Årsskrift. Föreningen Långfärdsskridsko i Västerås

Transkript

1 Årsskrift Föreningen Långfärdsskridsko i Västerås Omslag: Grupp 2 på norra Granfjärden på väg runt Ängsö. 20 januari. Foto: Rolf Ericson. Omslagets insida: Sten Stabo leder på Galten. Isen kändes bättre än den såg ut att vara. 13 januari. Foto: Rolf Ericson. Ovan: Isdroppar. Premiärtur på Nötmyran. 23 december. Foto: Bengt Stridh. Omslagets baksida: Nils-Erik Hjelmer, Bengt Stridh, Anders Önning och Bo Stenhäll forsar fram på Norra Björkfjärden. 3 mars. Foto: Morgan Johansson. Omslagets insida bak: Erik Westman på skaplig rastplats med utsikt mot Söderbärke kyrka. 16 februari. Foto: Mikael Präckel.

2 Innehåll Information inför säsongen Information inför säsongen Säsongen Turer vintern Starten En ny förening 28 Isbrytningstid 36 Framtiden 38 En historia från förr 43 En tur på Glimmen 47 Is och isterminologi 49 Rullskridsko fjärde säsongen 54 Smålands skridskoisar 58 Månadslång långloppscirkus 62 Verksamhetsberättelse 66 Bokslut 68 Nyheter på hemsidan 70 Medlemsförteckning 74 Tryck: PrimaTryck, Hallstahammar ISSN Markus Christersson tar ett stort kliv på uppbruten is intill båtrännan på Gisselfjärden. 10 februari. Foto: Bengt Stridh. Årsskriften har sammanställts av Maria Rolf, Bengt Stridh, Britt Halling och Anders Glämsta. Bo Stenhäll har haft kontakt med våra annonsörer. Vi tackar hjärtligt för alla bidrag, fotografier och annonser. Föreningen ordnar turer varje onsdag, lördag och söndag under vintern, om isarna tilllåter. Telefonsvarare Tisdagar från kl 20.00: Information om planerad tur på onsdag. Torsdagar från kl 20.00: Israpport. Fredagar från kl 20.00: Israpport och information om planerade turer på lördag. Lördagar från kl 20.00: Israpport och information om planerade turer på söndag. Söndagar från kl 20.00: Färdrapporter. Isnytt plus kod Information ges om isläge, turer, föreningsmöten etc. Du måste ange en fyrsiffrig kod plus fyrkant. Fjolårets kod 2580# är giltig tom 15 december, därefter gäller den kod som anges i en bilaga till årsskriften. Koden till Isnytt är hemlig och får ej spridas till andra än medlemmar i föreningen! När du angett den fyrsiffriga koden kan du välja vad du vill lyssna på via en siffermeny, nummer plus fyrkant, se exempel nedan. Som medlem har du även förmånen att kunna lyssna av isläget från SSSK (Stockholms Skridskoseglarklubb)! 210# Israpport med isläge och rubriker 219# Intalaren 220# Kommande turer 225# Info om välkommenprogram för blivande medlemmar 230# Meddelanden om möten etc 240# Resumé över gjorda turer 260# Färdledarinformation 299# Innehållsförteckning 10# Isnytt med isläge från SSSK Intalaren En telefonsvarare där alla kan lämna isobservationer till israpportörerna. Grunden för föreningens turer är bra information om isläget. Israpportörerna är beroende av din information för att kunna göra en bra israpport. Även negativa observationer är värdefulla, då slipper andra åka dit i onödan! Isobservationer kan innehålla information om is finns eller inte, isyta, istyp, istjocklek, eventuell snö på isen. Lämna alltid namn, telefonnummer, datum och tid för isobservationen. Israpportörer Varje vecka under säsongen finns två israpportörer. Det säkraste sättet att meddela något till veckans israpportörer är att lämna ett meddelande på Intalaren. Israpportörerna finns förtecknade på sidan 5. Samlingsplats Ny samlingplats är Sigurdsområdet. Parkeringplats mot Kungsängsgatan omedelbart öster om infarten från Kungsängsgatan (mitt för SJ:s gångbro till centralstationen). Isobservationer Om du har gjort isobservationer andra än under föreningens turer meddelar du dem på något av följande sätt: 1. Ring Intalaren direkt, Ring Isnytt, Lämna isobservationen i fack 219 = Intalaren. 3. Ring israpportören direkt. Israpportörsschemat finns på föreningens webbsidor. 4. E-post via hemsidan. 2 3

3 Bilersättning Lämplig ersättning är 5 kr per mil per passagerare. Bussresor Vid abonnerad bussresa till skridskoisar betalas en avgift, som meddelas dagen före på telefonsvararen. Planerade aktiviteter Välkommenkväll onsdag 28 november och tisdag 8 januari. Färdledartur preliminärt lördag 2 februari. Medlemsmöte onsdag 6 februari. Bildtittarträff torsdag 14 mars. Isvaksövning ordnas med kort varsel. Ring svararen. Sommarisvaksövning 20 augusti. Försäkringar Genom medlemskapet är du försäkrad vid olycksfall under våra turer och även vid färd till och från isen. Skadade kläder och glasögon ersättes också vid olycksfall. Ledaransvarighetsförsäkring finns. Mobiltelefon, bilnycklar, kamera och annan elektronikinnehållande utrustning skyddas om den förvaras i ett vattentätt fodral och gärna högt upp i ryggsäcken. Vanlig plastpåse duger inte, vilket visats empiriskt av mer än en föreningsmedlem. Moderna bilnycklar med fjärrkontroll av billåsen och startspärr är också känsliga för väta, vilket alla kanske inte tänker på. Undertecknad ställde sig i våras på grund av besvärande landlöshet på Stora Kedjens botten på meterdjupt vatten, med de oskyddade bilnycklarna i byxfickan! Inte bra alls. Bengt Stridh Mobiltelefon Medtag gärna mobiltelefon. Eventuell förlust eller skada ersätter föreningen, förutsatt att den förvarats betryggande (använd vattentätt fodral, se rutan nedan). Skridskouthyrning Föreningen har fyra par skridskor som hyrs ut till medlemmars gäster. Kontakta Gunnar Nordesjö, Skridskoslipning Sven Lander, Benvägen 17, Västerås slipindustri, Postgiro Postgiro: Hemsida på Internet Föreningens funktionärer e-postadresser finns på hemsidan Styrelse Bengt Stridh, ordförande, Marie Lundberg, sekreterare, Bertil Nilsson, kassör, Carl-Gustav Hedberg, Katarina Nyström Bo Stenhäll Revisorer Mats Nilsson, Charlie Rydell, Valberedning Gudrun Ek, (sammankallande) Ivar Mortensen, Morgan Johansson, Färdledarlista Rolf Ericson Försäljning Föreningens tygmärke och klisterdekal. Carl-Gustav Hedberg, Johan Palm spanar in sångsvanar på Nötmyran. 23 december. Foto: Bengt Stridh. In-lines Ivar Mortensen, Internet/hemsida Bengt Stridh, Israpportörer Bengt Stridh, , samordnare Hans-Jürgen Wiegand, Håkan Skog, Ingemar Sidén, Johan Palm, Morgan Johansson, Rolf Ericson Ulf Stabo, Urban Levin, Isvaksövning Olle Bergman, Ivar Mortensen Utbildning av nya ledare Ivar Mortensen (ansvarig), Välkommenprogram Gunnar Nordesjö, Årsskriftens redaktion Maria Rolf (samordnare), Britt Halling, Anders Glämsta, Bengt Stridh, Bo Stenhäll (annonser), Inträdesbestämmelser Medlemskap kan den få som med godkänt resultat genomgått föreningens välkommenprogram och erlagt inträdes- och medlemsavgifter. Programmet består av en teoridel under en välkommenkväll och en praktisk del under en välkommentur. Medlem i annan skridskoförening kan bli medlem enbart på referenser från föreningen. Under välkommenkvällen ges information om verksamhet, krav på utrustning och åkförmåga, iskunskap och säkerhetsfrågor. Under välkommenturen får deltagarna visa att de har utrustning och åkförmåga att kunna delta i en grupp-4-tur. 4 5

