Neolitikums början. Undersökningar kring jordbrukets introduktion i Nordeuropa. Per Persson

Transkript

1 Neolitikums början Undersökningar kring jordbrukets introduktion i Nordeuropa Per Persson Göteborg Uppsala 1999

2 Per Persson 1999 PhD dissertation 1998 University of Gothenburg ISSN ISBN Coast to coast-book 1 ISSN GOTARC serie B nr. 11 Published by: Dept. of Archaeology and Ancient History, University of Uppsala and Dept. of Archaeology, University of Gothenburg Coast to coast project Financed by: The Bank of Sweden Tercentenary Foundation Editor: Helena Knutsson Printed by: Reprocentralen, Uppsala University Cover design by: Lotta Sundberg, Studio Lemur Cover printed by: Reklam och Katalogtryck, Uppsala Published with aid from The Bank of Sweden Tercentenary Foundation

3 Innehåll Förord... 7 Förord första upplagan... 7 Förord andra upplagan... 8 Kapitel 1 Inledning... 9 Några teoretiska utgångspunkter... 9 Uppläggningen...11 Kapitel 2 Begränsningar och metoder Definition av termen jordbruk Avgränsning i tid och rum Dateringar Kalibrering av C14-dateringar Felkällor vid C14-datering Dateringar från stratigrafier Tidigt utförda dateringar Dendrokronologi Kontaminering Datering av olika material Dateringar utförda på marint material Dateringar utförda på skal Dateringar på skelett Matskorpedateringar Matskorpornas innehåll Matskorpedateringar - olika daterade fraktioner C14-dateringar, sammanfattning Mätningar av C13-halten i kol från kollagen

4 Persson Kapitel 3 Det äldsta jordbruket Den linjebandkeramiska kulturen Tidigt jordbruk i Sydskandinavien Rosenhof Ben av nötkreatur/uroxe från Jylland Uroxar/nötkreatur i Sverige och på Själland Fynd av oxdjursben daterade till före 4000 f.kr., sammanfattning Övriga dateringar på tidigt jordbruk i Sydskandinavien De yngsta fynden utan tecken på lantbruk C13-undersökningar Möjliga orsaker till förändringen i skelettens C13-halt Näringsfånget på fyndplatserna Däggdjurben Fiskets betydelse Fiskeanläggningar Mollusker Alger Jämförelser med andra djur Jämförelser med andra populationer Kronologiska och geografiska aspekter C13-värden från inlandet under neolitikum Förändringar i skelettens C13-halt, sammanfattning Reservoareffekten Pollenanalyser Datering av pollendiagram Pollenprover från gravhögar Slutsatser om pollenanalyser Icke strandbundna boplatser Andra belägg för ett tidigt jordbruk Kapitel 4 Trattbägarkulturen Den äldsta trattbägarkulturen i Sydskandinavien Skillnaden mellan trattbägarkeramik och keramik Matskorpedateringar Bjørnsholm och Norsminde Övriga dateringar från Sydskandinavien De tidigaste dateringarna Mossby Siggeneben Süd Barkær Jättegraven, Flintbek och Vasegård Trattbägarkulturens början i Sydskandinavien

5 Neolitikums början Trattbägarkulturen i relation till de äldsta beläggen för lantbruk Benfynd Benfynd från tidig trattbägarkultur C13-undersökningar Pollenanalyser Avtryck i keramik Bosättningsmönster Trattbägarkulturen och jordbruket Den äldsta trattbägarkulturen i Mellansverige Matskorpedateringar Horisontell stratigrafi Övriga dateringar Trattbägarkulturens början i östra Mellansverige Trattbägarkulturens början i östra Mellansverige jämfört med Sydskandinavien Det äldsta lantbruket norr om Skåne Fynd som tyder på sädesodling Benfynd från trattbägarboplatserna i östra Mellansverige C13-undersökningar Pollenanalyser Boplatslokalisering Det äldsta jordbruket i Sverige norr om Skåne Trattbägarkulturen söder om Sydskandinavien Dateringen av trattbägarkulturen söder om Sydskandinavien Kapitel 5 Ackulturation Mesolitiska lokaler f.kr Näringsfånget Den äldsta keramiken i Sydskandinavien Prekeramiska lokaler Boberg Schlamersdorf Seedorf Rosenhof Dabki Holland Slutsatser om den äldsta keramiken i Schleswig-Holstein Den äldsta keramiken i Danmark - Skåne Stratigrafiska fynd Andra fynd i Skåne-Danmark Sammanfattning - datering av den äldsta keramiken i Skåne-Danmark Sverige norr om Skåne Importerad keramik Dateringen av den äldsta keramiken i Sydskandinavien Keramikens funktion

6 Persson T-formade hjorthornsyxor Den T-formade hjorthornsyxans utbredning i Sydskandinavien Den T-formade hjorthornsyxan söder om Östersjön Uppsummering av datering och utbredning De T-formade hjorthornsyxornas funktion Skolästyxor Skolästyxor utan skafthål Breitkeile Breitkeilens funktion Benringar och kammar Gravskicket Påverkan från norr mot söder Situationen efter 4000 f.kr Kraghalsflaskan Lerskivor Långhögar Mångkantyxor Ackulturation mellan f.kr Kapitel 6 Kulturdualism Kulturdualism i Sydskandinavien under tidigneolitikum? Norsminde och Bjørnsholm Blandade boplatser Fischers tolkning Kulturdualismen i Sydskandinavien Senmesolitikum och trattbägarkultur i Mellansverige Trattbägarkulturen söder om Sydskandinavien Kapitel 7 Befolkningsutvecklingen Befolkningsutvecklingen och jordbrukets introduktion Möjligheter att bestämma befolkningsutvecklingen Befolkningsutvecklingen från mesolitikum till neolitikum Källkritik av skelettdateringarna Andra sätt att värdera befolkningsutvecklingen Befolkningsutvecklingen under senmesolitikum Ökad inlandsbosättningen i kulturen? Underutnyttjandet av resurser Ideologiskt motiverad konsumtion Diskussion kring befolkningsutvecklingen Malthus Gruppselektion Befolkningstillväxten under neolitikum Befolkningsutvecklingen i Mellaneuropa

7 Neolitikums början Kapitel 8 Diskussion Resultat av undersökningarna Teorier om invandring Beckers teori Childes teori Ammerman & Cavalli-Sforzas teori Teorier om interna processer Förändringar i en överordnad struktur Slutsatser Summary Appendix Anförda C14 dateringar Anförd litteratur

