EWK:s poetalbum. FiB:s Lyrikklubb Årsboken 1957

Transkript

1 EWK:s poetalbum FiB:s Lyrikklubb Årsboken 1957 Tidningslivet i Stockholm var Klara, och i kvarteren fanns också poeterna som en viktig del. Jag fascinerades av deras bohemliv som var mig främmande men jag kände samtidigt ett släktskap. De flesta av dem hade liksom jag kommit till stan från landsbygden. Drivna av förvissningen att vi hade ett viktigt budskap. Men jag tycker också att mina teckningar hade ett släktskap med poesin. I båda fallen gällde det en koncentration i ord eller bild. EWK 1984 EWK förevigade med sitt ritstift trettiofem svenska poeter. De är visserligen tolkande i sitt uttryck men är inte klassiska karikatyrer. Fokus har legat på en personkaraktäristik. De avporträtterade poeterna har själva valt ut de dikter som publicerades tillsammans med bilderna. Porträtten hade tidigare publicerats i tidskriften Perspektiv. Perspektiv gavs ut av LT:s förlag och var en förmedlare mellan kulturskapare och kulturbärare och en bredare kulturellt intresserad publik med anknytning till bondesamhället och livet på landet. Bildinformation: 12 tuschteckningar av EWK producerade mellan

2

3 TRÄDEN Och hade jag ej en enda vän att lita på, då ginge jag ut där de höga, tysta träden stå. De står med rötterna bundna i djup, svart mull som jag. De lyfta längtande händer mot rymden, natt och dag. De piskas av regn och hagel, böjas och byta form, väldiga, svarta skuggor i nattens gråa storm. Jag hör, jag hör, när jag lutar örat mot skrovlig stan ändlösa rymders oro dåna i kronans famn. Jag hör ur den djupa mullen, där vårar multna och gro ensamhetens och jordens bud om trygghet och ro. Kerstin Hed (1890) HÄNRYCKNING Då skall ej vår jordiska lekamen längre hindra och besvära oss. Tyst i hallen står vid spegelramen rockvaktmästarn som gör herrn och damen från de tunga ytterplaggen loss. Medan i fem fack han lägger undan ögon, öron, tunga, näsa, hud, står vår själ i andakt och begrundan. Stjärnor brinner i den blå rotundan, där vi äntligen skall möta Gud. Hjalmar Gullberg (1890)

4 INFÖR ETT ÖGA Det var en besynnerlig melodi som man spelade nyss. Vem spelade nyss? här har ingen spelat på länge. Då spritter du till och är ensam kvar, mol ensam kvar, men jag vet ej var ty det finns ju otaliga gårdar och hus under solens ljus och månens glimriga hänge där allt är förbi som en glömd melodi och där ingen har spelat på länge. Nils Ferlin (1898) ETT ÄR NÖDVÄNDIGT Ett är nödvändigt: att färdas mot brunnar. Djupt i skogen av tätnande år längta våra förtorkade munnar efter dälden, där vattnet går, lyssna vi spänt till vad åldern förkunnar, dold under livets törnesnår. Först som försmäktande, överkörda människosjälar, som bristen känt, närmas vi, dignande under vår börda, det som är ande och inåtvänt, får vi ta del av det oerhörda, väntar oss brunnens sakrament. Blickstilla, speglar dess vattenhinna rymder av hisnande opal. Hemliga kälsprång sorla och rinna. Inne i brunnens och ekots dal pressas mot läppar, som hetta och brinna, drycken, gåtfull och evighetssval. Johannes Edfeldt (1904)

5 DRIVVED ÄLSKAR JAG Drivved älskar jag som kommer långt ifrån. Nordatlantiskt trä, som slipats, dränkts och formats av havets svarvar i svall på öde kuster, isorgelkusterna vid Labrador. Gemenskap söker jag av svaghet, av vilsenhet och skräck för dova makter. Men vore jag skapad med styrka nog att överleva som säl ett ensamhetens hav då ville jag slutligt ensam dö som bara drivved driver och sorlas in och slipas in i havet isorgelhavet vid Labrador. Harry Martinsson (1904) FRÅGAR DU MIG Frågar du mig var jag finns så bor jag här bakom bergen Det är långt men jag är nära Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma Den finns överallt om också sällsynt som helium Varför begär du ett luftskepp att fara med Begär i stället ett filter för kväve ett filter för kolsyra, väte och andra gaser Begär ett filter för allt som skiljer oss ett filter för livet Du säger att du nästan inte kan andas Än sen! Vem tro du kan andas? Den mesta tiden tar vi det ändå med jämnmod En vis man har sagt:»det var så mörkt att jag nätt och jämt kunde se stjärnorna» Han menade bara att det var natt Gunnar Ekelöf (1907)

