ISBN

Transkript

1

2

3

4 3

5 Författarna och Europainformationen vid utrikesministeriet Redaktion Päivi Toivanen / UM, Jyrki Iivonen/ FSM Grafisk design Mika Launis Översättning till svenska Christina Tallberg Tryck J-paino Oy, Helsingfors 2009 ISBN

6 Till läsaren, försvarsminister Jyri Häkämies 7 Summary 9 1 Teija Tiilikainen EDA som en del av säkerhets- och försvarspolitikens utveckling 13 2 Hanna Ojanen EDA är en bit av försvarsintegrationens pussel 25 3 Erkki Aalto, Sanna Laaksonen, Olli Ruutu EDA:s uppgifter, uppbyggnad och verksamhet 31 4 Erkki Aalto, Sanna Laaksonen, Olli Ruutu EDA i utvecklingen av Finlands nationella försvar 51 5 Erkki Aalto, Sanna Laaksonen, Olli Ruutu EDA och dess samarbetspartner 59 6 Slutord 67 Begrepp och förkortningar 70 Källor 73 Författare 74 Bilaga: RÅDETS GEMENSAMMA ÅTGÄRD 2004/551/GUSP av den 12 juli 2004 om inrättande av en europeisk försvarsbyrå 75 5

7 6

8 Europeiska unionens säkerhets- och försvarspolitik (ESFP) har under de senaste åren utvecklats i rask takt. Strukturerna och verktygen för detta samarbete skapades under det första finländska EU-ordförandeskapet I dag är Europeiska unionen en global aktör värd att beakta inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Unionen har byggt upp politisk-militära strukturer för sin krishanteringsverksamhet, genomfört ett tjugotal krishanteringsinsatser och fördjupat sitt samarbete för att förbättra såväl den civila som den militära kapaciteten. Förutom att den militära kapaciteten utvecklats har unionen tagit stora steg framåt också vad gäller försvarsmaterielsamarbetet, marknaden för försvarsutrustning och försvarsforskningen. Europeiska försvarsbyrån (European Defence Agency, EDA) som inrättades 2004 har främjat utvecklingen inom alla dessa samarbetsområden. Byrån har infört en ny dynamik inom sektorn för säkerhets- och försvarspolitik. EDA är ett instrument för försvarsministrarna att direkt påverka EU:s kapacitetsarbete, utan mellanhänder. Europeiska försvarsbyrån har till uppgift att avhjälpa bristerna i Europeiska unionens militära kapacitet. Byråns verksamhetsområde omfattar dock betydligt mer än enbart materielfrågor. EDA fokuserar förutom på materielfrågorna också på kapacitetsutveckling, försvarsforskning och en förbättrad verksamhet på marknaden för försvarsutrustning. Förutom Europeiska försvarsbyråns breda och dagsaktuella arbetsfält har byrån också i uppgift att se framåt. Under det finländska EU-ordförandeskapet godkändes en långtidsvision, och byrån har utifrån denna vision utvecklat sitt arbete inom hela sitt verksamhetsfält. Detta planeringsarbete syftar till att Europeiska unionen även framöver ska kunna producera de militära resurser den behöver. Bland de konkreta resultat som byrån har uppnått kan nämnas 7

9 exempelvis uppförandekoderna för upphandling av försvarsutrustning som trädde i kraft och som öppnar den europeiska marknaden för försvarsutrustning för konkurrens. Bland resultaten inom forskningen kan nämnas en forskningsfond, med vars hjälp man försöker finna nya sätt att förbättra truppernas egenskydd. Finland har aktivt deltagit i Europeiska försvarsbyråns verksamhet ända sedan byrån inrättades. Vi har konsekvent understött ett fördjupat samarbete på europeisk nivå gällande krishanteringen och försvaret. I statsrådets färska säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse sägs det tydligt och klart att Europeiska försvarsbyrån är Finlands främsta samarbetsforum inom den europeiska försvarsmaterielsektorn. Försvarsmaterielens pris och underhållskostnader har stigit i jämn takt under de senaste åren. Det är förenligt med våra nationella intressen att i samarbete med andra europeiska länder utveckla det internationella samarbetet inom denna sektor. På så sätt kan vi spara på våra nationella resurser, minska riskerna, öka det ömsesidiga beroendet och skapa förutsättningar för militär försörjningsberedskap och ekonomiskt hållbara materielanskaffningar. Den här boken presenterar Europeiska försvarsbyrån och målen för dess verksamhet. Via Europeiska försvarsbyrån kan vi utveckla de behov som det nationella försvaret och den militära försörjningsberedskapen har liksom beredskapen att ta emot hjälp. Även framöver ska vi vara en aktiv medlem i byrån, som en del av vårt arbete för ett trovärdigt nationellt försvar. Helsingfors, februari 2009 Jyri Häkämies försvarsmiister 8

10 The European Defence Agency (EDA) was established under a Joint Action of the Council of Ministers on 12 July, 2004 to support the Member States and the Council in their effort to improve European defence capabilities in the field of crisis management and to sustain the European Security and Defence Policy as it stands now and develops in the future. The Agency s overall mission is set out in the Joint Action and it covers these four functions: strengthening the European Defence, Technological and Industrial Base. Today, the Agency is an integral part of the ever-deepening European Security and Defence Policy (ESDP). The EDA is an Agency of the European Union. The EU High Representative, Javier Solana, is Head of the Agency and Chairman of the Steering Board, its decision-making body, which is composed of Defence Ministers from the 26 participating Member States (all EU Member States, except Denmark) and the European Commission. In addition, the Steering Board meets regularly at sub-ministerial levels, such as National Armaments Directors, Ca- Council s Authority and within the framework of guidelines issued by the Council. The EDA is a rather small agency, with some 110 employees and a yearly budget of around 30 million euros. The EDA is a capability-driven agency. This will involve pooling resources and developing interoperable and more cost-effective armed forces, and helping member states to define their capability objectives. 9

11 In October 2006, EU defence ministers endorsed the so-called longterm vision that defines capability and capacity needs for This has since helped to create the capability development plan (CDP), which offers a clear basis for capabilities planning and was developed in cooperation with the European Military Committee (EUMC) and the Council Secretariat. and last November the defence ministers agreed on a defence research and technology strategy for where and how European countries should laborations, including the 50m jointly funded research project on force protection. The EDA s most recent achievement has been to secure a European armaments cooperation strategy. This aims to support ESPD through promoting and enhancing projects to reach full operational capability improving the military capabilities needed for ESDP military operations. In 2006 EDA member states managed to agree on a code of conduct for defence procurement (CoC). CoC is a voluntary intergovernmental Article 296 of the EC Treaty are valid. Another major EDA area involves the development of the EDTIB. EU defence ministers agreed at the launch of the Agency s EDTIB strategy that it is no longer possible Finland has been an active member and key supporter of the EDA since the beginning and has been pleased with the results so far. In the field of defence, and compared to other EU nations, Finland is a rather small nation. Therefore, it is important to pool resources with other EU Member States. The Agency works in close cooperation with the Council and the Commission, as well as third parties such as OCCAR (Organisation 10