8 Persson 6

9 Förord Förord till första upplagan Denna avhandling blev färdig drygt 20 år efter det att jag började på forskarutbildningen. För 10 år sedan blev jag klar med en första del, min uppsats för filosofie licentiatexamen (Persson 1987). Redan då var jag sedan lång tid tillbaka trött på allt vad avhandlingar hette. Därför såg jag då den återinförda licentiatexamen som ett fint tillfälle att komma från forskarutbildningen med äran i behåll. Efter licentiatexamen har mina huvudsakliga intressen varit inom arkeologi och naturvetenskap. Det är inom dessa områden som jag hyser störst hopp om att det skall framkomma nya avgörande bidrag till diskussionen kring jordbrukets uppkomst och spridning. Jag har bland annat arbetat med gammalt DNA i ben (Persson 1993). Det finns goda chanser att analyser av DNA från ben kommer att lösa en av de mest påträngande av frågorna kring neolitiseringen i vår del av världen, den om jordbruket introduceras av invandrare eller ej. Efter många turer tycks det nu bli möjligt att starta ett laboratorium i Göteborg som bland annat skall syssla med gammalt DNA. Härigenom kan jag få tillfälle att bedriva forskning som ter sig meningsfull och det är mot denna bakgrund som jag funnit det angeläget att trots allt försöka bli klar med min doktorsexamen. Senast som jag bearbetade problemen kring jordbrukets introduktion i Sydskandinavien kom jag inte längre än till en skiss över en del intressanta drag i utvecklingen. Jag kunde inte heller ansluta mig till någon av de dittills framförda teorierna om orsakssammanhangen. När jag för ett par år sedan åter dammade av mina gamla anteckningar och på nytt tog mig an arbetet, hyste jag gott hopp om att det nu skulle gå att få ihop en acceptabel förklaring till jordbrukets introduktion. Min tanke var då att eftersom jag fått en tids avkoppling från problemen skulle det vara lättare att hitta en förklaring. Jag tänkte mig också att de studier i biologi som jag ägnat mig åt i mellantiden, skulle vara till hjälp. Nu efter ytterligare två års arbete står det klart att så inte var fallet. Återigen får jag nöja mig med en mer begränsad behandling av några problem som har relevans för diskussionen kring jordbrukets introduktion. 7

10 Persson Efter 20 års arbete kanske den föreliggande avhandlingen når upp till godkänd standard, men med ytterligare 5 till 10 års hårt arbete tror jag att den skulle kunna bli riktigt bra. Frågan är om jag någonsin kommer att få en chans att skriva den bok som jag egentligen tänkt mig - den vari det framläggs en teori om jordbrukets spridning som åtminstone jag själv kan tro på. Tack till handledarna Hans Browall och Kristian Kristiansen! Av de handledare jag haft tidigare skall också Jarl Nordbladh och Carl-Axel Moberg tackas! Tack även till alla andra vänner som kortare eller längre perioder haft sin hemvist på arkeologiska institutionen i Göteborg. Göteborg den 8 maj 1998 Per Persson Förord till andra upplagan Första upplagan av denna avhandling har endast spritts i en begränsad upplaga, framförallt på en CD-skiva. När det nu snart gått ett år sedan disputationen har det blivit möjligt få avhandlingen tryckt inom ramen för Kust till -projektets skriftserie. Bakgrunden till detta är att jag är en av deltagarna i detta projekt. I förhållande till den första upplagan har ett stort antal språkliga fel rättats. Därtill har även ett par små men retsamma sakfel rättats till. Det har inte varit möjligt att omarbeta texten och infoga de nya uppgifter som framkommit under det gångna året. Jag vill speciellt peka på några nyutkomna skrifter som presenterat fynd och iakttagelser som har stor relevans för den här aktuella behandlingen. Det gäller Koch Nielsen behandling av den tidigneolitiska trattbägarkeramiken från de danska öarna (1998), Staffords behandling av flintföremålen under senmesolitikum och tidigneolitikum i Sydskandinavien (1999), samt den nya publikationen av utgrävningarna vid Ringkloster (Andersen S.H. 1998). Speciellt tack vill jag rikta till Helena Knutsson och Sara Hjelm som varit till stor hjälp i arbetet med att få boken tryckfärdig. Göteborg den 27 april 1999 Per Persson 8

11 Kapitel 1 Inledning Några teoretiska utgångspunkter Det är uppenbart att olika forskares personliga uppfattningar och värderingar spelar stor roll för hur de angriper ett arkeologiskt material. Samtidigt är det också uppenbart att det arkeologiska källmaterialet och de tillgängliga metoderna sätter relativt klara gränser för vilken information vi kan få fram kring händelseutvecklingen i gången tid. Ett grundläggande axiom är att det som har inträffat inte kan påverkas av våra åsikter om det samma. Ett annat axiom är att ett uttalande om en händelse i det förgångna bara kan vara sant eller falskt. Detta gör att det finns en väsentlig skillnad mellan studier av historien jämfört med framtidsforskningen, trots att bägge disciplinerna sysslar med tid som icke är (citat fritt efter Carl-Axel Moberg). Naturligtvis finns det inget som hindrar att flera olika uttalanden om det förgångna samtidigt kan vara sanna, så länge de inte motsäger varandra. Med dessa utgångspunkter tar jag ställning mot mycket av den relativism som kännetecknat teoridiskussionen inom arkeologin under det senaste årtiondet. Det måste dock medges att i praktiken är det mycket stora problem med att nå fram till ett sant uttalande om det förgångna, eller rättare det är mycket svårt att nå fram till ett sant uttalande om något intressant i det förgångna. Arkeologer kan lätt ta fram en oändlig mängd sanningar om ointressanta förhållanden. Redan en enda flintyxa har en oändlig mängd mått som beskriver dess formgivning. Ordet intressant kommer därför att få en stor betydelse. Det centrala problemet här är neolitiseringen och hur denna skall förklaras. Redan här har jag bestämt mig för ett ämnesområde som jag uppfattar som speciellt intressant. Andra människor kan uppfatta helt andra sidor av det förgångna som intressanta och i många fall får man säga att dom har sin fulla rätt att göra så. Den som exempelvis endast är intresserad av fotboll kan inte finna mycket intresse i neolitiseringen. Resultatet av förra året allsvenska serie kan däremot vara en uppgift om det förgångna som den fotbollsintresserade fäster stor vikt vid. Många finner dock neolitiseringen intressant. Förmodligen kommer intresset från olika utgångspunkter. För många beror intresset antagligen på att man uppfattar neolitisering- 9