4 Säkerhetsföreskrifter vid klubbens turer På Sagån. 20 januari. Foto: Morgan Johansson. Obligatorisk utrustning Skridskor som är lämpliga för långfärdsåkning. Bandy/ishockeyrör eller andra skridskor med skena fast monterad på känga är ej lämpliga. Isdubbar som bärs så att de alltid är lätt åtkomliga. Visselpipa (ej metall) som alltid är lätt åtkomlig. Ryggsäck som innehåller ett komplett ombyte av kläder (utom skor) och är packad på sådant sätt att ryggsäcken även fungerar som flythjälp. Ryggsäcken skall kunna fästas stadigt nära kroppen med midjerem och grenband. Åkare, som av medicinska eller andra skäl ej kan bära ryggsäck, skall ha på sig annan flythjälp (flytväst eller seglarväst) under åkning. Dubbelpik alternativt ispik + skidstav eller två skidstavar. Livlina. 6 Önskvärd utrustning Knä- och armbågsskydd. Skyddshjälm. Verktyg och reservdelar för åkarens skridskor. Karta och kompass. Vid åkning Åkaren ansvarar själv för valet av rätt åkgrupp efter sin åkförmåga. Färdledaren har rätt att avvisa åkare, som ej har erforderlig åkförmåga för gruppen eller ej har föreskriven utrustning. Färdledarens och hjälpledarens anvisningar skall alltid efterföljas. Det är ej tillåtet att åka före färdledaren utan dennes medgivande. Färdledaren anger inom vilka ramar utvikningar från gruppen är tillåtna. Om inte färdledaren har meddelat något om detta, gäller åkning på led med ett lämpligt avstånd mellan åkarna. Ispikar och stavar skall föras på sådant sätt att de inte kan förorsaka fall eller skada för medåkare. Säsongen September november En annorlunda höst. Högtryck över St Petersburg gav vackert höstväder med kyliga nätter men härligt klara dagar med temperaturer upp mot 15 grader. Även oktober var ovanligt varm med sydliga vindar. På vår hemsida underhölls vi med dagliga noteringar av höga vattentemperaturer i Mälaren. I slutet av månaden kom en köldknäpp med snö men det blev åter varmt med mycket regn. November var varm och regnig speciellt i Dalsland och Västra Svealand. På många ställen i Sverige slogs värmerekord för november sedan mätningarna började på 1700-talet. Vattenståndet i Mälaren var mycket högt. Således inga möjligheter till isläggning i vårt närområde. Vi fick nöja oss med rapporter om nunneört och kantnepeta i trädgården. Det gällde att inte ge upp hoppet för på Ånnsjön i Jämtland kunde man åka skridskor mitt i månaden. December Eländet fortsatte även om det inte regnade lika mycket. Den 18:e hade vi minusgrader för första gången sedan slutet av oktober. Regnandet hade gett stora översvämningar och många mindes de fina turerna på Nötmyran i december Skulle det bli skridskoåkning före jul? Fredagen den 22 december fick vi rapporter om is och premiärturer på begränsade områden bl a norr om Hedemora och på Oxögonen. Lördagen den 23 december blev det sen premiärtur. Drygt 30 medlemmar började strax söder om Salbohed på översvämmade åkrar. Isen höll för försiktig åkning på förmiddagen men hade stabiliserats till eftermiddagen. Dessemellan hade man kryssat mellan ängsladorna på Nötmyran intill Hedbo. Några blev blöta om fötterna men inga plurrningar skedde men å andra sidan var vattendjupet oftast endast 5 10 cm. Turen gick i strålande sol och man hade sällskap av sångsvanar och kanadagäss. På julafton utlystes inga turer men några åkte privat bl a på Hyttebomosse, i Dalarna och på Lillfjärden vid Hudiksvall. På Juldagen åkte en större grupp åter på Nötmyran och på översvämningarna söder om Salbohed. En plurrning skedde på grund av att åkaren ej läste isen. En skön dag hade alla, liksom en mindre grupp som åkte på Grotten, Klysnen, Fantebosjön och Gnien på nylagd kärnis. Isen krävde stor uppmärksamhet då tjockleken varierade. Nu hade vi kommit igång! På annandagen åkte en grupp åter på Nötmyran och njöt av upplevelsen att genom den klara isen se den gräsbevuxna bottnen bara några decimeter under sig. En annan grupp prövade Salasjöarnas härliga kärnis med dundrande före. Rasterna blev mycket korta då många fortfarande led 7

5 av skridskoabstinens. Mitt på sjöarna kunde isen vara tunn vilket en deltagare uppmärksammade en pappa med barn om. Pappan blev mycket tacksam. Stensjön nordväst om Sala kan ge sällsamma upplevelser. Den 27:e var det dimma och ledaren gjorde en mängd krumbukter i myrhavets mosslabyrint och efter 20 minuter påstod han att de redan åkt en mil. Många trodde honom men då dimman lättade krympte sjön. Isen var perfekt med ett tunt snötäcke och lite rimfrost. Från Stensjön fortsatte många sedan till Storljusen där det blev mera snabbåkning över stora ytor. Nästa dag den 28:e kom snön men 19 åkare hann med en tur på Stora och Lilla Kedjen. Snötäcket ökade under turen från 0,5 till 2,5 cm. Isytan gick inte att se men var slät under snön. Det blev en rejäl tur i lagom tempo med omväxlande motvind och medvind då man följde sjöarnas stränder. På kvällen hade Västerås 1 dm nysnö vilket hindrade åkning resten av månaden. Grupp 2 tangerar kanten för bärig is. Norra Granfjärden. 20 januari. Foto: Anders Glämsta. Januari En bedrövlig inledning på det nya året, snö och åter snö. Trettonhelgen brukar vara en av årets höjdpunkter men inga turer kunde utlysas. Plusgrader gav viss nedstöpning men mest snöslask. Den 8:e regnade det men minusgrader utlovades. Den 9:e var det månförmörkelse, vi såg det som ett järtecken om åkbara stöpisar. Isspanare fann Stora Kedjen åkbar den 10:e så nästa dag blev det en tur med 12 åkare på Stora och Lilla Kedjen som hade stabil stöpis, slät utmed stränderna men med viss bulighet längre ut. Mulet till en början men därefter blev det soligt och under dagen avtog även vinden. Fortfarande fanns en hel del markvärme för det var slaskigt under promenaden mellan sjöarna. Till helgen räknade vi med skridskoåkning i Bergslagen men en rekognoseringsgrupp hade den 12:e funnit fina isytor på 8 9

6 Galten. Den 13:e blev det en fin skridskotur på Galten norr om rännan för alla grupper med start från Sandabadet. De som åkte längst kom till Stäudd via land- och vasspromenader. Grupp 3 och 4 utnyttjade buss till Sandabadet, tyvärr fördröjdes hemfärden då bussen inte ville starta. Säsongens första välkommentur genomfördes och blev i längsta laget. Under turen kunde icke bärig is demonstreras bl a meterstora vita fläckar med icke bärig porös stöpis utan underliggande kärnis. Vikten av att hela tiden läsa isen och att följa ledarens spår betonades. Söndagen den 14:e åkte vi åter på Galten med alla grupper på utmärkta isar. Välkommenturen hade samlat 45 deltagare som 4 ledare tog hand om. Så gott som alla kunde genomföra turen på 20 km och inbjöds att bli medlemmar. Isarna växte till i det klara och kalla vädret. Den 17:e kunde vi åka i Ängsöområdet. Mitt-i-veckan-turen samlade hela 35 deltagare. Man åkte i 2 grupper som åkte på var sin sida om Kungsårafjärden söderut. Vid övergången till Granfjärden i höjd med Ängsö slott stötte man på tunn is och fick vända för att genom Ängsösundet ta sig ut på Oxfjärden ner till Grisfjärden via Nässundet. Den bästa isen fann man på Oxfjärden. Kylan fortsatte, Västeråsfjärden la sig vilket grupp 4 utnyttjade för sin tur lördagen den 20:e. Solen sken, isen var slät och fin och vinden svag. Bättre kunde det knappast bli. Övriga grupper åkte åter vid Ängsö, grupp 1 och 2 åkte runt ön medan grupp 3 åkte ut på Oxfjärden och ner till Grisfjärden och ut genom Skursundet men vände då man stötte på vrakis. Många avslutade dagen med en tur ut på Kungsårafjärden. En liten välkommengrupp åkte först ut på Kungsårafjärden men vände tillbaka genom Ängsösundet för att fika i Uppland efter att först ha studerat den svaga isen vid Kurö. Turen blev relativt kort så några starka åkare förläng- Marianne Larsson efter rast vid Fagerön. Färden fortsatte mot Enköping. 10 februari. Foto: Carl- Axel Svensson. Gunnar Nordesjö leder en välkommentur med hela 49 deltagare! 14 januari. Foto: Staffan Öström. de turen ner till Grisfjärden. Nästa dag den 21:a åktes det åter i Ängsöområdet med start från Ängsöbron. Grupp 1 åkte bort mot Frösåker där man tog sig en sväng upp på golfbanan. Tillbaka genom Ängsösundet ut på Oxfjärden och österut nästan fram till Gubbudden för att sedan åka söderut och åka på isytorna mellan Långholmen och Hallingen. Dagen ägnades helt åt skridskoåkning och inget socialt umgänge eller onödigt prat förekom enligt ledaren. Grupp 2 tog det lugnare men fick ut många kilometer runt Ängsö med rejäla utvikningar bl a bort mot Frösåker. Grupp 3 samlade många åkare varför gruppen delades. Man åkte först ut på Kungsårafjärden och därefter ut på Oxfjärden med avstickare uppför Sagån. Under hemfärden fick en av ledarna rädda en hund som sprungit rak ner i den öppna vaken vid Kurön. Genom att lägga sig platt på magen och åla sig fram mot vaken fick han tag på en framtass med lyckligt slut och lycklig hundägare. Ledaren hade lärt sig ålning medelst hasning i lumpen. 22 deltagare i välkommengruppen fann intressanta vindbrunnar och tunna sjungande isar nere vid Karinskär då de åkte t o r Nässundet från Ängsöbron. Många vill åka Västeråsnära vilket visas av att grupp 4 samlade hela 45 deltagare då de åkte på Västeråsfjärden ner till Fröholmens fyr. Under de följande dagarna kom det kramsnö som snabbt försvann men mycket vatten och tendens till överis. Temperaturer kring 0 gjorde att överisen varken smälte eller frös ihop. Efter rapporter från Eskilstunaåkare förlades årets ledartur till Östra Hjälmaren den 27:e. Det var plusgrader, 10 11