12 Conjointe de Coopération en matière d ARmement), LoI (Letter of Intent) and NATO. The Agency s work on capabilities is closely coordinated with that of NATO through the EU-NATO Capability Group, ensuring that nations are kept informed on each organisation s activities in this area. The Agency has a special relationship with Norway through an Administrative Arrangement. Overall, EDA member states seem satisfied with the agency and its achievements. The most crucial issue in the future will be whether the member states are willing to strengthen the EDA s role and solve the financial issues. 11

13

14 Teija Tiilikainen Säkerhetspolitiken har på ett synligt sett ingått i den europeiska integrationen under det gångna årtiondet. Öppnandet av unionens inre gränser och övergången till en gemensam valuta och penningpolitik har förutsatt ett större ansvar av unionen också för områdets gemensamma säkerhet, som likaså påverkats av att unionen utvidgats och fått nya yttre gränser. Att bära ansvaret för säkerhetspolitiken är aldrig en lätt uppgift. I situationen efter det kalla kriget där hotbilderna ändras och varierar har den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken förutsatt att EU utvecklar många nya beredskaper. Här spelar Europeiska försvarsbyrån EDA en viktig roll, eftersom dess uppgifter stödjer och främjar handhavandet av många försvarspolitiska uppgifter som tilldelats unionen. EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik är en mångfacetterad helhet, vars utveckling å ena sidan bestäms av de säkerhetspolitiska utmaningarna och hotbilderna, och å andra sidan av de befogenheter som medlemsländerna överlåtit åt EU. För användningen av befogenheten har ett stort antal instrument inrättats, inbegripet unionens militära instrument. I detta kapitel granskar jag det aktuella utvecklingsskedet i EU:s säkerhets- och försvarspolitik och Europeiska försvarsbyråns verksamhetsfält i sin helhet. EU:s säkerhetsstrategi inringar utmaningarna Tyngdpunktsområdena och hotbilderna i EU:s säkerhetspolitik definieras i den europeiska säkerhetsstrategin, som medlemsstaterna godkände i december Terrorismen, spridningen av massförstörelsevapen, 13

15 regionala konflikter, stater i upplösning och den organiserade brottsligheten definieras i säkerhetsstrategin som de främsta hotbilderna för unionen. En storskalig aggression mot någon medlemsstat anses inte trolig. I säkerhetsstrategin fastställs ett synnerligen brett spektrum av instrument med vilka unionen försöker bemöta hoten. Strategin betonar att det måste finnas olika former av instrument och betonar också behovet av att ingripa i oönskad utveckling också långt utanför unionens gränser. Under 2008 förde man i EU en intensiv diskussion om att uppdatera säkerhetsstrategin på grund av de förändrade hotbilderna mot unionen. En uppdatering behövs också för att EU:s utvidgning har medfört betydande förändringar i unionens geografiska form och yttre gränser. Vissa av hotbilderna i säkerhetsstrategierna har blivit tydligare än tidigare. Hit hör till exempel unionens energiberoende och klimatförändringens konsekvenser för unionens säkerhet. Dessa två komponenter hänger samman med varandra. Sedan det blivit klart vilka konsekvenser klimatförändringen kan ha för säkerhetspolitiken måste EU i sin säkerhetspolitiska planering ta hänsyn till exempelvis bristen på strategiska resurser och klimatflyktingar. Samtidigt måste unionen kunna införliva omsorgen om energisäkerheten med unionens utrikes- och säkerhetspolitik. På fem år har också de strategiska informationssystemens sårbarhet och hoten mot dem fått mer uppmärksamhet inom unionens säkerhetspolitik. På grund av unionens mellanstatliga karaktär finns det inte samma koppling mellan EU:s säkerhetsstrategi och dess politiska eller militära instrument som i motsvarande nationella dokument, exempelvis Finlands säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse, i fråga om försvarsmakternas strukturer och resurser. Medlemsstaterna beslutar alltid sinsemellan om de säkerhets- och försvarspolitiska uppgifter som ges unionen och om de instrument som utarbetas för den, när unionens grundfördrag kompletteras eller ändras. Unionens säkerhetsstrategi ger alltså inte dess institutioner ett direkt mandat för utvecklingen av unionens säkerhets- och försvarspolitiska instrument, utan systemet är 14

16 mer komplicerat. De befogenheter inom säkerhets- och försvarspolitiken som unionen har enligt grundfördragen är emellertid redan rätt omfattande och efter hand har de utformats att gälla ett mycket brett spektrum av säkerhetspolitiska uppgifter. Nedan behandlar jag kort EU:s centrala säkerhets- och försvarspolitiska uppgifter och utvärderar Europeiska försvarsbyråns roll för att handha dessa. Vad består ESFP av? EU:s grundfördrag fastställer de säkerhets- och försvarspolitiska uppgifter som unionen kan sköta. I detta sammanhang är det skäl att komma ihåg att EU:s ekonomiska och politiska styrmedel utgör dess viktigaste säkerhetspolitiska instrument. EU:s utvidgningspolitik kan till exempel ses som ett viktigt instrument för att stärka den ekonomiska och samhälleliga stabiliteten i Europa. Med hjälp av de yttre förbindelserna och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken stödjer EU utvecklingen av stabilitet, demokrati och mänskliga rättigheter inom ett flertal regioner. Unionen kan också använda ekonomiska och politiska sanktioner för att backa upp sina syften, och de används också i dag mot flera stater. Sanktionerna kan till exempel vara förbud att exportera vapen till krigförande stater, visumförbud för medlemmar av regimer som inte respekterar de mänskliga rättigheterna och omfattande nedfrysningar av ekonomiska medel. Här koncentrerar jag mig dock på en bedömning av dimensionerna inom unionens säkerhets- och försvarspolitik (ESFP), eftersom Europeiska försvarsbyråns arbetsuppgifter har nära anknytning till de militära medlen. Den längst gående formen av samarbete innebär möjligheten att övergå till ett gemensamt försvar. Denna möjlighet har medlemsstaterna överlåtit på unionen så att Europeiska rådet kan fatta ett beslut i frågan, ett beslut som medlemsstaterna ska godkänna på det sätt som deras konstitutioner förutsätter. Eftersom Natosystemet finns har det inte särskilt satsats på alternativet med ett gemensamt försvar, trots att den militära kapacitet och beredningsstruktur som skapats för unionen 15