12 Persson en som en avgörande förändring som kan hjälpa till att förklara varför förhållandena i dagens värld ter sig de som de gör. Har man väl kommit fram till att neolitiseringen är något intressant, kan man vidare tänka sig att olika personer med olika teoretiska utgångspunkter också finner olika förhållanden i samband med neolitiseringen mer eller mindre intressanta. Visst finns det många teorier om neolitiseringen i litteraturen, men det är slående att det trots detta endast är några få faktorer diskuteras. Detta beror till en del på källmaterialet. Om man undantar den neolitisering som skedde genom de vitas erövring av Nordamerika och Australien, finns det endast några få parallellfenomen som är kända i skriftliga källor. Jordbrukets uppkomst och spridning är i huvudsak ett förhistoriskt fenomen och vi saknar ögonvittnesskildringar och samtida resonemang om orsaksförhållandena. Själv faller jag väl in i dessa traditioner. Jag står inte för någon radikal nytolkning och inte heller pekar jag på några tidigare helt obeaktade förhållanden. Min huvudsakliga ambition är att få fram bättre data kring faktorer, som de flesta som ägnat sig åt problemen, funnit intressanta. Detta gäller frågor som eventuella folkförflyttningar, befolkningsutvecklingen, samhällets ekonomiska struktur, ideologins betydelse, tekniska detaljer i jordbrukets utformning och liknande. En stor del av svårigheten med att bestämma orsakssammanhangen vid jordbrukets introduktion är att man gärna vill fastställa vad de inblandade människorna hade för motiv. Detta beror på att vi gärna vill känna igen oss själva. Vi vill att de argument för att införa jordbruket som en gång i tiden framfördes, skall vara logiska för oss idag. Därför konstruerar vi ett scenario där människorna under senmesolitikum råkar ut för svårigheter och där de reagerar på det sätt som vi själva tycker att man bör reagera. Vi tänker oss exempelvis att det sker förändringar i ekologin som gör det svårt att få ihop mat så det räcker. Vi tänker oss att diskussionens vågor går höga under en lång följd av år och att många radikala krafter argumenterar för att det är det gamla näringsfånget som är orsak till svälten och att det är hög tid för en förändring. Detta medan vi tänker oss att företrädare för reaktionära krafter samtidigt gör sig till talesmän för att det var bättre förr och att bristen på mat måste bero på att ungdomen inte längre strikt följer de uråldriga traditionerna. Sådana tänkta scenarier är givetvis trevliga att sysselsätta sig med, men de leder ingen vart. Att bestämma orsakssammanhang på denna nivå är så vitt vi vet idag inte möjligt. Dels därför att vi inte har några källor som berättar om hur man resonerade när man bestämde sig för att införa jordbruket och dels för att det resonemang man förde förmodligen inte skulle te sig logiskt enligt vårt sätt att se. Man kan utgå från att människan i alla tider agerat rationellt. Det finns dock två stora svårigheter med rationalitetsbegreppet. För det första är målen för den rationella människans aktiviteter till stor del kulturellt bestämda. För det andra kan man aldrig veta om man har fullständig kunskap om bästa vägen till målet. Bristande kunskaper kan vi lätt acceptera som en orsak till beteenden som vi idag skulle kalla irrationella. Vi kan ju själva inte vara helt säkra på att vi har all kunskap och därför alltid handlar på det mest optimala sättet. I detta avseende kan vi förmoda att människor i alla tider har resonerat som vi gör. Om de insåg att det fanns bättre vägar att uppnå målet så borde de ha accepterat dessa. Om målet för människornas verksamhet varit att försörja så många som möjligt inom ett stycke mark, så borde de kunna inse att jordbruket var bra. Problemet är att människan under senmesolitikum förmodligen inte hade denna målsättning. Det går inte att bestämma människors ambitioner, vilja, önskningar m.m. utifrån tanken om en universell rationalitet eller direkt från några andra universella mänskliga egenskaper. 10

13 Neolitikums början Det går således inte att bestämma orsaken till neolitiseringen på den nivå som innebär uttalanden kring vad människor har för motiv för sina handlingar. En väg ut ur detta dilemma är att helt enkelt bortse från människornas motiv och istället se till konsekvenserna av deras agerande. Denna ståndpunkt poängteras av funktionalisterna och även en del av dem som hävdar att den darwinistiska evolutionsteorin kan tillämpas på människans historia. Dessa menar att det finns mekanismer som gör att vissa beteenden vinner spridning oavsett de inblandade människornas subjektiva uppfattning. I princip ansluter jag mig till denna ståndpunkt, men i praktiken är det stora problem med att bestämma vilka mekanismerna är i historiens förlopp, ett förhållande som med önskvärd tydlighet framgår av den stora mängden mer eller mindre misslyckade försök med att förklara jordbrukets uppkomst och spridning. Ambitionen med den föreliggande avhandlingen har också varit att försöka finna sådana mekanismer som kan förklara varför jordbruket sprids till Nordeuropa. Uppläggningen Ryggraden i avhandlingen utgörs av undersökningar inom fem problemområden som är av intresse för diskussionen kring jordbrukets introduktion. Dessa fem områden är: 1/ När börjar det första jordbruket uppträda i olika delar av Nordeuropa? Detta diskuteras både i kapitel tre och fyra. 2/ Dateringen av trattbägarkulturen. Kapitel fyra. 3/ Finns det belägg för kontakt mellan de mesolitiska grupperna i Nordeuropa och de neolitiska grupperna i Mellaneuropa? Kapitel fem. 4/ Vilken är den kronologiska relationen mellan den senmesolitiska kulturen och den tidigneolitiska trattbägarkulturen i Sydskandinavien? Kapitel sex. 5/ Finns det några belägg för en befolkningsökning i samband med jordbrukets introduktion i Nordeuropa? Kapitel sju. I kapitel två fastställs en del inledande begränsningar och diskuteras en del metodfrågor, främst kring användningen av C14-dateringar. Till sist, i kapitel åtta, diskuteras en del tidigare framförda teorier utifrån resultaten av undersökningarna. Framställningen är tänkt som en direkt fortsättning på min tidigare licentiatuppsats Etapper i lantbrukets spridning. En rekonstruktion utifrån de tidigaste spåren i Nordvästeuropa (Persson 1987, sammanfattad i Persson 1988). Eftersom det inte kan förutsättas att alla läsare är bekanta med denna uppsats så kommer de argument som har betydelse för den förnyade diskussionen att upprepas även i denna bok, i de flesta fall kompletterade med de upplysningar som tillkommit efter En skillnad mot framställningen 1987 är att alla C14-dateringar nu är kalibrerade. 11

