nora

5 Kapitel ett Larmet går! Rånarna har stora bagar med sig. Dom är fyra stycken rånarna har på sig rånarluvor. Dom tar alla pengarna och åker iväg. En polishelikopter är vid Banken. Polisbilarna kommer snabbt efter. Poliserna springer runt med ficklampor. Rånarna har ett hemligt ställe nära banken. Rånarna är jätteskakiga. Nästa morgon hade det skett ett mord. Rånarna är bara 3 stycken nu. Medan poliserna äter middag ska dom slå till igen och det gör dom Fast i en godisaffär. Dom skulle bara köpa godis för det är ju lördag! Men efter melodifestivalen ska dom slå till på riktigt i en smyckesaffär. Men då har det skett ett fel med rapporteringen så det är bara en polis som åker dit. Han går in. När han gått in märker han att det bara är han. Rånarna ryktar en pistol mot polisen. //Linus

6 Kapitel 1 - JOHAN! Ropade Mona. Jag hörde något nere i källaren! - Va! Sa Johan och gäspade. - Vi går ner och tittar sa Mona, Kajsen ligger trots allt där nere. De tassade försiktigt ner till källaren. Det var så mörkt och det susade alltid där och det är väldigt kallt. De gick in i Kajsens rum. Istället för att se Kajsen i buren i rummet var det en vass kniv. Johan och Mona är väldigt rädda av sig så de sprang upp till Mammas rum. - Mamma! Mamma! Ropade de. Kajsen ligger inte i buren det ligger bara en vass kniv sa Mona med tårar i ögonen. - Ta det lugnt sa mamma. Mamma tog på sig sina tofflor och gick mot källardörren och tände lampan i källartrappen. Plötsligt tittade mamma på Mona och Johan och sen klev hon in i Kajsens rum. Mamma blev skräckslagen när hon såg att istället för Kajsen låg en vass kniv. Mamma sprang upp för trapporna och slängde sig på telefonen. Hon slog snabbt 112 pip pip lätt det plötsligt hördes en röst. - Hej det är Lisa Karlsson - Hej det är Minna sa mamma, det är så att när jag gick ner till källaren i morse istället för min hundvalp Kajsen låg en vass kniv. - Oj, sa hon men hur ser hunden ut? - Hon är vit och är en spets. - Ok vi ska verkligen göra vårt bästa för att hitta Kajsen. - Hejdå sa de i kör. Samtidigt frågade Mona om hon och Johan fick gå till Felicia och Fredrik? Då sa mamma gör ni så. De tog på sig sina jackor och regn byxor för det regnade väldigt mycket. Hm utbrast Mona för sig själv. Jag är för lång för mina regn byxor så jag lånar mammas. De öppnade dörren och tog på sig sina cykelhjälmar och cyklade snabbt till Felicia och Fredrik. Felicia och Fredrik var ute redan Mona ropade FELICIA OCH FREDRIK! De sprang fort till Mona och Johan. Då berättade Mona att Kajsen är borta och att det låg en kniv i hennes bur istället för henne. Felicia tittad på Mona det kom en tår ner från kinden. - Jag som älskade Kajsen så mycket. - Titta sa Johan och just i samma ögonblick såg Felicia och Mona och Fredrik att i bilen där i bilen där borta såg de tydligt en hund som såg ut

7 //Emma som Kajsen och var blodig. De sprang efter bilen men den han redan åka i väg!

