FLORA- OCH FAUNAVÅRD 24 april GRÄNSLÖS NATURVÅRD med arten i fokus. Sammanfattningar

Transkript

1 FLORA- OCH FAUNAVÅRD 24 april 2013 GRÄNSLÖS NATURVÅRD med arten i fokus Sammanfattningar

2 Vad är problemet? Reflektion över naturvården idag. Perspektiv på bevarande av biologisk mångfald. Missar vi något? Svein Terje Båtvik Direktoratet for naturforvaltning, Norge I föredraget sätts fokus på fyra teser som rör artsbevarande idag. Några av dem vill de allra flesta hålla med om, andra är kanske lite mer kontroversiella. 1. Behovet för mer kunskap och att den kunskapen vi redan har omsätts i handling. Här är de svenska insatserna för ökad kunskap om den nordiska biologiska mångfalden, genom Art- Databankens Artprojekt och Nationalnyckeln, starkt att applådera! Vi kämpar dock med at beslutsfattarna, och kanske särskilt dem som har budgetansvar, mycket sällan är biologiskt skolade. 2. Problemet med att övertyga beslutsfattarna om att hotade arter har ett värde som är tillräckligt stort för att vi bör använda resurser för att försöka rädda dem. De allra flesta rödlistade arter vill nog aldrig kunna tilläggas något betydande direkt ekonomiskt värde i samhället. Den stora satsningen på ekosystemtjänster är säkert väl menad, men vill den bidraga till förnyade insatser för att rädda enskilda arter från utrotning? 3. Men för några arter är det uppenbarligen ekonomiska vinster att hämta, direkta, indirekta, upplevda, eller potentiella. Här måste den tredje länken i CBDs tre huvudmål tilläggas större vikt, nämligen en rättvis fördelning av utbytet från användandet av genetiska resurser, - inte minst gäller detta från länder i den tredje världen. 4. Kopplingen ekologi ekonomi. Erkännandet att världens ekonomi i grund och botten är tuftat på världens naturresurser, där den biologiska mångfalden på artsnivå är en helt central beståndsdel. Och att doktrinen om en evigvarande ekonomisk växt inte är kompatibel med en ändlig mängd naturresurser. Norges nya miljövårdsminister har uttalat att det är lika viktigt med en ekologisk ansvarig politik som en ekonomisk ansvarig politik. Ekologiekonomen Robert Constanza publicerade i 1997 i Nature ett försök på att beräkna det ekonomiska värdet av de samlade, globala ekosystemtjänsterna, och landade på 33 billioner dollar som bästa anslag (i jämförelse var världens samlade GDP det året på 27 billioner dollar). Rom-stadgan från 1998 (med verkan från 2002; 122 länder är nu parter till denne stadgan) etablerade fyra internationella förbrytelser (jfr Den internationella krigsforbrytardomstolen i Haag, ICC): - Folkmord (genocide) - Brott mot mänskligheten (crimes against humanity) - Krigsförbrytelser (war crimes) - Aggressionsbrott (crimes of aggression) I 2010 föreslog den brittiska advokaten Polly Higgins till FN att ecocide borde inkorporeras i detta internationella rättssystem, och hävdade att ekosystem-kriminalitet också är ett långsiktigt hot mot freden i världen. Hon argumenterade också med att utrotning av växt- och djurarter och hela ekosystemer är ett lika allvarligt brott som massmord, och att utvecklingen hotar med att undergräva vår civilisation och mänsklighetens framtid. Higgins initiativ diskuteras fortfarande i UNEP. 2

