Hovrättens dom Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att A A skulle dömas för grov misshandel eller, i andra hand, för medhjälp därtill.

Transkript

1 Svarsskrivelse Sida 1 (14) Ert datum Er beteckning Byråchefen Hedvig Trost B Rotel 37 Högsta domstolen Box STOCKHOLM A A./. Riksåklagaren m.fl. ang. grov misshandel Högsta domstolen har förelagt mig att lämna in svarsskrivelse i målet. Jag vill anföra följande. Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte finns skäl för prövningstillstånd. Bakgrund A A är morbor till medtilltalade D K. Bägge är ytligt bekanta med målsäganden N Z J. Åtalet A A åtalades för grov misshandel och i andra hand för medhjälp därtill. Medtilltalade D K åtalades för försök till mord och i andra hand för grov misshandel, enligt följande gärningsbeskrivning. D K har den 14 november 2008 omkring kl 17:00 på Pgatan i V, i första hand, försökt att beröva målsäganden N Z J livet genom att hugga eller sticka denne med en kniv på bålens framsida (i buken), på bålens vänstra sida, i benet och mot och i huvudet. Hugget eller sticket i buken med åtföljande skada på levern har varit livshotande. Fara har vidare förelegat att N Z J skulle ha tillfogats livshotande skador av hugget eller sticket mot bålens vänstra sida och mot huvudet. Fara för brottets fullbordan har således förelegat eller har endast varit utesluten på grund av tillfälliga omständigheter. D K, i andra hand, och A A har, tillsammans och i samförstånd, genom den ovan beskrivna gärningen samt genom att slå och sparka målsäganden N Z J på kroppen och i huvudet, misshandlat denne med smärta, blånader och sår- och stickskador som följd. A A har främjat gärningen genom att slå och sparka målsäganden. Misshandelsbrottet är grovt då D K och A A dels utövat livsfarligt våld, dels tillfogat N Z J svår kroppsskada, dels ock visat särskild hänsynslöshet eller råhet genom att vara två mot en, genom att med kniv angripa N Z J samt genom att sparka den liggande N Z J i huvudet. [ ] Tingsrättens dom Tingsrätten ogillade åtalet mot A A. Medtilltalade D K dömdes för bl.a. grov misshandel. Vid tingsrätten hölls förhör med de tilltalade och målsäganden, Postadress Gatuadress Telefon E-post Box STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C Telefax registrator.riksaklagaren@aklagare.se Webbadress

2 Svarsskrivelse Sida 2 (14) med ett antal vittnen som befann sig i närheten av platsen där händelseförloppet utspelade sig samt med en överläkare och en kriminalinspektör. Vidare åberopades skriftlig bevisning samt hölls syn. Tingsrätten fann att A A och medtilltalade D Ks liksom målsäganden N Z Js redogörelser för vad som egentligen hände skiljer sig markant åt och att framförallt N Z Js version av händelseförloppet är oförenlig med såväl D Ks som A A versioner. Tingsrätten fann att det var svårt att sätta någon större tilltro till D Ks version eftersom han inte gjort något trovärdigt intryck, ändrat sina uppgifter vid olika förhör under förundersökningen och under huvudförhandlingen kommit med helt nya uppgifter på en del punkter. Enligt tingsrätten hade inte heller A A gjort något nämnvärt trovärdigt intryck och enligt tingsrättens mening kunde man slå fast att han inte fullt ut berättat om allt han såg vid tillfället. Tingsrätten fann att den av de inblandade som i sig gjort det mest trovärdiga intrycket onekligen var målsäganden N Z J. Enligt tingsrätten kunde dock vad han berättat inte utan vidare tas för gott eftersom det framstod som något märkligt att han så detaljerat kunde redogöra för vad som hände. Tingsrätten noterade också att N Z J inte haft sådana skador som visserligen inte alltid, men ändå ofta, uppkommer av slag och sparkar. Tingsrätten fann vidare att vittnet R K A i sitt vittnesmål har bekräftat att A A kom till platsen först när bråket hade hållit på en stund och att han inte utövade något våld samt att övriga vittnen inte tillfört utredningen något beträffande A A förehavanden. På grund härav fann tingsrätten att det mot A A förnekande inte kunde anses ha blivit tillförlitligen utrett att A A deltog i någon misshandel av N Z J. Hovrättens dom Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att A A skulle dömas för grov misshandel eller, i andra hand, för medhjälp därtill. I domen konstateras att förhören med A A, medtilltalade D K, målsäganden N Z J och flertalet vittnen förebringats genom uppspelning av ljud- och bildupptagningar medan ett par vittnesförhör förebringats genom uppspelning av ljudfiler. Ett vittnesförhör har förebringats genom uppläsning ur förundersökningen. Hovrätten har även tagit del av skriftlig bevisning och fotografier. Hovrätten konstaterade, liksom tingsrätten, att A A, medtilltalade D Ks och målsäganden N Z Js redogörelser för händelseförloppet skiljer sig åt på avgörande punkter samt att även vittnenas uppgifter går isär. Hovrätten gjorde samma bedömning som tingsrätten av D Ks och A A trovärdighet och lämnar därför deras berättelser utan avseende. Hovrätten fortsätter enligt följande.