7 ingen vind men kraftig dimma. Man åkte i en enda grupp vilket var bra för gemenskapen. Den osäkra isen och dimman gjorde att farten var behaglig. Inga störande utsikter, vi såg endast varandra i dimman. Ledarna åkte helt efter kompass och visade sig vara helt suveräna på det. Vi hade livlinekastning och tävlade om en vinflaska. Olle Bergman vann. En kort stund tittade solen fram och speglade sig otroligt vackert i isen, det var svårt att avgöra var horisonten var, man åkte rätt in i himlen. En mycket fin dag. Nästa dag den 28:e var det betydligt bättre förhållanden för grupp 2 som åkte runt Östra Hjälmaren med bara lite tunn is längst i öster. Man fortsatte sedan ut på Storhjälmaren till mynningen av kanalen. Isen blev under dagen bättre och bättre så att överisen försvann vart efter. I Västeråstrakten var det kraftig dimma vilket krävde kompassåkning. Grupp 3 åkte på Kungsåra- och Granfjärden från Ängsöbron. Grupp 4 och välkommengruppen utgick från Frösåkers brygga. Isytan var täckt av snöpuder, där den saknades fanns det risk för överis. Svårt att hitta pedagogiska isar. Vädret blev bättre. De följande dagarna åkte flera grupper runt Ängsö med diverse utvikningar söder om Långholmen. Både den 30:e och 31:a var det utlysta turer. Speciellt turen den 30:e var fin i strålande sol, några minusgrader och vindstilla. Nästa dag var det lite mer mulet och gruppen som åkte på Blacken t o r Tidö-Lindö mötte en rejäl snöby. Ner mot rännan var det svag is så sträckan Flässjan Stora Jungfrun var ej åkbar. Februari Under månadens första dagar kom det lite snö i östra Svealand men mindre i Västeråstrakten och västerut. Under den första helgen var det rejält kallt med nordostlig vind så de flesta turerna gick från Lövudden till Kvicksund och därefter tåg hem. På grund av kylan var det inte många deltagare på turerna. Lördagen den 3:e åkte grupp 2 och 3 nämnda sträcka på stabil is med 50% snöfläckar så att man fick kryssa sig fram. Några i grupp 2 tog en extra sväng ut på Västeråsfjärden vid hemkomsten och fann att rännan kunde passeras vilket passade bra då några hade sina bilar vid Lövudden. Det var hela 10 cm is mellan isflaken. En liten grupp 4 åkte på Västeråsfjärden och fick träna motvindsåkning på hemvägen. I bitande kyla, 20 på morgonen, åkte tre grupper den 4:e sträckan Lövudden Kvicksund. Vissa köldsprickor hade bildats och man försökte åka på blank kärnis utmed snösträngarna som högg då de var hårt packade. Det gällde att ha koll på varandras ansikten då risken för förfrysning var påtaglig. Under månadens andra vecka snöade det först, därefter blev det blidväder med mycket vatten på isen och i slutet av veckan snö igen på fuktiga isar vilket gav en knottrig yta. Lördagen den 10:e blev en strålande skridskodag. Svag västlig vind med stabila isar. Grupp 1 och 2 åkte till Enköping. Både Aggarösundet och Hjulstafjärden var lätta att passera, bärig is fanns under Hjulstabron men vid Nybyholm fick man ta av sig skridskorna. Några tunna partier fanns på Enköpingsån. Några bytte grupp utan att meddela ledaren och i båda grupperna fick man anledning att påpeka att ingen får åka före ledaren. Även i grupp 3 som åkte till Hjulsta där buss mötte hade man anledning att påminna om åkdisciplin. Dagens trevligaste stund var kanske när grupperna 1 3 med ca 100 åkare fikade tillsammans på Fageröns solbelysta klippiga sydsida. Snacka om fågelberg! Grupp 4 hade en fin dag söder och väster om Ängsö med start från Långholmens brygga. Sämst is på Kungsåra- Nils-Erik Hjelmer leder på Björkfjärden. Foto: Morgan Johansson. fjärden. Nästa dag den 12:e var vädret sämre. SMHI hade varnat för väderomslag med vind huvudsakligen från syd. Grupp 1 till 3 tog buss till Strängnäs för medvindsåkning mot Hjulsta/Västerås. Det blåste ordentligt och klockan 11 kom ett kraftigt snöfall. Vid Tynnelsö Slott träffade man på holländare på skridskosafari. På den fina isen på Tynnelsöfjärden och Morraröfjärden formligen blåstes man norrut i snödrevet. Norr om Märsön fanns överraskande tunn is så ledarna fann sig plötsligt omgivna av fräthål, dock inga plurrningar. Grupp 3 hade huvudsakligen medvind till Hjulsta medan grupp 1 2 hade en del motvind under sin färd mot Västerås då vinden skiftade mellan SV och SO. Det blev plusgrader så snön försvann. Mitt-i-veckanturen den 14:e gick till Enköping och man fann att värmen påverkat isen så delar av Enköpingsån var ej bärig utan man fick åka norrut på översvämningar i energiskogen utmed ån. Isen stabiliserades mot slutet av veckan och vi fick åter en mättad helg. Grupp 1 åkte i svag västlig vind som ökade under dagen Örebro Västerås. Hjälmarens is var sämre än Mälarens. Det enda negativa under turen var det stora vattenflödet genom Hjälmare kanal som tvingade till 9 km landpromenad. Arbogaån hade fin slät is. Grupperna 2 4 valde att åka på Åmän

8 Turer vintern Dag Grupp Sjöar eller färdväg Ledare Km Delt Nötmyran, översvämn. syd Salbohed Många Nötmyran, översvämn. syd Salbohed N-E Hjelmer Grotten, Klysnen, Fantebosjön, Gnien B Stridh Nötmyran O Bergman Salasjöarna N-E Hjelmer Stensjön, Storljusen M Präckel Stora och Lilla Kedjen B Stridh Stora och Lilla Kedjen M Christerson Stora och Lilla Kedjen U Levin/C Lindström Rek Galten från Sandabadet U Levin Galten från Sandabadet U Stabo Galten från Sandabadet B Stenhäll Galten från Sandabadet U Levin Galten från Sandabadet H Pettersson Välk Galten från Sandabadet G Nordesjö m fl Galten från Sandabadet B Westman Galten från Sansabadet E Westman Galten från Sandabadet B Nilsson Galten från Sandabadet E o B Martinsson Välk Galten från Sandabadet G Nordesjö m fl Isvak Fiskkraken I Mortensen/O Bergman Miv Kungsåra-, Ox- och Grisfjärden B Martinsson Miv Kungsåra-, Ox- och Grisfjärden L Becker Ängsö runt T Johansson Ängsö runt P Bråkenhielm Kungsåra-, Ox- och Grisfjärden H Skoog/C A Svensson Västerås- och Ridöfjärden I Sidén Välk Kungsåra- och Oxfjärden G Nordesjö m fl 14/26 10/ Ängsöområdet N-E Hjelmer Kungsåra-, Ox- och Grisfjärden C Lindström Kungsåra-, Ox- och Grisfärden B Stenhäll/H Pettersson/ 35/25 54 O Hjortstam 4 Västerås- och Ridöfjärden C-G Hedberg Välk Kungsåra-, Ox- och Grisfjärden G Nordesjö m fl Led Östra Hjälmaren M Johansson/A Tengstrand Östra och Storhjälmaren K Kauramäki Kungsåra- och Granfjärden H-J Wiegand Kungsåra- och Granfjärden C Rydell/J Palm Kungsårafjärden från Frösåker Ö Ek Välk Kungsårafjärden från Frösåker G Nordesjö/U Levin Miv Kring Ängsö N-E Hjelmer Miv Ängsö runt S Persson Miv Blacken från Tidö-Lindö B Nilsson Blacken, Västeråsfjärden O Hjortstam/B Eriksson 35 7 M Christersson 3 Lövudden Kvicksund H-E Karlsson Västeråsfjärden K Nyström Lövudden Kvicksund R Ericson Lövudden Kvicksund T Johansson Lövudden Kvicksund M Johansson/C-A Svensson Västerås Enköping B Stridh Västerås Enköping M Johansson Västerås Hjulsta B Nilsson/C-G Hedberg Söder och väster om Ängsö S Öström Strängnäs Västerås B Westman Strängnäs Västerås E Westman Strängnäs Hjulsta G Nordesjö Miv Västerås Enköping I Mortensen Örebro Västerås B Stridh Åmänningen N-E Hjelmer Åmänningen R Ericson/P Kandell a Norra Barken, Issen (kulturtur) U Levin Åmänningen Ö Ek N och S Barken, Aspen, Åmänningen B Westman N och S Barken, Aspen, Åmänningen M Präckel N och S Barken C Lindström/H Pettersson N och S Barken E och B Martinsson Miv Lilla Blacken och Blacken R Alhonen Västerås Kvicks Stallarh Strängnäs B Stridh Västerås Kvicksund Strängnäs C Linusson Lövudden Kvicksund U Levin Lövudden Kvicksund B Johansson Lilla Blacken, Blacken, Galten T Johansson Tidö-Lindö Kvicksund E Martinsson Tidö-Lindö Kvicksund C Rydell Miv Blacken från Tidö-Lindö (mystur) M Präckel Norra Björkfjärden, Hovgårdsfjärden N-E Hjelmer Norra Björkfjärden P Bråkenhielm Härjarö Birka t o r G Nordesjö Norra Björkfjärden H-E Karlsson Härjarö Birka t o r T Lejergård Västeråsfjärden (teknikträning) I Mortensen/K Björk Miv Björnön Fagerön t o r E och B Martinsson Västerås Kalmarsand B Stridh Västerås Kalmarsand E Westman Västerås Hjulsta B Nilsson/Ö Ek Björnön Hjulsta G Nordesjö Västerås- och Ridöfjärden B Eriksson Västerås- och Ridöfjärden C Rydell Västerås- och Ridöfjärden K Björk Miv Framnäs Fröholmen t o r R Alhonen Miv Lövudden Tallskär t o r I Mortensen rek Nynäs inre vikar U Levin Prästfjärden från Mälsåker N-E Hjelmer Prästfjärden från Mälsåker H Skoog Prästfjärden från Mälsåker G Nordesjö Prästfjärden från Mälsåker H Pettersson Prästfjärden från Mälsåker U Levin Prästfjärden från Mälsåker I Sidén Kungsåra-/Granfjärden R Ericson Kungsårafjärden I Sidén Rek Grotten, Kedjen, Malingsbo, Kloten B Stridh Alla Stora Kloten, Långvattnet Alla