14 Persson 12

15 Kapitel 2 Begränsningar och metoder Definition av termen jordbruk Termen jordbruk definieras här som den kombination av husdjursskötsel och spannmålsodling som är känd från neolitikum i Nordeuropa. Specialisering på enbart odling eller enbart husdjursskötsel är inte belagt i neolitikum, men källmaterialet för att bedöma detta är magert. De husdjur som förekommer är nötkreatur, tamsvin, får och get. De odlade växterna är i första hand korn och vete. Termen lantbruk används som synonym för jordbruk. Syftet med denna definition är att undvika en diskussion om eventuellt förekommande tidiga former av husdjursskötsel och odling i området. Frågor som ifall det förekommit tamarenar under senpaleolitikum eller ifall man odlat hassel under mesolitikum, kommer ej att behandlas här. Motiveringen till detta är att den neolitiska typen av jordbruk är den som får en avgörande historisk betydelse, oavsett om det förekommit tidigare former eller ej. Hunden räknas i detta sammanhang inte till husdjuren. Tamhunden förekom långt tidigare än de övriga husdjuren, men dess funktion var också en annan. De tidigaste tamhundarna kan närmast betraktas som jaktredskap. Uroxen och vildsvinet förekom i Norden före jordbrukets introduktion. I osteologiskt material är det svårt att skilja dessa från nötkreaturet respektive tamsvinet. I arkeologiska skrifter om neolitikum uppstår det därför ofta en viss förvirring när det benämningarna. De beteckningar som används här är: nötkreatur respektive uroxe för tam respektive viltformerna. I de fall då det inte går att avgöra om det rör sig om det ena eller det andra, så används beteckningen oxdjur. Till oxdjuren hör visserligen även bison och bufflar, men i den del av välden och under den period som behandlas här, är det bara uroxe och nötkreatur som förekommer. På samma sätt används termen svin i de fall där det inte går att avgöra om det rör sig om tam- eller viltformen. Osteologiskt går det oftast inte att skilja får från get och därför används i regel beteckningen får/get. Termen neolitisering är en synonym för introduktion av jordbruk. 13

16 Persson N o r d e u r o p a M e l l a n e u r o p a Figur 1. De behandlade fyndplatserna. På kartan är även markerat den ungefärliga gränsen mellan Nordeuropa och Mellaneuropa. På kartan är de arkeologiska fyndplatser markerade som återfinns i appendix, som ligger inom Nordeuropa och som har minst en C14-datering i intervallet f.kr. Av de totalt 247 lokaler som fyller dessa kriterier är 236 markerade på kartan. Avgränsning i tid och rum De fynd som kommer att behandlas är de som kan dateras och som härstammar från perioden 6000 f.kr. till 3000 f.kr. Det är i stort sett bara C14-daterade fynd som accepteras. Den viktigaste geografiska indelningen är gränsen mellan det som kallas Mellaneuropa och det som kallas Nordeuropa. Till Nordeuropa räknas det område som ligger norr om en båge som sträcker sig från Holland till norra Polen (figur 1). Området söder därom kallas Mellaneuropa. För den aktuella behandlingen är det inte nödvändigt att avgränsa Nordeuropa mot norr eller Mellaneuropa mot öster och söder. 14

17 Neolitikums början 100% Figur 2. Tillväxten av antalet C14-dateringar med relevans för diskussionen kring neolitiseringen i Sydskandinavien. I diagrammet har medtagits de dateringar i min databas som hade uppgift om publiceringsår när figuren framställdes i mars Totalt rör det sig om ca 1300 dateringar. Det område inom Nordeuropa som behandlas är i första hand det som i enlighet med gängse språkbruk inom arkeologin kallas Sydskandinavien. Med detta avser jag Skåne, Danmark och Schleswig-Holstein. Forskningen har varit speciellt aktiv i detta område, vilket framgår av de behandlade fyndens utbredningen (figur 1). Andra delar av nordvästra Europa diskuteras i några fall då det har ansetts befogat, speciellt gäller detta Mälardalen vars tidigneolitiska fynd behandlas ganska ingående. Området benämnes i regel östra Mellansverige och omfattar landskapen: Uppland, Västmanland, Närke och Södermanland. När det gäller benämningen på länder och distrikt inom länderna använder jag den politiska indelning av Europa som gällde 1945 till Under denna period var indelningen stabil men den har efter 1991 förändrats radikalt i delar av Östeuropa. Östra Tyskland betecknas f.d. DDR, Tjeckien och Slovakien tillsammans betecknas Tjeckoslovakien, beteckningen Mecklenburg används för distriktet med detta namn i f.d. DDR. Motiveringen är att de flesta fynd finns publicerade i enlighet med denna indelning. Dateringar Jag använder beteckningarna C14, C13 och N15 för de isotoper som med mer korrekt vetenskaplig terminologi skulle ha skrivits; 14 C, 13 C och 15 N. Jag gör detta medvetet och motiveringen är att skrivningen C14, C13 och N15 bättre stämmer med de benämningar som användes i dagligt tal bland arkeologer. Någon risk för missförstånd föreligger därför inte. Jag tillmäter i stort sett bara C14-daterade fynd någon vikt i behandlingen. Antalet C14-daterade lokaler ökar hela tiden och idag finns det över 250 sådana att tillgå i diskussionen kring introduktionen av jordbruket i Sydskandinavien. Kvaliteten på såväl dateringarna som på fyndbeskrivningarna 15

