Colorado Aug 2007 på MC.

Transkript

1 Colorado Aug 2007 på MC. Lördag 11 Aug. Söderhamn-Arlanda-London-Denver. Äntligen på väg efter månader av mail från Tomas som planerat denna resa. Frågorna har varit många, vilken cykel blir det, försäkring hur fungerar den, körkort räcker det med ett svenskt eller skall det vara internationellt? Vad kostar detta äventyr tro? Planeringsmöte på Mobygdegård för oss som bor i Söderhamn nån vecka före. Hur gör vi med packningen, Mc-kläder och hjälmar. Tomas rekomenderar en väska som många köper och även ett speciellt lås som tullen i USA kan öppna. Kartor och roadbook allt fixar han.packningslista på fyra A4 sidor och på sista raden "ta inte med för mycket"!! Avresa från Söderhamn den 11 augusti med Westerbergs buss. Ut på E4 och vi passerar Dragon Gate i Älvkarleby som ser ut att bli en imponerande anläggning. Tomas delar ut en mapp åt oss var med rutter och kartor och övrigt material. Lars- Göran vår chaufför stannar 10 min vid Tallskogen och vi får rasta. Sedan vidare till Arlanda och incheckning, den automatiska fungerar inte fast vi får hjälp av personalen. Vi var 13 stycken från Söderhamn och på Arlanda ansluter nästan alla andra. En grupp har åkt någon timme före oss, de skall inte till New York på hemresan så de har en annan flight. Hela gruppen består av 34 personer. När vi passerat säkerhetskontrollen och sitter och fikar kommer Tomas, ser han inte lite trött ut stackarn? -Han har ju ett stort ansvar som reseledare/planerare och allt i allo. En uppgift som han sköter utomordentligt bra! Nu befinner vi oss över Danmark på feet i en A 319 Airbus. Hastighet 508 miles/h. Vi är på väg till London Heatrow för mellanlandning och sedan till Denver. Försöker att lära mig namnen på alla 34 i gruppen och jag kan 22. Nöjd! Kollar runt i planet och ser att Olov sover... -känner att den lilla vinflaskan jobbar för fullt med mig som flygvärdinnan kom med! Måste ätit för lite. På Heatrow väntar vi en dryg timme men det fungerar bra. Blev lite stressad då Birgitta slank in på damrummet och hon kom ju aldrig ut... Vi hann precis med shuttle"n innan den gick till terminal 4. Ombord på planet en Boeing 777 finns en display på alla ryggstödet med alla faciliteter. Bla är det 7506 km till Denver vilket tar ett tag. Har fullt upp med att kolla en Elvisdokumentär på "min" display och på Johan"s "Spiderman" samt Birgitta som kollar på en film om HD och blir imponerad. Snacka om att byta sida fort från "Winge" till HD, jag menar även om vi skall hyra en Electra så får man väl tänka på Wingen hemma i garaget! God mat på planet och Birgitta får alltid två flaskor av allt hon beställer, nu var det två Cognac!! Klockan är åtta hemma i Söderhamn och Crusingen har börjat...attans att man missar den! 1

2 Nu har vi kommit till Minnesota s luftrum och försöker att fylla i immigration och custom/border handlingar för att komma in i USA. De är noga med att det blir rätt sägs det. Två timmar kvar till landning. Olov loosade en sko när han gick ur planet annars klaffade all kontroll bra och bagaget var det bara att hämta. Sedan blir det foto och fingeravtryck när vi passerar kontrollen. Vi hämtas av hotellets schuttlebus och träffar resten av gruppen som flög med ett annat plan. Roligt att träffa Herbert igen, han var med på vår resa ifjol genom gamla Öst-Europa. -Dagens Tomas; -jag är nöjd med allt, det har klaffat med flyg och transfer i London, komforten har varit mycket bra trots lång flygtid och alla har fått sitt bagage vilket jag nästan inte trodde. Lite trötta är vi men i morgon är det en återhämntningsdag, vi skall bara hämta cyklarna och vila. Vi är många så det blir nog något problem som skall lösas men det fixar vi för sammanhållningen i gruppen är bra. I övermorgon bär det i väg upp till Mount Evans 4300m. Söndag 12 Aug. Denver. Upp och äta frukosten som var god typisk Amerikansk. Sedan transport till Tour Bike och hämta hojarna. Där stog han, Harley Davidsson Elektra Glide. Jag kollar; ingen stero,farthållare, ryggstöd, intercom Ducce-service, gashantaget kärvar! Det känns helrätt med monterad Gps, Garmin 2730 som jag skall försöka lära mig och lägga in kordinaterna som jag har med mig hemmifrån. Provkörning och tankning, sedan GPS-jobb. Senare gick Birgitta och jag gick till ett köpcenter som hade allt men man kan förundrades över vilken orationell kassahantering det är. En Svensk rationaliseringskonsult skulle göra underverk här. Kvällsmöte och middag men först en öl vid poolen, det är väldigt varmt. Möte och information av Tomas för morgondagen. Vi har även en följebil som Conny kör och som passagerare Pontus som är läkare. Sedan gick Leif, Olov (som nu fått tillbaka sin sko), Stickan, Birgitta och jag till "Famousq Baes Bar BQ och äter fantastiskt goda grillribs. Jag frågar Stickan vad han tycker om resan och han säger att; "- Vi har ju för f-n inte kommit iväg än". 2