17 stödjer det. I samband med att det kalla kriget upphörde sonderades preliminärt terrängen för ett gemensamt försvar, eftersom man var osäker på hur framtiden skulle komma att se ut för Natosystemet. När sedan Nato bevarade sin roll som den centrala säkerhetspolitiska strukturen i Europa också efter det kalla krigets slut kom EU:s säkerhets- och försvarspolitiska prioriteringar att etablera sig inom den internationella krishanteringen och bekämpningen av nyare hotbilder, såsom den internationella terrorismen eller spridningen av massförstörelsevapen. Den andra formen för befogenhet som ges i grundfördragen är utformningen av en gemensam försvarspolitik för unionen. Formuleringen i fördragen ger vissa allmänna ramar för utvecklingen av detta gemensamma politikområde. Den gemensamma försvarspolitiken har sedermera fått ett exaktare innehåll via unionens krishanteringspolitik, försvarsmaterielsamarbete och kampen mot terrorismen. Det skapar också ramar för försvarsministrarnas deltagande i unionens beslutsfattande, vilket ändå tills vidare sker i unionens råd för allmänna frågor och yttre förbindelser. 1 Unionens krishanteringspolitik är för närvarande det område inom unionens gemensamma försvarspolitik som är längst utvecklat i fråga om kapacitet och mekanismer. EU:s krishanteringspolitik består av såväl militär som civil krishantering, som i Lissabonfördraget kopplas närmare varandra. Grundfördragen ger unionen rätt att ta hand om olika krishanteringsuppdrag (de så kallade Petersberguppdragen) allt från humanitära insatser och räddningsinsatser till uppdrag för att bevara freden och användningen av stridsgrupper för att återställa freden mellan stridande parter. I Lissabonfördraget utvidgas denna befogenhet med gemensamma insatser för avrustning, militära rådgivnings- och biståndsinsatser, konfliktförebyggande insatser och stabiliseringsinsatser efter konflikter. Medlemsstaterna tillhandahåller de militära och civila 1 I anslutning till genomförandet av Lissabonfördraget har möjligheten att ändra det beslut om rådets sammansättningar som fattades vid Europeiska rådet i Sevilla (Europeiska rådet i Sevilla ; Ordförandeskapets slutsatser, bilaga II) lyfts fram. I detta sammanhang har man också dryftat inrättandet av ett separat försvarsministerråd. 16

18 resurser som behövs för krishanteringen, och speciella mekanismer har skapats för framtagande av kapacitet i vartdera fallet. Utvecklingen av unionens militära kapacitet styrs av så kallade kapacitetsmål (headline goal). Utgångspunkten är att unionen ska kunna sätta upp en krishanteringsstyrka omfattande soldater. Styrkan ska kunna genomföra alla krishanteringsuppdrag enligt Petersberguppdragen och vara på plats i ett krisområde senast 60 dagar efter att det politiska beslutet fattats. Krishanteringskapaciteten har kontinuerligt utvärderats med tanke på unionens målsättningar, och bristerna till exempel inom försvarsmaterielsektorn har lokaliserats. Att sätta upp de staber som behövs för genomförandet av krishanteringsinsatserna har visat sig vara den besvärligaste uppgiften. I slutet av 1990-talet inrättades ett samarbetssystem mellan EU och Nato, enligt vilket unionen vid behov kan stödja sig på Natos stabssystem i sina insatser. Samarbetet har dock inte varit helt problemfritt, varför speciellt större EU-länder har satt upp egna staber som kan användas multinationellt i EU-insatser. Vid EU:s militära stab i Bryssel har en operationscentral inrättats. I det andra kapacitetsmålet (Headline Goal 2010) som godkändes 2004 ingick en ny komponent, beredskap för så kallade snabbinsatsstyrkor. Utifrån detta skapades stridsgrupper för unionens snabbinsatser och de var insatsberedda vid ingången av Tills vidare har stridsgrupperna inte använts. Till det nya kapacitetsmålet har fogats ett mer detaljerat kontrollsystem för kapaciteten, där Europeiska försvarsbyrån spelar en viktig roll. Byrån tar fram sätt för att utvärdera och utveckla unionsländernas militära samverkansförmåga och deltar också själv i utvärderingsarbetet. EU har också inrättat ett civilkrishanteringssystem, där tyngdpunkten ligger på polisväsende, förstärkning av rättsstaten, förstärkning av den civila förvaltningen i krissituationer och räddningsväsende. Unionen har genomfört ett tiotal civila krishanteringsinsatser, som till sin storlek varierat mellan insatser på ett tiotal personer till insatsen i Kosovo, som gradvis inletts och omfattar tvåtusen personer. Precis som 17

19 inom den militära sektorn har man inom den civila krishanteringen startat en kapacitetsprocess för att fastställa vilka civila resurser som behövs. I Lissabonfördraget ingår två nya möjligheter att utveckla unionens krishanteringssystem och de militära resurser som behövs. För det första får rådet anförtro genomförandet av ett militärt krishanteringsuppdrag åt en grupp medlemsstater i hela unionens namn (artikel 28c FEU). Detta möjliggör flexibilitet i krishanteringen och gör det möjligt att samtidigt genomföra fler insatser än vad man för närvarande kan. Samtliga medlemsländer ska dock ge sitt samtycke till att en insats inleds. Det permanenta strukturerade samarbetet som ingår i Lissabonfördraget möjliggör på motsvarande sätt utvecklingen av militära instrument för unionens krishanteringsinsatser och även för andra försvarspolitiska uppgifter. Detta samarbete kan genomföras av en mindre grupp medlemsstater. Om behov och politisk vilja finns att utnyttja dessa möjligheter kommer vi att se först när Lissabonfördraget trätt i kraft. De solidaritets- och biståndsklausuler som ingår i Lissabonfördraget fördjupar unionens gemensamma säkerhets- och försvarspolitik genom att stärka tryggheten inom unionens eget territorium. Solidaritetsklausulen ålägger medlemsländerna att bistå varandra om en medlemsstat utsätt för en terroristattack eller drabbas av en naturkatastrof eller en katastrof som orsakas av människor. I sådana situationer ges Europeiska unionen fullmakt att mobilisera alla instrument som står till dess förfogande inklusive militära krishanteringsstyrkor. Speciellt terroristattacker har ansetts vara ett hot att räkna med, och unionens medlemsländer förband sig på politisk nivå till innehållet i denna klausul redan Om solidaritetsklausulen tillämpas kan det, för det första, betyda att EU fattar ett beslut om att använda krishanteringstrupper till exempel vid en terroristattack och i så fall begär EU resurser för detta ändamål av medlemsländerna. Här kan exempelvis snabbinsatsstyrkorna komma i fråga. Därutöver kan ett medlemsland som drabbas särskilt begära hjälp av de övriga EU-länderna. Det kan till exempel vara fråga om hjälp av polis- eller räddningsmyndigheter eller att sända soldater och 18