3 Artinriktad naturvård lösningen på mycket Lena Tranvik ArtDatabanken SLU Vi har i Sverige åtagit oss att bevara biologisk mångfald genom att främja skyddet av ekosystem, naturliga livsmiljöer och bibehållande av livskraftiga populationer av arter 1. För att klara detta bör vi arbeta med bevarande i ett landskapsperspektiv. Det kan låta som en motsägelse, men artinriktad naturvård är en viktig del av lösningen. Hänsyn kan inte lösa bevarande på landskapsnivå men gör stor skillnad för många arters möjlighet att överleva lokalt. Med tillräcklig hänsyn och rätt utformade åtgärder ökar de kvarvarande arternas chanser att återkolonisera t ex efter skogsavverkning. Det är då viktigt att prioritera hänsyn till befintliga förekomster av arter eftersom potentiella strukturer och habitat kan vara tomma. Om man ska ta hänsyn till kända förekomster blir också kunskapskraven på brukaren tydliga, t ex skyldighet att göra utdrag från Artportalen och andra datakällor innan skogsbruksåtgärder genomförs. Skydd av områden kan handla om allt från större sammanhängande områden och representativa landskapstyper till enskilda naturtyper eller arter inklusive restaurering för dessa. Oavsett syfte så finns det alltid ett artperspektiv. Enbart skydd av områden är dock ingen garanti för att de arter som man avser att skydda kan överleva i området. Många arter har särskilda behov och ofta behövs riktad skötsel eller förvaltning för att tillgodose dessa arters krav. Ambitionen att skapa grön infrastruktur, för att säkerställa spridningsmöjligheter i vardagslandskapet, har inneburit att medvetenheten om landskapsnivån i bevarandearbetet har ökat. För att grön infrastruktur ska bli funktionell så är, även här, de enskilda arternas livsmiljökrav avgörande. Utformningen av grön infrastruktur måste anpassas till vilka arter eller artgrupper man väljer att prioritera i olika regioner och planeras utifrån kunskap om deras befintliga förekomst och livsmiljökrav. Livskraftiga populationer av arter är alltså kvitton på att det finns tillräcklig tillgång på livsmiljö, att nödvändiga strukturer och funktioner för deras överlevnad upprätthålls och att det finns spridningsmöjligheter. De utgör också kvitton på att ekosystemtjänsterna fungerar. En ytterligare anledning till artinriktad naturvård är att arter engagerar! Det är lättare för människor att förstå, känna delaktighet och se konkreta resultat i artinriktad naturvård. Eftersom åtgärdsprogram för hotade arter (ÅGP) huvudsakligen genomförs utanför skyddade områden är god förankring med markägare och andra aktörer nödvändig. Med ÅGP har vi lyckats bredda naturvården till en rad nya aktörer och därmed bättre fördelat både kostnader och ansvar. Arbetet med att gynna och bevara biologisk mångfald i Sverige behöver bedrivas på flera olika nivåer: landskapsnivå, naturtypsnivå, artnivå och genetisk nivå, samt i hela landet och med olika verktyg. Att jobba artinriktat är ett kostnadseffektivt och smart sätt att få kvitto på kvaliteten i bevarandet. 1 Konventionen om biologisk mångfald, SÖ 1993:77 3

4 Så arbetar vi med åtgärdsprogram för hotade arter En beskrivning av arbetssätt och aktörer. Vad vet vi om framtiden? Maanu Aunapuu Naturvårdsverket och Sofia Brockmark HaV Åtgärdsprogrammen för hotade arter (ÅGP) är ett viktigt verktyg i arbetet för att klara riksdagens uppsatta miljömål och för att nå våra internationella åtaganden. De arter/naturtyper som är föremål för åtgärdsprogram är så hotade att särskilda insatser krävs för att rädda arten, eftersom arbete med områdesskydd, jordbrukets miljöstöd eller tillsyn och tillståndsprövningar inte har varit tillräckliga. Urvalet av arter som ska ingå i programmen baserades främst på hotstatus, möjligheten till att förbättra artens status, internationella åttaganden, om de har miljökrav som de delar med flera andra hotade arter och om det finns kunskap om relevanta åtgärder. Naturvårdsverket (NV) tillsammans med Havs- och vattenmyndigheten (HaV) ansvar för drygt 200 program och cirka 400 arter. ÅGP är ett vägledande dokument som i första hand ska tjäna som underlag för myndigheters och organisationers arbete, men riktar sig även till privatpersoner. Programmet presenterar fakta kring arten/naturtypen, orsaker till tillbakagång och aktuell hotsituation. I kärnan av programmen finns en tydlig vision som ska motsvara gynnsam bevarandestatus samt lång- och kortsiktiga mål som anger prioriterade åtgärder för att nå dit. Vanligtvis är programmens längd är vanligtvis fem år och vid utgången följs vidtagna åtgärder upp, resultatet utvärderas och programmet omprövas. NV och HaV har det nationella samordningsansvaret för ÅGP. Länsstyrelserna koordinerar programmen regionalt och nationellt, genomför åtgärder och analyserar det pågående arbetet. ArtDatabanken fungerar som kunskapsstöd främst vid framtagande av nya åtgärdsprogram och revidering av utgångna. Förutom samarbete inom eller myndigheter, så är länsstyrelsernas samverkan med övriga aktörer inom naturvården mycket betydelsefull, där kunskapen från ÅGP inkorporeras i befintlig verksamhet genom kontakter med markägare, brukare, frivilliga organisationer och andra som påverkar eller kan påverka artens eller arternas status. NV och HaV vill använda ÅGP effektivare för att stärka naturvårdsarbetet och verka för ett ökat engagemanget från övriga centrala myndigheter med ansvar för biologisk mångfald. NV och HaV vill även se att länsstyrelserna ökar fokus ytterligare på samverkan genom att involvera andra aktörer i sitt arbete. Som en del av detta finns det ett behov att se över ÅGP:s verksamhetsmål och uppdatera ÅGP-listan. 4