6 DAM MED TYSTNAD Hon ordnar sin tystnad som andra ordnar korten vid bridgespel, i färger och följder. Så stryker hon håret ur pannan med den betänksamhet jag älskar: som funnes det en värdeskala också för konstrik hand där tystnaden kan gömma sig och ordna sig, medan orden buktar undan mot någon udde, förråder ängslan eller annan livsförlust. (Ett moln, en dröm som känner bättre eller vet bättre, kan gå till vila i gräset; men dessa kort är tecken för munterhet och sorgsenhet hos stjärnor eller sjöfarare eller skeppsbrott och död). Hon ordnar i sin hand en tystnad omsluten av oändlig glans. Stilla fladdrar den in i Gud. Karl Vennberg (1910) SKOGEN Dina ögon är som varma floder Men jag hör en röst ur den förtrollade skogens djup Den spelar över rötter och slingrande stjälkar och fäller sin slöja över bladens sus Inget rådjur dansar mellan stammarna I den skogen är skymningen rödast och anemonerna växer höga som träd Ur deras kalkar dricker jag rösten och den är nattens glömska Kallt betraktar mig de tunga och okända djuren mellan stammarna Molnens vågor förgyller deras horn men än minns jag någon som dansade Vilket vattendrag ska hejda mina fötter och släcka mina händers låga av is! Är dina ögon floder? Rut Hillarp (1914)

7 EJ BLIR DET NATT Ej blir det natt fast ögat icke bländas ej blir det natt i höga cedrars lund, där döda sova vid varandras sida som små gråa lindebarn sin väntans stund. Ty andra lyktor hänga där i träden och driva plantor fram av annorlunda glans, och fjärilen, ur gråa lindor flugen, får dricka vindar där som ej på jorden fanns. Ej blir det natt fast ögat icke bländas. Ej blev det natt (blott denna sol försvann). Werner Aspenström (1918) ANING Redlös går jag genom nattens psalmer toner tvingar mig att gå där drömmens förgård lyser av övertända vattenytor och svarta fiskar singla genom djupen, en förlorad återstod av vakna vingslag, men en förtvivlan formar längtan till hesa rop, styrkan genomtränger världens tystnad, o, tunga orgeltoner, som samlas likt regnmoln över trädens kronor, snart bryter starka vindar fram, o redlöshet, snart glider dödens tystnad genom nattens psalmer o, redlöshet Elsa Grave (1918)

8 MÖTET Lyss till granen susning, där kaniner trampar i sin bur av ståltrådsnät, och där skatan med ett tuppfjät ekorren med andakt (barnslig blick och knäppta tassar) samt de arbetslösa fågelkräken sparv och fink samlas på parkett: undrar vad som händer. Ty den gamla, hon som hör så dåligt, har med kattlik skärpa sen en timme stirrat genom glaset. Inget händer. Ingenting ska hända. Ingenting ska ändra det som varit, det som en gång hänt ska aldrig tagas ifrån oss. Det hon sett ska alltid synas fast till synes endast skygga smådjur samlas bakom huset till morgonens möte. Stel, med glasblick, lever hon och andas. märker inte fönstrets imma, dödens närhet, kylan från den svarta spiseln. Lyss till känslans susning i den rörelse som minnets skänker. Ragnar Thoursie (1910) EN STAD En stad skuren i ett stycke sprides som en solfjäder av sten, med en klippas beständighet och risk för oväntade ras. Vävd samman av minnen och sten bär den som strålglans vittrande murar som klättrar i ett snitt av människa över bergets urtidskloss. Här börjar erövringen av ett land som ingen i den gråa skaran av stridsmän önskar bebo eller äga. Vapnet ler med reflexer från solen som blöder mot havet. Men de ögon som leder vapnens glittrande bågar följer fruset och stelt muren där taken bryts till enstaka linjer som skymtar och slocknar med stigens vågor fram över soltorra kullar. Paul Andersson (1930)