20 militärutrustning. Inom EU:s samarbete för inrikes och rättsliga frågor håller man som bäst på att ta fram en kris- och katastrofordning, som eventuellt kan användas också i de fall som nämns ovan. Biståndsklausulen gäller om en medlemsstat i EU utsätts för ett väpnat angrepp och ålägger de övriga medlemsstaterna att ge stöd och bistånd med alla till buds stående medel. I det nuvarande säkerhetspolitiska läget i Europa är en sådan hotbild mer avlägsen än de hot som omfattas av solidaritetsklausulen, men det har ansetts motiverat att ta med biståndsklausulen i EU:s grundfördrag och den klargör också medlemsländernas skyldigheter inom EU. Biståndsklausulen är i princip en mekanism för förhållandet mellan unionens medlemsländer och den ger inte EU några nya befogenheter eller uppgifter. Detta betyder att unionen inte till exempel kan ålägga medlemsländerna att överlåta krishanteringsresurser för ett sådant uppdrag. Inte heller medför skyldigheten att några nya militära strukturer eller en gemensam försvarsplanering av den typ som Nato har omedelbart inrättas inom EU. På längre sikt förstärker dock biståndsklausulen den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Konsekvenserna av klausulen beror i hög grad också på om den tillämpas ordagrant endast vid ett väpnat angrepp eller också i samband med andra allvarliga hot. EU-ländernas ståndpunkter om utvecklingen av unionens säkerhetsoch försvarspolitiska roll har fortsatt närmat sig varandra. EU ska inte bli en konkurrent till Nato, vars möjligheter att genomföra krävande gemensamma insatser tack vare organisationens långa historia som försvarsallians och USA:s roll står i en klass för sig. Men EU behöver redan som stöd för sina andra funktioner en stark och dynamisk säkerhetspolitik, och under senare år har utvecklingen uttryckligen gått i denna riktning. Utvecklingen av ESFP har också ett starkt stöd bland medborgarna: unionens säkerhetspolitiska uppgifter hör till den del av unionens uppgifter, som medborgarna ställer de högsta förväntningarna på. 19

21 Europeiska försvarsbyråns roll De arbetsuppgifter som ursprungligen fastslogs för Europeiska försvarsbyrån är dynamiska och övergripande. Lissabonfördragets formulering om försvarsbyrån avspeglar den tanke som redan var aktuell när det konstitutionella fördraget bereddes, dvs. att byrån ska ha bredare arbetsuppgifter än enbart att utveckla den militära krishanteringskapaciteten. Därmed kunde man styra utvecklingen av EU-ländernas försvarsresurser på ett mer allmänt plan. Enligt punkt 3 i artikel I-41 i Lissabonfördraget Medlemsstaterna förbinder sig att gradvis förbättra sin militära kapacitet. Byrån för utveckling av försvarskapacitet och för forskning, anskaffning och försvarsmateriel (Europeiska försvarsbyrån) ska identifiera de operativa behoven, främja åtgärder för att tillgodose dessa, bidra till att identifiera och i förekommande fall genomföra varje åtgärd som behövs för att stärka försvarssektorns industriella och tekniska bas, delta i utformningen av en europeisk politik för kapacitet och försvarsmateriel samt hjälpa rådet att utvärdera om den militära kapaciteten har förbättrats. Eftersom medlemsländerna ville påskynda inrättandet av försvarsbyrån fattades ett beslut om det redan Därmed blev inrättandet av byrån inte beroende av tidtabellen för ändringarna i grundfördragen. Rådets gemensamma åtgärd (2004/551/GUSP, se bilaga) definierade byråns uppgift rätt generellt ( Inrättandet av denna byrå är ämnat att bidra till genomförandet av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, och framför allt den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken ). Byråns huvudsakliga uppdrag ska vara att stödja rådet och medlemsstaterna i deras strävan att ge EU bättre försvarskapacitet på området krishantering samt bistå ESFP i dess nuvarande och framtida form. Också denna formulering avspeglar den allmänna roll som man vill att byrån ska ha vid utvecklingen av unionens säkerhetspolitiska roll. Försvarsbyråns konkreta arbetsuppgifter utgörs framför allt av säkerhetspolitiska planeringsuppdrag. Eftersom EU har en säkerhetspolitisk 20

22 Nick Witney: Varför behöver Europa EDA? Europa behöver EDA för att unionens medlemsländer ska kunna använda sina försvarsbudgetar på ett effektivare sätt. Inget medlemsland har råd att agera ensamt. Vi måste förena våra krafter och slå samman våra resurser för att vi ska kunna erbjuda unga soldater den bästa möjliga utrustningen, för att ta hand om våra högteknologiföretag och få ut den bästa möjliga kapaciteten av den försvarsbudget på 200 miljarder euro som EU-länderna har till sitt förfogande årligen. Europeiska försvarsbyrån erbjuder ett paraply under vilket de europeiska staterna kan samlas och försöka undersöka hur de kan arbeta effektivare om de så vill. Nick Witney var EDA:s verkställande direktör från dess grundande fram till Han ledde också den grupp som arbetade med grundandet av byrån. För närvarande arbetar Witney som rådgivare vid forskningsinstitutet European Council on Foreign Relations i Paris. strategi och en stor mängd säkerhetspolitiska uppgifter behöver unionen i ökande grad säkerhetspolitisk planeringskapacitet. Utarbetandet av ett homogent planeringssystem har visat sig vara en stor utmaning framför allt på grund av den interna arbetsfördelningen mellan unionens institutioner. Relevant uppföljning av omvärlden och planering med tanke på EU:s säkerhetspolitik sker såväl i kommissionen som i rådets sekretariat. I det sistnämnda inrättades i samband med att Amsterdamfördraget trädde i kraft vid millennieskiftet en planeringsenhet för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. EU:s militära stab sköter å sin sida militär planering och tidig förvarning exempelvis med tanke på potentiella kriser. En annan utmaning är att försvarspolitiken hör till kärnområdet för medlemsländernas suveränitet och för de länders del som är medlemmar i Nato också till Natos viktigaste uppgifter. Av 21