5 Kaften kommer ovanifrån och bara fantasin sätter gränser Kristin Norkvist Länsstyrelsen Jönköping och Patric Karlsson E.ON Infrastrukturmiljöer, däribland kraftledningsgator, har på senare tid uppmärksammats för att kunna hysa hög artrikedom eller värdefulla arter. Genom de regelbundna röjningar som utförs i ledningsgatorna skapas och bibehålls öppna miljöer som bland annat påminner om traditionellt hävdade marker. Kraftledningsgator som löper genom ett odlingslandskap kan hysa stor artrikedom särskilt om de är anlagda på mark som tidigare använts som ängs- eller betesmark. De bildar också korridorer mellan fortfarande hävdade marker. Genom att anpassa skötseln av ledningsgatorna där värden finns kan man bevara och utveckla den biologiska mångfalden. Skötselåtgärderna kan spänna allt från ren hänsyn vid röjningar till slåtter och bete av värdefulla gräsmarker och skapande av kreotoper beroende på vilka värden man vill gynna. Från 2011 har Länsstyrelsen i Jönköpings län tillsammans med E.ON arbetat i ett projekt för att inventera och kartlägga naturvärden i E.ONs kraftledningsgator (regionnätet från 40 kv och uppåt) i Jönköping län. I projektet ingår även att utföra åtgärder och ge förslag på skötsel för att gynna naturvärdena och den biologiska mångfalden i kraftledningsgatorna. Projektet finanseras av E.ON och utförs av länsstyrelsen i Jönköping i samarbete med E.ON. 5

6 Det finns vägar att ta bort hindren Ida Schönfeldt Trafikverket och Sofia Perä Länsstyrelsen Norrbotten Remibar är ett samarbetsprojekt som ska minska antalet vandringshindrande trummor och dammar i fem stora vattensystem i Norrbotten och Västerbotten. Målet är att skapa fria vandringsvägar vilket gynnar vattenlevande djur. Många vattenlevande djur är beroende av att kunna röra sig fritt i vattendragen för födosök, spridning och reproduktion. I Sverige finns i genomsnitt en väg-vattenkorsning (d.v.s. där vattendrag och väg korsas) per varannan kilometer av ett vattendrag. Ungefär var tredje vägpassage är ett vandringshinder för uppströmsvandrande fisk. Tar man även hänsyn till andra vattenlevande djur och arter som lever både på land och i vatten, är situationen än sämre. Även äldre dammar som inte används i dag kan utgöra vandringshinder. Det finns många vägar som ett vattendrag kan passera och ägarna är ofta olika företag, privatpersoner eller staten. För att få en helhet i åtgärdsarbetet är alla ägare involverade i de utpekade vattenområdena. Det gör att skogsbolags-, Trafikverkets- och även privata markägares väg/vattenpassager kommer att åtgärdas i samma vattendrag. Projektet startade i september 2011 och pågår i fem år. Det är ett av Sveriges största åtgärdsprojekt i sötvatten samt ett av de största LIFE-projekten inom EU. Arbetet sker inom nätverket för Natura och målet är att förbättra förutsättningarna för arterna lax, flodpärlmussla, stensimpa och utter samt deras livsmiljöer. Totalt ska över 300 vandringshinder åtgärdas. Projektet ska också genomföra olika informations- och utbildningsinsatser för att undvika att framtida vandringshinder skapas. Projektet har en budget på cirka åtta miljoner euro och EU-kommissionen stödjer projektet med drygt fyra miljoner euro. 6