8 Kapitel 1 : Mössan. Det här var den första sommaren utan min bror Jocke. Dessa 3 veckorna hade varit häftiga att klara mig utan honom och så var det för hela familjen förutom min lilla syster som knappast fattade vad som hade hänt. Snälla Ally försök att gå till skolan idag Mm svara jag med tjurig röst. Första veckan hade jag inte orkat gå till skolan och nu de två andra hade jag gått några få dagar. Men det var väl lika bra att ge mig av till skolan idag för imorgon var det skolavslutning. Så fort jag kom till skolan kom Sabina springandes mot mig. Vi satte oss på en bänk längre bort, vi båda var tysta en lång stund. Din mamma kan ju bli berömd Sa hon och pekade på en kille i 9:an. Det knöt sig i magen på mig. Jag sprang bort och hukade mig bakom en buske. Sabina kom smygande efter. Vad gör du? Viska hon. Jag fick bara mer och mer ont i magen. Spionerar du på honom? Nej! Väste jag. Det är den Det är exakt den mössan som mamma hade sytt till Jocke när han var 15. Jag hade svårt att koncentrera mig under resten av dagen när alla tankarna flög omkring i huvudet på mig. Efter skolan tog jag och Sabina våra cyklar och cyklade upp till stallet. Vi var där en lång stund tills det började bli lite mörkt. Vi brukade alltid cykla så att vi var hemma innan mörkret hade lagt sig. Men nu verkade det som att Sabina inte brydde sig om att vara hemma i tid. kom Jag följde efter henne upp mot skogen. Jag gillar verkligen inte att gå i skogen när det är så här mörkt sa jag. kom igen det är inte långt kvar, håll dig till mig

9 Jag hade inget val så jag ökade takten utan att veta vart vi var på väg. Jag brydde mig faktiskt inte vart vi var på väg jag ville bara hem. Jag kollade mig omkring hela tiden, mina ben skakade och mitt hjärta slog fortare. Det blev kallare och kallare. Vi är framme nu Ally! Jag slängde mig på marken och tittade upp mot himmelen, den var mörk och stjärnorna satt tätt vid varandra. Jag ställde mig upp och mina ben kändes som gelé. //Filippa

10 Anders åkte hem från jobbet. Han är polis. Han är 35 år och har fru och ett barn, han bor i ett hus med en basket plan på baksidan. Men när han satt i bilen och körde hemåt såg han en maskerad man koma ut ur skogen. Han undrade vad det kunde vara, men han fortsatte hem. Hemma pratade han med sin familj han sa att de skulle vara försiktiga. Nästa dag var hans kollega inte på jobbet han undrade var han kunde vara, han åkte till kollegans fru och hon sa att han inte kom hem dagen innan. Anders åkte runt och letade, han var i parken på hotellet och i skogen. Det var tyst i skogen man hörde varje steg han tog, när han precis såg någon hörde han i sin radio att det var ett rån i stora banken han åkte dit. Efter rånet åkte han till stationen och klurade, till slut kom han på att det var ett mord, han letade efter liket bland stora björkar han kände e fräsch lukt vinden ven bland trädkronorna. Men han kände någonting under fötterna. H an grävde bland löven och hittade kollegan, han tänkte vem kan det vara? Han åkte hem till kollegans fru och berättade de dåliga nyheterna. Senare åkte han hem, vid middagsbordet pratade hans dotter om skolan och hon frågade om Anders kunde koma och berätta om sitt arbete. Nästa dag åkte han och berättade om sitt jobb. Han sa att om något av barnen viste något om mordet så kan de koma till polisen och berätta alt de vet. Några dagar senare kom ett barn till Anders och sa att hon såg en maskerad man som hade en spade. Okej sa Anders och gav lite pengar till barnet som belöning. Anders åkte en sista gång till skogen han hörde någonting men vad kan det vara tänkte han. Det är nog mördaren - Hallå vem är det? //Albin