18 Persson varierar visserligen, men en stor andel av fynden kan användas i resonemanget. Speciellt väldaterade är en del fynd som undersökts de senaste åren och som har mer än 30 dateringar per lokal. Detta gäller ex. vis, Norsminde och Bjørnsholm. Tillväxten av antalet C14-dateringar, som är relevanta för diskussionen kring neolitiseringen, framgår av figur 2. De senaste 10 åren har inneburit något av ett genombrott för användningen av C14-metoden. Dateringar med relevans för diskussionen kring neolitiseringen publicerades i ett genomsnittligt antal av 27 st per år under perioden , medan antalet stigit till 77 per år för perioden Till en viss del torde ökningen bero på att en större andel av de utförda dateringar har publiceras. Detta beror inte minst på de listor över dateringar som varje år finns i tidskriften Arkæologiske udgravinger i Danmark. De traditionella typologiska dateringarna är inte så exakta som C14-dateringarna. Det finns i princip två slags typologiska dateringar. Den ena består av att man urskiljer ledartefakter som man menar förekommer under ett klart avgränsat tidsavsnitt. Ett fynd av en sådan ledartefakt ger en datering till den period varunder denna förekommer. Påträffar man ex. vis en mångkantyxa i ett fynd så dateras det härigenom till tidigneolitikum, d.v.s. ungefär till intervallet f.kr. Den andra formen av typologiska dateringar sker utifrån den relativa andelen av olika föremålstyper i ett fynd. Denna metod har främst används i den mesolitiska forskningen som exempelvis i Vang-Petersen s kronologi över tvärpilarna (1979). I detta fall är det inte förekomsten av en viss typ av tvärpil som avgör åldern utan istället hur pass stora andelar som de olika tvärpilstyperna intar i fyndet. Även den tidigneolitiska keramikkronologin används ofta på detta sätt. Man utgår då ifrån hur pass stor andel av de ornerade skärvorna i ett fynd som har vissa typer av dekor (ex vis Madsen & Petersen 1984). Bägge metoderna har avgörande brister. Störst är dessa när det gäller en datering utifrån frekvensen av en föremålstyp i ett boplatsfynd. Denna metod kräver att fynden härrör från en enda kortvarig bosättning, något som i praktiken är mycket sällsynt. Vidare är det enda sättet att påvisa att en bosättning är kortvarig, att datera den med C14- metoden. När väl detta är gjort är det ingen större mening med att dessutom använda sig av en typologisk datering. Det hindrar dock inte att det kan vara av intresse att formellt karaktärisera fyndet för en jämförelse med andra C14-daterade fynd, men detta har i så fall inte primärt med dateringen i sig att göra. Den andra formen av typologisk datering, d.v.s. att datera fynd utifrån enskilda föremålstyper - ledartefakter - kan däremot vara relevant i vissa fall. Detta ser jag som ett slags överförda C14-dateringar. Dvs utifrån C14 daterade fynd kan man urskilja drag eller kombinationer av drag i utformningen av ett föremål, som endast förekommer under ett visst tidsavsnitt. Om man på en annan plats påträffar samma typ av föremål kan man överföra C14-dateringen även till denna plats. För att de överförda C14-dateringarna skall vara intressanta fordras att tidsavsnittet varunder en ledartefakt förekommer är relativt kort. Det finns idag inga föremål från senmesolitikum eller tidigneolitikum som har en så snäv datering att de kan konkurrera med en C14-datering av ett fynd. Det finns ex. vis ingen enskild keramiktyp som går att datera närmare än inom en 500 årsperiod. Mycket energi har genom åren lagts på att konstruera en kronologisk och regional indelning av den tidigneolitiska keramiken i Sydskandinavien. Hittills har dessa försök inte kunnat bekräftas genom C14-dateringar. Under de senare årens undersökningar i östra Mellansverige har konstaterats att tidigneolitiska boplatser, som bara ligger på några kilometers avstånd, uppvisar olika typer av ke- 16

19 Neolitikums början ramik trots att de enligt C14-dateringarna har varit i bruk vid samma tid (Hallgren i.p.). Detta gäller bl.a. lokalerna Skogsmossen och Tjugestatorp. Kalibrering av C14-dateringar Sedan 1960-talet har det varit känt att det inte finns ett linjärt samband mellan halten C14 i ett prov och provets ålder. Detta beror på att mängden C14 i atmosfären har varierat genom tiderna. Under neolitikum fanns det mer C14 i omlopp, än vad som var fallet senare. Detta betyder att om man utgår från att det finns ett linjärt samband mellan halten C14 i ett prov och provets ålder, så anger dateringar på tidigneolitiskt material en ålder som är närmar 1000 år yngre än den verkliga åldern. Genom att mäta halten C14 i årsringar från träd vars ålder är känd, kan man upprätta kurvor som sedan kan användas för att kalibrera dateringar gjorda på annat material. Trots att det sedan lång tid tillbaka varit känt att C14-dateringar måste kalibreras, så har stenåldersforskningen ännu inte slutat använda de okalibrerade dateringarna. Orsaken har varit att det inte har funnits kalibreringskurvor att tillgå för stora delar av mesolitikum, detta har dock förändrats under de senaste 10 åren. Det finns därför inte längre någon anledning att hänvisa till okalibrerade dateringar, utan alla dateringar som jag anför är kalibrerade. De okalibrerade värdena återges endast i förteckningen över dateringarna i appendix. Vid mätningen av C14-halten erhåller man ett fel som uttrycks i en normalfördelning. Detta anges med standardavvikelse och visas med en normalfördelningskurva. Efter kalibrering går denna normalfördelning förlorad och den kurva som visar sannolikhetsfördelningen har ett ojämnt förlopp. I figurerna i denna bok återges sannolikhetsfördelningen efter kalibreringen. Denna har beräknats med programmet OxCal (version 2.15 och senare 2.18). Det finns två datorprogram för kalibrering av C14-dateringar som är i allmänt bruk. Det ena är CALIB (senaste version är 3.0.3b) från Quaternary Research Center, University of Washington, det andra är OxCal från Oxford Radiocarbon Accelerator Unit. De bägge programmen använder i princip samma kalibreringskurvor. Den kurva som används för alla kalibreringar i denna bok är den som anger kalibrerade värden med 20 års intervall. Kurvan är så vitt jag kan bedöma det helt identisk mellan de bägge programmen, för CALIB s del benämnes filen med kalibreringskurvan INTCAL93.14C och OxCal s del cal20.dta. Jämfört med CA- LIB är OxCal mycket enklare att använda, men en nackdel med OxCal är att de kalibrerade värdena framställs som en graf som alltid har maxhöjden 1 (se OxCal Program v2.18, The Manual, ett hypertextdokument som levereras med programmet; länk: Mathematical Methods/Calculations/Radiocarbon calibration). Detta betyder att dateringar med stor standardavvikelse kommer att få den största ytan i framställningen. I CALIB går det däremot att få en graf över de kalibrerade värdena med en yta som är lika med 1. Detta visar på bästa sätt sannolikhetsfördelningen och används genomgående i denna bok. Detaljer kring hur den kalibrerade fördelningen framställts framgår av texten till figur 3. I figurerna framställs alla enskilda kalibrerade C14-dateringar med en kurva under vilken det är en och samma yta. När fynd har mer än en datering så adderas kurvorna. Totalytan under kurvan i en framställning av flera dateringar står således i direkt proportion till antalet dateringar. Detta visas närmare i figur 4. De flesta dateringarna i bokens figurer är ritade i samma skala. Den yta som en datering upptar i dessa diagram framgår av figur 6, där en rad enskilda dateringar från Rosenhof och finns återgivna. I de fall då diagrammen framställs i annan skala anges detta speciellt och då används den kalibrerade 17