23 denna anledning har man inte skapat en gemensam försvarsplanering för EU av samma dimensioner som Natos, även om unionens militära stab och Europeiska försvarsbyrån tillsammans i stor utsträckning utför härmed jämförbara planeringsuppgifter. Europeiska försvarsbyrån har till uppgift att stödja utvecklingen av unionens kapacitet så att unionen kan klara av sin säkerhetspolitiska roll. Inom unionens säkerhetspolitiska planeringssystem ansvarar byrån för den kort- och långsiktiga planeringen av unionens militära kapacitet. Till de först nämnda hör bland annat att precisera bristerna i unionens krishanteringskapacitet. Unionen ska, för det första, ha förmåga att sörja för att den har nödvändiga civila och militära instrument till sitt förfogande för att ta hand om sina säkerhetspolitiska uppgifter. Eftersom medlemsländerna står för dessa instrument är det unionens uppgift att se till att instrumenten räcker till både kvantitativt och kvalitativt och att de är kompatibla. För detta ändamål har det inom unionens kapacitetsprocess skapats olika mekanismer, och försvarsbyrån spelar en viktig roll vid tillämpningen och utvecklingen av dessa mekanismer. Vidareutvecklingen av unionens uppgifter skapar stora utmaningar för kapacitetsarbetet, där de ändrade kraven ska beaktas. Krishanteringsuppgifterna som omfattar olika slag av uppgifter, allt från stridsuppdrag till humanitära insatser och räddningsinsatser förutsätter vitt skilda kapaciteter hos unionens gemensamma resurser. I framtiden måste man också i planeringen ta hänsyn bland annat till de krav som verkställandet av solidaritetsklausulen ställer på unionens militära medel. Försvarsbyråns andra konkreta roll är att främja försvarsmaterielsamarbete genom samarbetsprojekt och samarbete inom forskning och teknik. Under de första åren byrån verkat har samarbetsprojekten fokuserat på EU:s lufttransportförmåga, och projekt inom detta område har hört till byråns uppgifter. Projekten gäller utvecklingen av såväl helikopterkapaciteten som en europeisk lufttransportflotta. Försvarsmaterielsamarbetet och öppnandet av den europeiska försvarsmaterielmarknaden för fri konkurrens, vilket stöds av försvarsbyrån, har ansetts betjäna behoven hos EU:s säkerhets- och försvarspolitik. 22

24 Avslutningsvis Europeiska försvarsbyrån är en ny aktör som spelar en synnerligen viktig roll inom EU:s politiska system. Byrån arbetar under EU:s politiska lednings myndighet och verkställer ledningens beslut. Byråns politiska betydelse framhävs dock av dynamiken inom den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och av det rätt speciella sätt på vilket byrån är länkad till unionens beslutsfattande. Den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är byråns chef och därmed är byrån direkt kopplad till beredningen av och beslutsfattandet inom unionens säkerhets- och försvarspolitik. Detta betyder att till exempel problem som förekommit vid unionens krishanteringsinsatser eller när dessa inletts direkt kan meddelas försvarsbyrån och det planerings- och utvecklingsarbete den bedriver. Den nära kopplingen mellan försvarsbyrån och unionens politiska beslutsfattande framhävs ytterligare av att byråns styrelse består av EU-ländernas försvarsministrar eller företrädare för dessa. Beslutet om inrättandet av försvarsbyrån ålägger styrelsen att hålla åtminstone två möten varje år på försvarsministernivå. Tack vare detta har försvarsbyrån, utöver unionens beslutssystem, en politisk länk direkt till medlemsländernas försvarspolitiska ledning. Försvarsbyråns verksamhet utvecklas i nära samarbete med försvarspolitiken i medlemsländerna. Försvarsbyrån har en unik ställning bland unionens byråer och det faktum att den institutionellt hör till den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och dess beslutssystem har väckt vissa frågor bland annat om arbetsfördelningen mellan de olika aktörerna. När samförståndet befästs hos medlemsländerna om riktlinjerna för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken leder det antagligen på längre sikt till ett klarare institutionellt system inom detta politikområde. 23

25 24

26 Hanna Ojanen Europeiska försvarsbyrån EDA är som en pusselbit i uppbyggnaden av den europeiska försvarsintegrationen: bitarna i pusslet ligger fortfarande utspridda på bordet, här och där skymtar bilden fram, men man kan inte med säkerhet se vad den föreställer, eftersom inte ens kantbitarna är på plats för att visa hur stort det färdiga pusslet ska bli, vad bitarna ska räcka till för och hur många de egentligen är. Begreppet den europeiska försvarsintegrationen kan ännu kännas främmande. Utvecklingen av EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik har under de gångna tio åren fokuserat på institutioner och avtal. Hit hör ett tätare samarbete mellan medlemsländernas försvarsministrar och deras roll i EU, EU:s militära kommitté och militära stab, stridsgrupperna, försvarsartikeln (i två olika former, bekämpningen av traditionella och nyare hot) i Lissabonfördraget, den gemensamma säkerhetsstrategin, krishanteringsinsatserna och utvecklingen av insatsernas planerings- och ledningskapacitet. Den europeiska kapacitetspolitiken, det tillägg som EDA tillför detta, kan ses som en av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitikens tre grundpelare. De två andra pelarna är en självständig krishanteringsförmåga och ömsesidiga försvarsåtaganden. 2 Joloyn Howorth anser att EDA framför allt rationaliserar EU:s interventionsinstrument. 3 För att unionen trovärdigt ska klara av nya krishanteringsuppdrag behövs gemensam planering, ökade militära resurser för EU, utvärdering av hur medlemsstaterna uppfyller sina kapacitetsåtaganden, lösningar för att korrigera observerade brister, stöd till forskning och 2 Martin Trybus (2006) The new European Defence Agency: a contribution to a Common European Security and Defence Policy and a challenge to the community acquis? Common Market Law Review, vol. 43 (3) Jolyon Howorth (2007) Security and Defence Policy in the European Union. Palgrave Macmillan. Särskilt sidorna