11 Hon försvann! Jag kunde inte sova. Mardrömmen hade väckt mig igen, men den här gången var den inte lika läskig. Jag gick in i en mörk skog, det var helt svart. Jag kom längre in i skogen, där stod en man med svart kappa, han hade händerna i fickorna. Han kom närmare mig, han tog upp en kniv och skar upp min hals. Jag somnade om igen. Jag vaknade kl 7 på tisdags morgonen av att min store bror Simon kom in och hällde iskallt vatten på mig. Jag skrek till och hoppade upp ur sängen och slog till honom på armen. Då började han skratta ännu mer så att han ramlade ner på golvet med händerna för magen. Jag gick över honom och gick ner och åt frukost. Efter en stund kom Simon ner, han skrattade fortfarande. Jag gav han en lång blick och tänkte att detta skulle han få igen för. När jag hade ätit klart, gick jag upp till mitt rum och tog på mig min vita blus och ett par ljusa korta jeans. Jag sminkade mig och borstade mitt långa nästan vita hår. Simon kom inrusandes på mitt rum med Göteborgs Posten i högsta hugg. Han kastade den i famnen på mig och sa Läs på första sidan!. Det stod: I Göteborgstrakten finns det en man som kör en vit Volvo och han följer efter barn vid Ekens skola. Mannen som kör Volvon frågar barn om dom vill ha skjuts till skolan. Polisen har försökt att få tag på mannen. Men dom har inte fått fram någon mer information för tillfället. Jag blev rädd, riktigt rädd. //Emilia J

12 Stölden på Tisselvägen 12 Påsen på styret studsar mot benet när jag cyklar. Hennes pappa hade bakat bullar och saft. Det ska Klara och jag äta på stranden. Jag ser bakom sig där står pappa och pratar med våra grannar. De ska resa bort över veckan. När jag kommer till stranden sitter Klara och rotar bland hennes grejer. Jag ropar till Klara och hon vänder sig hastigt om. Klara ropar tillbaka glatt. Jag vinkar och låser cykeln. Jag tar påsen och går ner till Klara. Jag och Klara börjar prata om massa olika saker som ska hända under lovet. Klara och jag går ner till vattnet. Det är inte så många på stranden bara några få barn familjer. Solen står ändå högt upp på himlen. Vi hoppar i. Båda skriker till det var iskallt i vattnet så det förklarar varför nästan ingen är här. Vi går upp och sätter oss på handdukarna och mumsar på bullarna pappa skickade med mig. Det mörka håret skvätter i ansiktet när jag cyklar ifrån Klara. Jag tar en genväg genom skogen för att hinna till middagen. Efter att jag cyklat halva stigen såg jag något framför mig. Jag blev så rädd och tvär bromsa. Jag var nära att flyga av cykeln. Framför mig stod en ekorre. Jag pustade ut och fortsatte att cykla hem. Skymningen föl över himlen och jag ökade tempot. När jag kommit till min gata var det mörkt men ljusen från husen lyste upp vägen. Pappa och bröderna var säkert i kiosken. Det lyste hos våra grannar fast de var inte hemma. De måste ha glömt att släcka. Jag parkerade cykeln på gräsmattan. Någon snokade i grannarnas hus. Jag gick närmare när jag plötsligt hörde polis sirener. Skuggan i huset vänder sig hastigt om och tar något. Jag smyger till bakvägen där köksdörren står öppen. Jag smyger ditt för att stänga in tjuven men då dyker han upp. Jag blev upptäckt och sprang snabbt tillbaka. Tjuven springer vad han kan. Jag ser tydligt att det är. //Jonna

13 Flickan låg där på busshållsplatsens bänk, livlös och blodig. Flickans hår lyste som en lampa i mörkret. Jag kände igen henne på något sätt, men jag kunde inte sätta minnet på vart jag sätt henne. Jag rörde försiktigt hennes ansikte, huden var otroligt blek, hennes ögon glittrade fast hon var död. Det såg ut som om flickan var i min ålder. Flickans läppar var blå lila. Tänk om hon hade frysigt till döds Nej, det hade hon såklart inte hon var ju blodig så mördad har hon tyvärr blivit. Jag kände hur gåshuden sakta radade sig upp på mina tunna armar. Jag var rädd riktigt rädd, jag önskade starkt att allt var en dröm, en mardröm. Mitt svarta långa hår blåste skönt i vinden, jag älskade den känslan ibland kunde jag till och med tycka att det var den bästa känslan i hela stora värden. Jag drömde mig bort en stund, det varade kanske i 2 minuter eller kanske 3, sedan var jag tillbaka i verkligheten igen. Jag vände mig sakta om, sneddade lite på huvudet och såg hur flickan låg där på bänken, inombords kände jag mig otroligt dum och elak. Men om jag skulle ringa polisen skulle dom säkert tro att det var jag, för jag har en väldigt dålig backrund. Och jag vill verkligen inte att dom ska tro det. Jag började sakta gå hemåt med darrande ben för det jag precis sätt. Jag vände mig om en sista gång, jag blev helt förskräckt flickan låg inte där på bänken hon var