3 Svarsskrivelse Sida 3 (14) Vad gäller N Z J har han enligt hovrätten gjort ett trovärdigt intryck. Han har på ett detaljerat sätt redogjort för vad som enligt hans uppfattning hände vid det aktuella tillfället och har vidhållit sin version. De uppgifter han lämnat i de för målet avgörande delarna är sådana att de framstår som tillförlitliga. N Z Js uppgifter vinner i väsentliga delar stöd av rättsintyget och övrig skriftlig bevisning i målet samt delvis av vad vittnena, framför allt Za G, har uppgett. Ett av vittnena, E A A-R, har uppgivit att hon inför huvudförhandlingen vid tingsrätten kontaktades av för henne okända personer som ska ha uttryck sig på ett sådant sätt att hon känt obehag inför förhandlingen. Det kan också konstateras, såsom tingsrätten redovisat, att de uppgifter hon lämnade vid inledande polisförhör på avgörande punkter skiljer sig åt från vad hon senare har uppgett. Liksom tingsrätten har hovrätten fått intrycket att hennes vittnesmål inte riktigt överensstämmer med hennes minnesbilder. Hovrätten finner därför skäl att fästa avseende vid vad E A A-R sagt under det inledande polisförhöret. R K As och Danial Ibrahims uppgifter förefaller starkt tillrättalagda och får därför lämnas utan avseende. Vid sådana förhållanden och efter en samlad bedömning lägger hovrätten N Z Js uppgifter till grund för den fortsatta prövningen. Hovrätten konstaterade vidare att N Z J tillfogats de skador som angetts i gärningsbeskrivningen, vilket framgår av rättsintyget och överläkarens vittnesmål, fotografier och N Z Js egna uppgifter. Hovrätten fann det styrkt att A A gjort sig skyldig till att ha misshandlat N Z J på sätt som angetts i gärningsbeskrivningen, dock med den begränsningen att det inte är visat att A A uppsåt omfattat även att tillfoga N Z J så allvarliga skador som knivhuggen mot mage och bål. Hovrätten fann också att gärningen på de av åklagaren anförda skälen är att bedöma som grov. Hovätten bestämde påföljden till fängelse i ett år och sex månader. Enligt hovrätten motsvarar fängelsestraffets längd brottets straffvärde. Överklagandet till Högsta domstolen A A har överklagat hovrättens dom och yrkat att Högsta domstolen befriar honom från ansvar för grov misshandel och skyldigheten att betala skadestånd samt i vart fall en mildare påföljd och att skadeståndet nedsättes. Härvid har A A sammanfattningsvis anfört följande. I skuldfrågan är grunden för ändringsyrkandet att A A inte gjort sig skyldig till grov misshandel. Underinstanserna har på samma utredningsmaterial gjort helt olika bedömningar. Tingsrätten, som haft bäst möjlighet att kontrollera vittnenas trovärdighet och tillförlitlighet, har funnit att A A inte medverkat i någon misshandel. Hovrätten har dömt A A för grov misshandel i huvudsak grundat på uppgifter lämnade under polisförhör av ett vittne. I påföljdsdelen har hovrätten helt bortsett från bl.a. bestämmelsen i 30 kap. 4 jämförd med 29 kap. 5 första stycket 6 brottsbalken om att hänsyn ska tas till den dömdes dåliga hälsa, ävensom bortsett från regler om att utreda och beakta