9 Gruppen sträcker ut på Blacken. 24 februari. Foto: Mikael Präckel. ningen på omväxlande blankis och knottrig is med lite frostsprickor vilket orsakade en del fall. Här blåste det lite mer och eftersom det var rundturer blev det en del motvindsåkning. Urban Levin ordnade åter en Kultur dvs en tur med kulturellt inslag. Man började i Smedjebacken och besökte biblioteket med dess utställning om arbetarmålaren Johan Ahlbäck. Ut på isen vid hamnen (ej bortom kyrkan), följde Norra Barkens strand till Torrbo med Werner Aspenströmanknytning. En dikt lästes om en barkbåt som flyter nedför Strömsholms kanal och till slut hamnar ute i Atlanten. Lunch intogs på konferensanläggningen vid Gladtjärn där en mustig lokal guide berättade skrönor. Därefter blev det skridskoåkning på Issen med kaffe och dagen avslutades vid Söderbärke där bussen mötte. Under bussturen visades videofilmer om Strömsholms kanal och Johan Ahlbäck. En mycket lyckad dag. Nästa dag den 18:e åkte några Vikingarännet vilket var ett tvivelaktigt nöje då det blev mycket motvindsåkning på mycket trög is. Solen lyste dock vilket den också gjorde för grupperna 1 4 som hade hårda fina isar på Barkensjöarna, Aspen och Åmänningen. Man hade hyrd buss till Smedjebacken för att utnyttja den nordliga vinden. Mitt-i-veckan-turen gick på Lilla och Stora Blacken på fina isar som höll sig fina till helgen vilket gjorde att vårt närmaste åkområde besöktes av åkare från hela Mellansverige. Grupp 1 fortsatte sina långlopp den 24:e och åkte Västerås Kvicksund Stallarholmen Strängnäs. Grupp 2 åkte en kortare variant Västerås Kvicksund Strängnäs. En del köldsprickor fanns och lite bromsande snö. Grupp 3 och 4 åkte Lövudden Kvicksund och flera valde att åka hem samma väg istället för att ta bussen. En fin skridskodag. Kyla och 5-milen i skid-vm gjorde att endast få åkte med på turerna den 25:e. Man startade åter vid Tidö-Lindö. Grupp 3 och 4 avslutade vid Kvicksund medan grupp 2 även åkte på Galten innan de åkte tillbaka till Tidö-Lindö. Isen var täckt av 3 cm snötäcke under vilket glasis och sprickor förekom. Mitt-i-veckan-turen den 28:e blev en sk mystur där antalet kilometer var ovidkommande utan rasterna i sol och lä viktigare. Isen var nu spröd med en hel del sprickor under snötäcket. Det gällde att välja väg för ibland var snön drivad. Således ingen snabbskrinning. Mars I början av månaden kom det mer snö i Västeråstrakten. Rapporter kom om att de stora Mälarfjärdarna i öster lagt sig. Den 3:e åkte alla grupperna till Härjarö för turer på Norra Björkfjärden i strålande vinterväder. Grupp 1 liksom grupp 3 åkte ner till Birka över Hovgårdsfjärden och hade rätt trögåkt snötäckt is genom Svinsundet. Grupp 3 valde att återvända hem på utsidan av Adelsö där isen var mycket varierande. Åkte man ut mot rännan var det flakis och in mot land mer snö och ojämnheter. Dagens paroll: Se inte upp utan ner! Grupp 2 och 4 valde bort fornminnen typ Birka och utnyttjade maximalt de fina öppna ytorna på Norra Björkfjärden. Många skridskoåkare ute på isen från Stockholm, Uppsala och Holland. Söndagen den 4:e åkte grupp 2 åter till Härjarö och åkte runt Adelsö och hade liknande förhållanden som grupp 3 dagen innan, således vrakis på utsidan av 16 17

10 Adelsö. Snön på Hovgårdsfjärden var nu mer drivad och dagen avslutades tyvärr i motvind in mot Härjarö. På Västeråsfjärden hade grupp 3 teknikträning: Hur passera drivad snö utan att tappa balansen? Man letade således efter stråk med besvärlig snö och tränade åkning i både med- och motvind. Färdlängden blev oväsentlig. Mycket nyttig övning tyckte alla som var med. Sedan början av januari hade vi fått lite snö i Mälardalen och än höll isarna. Mitt-iveckan-turen den 7:e fram och tillbaka från Björnön till Fagerön. Lite bristande överis frös till under dagen. Stockholmssyndromet började nu breda ut sig. Den 8:e åkte en grupp Hässelby Västerås och kunde ta sig över rännan som brutits upp mot Kalmarsand. Målet var Stockholm för grupperna 1 och 2 lördagen den 10:e men dimma och plusgrader gjorde att glidet ej var det bästa då det kommit lite snö under natten. Rännan gick inte att passera så målet blev Kalmarsand. Vid Hjulsta märktes att våren var på väg med uttalade uttunningar och fräthål. Än tunnare var det för grupp 3 och 4 som kom senare. Isen från Karinskär till Hjulsta var svår och det fanns spår dels vassnära på svåråkt snöis, dels 3 4 meter ut på brun kärnis som var lättåkt och mycket tunn. Grupp 3 åkte strandnära, men grupp- 4-ledaren åkte på den mörka isen. Grupp 4 åkte med stora avstånd och ledaren hade slappnat av i sin uppmärksamhet då plötsligt rop hördes från kön. Isen hade brustit under en relativt tung åkare, följande hann ej stanna utan doppade ett ben upp till midjan. En åkare längre fram bromsade och svängde utåt rännan och gick igenom. Ledaren hade plötsligt 3 personer i vattnet långt bakom sig på tunn is. Ledaren såg framför sig fler plurrningar. Den som vikt ut mot rännan drogs upp med lina, de längre bak tog sig upp själva. Sedan gällde det att lotsa de som var längst bak i kön förbi hålen i isen. Klädbyte skedde då man gick iland 1 km bort, flera plusgrader gjorde att ingen frös. Mycket lärorikt, allt hade gått lugnt, ingen panik utbröt. Alla ville ge sin syn på det inträffade vilket gjorde att klädbytet tog tid. I mötande buss vid Hjulstabron satt redan grupp 3 och fick tyvärr vänta länge på grupp 4. Nästa dag den 11:e var det flera plusgrader och dimma. Isarna var inte så mjuka som man befarade men sunden blev lömska. Tre grupper åkte på Västerås- och Ridöfjärden. Grupp 2 mötte en åkare bortom Frösåkers fyr som plurrat i Aggarösundet. Dimma hela dagen, använde man inte kompass så riskerade man att åka i en halvcirkel vilket en grupp gjorde mellan Björnön och Almö-Lindö. Trots dimman eller kanske tack vare dimman blev det trivsamma turer. Isen fick nu våriskaraktär på Västeråsfärden. Mitt-iveckan-gruppen den 14.e åkte på hård, soletsad pipig kärnis. Åkområdet hade krympt ner mot Frösåkers fyr. Deltagarna befarade att det var årets sista tur. I slutet av veckan kom det några cm snö vilket gjorde det omöjligt att läsa isytan och föret blev onjutbart varför alla turer blev inställda helgen den 17:e 18:e. Kylan återkom, men föret var ej det bästa, snöfras på Västeråsfjärden, dubbelpik nödvändig enligt mitt-i-veckangruppen som åkte söderut från Lövudden. Kylan gjorde att delar av skärgården fick åkbar nyis bl a kring Åland. Isspaning skedde på Nynäs infjärdar intill Nynäshamn. Längst inne i vikarna bärig stöpis, längre ut nyfrusna kärnisar 4 5 cm tjocka, svaga vid uddar och sund. Mycket pikande, knakljud och bågnande ytor som dock höll. Många promenader. Underbart väder och vackert landskap gjorde turen till en höjdare. Det Spaningstur på Nedre Malingsbosjön i Bergslagen. 13 april. Foto: Morgan Johansson. begränsade åkområdet gjorde att området inte kunde rekommenderas för klubbturer helgen den 23:e 24:e. Rapporter hade kommit om att Prästfjärden hade otrolig is. För de flesta blev det en härlig säsongavslutning med turer både lördag och söndag ut från Mälsåker ner mot Ridö och skären Pingst och Midsommar. Solen sken, ingen vind, hård isyta, kluriga råkövergångar, jämna grupper, bofink hördes, nyckelpiga syntes, ja kunde det vara bättre? Säsongen var ej över, lördagen den 31:a åkte 2 grupper på Kungsårafjärden. God bärighet men ytan bestod av snöslask och vatten på ytmjuk is, således motionsbefrämjande. Grupp 3 4 avbröt turen tämligen omgående men det kändes som om man åkt flera mil. April Mälarisarna var nu ett minne blott. Nedstöpning pågick i Bergslagen och vi hoppades på ytterligare turer. På Långfredagen den 13:e spanade en grupp av Grotten, Stora Kedjen, Fantebosjön, Nedre Malingsbosjön och Klotensjöarna. Överallt fanns det åkbar is även om ytan inte alltid var den bästa och visst förekom landlöshet. Ingen nämnvärd ytmjukhet under dagen. Inför påskafton rekommenderades Klotensjöarna men endast 3 ledare kom till samlingsplatsen. De fick en fin dag i soligt väder men rasterna var nog de mest njutbara för isen blev tidigt ytmjuk. Många vårtecken under dagen. En kort men intensiv säsong var till ända. Gunnar Nordesjö n 18 19