14 spårlöst försvunnen. Som den där lilla flickan på nyheterna igår, flickan på nyheterna var bara 4år när hon försvann föräldrarna hade lämnat henne själv i hennes rosa änglarum i kanske 3-4 minuter. När de kom tillbaka för att hämta sin lilla söta dotter. Var hon borta men fönstret var öppet så någon hade klättrat in genom fönstret och sedan klättrat ut med flickan och försvunnit in bland folkmassan. Idag har den lilla flickan varit borta i 5 hemska år. Jag tänkte efter en stund, flickan på busshållsplatsen var otroligt lik den lilla flickan på nyheterna. Jag kom tillbaka från alla mina konstiga tankar och började springa, mitt hjärta dunkade dubbelt så fort som det egentligen skulle. Plötsligt var jag tillbaka i mitt rum igen. Jag tog av mig skorna sedan slängde mig på sängen, och somnade. Nästa dag när jag vaknade var jag svettig, väldigt svettig. Jag reste mig upp ur sängen och gick sakta ut från mitt rum och gick in till badrummet. Jag satte på kallvattnet i kranen. Sedan fyllde jag händerna med kallvattnet och skvätte upp det på ansiktet. Och sedan torkade jag händerna, när jag var klar och skulle vända mig tyckte jag att jag skymtade något i spegeln. - Hej Laura! //Moa

15 Nej pappa skriker Felicia! Hon ser sin pappa ligga där på gatan i månskenet. En man springer därifrån. Pappa blöder. Vad ska jag göra tänker Felicia. Hon börjar gråta. Jag måste ringa polisen. Jag är rädd! Hon ringer sin moster Kristin. Kristin- Hej det är Kristin. Felicia- Kom fort pappa är död. Vi måste ringa polisen. Kristin - Va? Jag kommer så fort jag kan. HEJ DÅ. Det tog några minuter för Kristin att komma. Äntligen är du här. Sa Felicia. Felicia- Såg du pappa? Kristin- Nej jag kom från andra hållet Felicia- Ring polisen! Kristin- Okej!!! Kristin tar upp telefonen och ringer.

16 Polis- SOS alarm vad har inträffat? Kristin- En man har blivit mördad!!! Polis- Var är du? Kristin- på ringvägen 4. Polis- vi kommer på en gång. Kristin - Tack! Hej då Kristin la på luren och sa att polisen var på väg. Felicia kände sig lite lugnare. Dom går ut för att möta polisen så att de vet vilka det är som ska prata med. När polisen kommer så går Kristin fram till polisen och börjar prata på än gång. Felicia går en bit bort det tar en stund innan Kristin kommer. När hon äntligen kommer så säger hon den information du gav var till stor hjälp för polisen. Dom ska försöka hitta mördaren som dödade din pappa. Nu när allt det här har hänt så ska du få bo hos mig ett tag. Bra då åker vi nu då. Jag vill inte vara kvar här längre. Det tar ett tag innan de är framme. När de kommer hem så går de och lägger sig på en gång. Nästa dag då polisen kom så började vi prata på en gång när klockan var 6 var polisen tvungen att ge sig av när polisen hade åkt ringer det på dörren. Utanför dörren står någon jag känner igen det är MÖRDAREN!!!!! //Emilia L