4 Svarsskrivelse Sida 4 (14) frågan om fängelseförbud för den som lider av en allvarlig psykisk störning. Vid hovrättens genomgång av personalian, bl.a. frivårdens yttrande samt de uppgifter som kompletteringsvis lämnats av A A, har tydligt framkommit att A A lider av en obotlig, allvarlig magsjukdom i förening med diagnos på ADHD och sedan barndomen en hjärnskada. Som skäl för prövningstillstånd har A A sammanfattningsvis anfört följande. Hovrättens bevisvärdering avviker starkt från det beviskrav i brottmål som gäller enligt Högsta domstolens praxis. Att underinstanserna har kommit till helt olika resultat i sina bedömningar av samma material är av intresse samt att det måste vara väsentligt att Högsta domstolen ger vägledande uttalanden i frågan om bevisvärdering och beviskrav efter införandet av reglerna om det reformerade domstolsförförandet. I påföljdsfrågan finns skäl för prövningstillstånd redan på grund av att det begåtts ett grovt misstag i hovrätten då A A dömts till fängelse utan att hovrätten beaktat reglerna i 30 kap. 4 brottsbalken med särskild hänvisning till 29 kap. 5 brottsbalken. Av det åberopade läkarintyget framgår att A A lider av en mycket allvarlig, obotlig tarmsjukdom i kombination med ADHD och hjärnskada, vilket även enligt praxis ska påverka påföljdsfrågan, se NJA 1997 s Vidare har frågan om s.k. fängelseförbud pga. upplysningar om A A hjärnskada helt förbisetts, vilket även detta är ett rättegångsfel medförande skäl att meddela prövningstillstånd. A Andras har som ny bevisning i Högsta domstolen åberopat läkarintyg av den 25 april 2009 samt den 23 september 2009 av överläkaren Carin Ocklind, medicinkliniken, centrallasarettet, Landstinget Västmanland, till styrkande av att A A till följd av dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde, ävensom till styrkande av att A A psykiska hälsotillstånd är sådant att det ska utredas och även beaktas innan påföljden bestäms.

5 Svarsskrivelse Sida 5 (14) Grunderna för min inställning Skuldfrågan För en fällande dom i brottmål krävs att domstolen genom den utredning som förebringats i målet finner det ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till vad som lagts honom till last (se NJA 1980 s. 725 och Fitger, Rättegångsbalken, 35:24). I mål där den tilltalades och målsägandens ord står emot varandra är det inte tillräckligt att målsäganden framstår som mer trovärdig än den tilltalade (se bl.a. NJA 2009 s. 447 och NJA 1991 s. 83). Ett åtal kan alltså inte anses styrkt genom att målsägandens och den tilltalades utsagor vägs mot varandra och målsägandens därvid bedöms väga tyngre. I aktuellt mål står visserligen målsägandens ord emot den tilltalades ord, men bevisningen i målet utgörs inte endast av målsägandens utsaga. Hovrätten har funnit att målsäganden N Z J har gjort ett trovärdigt intryck, att han givit en detaljerad berättelse som han vidhållit vid flera tillfällen samt att hans uppgifter i avgörande delar framstår som tillförlitliga. Vidare har hovrätten funnit att N Z Js uppgifter stöds av bl.a. rättsintyget och av övrig skriftlig bevisning i målet samt delvis av vad vittnen, främst vittnena Za G och E A A-R, har berättat. Målsägandens uppgifter stöds således av såväl teknisk bevisning som vittnesiakttagelser. De vittnesutsagor som går i en annan riktning har hovrätten funnit starkt tillrättalagda, varför de lämnas utan avseende. Hovrätten har härigenom funnit att N Z Js uppgifter ska läggas till grund för bedömningen. Genom hans uppgifter i förening med övrig bevisning har hovrätten funnit åtalet styrkt. A A menar att hovrätten har fällt klaganden till ansvar för ett allvarligt brott i huvudsak grundat på uppgifter lämnade under polisförhör av ett vittne. Av hovrättens dom framgår att hovrätten fäster avseende vid vad vittnet E A A-R sagt under det inledande polisförhöret. Skälet till att de uppgifterna åberopats av åklagaren är att de uppgifterna på avgörande punkter skiljer sig från vad hon senare har uppgett. Till detta kommer att vittnet också uppgivit att hon inför huvudförhandlingen vid tingsrätten kontaktats av för henne okända personer som ska ha uttryckt sig på ett sådant sätt att hon känt obehag inför förhandlingen. I polisförhör har E A A-R bl.a. uppgett att hon sett två personer som slår och sparkar en tredje person som ligger ner. Som jag tolkar hovrättens dom menar inte hovrätten att vittnets under polisförhör lämnade uppgifter är tillräckliga för att finna åtalet styrkt, men att de i viss mån stöder målsägandens uppgifter. Som framgår ovan är det, enligt hovrätten, målsägandens uppgifter i förening med bl.a. rättsintyg, fotografier och vissa vittnesförhör som leder till att det är ställt utom rimligt tvivel att A A begått den åtalade gärningen. Enligt min mening är A A påstående om vad hovrätten grundar sin dom på således inte riktigt. Jag anser att hovrätten har följt det beviskrav i brottmål som gäller enligt Högsta domstolens praxis och att hovrätten har gjort en riktig bevisvärdering.