27 en förstärkning av den industriella och tekniska basen. Bakom inrättandet av EDA kan det förutom krishanteringens trovärdighet finnas också andra orsaker, till exempel sådana som har att göra med ekonomi och identitet. Det kan sammankopplas också med förändringen i det internationella systemet, såsom Seth G. Jones gör när han förklarar utvecklingen och produktionen av vapenteknologin i Europa med en vilja till ökad makt och minskat beroende av USA. 4 EU:s krishanteringsverksamhet som inleddes 2003 och de nya uppgifterna tycks i alla fall ha varit en viktig konkret impuls för inrättandet av EDA. Dessförinnan hade samarbetet kring upphandling och produktion gått trögt. Även om det redan på 1950-talet fanns ett projekt för att inrätta ett övernationellt försvarssamarbete inklusive en gemensam marknad för vapenindustrin, hade samarbetet kring vapenindustrin i praktiken skett utanför EU:s institutioner. Nu måste man hitta en växelverkan med kapaciteten. Krishanteringsuppgifterna medförde ett behov att koppla samman försvarsplaneringen, kapacitetsmålen och försvarsmaterielpolitiken med varandra. EDA nämndes första gången i utkastet till det konstitutionella fördraget, där det hade intagits 2003 på Storbritanniens och Frankrikes initiativ. 5 I detta skede var det ingen som motsatte sig EDA tvärtom, medlemsländerna väntade inte ens på att fördraget skulle träda i kraft innan de startade byråns verksamhet. Detsamma gällde inrättandet av de stridsenheter som omnämns i fördraget. Bland medlemsländerna tycktes det finnas en stark tro på försvarsintegrationen, kanske också en gemensam uppfattning om vart EU strävade med allt detta. I själva verket satte medlemsländerna fart på integrationsutvecklingen med ett initiativ om att försvarsbyrån skulle inrättas i rask takt. Detta kan verka överraskande, eftersom även känsliga frågor om EU:s oavhängighet och den militära dimensionens relativa betydelse är förknippade med EDA. EU:s försvarsdimension har tärt på relationerna 4 Seth G. Jones (2007) The Rise of European Security Cooperation. Cambridge University Press. Särskilt sidorna Trybus 2006:

28 till Nato. EDA blir en spelbricka också i relationerna mellan EU och Nato. Hur borde man ordna förhållandet till Natos transformationsarbete, dvs. den förändringsprocess som ska upprätthålla och förnya Natos egen förmåga att agera och bemöta de förändringar som sker i säkerhetshoten? Håller man på att ta fram liknande resurser som de Nato har? Är uppgifterna som resurserna behövs för identiska i bägge organisationerna, eller finns det väsentliga skillnader, som bör synas också i kapacitetsutvecklingen? Å andra sidan har det förts en livlig diskussion om det är till fördel för EU:s internationella renommé att unionen ökar och utvecklar sina militära resurser och sin militära kapacitet i stället för att koncentrera sig på traditionell diplomati samt ekonomiska metoder och avtal. Inrättandet av EDA är förknippat med en paradox. Att EDA inrättades som en del av unionens andra pelare redan innan fördraget trädde i kraft kan också ses som en strävan från medlemsstaternas sida att bevara den europeiska kapacitetspolitikens mellanstatliga karaktär i en situation där kommissionen har visat ökad initiativkraft i dessa frågor. I så fall skulle det inte vara fråga om ett steg framåt, utan om att bevara status quo. Nu har EDA mycket begränsade kontakter till kommissionen, trots att kommissionen har egen verksamhet med anknytning till försvarsindustrin och försvarsforskningen. Kommissionen driver också på att bestämmelserna om den inre marknaden ska utsträckas att gälla försvarsmateriel. 6 I integrationsprocessen är paradoxer av detta slag vanliga. Vanligt är också att det finns en rad olika orsaker till att ett projekt understöds. Som vi kan se i denna rapport har det legat till exempel i Finlands intresse att skapa en stark och fungerande byrå. I Finland var motivationen att bli delaktig av en verksamhet som landet inte med egna förtjänster kanske skulle ha kunnat få del av. Inom vapenindustrin hör Finland inte till de mest betydande länderna i Europa vilket t. ex. grannlandet Sverige gör och ingår därför inte i organisationer som OCCAR och LoI (se Begrepp och förkortningar, s. 70). Finland har också annars strävat efter att kriterierna för att delta i olika EU-projekt till exempel ett permanent strukturellt samarbete inom försvarsområdet skulle vara sådana att Finland väl kan 6 Trybus 2006: 688,

29 uppfylla dem. Detta är en utmaning, eftersom det med jämna mellanrum dyker upp tankar om att inrätta kärngrupper som bör uppfylla synnerligen höga kriterier. 7 Vilket inflytande har då EDA i grund och botten? Martin Trybus anser att byrån knappast får medlemsländerna att öka sina försvarsutgif- styrmedel för detta. 8 Men man kan se att EDA har inflytande på andra sätt. Inom EU gör EDA det försvarspolitiska samarbetet och samarbetet kring försvaret till en fråga som ständigt diskuteras. Aktörerna försvarsförvaltningen och arméerna inom denna sektor har länge stått utanför integrationsprocessen och de ligger tiotals år efter andra sektorer. Inte utan orsak anses EDA vara ett arbetsredskap för försvarsministrarna, vilket kommer fram i denna rapport: den är en efterlängtad öppning till inflytande inom integrationen och ett sätt att skapa jämvikt mellan ministerierna. EDA kan också vara ett steg bort från nationellt tänkande och protektionism. Samarbetet anses skapa nya möjligheter snarare än faror och hot också i praktiska frågor som att flygare har möjlighet att flyga andra plan än landets egna, för att låna det exempel som Jukka Juusti nämner i denna rapport. Hävandet av nationella begränsningar kan i grund och botten också vara ett tecken på ett ökat förtroende, som krävs för ett på specialisering grundat samarbete. Då behöver inte alla göra allt, utan man kan lita på att samarbetspartnerna ställer upp med sina respektive kunskaper. Slutligen förbättrar EDA EU:s försvarspolitiska profil i relationerna till länder utanför EU och andra organisationer. Denna profilhöjning kan dock olika länder förhålla sig till på olika sätt. EU kan ses som en konkurrent eller utmanare lika väl som en allt trovärdigare partner. Utomstående parters motstridiga tolkningar kan försvåra det framtida arbetet. Å ena sidan kan de förväntningar som ställs på EU i betydande utsträckning 7 Se t.ex. France to push for intervention force created by EU big six, EUobserver [ ] 8 Trybus 2006: 696,