17 Någon jagar mig jag springer och springer! Åh nej han har mig! Polly går till skolan i god tid. Hon ser inte Hanna någon stans. Hon har väl redan gått till skolan. Ta upp era matte böcker säger fröken. - Fröken är Hanna sjuk? - Jag vet inte Polly, ingen har hört av sig. - Hej Lisa har du sätt Hanna i dag? - Nej det har jag inte jag trodde du visste. Hon är väl sjuk eller något. - Ja, du har nog rätt. Fristen vill du följa med till kojan efter skolan? - Mm, okej! Efter skolan gick Polly och Lisa till Kojan. Den här kojan byggde Polly och Hanna när de var små. Hanna sa att Polly inte fick vissa den för någon. Men nu är ju Hanna inte här. - WOW! Va fin koja. - Ja visst är den. Den var inte lätt att bygga. Kom så går vi in. - Okej! WOW den var är jätte snygg var fick ni alla saker ifrån? - Lite är Hannas lite är mitt. - Har ni någon mat? - Nej, tyvärr! Lisa skar sig på något det blödde mycket. Det fanns inget de kunde täcka över såret med. Plötsligt hörde Polly något i busken! De tittade ut genom fönstret de ser inget i busken! Lisa frågade Polly om de kunde gå där ifrån? Polly sa du kan

18 gå jag stannar! Lisa sprang skrinnande där ifrån! Polly sa för sig själv hon blir ju rädd för allt hon ser eller hör. Polly kände något på sin hand det var en kniv! Aj min hand! Mördaren sa till Hanna nu gick din vän nu kan jag börja. Hanna sa till mördaren innan du börjar har jag en sak att säga! Hanna sa jag kommer inte på något! Mördaren sa du slösar bara på min dyrbara tid! Hanna frågade mördaren får jag fråga en sak? Vad då sa han? Hanna sa, varför vill du döda mig egentligen. För ett år sen var jag och din mamma ihop sen gjorde hon slut för ingen tig för det ska jag hämnas. Jag ska ta ifrån det som hon älskar allra mest. Dig! Hanna sa argsint du vill döda mig bara för min mamma gjorde slut med dig. Fy vad hemsk du är! Hanna tog kniven som mördaren skulle döda henne med och sa om du ska döda mig kanske du behöver din hand! Mördaren förstod inget men rät var det så var hans hand borta. Hanna hoppade ut genom dörren och sprang i väg. Efter en liten stund kände hon att sin fot gjorde ont men hon fortsatte. Sen kunde hon inte springa mer hon la sig ner då kom mördaren och släpade in henne i kojan. Mördaren sa till Hanna att det var hennes tur. Hanna försökte dra sig undan men det var för sent. En dag senare. Polly kom gående och såg Lisa hon gick fram till henne och sa tack för du lämnade mig i går det kommen kniv genom fönstret och träffade min hand. Va sa Lisa förvånat du sa ju att jag kunde springa där ifrån! Hanna sa ledsamt: ja jag vet men jag trodde du skulle stanna. Lisa sa nu glömmer vi detta. Okej sa Polly. Fristen sa Polly kan du följa med till kojan i dag jag glömde min schal där. Nej jag går aldrig ditt igen. Jaja jag går väl ditt själv då. Polly gick ut genom skolans dörrar och sa hej då till Lisa. Polly sa för sig själv vad stökigt det är här. Polly klev igenom dörren och såg: Det ligger ett lik i kojan! //Evelina

19 HUVUDJÄGAR N Jag var med i armén i minst 30 år sa jag 10 minuter innan det fruktansvärda hände. Klockan slog 12:01 jag svettades. Jag var tvungen eller var jag verkligen det. Det var inte meningen men på något sätt kändes det bra. Jag hade aldrig haft så tråkigt i hela mitt liv. Men om tio minuter skulle min syster dö. Det gick så fort jag hann inte. Jag hörde ett skrik och en dörr som smälldes igen. Jag frågade fröken var Sophie var och hon sa att Sophie hade sagt att hon var tvungen att kissa men det var 30 minuter sen. Jag går och leta, sa Jocke. Sen hördes det ett till skrik. Nu gick hela klassen och tittade. Vi letade från toalett till toalett. Tillslut fanns det bara en toalett kvar vi såg en röd vätska det kändes som om en stor fläkt blåste mig i ansiktet. Vi öppnade dörren och där låg dom hållandes om varann utan huvuden //Elias