7 Att blotta tanken på öppna sandytor Jeanette Erlandsson Länsstyrelsen Halland De kustnära sandmarkernas skötsel har i Halland och i Sydsverige under lång tid präglats av tanken på att sanden ska hållas bunden och vara tätt bevuxen med vegetation. Detta för att motverka sandflykt, som förr var ett stort problem utmed kusterna. Denna syn har levt kvar långt efter det att problemen med storskalig sandflykt upphört. De storslagna och öppna dynlandskapen utmed kusterna, som även är viktiga för turism och friluftsliv, har under senare decennier därmed alltmer omvandlats till igenväxande buskmarker och mörka skogar. Konsekvenserna av den överbeskyddande synen på sandmarkerna har blivit att ett stort antal arter, som har sin hemvist i öppna sandmarker, är på väg att försvinna. Flertalet rödlistade arter i öppna sandmarker är nämligen knutna till yngre successionsstadier, som har ett rikt inslag av blottad sand och blommande örter, vilka erbjuder nektar och pollen. Inom ÅGP i Halland har vi sedan 2005 jobbat aktivt med restaureringsåtgärder för att bevara och utveckla höga naturvärden i våra sandmarker, främst utanför skyddade områden. Sammanfattat går metoderna ut på följande moment: ryckning och röjning av vedväxter, bortgrävning av vresros och annan oönskad vegetation, skapande av sandblottor och andra småskaliga sandytor, grovslåtter av björnbär och annan oönskad vegetation, småskalig naturvårdsbränning av sandhed och dyner. För att kunna jobba med kraftfulla naturvårdsåtgärder i de här ofta tätbefolkade kustområdena har det varit centralt att skapa förståelse för de åtgärder som utförs. Information i form av skyltar, möten och naturvandringar är en viktig del i detta arbete. Att ta tillvara den kunskap som finns hos de närboende i området och att skapa ett engagemang kring skötseln har också varit viktigt. Detta är ju något som även gynnar naturvårdsskötseln framöver. Genom att våga pröva och testa olika tillvägagångssätt vid åtgärder har vi under åren kunnat utveckla olika metoder för sandmarksrestaurering. Samarbetet med duktiga entreprenörer har lärt oss att det ofta räcker att vi naturvårdare beskriver problem och målbilder och sedan kommer man fram till ett tillvägagångssätt, som kan se lite olika ut beroende på kunskap hos entreprenören, yttre omständigheter på plats och vilken maskinpark eller redskap som finns att tillgå. Engagerade entreprenörer fungerar även som utmärkta naturvårdsambassadörer, när de blir kontaktade av närboende eller förbipasserande som undrar vad som är på gång. För mer information kring vårt ÅGP arbete i sandmarker titta gärna in på Länsstyrelsen i Hallands ÅGP-hemsida : Rapporten Skötsel gynnar biologisk mångfald på kustnära sandmarker uppföljning 2011 av ÅGP-åtgärder i Halland (Meddelandeserien 2012:14) hittas här: Rapporter/2012/ Skotsel-gynnar-biologisk-mangfald-pa-kustnara-sandmarker.pdf 7

8 Satsa på en och vinn flera Jan Bengtsson Skogsstyrelsen och Ulrika Sjöberg Länsstyrelsen Västra Götaland Den vitryggade hackspetten är idag vårt lands kanske mest akut hotade art. Trots omfattande inventeringsinsatser noterades 2012 endast 2 häckande par, samt ytterligare 5 fåglar. Till detta kan läggas att 16 fåglar utplanterades från Nordens ark från den avel som där pågår. Vitryggade hackspetten är en symbol för en livsmiljö, en skogstyp som blivit alltmer ovanlig. Att förlora vitryggen som art innebär en förlust inte bara av en av våra rikaste skogsmiljöer utan även en förlust för svensk naturvård. I åtgärdsprogrammet Äldre lövskogar med vitryggiga hackspetten som paraplyart, nämns vitryggen som en paraplyart för c:a 200 sällsynta och rödlistade arter som kan förväntas att gynnas om livsmiljöerna kan återskapas i tillräcklig män gd. De löv- och dödvedsrika skogarna uppkom historiskt främst som en följd av återkommande skogsbränder och vattenstörningar. Idag är bränderna få och små och vattnens flöden reglerade vilket får till följd att de för vitryggen och många andra arter viktiga miljöerna ej återskapas i tillräcklig mängd. Sedan flera år pågår ett aktivt arbete med att på sikt återfå en livskraftig population i landet. I arbetet finns flera nyckelord som ex SAMVERKAN; RESTAURERING och TÅLAMOD. Idag sker en bred samverkan mellan olika parter där myndigheter som berörda Länsstyrelser och Skogsstyrelsen har ett stort ansvar för att formellt säkra och vårda värdefulla livsmiljöer i kontakt med berörda markägare, där kunskapsförmedling är en viktig del. Svenska Naturskyddsföreningen som driver Projekt Vitryggig hackspett är en motor i arbetet, i avelsarbetet, i inventeringar och inte minst som kunskapsspridare. Vid sidan av detta sker föredömliga frivilliga åtaganden där exempelvis Bergvik Skog på egen mark avsatt dryga hektar skogsmark med mål att återskapa värdefulla lövskogsmiljöer. Liknande inriktningar finns även på Sveaskogs marker i mellansverige. Att ny- och återskapa lämpliga miljöer, samtidigt som de idag lämpliga miljöerna vårdas och värnas är den viktigaste delen i arbetet med att återfå en livskraftig population. Arbetsinstruktionen att gör som vanligt fastän tvärsom bär långt i detta arbete. Studier i åtgärdade områden har visat på en god respons från insekter. En god vitryggmiljö bör bland annat ha en lövträdsandel på minst 75% och en andel död ved (stående/liggande) på minst 20%. Minst 100 hektar av denna miljö bör finnas inom en radie på c:a 500 hektar. Målsättningen med arbetet är att vi i Sverige år 2050 skall ha minst 150 häckande par. 8