3 Måndag 13 Aug. Denver-Estes Park Klockan är 4.30 på morgon och den skall inte ringa före 6.00 och man är ju klarvaken... - äntligen ringer den, upp och ät frukost så att vi kommer i väg! Alla är tidiga och vi vill iväg. Gps"en lägger av då och då för att starta om igen. Extremt irriterande då man har fullt upp med huvudräkning mellan miles och kilometer. Vi är på väg upp till Mount Evans (4307 m.ö.h). Den högsta asfalterade vägen i Nordamerika.. Öppen bara 40 dagar, (juli-aug). 10 mil har vi upp dit. Bra väg tills vi kommer till "road damage motorcycle extreme caution" vilket var bra varning för halva vägen bestod av ett meterdjupt gupp! Alla tog det lugnt där så det gick bra. Hade inte väntat mig så stor vägskada trots skyltningen. Det känns att luften blir betydligt kallare ju längre upp vi kommer men det är strålande sol från en klarblå himmel. Otroligt landskap hela vägen upp och vilken utsikt! Ser nån slags jordekorre och bergsgetter som klättrar och de har inte hört talas om någon tyngdlag inte! Fortsätter sedan ned och fikar på en "turistfälla" men det var ok! Servitrisen berättar att i går hade en mc krarschat i vägskadan och han blev hämtad med helikopter. Harley"n funkar bra men jag saknar ryggstöd och intercom. Faktiskt inga besvärande vibrationer när man kör, men på tomgång händer det saker... - ljudnivån är dock så hög att jag stoppar in hörselproppar. Birgitta kollar Harly n uppe på Evans-passet Dagens lunch på en typisk Amerikansk restaurang i Nederland, vi serveras av en tjej från en by i närheten med 11 fastboende innevånare på vintern. Country musik och Buffalo-Bill miljö. Det var i dessa trakter som han jagade Buffel på sin tid. Vi beställer naturligtvis Hamburgare alla. Övernattar på kvällen i Esters Park. Det blev 28 mil. Tisdag 14 Aug. Estes Park-Aspen. Solen skiner som vanligt, vi tankar och åker, väldigt varmt. Passerar "Trail Ridge Road" och "Milner Pass" ( 3279 m.ö.h), vägstäckan är känd som en av världens vackraste i Rocky Mountain National Park. Lunch i Granby med Hillivi och Leif samt Ulf och Lena samt Herbert. Han vill åka iväg och fotografera där hans son arbetat och drar iväg lite tidigare. Vi skall träffas på "Bethoud Pass" bestämmer vi. Vi drar och jag ser att den gula motorvarningslampan tänds ibland men allt funkar! Herbert kommer ikapp oss tidigare när vi rastat och tur är det för vi hittar ingen skylt med "Bethoud Pass". Vi gör en avstickare i staden "Leadville" och tittar på gamla stadskärnan. Ett hus har ett staket som består av skidor som är vertikalt uppställda!! Upp till "Independence pass" ( 3687 m.ö.h) smalt och brant och det kommer skapligt med regn. 3

4 Kommer ner till Aspen, namnet efter trädet Asp som det är gott om här. Aspen är en berömd skidord i Pitkin Country. Bor på Inn at Aspen fint hotell med varma utomhusbad som är helt perfekt efter lite kalt regn. Märkligt med alla duschar här och även nere i Europa, alltså ingen termostat utan två rattar som skall ställas in. Måste var nåt för Gustavsberg, IFÖ eller Mora att sälja in. Birgitta köpte en flaska vin och jag tar fram min multitång från Claes Olsson, men den har ingen vinöppnare! Märkligt! Nåväl iväg och låna en Det blev 37 mil. Onsdag 15 Aug. Aspen-Gateway. Frukost på Hotellet i Aspen. Vi bor sa att vi har poolen mellan oss och skidbacken. Den klipps så den ser ut som en gräsmatta. Tittar åt vänster så ser jag en hästinhägnad med ridhästar. Några av vår grupp är på väg att åka men Stigs cykel startar ej. Jag går fram och tänkte skjuta igång den men jag ser varför den inte startar och så sätter jag knappen på "run" och vips så startar HD"n... -Var du nervös Stig! Vi packar och åker in till Aspen och tankar. Fortsätter färden och stannar till i Redstonedalen som namnet antyder skiftar i röd morän eller liknande. Oerhört vackert landskap. Färden går vidare upp till "McClurePasset" på (2669 m.ö.h). Det är tre damer med respektive och Herbert i vår grupp. Hur har resan varit hittils Herbert? - En mycket trevlig resa med många intryck och vackra intryck, bästa resan hittils som Tomas ordnat, säger Herbert. Nästa år föreslår jag Nya Zeeland! Nu kommer Tomas, Urban och Lars- Göran och ansluter till vår lilla rast. Det har flytit på bra säger Tomas, tjatigt på Highway"en bara men nu blir det bara bättre bättre. Lite regn i går men så är det. När vi fikat åker vi en miles och stannar för Tomas har parkerat och vi står och pratar, tittar upp på vägen och ser en svartbjörnsunge som springer över vägen fem meter framför oss och in i skogen. Häftigt att se en björn! Amerikanarna kommer med sina husbilar och efter har dom personbilen på släp med en typ av triangelkoppling som gör att bilen hänger med och självstyr. LarsGöran har sett en Husbil som har en Hummer efter!! Det är varmt, mycket varmt och vi rullar på till lunchen som intas på en traditionell Amerikansk bar. Hamburgarna är helt ok. 4