20 Persson M. Stuiver, A. Long and R.S. Kra eds Radiocarbon 35(1); OxCal v2.18 cub r:4 sd:12 prob[chron] Radiocarbon determination 4800BP 4700BP 4600BP 4500BP 4400BP 4300BP DATE: 4500±50BP 68.2% confidence 3340BC (1.00) 3090BC 95.4% confidence 3360BC (0.99) 3030BC 2970BC (0.01) 2930BC 0,005 p/år 3700BC 3500BC 3300BC 3100BC 2900BC Calibrated date f.kr. Figur 3. Principen för framställningen av en graf som visar sannolikhetsfördelningen för en C14-datering efter kalibrering. Överst till höger återgives resultatet av en kalibrering med OxCal-programmet. Den datering som kalibrerats har C14-åldern 4500+/-50 BP. Längs y-axeln i diagrammet framställs detta i form av en normalfördelning. Diagonalt från övre vänstra till nedre högra hörnet, löper kalibreringskurvan. Längs x- axeln framställs den kalibrerade dateringens fördelning. Vid kalibrering med OxCal erhålls den kalibrerade fördelningen också i en fil (labnr.14d). I denna erhålls höjden på kurvan med fyra års intervaller. För att få en jämnare kurva används här endast vart femte av dessa värden och härigenom blir det 20 år mellan varje punkt (det är riktigare att använda ett medelvärde för de fem punkterna, men det använda förfarandet är enklare och skillnaden i resultatet är minimalt). Därefter normaliseras värdena, d.v.s. de enskilda värdena för vart 20:de år divideras med summan av alla sådana värden. Härvid erhålls en siffra som får enheten sannolikhet per 20 år. I figuren åskådliggörs detta med staplar för vart 20-årsintervall, höjden på staplarna är i enheten sannolikhet per år. I de slutliga diagrammen visas detta inte med staplar utan med en kurva vars förlopp också framgår av figuren. Ytan under denna kurva är alltid lika med 1 eller om man så vill 100%. För att underlätta framställningen utelämnas därför y-axeln i figurerna. fördelningen för en C14-datering som måttstock. I några fall finns det mer än en C14-datering på en och samma företeelse. Det kan ex. vis röra sig om flera dateringar av en och samma person i en grav. Om man vill jämföra antalet begravda under olika faser innebär många dateringar på en av begravningarna, att denna får för stor vikt i jämförelsen. I detta och liknande fall skall det således användas ett snittvärde för dateringarna. Detta har i praktiken tillgått på så sätt att de kalibrerade frekvenserna lagts samman och ytan reducerats så att den blir den samma som för en enskild datering, d.v.s. den blir lika med 1. Resultatet 18

21 Neolitikums början Figur 4. Principen för framställningen av diagram som visar summan av flera dateringar. av detta tillvägagångssätt avviker något från det som erhålls om man först beräknar ett genomsnitt för de okalibrerade dateringarna (Mook & Waterbolk 1985:14) och sedan kalibrerar detta. Det senare får anses vara ett formellt sett riktigare tillvägagångssätt, men trots detta har den förstnämnda metoden använts av praktiska skäl. Det rör sig endast om ett litet antal fall där flera dateringar är utförd på en och samma företeelse i strikt mening. I andra fall med flera dateringar är det i högre grad en tolkningsfråga om dateringarna verkligen avser samma företeelse. I regel har jag i dessa fall tillmätt alla enskilda dateringar samma vikt. Detta gäller exempelvis översta lagret i stratigrafin vid (figur 6). Från detta lager finns två dateringar, men det är medelvärdet för dessa som erhållit ett laboratorienummer; K Jag använder däremot de bägge dateringarna var för sig och de får beteckningen K-1529a och b. C14-datering anger ålder på en enskild företeelse och målet är att så noggrant som möjligt fastställa ett visst årtal. Om man gör många dateringar av en och samma företeelse ökar noggrannheten i åldersangivelsen. Om man förfogar över ett antal dateringar från olika företeelser i en och samma kontext, exempelvis olika träkolsbitar från ett och samma boplatslager, så kan det vara av intresse att fastställa sannolikheten för att dessa härstammar från en och samma tidpunkt. Detta låter sig också relativt enkelt 19

22 Persson göras utifrån graden av överlappning mellan dateringarna. Detta går att beräkna i de vanligaste kalibreringsprogrammen. Ofta är det dock av intresse att fastställa hur pass stort tidsomfång en företeelse har. Om man exempelvis förfogar över ett antal dateringar från en boplats och utgår från att den har varit bebodd under en längre tid, så är problemet inte att fastställa ett enskilt år utan ett tidsomfång. Eftersom de enskilda dateringarna alla har ett visst mått av osäkerhet är detta ett svårlöst problem. Herschend (1994) har behandlat problemet med att fastställa en företeelses tidsomfång utifrån C14-dateringar. Den enda framkomliga vägen tycks vara att simulera fördelningar utifrån olika antagande om tidsomfånget för den företeelse man vill datera. Dessa simulerade sannolikhetsfördelningar jämförs sedan med den iakttagna fördelningen från C14-dateringarna. Härigenom kan man komma fram till de utgångsantagande som ger den fördelning som bäst stämmer med den iakttagna fördelningen. Detta förfarande kräver relativt mycket arbete och det ställer också krav på kunskap om det material som behandlas. Förfarandet lämpar sig bäst vid behandling av en enskild lokal med många dateringar där det finns en viss stratigrafisk kontroll och man kan anta att dateringarna slumpmässigt fördelar sig ungefär jämt under företeelsens tidsomfång. Det är inte en metod som är användbar vid behandling av C14-dateringar av mer heterogent ursprung. I ett par fall finns det anledning att bestämma graden av överlappning mellan två perioder (se figur 37 och 63). För att bestämma tidsomfånget används helt enkelt de tidpunkter då sannolikheten för den ena företeelsen når upp till 10% respektive 90% av summan för de bägge företeelserna. Värdena 10 respektive 90% är fritt valda för att få ett lämpligt tidsavsnitt. Tidpunkterna som avgränsar ett tidsavsnitt anges avrundade till närmaste 20- tal år. Om inget annat anges så är dateringarna som Figur 5. Fyra acceleratordateringar utförda på brända sädeskorn från en och samma boplatsgrop. Dateringarna visar att sädeskornen härstammar från minst två olika tillfällen. Gropen måste vara yngre än det senaste av dessa. nämns i själva texten cirkavärden. Cirkavärdet räknas ut genom att det maximalvärdet för den 68 procentiga sannolikhetsfördelningen som erhålls från OxCal programmet adderas till minimalvärde för samma fördelning och summan delas med 2. Det erhållna svaret avrundas till närmaste 50-tal år. För att öka tydligheten i en del av figurerna så används detta cirkavärde även i dem. Ett cirkavärde beräknat på detta sätt används för en enskild C14-datering. Det vore riktigare att använda medianvärdet, men skillnaden blir liten och då beräkningen av ett cirkavärde enligt ovan är enklare, så används detta. När det rör sig om företeelser med mer än en datering och det finns behov för att framställa detta med ett enda siffervärde, används däremot medianvärdet avrundat till närmaste 20-tal år. Felkällor vid C14-datering Det finns naturligtvis olika slags fel som kan uppträda vid datering med C14-metoden. Den viktigaste felkällan ligger dock inte inom metoden i sig utan beror på att det oftast inte är något av arkeologiskt intresse 20