9 Heta lågor i skogen rätt åtgärd på rätt plats Jonas Hedin Länsstyrelsen Kalmar och Per Petersson Sveaskog För långsiktig överlevnad av hotade arter med stora krav på skogslandskapet är det viktigt att det finns stora sammanhängande områden med en hög andel lämplig livsmiljö även i södra Sverige. För svårspridda arter, ofta arter knutna till sena successionsstadier av gamla träd, bör riktade restaureringsåtgärder utföras precis intill de få kvarvarande förekomsterna. Då finns en chans till kolonisation av restaurerade områden. Sveaskog har avsatt 20% av arealen för naturvård. Ett verktyg är 36 ekoparker med en sammanlagd areal av totalt ha, där Sveaskog bevarar, förstärker men också återskapar. Ekopark Hornsö, ligger i östra Småland och utgör ett ca en kvadratmil stort område runt sjön Allgunnen m.fl sjöar. Ekoparkens areal uppgår till ca 8200 ha och den sammanlagda naturvårdsarealen uppgår till ca 61%. Ekoparken invigdes Ekopark Hornsö är unikt! Inventeringar under åren har påvisat fynd av mer än 700 olika vedlevande skalbaggsarter varav ca 200 av dem är rödlistade. Denna artrikedom på framför allt vedinsekter beror nog på flera faktorer; skogsbränder präglade området regelbundet fram till mitten av 1800-talet (ungefär 100 år längre än i övriga sydöstra Sverige, det har funnits stora områden med gammal ek-,bok-, björk-, asp-och tallskog, samt svämskogar och här är ett gynnsamt klimat med varma somrar. Sveaskog, i samverkan med Länsstyrelsen och i samråd med Skogsstyrelsen, och forskare genomförs nu naturvårdsåtgärder för att återskapa ytterligare ca 2900 ha områden med ädellöv-/lövskogar och tallskogar, som på sikt ska få höga naturvärden. Ett annat mål är att öka mängden död/döende ved i både naturvårds- och i produktionsskogar. Naturvårdsbränning skapar både mycket död ved samtidigt som nya successioner med exempelvis asp-,sälg- och björkföryngringar kommer igång. På sikt leder konkurrensen till en självgallring på klen död ved. En bränningsplan tillsammans med Länsstyrelsen ska möjliggöra målet att bränna minst ett område årligen. Vid stormen Gudrun blåste ungefär två tusen tallar ner och i samråd beslutades att merparten av tall-vindfällena får ligga kvar som död ved. För att få kontinuitet fälls årligen ett antal nya tallar. En areellt omfattande naturvårdsåtgärd är Utglesning av yngre-medelålders lövrika barrskogar för att återskapa lövskogar. Merparten av barrträden tas bort, viktiga lövträd frihuggs och., skadade träd och mer död ved tillskapas av högstubbar. Frihuggning görs runt gamla ofta rötade träd samtidigt som nya yngre arvtagare samtidigt frihuggs. Frihuggning kan också ske genom att konkurrerande träd kapas som högstubbar eller skadas hårdare. Allé-huggning är en naturvårdsåtgärd som innebär en avverkning av en kantzon på 10 m utmed skogsbilvägarna. Gamla lövträd och tallar samt yngre lövträd och buskar friställs för att gynna ljuskrävande trädslag, exempelvis sälg och alla de arter som är beroende av dessa träd. Samtidigt kan en del av de borthuggna yngre träden lämnas som antingen korta högstubbar eller som vedhögar. Här och vid vändplaner i skogsbilvägnätet möjliggörs också för en torrängsflora, viktigt för många insekter. Alléhuggning skapar lövkorridorer och är också positiv för väghållningen. Genom att återskapa våtmarker, framförallt lövsumpskogar, skapas också förutsättningar för mer död och döende ved. Många andra organismgrupper gynnas också av våtmarksåterskapandet. Tillförsel av grova ekstockar har skett genom inköp av utsorterat virke av från en golvfabrik. Dessa ekstockar har placerats ut inom områden där det finns en kontinuitet på gammal ekskog 9