20 Kapitel 1. Avskurna händer och brännmärken. På alla löpsedlar som satt utanför kiosker och affärer stod det: LIK HITTADES I BRUNN eller BARN HITTADE ETT LIK I EN BRUNN. Ester hade ett exemplar av varenda tidning hemma som handlade om mordet på den 75-årige mannen som hittats död i en brunn. Brunnen mannen hade hittats i låg en kilometer ifrån staden. Ester kollade klockan och snabbade på stegen. Snart fick hon syn på busshållplatsen och till sin lättnad hade bussen inte kommit än. Hon anslöt sig till resten av människorna som också stod på den smala trottoaren i väntan på bussen. Det var en kylig men uppfriskande vårmorgon. Det gjorde inte Ester något att bussen var fem minuter sen, som en äldre dam hade påpekat. Särskilt inte när solen faktiskt sken på dem. Hon försökte strunta i att stressade människor rusade förbi henne med svettpärlor som sipprade ner för pannan. Då svängde en blå buss in och Ester och resten av folkhopen trängde sig in i bussen. Ester pustade tacksamt ut när hon fick se att bussen inte var lika fullproppad som vanligt, men det stank svett. Hon fäste blicken på en plats längre bak i bussen och gick för att sätta sig där. Då hörde hon någon ropa på henne. - Ester! Hallå! Ester kunde känna igen den rösten var som helst. Hon vände som om och fick syn på Hilda, hennes arbetskamrat, som vinkade åt henne att sätta sig i sätet bredvid. - Jaha, så du tar bussen, sa Ester och damp ner bredvid Hilda på det slitna röda sätet. - Ja, svarade hon och rynkade på näsan. Hemsk är var det är. Trångt och svettigt. Och som det luktar!

21 - Det brukar vara trängre, upplyste Ester och suckade. Men, fortsatte hon, jag skulle knappast tro att du åker buss frivilligt. - Det gör jag inte heller, vår bil funkar inte. Det är något fel på motorn. Ester nickade. Hilda och hennes man Johns bil hade krånglat länge, så det var ingen överraskning. - Men har du läst Brottskuriren? frågade Hilda ivrigt. - Nej, vad står det? undrade Ester nyfiket. Ester harklade sig och läste ur tidningen som låg i knäet på henne: Polisen berättar att den 75-årige mannen som hittades mördad i helgen hade ett brännmärke format som en hand i pannan och ett svart bandage snurrat runt sin högerhand. När polisen tog av bandaget, kunde konstatera att handen var avskuren. Mannens hand blev säkert avskuren efter han dödats, brännmärket kan vi inte säga någonting om än. Vi vet att mannen dog av ett kraftigt slag mot bakhuvudet, förmodligen med en sten, säger poliskommissarien Peter Snutsson. Polisen berättar att de ännu inte har några misstänkta. - Ruggigt! sa Ester - Minst sagt! Att skära av en högerhand sjukt. Ester tittade ut genom fönstret. De åkte förbi den gamla fabriken som en gång tillverkat strumpor med halkskydd, men eftersom halkskyddet var så klibbigt fastnade man i golvet hela tiden och kunde inte komma loss, så därför köpte ingen strumporna och fabriken lades ner. Nu var den stängd och öde. Den var stor, grå och liknade en gammal borg. På den lilla parkeringen bredvid låg där en vält soptunna, annars var den också öde. Ester visste att det inte var så långt kvar till jobbet, eftersom fabriken låg nära elgiganten. Hilda hade också märkt det för hon pustade ut och sa: - Snart framme, tack och lov! Ester nickade.