11 Starten 1976 För 25 år sedan i mitten av 1970-talet fanns inom Friluftsfrämjandet i Västerås en utflyktssektion där vuxna friluftsintresserade ungefär en söndag per månad gjorde en ca milslång skogsvandring tillsammans. Ibland gjordes också någon kanot(canadensar)paddling, ibland någon cykeltur och när det fanns tillräckligt med snö någon skidtur. Vi var tiotalet inom Friluftsfrämjandet utbildade vandringsledare som turades om att leda utflykterna vilka brukade samla deltagare. Jag var sektionsledare och hade ansvaret för sektionens verksamhet. Snöfattiga vintrar medförde ett intresse för skridskoåkning. I Friluftsfrämjandets tidning I alla väder kunde man läsa att Friluftsfrämjandet i b l a Uppsala, Stockholms och Södermanlands län bedrev långfärdsskridskoåkning. Förslag om att göra skridskoutflykter kom upp i utflyktssektionen och vi kände behov av ledarutbildning för det. Västmanlandsdistriktet lät mig genomgå Friluftsfrämjandets centrala långfärdsskridskoledarkurs mot löfte att jag skulle ställa upp som distriktsledare och försöka starta långfärdsskridskoverksamhet inom distriktet. Hemma i Västerås fick jag sedan starkt stöd av kände isvaklivräddningsinstruktören Nicke Loguin. Två små annonser i VLT hösten 1976 fick fyrtiotalet västeråsare att ringa hem till mig och anmäla sitt intresse för att vara med i en förening för Föreningen Långfärdsskridsko i Västerås har tioårsjubileum år Verksamheten startade redan för 25 år sedan som en sektion i Friluftsfrämjandet. Här berättar fyra sektionsledare/ ordförande om sina år. Sven-Olof Carlsson inleder. gemensam långfärdsskridskoåkning. Jag kallade alla till en upptaktsträff den 30 november Då startade vi. Bland de som kom till den första träffen var Sten Andersson, Åke Andersson, Ingrid Erdal, Anna Fransén, Märta Henschen, Bengt Linder, Valdemar Lindholm, Arne Nordholm, Mikael Präckel, Anders Thor, Per Wrammerfors. Jag blev sektionsledare också för långfärdsskridskosektionen. Redan dagen efter upptaktsträffen började ett snöfall som kom att täcka nästan alla isar den första säsongen vilken därför kom att omfatta bara en dokumenterad skridskotur. Och den blev av endast tack vare att Arne Nordholm förmått en flygare vid Johannisbergs flygplats att ta med honom upp på en kortare flygning för isspaning över bl a Blacken. Turen samlade 13 deltagare. Nästa säsong gick det emellertid bättre och det blev åkningar tio dagar. Deltagarantalet de olika dagarna varierade mellan 3 och 30 och åklängderna mellan 10 och 40 km. Säsong tre blev det också tio åkdagar men med färre deltagare. Säsongerna fyra och fem kom vi upp i ca 15 åkdagar med åklängder på km. Den sjätte säsongen blev en riktig snövinter med åkningar endast fyra veckoslut. Säsong sju, min sista som sektionsledare, blev däremot riktigt bra. Äntligen. Pärmen med färdrapporter blev överfull. Alla säsonger åkte vi i flera Dagens sista skär. Ängsösundet. 20 januari. Foto: Anders Glämsta. åkgrupper med olika hastigheter och åklängder. Säsong sju hade vi ordinarie turer 20 åkdagar, ökat deltagarantal med deltagare per dag och åklängder på km. Dessutom gjordes ett ganska stort antal rekognoserings- och ledarträningsturer, 5 10 åkdagar, så sammanlagt åkte vi den säsongen närmare 30 dagar under tiden november mars. Då kändes det att verksamheten hade fått vind i seglen. Resursbrist kännetecknade utvecklingen alla de säsonger jag var sektionsledare. Det var brist på både pengar och medlemmar som ville åtaga sig ledar- och funktionärsuppdrag. Israpporteringen och de administrativa göromålen och allt annat blev mycket mer resurskrävande än någon kunde ana. För att få en verksamhet att fungera behövs så många medlemmar att medlemsavgifterna täcker utgifterna och att det bland medlemmarna finns tillräckligt antal som kan och vill dela på ledar- och funktionärsuppdragen. Medlemsantalet de första säsongerna var endast 29, 43, 44, 48, 74, 95, 90, vartill kom familjemedlemmar. Utan Friluftsfrämjandets ekonomiska och även administrativa stöd hade vi inte kunnat fortsätta. Pengar saknades till att ringa tillräckligt antal telefonsamtal till kontaktpersoner för inhämtande av isuppgifter, ordentliga tack till uppgiftslämnarna och erforderlig marknadsföring för att öka medlemsantalet. Anskaffning av kartor till färdledarna kunde endast ske i begränsad omfattning varje säsong. Fjärrstyrd telefonsvarare som kom på marknaden i början av 1980-talet hade vi inte heller råd att skaffa under min tid. Marknadsföringen för att öka medlemsantalet hade naturligt motstånd i ofta snötäckta isar. Inför varje säsong annonserade vi 20 21

12 i VLT om informationsträff för alla intresserade. Hösten 1977 fick vi med artiklar i VLT efter både vår upptaktsträff och vår ledarkurs. I januari 1979 medverkade vi i Björnögårdens/Friluftsfrämjandets Månskenstur på skridsko. I januari 1980 fick vi ett stort reportage i VLT med bilder både på första sidan och inuti tidningen där reportern bl a döpte Valdemar Lindholm till veteran, något som han sedan fick stå ut med att kallas. En vecka senare medverkade vi igen i månskensturen och ordnade också dagen efter Långfärdsskridskons dag men då kom ändå noll intresserade för det var snö på isen. I januari 1981 stod sektionen ensam för månskensturen och då blev det jättesuccé med mer än 1500 deltagare och de 600 biljetterna som inkluderade ärtsoppa och lottsedel i lotteri med bl a långfärdsskridskor som vinst såldes snabbt slut. Några av sektionens ledare som skulle hjälpa till på Björnögården kom dit en timme försenade därför att de hade fastnat i den långa bilkön på Björnövägen och det var svårt att finna parkeringsplats vid Björnön. VLT hade både annons och reportage om arrangemanget. Säkerhet är det viktigaste vid långfärdsskridsoåkning. Ett stort ansvar vilar på en organisation som arrangerar sådan. Det är ett oeftergivligt krav att åtminstone ledarna har ett visst mått av kunskap och erfarenhet. Ledare och övriga deltagare måste kunna känna trygghet och det var just trygghet i säkert sällskap som var viktigaste anledningen till att man anmälde intresse för att deltaga i vår verksamhet. Ledarutbildning blev därför en av våra viktigaste uppgifter redan från början. Och vi enades snart om ett (då) unikt grepp i långfärdsskridskovärlden, nämligen att erbjuda samtliga medlemmar att gratis genomgå vår endags teoretiska långfärdsskridskoledarkurs utan att som motprestation sedan ställa upp som färdledare. Naturligtvis ställde ändå många upp som färdledare. Och ju fler färdledare vi fick, ju färre antal gånger per säsong behövde var och en ställa upp som färdledare. Det underlättade ledarrekryteringen. Det blev även lättare att våga ställa upp som färdledare när också flera av de övriga deltagarna i åkningarna hade kunskaper efter genomgången kurs. Varje säsong genomgick tiotalet medlemmar kursen och antalet som genomgått den ökade varje säsong från 10 Överst: Israpporteringsansvariga Wahle Näsborn, Hans Warstrand, Åke Andersson, Erik Westman, Sven-Olof Carlsson och Arne Nordholm. Nedan t v: Mikael Präckel i täten. December Foto: Lage Becker. Nedan t h: På tur i mars

13 Isen är som en öken. 20 januari. Foto: Anders Glämsta. till 20, 30, 40 osv. Under de tre första åren ledde jag själv ensam kursen. Sedan fick jag hjälp av först Bertil Timerdal och efter honom av trion Torsten Brameus, Gunnar Nordesjö och Wahle Näsborn. Förutom den teoretiska kursen genomgick andra säsongen sju och senare ytterligare några ledare också Friluftsfrämjandets centrala kurs. Någon antalsmässig brist på färdledare hade vi aldrig tack vare vår satsning på kurser. Men många färdledare hade bristande erfarenhet. Flera var osäkra. Förmågan att leda åkturerna till deltagarnas belåtenhet varierade. Därför försökte vi på olika sätt låta de mer erfarna göra rekognoserings/ledarträningsturer tillsammans med de mer oerfarna. Antalet åkningar de första sju säsongerna var inte heller så många att ens de som åkte ofta fick så stor erfarenhet. Så vi hade brist på färdledare som kunde anses erfarna under alla mina år vilket var ett bekymmer för mig som ju som sektionsledare var ansvarig för att våra ledare på åkturerna var tillräckligt kunniga och erfarna. Isvaklivräddningsövningar var också en viktig del i ledarutbildningen och säkerhetstänkandet. Sådana var obligatoriska vid Friluftsfrämjandets centrala kurser och vid den kurs i Falun 1977 där sju västeråsare deltog var vi närmare 40 som skulle få plats och värma oss i bastun efter övningen. Med Nicke Loguins hjälp startade sektionen egna övningar i isvak. Den första ägde rum på förmiddagen nyårsdagen 1979 då sju medlemmar övade i vaken nedanför Björnögården. Lufttemperaturen var minus 18 grader. Under promenaden efteråt upp till bastun frös kläderna till is som vi tinade i varmduschen. Redan den 23 samma månad var det dags igen med tre vakövande, varav Mikael Präckel för andra gången. Han blev därmed vår isvakövningsledare och den 23 december isvakövade han för tredje gången samma år, då tillsammans med fyra andra medlemmar. Övningarna återkom sedan varje säsong. Israpportering blev vår andra viktiga uppgift. Var skulle vi åka skridsko? Hur stort område var det praktiskt möjligt att bevaka isarna inom? Till hur stort område fanns det ekonomisk möjlighet att skaffa kartor till färdledarna? Vi jämförde med Friluftsfrämjandet i distrikten runtom som åkte högst ca fem mil från hemorten och med SSSK i Stockholm som normalt åkte högst ca tio mil därifrån. Våra medlemmar föredrog också åkning så nära Västerås som möjligt. Kartstudier tydde på en naturlig gräns vid en cirkel med ca tio mils radie från Västerås. Bl a för att Mälaren slutade i Stockholm, norra Mälaren i Uppsala, de kända issjöarna Marvikarna m fl i Gnesta, Barkensjöarna började i Smedjebacken och Hjälmaren i Örebro. Området inom den cirkeln blev därför vårt åkområde och vi trodde att vi skulle kunna bevaka isarna inom hela det trots att det faktiskt var enormt stort. Det förutsatte dock att vår informatör/israpportör till sin hjälp fick flera israpportörer som varje vecka november mars tillsammans skulle ringa minst ca tio telefonsamtal till kontaktpersoner boende vid sjöarna inom åkområdet. Så många telefonsamtal var minimum för att få tillräckligt med isuppgifter men också maximum för vad det var möjligt att hinna ringa under några timmar en torsdag(fredag)kväll. Vi räknade även med att vi skulle få isuppgifter från SSSK beträffande den östliga delen av vårt åkområde som samtidigt utgjorde SSSKs västliga åkområde. Eftersom ingen annan åtog sig uppgiften var jag förutom sektionsledare också informatör och skötte isuppgiftsinsamlandet alla sju säsongerna. De första två säsongerna hade jag hjälp av Gustav Andersson, Erik Bergvall, Bengt Linder, Valdemar Lindholm, Arne Nordholm, Mikael Präckel och Anders Thor som ställde upp som israpportörer. De därpå följande tre säsongerna fick jag emellertid sköta all israpportering själv. Säsongen 1981/82 fick jag åter hjälp av Gustav Andersson, Arne Nordholm, Mikael Präckel samt Åke Palm. Sista säsongen hjälpte Åke Andersson, Arne Nordholm, Wahle Näsborn, Hans Warstrand och Erik Westman till. Med åren lyckades jag i en förteckning samla telefonnummer till mer än 100 kontaktpersoner som vi kunde ringa till för att få isuppgifter. De bristande ekonomiska resurserna och den åtminstone under flera säsonger bristande tillgången på medlemmar som var villiga att åtaga sig vara israpportörer gjorde att vi nog tyvärr inte fick vetskap om en del åkbara isar som jag önskar att vi inte hade missat. Kopplingen israpportering jourhavande färdledare telefonsvararemeddelande var besvärlig. Informatören som samlade ihop alla isuppgifter för vidarebefordran till färdledarna var tvungen att varje dag följa väderutvecklingen i radio och TV. Isutvecklingen måste också följas. På torsdagkvällarna var det telefonsamtal för isuppgiftsinhämtande minst tre timmar. Fredag/lördagkvällar var det kontakt med färdledarna. Eftersom vi inte kunde begära av färdledarna att de själva skulle bekosta kartor 24 25