10 och i nära anslutning till landets sista förekomster av några hotade skalbaggsarter. Ekstockarna har grävts ned stående, liggande eller pusslats ihop för att efterlikna liggande stammar. Vad gör vi då för att se om dessa effekter ger resultat?. Genom projekt Effekt 20 som Sveaskog har tillsammans med WWF Världsnaturfonden följer vi under tre år en insektsinventering som löper parallellt med en fågelinventering i samma område. Studien sker i flera ekoparker med tillhörande andra referensområden. Länsstyrelsen har en yta där effekterna av veteranisering av ek kommer studeras framöver. Denna yta ingår i ett internationellt samarbetsprojekt med ett stort antal aktörer i Sverige, Norge och England. Slutsats: Det finns stora fördelar med samverkan mellan olika aktörer. Vi samlar kunskapen och erfarenheterna men utnyttjar också våra olika resurser och kompetenser bättre och effektivare. Sveaskog har med verktyget ekoparker fått möjligheten till Återskapandet av stora områden med en naturvårdsskötsel där vi också både vågar lämna men också tillskapar mycket död ved. Genom att utnyttja kunskapen om förekomster av hotade arter kan rätt åtgärder utföras där de gör störst nytta. 10

11 Nytt från ArtDatabanken Hjalmar Croneborg ArtDatabanken SLU ArtDatabanken fortsätter att arbeta på flera fronter. Med hjälp av kunniga och engagerade amatörer, forskare och naturvårdare utvecklas vi vidare i vår roll som en kunskapsbank om Sveriges arter och för svensk naturvård. Vi levererar nationella rapporteringar om status för svensk natur, tar fram analyser och rekommendationer och utvecklar nya koncept och verksamhetsområden. Vi stärker vår funktion som länk mellan forskare, naturvårdare och allmänheten. Vi arbetar fortlöpande med att sammanställa och tillgängliggöra en allt större kunskapsmängd kring svenska arters namn, förekomst, levnadssätt, status och behov. Viktiga underlag inför en kommande rödlista 2015 ställs samman. I en tid av närmast explosionsartad utveckling på IT-sidan är vi med och utvecklar nya verktyg. Nästa generation av rapportsystemet Artportalen har nu hunnit bli länge emotsedd och tillsammans med vår systerorganisation Artsdatabanken i Norge arbetar vi hårt med att få det hela på plats. Det kommer att innebära stora kliv in i en modern IT-värld som byggs av interaktiva databaser som länkas samman och görs tillgängliga via olika webbplatser, som ger användare tillgång till samlade datamängder på ett nytt sätt. På uppdrag av Vetenskapsrådet leder vi arbetet med Svenska LifeWatch, en spjutspets i riktning mot ett europeiskt nätverk där forskare över hela Europa på sikt kommer att ha gemensam direkt tillgång till data och kraftfulla verktyg från alla håll. Artportalen öppnar också nya möjligheter att organisera övervakningsprojekt för både yrkesverksamma och ideella krafter. Flera intressanta projekt är på gång, bl.a. dagfjärilsövervakning och s.k. faunaväkteri. Vart sjätte år rapporterar EU s alla medlemsstater status för arter och naturtyper som är förtecknade i bilagorna till art- och habitatdirektivet. Förra gången var 2007 och i år är det alltså dags igen. I år är också första gången vi ska rapportera enligt fågeldirektivet. På uppdrag av Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten genomför vi dessa rapporteringar för Sverige. De kan sägas vara de tyngst vägande statusrapporteringarna av svensk natur idag. Skogsstyrelsen har under vintern arbetat med en översyn av föreskrifterna till 30 i skogsvårdslagen. Det är det enda kvarvarande stället i svensk lagstiftning som nämner rödlistade arter. Vi har på uppdrag från dem levererat en rapport som belyser hur hänsyn i skogsbruket påverkar rödlistade arter, och vi hoppas att den ska bidra till att eventuella förändringar i lagrummet blir väl avvägda. Miljödepartementet har lagt flera uppdrag på Naturvårdsverket kring s.k. grön infrastruktur. Vi har bidragit i det arbetet på flera sätt. Inte minst har vi särskilt goda förutsättningar att bistå med databaserade geografiska analyser och modeller, något som vi ser som en förutsättning för att fylla begreppet med verklig mening. Ett bakslag var den nedskärning av budget för Svenska artprojektet, inklusive medlen för biologiska samlingar, som regeringen beslutade om i december. Vi har tvingats hantera följderna i form av minskad personalstyrka m.m. Intentionen för Nationalnyckeln har ända sedan starten varit att materialet även ska göras tillgängligt digitalt. Det har nu blivit dags att förverkliga, vilket får till följd att bokutgivningen avbryts. Ytterligare två bokvolymer är så långt komna att de ändå kommer att publiceras. Utifrån nya direktiv från landsbygdsdepartementet omorienterar vi oss och tar nya tag. Svenska artprojektet lever vidare! Om allt detta och mycket mer kan du läsa på Välkommen! 11