5 När vi skall åka kommer tre äldre gentlemen som är ute med sina gamla Fordar -26 i vad som hemma beskrivs som ordentligt bruksskick. De skall tydligen åka långt för de har reservdelar med sig. Jättetrevliga som alla andra! Efter en timmes körning på raka Highway"s där man inte ser slutet stannar vi. Lars-Göran s BMW behöver servas, kedjejusteringen har lossnat och Herbert har värsta tången med alla verktyg så det ordnar sig. Undrar om det var vinöppnare på den tro? Vi fortsätter till "Rim Rock Drive", (2024 m.ö.h) i "Colorado National Monument" nedanför staden Grand Junction och det kostar 7 dollar för Birgitta och mig. Det var det värt, otroligt vilken natur, det har spelats in många Vilda Western filmer här. Miljön påminner om "Clintan" och John Wayne och deras filmer. Vi övernattar efter efter två timmars körning i Gateway som ligger mitt i ödemarken. Hotellet heter Gateway Canyons Resort och är även efter Amerikanska mått något alldeles extra. Vårt rum är på 100m2 med två toaletter och platt-tv 42 tummare... pool två stycken ute osv. Det blev 40 mil. Torsdag 16 Aug. Gateway-Uray. Vaknar för första gången kl 6 och har sovit hela natten, helt utvilad. Vi går och tittar på Hotellområdet som är nybyggt sedan ett år tillbaka. Det ligger mitt i ödemarken i en dal omriven av höga "Rocks" som går i rött. Frukosten beställs som en restaurangmiddag hemma och det tar 45 minuter innan vi får den. Vi har gott om tid för bilmuseet som finns här öppnar först kl Hotellet i Gateway med fantastisk klippa i bakgrunden Har kollat några museum i Europa men detta är nå"t extra. Det börjar med en introduktionsfilm om tekniken i allmänhet och bilismen. Efter filmen startar vi med att kolla på en Ford 1912 som är gul med en rund vindruta som är monterad på rattstången! Sedan en svart T-Ford 1914 "RoundAbout". På väggen sitter en karta som visar var alla bilar har tillverkats genom åren. Öppna en lucka och se modellen. V16 Caddilack -38 Sedan och sedan de verkliga höjdpunkterna, en Dusenberg 1930 LWB med suflett och bagageväska bak. Extremt bra skick räcker inte utan alla fordon är i otroligt extremt bra skick. Undertecknad har inte sett nåt liknande. 5

6 En Packhard, vit och orange 1929 De Lux är otroligt vacker. Auburn modell 852 cab är nästa objekt, man får ståpäls som Stenmark sa! Farilane -56, Buick Skailack Convertible -54 Turkos cab är båda fenomenalt vackra! Mustang, Plymouth, Camaro och Mustang allt finns. Tar ett kort på Olov i ett 50-tals fik med stilenlig miljö. Birgitta går ut men jag går ett varv till och kollar Packarden, Auburn och Dusenbergen en gång till. Blir lika imponerad andra gången... Vilket märke? Dags att åka, mycket varmt 100 F vilket är 34C. Vi bestämmer oss för att åka i jeans då vi bara skall åka i 19 mil. Stannar med HD"n och all motorvärme slår upp på mig, så blir det inte med Wingen inte, vid "Dallas Divide" ( 2 694m.ö.h). Stannar på flera ställen och tittar ner mot floden som är där nere och ser att på de lodräta bergsväggarna har man byggt en ställning av träslaner som är fästade i väggen. Det är inget nybygge utan sen 1800-talet. Den går efter hela ravinen som är kilometerlång, även om ställningen har rasat på långa sträckor. Det är säkert 100 meter eller mer ner till floden och ställningen sitter ungefär mitt på. Tror att man utvann Guld och Silver på så sätt med hjälp av vattentryck som spolades mot väggen. Bra väder första hälften men sen... -regn och åska, vi åker ensamma till Ouray. Namnet efter en Indianhövding. GPS"en har fungerat utmärkt efter första dagens strul och vi "spikar" hotellet. Där finns naturliga varma källor att bada i vilket var skönt då vi var blöta. Red Rock Ribs på kvällen smakade bra, det kan dom verkligen laga till här. Det blev 20 mil. En nytillverkad Indian 2003 som vi träffade på en mack innan vi kom till Ouray. 6

