Regeringens skrivelse 2005/06:62

Transkript

1 Regeringens skrivelse 2005/06:62 Tillämpningen i Sverige av den europeiska arresteringsordern Skr. 2005/06:62 Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen. Stockholm den 15 december 2005 Göran Persson Thomas Bodström (Justitiedepartementet) Skrivelsens huvudsakliga innehåll I skrivelsen lämnar regeringen en redovisning av tillämpningen av den svenska lagstiftningen med anledning av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna. Redogörelsen omfattar tiden den 1 januari 2004 till och med den 30 juni Vidare lämnar regeringen sin bedömning av de frågor som har uppmärksammats vid utvärderingen. 1

2 Innehållsförteckning 1 Ärendet Den europeiska arresteringsordern Den europeiska arresteringsorderns bakgrund och syften Godkännande och genomförande av rambeslutet i Sverige6 2.3 Behovet av en utvärdering Utgångspunkterna för utvärderingen samt dess omfattning och genomförande Regleringen och handläggningen En europeisk arresteringsorder Tillämplighet Utfärdande av en europeisk arresteringsorder i Sverige och överlämnande hit Förutsättningar för och handläggningen vid ett utfärdande Prövningen av överlämnande till Sverige Förfarandet efter ett beslut om överlämnande Överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder Utredning och tvångsmedel Förutsättningar för och hinder mot ett överlämnande Beslut om överlämnande, frister och verkställighet Särskilt om överlämnande av unga personer Transitering Konsulärt ekonomiskt bistånd Ersättningar för frihetsberövanden Uppföljning och utvärdering De högsta instansernas prövning i vissa medlemsstater Uppföljning inom EU Förslaget till rambeslut om vissa rättssäkerhetsgarantier i brottmål Uppgifter om ärendena och de personer som eftersökts Inledning Arresteringsorder utfärdade i Sverige och överlämnande hit för lagföring Arresteringsorder utfärdade i Sverige och överlämnande hit för verkställighet av påföljd Arresteringsorder utfärdade av annan medlemsstat och överlämnande från Sverige för lagföring eller verkställighet av påföljd De eftersökta och brotten Utredning och domstolsprövning Ersättningsfrågor Utvecklingen efter ett överlämnande

3 6 Hur har myndigheterna påverkats? Polisen Åklagarmyndigheten Kriminalvården Socialstyrelsen Domstolsväsendet Övriga myndigheter Bedömningar Arresteringsorder utfärdade i Sverige och överlämnande hit Syfte och tillämpning Behov av förändringar Arresteringsorder utfärdade av annan medlemsstat och överlämnande från Sverige Syfte och tillämpning Behov av förändringar Gemensamma frågor för överlämnande till och från Sverige...50 Bilaga Tabeller...54 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 december

4 1 Ärendet Sedan den 1 januari 2004 gäller i Sverige lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder och två förordningar i samma ämne. Författningarna grundar sig på rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna 1, som avser överlämnande av personer till andra medlemsstater i EU för lagföring eller verkställighet av en påföljd. I samband med att riksdagen godkände att Sverige antog rambeslutet begärde riksdagen att regeringen i sin kommande proposition med förslag till lagstiftning med anledning av rambeslutet skulle lämna en redogörelse för hur en uppföljning av rambeslutets tillämpning skulle ske (bet. 2001/02:JuU29, rskr. 2001/02:256). Regeringen uttalade i propositionen med förslag till ny lagstiftning (prop. 2003/04:7 s. 164) att den under år 2005 avsåg att återkomma till riksdagen med en redogörelse för hur de berörda myndigheterna i Sverige har tillämpat och berörts av den nya lagstiftningen. En utvärdering har därför, i enlighet med riksdagens och regeringens uttalanden, genomförts och regeringen presenterar i denna skrivelse resultatet av den. Inom ramen för utvärderingen har kontakter tagits med berörda myndigheter och organisationer samt enskilda advokater. Statistik har tagits fram och ärenden om överlämnande har gåtts igenom. 2 Den europeiska arresteringsordern Regler om utlämning till utomnordiska stater finns i lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen). Regler om utlämning till nordiska stater finns i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge (nordiska utlämningslagen). Den 1 januari 2004 trädde det nya systemet överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder i kraft mellan EU:s medlemsstater. Lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder ersatte utlämningslagens särbestämmelser om utlämning inom EU. Inom Norden tillämpas både den nordiska utlämningslagen och lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Systemet för överlämnande tillämpades första gången i Europa den 7 januari En efterlyst svensk medborgare greps i Spanien och överlämnades till Sverige inom två veckor från gripandet. Det nya förfarandet, överlämnande, motsvarar till stora delar vad som gäller vid utlämning. Det finns dock några viktiga skillnader. En av de viktigaste är att beslutanderätten har flyttats från regeringen till de allmänna domstolarna. En annan skillnad är att överlämnande från Sverige enligt den europeiska arresteringsordern för särskilt allvarliga brott eller brottstyper, som i sin helhet har begåtts utanför Sverige, i viss utsträckning kan ske oavsett om kravet på dubbel straffbarhet uppfylls eller inte. 1 EGT L 190, , s. 1. 4