12 Hur sjutton ska vi utveckla naturvården? Om framgångsrikt nordiskt naturvårdsarbete i europeiskt perspektiv. Marina von Weissenberg miljöministeriet i Finland 12 Hotade arter är en av de bästa mätarna på den biologiska mångfaldens utveckling. I Norden kan man och vet man mycket om arter, och uppföljningen är systematisk. För detta tackar vi vetenskapen och det långsiktiga arbete som utförs i de nordiska länderna. 1 Naturvården i ett europeiskt perspektiv De europeiska rödlisterapporterna samt uppgifter sammanställda i enlighet med artikel 17 i EU:s habitatdirektiv visar att en hög andel europeiska arter är hotade och att deras fortlevnad är äventyrad. Våra rödlistor dokumenterar även de huvudsakliga hoten mot dessa arter, till exempel förlust och fragmentering av artens naturliga livsmiljö. För att framgångsrikt kunna skydda arter i Europa är det viktigt att ha en stabil juridisk grund att stå på i detta avseende har man inom EU använt sig av fågel- och habitatdirektiven på två sätt: genom att både ge vissa arter ett strikt skydd och samtidigt skydda områden där det förekommer hotade arter (Natura 2000). Detta hjälper till att uppnå ett högt artskydd, med det är viktigt att implementera lagstiftningen och säkerställa att lagbestämmelserna tillämpas av EU:s medlemsländer. En annan aspekt är finansieringen; det krävs ökade resurser för att framgångsrikt kunna skydda Europas arter. LIFE är ett finansiellt instrument för miljöarbete, och man håller för tillfället på att diskutera hur stor andel av EU:s budget LIFE-programmet ska få. Man har räknat med att det bör vara åtminstone 1 procent av EU:s helhetsbudget, men de nuvarande förhandlingarna indikerar att summan kommer att sänkas. Detta bådar inte gott för Europas arter. Många sätt att bevara naturen många ansvariga aktörer Sektoransvarsprincipen är nödvändig om man vill utveckla artskyddet och arbetet med strategier och handlingsprogram (NBSAP) i linje med konventionen om biologisk mångfald. I Finland godkände regeringen biodiversitetsstrategin i enlighet med Aichi-målen (2010) i december 2012, och den nationella biodiversitetskommittén antog det nya handlingsprogrammet i mars Målet är att stoppa utarmningen av den biologiska mångfalden i Finland fram till år Samma mål har den Europeiska unionen. Den röda tråden i handlingsprogrammet är att den biologiska mångfalden inte kan tryggas enbart genom traditionell naturvård. De åtgärder som fastställts gäller därför i bred utsträckning fortsatt skydd, men även ett hållbart nyttjande av naturresurser. Detta i sin tur har lett till att styrmedlen har breddats i tillägg till naturvårdslagen även i skogs- och vattenlagstiftningen, markanvändnings- och bygglagen och strafflagen. Detta gäller också EU-lagstiftningen. Målet har varit att skydd, vård och hållbart nyttjande av arter ska anammas inom beslutsfattandet i de olika förvaltningsområdena. 1 I Finland har över arter och nästan hälften av Finlands arter inventerats (Rödlistade arter i Finland 2010). Bestånden för tre fjärdedelar av dem klassas som livskraftiga. 23 procent är rödlistade och 10,5 procent hotade (antingen akut hotade, starkt hotade eller sårbara). Det har skett en ökning på ungefär 0,5 procentenheter på tio år. Sammanlagt 2247 arter är hotade i Finland, och av dessa är drygt 1200 insekter och spindlar, 700 mossor, lavar och svampar, 200 kärlväxter och 59 fåglar. Bland däggdjuren är 11 arter hotade, däribland björn, varg, järv och lo. Bland fåglarna klassas brushane och höksångare nu som starkt hotade, medan de för tio år sedan bedömdes som livskraftiga. Andelen hotade arter är störst bland fåglar, mossor, däggdjur, lavar och fjärilar. Merparten av de hotade arterna lever i skogar och kulturlandskap. Ornitologerna har varit bekymrade över att antalet hotade fågelarter ökat från 35 till 59 på tio år ( ). Våtmarksfaunan har lidit av igenväxning, dränering och torvtäkt. Experter anser att situationen är värst för sädgåsen, fågeljaktens paradbyte, som är så gott som utrotad. Först när detta var ett faktum backade jägarna och fredade den självmant. Skogsbruket, igenväxning av öppna marker samt byggande är det största hotet mot mångfalden i Finland.