6 Svarsskrivelse Sida 6 (14) Jag delar hovrättens bedömning att åtalet är styrkt och att gärningen är att bedöma som grov misshandel. I tingsrätten hördes både parter och vittnen, medan deras utsagor lades fram i hovrätten genom uppspelning av ljud- och bildfiler. Den 1 november 2008 trädde reformen En modernare rättegång i kraft (prop. 2004/05:131). Sedan den 1 november 2008 är huvudregeln att muntlig bevisning i hovrätten ska läggas fram genom ljud- och bildupptagning. Beviset får tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas (se 35 kap. 13 rättegångsbalken). Skälet för ändringen var att hovrätten i högre grad än tidigare skulle grunda sitt avgörande på samma material som legat till grund för tingsrättens avgörande. I förarbetena anförs bl.a. följande (prop. 2004/05:131 s ). För att ge hovrätten den överprövande funktion som den bör ha och tydliggöra att tyngdpunkten i rättskipningen ligger i första instans är det en fördel om bevisvärderingen i hovrätt i stället i högre grad kan ske på i stort sett samma material som tingsrätten grundat sin prövning på. Att den muntliga bevisningen i stor utsträckning i dag måste tas upp på nytt har nackdelar även från bevissynpunkt. Minnet hos vittnen och andra som ska höras kan ha försvagats efter förhöret i tingsrätten. Dessutom finns en risk att vittnet vid förhöret i hovrätten mer strävar efter att minnas vad han eller hon sagt vid tingsrättsförhöret än vad som verkligen inträffat. Till detta kommer risken för att vittnen och andra som hörts har utsatts för påtryckningar efter förhöret i tingsrätten. [ ] Ett vittnesmål i tingsrätten som lämnas i närmare anslutning till den aktuella händelsen än berättelsen i hovrätten ger i många fall ett bättre uttryck för vittnets verkliga iakttagelser och därmed ett bättre underlag för hovrättens avgörande än ett omförhör. I synnerhet gäller detta om hovrätten har möjlighet att ta del av förhörsutsagan genom en videoupptagning från förhöret i tingsrätten. [ ] Enligt regeringens mening utgör nämligen en uppspelning i hovrätt av ett förhör som i tingsrätten dokumenterats genom en videoupptagning ett generellt sett lika gott underlag för bevisvärderingen som ett omförhör. Mot bakgrund av de olägenheter som är förenade med att förhör tas upp på nytt kan det i många fall rent av vara så att en videouppspelning är att föredra från bevisvärderingssynpunkt, särskilt om det finns möjlighet att komplettera uppspelningen med ett tilläggsförhör. Sedan den 1 november 2008 har hovrätten givits möjlighet att ändra tingsrättens tilltrosbedömning av muntlig bevisning trots att beviset inte tagits upp på nytt, om beviset stället har lagts fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning av förhöret i tingsrätten (51 kap. 23 rättegångsbalken). Enligt förarbetena bör hovrätten med stöd av 35 kap. 13 fjärde stycket rättegångsbalken spela upp ljud- och bildupptagningarna av förhöret om den skulle finna att tingsrättens tilltrosbedömning skulle behöva ändras (a. prop. s. 273). För att ett förhör upptaget på ljud- och bildfil ska kunna bedömas under samma förutsättningar som ett förhör som tas upp direkt vid en förhandling bör krävas att kvaliteten är sådan att det, utöver de muntliga uppgifterna, går att bedöma