5 Flera av EU:s medlemsstater hade inte genomfört rambeslutet vid dess ikraftträdande. Det innebar att 2004 var ett år då överlämnande och utlämning tillämpades parallellt inom EU. Detta har delvis varit fallet även under år Som sista stat genomförde Italien rambeslutet i maj Vidare har den i avsnitt 4.1 behandlade domen från den tyska författningsdomstolen inneburit att utlämning enligt 1957 års europeiska utlämningskonvention med tilläggsprotokoll är det förfarande som för tillfället tillämpas i förhållande till Tyskland. För Sveriges del innebär det en tillämpning av reglerna i utlämningslagen. 2.1 Den europeiska arresteringsorderns bakgrund och syften Bakgrund I slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors år 1999 framhölls att det formella utlämningsförfarandet borde avskaffas mellan medlemsstaterna när det gäller personer som är på flykt undan rättvisan efter att ha fått sin slutgiltiga dom. Vidare borde förfaranden för brådskande utlämningsärenden övervägas. Europeiska gemenskapernas kommission uppmanades att lägga fram ett förslag i frågan. Vidare föreslogs ett ökat ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden och domar samt nödvändig tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning för att underlätta samarbetet mellan myndigheter och det rättsliga skyddet av enskildas rättigheter. Principen om ömsesidigt erkännande borde, enligt Europeiska rådet, vara en hörnsten i samarbetet på både det civilrättsliga och det straffrättsliga området. Den 19 september 2001 presenterade kommissionen mot bakgrund av slutsatserna från Tammerfors ett förslag till rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT C 332 E, , s. 305). Innebörden av förslaget var att i princip all utlämning inom EU skulle ersättas med ett förenklat och snabbare förfarande, där rättsliga myndigheter i en medlemsstat efter en begränsad prövning skulle överlämna en efterlyst person till en annan medlemsstat för lagföring eller verkställighet av ett redan utdömt straff. Efter ett omfattande förhandlingsarbete uppnåddes en överenskommelse om ett rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna. I sitt yttrande den 6 februari 2002 godkände Europaparlamentet Europeiska unionens råds förslag till rambeslut utan förslag till ändringar. Rambeslutet antogs vid EU:s ministerråd för rättsliga och inrikes frågor den 13 juni 2002 (EGT L 190, , s. 1). Den europeiska arresteringsorderns syften Den europeiska arresteringsorderns syfte kan sägas vara att skapa ett bättre, enklare och snabbare förfarande än det som gäller för utlämning. Införandet av likartade system i medlemsstaterna skall bl.a. öka effektiviteten och förkorta handläggningstiderna, vilket i sig innebär minskade olägenheter för den som eftersöks. 5

6 Vidare syftar rambeslutet till att ytterligare utveckla det rättsliga samarbetet inom EU och att skapa en ökad möjlighet för EU:s medlemsstater att utreda och beivra brott; allt med bibehållen hög rättssäkerhet. 2.2 Godkännande och genomförande av rambeslutet i Sverige Den svenska riksdagen godkände den 22 maj 2002 det inom EU upprättade utkastet till rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (prop. 2001/02:118, bet. 2001/02:JuU29, rskr. 2001/02:256). Den 1 januari 2004 trädde lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, förordningen (2003:1179) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder och förordningen (2003:1178) om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder i kraft (prop. 2003/04:7, bet. 2003/04:JuU8, rskr. 2003/04:107). Samtidigt genomfördes vissa följdändringar i andra författningar. 2.3 Behovet av en utvärdering Införandet av en europeisk arresteringsorder är den största förändringen på utlämningsområdet sedan 1957 års utlämningskonvention. Rambeslutet reglerar en verksamhet som har stor betydelse för brottsbekämpningen inom EU. Instrumentet innebär att ett nytt förfarande tillämpas och att det tidigare systemet med utlämning i princip ersätts. Rambeslutet är vidare den första konkreta åtgärden på det straffrättsliga området rörande principen om ömsesidigt erkännande. Det är därför av stor vikt att instrumentet utvärderas och att dess tillämpning följs upp. I samband med att riksdagen godkände att Sverige antog rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna begärde riksdagen att regeringen i sin kommande proposition med förslag till följdlagstiftning med anledning av rambeslutet skulle lämna en redogörelse för hur en uppföljning av rambeslutets tillämpning skulle ske. I propositionen med förslag till ny lagstiftning anförde regeringen att en utvärdering kan bidra till kunskap och slutsatser som är värdefulla både för hur Sverige skall fortsätta tillämpa rambeslutet och för hur Sverige skall ställa sig till det framtida straffrättsliga samarbetet inom EU (prop. 2003/04:7 s. 164). Regeringen uppgav i propositionen att en utvärdering skulle göras och att redogörelsen troligen skulle komma att innehålla uppgifter om bl.a. ärendemängden, kostnadsutvecklingen och de problem myndigheterna har stött på vid tillämpningen samt en analys av de förändringar som krävs (a. prop. s. 165). 6

7 2.4 Utgångspunkterna för utvärderingen samt dess omfattning och genomförande Utvärderingen har genomförts med utgångspunkt i de nyss nämnda uttalanden som gjordes i lagstiftningsärendet. Redovisningen omfattar bestämmelserna om överlämnande till och från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Vidare analyseras om överlämnandeförfarandet möter de krav på såväl effektivitet som rättssäkerhet som måste ställas. Utvärderingen tar sikte på hela processen; från det att en europeisk arresteringsorder utfärdas eller en eftersökt person påträffas till dess att ett beslut om överlämnande verkställs eller, vid överlämnande från Sverige för lagföring i en annan medlemsstat av en svensk medborgare, den överlämnade återförs till Sverige för verkställighet. Det skall dock noteras att överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder under den aktuella utvärderingsperioden inte har kunnat tillämpas i förhållande till samtliga EU:s medlemsstater från det datum då den svenska lagstiftningen trädde i kraft, dvs. den 1 januari Utvärderingen omfattar såväl redovisning av statistik m.m. som en redovisning och analys av de fördelar som uppnåtts genom införandet av en europeisk arresteringsorder, samt av de problem eller svårigheter som har uppdagats. Slutligen redogör regeringen för sin bedömning av vilka ytterligare åtgärder som är nödvändiga. Arbetsformer Utvärderingen bygger i stor utsträckning på upplysningar och synpunkter som har inhämtats från domstolar och myndigheter som har tillämpat lagstiftningen och därmed fått värdefulla praktiska erfarenheter. Deras redovisningar och analyser enligt den rapporteringsskyldighet de ålades i regleringsbreven för budgetåret 2004 har tagits till vara. Även den rapport om medlemsstaternas tillämpning som kommissionen har överlämnat till parlamentet och rådet har beaktats. Samråd har skett med berörda myndigheter och med Advokatsamfundet, Frivilligorganisationernas fond för mänskliga rättigheter (MRfonden) och Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter, liksom med enskilda advokater som varit förordnade som offentliga försvarare för personer som eftersökts enligt en europeisk arresteringsorder. Samtliga akter i de mål om överlämnande som inletts vid domstolarna under första halvåret år 2005 har gåtts igenom. Härutöver har också andra akter och ett stort antal beslut granskats. 3 Regleringen och handläggningen 3.1 En europeisk arresteringsorder En europeisk arresteringsorder är ett rättsligt avgörande utfärdat av en rättslig myndighet i en medlemsstat i EU som innebär en begäran om att en person, om han eller hon påträffas i en annan EU-stat, skall gripas och 7