7 Fredag 17 Aug. Ouray. I dag är det vilodag, vi bor på samma ställe i två nätter och har lite olika utflykter att välja på. Birgitta skrapade i benet när vi badade igår och fick låna ett stödbandage av Lena så svullnaden inte skulle förvärras av dagens övningar som skule komma att bli rent extrema för oss. Hotellet i Ouray. Vi bor i mitten på andra våningen. Frukost intogs på byn och vi bestämde oss för att åka rutten till Telluride. Vi hade några alternativ att välja på. Olov vill haka på så vi drog iväg. Snabb tankning och GPS"en visar rätt väg. Kom så smårningom till Telluride efter vi passerat en Truck som kört av vägen och låg upp och ner. Undrar hur det hade gått med föraren? Kollade stan som var Sudance Kid"s första bankrån säger Tomas. Fika och vidare färd tillbaka. Det går bara en väg dit. Mycket vägarbeten här. Vi åker 145 an mot Ophir-passet. När vi kommer till avtagsvägen dit står Per, Olle och Peter och undrar, - om vi verkligen skall åka med Elektran där och Birgitta bakpå?? - Ja, det skall vi ju! Börjar bra första biten, ingen asfalt men va f-n, man har ju varit med förr! Det blir sämre väg för regnet har strömmat sönder vägen och till slut är det bara sten stora som knytnävar att åka på. Vi har åkt så pass långt tror vi och det kan väl inte bli sämre. Vi bestämmer oss för att inte vända. Har hållit på en timme nu säger Birgitta. Måste snart vara halvvägs uppe, passet är över 3000 m.ö.h. Harly"n är så högt växlad så man måste slira på kopplingen för att det skall gå. Fortsätter och vi möter en 4wd Jeep som strular till det så att vi blir stående. Försöker komma iväg men det bara slirar och HD"n ställer sig tvärs över "vägen". Slirar, bakhjullet gräver ner sig i gruset och Harly n blir hängande på ljuddämparna. Tur att vi inte var ensamma för Olov och Birgitta fick hjälpas åt att skjuta på för att jag skulle komma loss. Väldigt nära att jag inte orkar hålla HD"n men det gick. Får loss den efter ett bra tag och åker en bit. Ser lite bättre ut så vi kan åka 100 m, men då har en bäck korsat passvägen, jag stannar och går och tittar, det borde gå att passera, är bara 1/2 foot djupt. Birgitta får kliva av. Tar sats och framhjulet är över och jag fastnar inte utan det går bra med hela cykeln. 7

8 Bäcken, jag med HD n sen Olov med BMW Vägen smalnar av och det är ett underlag som påminner om sprängsten blandat med grovt grus hemma. En till bäckfåra, går ut och kollar djupet, ingen fara men det är halt. Tanken dyker upp att man bara får åka på asfaltväg med hyrcyklar Nu har det gått två timmar sen vi träffade grabbarna nere vid vägkorsningen. Slår i några gånger under motorn men inga större islag. Här hade det inte gått med Wingen men Harly"n är faktisk lättare att hantera. Naturligtvis möter vi en bil där, en XC90 på väg ner och jag åker in mot bergväggen och stannar. Han smyger förbi på utsidan, stirrandes rak fram och med båda händerna på ratten ser jag! Sista 300 metrarna mot toppen så är det bara sten och det blir sista? pärsen, men vi klarar oss upp till högsta punkten pustar ut och tar en fika. På Olov"s BMW lyser en Gul varningslampa men vi vet inte varför? Han har dessutom lånbytt sin GS idag mod en annan BMW mindre lämpad för terrängkörning. Gs en hade varit bra i denna terräng säger han! Kopplingsspelet har försvunnit på Harly"n men den slirar inte. -Tomas, detta är nog max vad HD"n, Birgitta och jag klarar av! Lättare nedför sa grabbarna nere vid vägen. Och så var det också, vägen var betydligt bättre och vi kom hem till slut och vilar upp oss. Undrar om flera tänker åka denna väg, det går med offroad hojar men nästan inte annars. Snabb hemfärd sedan. Fram med multiverktyget och justera kopplingen, det går bra när jag får låna ett till verktyg av Rolf. Anders kommer och han har råkat ut för att bromsoket bak har lossnat på hans V-Strom. Snodde halvvarvet runt och satt fast bara i bromsslangen; minst två på Bilprovningen alltså! Lånade verktyg och lagade efter vägen. Hade kunnat gå illa men det gick bra. 8