13 IUCN:s Rödlisteindex (RLI) Rödlisteindexet (RLI) har utarbetats av IUCN, och Finland har som första land i världen i den här utsträckningen använt och räknat värden för 11 olika taxonomiska grupper(application of the Red-List Index at a National Level for Multiple Species groups: Conservation Biology, 2013). Detta är något som väckt intresse också på annat håll. Enligt artindexet är artrikedomen i vår natur allt mer hotad. Men det finns också positiva trender. Långa tidsserier och systematiska tillvägagångssätt är viktiga för att kunna utveckla artskyddet och prioritera förfaringssätt. Lösningar där vi samordnar vetenskapen och beslutsfattandet är nödvändiga. Vi behöver utveckla metoder där budskapen kan förenklas och tydliggöras, och där ger Rödlisteindexet nya möjligheter. Kunskap finns. Fattas besluten utifrån kunskapen? Arter i fokus Förlusten av biologisk mångfald och det tryck som olika faktorer orsakar bör tas på allvar. När arterna försvagas kan det leda till att de grundläggande livsvillkoren för människorna hotas. Växters pollinering och näringsämnenas kretslopp är exempel på att arterna spelar en väsentlig roll för ekosystemens funktion. Det är viktigt att naturen berör människors vardag för att det också ska leda till genomslagskraft i besluten. Fisk- och laxbeståndet i Östersjön är ett exempel på arbete som kräver gränsöverskridande åtgärder. Laxfrågan har gjort att allmänhetens intresse för artbeståndet har ökat och att det läggs fram krav på åtgärder. Ekologi och ekonomi möjligheter I den internationella rapporten om det ekonomiska värdet på biologisk mångfald, The Economics of Ecosystems and Biodiversity 2010 (TEEB), framgår det tydligt vilka ekonomiska möjligheter som den biologiska mångfalden medför, samt även riskerna. Det nordiska projektet Socio-economic importance of ecosystem services in the Nordic Countries Synthesis in the context of the Economics of Ecosystems and Biodiversity (TEEB, 2012) påvisar naturens roll i bevarandet och upprätthållandet av ekosystemtjänsterna. Resultaten av dessa projekt samt pågående arbete i Norden och EU ger oss nya möjligheter att utveckla artskyddet och värdera naturen, och att förena ekologi och ekonomi på ett nytt sätt. Rödlistade arter är den bästa samarbetsparten många goda exempel finns på lyckade projekt där arten har varit i fokus och samarbetet gett resultat. Vi kan utveckla våra metoder och värderingar. Med olika medel måste vi övertyga beslutsfattarna om att arter är så viktiga att de inte kan marginaliseras i beslutsprocessen. Den kunskap vi har måste omsättas i handling. Skadliga främmade arter och spridningen av dem kräver till exempel insatser och samarbete över gränserna. Vi har alla förbundit oss till att effektivare genomföra målen för att stoppa förlusten av den biologiska mångfalden globalt, regionalt och nationellt fram till år Informationsutbyte över gränserna kan ge lösningar och spara resurser. 13

14 Nu skapar vi framtiden! Alva Sniis Sigtryggsson Fältbiologerna När Fältbiologerna en gång startade bestod föreningen av skalbaggsnördar och fågelskådare. Föreningen var ute i naturen, upplevde naturen och lärde sina medlemmar om allt som där fanns. Men någonstans på vägen så insåg Fältbiologerna att naturen var hotad. Vi började kämpa för natur och miljö, från de stora skogarna till den minsta dolkstekeln. Med ena benet ute i naturen och det andra inne i miljödebatten tar vi oss nu an de stora frågorna om hållbarhet. Hur ser unga på biologisk mångfald? Hur för vi vidare kunskapen och hur ser framtidens naturvård ut? Fältbiologernas vice ordförande och Årets Miljöhjälte 2012, berättar om föreningens och ungas syn på arter och naturvård. Ut till kamp! 14