8 överlämnas för lagföring eller för verkställighet av en frihetsberövande påföljd. Inom EU ersätter systemet med en europeisk arresteringsorder i princip tidigare tillämpade utlämningsförfaranden. Medlemsstaterna skall verkställa en europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i rambeslutet. Det har i drygt 40 år varit möjligt att utlämna svenska medborgare till andra nordiska länder. Genom en lagändring år 2001 öppnades, i samband med att Sverige tillträdde 1996 års EU-konvention om utlämning, en möjlighet att under vissa förutsättningar utlämna svenska medborgare till andra EU-stater. Rambeslutet kan sägas innebära en fortsättning på den inslagna vägen. Principen om ömsesidigt erkännande innebär i sin renaste form att de rättsliga myndigheterna i medlemsstaterna skall erkänna varandras bedömningar, domar och beslut. Beslut som fattas i en medlemsstat (den utfärdande staten) skall alltså erkännas och verkställas i en annan medlemsstat (den verkställande staten) utan att den verkställande statens myndigheter gör någon om- eller överprövning av beslutets riktighet. Redan enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen) har det varit möjligt att med andra stater träffa överenskommelse om att fällande domar och domares häktningsbeslut skall godtas om det inte framgår att det utländska avgörandet är uppenbart oriktigt. Bestämmelser med denna innebörd finns bl.a. i 1957 års europeiska utlämningskonvention, till vilken samtliga EU:s medlemsstater anslutit sig. I dessa fall gäller alltså en presumtion för att den utländska domen eller det utländska häktningsbeslutet är riktigt. Rambeslutet förutsätter inte heller att den dom eller det beslut som ligger till grund för en arresteringsorder bifogas en begäran om överlämnande. Det är den utfärdande statens lagstiftning som är avgörande för om brottet är så allvarligt att det kan ligga till grund för ett överlämnande. Som huvudregel gäller ett krav på att det brott som ligger till grund för arresteringsordern skall vara straffbart också i den verkställande staten (dubbel straffbarhet), men detta har frångåtts i fråga om 32 brottstyper som anges i en bilaga till rambeslutet (s.k. listbrott). Rambeslutet och den svenska lagstiftningen anger ett antal situationer i vilka verkställighet får eller skall vägras. Om någon sådan vägransgrund inte är aktuell, skall överlämnande i princip ske. 3.2 Tillämplighet Som ovan nämnts har överlämnande i princip ersatt utlämning inom EU. Bestämmelserna om överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder ersätter sålunda inom EU ett antal internationella instrument. Det kan emellertid i vissa situationer fortfarande bli aktuellt med utlämning i stället för överlämnande mellan EU:s medlemsstater. Bestämmelserna om en europeisk arresteringsorder är sålunda inte tillämpliga i förhållande till en medlemsstat som inte har genomfört rambeslutet när ärendet inleds. Detta har exempelvis, under en del av år 2004, varit och är numera åter fallet i förhållande till Tyskland efter den tyska författningsdomstolens avgörande (se härom i avsnitt 4.1). 8

9 Medlemsstaterna får också sinsemellan fortsätta att tillämpa befintliga bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser eller ingå nya sådana avtal. En förutsättning för detta är att de möjliggör en fördjupning eller vidgning av rambeslutets målsättningar samt bidrar till att ytterligare förenkla eller underlätta förfarandena för överlämnande av personer. Sverige, Danmark och Finland har underrättat rådet och kommissionen om att de kommer att fortsätta att tillämpa respektive lands regelverk om utlämning inom Norden. Några länder har också, i enlighet med rambeslutet, förklarat att de i egenskap av verkställande stat kommer att tillämpa äldre utlämningssystem för brott som begåtts före ett visst datum. För Sveriges del reglerar även fortsättningsvis utlämningslagen och lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge (nordiska utlämningslagen) utlämning i förhållande till stater som inte är medlemmar i EU. 3.3 Utfärdande av en europeisk arresteringsorder i Sverige och överlämnande hit Förutsättningar för och handläggningen vid ett utfärdande Överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder får ske för dels lagföring, dels verkställighet av en frihetsberövande påföljd. En arresteringsorder för lagföring får i Sverige utfärdas av överåklagare, vice överåklagare, chefsåklagare, vice chefsåklagare och kammaråklagare. En arresteringsorder för verkställighet av en frihetsberövande påföljd utfärdas av Rikspolisstyrelsen, på begäran av Kriminalvårdsstyrelsen för verkställighet av fängelse, Socialstyrelsen för verkställighet av rättspsykiatrisk vård och Statens institutionsstyrelse för verkställighet av sluten ungdomsvård. En arresteringsorder för verkställighet får utfärdas för en lagakraftvunnen dom, om en frihetsberövande påföljd i minst fyra månader eller utan tidsbegränsning har dömts ut. En arresteringsorder för lagföring får utfärdas för brott för vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. Den eftersökte skall också i Sverige vara häktad på sannolika skäl misstänkt för brottet. En arresteringsorder som utfärdas för lagföring enligt angivna förutsättningar får uppta också andra brott som den eftersökte misstänks för (s.k. accessoriska brott). En motsvarande regel om accessoriskt överlämnande finns för verkställighetsfallen. En arresteringsorder som utfärdas för en dom som uppfyller de grundläggande kraven får sålunda uppta också andra lagakraftvunna domar i vilka den eftersökte har dömts till en frihetsberövande påföljd, även om påföljden understiger fyra månader. En arresteringsorder får utfärdas endast om kravet på proportionalitet är uppfyllt. Det innebär att en sådan åtgärd får vidtas bara om det, med beaktande av det men för den enskilde samt den tidsutdräkt och de kostnader som kan antas uppkomma i ärendet, framstår som motiverat med hänsyn till brottets art och svårhetsgrad samt övriga omständigheter. Om den eftersökte är under 18 år krävs dessutom särskilda skäl. Överläm- 9