9 Kvällens eftersnack handlar om omkullagda cyklar och lite svetsning och div. andra incidenter som alla avlöpt bra. Ingen som gjort sig illa. Middagen i trevligt sällskap som vanligt och goda rib"s. Förvånas över den extremt dåliga mobiltäckningen överallt var vi övernattar åtminstone om man har Telia. Verkar som Comvik fungerar bättre faktiskt?? Det blev 15 mil. Lördag 18 Aug. Ouray- Mesa Verde Natl Park. I dag hängde vi på den första gruppen som åkte från hotellet vid åttatiden. Väldigt fina vägar och pass. Vi åker "Million Dollar Higway" som går mellan Ouray och Durango. Det finns ett otroligt kort på hotellet i Denver på den vägen med en hästdragen vagn! Var då bara vagnbredden + en decimeter på var sida, bergvägg till höger och avgrundsdjup till vänster. Nu är den dock asfalterad och betydligt bredare. Vi ser tre av USA"s högsta "Mount" nämnligen Wilson, Eolus och Sneffels. Service på Björns Ducati, luftar kopplingen och då kan han växla igen. Birgitta och jag åkte ifrån gruppen i Durango, då vi tog ett snabbstopp och de kanske åt lunch. Vi stannade senare efter vägen och åt en sallad och soppa. -"All right" på klingande Amerikanska sa servitrisen då vi beställt! MilWood Junction Restaurant var namnet på stället. Jättegott! Inte för en miljon dollar åker jag denna väg en gång till,sa hon! Vi tjuvstartade och åkte söndagens halva etapp, det finns två vägar och vi tog Chapin Mesa och ser hur människor bodde i grottor i klippväggarna till 1300-talet då något hände som gjorde att människorna försvann härifrån. Det var en Indiankultur, översatt från Navajo kallades de Anasazi, the ancient foreigners. Vi bor i nationalparken "Mesa Verde" som är djupa Canyon och skog som är delvis död, har varit mycket bränder här genom åren. Stannar till och kollar på utsikten, som är fantastisk och ser fyra örnar i skyn! Man kan på nåt sätt inte smälta och "ta till sig alla intryck" även om man försöker. 9

10 Åker mot kvällens boende, Far Wiey Lodge, och nu lyser en annan lampa, rött i hastighetsmätaren som ser ut som en nyckel? Vad varnar den för tro? Har ingen manual att titta i heller men allt fungerar dock. Middag på kvällen, "Navajo pork" och Birgitta "Solomon", gott. Det blev 20 mil. Solnedgång i Nationalparken Mesa Verde Söndag 19 Aug. Mesa Verde-Pagosa Springs. Vaknar sju, kroppen har numera vant sig med tidsomställningen. Tittar ut genom altanfönstret innan jag öppnar dörren då Ulf och Lars-Göran såg en orm i går här. I Ouray var det en orm som låg och solade, kröp in i husgrunden när den skulle infångas och inhålet fylldes med fogskum. Då kom den lite senare ut på ett annat ställe och infångades och släpptes. Här är det dock varning för Björn, stäng alla dörrar väl, lämna inga matrester ute var informationen vid reception! Birgitta och jag tänke åke "Wetherill Mesa" vägen på morgonen. Johan hade åkt den i går och sa att den gick på kammen och var nyasfalterd och jättefin. Det är en återvändsväg och vi har inte så mycket bensin men jag bedömmer att det räcker ner till samhället sedan. Lampan för låg bränslenivå tänds omgående bara vi startat. Typiskt, och när vi kommit till vägen är den inte öppen. Tillbaka till hotellt och frågar där men servicenivån där kan bara bli bättre och vi får inget veta. Att det skall vara så svårt nästan omöjligt att hitta friläget på Harly"n? Åker en runda och ser en Sheriff i en bil som vet att bommen öppnas kl: Parkvakten, tre st, kommer i en bil och öppnar bommen. De skall åka först för att se att vägen är ok. Kan bara hålla med Johan att vägen är helt otrolig med ett rikt djurliv och spillning som är i storlek som om en häst skulle gjort den men det måste vara nåt annnat. Bränslelampan lyser flitigt hela tiden och visaren sjunker. Äntligen framme vid vändpunkten, gick sakta med parkvakten i bilen framför. På tillbakavägen kör vi snålt och rullar nedför. Några av grabbarna kör förbi oss och stannade när de var vid korsningen. Vi stannade också och sa att vi hade lite bräsle men det finns en mack på kartan vid campingen på nedvägen men det fanns det inte... Åker då vidare mot Highway"en och vi ser en mack omgående, phu!, och den andra pumpen på macken fungerar med kort.. den första pumpen var sönderslagen. Bensin och mot Durango, stannar och äter brunch på en vägkrog. Mycket folk, bra mat och ett fantastiskt gott vatten har de i bergen här, ingen klorsmak inte. En trubadur underhåller oss när vi äter med 70-tals musik också kl 11 på förmiddan!! 10

11 Vi fortsätter nästan två timmar och Birgitta slår mig i hjälmen och pekar höger så jag svänger av och vi av väg 160 vid Piedra och hamnar på "Billy Goat" som är ett hojfik för HD. Står ca 25 hojar där och alla är HD. Tur att vi åker HD. Alla hälsar och undrar var vi är ifrån, och undrar om vi har is i hjälmen då vi har full MCutrustning på oss... Inga Amerikaner åker i sådan klädsel, you must be from Europé. Alla stilenliga med jeans, väst, tatueringar, hästsvans och t-shirt. Stämningen är på topp alla är nyktra, ingen dricker öl utan iste verkar vara grejen. Vi vill ha kaffe, tjejen ser mäkta förvånad ut och hon kan inte med kaffebryggan, som är en vanlig modell svensk, men "bossen" kommer och hjälper henne så vi får kaffe. Det är obsolut ett ställe med rätta feelingen på! Vi åker vidare till Hotellet i Pagosa Springs. Kollar på en bilfirma med bara pickup och typ Jeep, inga priser finns och det är stängt på en söndag. Kvällen middag på en Mexikansk restaurang med Hillivi, Leif, Urban och Lars-Göran. Det var nog inte bästa maten vi ätit tror jag... Narurligtvis så hade vi en adapter som inte passade när vi skulle ladda telefon och kameran. Björn hade ett tips; man sätter den svenska stickproppen på den Amerikanska stickproppens stifts utsida och ansluter den i vägguttaget och det fungerar alldeles utmärkt. Det blev 17 mil. Måndag 20 Aug. Pagosa Springs-Crested Butte Upp halv sex duscha, packa och frukost halv sju. Birgitta och jag åkte först av alla vid sjusnåret. Kallt var det, bara 5-6 grader C. Stannade efter en timme vid Wolf Creek Pass, (3309 m.ö.h) och rastade. Då kom Peter, Per och Olle. Vi gjorde sedan sällskap till Lake City med ett avbrott för fika i Creede. 11