23 Neolitikums början som dateras. D.v.s. att det fordras en tolkning av samtidigheten mellan exempelvis några daterade träkolsbitarna å ena sidan, och de företeelser man egentligen är intresserad av att få reda på åldern på å den andra. Detta är förklaringen till så gott som alla de felaktiga dateringar som fältarkeologer råkat ut för. Behovet av tolkning har efter hand minskat i betydelse allt eftersom de nya acceleratordateringarna har kommit i bruk. Acceleratordateringarna är i princip det samma som all annan C14-datering, skillnaden är den teknik som används vid själva mätningen. Med acceleratortekniken kan mycket små prover dateras, och därför går det lättare att knyta proverna till arkeologiska företeelser. Det är många steg mellan provtagningen i fält och publiceringen av det slutliga dateringsresultatet. Naturligtvis sker det av och till misstag på vägen, siffror blir fel avskrivna, fyndpåsar blir förväxlade och liknande. Det sista steget i denna kedja står jag själv för när jag skriver av uppgifterna om en datering och överför dem till min databas. En viss andel av dateringar anger av dessa anledning fel ålder. När det gäller fel som sker innan publiceringen är det i regel omöjligt att kontrollera i vilken mån de förekommer. Ibland kan man dock notera motsägelsefulla uppgifter som tyder på sådana fel. I regel finns det ingen möjlighet för arkeologen att kontrollera de erhållna värdena vid en C14-datering. Den stora osäkerheten i den arkeologiska tolkningen av fynden, liksom osäkerheten i de typologiska dateringarna, gör att arkeologen inte har mycket att sätta emot resultat från en C14-datering. Ett sätt att kontrollera C14-dateringar skulle kunna vara att jämföra flera dateringar av material som härstammar från vad arkeologen tolkat som ett slutet fynd. Sedan lång tid tillbaka har det funnits en tradition bland fältarkeologer att värdera slutna eller rena fynd som bättre än blandade fynd. Med rena avser man då fynd som härstammar från ett kort tidsavsnitt. I viss mån kan man säga att fältarkeologer sett det som en hederssak att endast ägna sin tid och energi åt just sådana rena fynd. Om man under fältarbetets gång påträffar föremål med en datering som avviker från den man förväntade sig, bortförklaras detta ofta som enstaka nedslag eller kvarlåtenskaper efter kortvariga och betydelselösa bosättningar. Fältarkeologens utgångsantagande har alltid varit att de fynd man undersöker är rena och det skall till en stor mängd avvikande material innan denna övertygelse rubbas. I detta läge har ofta resultatet av C14-dateringar blivit en besvikelse eftersom de inte bekräftade tolkningarna. Många av dem som var fältarkeologer på och 1970-talet trodde därför aldrig på C14-dateringar. Den företeelse som närmast motsvarar uppfattningen om slutna fynd är en grav som bara brukats vid ett tillfälle, men det är bara i några få fall det finns mer än en datering från sådana gravar. Även enskilda lager i stratigrafier kan ofta anses vara ett slutet fynd. Men även i dessa fall är det sällan det finns mer än en datering. När det gäller boplatsgropar är tolkningen genast mer tveksam och när det gäller öppna kulturlager förekommer det i regel fynd från vitt skilda perioder. Eftersom arkeologer har en stark tendens att tolka fyndsammanhang som slutna så länge det inte finns mycket starka argument som talar däremot, kan i regel inte boplatsgropar och öppna kulturlager användas för att kontrollera C14-dateringar. Tvärt om är det rimligare att använda C14-dateringar som ett medel för att kontrollera de arkeologiska tolkningarna (jfr figur 5). Dateringar från stratigrafier Om det finns en stratigrafisk ordning mellan proverna kan denna användas för att kontrollera C14-dateringar. Bland de fynd som behandlas i denna avhandling går det att kontrollera dateringarna mot den stratigrafiska ordningen i flera fall. Först och främst gäller detta dateringarna från de tre danska skalhögarna vid (Tauber 1973, Andersen 21

24 Persson Figur 6. C14-dateringar från fyra stratigrafiska sekvenser. I alla fyra fallen härstammar proverna från en grävningsenhet om ca en kvadratmeter. Tre av sekvenserna kommer från Rosenhof (Schwabedissen 1994:tab 5) och den fjärde från den skalpelare som togs tillvara vid undersökningarna av på 1890-talet (Tauber 1973:93-4). Det översta och det understa lagret vid har två dateringar var, alla de andra lagern en var. & Johansen 1987), Bjørnsholm (Andersen S.H. 1993, Rasmussen 1993) och Norsminde (Andersen S.H. 1990) samt från utkastlagret vid Rosenhof (Schwabedissen 1994). Från vardera av dessa kommer mer än 25 dateringar, och efter vad jag har kunnat utläsa från rapporterna, så finns det inte någon påtaglig motsägelse mellan den stratigrafiska ordningen och den ålder som C14-dateringarna anger. Det samma gäller fynden från Brovst (Andersen S.H. 1970, Tauber 1973), Vejlebro (Malmros 1975), Siggeneben Süd (Meurers-Balke 1983) och Ringkloster (Andersen S.H. 1975). Dessa lokaler har visserligen färre dateringar, men de går att relatera till stratigrafin på platsen. Den stora majoriteten av C14-dateringar kommer däremot från fynd där det inte finns någon möjlighet till stratigrafisk kontroll. I de fyra fall som framställs i figur 6, går det att närmare undersöka relationen mellan dateringarnas läge i stratigrafin och deras åldersangivelse. Det rör sig om fyra fall där mellan sju och nio dateringar kommer från olika nivåer i en och samma grävningsenhet. Genom att proverna kommer från samma grävningsenhet krävs det endast ett minimum av tolkning för att få fram den stratigrafiska ordningen. 22