10 nande får enligt rambeslutet inte beviljas för en gärning som ägt rum innan den eftersökte uppnått straffbar ålder i verkställighetslandet. Om brottet är ett sådant brott som finns angivet i bilagan till lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (s.k. listbrott) kan detta markeras i arresteringsordern, under förutsättning att det för brottet är föreskrivet fängelse i åtminstone tre år. För sådana brott gäller inte krav på dubbel straffbarhet. Arresteringsordern utfärdas enligt ett särskilt formulär. En arresteringsorder för lagföring innehåller uppgifter om den eftersöktes identitet och det bakomliggande häktningsbeslutet samt om aktuell gärning, inklusive en beskrivning av gärningen med angivande av tid och plats, tillämplig brottsrubricering och straffmaximum. Är det inte känt var den eftersökte befinner sig, skickas en arresteringsorder för lagföring i original till Nationella sambandskontoret (NSK) vid Rikspolisstyrelsen tillsammans med en begäran om internationell efterlysning. En internationell efterlysning för överlämnande görs som regel i Schengens informationssystem (SIS). Det är ett datasystem som är uppbyggt som ett spanings- och efterlysningshjälpmedel. Det består av dels en nationell enhet, som är ett nationellt register för varje Schengenstat, dels en central teknisk stödfunktion. Lagen (2000:344) om Schengens informationssystem reglerar det svenska SIS-registret, för vilket Rikspolisstyrelsen är personuppgiftsansvarig. Vissa länder inom EU är dock ännu inte anslutna till SIS. Det gäller Cypern, Estland, Förenade kungariket, Irland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern. Vid sidan om SIS görs därför internationella efterlysningar för överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder också via Interpol. En sådan efterlysning från en annan stat registreras i det svenska nationella efterlysningsregistret. Arresteringsordern förvaras hos NSK i avvaktan på att den eftersökte påträffas. Är den eftersöktes vistelseort känd, kan arresteringsordern, översatt till ett språk som det verkställande landet har förklarat sig godta, skickas direkt till behörig verkställande myndighet, med en kopia till NSK Är det fråga om en person som eftersöks för verkställighet av en frihetsberövande påföljd, skickar den behöriga myndigheten en begäran om internationell efterlysning till NSK och begär att en arresteringsorder skall utfärdas. NSK utfärdar i sådana fall en arresteringsorder. Finns det inte längre skäl att begära en eftersökt överlämnad till Sverige, skall arresteringsordern återkallas. Vidare skall den verkställande myndigheten i den andra medlemsstaten underrättas samt, då arresteringsordern återkallas av en åklagare, även NSK Prövningen av överlämnande till Sverige Så snart NSK vid Rikspolisstyrelsen får besked om att en av åklagare eftersökt person gripits i en annan EU-stat på grund av en efterlysning i SIS eller genom Interpol, underrättas den utfärdande åklagaren. NSK låter översätta arresteringsordern till ett språk som den verkställande staten godtar och skickar den därefter till den verkställande myndigheten. När en av Sverige eftersökt person har påträffats i en annan stat påbörjas där ett överlämnandeförfarande i enlighet med den statens lagstift- 10

11 ning för genomförande av rambeslutet. Myndigheterna där skall upplysa den eftersökte om den europeiska arresteringsordern och dess innehåll samt om dennes möjligheter att samtycka till ett överlämnande. De skall ge den eftersökte rätt till juridiskt biträde och tolk i enlighet med sina nationella bestämmelser. De skall ta ställning till behovet av fortsatt frihetsberövande samt utreda om det finns skäl att vägra ett överlämnande och om svenska myndigheter skall avkrävas garantier för att t.ex. den eftersökte skall återföras till sitt hemland för verkställighet av en eventuell frihetsberövande påföljd som en lagföring i Sverige kan föranleda. En princip inom utlämningsrätten är den s.k. specialitetsprincipen. Enligt denna får, med vissa undantag, en person som utlämnas inte åtalas eller straffas för gärningar som har begåtts före utlämningsbeslutet men som inte omfattas av det. För att den som utlämnats skall kunna åtalas eller straffas för sådana brott krävs i regel ett medgivande från den utlämnande staten. Den som skall utlämnas kan dock avstå från specialitetsprincipens skydd. Motsvarande reglering finns i rambeslutet. I ett överlämnandeförfarande skall de verkställande myndigheterna se till att den person som samtycker till ett överlämnande och avstår från det skydd som specialitetsprincipen innebär gör detta frivilligt och är fullt medveten om följderna. Den eftersökte skall för detta ha rätt till juridiskt biträde. Om den verkställande myndigheten kräver garantier om återförande till den verkställande staten som villkor för ett överlämnande, skall frågan anmälas till Riksåklagarens kansli tillsammans med nödvändig utredning. Riksåklagaren prövar frågor om nämnda garantier. Ett av syftena med den europeiska arresteringsordern har varit att skapa ett mindre tidskrävande och mer effektivt förfarande än vad utlämning erbjuder. En arresteringsorder skall därför behandlas och verkställas med skyndsamhet. De verkställande rättsliga myndigheterna skall inom vissa tidsfrister ta ställning till om den eftersökte skall överlämnas. Om den eftersökte samtycker till överlämnande skall sålunda det slutgiltiga beslutet i denna fråga fattas inom tio dagar från samtycket. I annat fall skall det fattas inom 60 dagar från det att den eftersökte greps. Under vissa förutsättningar kan tidsfristerna förlängas med ytterligare 30 dagar. I de fall där den eftersökte inte har samtyckt till ett överlämnande gäller alltså en yttersta frist om 90 dagar Förfarandet efter ett beslut om överlämnande Efter den verkställande statens slutliga beslut om överlämnande till Sverige, skall den eftersökte, om inte förutsättningar för uppskov med verkställigheten finns, överlämnas inom tio dagar. Den utfärdande myndigheten i Sverige har ansvaret för att den eftersökte förs hit. Den praktiska hanteringen sköts dock alltid av NSK. En för lagföring eftersökt person, som i Sverige är häktad i sin utevaro, får när han eller hon överlämnats hit häktningsfrågan prövad vid domstol på sedvanligt sätt. Därefter fortsätter förundersökningen och eventuell lagföring i Sverige. 11