14 som täckte hela vårt åkområde måste de få låna kartor från sektionen och eftersom vi då ännu inte haft möjlighet att skaffa någon lokal där kartorna kunde lånas och återlämnas så återstod endast den nödvändiga lösningen att informatören också skötte utlåningen av kartorna och tog emot dem när de återlämnades. Och färdledarna blev tvungna att besöka informatören i hans bostad fredag/lördag/söndagkvällar. Det var därför naturligt (och nödvändigt) att informatören hade telefonsvararen i sin bostad och talade in meddelandena på den efter att han träffat färdledarna. Allt detta tillsammans var en nästan omänsklig uppgift för informatören. Det tog alltför mycket tid för honom och han var nästan alltid låst och aldrig ledig. Flera säsonger hade informatören ju dessutom inte heller hjälp av några israpportörer utan måste själv ringa alla telefonsamtal till kontaktpersoner för isuppgiftsinhämtande. Informatören var som alla andra i sektionen bara ideellt arbetande på sin fritid. Lägg därtill att det var sektionsledaren som också var informatör. Redan säsongen 1981/82 aviserade jag också min avgång som både sektionsledare och informatör om vi inte kunde finna en bättre lösning. Vi behövde avbytare till informatören så att åtminstone två stycken delade på uppgiften under säsongen. Det innebar att telefonsvararen måste flyttas eller fjärrstyrd telefonsvarare anskaffas. En ytterligare förbättring skulle vara att kartförrådet flyttades till en lokal där färdledarna själva kunde hämta och återlämna kartorna utan att informatören behövde befatta sig med det. Om så skedde skulle kontakten informatören färdledarna kunna ske per telefon vilket skulle underlätta, åtminstone för informatören. Förutom ledare till den teoretiska ledarkursen och isvakövningen behövde vi erfarna ledare till särskilda ledarträningsturer. Vi behövde färdledare till åkturerna och någon som gjorde upp färdledarjourlistan. Vi behövde informatörer och israpportörer som tog hand om isuppgiftsinhämtandet och vi behövde några som skötte telefonsvararen. Vi behövde någon som ansvarade för kartförrådet. Vi behövde sekreterare och kassör som skötte utskickandet av inbjudningsbrev till intresserade och informationsbrev till alla medlemmar i början på varje säsong och som skötte medlemsregistret och tog hand om medlemsavgifterna och in- och utbetalningar m m. Vi behövde också någon eller några som tog hand om informations-, upptakts-, färdledar- och medlems/bildtittarkvällarna. Om vi skulle ha ytterligare aktiviteter på programmet inrymda i sektionens verksamhet så behövde vi de som tog hand om också de aktiviteterna, t ex brynställstillverkning, åkträning på Rocklunda skrinnarbana, utlåning av långfärdsskridskor, lobbyarbete för bättre skridskoslinga på isen vid Björnön, Månskenstur, Långfärdsskridskons dag, Skridsko till tusen, mitt-i-veckanturer, nybörjarturer, åkning på saltvattenisar (skärgårds/havsisåkning), skidturer när snön hindrade skridskoåkning, kanoting när det var isfritt. Antalet idéer om vad som skulle rymmas inom sektionens verksamhet var stort bland sektionens trots allt relativt få medlemmar. När idéerna i slutet av säsongen 1982/83 blev alltför vidlyftiga och det fördes fram krav på utökning av vårt åkområde till också Östersjöns skärgårdar som en minoritet på ca 20 av 90 medlemmar var intresserade av och våra bristande ekonomiska och personella resurser inte ens räckte till den absolut nödvändiga verksamheten och kravställama inte ville förstå det lämnade jag mina upp- drag i sektionen eftersom jag fann det omöjligt att driva verksamheten vidare. Till ny sektionsledare valdes Gunnar Nordesjö. Sven-Olof Carlsson n Överst: Nedisat. 20 januari. Foto: Anders Glämsta. Nederst: Silvköparen en frostig morgon. 26 december. Foto: Maria Rolf

15 En ny förening I april 1983 blev jag ombedd att bli ledare för Friluftsfrämjandets långfärdsskridskosektion. Jag hade åkt långfärdsskridskor sedan början av 70-talet. Mest hade jag åkt ensam men jag hittade till föreningen gick jag skridskokursen på Björnön och 1982 hjälpte jag Sven-Olof Carlsson med kursen. Någon erfarenhet av att leda egna grupper hade jag inte då jag blev sektionsledare. På våren 1983 var det en viss turbulens inom sektionen. Flera ville att vi skulle utöka vårt åkområde så att vi även kunde åka ute i skärgården vilket Sven-Olof inte ansåg vi hade tillräcklig saltiskunskap för. Telefonsvararens placering var ett annat hett ämne. Då jag blev tillfrågad kände jag inte till schismen. Jag tyckte att det mesta fungerade bra i sektionen vilket det också gjorde. Sven- Olof hade lagt ner ett otroligt arbete under sina år som ordförande och gett sektionen den struktur som vi fortfarande har. Det var bara för mig att ta över. Vår verksamhet står och faller med israpporteringen, dels insamlandet av fakta angående isläget, dels förmedlandet av informationen till medlemmarna. Mikael Präckel hade åtagit sig denna tunga uppgift som han sedan var ansvarig för i dryga 15 år. Mikaels israpporter var höjdpunkter som man såg fram emot. Han målade ut isläget så att man var tvungen att ge sig ut och hans rapportering av genomförda turer gav en dåligt samvete för att man inte varit ute. I sanningens namn måste påpekas att man Gunnar Nordesjö berättar om nya iskontakter och hur föreningen bildas. inte alltid kände igen sig. Det han beskrev som oändliga ytor av salsgolv hade man själv upplevt som synnerligen trögåkt is. Till sin hjälp hade han under åren olika medhjälpare men ansvaret var hans. Det som förvånade oss alla var att han orkade hålla på med israpporteringen under så lång tid. Han var hårt bunden inför varje helg. I november 1986 inbjöd SSSK israpportörer från hela Mellansverige till ett möte. Många hörsammade kallelsen men många lokalavdelningar inom Friluftsfrämjandet tackade nej av rädsla att SSSK skulle ha större nytta av oss än vi av dom. Jag fick flera samtal där jag avråddes att åka till Stockholm men Mikael och jag åkte. Mötet blev i mitt tycke ett av de viktigaste i långfärdsskridskoåkningens historia. Kontakter skapades, telefonnummer utbyttes, tidpunkter angavs när vi fick störa varandra. Hela israpporteringen i landet fick ett lyft. Mikael hade redan tidigare gett oss västeråsare goodwill genom att regelbundet tala in på SSSK:s intalare. Det bestämdes att dessa träffar skulle vara årligen återkommande och nästa träff var en kväll i Västerås Med tiden inbjöds till möten med övernattning och skridskoåkning. Föreningen i Linköping skapade ett israpportörsregister och utbytet mellan föreningarna blev bättre och bättre. Säkerhetsfrågor diskuterades, utbildning av ledare och med tiden under 90-talet mobiltelefoner, datorisering, Internet. På många frågor kunde föreningarna ha samma lösningar men föreningarna Till vänster: Lage Becker och Mikael Präckel Ovan: Från början av 1990-talet. Från vänster Maria Rolf, Christer Rylander, Berit Martinsson, Enar Martinsson, Lage Becker, Maj-Inger Storäng, Nils-Axel Alsén, Sven Carleson, Bengt Öhman och Anders Svensson. Foto: Mikael Präckel. hade så olika förutsättningar. En liten förening med kanske 20 aktiva åkare måste lösa sina bekymmer på ett annat sätt än vi i Västerås för att inte tala om SSSK. Många avundades oss vår 1-dags-kurs som Sven-Olof hade startat på 70-talet på Björnögården. Jag tog över denna kurs 1983 och hade till min hjälp Torsten Brameus som undervisade om ledarskap på isen. Han efterträddes av Kjell Björk. Wahle Näsborn visade utrustning de första åren för att efterträdas av Vera och Bengt Bergqvist. Kursen var öppen för alla och det förelåg ingen plikt att åta sig ledaruppdrag. Jämfört med många andra föreningar hade vi relativt gott om ledare även om vi själva upplevde en kronisk ledarbrist. Under många år hade ledarna med sig en medlemsförteckning och prickade av deltagarna på turerna. Denna lista bifogades till färdrapporten (som införts före min tid) som skickades till mig. Jag kunde se vilka som åkte mycket och kunde rekommendera dem att gå kursen eller be dem bli ledare. I många fall krävdes en hel del övertalning speciellt under 90- talet. Våra mest aktiva ledare hade blivit så erfarna att många var rädda att åta sig att vara ledare och jämföras med de mer erfarna. Under mina första år var man ledare både lördag och söndag men bundenheten blev för stor. Inför säsongen 85/86 sattes ledarna upp bara för en dag. Redan under mitt första år togs regeln bort att söndagsturen skulle gå på samma isar där ledarna på lördagen varit och rekognoserat. Mikael och jag tyckte att ledarna var så duktiga att läsa is så åkområdena kunde varieras. Då jag började åka med föreningen var lördagsturerna avsedda för ledarna. Vad hände, ledarna hade det jättefint på lördagen men natten till sön