30 sätta fart på integrationsutvecklingen. Å andra sidan måste man också ta hänsyn till oron hos utomstående parter. I vilken grad bör då EU utvecklas enligt utomståendes förhoppningar och i vilken grad enligt egna behov? Det är ett problem i utvecklingen av EU:s yttre förbindelser, som också EDA för sin del lyfter fram. 29

31

32 Erkki Aalto, Sanna Laaksonen, Olli Ruutu I och med utvecklingen av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) har det europeiska försvarsmaterielsamarbetet fått ökad betydelse. Materielsamarbetet syftar till att stärka det europeiska försvarets tekniska bas och försvarskapaciteten hos krishanteringstrupperna, som är sammansatta av nationella styrkor, samt styrkornas samverkansförmåga. Initiativet till inrättandet av försvarsbyrån lades fram i början av 1990-talet inom Västeuropeiska försvarsmaterielgruppen (Western European Armaments Group, WEAG), den första europeiska samarbetsorganisationen inom materielsektorn. Man ansåg då att Europeiska unionens nya säkerhetspolitiska roll förutsatte att konkret kapacitet togs fram, och redan genom Amsterdamfördraget skapades förutsättningar för att flytta över det materielsamarbete som WEAG utförde till EU. I november 2003 fattades beslut om att tillsätta en arbetsgrupp (Agency Establishment Team, AET) för att förbereda inrättandet av försvarsbyrån. Europeiska försvarsbyrån har alltså sin historiska grund i det europeiska försvarsmaterielsamarbetet, men dess nuvarande verksamhetsområde är betydligt mer omfattande. Europeiska försvarsbyrån är inte en försvarsmaterielbyrå, utan enligt byråns stiftelseurkund är EDA:s uppdrag att stödja rådet och medlemsstaterna i deras strävan att ge Europeiska unionen bättre försvarskapacitet inom krishanteringen samt bistå den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken i dess nuvarande och framtida form. 9 9 Se stiftelseurkunden som ingår som bilaga. 31

33 Byrån har fyra verksamhetsområden: 1. Utveckling av försvarskapaciteter fram förslag till förbättring av krishanteringsstyrkornas funktionsförmåga genom samarbete på europeisk nivå. 2. Utveckling av samarbetet inom försvarsmaterielområdet för att tillgodose kapacitetsbehovet på ett kostnadseffektivt sätt. 3. Stärkande av försvarets tekniska och industriella bas och inrättande av en konkurrenskraftig försvarsmaterielmarknad och trygga verksamhetsbetingelserna för den europeiska industrin även i framtiden. 4. Forsknings- och tekniksamarbete inom försvaret uppnå den kapacitet som krävs och för att stärka det europeiska forskningssamarbetet. I praktiken har byrån två slag av uppgifter: det mer begränsade målet är att förbättra den europeiska försvarskapaciteten inom krishanteringen. Detta försöker man uppnå genom utvecklings- och upphandlingsprogram, som ska stödja styrkorna att klara av sina uppgifter vid krishanteringsinsatser. Det andra, mer övergripande målet är att stärka EU:s säkerhets- och försvarspolitik. Detta inbegriper att till exempel utveckla den europeiska försvarsmaterielmarknaden, vilket naturligtvis också har betydelse för andra försvarsområden än krishanteringen. Nedan har vi försökt beskriva EDA:s arbetsuppgifter genom ett praktiskt exempel. 32

34 En bättre hjälm EDA:s fyra verksamhetsområden och processen för kapacitetsutvecklingen kan beskrivas med ett förenklat exempel. Hjälmen som hör till soldaternas basutrustning ger en sådan möjlighet. 1. Processen för kapacitetsutvecklingen inleds med att identifiera den försvarskapacitet som behövs. möjliga skydd men som samtidigt är lätt. Detta förbättrar hans prestationsförmåga. 2. När man har identifierat bristområdet, i detta fall hjälmen, kartlägger man vilka tekniska lösningar och samarbetsformer som behövs för att uppnå den prestationsförmåga som krävs. användas för den bästa lösningen. 3. När man har identifierat bristområdet och eventuella tekniska lösningar, startar arbetet för att skapa en bättre hjälm. projektet tillsammans med flera aktörer industriföretag, forskningsinstitut och stater. Arbetet baserar sig på gemensamma standarder för att optimera enhetskostnaderna och hjälmens användbarhet. 4. De första tre stegen är värdelösa om hjälmens pris till exempel på grund av bristande konkurrens blir för högt. Man måste skapa sådana marknadsförhållanden och en sådan industriell kompetensbas att hjälmarna kan tillverkas till ett förmånligt pris. 33

35 DEN GEMENSAMMA UTRIKES- OCH SÄKERHETSPOLITIKENS STRUKTUR HR Hög representant European Council Europeiska rådet CION Kommissionen Policy Unit DGE GAERC Rådet för allmänna frågor och yttre förbindelser SitCen, SatCen Lägescentral och satellitcentrum Coreper Kommittén för de ständiga representanterna EDA Försvarsbyrån COPS Kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik EUMC EU:s militära kommitté CivCom Kommittén för civilkrishantering EUMS EU:s militära stab WGs Arbetsgrupper RELEX Utrikesrådgivarnas grupp 34

36 Europeiska försvarsbyrån som en del av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken Försvarsbyrån står under Europeiska unionens råds myndighet och politiska överinseende 10. Rådet utfärdar årligen riktlinjer för byråns verksamhet och godkänner vart tredje år en finansieringsram och tyngdpunktsområden för verksamheten. Byrån ska också årligen förelägga rådet en rapport om byråns verksamhet. Schemat på sidan 34 visar hur EU:s militära verksamhet är organiserad. Europeiska rådet och ministerrådet har till uppgift att fastställa vad medlemsstaterna vill att EU ska göra i militärt hänseende. Kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik (COPS) ska tillsammans med militärkommittén (EUMC) fastställa vilka militära kapaciteter som ska tas fram för att genomföra de militära uppgifterna. Försvarsbyrån och militärkommittén ska å sin sida ta fram konkreta lösningar för att utveckla den försvarskapacitet som krävs. Byrån bedriver ett nära samarbete med EU:s militära kommitté och kommissionen. Planering av byråns arbete och beslutsfattande Byråns beslutande organ är styrelsen som kan fatta bindande beslut. Styrelsen sammanträder i olika konstellationer, konstellationerna för försvarsministrarna och konstellationerna för direktörerna med ansvar för försvarskapacitet, försvarsmateriel, försvarsforskning och teknik. Styrelsen består av en företrädare för varje deltagande stat, som har befogenhet att ingå åtaganden för sin regerings räkning. Styrelsen fattar beslut med kvalificerad majoritet. För beslut med kvalificerad majoritet krävs minst två tredjedelar av de deltagande medlemsstaternas röster. Byråns högsta chef är Europeiska unionens höge representant, spanjoren Javier Solana. Byråns verkställande direktör är underställd 10 För närvarande deltar alla medlemsländer i Europeiska unionen med undantag av Danmark i byråns verksamhet. Danmark deltar inte i beredningen och verkställigheten av de EU-beslut och åtgärder som gäller försvaret och därmed inte heller i EDA:s verksamhet. 35