12 Om åklagaren vill utöka lagföringen mot en person som redan har överlämnats och även lagföra för annan, före överlämnandet begången, brottslighet som inte omfattas av arresteringsordern måste åklagaren ansöka om den verkställande statens tillstånd (s.k. utvidgat överlämnande) om den misstänkte inte före överlämnandet har avstått från specialitetsprincipens skydd. En ansökan om utvidgat överlämnande skall innehålla samma uppgifter som en arresteringsorder. Tiden för frihetsberövandet utomlands skall räknas av från strafftiden här, om inte särskilda skäl talar mot detta. I de fall överlämnande till Sverige har skett med villkor om att den eftersökta personen skall återföras till den verkställande staten om han eller hon här döms till en frihetsberövande påföljd och en sådan påföljd därefter döms ut i Sverige, skall åklagaren underrätta den ansvariga myndigheten (Kriminalvårdsstyrelsen, Statens institutionsstyrelse eller Socialstyrelsen) när domen har vunnit laga kraft. Därefter ansvarar den myndigheten för att den verkställande staten underrättas och för att såväl verkställigheten av påföljden som den dömde förs över dit. I de fall en svensk begäran om överlämnande för verkställighet av en påföljd har avslagits på den grunden att den andra medlemsstaten övertar verkställigheten av påföljden, skall den i Sverige ansvariga myndigheten, dvs. Kriminalvårdsstyrelsen, Socialstyrelsen eller Statens institutionsstyrelse, se till att verkställigheten överförs till den andra staten. 3.4 Överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder Ett ärende om överlämnande från Sverige kan inledas på två sätt. Antingen skickas en arresteringsorder direkt till Sverige eller anträffas en internationellt efterlyst person i Sverige. I dessa fall är det svenska åklagare och domstolar som verkställer en arresteringsorder utfärdad av en annan medlemsstat. En åklagare har ansvar för utredningen och fattar beslut om initiala tvångsmedel. Beslut om vissa tvångsmedel och om överlämnande fattas av domstol. För Sveriges del är regleringen tillämplig även på gärningar som har begåtts innan rambeslutet trädde i kraft. Inom rambeslutets tillämpningsområde skall också registreringar i SIS, som gjorts dessförinnan, jämställas med en arresteringsorder i avvaktan på att en fullständig sådan översänds. Om en person grips i Sverige med anledning av en efterlysning i SIS från Danmark eller Finland, inleds ärendet som ett ärende om överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder. Om den utfärdande myndigheten i Danmark eller Finland därefter önskar att ärendet i stället skall handläggas enligt den nordiska utlämningslagen, får den svenska åklagaren besluta om detta. Om ärendet i stället inleds med en framställning om utlämning från något av dessa länder, tillämpas den nordiska utlämningslagen på hela förfarandet. 12

13 3.4.1 Utredning och tvångsmedel En åklagare utreder, enligt reglerna om förundersökning i brottmål, om det finns förutsättningar för överlämnande från Sverige. Åklagaren har ansvaret för utredningen och svarar för kontakterna med den utfärdande myndigheten. Som huvudregel är det åklagare vid internationella åklagarkammare som är behöriga att handlägga ärenden om överlämnande från Sverige enligt lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Åklagare beslutar om anhållande. Om det finns skäl för anhållande får en polis eller en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen i brådskande fall, på villkor som lagen närmare anger, gripa den eftersökte även utan ett anhållningsbeslut. Åklagare kontaktas direkt efter det första inledande förhöret och tar då ställning till om den eftersökta personen skall anhållas eller friges. Samtidigt påbörjas utredningen om förutsättningarna för ett överlämnande. Om den gripne anhålls måste åklagaren, enligt de vanliga reglerna om frihetsberövanden i brottmål, utan dröjsmål och senast klockan tredje dagen efter anhållningsbeslutet ge in en häktningsframställning till tingsrätten. Till skillnad från vad som normalt gäller för frihetsberövanden i nationella förundersökningar finns det en presumtion för att den som eftersöks enligt en europeisk arresteringsorder skall frihetsberövas. Presumtionen bryts i vissa i lagen angivna situationer. Bakgrunden till regleringen är att rambeslutet innebär ett åtagande för Sverige att säkerställa att den som eftersöks enligt en arresteringsorder och som anträffats i Sverige inom en viss tid kan överlämnas till den andra staten. Skulle frihetsberövande vara oskäligt med hänsyn till den tid frihetsberövandet har pågått och den påföljd som har dömts ut eller kan komma att dömas ut om den eftersökte döms för gärningen, skall beslutet om anhållande eller häktning upphävas. Detta bör dock föregås av kontakt med den utfärdande myndigheten. Anses det tillräckligt att den eftersökte åläggs reseförbud eller anmälningsskyldighet, skall en sådan åtgärd beslutas i stället för anhållande eller häktning. En offentlig försvarare skall förordnas för den eftersökte om han eller hon begär det, är under 18 år eller i annat fall bedöms vara i behov av en försvarare. Om det finns behov av det har den eftersökte rätt till tolk. Det finns bestämmelser om husrannsakan och beslag i lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder för att bistå den utfärdande myndigheten i dess brottsutredning. Om den utfärdande myndigheten ansöker om beslag av föremål, skall en sådan begäran handläggas enligt lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. I samband med ett gripande kan också svenska myndigheter på eget initiativ ta föremål som påträffas i beslag. Samtycke och medgivande från den eftersökte Åklagaren skall så tidigt som möjligt fråga den eftersökte om han eller hon samtycker till ett överlämnande. Om så är fallet, skall den eftersökte också tillfrågas om han eller hon medger att i den utfärdande medlemsstaten lagföras eller straffas även för gärningar som har begåtts före över- 13