16 större och större. Inom grupp 3 utsågs flera ledare och under 90-talet infördes grupp 4 för de som ville åka kortare och långsammare turer. Vår ekonomi förbättrades och Jan Dellve föreslog bussturer för medvindsåkning. Detta ökade samhörigheten mellan grupperna. Alla bidrog till den trevliga andan och många hjälpte till. Jag kunde nämna många men vill ge ett exempel. Utanför Rocklunda ishall spolades varje år under 80-talet en skridskobana som vi förfogade över en tim- Västra Västeråsfjärden från altan på Enhagen. 20 januari. Foto: Bengt Stridh. Grattis Med hopp om möten i skälisen gratuleras LiV på sin 10-årsdag, med koder och nummer till våra israpporter på hemsida och telefon. Grattis, önskar Östhammars skrinnare. Telefonsvarare (hemligt) Intalaren: Webbsida: (användarnamn osis, lösenord 17290) dagen snöade det och turerna inställdes. En annan förändring var att vi försökte ha gemensam mötestid vid Länsstyrelsen för alla grupper. Vi försökte även ha gemensamma åkområden för alla grupper för att på det sättet öka kontakten mellan grupperna och få åkare att variera åkgrupp. När jag började i föreningen och åkte i grupp 2 hörde jag talas om grupp 1 som startade tidigare än oss andra och som flög fram över alla slags isar och som ofta plurrade. En åkare hette Mikael Präckel som jag träffade först efter två år i föreningen. En underlighet var att det ansågs att man var en riktig långfärdsskridskoåkare först om man gått igenom isen. Man skryter inte om sina dikeskörningar men kanske om sina plurrningar. En av mina viktigaste uppgifter som sektionsledare var att skapa en samhörighetskänsla bland medlemmarna. Vi skulle ha roligt tillsammans, vi skulle ha naturupplevelser och sektionen skulle i sina led kunna ha dels ha starka åkare som ville långt och på nya åkområden, dels de som ville ta det lugnt. Eftersom jag själv var road av nya åkområden och gärna var ute på isen länge så blev kanske grupp 3 och med tiden grupp 4 styvmoderligt behandlade. När medlemsantalet växte uppstod nya problem. Grupp 3 blev för stor, grupp 2 åkte för fort. Det blev svårare och svårare att leda grupp 3 som blev Jubileumsfesten Föreningen firade söndagen den 7 oktober stolt 10-årsjubileum som egen förening under temat På hal is i 10 år. En odyssé i föreningens historia i ton, tal och bild. Det var dessutom 25 år sedan en långfärdsskridskosektion bildades i Friluftsfrämjandet. Drygt 125 personer, varav sju gäster från skridskoföreningar i Stockholm, Linköping, Östhammar, Eskilstuna och Flen deltog. Förutom en tvårätters middag med vin eller öl på Glada Gåsen vid Mälardalens Högskola, var det flera tal, musik, bildutställning med foton och tidningsklipp, pikutställning och två bildspel. Fantastiskt! Ett stort tack till alla som var med och gjorda denna fest till en mycket lyckad tillställning! Föreningen fick två fina gåvor i samband med jubiléet. SSSK skänkte en tavla av Thore Lewin, tillika konstnär till omslagssidan av SSSK:s 100-årsjubileumsbok. Östhammars skrinnare skänkte en gåva till alla medlemmar i form av fri tillgång till deras skridskosvarare under säsongen Föreningen tackar för gåvorna! Bengt Stridh 30 31

17 Rabatt Naturkompaniet ger 10% till färdledare under vintern på långfärdsskridskoutrustning och 10% till alla medlemmar under en långfärdsskridskokväll tisdagen den 11 december me på torsdagskvällarna för åkträning. Där fanns våra låneskridskor och i regn och rusk, i bitande kyla stod där Sune Nyström m fl på knä och justerade tålmodigt in skridskor. En del åkare kom aldrig tillbaka medan andra blev bitna av långfärdsskridskoåkning. Redan 83/84 började vi åka utanför vår 10-milsradie som ursprungligen var anbefalld som vårt åkområde. På prövande havsis i Vålarö skärgård och utanför Studsvik. 84/85 åkte vi på Runn och en liten grupp på Vättern t o r sträckan Borghamn Hästholmen utanför Omberg. Denna säsong fick jag bannor av Mikael Präckel. I mycket sträng kyla åkte jag från Sandabadet bort mot Köping, pikade mig över rännan återvände på södra sidan av Galten för att åter gå över rännan. Gunnar, man går inte över rännan med grupp 3, sa Mikael. Följande säsong var vi både på Vättern och Vänern och åkte i slutet av januari 1987 miltals på helt genomskinlig is. Genom Vätterns klara vatten såg vi bottnen och vek åt sidan för att inte köra på stenar som låg på flera meters djup. 3 år i rad var vi således på Vättern. Ingen säsong var den andra lik, vintern 86/87 började vi åka först på juldagen. Vissa år med mycket snö hade vi bara 15 åkdagar såsom vintern 84/85 mot det mera normala över 30 under 80-talet för att under 90-talet ibland bli över /94 åkte vi många turer ute i skärgården efter flera års uppehåll p g a dålig isläggning. Antalet turer ökade och antalet deltagare/tur ökade under min period som sektionsledare respektive ordförande. Många turer skulle jag vilja skriva om och det är de annorlunda turerna jag mest kommer ihåg såsom då vi blev instängda på ett militärt skjutfält intill Norra Björkfjärden. Vi hade passerat en bom som under dagen fälldes ned och låstes. En något skadeglad jordbrukare som hade nyckel räddade oss. En annan tur är då isen bröts upp på Vättern och skridskoåkare från Småland fick hämtas från ett litet skär mitt i Vättern med helikopter. Tyvärr glömmer jag lätt bort alla fina åkturer i vårt närområde med glada positiva åkare. I regel har isen varit fin men många gånger har rapporterna varit: isen var urusel, vädret dåligt men stämningen på topp. Medlemsantalet ökade under min period från 90 till 526 fullt betalande medlemmar. Antalet sålda skridskor i landet ökade kraftigt men relativt sett ökade inte medlemsantalet lika mycket. Under de första åren var vi mycket aktiva i våra försök till medlemsvärvning. Som sektionsledare hjälpte jag till med Friluftsfrämjandets aktiviteter såsom månskensturer (månen visade sig aldrig), skidans dag, grejbytardagar på Rocklunda. Flera hjälpte till men något större intresse fanns egentligen inte bland medlemmarna att hjälpa till. Många av dessa aktiviteter var på helgerna och då ville man vara med på turer. Egentligen värvades få nya medlemmar genom dessa aktiviteter. Vi fick nya medlemmar genom mun-till-mun-information. Folk hörde om oss på arbetsplatser, och av vänner och grannar. Våra informationsmöten blev med tiden mycket väl besökta och dessa sköttes av paret Bergqvist på ett utomordentligt sätt. De har verkligen värvat många nya medlemmar. På Björnögården och Stadsbiblioteket fanns informationsmaterial om oss Från låg horisont. Salasjöarna. 26 december. Foto: Maria Rolf. med mitt telefonnummer. Under vinterhalvåret satt jag många, långa kvällar i telefon och informerade om vår verksamhet och var mycket entusiastisk. Det hade jag anledning att vara eftersom jag tyckte att vi hade en bra verksamhet. Samtidigt ville jag förmedla vårt budskap: Utrustning, Kunskap, Sällskap och kolla att de som ringde verkligen kunde åka skridskor. Speciellt höstarna var jobbiga, utskick skulle skrivas, läggas i kuvert, frankeras, postas (hustru och barn fick hjälpa till), färdledarlistor göras i ordning, lokaler tingas för våra möten osv. Till en början hade jag hjälp av Åke Watz som kassör och Ingrid Erdal som sekreterare och hade kunnat få hjälp av personalen på Björnögården men med tiden gjorde jag det mesta själv eftersom det var svårt att passa andras tider. Mina egna arbetstider var mycket oregelbundna. Hur som helst fungerade det, israpporteringen behövde jag aldrig tänka på och när ledarlistan var fastslagen fungerade turerna. Antalet medlemmar i sektionen växte år från år. På slutet av 80-talet var vi en av de få sektionerna inom Friluftsfrämjandet Västerås som hade en positiv utveckling. Trycket ökade på sektionen att vi skulle gå in med någon representant i styrelsen och hjälpa till mer med Friluftsfrämjandets övriga verksamheter. Personligen upplevde jag att jag jobbade tillräckligt under vinterhalvåret och slog ifrån mig. Vi var en förening i föreningen, skötte oss själva och hade en egen ekonomi. Friluftsfrämjandet lokalt fick en ny 32 33