12 Vi bestämde oss för att åka till "Black Canyon of Gunisson" då vi missade den förra gången, vi valde då crossvägen över passet i stället... Vi såg en praktfull Hjort i solskenet på en höjd invid vägen men den blev rädd så inget foto blev det. Det vimlar av Jordekorrar som springer ut i vägen och vänder. Såg sen nåt i storlek som Hare men hoppade inte, var grå med typ Bäversvans och sprang som en skollad råtta?? - kan dä va fö nå tro? Bild från bilfirman i Pagosa Springs. Tänk att man inte kan lära sig att tanka i tid, när grabbarna tankade hade vi drygt halv tank men med den här kuperade terrängen går det åt en del soppa. Möter Olov och några till efter vägen, kanske har de tagit någon genväge över passet eller så åkte de förbi oss när vi shoppade i Lake city? Nästa samhälle som är Sapinero borde det finnas en mack, men inte, det är bara några fallfärdiga hus, ok hoppas det räcker till Cimmarrop då ca 10 miles till. Gudars skymning, kommer aldrig att räcka dit, nålen rör sig inte en mm! Upp och ner, höjder och dalar inget samhälle.. -Men, bakom nästa kök finns ett litet ställe med två pumpar som är helt mekaniska och de fungerar på en gång.typ 60-talspump, man lyfter av hantaget och vrider hållaren i 90 grader. Då hör man också att pumpen startar vilket man inte gör vid de modernare pumparna där man bara drar kortet utan kod och that s it! När jag skall betala frågar "Rose" hur mycket vi tankat och vad det kostade. Ut och läste av pumpen själv in och betalade. Där litade man på folket! Blåbärspaj hade hon också som var jättegod, det blev vår lunch den dan. Gasar på lite men kommer man över miles vibrerar det så det blir max 75 miles. Kan ju vara obalans i något hjul också 12

13 Vi kommer till Black Canyon of Gunnison, sedvanlig avgift på 15 dollar in till Nationalparken. Varmt 35 grader C och fin väg på kammen med otroliga raviner. Vi stannar flera gånger och knäpper, bla de örnar som är under oss i ravinen och på nästa stopp en pilgrimsfalk. Utsikten är magnifik, den måste nästan upplevas för att få hela bilden för sitt inre. 13

14 Vi åker ner i dalgången och ser floden med en damm. Det är 5,5 miles nyasfalterad väg som hela tiden svänger fram och tillbaka. Motorcykelkörningen kommer nu före utsikten!! En av många höjdpunkter man kommer att komma ihåg från denna resa. Vid hotellet som är alldeles nybyggt finns äntligen mobiltäckning! Middag på kvällen, en typ "Western bar", med Jonny Casch och barstolar av hästsadlar, enda hästsadel som jag setat på! Det hänger tre hattar på väggen och jag lånar en för att få rätt stil på fotot som Birgitta tar. Miljön är sådan så jag skulle inte bli förvånad om Buffalo Bill kom in genom dörrarna... Efter maten en promenad på stan och möter då Ulf, Lena och Leif och Hillivi. Hon skrattar så hon inte kan gå! -Vad är det undrar vi nyfiket? - Jo, vi skulle ta några foton i baren där vi åt, samma ställe som vi var på, och lånade hattarna på väggen men det visade sig att ägarna till dessa var gäster på restaurangen, och de var skitsura! - Ni är i Vilda Western nu sa dom och sådana saker som att ta andras hattar blir man hängd för här! Nu lådade dom/jag ju bara hattarna men i alla fall... Jag trodde att hattarna hörde till ställets rekvisita. Det blev 42 mil. 14

15 Tisdag 21 Aug. Crested Butte-Denver. Tomas måste få en eloge för T-shirten, Craft är märket tror jag, torr på morgonen efter tvätt på kvällen. Kaffe på rummet med kex blev vår frukost idag. Vi drog sedan strax efter sju, ganska kallt gissar på 5 C, rådimma nere på byn. Det var en tävling i Crested Butte typ Enduro och det var över 400 deltagare. Vi åkte en timme och tankade, fast vi hade halva kvar, man lär sig ju! En timme till åkte vi innan frukost på Coyote Cantina i Johnson Village efter väg 285. Sex olika sorters taggtråd på ytterdörren som pynt! Stället måste ha sett lika ut på talet frånsett Tv"n som alltid visar Baseboll tycker jag. Förvånas över att ingen i vår grupp kommit ikapp oss, vi har dock rastat tre gånger. Vi äter deras specialfrukost, stekt ägg, bacon strimlad potatis ost kaffe, jättegott! 15