14 lämnandet, men som inte omfattas av arresteringsordern (avstående från skydd enligt specialitetsprincipen). Den eftersökte skall upplysas om innebörden av att samtycke och medgivande lämnas. En återkallelse av ett samtycke skall beaktas, om den görs innan rätten har beslutat i frågan om överlämnande. En återkallelse av ett avstående från specialitetsprincipens skydd skall beaktas om den görs innan beslutet om överlämnande verkställs. Om den eftersökte samtycker till att överlämnas, kan i regel tingsrätten avgöra frågan om överlämnande utan förhandling. Tingsrätten skall i fall av samtycke avgöra frågan om överlämnande inom tio dagar från det att samtycket lämnades (i stället för som annars inom 30 dagar från ett gripande) och detta beslut får då inte överklagas. Garantier för verkställighet i Sverige Åklagaren skall klargöra om en svensk medborgare som eftersöks för verkställighet eller lagföring i en annan medlemsstat begär att få verkställa påföljden i Sverige. Eventuell verkställighet av påföljd i Sverige sker enligt svenska regler, vilket den eftersökte skall informeras om. Vid överlämnande för lagföring skall åklagaren uppmana den utfärdande myndigheten att, om så inte redan har skett, lämna garantier för att den eftersökte återförs till Sverige för eventuell verkställighet, om den eftersökte framfört en sådan begäran Förutsättningar för och hinder mot ett överlämnande Strafftrösklar och krav på dubbel straffbarhet Överlämnande för lagföring får beviljas under förutsättning att det för gärningen enligt den utfärdande statens lag är föreskrivet en frihetsberövande påföljd i ett år eller mer. Överlämnande för verkställighet av en påföljd förutsätter att en frihetsberövande påföljd om minst fyra månader har dömts ut. Huvudregeln för ett överlämnande från Sverige är att den gärning som en person är misstänkt eller dömd för skall vara straffbelagd även i Sverige. Det krävs inte att gärningen direkt faller under någon brottsbeskrivning i svensk lag, utan det är tillräckligt att själva gärningstypen är kriminaliserad. Detta krav skiljer sig inte från det krav på dubbel straffbarhet som gäller vid utlämning. Kravet på dubbel straffbarhet gäller dock inte om gärningen har begåtts utomlands och finns angiven bland de 32 brottstyper som räknas upp i bilagan till lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (de s.k. listbrotten) och det för gärningen i den utfärdande staten är föreskrivet fängelse i tre år eller mer. I fråga om dessa brott kan den verkställande staten i princip inte vägra ett överlämnande på den grunden att gärningen inte utgör brott enligt den egna lagstiftningen. Har brottet helt eller delvis begåtts i Sverige finns dock ett krav på dubbel straffbarhet även för listbrott. Om överlämnande har beviljats från Sverige för en gärning som uppfyller de angivna villkoren, får överlämnande beviljas även för en annan 14

15 gärning som inte uppfyller dessa krav förutsatt att den motsvarar brott enligt svensk lag (s.k. accessoriskt överlämnande). Vägransgrunderna Överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder till en annan medlemsstat får enligt rambeslutet vägras endast i de fall där en sådan rätt följer av detta. Artikel 3 i rambeslutet innehåller bestämmelser om när den verkställande statens rättsliga myndigheter skall vägra verkställa en europeisk arresteringsorder (obligatoriska vägransgrunder) och artikel 4 bestämmelser om när verkställighet får vägras (fakultativa vägransgrunder). Obligatoriska vägransgrunder är amnesti, ne bis in idem (dvs. att ingen skall dömas två gånger för samma sak) och straffbarhetsålder. Fakultativa vägransgrunder är bl.a. avsaknad av dubbel straffbarhet i vissa fall, lis pendens (dvs. pågående lagföring för samma gärning) och preskription. I rambeslutets ingress finns också angivet ett antal omständigheter som alltid skall beaktas och som kan liknas vid vägransgrunder. Enligt dessa får inget i rambeslutet tolkas som ett förbud mot att vägra att överlämna en person, om det finns objektiva skäl att tro att arresteringsordern har utfärdats för att lagföra eller straffa en person på grund av dennes kön, ras, religion, etniska ursprung, nationalitet, språk, politiska uppfattning eller sexuella läggning. Rambeslutet hindrar inte heller en medlemsstat från att tillämpa sina konstitutionella regler om prövning i laga ordning, föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier. Det påpekas vidare i ingressen att ingen får avvisas, utvisas eller utlämnas till en stat där han eller hon löper allvarlig risk för att utsättas för dödsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Rambeslutet påverkar enligt sin inledande artikel inte heller skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen. Sverige har vid sitt genomförande av rambeslutet uttryckligen i lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder angett under vilka förutsättningar överlämnande får ske samt när överlämnande skall vägras (2 och 3 kap.). Exempel på situationer när ett överlämnande inte får ske är om det skulle strida mot ett villkor som har uppställts vid tidigare utlämning eller överlämnande till Sverige, om det skulle strida mot den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna eller de tilläggsprotokoll till konventionen som gäller som lag i Sverige, om det skulle strida mot bestämmelser om immunitet och privilegier, om den eftersökte redan är lagförd eller har fått nåd för samma gärning som han eller hon begärs överlämnad för samt om åtals- eller påföljdspreskription har inträtt i Sverige och gärningen helt eller delvis har ägt rum i Sverige eller den eftersökte är svensk medborgare. Inte heller får överlämnande ske om gärningen helt eller delvis har ägt rum i Sverige och inte motsvarar brott enligt svensk lag. Det sistnämnda gäller som ovan nämnts även s.k. listbrott. 15

16 Vidare får överlämnande från Sverige av en svensk medborgare för verkställighet av en frihetsberövande påföljd i en annan medlemsstat som huvudregel inte beviljas om denne begär att få avtjäna påföljden i Sverige Beslut om överlämnande, frister och verkställighet Åklagaren får avslå en begäran om överlämnande om den, trots att den utfärdande staten har fått tillfälle att komplettera den, är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning. I alla andra fall är det allmän domstol som, efter framställning från åklagaren, beslutar i frågan om överlämnande. Åklagaren ger in en framställning till rätten om prövning av frågan om personen skall överlämnas enligt en då tillgänglig och fullständig arresteringsorder. Behörig domstol är i regel rätten i den ort där den eftersökte grips eller uppehåller sig. Tingsrätten skall för prövningen av frågan om överlämnande i normalfallet hålla en förhandling. En förhandling behövs dock inte om den eftersökte samtycker till att överlämnas, om det är uppenbart att ett överlämnande inte skall beviljas eller om den eftersökte begär att frågan skall avgöras utan förhandling. Tingsrättens beslut om att överlämna en person mot dennes vilja kan överklagas enligt allmänna regler om överklagande av domstols beslut. Ett beslut om överlämnande får dock inte överklagas om den eftersökte har samtyckt till att överlämnas. Överklagande får inte heller ske av ett avslagsbeslut som grundar sig på att en svensk medborgare begärt att få verkställa en frihetsberövande påföljd i Sverige. Villkorade beslut om överlämnande Ett beslut om överlämnande kan i vissa fall villkoras, vilket regleras i 3 kap. lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. En medlemsstat som skall överlämna en person som eftersöks för verkställighet av en frihetsberövande påföljd kan kräva garantier för att den eftersökte skall ges möjlighet till förnyad prövning i den utfärdande medlemsstaten, om rättegången har hållits i den eftersöktes utevaro utan att han eller hon rätteligen kallats till förhandlingen. Det är åklagarens sak att i sådana fall från den utfärdande staten införskaffa en garanti om ny rättegång. En svensk medborgare som begärs överlämnad för lagföring kan i regel begära att i Sverige få verkställa den eventuella frihetsberövande påföljd som kan komma att dömas ut i det utfärdande landet. Gör den eftersökte det, skall åklagaren införskaffa garantier från den utfärdande myndigheten, vilka sedan presenteras för rätten. Rätten skall då i sitt beslut som ett villkor för överlämnandet föreskriva att den eftersökte skall återföras till Sverige för avtjänande av en eventuell frihetsberövande påföljd. Åklagaren skall underrätta den utfärdande myndigheten om att myndigheten skall kontakta Justitiedepartementet när återförande kan äga rum. 16