22 Förresten, fortsatte Hilda. Tror du det kan röra sig om en sekt? Du vet, om mordet, tillade hon när hon såg Esters undrande min. - En sekt? Nja, sa Ester. - Men tyckte du inte att det lät som en ritual? Brännmärken, en avhuggen hand och allt det där! Ester skrattade till. - Du kanske borde jobba som detektiv istället för telefonist, skämtade hon. - Kanske det. Då stannade bussen och Hilda och Ester reste upp. De hade åkt in till centrum och där var det full trafik. Sedan började de gå mot Elgiganten som låg en bit ifrån. Dörrarna gled åt sidan när de klev in i affären. Det hade inte kommit så många kunder ännu, men de såg Clas, en säljare som stod och log så det såg ut som hans ansikte skulle gå mitt itu medan han pratade med en kund. - Så jobbigt att behöva le sådär hela tiden! Sa Hilda utan medkänsla. - Men vi måste låta glada och positiva, påpekade Ester. De gick in genom en dörr där det stod ENDAST PERSONAL och sedan in genom en annan där det stod TELEFONIST. Rummet var ganska litet och hade kala svarta väggar. De satt redan två telefonister vid var sitt kontrollbord med hörlurarna på och pratade med några missnöjda kunder. - Dags att låta glad! Gäspade Ester och satte på sig hörlurarna och satte sig ner. Efter två timmar var det dags för rast. - Hänger du med och tar en kaffe? Undrade Hilda och rättade till glasögonen, Ester tänkte precis svara ja innan hon kom på vad hon skulle göra. - Nej, jag ska hälsa på mamma på servicehemmet, sa hon.

23 - En annan gång! sa Hilda och Ester nickade. Det var blåsigt ute och Esters mörka hår blev snabbt rufsigt. Som tur var skulle hon inte behöva gå långt. Servicehemmet Tulpanen låg bara några hundra meter bort. Tur det, tänkte hon och svepte kappan tätare om sig. Det fina vårvädret från i morse var bortblåst. Snart fick hon syn på det gula stora huset och skylten: SERVICEHEMMET TULPANEN. Hon skyndade sig mot ingången och klev in i huset och gick mot kvinnan i disken, - Hej, sa Ester. I vanliga fall brukade en ljushårig man med gråbågade glasögon sitta i receptionen men nu satt en ung tjej där i stället. Den unga tjejen tittade inte upp utan stirrade in i datorskärmen. - Hej, svarade hon. - Jag ska besöka Ingrid Svensson. Tjejen tryckte på några tangenter. - Ditt namn? Undrade hon. - Ester Svensson. - Du är inte inskriven, så du har ingen besökstid. - Besökstid? Undrade Ester. Förr var det bara att besöka. - Men nu har det blivit hårdare regler, sa tjejen kallt. Så du får boka in en annan - Du behöver bara ge oss fem minuter, avbröt en bestämt gammal röst. Ester vände sig om och log mot den gamla gråhåriga kvinnan. Tjejen vid disken såg ogillande ut men nickade när hon mötte Esters mammas blick. - Fem minuter, inte mer.

24 - Vad ville du tala om mamma? Undrade Ester någon minut senare, där de satt i soffan i Ingrids lilla, kaffeluktande lägenhet. - Du har väl läst tidningen? Svarade hon. - Om mordet? Undrade Ester. Ja, det har hela stan! - Du Du har väl inte fått reda på vem som är mördad? Ingrid såg blek ut när hon frågade det. - Nej. Dom skriver inte det i tidningen. Borde jag veta vem som blev mördad? Ingrid suckade igen och torkade bort en tår ur ögonvrån. - Mamma! Vem är du som har mördats? Undrade Ester oroligt och grep tag om hennes mors smala handled. Vem har blivit mördad? Upprepade hon när hon inte fick något svar. Ingrid vände sig om och såg in i Esters bruna mörka ögon med sina egna rödgråtna. - Din morbror, sa hon. //Stina