37 EUROPEISKA FÖRSVARSBYRÅN EDA Styrelse Försvarsministrarna i 26 medlemsländer Styrelseordförande är Europeiska unionens höge representant Javier Solana Byråns verkställande direktör Alexander Weis Vice verkställande direktör Vice verkställande direktör Kommunikationsdirektör Planeringsenhetens direktör Avdelningschef (kapaciteter) Avdelningschef (materielavdelningen) Jukka Juusti Avdelningschef (forskning och teknik) Avdelningschef (industri och marknad) Administrativ direktör 36

38 den höge representanten och skyldig att rapportera till denne. Tysken Alexander Weis är verkställande direktör för byrån. Byråns organisation presenteras i schemat på sidan 36. Byråns personalstyrka uppgår till ungefär 100 personer, av vilka fyra till sex har kommit från Finland. Personalen består dels av personer som byrån rekryterar direkt och dels av nationella experter utsända av medlemsstaterna. Varje medlemsland sänder ut och betalar själv lönen till de nationella experterna (Seconded National Experts, SNE). Personalen rekryteras enligt kompetens och en jämlik europeisk geografisk fördelning. Byrån är ett organ som ska stödja medlemsstaternas nationella försvarsplanering och gemensamma projekt. Samarbetet utgår från en samordning av den långsiktiga planeringen och fastställandet av gemensamma behov. För att fastställa tyngdpunktsområdena i verksamheten uppställs vart tredje år prioriteringar och en finansieringsram för att trygga verksamhetens planmässighet och långsiktighet. Hittills har endast budgetar för ett år fastställts för byrån, på grund av att medlemsstaterna inte har kunnat nå enighet om finansieringsramar på tre år. Avsikten är att stiftelseurkunden ska förnyas så att samtidigt som man godkänner en finansieringsram för tre år fastställer man också ett arbetsprogram, som årligen kan utvärderas för att precisera prioriteringarna. Varje höst godkänns ett årligt arbetsprogram för byråns verksamhet. På sommaren presenterar byrån utifrån medlemsländernas förslag ett preliminärt utkast till arbetsprogram för följande år. Programmet finslipas under höstens lopp och officiellt godkänns det i november när försvarsministrarna sammanträder till styrelsemöte i samband med att rådet för allmänna frågor och yttre förbindelser håller möte. Vid fastställandet av arbetsprogrammet godkänns också byråns budget. Byråns budget för 2009 uppgår till omkring 30 miljoner euro. Medlemsländernas budgetandelar fastslås enligt ländernas bruttonationalprodukt, och enligt den är Finlands andel cirka 1,48 procent, vilket betyder att andelen 2009 är ungefär euro. 37

39 Vilken är EU:s roll i världen? En hurdan roll vill EU ha militärt? Europeiska rådet, Rådet, COPS Vilken försvarskapacitet behöver EU? Vad vill EU göra? Rådet, COPS, EUMC Finns det kapacitetsbrister? Vilka alternativ finns det att avhjälpa bristerna? Vilka är de mest lovande alternativen? EDA EUMC Vad krävs för att uppnå målen? Vem förbinder sig att avhjälpa bristerna och till finansieringen? Konkreta utvecklingsprojekt Slutresultat Medlemsstaterna Byrån drar upp strategier på lång sikt, men genomför också enskilda forskningsprogram och forskningsprojekt. I EDA:s arbetsprogram har man hittills betonat det strategiarbete som utförs på avdelningarna. Förutom strategiarbete har byrån satsat på att utveckla projektsamarbetet inom områden som konkret stödjer försvarskapaciteten, såsom tillgången på helikoptrar vid insatserna samt skydd mot kemiska, biologiska, radiologiska hot och hot mot kärnsäkerheten. EDA erbjuder medlemsstaterna en plattform, där de kan presentera projekt som intresserar dem och söka samarbetspartner för att genomföra projekten. Under byråns fyra första verksamhetsår har man årligen fokuserat på utvecklingen av de olika avdelningarnas verksamhetsområde. År 2005 var 38

40 marknadsåret, 2006 året för forskning och teknik och 2007 kapacitetsåret. År 2008 satsade man speciellt på att bygga upp grunderna för försvarsmaterielsamarbetet. En central målsättning framöver är att ta fram konkreta samprojekt. Vid beredningen av dessa ska man ta hänsyn till de strategier som styr arbetet inom byråns olika verksamhetsområden. Enligt den respons man har fått från medlemsländerna anses byråns arbetsmetoder i huvudsak vara ändamålsenliga. Medlemsländerna har ansett att i synnerhet byråns rätt självständiga ställning är till fördel. Byrån är underställd rådet, men systemet där styrelsen sammanträder i olika sammansättningar har gjort verksamheten effektiv. Byrån strävar efter snabba resultat, vilket också medför en stor arbetsmängd. Byråns verksamhet inom olika verksamhetsområden Utveckling av kapaciteten Utvecklingen av den militära prestationsförmågan inom EU syftar till att förbättra krishanteringskapaciteten. Vid utvecklingen av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken dryftas i vilka militära insatser de europeiska trupperna eventuellt kommer att delta framöver och vilken kapacitet som bör utvecklas för att EU-ländernas försvarsbudgetar ska inriktas så effektivt som möjligt. EDA:s verksamhet utgör en del av en bredare utvecklingsprocess av EU:s kapacitet (se schemat på s. 38), där delfaktorer och grunden utgörs av den europeiska säkerhetsstrategin (European Security Strategy), det övergripande målet 2010 (Headline Goal), ECAP-arbetet (European Capabilities Action Plan) som inleddes 2001 och CDM-mekanismen (Capabilities Development Mechanism). Byråns verksamhet styrs av tanken på stöd för multinationella ESFP-insatser utanför Europa. Byrån tar i sitt arbete hänsyn till hur EU:s kapaciteter kan användas i insatserna och till samverkansförmågan. För att stödja dessa behövs en fungerande teknisk och industriell bas för försvaret och tillräcklig forskning inom försvarsmaterielsektorn. 39