17 Tidsfrister Som ovan nämnts har ett av syftena med den europeiska arresteringsordern varit att skapa ett mindre tidskrävande och mer effektivt förfarande än det utlämning erbjuder. I Sverige har målet varit att ett ärende skall avgöras så snabbt som möjligt eftersom den eftersökte i allmänhet är frihetsberövad. Tingsrätten skall, då samtycke saknas, meddela beslut i fråga om överlämnande senast 30 dagar efter det att den eftersökte gripits. Samtycker den eftersökte till att överlämnas skall beslutet, i enlighet med rambeslutet, meddelas senast tio dagar efter det att samtycket lämnades. Tingsrätten får dock, om det finns särskilda skäl, meddela sitt beslut senare än vad som nu har sagts. Eventuella prövningar i hovrätt och Högsta domstolen har förutsatts kunna inrymmas inom den totala tidsfrist om 90 dagar som rambeslutet tillåter. Ett beslut om överlämnande skall som huvudregel verkställas inom tio dagar från det att det vann laga kraft. Om den eftersökte avger en förklaring om att han eller hon avstår från att överklaga ett beslut om överlämnande och medger att det får verkställas (s.k. nöjdförklaring) får verkställighet ske utan hinder av att beslutet inte har vunnit laga kraft. Rätten får dock besluta om senare verkställighet, om det behövs för att den eftersökte skall kunna lagföras i Sverige eller avtjäna en påföljd här eller om det finns starka humanitära skäl. I stället för att skjuta upp verkställigheten får rätten besluta att överlämnandet sker på sådana villkor om återförande som fastställs i samråd med den utfärdande myndigheten. Också åklagaren kan under vissa förutsättningar och efter samråd med den utfärdande myndigheten besluta att verkställigheten skall ske vid en senare tidpunkt. Om verkställighet inte sker inom den tid som gäller, skall den eftersökte försättas på fri fot. Om frågan om överlämnande inte har avgjorts slutligt inom 60 dagar från det att den eftersökte greps eller tio dagar från det att den eftersökte samtyckte till ett överlämnande, skall åklagaren underrätta den utfärdande myndigheten. Om det fortfarande inte finns ett lagakraftvunnet beslut efter ytterligare 30 dagar från någon av de nämnda tidpunkterna skall åklagaren på nytt underrätta den utfärdande myndigheten. Riksåklagaren skall också underrättas i så fall. Riksåklagaren underrättar Eurojust om dröjsmålet. Verkställighet och transporter Information om domstolens beslut och om när verkställighet skall ske vidarebefordras av åklagare till den utfärdande myndigheten. Åklagaren meddelar också vad som gäller i fråga om samtycke och specialitetsprincipen samt om frihetsberövanden i Sverige med anledning av arresteringsordern. Åklagaren underrättar vidare den utfärdande myndigheten om att Justitiedepartementet skall kontaktas om personen skall återföras till Sverige enligt villkor. Åklagaren, polismyndigheten och Rikspolisstyrelsen skall utbyta information i den utsträckning det är nödvändigt för att ett beslut om överlämnande skall kunna verkställas. Åklagaren ansvarar för att ett beslut om överlämnande verkställs inom rätt tid. I praktiken är det NSK som 17

18 sköter de praktiska frågorna, inklusive kontakter med den utfärdande statens myndigheter och framtagande av en resplan. Transporten verkställs med biträde av polismyndigheten. Rikspolisstyrelsen skall underrätta åklagaren när överlämnandet har verkställts Särskilt om överlämnande av unga personer Överlämnande får enligt rambeslutet inte beviljas för en gärning som har begåtts innan den eftersökte uppnått straffbar ålder i verkställighetsstaten. Överlämnande från Sverige av en person som vid gärningstillfället inte hade fyllt 15 år kan således inte bli aktuellt. Gäller arresteringsordern en person som vid gärningstillfället var mellan 15 och 17 år är det i vart fall teoretiskt möjligt att överlämna personen. Åklagaren har i dessa fall en skyldighet att först utreda om det finns förutsättningar för att lagföra den eftersökte i Sverige. Utgångspunkten är att lagföringen skall ske i Sverige om det är möjligt. Om lagföringen sker i Sverige utgör detta ett hinder mot att överlämna den eftersökte. Tvångsmedel i form av anhållande och häktning av en person som inte har fyllt 18 år får användas endast om det finns synnerliga skäl. Den unge skall vidare alltid ha en offentlig försvarare. Verkställigheten av ett beslut om överlämnande kan ske vid en senare tidpunkt än den normala när det är fråga om misstänkta personer under 18 år. Enligt förarbetena finns det i allmänhet skäl att skjuta upp ett överlämnande om den som begärs överlämnad är under 18 år. Detta kan också vara fallet om den eftersökte har uppnått 18 års ålder, men ännu inte avslutat sin gymnasieutbildning (prop. 2003/04:7 s. 135). Utöver de bestämmelser i lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder som avser personer under 18 år kan vissa bestämmelser i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare bli tillämpliga, t.ex. bestämmelserna om underrättelser och kallelser till nära anhöriga och socialnämnden. Slutligen kan tilläggas att regeringen i propositionen om genomförandet av rambeslutet erinrar om att FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) skall beaktas i ärenden om överlämnande för brott (a. prop. s. 82). 3.5 Transitering Bestämmelserna som reglerar transport genom en medlemsstat av någon som överlämnas enligt en europeisk arresteringsorder mellan två andra medlemsstater i EU finns i rambeslutets artikel 25. Varje medlemsstat skall utse en myndighet som skall vara ansvarig för att ta emot framställningar om transitering och de dokument som krävs, liksom eventuell övrig officiell skriftväxling avseende framställningar om transitering. I Sverige är Rikspolisstyrelsen behörig myndighet. Rikspolisstyrelsen beviljar transiteringstillstånd och anger under vilka villkor en sådan transport får ske. 18