16 Vi fortsätter och kommer till Grant, stannar vid Postoffice, fortfarande inga andra och klockan är 12. Här finns fyra upphängda foderautomater åt Hummingbird, Colibri på svenska. Fantastisk flygförmåga, kan stå still i luften och flyga en decimeter åt alla håll och sedan stå still igen. Tar några foton på dem. Sitter en kvart och förundras över dem när Birgitta skriver vykort och postar dem direkt med hjälp av en gammal dam som jobbar på Postoffice. Nu kör vi sista etappen mot Denver och Tour Bike för att lämna tillbaka Harly"n. Alla dessa lastbilar vi möter på väg in mot Denver är mäktiga, KeenWood, Mack, Peterbillt, Frightliner alla med dubbla avgasrör som är uppåtriktade enligt den Amerikanska stilen, en och annan Volvo också men de känns inte lika "rätt" även om de säkert är lika bra och kanske bättre. Ungefär som att åka "HD" rätt val även om första valet kanske var en Winge. Nästan alla Amerikanare åker HD men vi har under veckan mött många Wingar också. Övriga modeller existerar nästan inte. Känns trist att lämna tillbaka hojen men samtidigt skönt för vi är mer än nöjda med allt vi sett och upplevt. Det är svårt att ta till sig allt, nån som vet hur man gör? sedan får vi skjuts till Sista tankningen Vi kör sista biten sedan vi svängt av "285"an enbart på GPS"en och glömmer kartan. Varmt väldigt varmt, när vi kommer in i Denver, 95 Farenhight, och det tar en halvtimme så är vi framme. Fantastiska grejer dessa navigatorer, man blir lika impad var gång. Spik på stället förstårs! Ompackning och tankning av cykeln hotellet! Bra service tycker jag! Checkar in på Red Lion Hotel och öppnar dörren, rummet var inte städat, ner till reception och får ett nytt rum. Vi vilar vid poolen och efterhand kommer alla andra. Det har gått bra för alla. 16

17 - Hur känns det Tomas, frågar jag? - Lite trött, har ju varit lite orolig för att allt med bokningar och cyklar skulle fungera. Nu när allt har klaffat så släpper spänningen och tröttheten kommer när man kopplar av. Ja, Tomas har gjort ett fantastiskt jobb, vi har ju varit 34 styvcken varav tre tjejer! 1692,1 miles = 272 mil på HD i USA Senare på kvällen när vi äter en sallad går brandlarmet och det tjuter på bra! Ingen personal reagerar men gäster strömmar ut från rummen. Det är i alla fall fem våningar högt! Efter tio minuter kommer "Firedepartment" och äntligen stängs larmet av. Det brinner tydligen ingenstans i alla fall! Vi är trötta och går upp på rummet och efter en kvart går larmet igen! Alla ut och till slut kommer "Firedep." igen och stänger av larmet... ingen personalreaktion nu heller, hoppas det aldrig blir på riktigt... Tydligen falsklarm igen. God Natt! 17

18 Hillevi, Lena och Birgitta Onsdag 22 Aug. Denver-NewYork (flyg). Lugn morgon, med Gruppfoto och sen frukost. Sen går vi och tar ut pengar och fortsätter till Wall Mart, köpcentret som har det mesta. Kort vila och och packning, väskorna går nästan inte att stänga, måste ha packat smartare hemma! Sen transfer till Dever International Airport med hotellets buss. Vi får hjälp med den automatiska incheckningen av väskorna, vilket nog var bra det! Kollar lite affärer sen vi gått genom säkerhetskontrollen. Gick hyfsat trots lång kö. Hittade en jättefin Cowboyhatt som jag vill ha! - Va ska du med den till säger hustrun! - Helt fel ställd fråga tänker jag! Vi har ju varit i värsta Vilda Western och då måste man ju ha en riktig hatt tycker jag! - Nu går vi säger hustrun! Lägger tillbaka hatten och går vidare. Efter fem minuter säger hon; - Ja, men gå och köp den då om du vill ha den, säger hon! Och så blev det.. Går och äter en sallad med Cola, en mugg på en liter, finns inte mindre för man skall ju fylla halva med is. -Kolla en Sheriffstjärna med mitt namn för sju dollar! -Nu får du väl ge dig, säger hustrun! -Hm.. bara sju dollar, så jag slog till! Flighten CO 529, försenad en timme, drygt. Olov kommer och säger att han inte skall ta av sig skona på denna flight... Vi går och köper hamburgare för nu är vi hungriga. Nu har vi satt oss i planet och ser ut över en fantastisk solnedgång på flygplatsen. Otrolig organisation med all trafik, plan landar och startar, lastbilar och servicefordon som åker. - "Please be seated for departure", säger kapten! 18