25 Neolitikums början När det gäller proverna från ruta nr 191 och 182 från Rosenhof, är det tre prover som ger fel datering relaterat till den stratigrafiska ordningen. Dessa tre prover kommer från botten av lagren. Det kan därför diskuteras om det inte snarare beror på någon form av omlagring, än på fel i dateringsmetoden. När det gäller den tredje rutan från Rosenhof, nr. 195, finns i det översta lagret en datering som är äldre än de från det näst översta lagret. Även i detta fall kan man misstänka någon form av omlagring. En annan möjlighet är i detta fall att det skett en förväxling av proverna. Vad som talar för det senare är att denna datering är den enda i de tre serierna där lagerbeteckningarna inte är i bokstavsordning. I serien från finns det inga motsägelser mellan den stratigrafiska ordningen och den ålder som C14-dateringen anger. Tidigt utförda dateringar Ett fall som aktualiserar fler olika aspekter på C14-dateringarna är lokalen Muldbjerg I på Själland. Lokalen undersöktes under 1950-talet, och den kom att få en central plats i diskussionen kring jordbrukets introduktion i Sydskandinavien genom några artiklar av Troels-Smith (främst Troels-Smith 1953). Lokalen kom också att bli föremål för några av de första dateringar som utfördes av C14-laboratoriet vid Nationalmuseet i Köpenhamn. Dateringarna publicerades redan 1957 i samband med en specialutställning med anledning av Nationalmuseets 150 års jubileum (Troels-Smith 1957:30). Totalt utfördes 19 dateringar i denna den första serien från Muldbjerg (Tauber 1960:247-8), och trots att det är 40 år sedan dateringarna från Muldbjerg utfördes är det fortfarande knappast mer än 10 lokaler från senmesolitikum eller neolitikum i Norden, där fler dateringar utförts. Redan vid publiceringen av de första resultaten 1953 stod det klart att den stratigrafiska ordningen på Muldbjerg I inte motsvarade den kronologiska ordningen (Troels-Smith 1953:fig17). Tolkningen var att bosättningen ägt rum på en flytande ö av torv. Eftersom det fanns vatten under torven kom en del av det avskräde som kastades ut från boplatsen att hamna under boplatslagren. Troels-Smith vidhåller denna tolkning även efter det att C14-dateringarna tillkommit, trots att det utifrån förekomsten av yngre C14-dateringar från driftgyttjelagret verkar rimligare att tänka sig en omlagring vid ca 3000 f.kr. En sådan omlagring skulle i så fall ägt rum först efter det att boplatsen övergivits, bedömt utifrån dateringarna av kulturlagret, se figur 7. I detta fall således ingen motsättning mellan den arkeologiska tolkningen av stratigrafin och C14-dateringen trots yngre dateringar i lagren under kulturlagret än från detta. Som framgår av fördelningen för de tidigt utförda dateringarna från kulturlagret visar dessa på en bosättning som sträcker sig över mer än 500 års tid. Detta står i stark kontrast till den arkeologiska tolkningen. Denna var istället att platsen med största sannolikhet bara varit bebodd en enda sommar (Troels- Smith 1957:25). Det är naturligtvis omöjligt att med hjälp av C14-dateringar belägga om en boplats varit i bruk endast ett år, men man kan förvänta sig en ganska samlad fördelning om allt material som dateras härstammar från några enstaka år. Härigenom tycks C14-dateringarna i detta avseende strida mot den arkeologiska tolkningen av Muldbjergboplatsen. Muldbjerg I kännetecknades av keramik tillhörande den grupp som Becker (1947) benämnt A-gruppen och som han vill förlägga till neolitikums början. Under 1970-talet framkom dateringar även på fynd från de andra tidigneolitiska grupper som Becker urskiljt. Det visade sig då att dateringarna från Muldbjerg I inte hörde till de äldsta neolitiska dateringarna, något som de rimligen borde ha gjort om den typologiska dateringen varit riktig. Skaarup som var först med att 23

26 Persson Figur 7. C14-dateringarna från Muldbjerg I och en schematisk framställning av stratigrafin från denna lokal. Skissen över stratigrafin är från Troels-Smith 1957:30. Överst en serie om fyra dateringar som gjorts under och 1980-talet på material från undersökningen vid Muldbjerg I. Därunder den serie om 11 dateringar på kulturlagret, som gjordes på 1950-talet. De 11 dateringarna fördelas på två som härrör från torvlagret omedelbart ovanför kulturlagret, tre från bark som tolkats som golv i en hydda, två på hasselnötskal från kulturlagret, två på träkol från kulturlagret och två på torvlagret omedelbart under kulturlagret. Nederst i figuren en serie om åtta dateringar på driftgyttjelagret vars stratigrafiska position framgår av profilskissen. påpeka detta, drar av detta slutsatsen att det är fel på den typologiska dateringen (Skaarup 1975: ), men det kan naturligtvis också vara något fel på C14-dateringarna. Det har under senare tid utförts en ny serie om fyra dateringar på fyndet från Muldbjerg I. Denna återgives överst i figur 7. Som framgår av figuren så ligger dessa dateringar väl samlade och de anger i snitt en tidigare datering av fyndet än dateringarna från 1950-talet. Dateringarna från 1950-talet är i princip utförda på samma sätt som de från och 1980-talet. Dateringarna från kulturlagret är utförda på bark, träkol, hasselnötskal och torv. Detta är genomgående material som lämpar sig väl för C14-datering. En möjlig förklaring till skillnaden i dateringsresultatet mellan de tidigt utförda dateringarna och de nya kan vara att de tidigt utförda dateringarna är förorenade av humus. Humus innehåller kolföreningar som i regel är av yngre datum. Humus kan avlägsnas från provet genom tvättning med natronlut. Denna behandling infördes vid Köpenhamnslaboratoriet först i början av 1970-talet. Det är rimligt att tänka sig att trä, torv och liknande från mossar, löper större risk att innehålla humus än träkolsbitar från fast mark. Vid sidan av de från Muldbjerg I är det bara några få dateringar utförda före 1965 som fortfarande har någon betydelse för diskussionen kring neolitiseringen. Dessa är i all korthet: Mogetorp i Södermanland (Florin M.-B. 1958:244). De tre dateringarna U-16, U-17 och U-27 är fortfarande bland de äldsta dateringarna av 24