19 3.6 Konsulärt ekonomiskt bistånd Svenska konsulat och ambassader kan lämna konsulärt ekonomiskt bistånd till enskilda utomlands som har råkat i nöd eller annan svårighet i utlandet och därför behöver ekonomisk hjälp. Bistånd kan lämnas till svenska medborgare som är bosatta i Sverige och till flyktingar och statslösa personer som är bosatta i Sverige. Om det finns särskilda skäl för det, kan bistånd även lämnas till bl.a. svenska medborgare som inte är bosatta i Sverige och andra i Sverige bosatta utlänningar än de nämnda. I fråga om svenska medborgare som har hemvist utomlands minskar dock ansvaret i takt med bristande anknytning i övrigt till Sverige. Uppgiften fullgörs enligt lagen (2003:491) om konsulärt ekonomiskt bistånd och en anslutande förordning samt konventioner på området. Rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619) kan omfatta t.ex. kostnader för ett rättshjälpsbiträde i Sverige, dvs. normalt en advokat eller en biträdande jurist vid en advokatbyrå. Skall den rättsliga angelägenheten behandlas utomlands krävs normalt att det finns särskilda skäl. Rätten till rättshjälpsbiträde förutsätter dessutom att behovet inte kan tillgodoses på annat sätt, t.ex. genom att den eftersökta personen får en kompetent försvarare enligt den andra statens regler eller enligt den svenska lagen om konsulärt ekonomiskt bistånd. Enligt den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som har tillträtts av alla EU-medlemsstater, har var och en som blivit anklagad för brott rätt att försvara sig själv eller genom rättegångsbiträde som han eller hon själv utsett eller att, när han eller hon saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde, erhålla ett sådant utan kostnad, om rättvisans intresse så fordrar. Konventionen ger en långtgående rätt att, vid behov, få kostnadsfritt offentligt försvar. Det rör sig normalt om ca svenska medborgare eller personer med fast hemvist här i Sverige som är frihetsberövade utanför Norden. Konsulärt ekonomiskt bistånd har i samband med en europeisk arresteringsorder lämnats i ett fall till en man som överlämnats från Sverige. Det rörde sig om bistånd för försvarare vid lagföring i den utfärdande staten. 3.7 Ersättningar för frihetsberövanden Enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder finns rätt till ersättning från staten för skador som orsakas av bl.a. frihetsberövanden. Vid sidan om denna lag gäller skadeståndslagen (1972:207) och dess reglering av det allmännas skadeståndsansvar för skador orsakade vid felaktig eller försumlig myndighetsutövning. Den som i Sverige har varit t.ex. häktad eller anhållen under minst 24 timmar i sträck på grund av misstanke om brott i ett svenskt brottmål har rätt till ersättning, t.ex. om det meddelas frikännande dom, åtalet avvisas eller avskrivs eller förundersökningen avslutas utan att åtal väcks. Rätten till ersättning enligt lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder gäller i sådana fall även om beslutet om frihetsberövande i sig var helt oantastligt. Motsvarande gäller också då någon på grund av en svensk myndighets efterlysning för brott eller begäran om anhållande, 19

20 överlämnande eller utlämning för brott har varit utsatt för ett motsvarande frihetsberövande utomlands. Ersättning kan då endast avse den del av skadan som inte har ersatts i den andra staten. 4 Uppföljning och utvärdering 4.1 De högsta instansernas prövning i vissa medlemsstater I Finland, Frankrike, Grekland och Ungern har frågor om tillämpningen av den europeiska arresteringsordern prövats i högsta instans, utan att domstolarna har underkänt rambeslutet eller den nationella genomförandelagstiftningen. I Tyskland, Polen, Belgien, Tjeckien och Cypern har regleringen utmanats på följande sätt. Tyskland Den tyska författningsdomstolen ogiltigförklarade den 18 juli 2005 tysk lagstiftning som avsåg att genomföra rambeslutet i Tyskland. Författningsdomstolen fann att den tyska lagen på ett oproportionerligt sätt stred mot det konstitutionella, i och för sig inte ovillkorliga, förbudet mot utlämnande av egna medborgare, eftersom den tyska lagstiftaren inte tillräckligt hade utnyttjat de möjligheter som rambeslutet gav att vägra överlämnande för lagföring i vissa situationer. Det gällde bl.a. gärningar som begåtts, helt eller delvis, i Tyskland. Vidare gav den tyska lagstiftningen, till skillnad från rambeslutet, inte tillräckliga möjligheter att vägra överlämnande om gärningen prövats tidigare. Författningsdomstolen fann vidare att den tyska lagstiftningen stred mot rätten till domstolsprövning. Därför, uttalade författningsdomstolen, kunde inte tyska medborgare överlämnas från Tyskland innan ny lagstiftning antagits. Enligt uppgift skall ny tysk lagstiftning beslutas inom kort, sannolikt våren Polen I den polska konstitutionen finns en bestämmelse som förbjuder utlämning av egna medborgare. Rambeslutet genomfördes i polsk lagstiftning utan att konstitutionen ändrades i detta avseende, varvid man terminologiskt gjorde skillnad på utlämning och överlämnande. Den polska författningsdomstolen fann emellertid den 27 april 2005 att den polska lagen för genomförande av rambeslutet inte är förenlig med det nämnda konstitutionella förbudet. I den polska konstitutionen finns en möjlighet att skjuta upp den tidpunkt från vilken en författning av lägre dignitet, såsom oförenlig med en författning av högre dignitet, inte längre skall tillämpas. Författningsdomstolen sköt upp den tidpunkt från vilken lagen inte längre skall tillämpas till den 4 november 2006 (vilket motsvarade maximalt tillåten tid) i syfte att konstitutionen skall hinna ändras. Under denna tid, förklarade författningsdomstolen, får polska domstolar inte 20