18 kassör som tyckte att alla våra ekonomiska transaktioner skulle gå genom honom vilket onekligen hade krånglat till min vardag. En bidragande orsak till hans krav var att många medlemmar i sektionen endast betalade medlemskap i sektionen och ej betalade medlemskap i Friluftsfrämjandet. En del gjorde detta i protest mot att den största delen av den senare avgiften gick till central administration och endast till liten del gick tillbaka till lokala aktiviteter. Såsom sektionsledare kunde jag be medlemmar betala men vägrade kontrollera medlemslistor och jaga syndare. Jag redogjorde för mina bekymmer vid ett medlemsmöte (f d färdledarmöte) och ville att de närvarande skulle utse en grupp som jag kunde bolla frågor emot såsom: Skulle vi ta ansvar för framtida månskensturer, skulle vi köpa ny telefonsvarare, vem ska vi skicka på kurs osv? Såsom sektionsledare var jag lite ensam. Någon frågade: Ska vi vara kvar inom Friluftsfrämjandet, ska vi inte bilda en ny förening? En arbetsgrupp tillsattes som skulle bedöma för- och nackdelar med anslutning till Friluftsfrämjandet. Man fann att fördelarna med en egen förening övervägde och en interimstyrelse tillsattes. Sammankallande i arbetsgruppen var Jan Dellve och i interimstyrelsen ingick Torsten Brameus, Lennart Olofsson och Erik Westman som arbetade fram stadgar och kallade till medlemskap i en ny förening. Föreningen Långfärdsskridsko i Västerås bildades 7 oktober Jag blev ombedd att bli ordförande, Inga-Lill Svensson sekreterare, Jan Dellve kassör. Mikael Präckel fortsatte sitt uppskattade slit som israpportör och ingick i styrelsen liksom Carl-Gustav Hedberg. Plötsligt blev allting mycket enklare. Jan Dellve köpte dataprogram och skötte bokföring och medlemsregister, datorn framställde etiketter osv. Den enskilde medlemmen märkte inte mycket av övergången, kurserna fortsatte, telefonsvararen fungerade ännu bättre då vi fick flera ingående linjer. Vår årsskrift blev bättre och bättre tack vare utmärkta redaktörer. Bengt Linder startade årsskriften och var redaktör i många år bl a med hjälp av Marje Rebane innan stafetten övertogs av Bengt Stridh, Anders Glämsta, Britt Halling och Maria Rolf (oj, nu kom damerna sist). Alla duktiga fotografer har också starkt bidragit till att locka nya medlemmar. Snöfattiga vintrar betydde fler turer. Vi kom åter ut på skärgårdsisar vintern efter flera års uppehåll på grund av dålig isläggning. Styrelsen fungerade bra och arbetade en hel del med utrustning och säkerhetsfrågor såsom krav på livlina, krav på dubbelstav eller pik plus stav. Under de sista åren fram till 1997 upplevde jag att föreningen började bli för stor och jag tyckte inte att jag kunde tillföra föreningen mer. Vi stod inför en teknisk revolution med persondatorer och internet som skrämde mig litet och jag avsade mig ordförandeskapet 1997 efter 13 roliga år. Vid årsmötet valdes Per Bråkenhielm till ordförande. Åren som ordförande var mycket stimulerande. Vissa frågor misslyckades jag med t ex var vårt omhändertagande av nybörjare dåligt och stegen från grupp 4 till grupp 1 var ojämna. De flesta hamnade i grupp 3. På slutet hade jag svårt att få nya ledare. Det tyngsta jag upplevde under mina år var Arne Nordholms drunkning 1984 efter att ha gått igenom isen då han åkte ensam. Gunnar Nordesjö n Dramatiskt utanför Sigtuna. Israpportörsträffen. 3 februari. Foto: Morgan Johansson. 34

19 Isbrytningstid Föga anade jag hur många förändringar som skulle ske under min tid som ordförande, när jag i ett svagt ögonblick lovade att ställa upp då Gunnar efter så många år ville bli avlöst. Det mest dramatiska och oroande var Mikael Präckels signaler att han ville sluta som israpportör. Mikael var ju som alla vet Mr Ice och hans kunskap, kontaktnät och förmåga att uttrycka sig i positiva ordalag i telefonsvararen lockade stora skaror till våra utfärder. Att hitta en ny Mikael var uteslutet när vi förstod hur mycket tid han hade lagt ner på att sammanställa israpporterna. Lösningen kom i form av vår nya ordförande Bengt Stridh som åtog sig att leda en arbetsgrupp vars uppgift var att Under Per Bråkenhielms tid kommer nya israpportörer och alla nya medlemmar hälsas välkomna! hitta ett rapportsystem som inte krävde så mycket arbete av en man och där man kunde utnyttja den moderna tekniken som stockholmarnas telefonsvararsystem erbjöd. Han lyckades mycket väl med god hjälp av våra nya israpportörer. En annan stor förändring var vårt rekryteringssystem för nya medlemmar. Tidigare räckte det med att man betalade medlemsavgiften så var man med. Efter ett antal incidenter där medlemmar som inte behärskar skridskoåkningens ädla konst sinkade hela grupper ibland långt hemifrån med problem för ledarna och irritation i gruppen bestämde vi oss för att prova Stockholmsklubbens system med välkommenkvällar och välkom- 10 februari var en stor skridskodag med över 120 åkare. Här grupp 2. Foto: Bengt Stridh. Torbjörn Johansson på Blacken. 25 januari. Foto: Morgan Johansson menturer. Detta beslutades på årsmötet Mycket arbete har lagts ner på att få välkommenprogrammet att fungera väl och utan entusiaster som Vera och Bengt Bergqvist, Gunnar Nordesjö och Bertil Nilsson hade det inte fungerat så väl som det gör. Nytt är också ledarteckningskvällen, som ett sätt att underlätta för den som är ansvarig för ledarlistan, och en möjlighet för ledarna att träffas före säsongen och utbyta erfarenheter. Själv fick jag uppleva mitt premiärdopp efter 30 års idogt skrinnande. Jag var ledare för grupp 1 som åkte på Näshultasjön den 11 januari Det var mulet och disigt, ca 7 grader varmt. Värmen gjorde att isens normala ljud hade förändrats. Det karakteristiska orrspelsljudet som varnar för tunn is fanns inte, utan ett torrt knastrande ljud som jag inte förstod faran med förrän det var för sent. Men jag vet att jag gladde många kamrater, så jag fick väl tåla en plurrning. Till sist fick jag vara med om att besluta att klubben skulle vara med och satsa pengar på en säkerhetsvideo som Ivar Mortensen har gjort ett jättejobb med. Tack vare klubbens entusiaster har allt detta kunnat genomföras på ett utmärkt sätt vilket skapat goda förutsättningar för många fina skridskoturer i framtiden. Per Bråkenhielm n 36 37

20 Framtiden Då jag varit ordförande under endast ett år får mina tankar mest riktas mot framtiden. Föreningen har en i grunden solid struktur och anda som vi ska värna om att behålla. Andan i föreningen är dess livsnerv och den kan inte läsas in teoretiskt utan kommer med automatik när man deltar i föreningens aktiviteter. Det är därför viktigt att vi kontinuerligt slussar in nya färdledare. Grunden för vår verksamhet är inte bara att det finns åkbara isar, utan att vi även har kännedom om dem. Här finns fortfarande en stor utvecklingspotential i att utnyttja alla de observationer våra medlemmar gör. Budskapet är att vi kan aldrig få för mycket kunskap om våra isar. Även om den enskilda isiakttagelsen är till synes blygsam blir den tillsammans med andra isobservationer en viktig pusselbit för helhetsbilden. Inte minst gäller detta Västerås- och Ridöfjärden. Västerås närhet är det område som drar flest skridskoåkare, inte bara på föreningens turer utan även vad gäller alla andra åkare, som om man tittar på försäljningen av långfärdsskridskor borde vara flera än de som är medlemmar i vår förening. Det är därför av stor vikt att vi kan ge färska och tillförlitliga uppgifter om isarna i Västerås närhet som förhoppningsvis även kan stärka israpporteringen i VLT. Israpportörerna har under de senaste två säsongerna fått in flest rapporter från Knutsbotjärn och Väsman vid Ludvika. Det är den trogne Olle Ekwall som flera gånger under veckan meddelat läget, oavsett om Bengt Stridh önskar mer isinfo och att den fina andan fortsätter att frodas. det är bra eller dåligt, och oavsett om det har förändrats eller inte sedan föregående isobservation. Vi åker visserligen inte så ofta på Väsman, och såvitt jag vet har endast en grupp i föreningen åkt på den 1 km långa Knutsbotjärn, men utifrån den information Olle ger oss får vi en ovärderlig hjälp att bedöma hur isläget är i hela Ludvikatrakten. Den information som mitt-i-veckanåkarna ger oss är också ovärderlig. Utan isobservationer under veckan skulle möjligheterna att plocka ut de bästa isarna för helgernas stora skaror av åkare vara betydligt mera begränsade. Bertil Nilsson är här vår trognaste isobservatör som varje vecka ringer eller mejlar isinfo till israpportörerna. Min önskan för framtiden är att vi får fler Olle och Bertil! Förmedlingen av isinformation utvecklats ständigt. Från telefon har utvecklingen gått till telefonsvarare och Internet. Sedan 1996 finns LiV på Internet, vilket gett en ny kanal med nya möjligheter till nyhetsspridning. Utbytet med vår Mälargranne SSSK har med åren utökats och vi kommer under den kommande säsongen att se prov på nya framsteg. Men glöm inte bort att utan den grundläggande kunskapen om isförhållandena hjälper det inte hur sofistikerade israpporteringssystem vi har! Föreningen behöver ständigt nya färdledare. Jag vill därför uppmana dig som är tänd på långfärdsskridskor att fundera på om inte just du skulle vilja bli färdledare! Som blivande färdledare får du en utbildning i teori och i praktik i föreningens regi. Du kommer själv att växa som åkare och du får glädjen av att ledsaga kamrater i föreningen på våra isar. Väl mött på isarna, Bengt Stridh n Siv Svensson på premiärtur på översvämningsmarkerna vid Salbohed 23 december. Foto: Morgan Johansson