19 Vi drar iväg på startbanan och jag tittar ut och ett plan landar tvärs vår riktning över oss! Upp i luften och svänger höger kraftigt. Storslaget med alla ljus i Denver, klockan är över åtta på kvällen. Vi flyger över NordAmerika och ser ljusen från bla Chicago och Detroit. Det måste vara klart väder även om planet hoppar och skakar som HD"n på tomgång. Vid landningen i New York ser man först av allt Ikea! Kamprads livsverk, imponerande! Bagaget kommer rätt snabbt även om det kommer på fel band. Alla går ut i samlad trupp och tar taxi. Nå"n sorts vakt ordnar med pris och access till varje bil. Det kostar 64 dollar fast han vet inte vart vi ska? Urban och Lars-Göran åker med oss. Farten är god, vi åker genom Lincontunnel som är tre miles lång. Strax därefter dyker Manhattans siluetter upp mot skyn, ser maffigt ut! Passerar genom Brodway och förvånas över dessa berg av svarta sopsäckar. Kommer fram till hotellet, Grand Union 34 East och 32 gatan. Taxin skall då ha 75 dollar + "Tipp"... Tax/vägavgift tillkommer, säger han! Klockan är nu tre på natten lokal tid och nio hemma. Gatuarbeten och allt annat verkar pågå trots att det är natt. Rummet är ok om än det minsta vi hittils haft och dubbelsängen är smalare än de enkelsängar vi tidigare haft. God frukost på morgonen, ägg, bacon, bröd och kaffe på en liten typ bar, som har dörr till hotellet. Vi dvs Rolf, Björn, Pontus, Olov, Birgitta och jag tänker åka till Empire State Building. Sen ner i en T-banestation och köper dagsbiljett i en automat, även om det finns betjäning men han hänvisar oss till automaten. Det går dock bra och de kostar 7 dollar. Åker Metro till Södra Manhattan. Hoppar på tåget men vi kommer för långt bak, förstår vi efter ett tag, måste vara på någon av de fem första vagnarna och det går inte att gå emellan. Vid näst sista stationen gör vi en tjurrusning och springer ur vår vagn och försöker hinna några vagnar framåt och vi hinner en men det räckte för att vi skulle kunna stiga av vid rätt station. Vi går upp ur tunnelbanan och ser ett antal NYPD med automatvapen, hjälmar och all möjligt utrustning som står vid tunnelbaneuppgången. NYPD är New York Police Department. Inget händer dock vad vi ser. Vi passerar en mindre park och skymtar Frihetsgudinnan för första gången. Vädret är lite disigt så vi åker inte upp till Empire State Building nu. Pontus och jag går in i en elektronikaffär och handlar lite band och en adapter. Vidare in på Century 21 som är ett fashionabet varuhus. Vid inpasseringen dit tjuter larmet då min adapter inte blev avaktiverad då jag köpte den. Tur att det lät när vi gick in... Nåväl varuhuset avaktiverade den, och det tackar man för. Jag hade kvittot kvar också. Vi passerar Ground Zero och strax innan världens största varuhus, Macy"s. Vi åker upp på sjunde våningen i rulltrappan, som är av trä, det som är synligt i alla fall, och den är väl använd. Mycket folk som vanligt. 19

20 vatten... -hmm! World Trade Center, Twin Tower och nu finns bara Ground Zero kvar som är en stor byggarbetsplats. Märklig känsla att vara här, jag tänker på TV-bilderna man sett från gatan på några gatuarbetare som tittar upp när de hör flygplansljudet och ser ett av planen krascha in i ett av tornen. Känslan är nästan ofattbar att det har hänt! Vi går in i en bar på andra sidan gatan och fikar. På väggarna så hänger det foton av räddningsarbetet den 11 sept Baren har tydligen varit något av en räddningscentral de första timmarna. Vi passerar en mindre park och skymtar Frihetsgudinnan för första gången. Lunchen blir Hamburgare och öl, utom Olov som tar en sallad och Björn och Rolf tar täten och håller ordning på vägvalet. Buss upp till pier 84, via Ave of America och vid 42 gatan och Times Square, byter vi buss för att komma till piren. Torget påminner om Picadilly i London med sina neonskyltar fast större naturligtvis! Hela Manhattan är uppdelad i fyrkantiga block och Avenyerna går i Nord-Sydlig riktning och i Öst-Väst går gatunamnen. Sedan är allt numrerat också. Allt är enkelriktat utom Park Avenue. Femte avenyn är skiljelinjen mellan East side och West side. Det är en enorm trafik med flera trafikpoliser, ibland två-tre stycken, i de större korsningarna. Björn, Pontus, Birgitta och jag köper biljetter för en tretimmarstur men Rolf och Olov går och shoppar. Ombord sitter vi långt bak på båten utan tak. Den lägger ut från piren på Hudson River och riktning söderut. Vi ser Empiere State Bulding på vänster sida och passerar över Lincon tunnel. Även platsen där Twin Tower tidigare stod ser vi. En skyskrapa bredvid har i dagarna brunnit och den ser svart och skadat ut. Två brandmän omkom. Den höll på och renoverades med byggställningar runt om pga skador från 1 sept. Tidigare höll Deutse Bank till här. På Hudsonsidan ser vi en stor "colgateklocka" och Ellis Island. Det var denna ö som immigranterna först kom till. Mellan kom mer än 12 miljoner hit. Femtusen personer slussades genom ön varje dag och läkarundersöktes. Två procent skickades tillbaka. Även för invandrarna från Sverige var denna ö det första de såg av USA. 20