7 Svarsskrivelse Sida 7 (14) bevispersonens kroppsspråk och skiftningar i ansiktsuttryck (jfr NJA 1993 s. 616). A A har inte påstått att ljud- och bildupptagningarna på något sätt varit av dålig kvalitet ljud- eller bildmässigt. Av hovrättens aktbilaga 21 framgår dock att bilder som visats genom projektion i förhandlingssalen vid tingsrätten stundtals inte synts på tingsrättens upptagningar i samband med att A A, målsäganden N Z J och vittnena Za G och E A A-R hörts. Parterna här därför beretts tillfälle att ange huruvida tilläggsförhör behöver hållas. Ingen av parterna har därvid påkallat kompletterande förhör eller i övrigt invänt mot ljud- eller bildkvaliteten. Mot denna bakgrund bör hovrätten anses ha haft goda möjligheter att jämföra och värdera de olika utsagorna. Som framgått ovan finner jag inte anledning att göra någon annan bedömning än hovrätten och anser således att hovrättens dom i skuldfrågan ska stå fast. Påföljdsfrågan Gällande rätt Enligt 30 kap. 4 brottsbalken ska rätten vid vad av påföljd fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Därvid ska rätten beakta sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 brottsbalken. Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott. I rättspraxis har, i anslutning till ett uttalande i lagens förarbeten, en presumtion ansetts föreligga för att fängelse ska ådömas, om brottsligheten har ett straffvärde som motsvarar eller överstiger ett års fängelse (se t.ex. NJA 1994 s. 153 och NJA 2003 s. 414; jfr prop. 1987/88:120 s. 100). I 29 kap. 5 brottsbalken räknas ett antal omständigheter upp som rätten, utöver brottets straffvärde, i skälig omfattning ska beakta vid straffmätningen. Uppräkningen av dessa billighetshänsyn är i och för sig uttömmande. Den sista punkten är emellertid så formulerad att det är möjligt att beakta även inte närmare angivna omständigheter. I förarbetena till 1988 års reform rörande straffmätning och påföljdsval uttalades beträffande 29 kap. 5 att regleringen av vilken inverkan omständigheter som inte är hänförliga till brottet ska ha vid påföljdsbestämningen i praktiken inte torde leda till några mera påtagliga förändringar jämfört med dåvarande praxis. Grundtanken med bestämmelsen är att det vid sidan av straffvärdet finns en rad olika omständigheter som är av ett sådant slag att det skulle framstå som orättfärdigt, om de inte beaktades vid

8 Svarsskrivelse Sida 8 (14) påföljdsbestämningen. Dessa omständigheter, som verkar endast i mildrande riktning, är hänförliga till gärningsmannens person och hans eller hennes handlande efter brottet. Paragrafen är avsedd att tillämpas med försiktighet så att den inte medför risker för en oenhetlig praxis eller sociala orättvisor vid straffmätningen. I tveksamma fall bör påstående om menliga följder underbyggas med intyg av t.ex. läkare, arbetsgivare eller tillståndsmyndighet (prop. 1987/88:120 s. 48 och 89 f.). Enligt 29 kap. 5 första stycket 6 brottsbalken ska rätten vid straffmätningen i skälig omfattning beakta om den tilltalade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde. I specialmotiveringen uttalas bl.a. följande beträffande 29 kap. 5 första stycket 6 (a. prop., s. 95). Hänsyn till dessa omständigheter kan medföra att ett straff utmätt efter brottets straffvärde skulle drabba gärningsmannen oskäligt hårt och straffet därför bör sättas ned. [ ] Hänsyn till dåligt hälsotillstånd kan tas bl.a. vid allvarligare fysiska handikapp såsom förlamning eller starkt nedsatt syn och då gärningsmannen lider av allvarlig sjukdom, framför allt då denna bedöms vara livshotande. Även det psykiska hälsotillståndet kan beaktas, i den mån det inte är av den arten att det faller under annan särreglering. Enligt samma paragrafs andra stycke kan omständigheter som avses i första stycket leda till att lindrigare straff än det som är föreskrivet för brottet döms ut. För detta krävs dock att det är påkallat av särskilda skäl. I specialmotiveringen framhålls beträffande bestämmelsen i andra stycket att restriktivitet ska iakttas med att underskrida den aktuella straffskalan för ett brott. Vidare uttalas att några närmare anvisningar för användningsområdet inte ges utan att det är en uppgift för rättspraxis att bestämma i vilken utsträckning stadgandet ska tillämpas (a. prop. s. 97). Högsta domstolen har i några avgöranden prövat frågan om tillämpligheten av 29 kap. 5 första stycket 6 brottsbalken. I NJA 1989 s. 464 dömdes en man för grovt skattebrott m.m. till villkorlig dom. Mannen led sedan flera år av allvarlig depression med bl.a. självmordstankar och där en psykiater uttalade att den tilltalade inte skulle klara av att avtjäna ett fängelsestraff. I NJA 1995 s. 106 dömdes en man för grovt narkotikabrott till fängelse i ett år och sex månader, vilket är lägre än vad som är föreskrivet för brottet. Vid bedömningen av straffvärdet beaktades i mildrande riktning att den tilltalades handlande stått i samband med en uppenbart bristande omdömesförmåga. Vid straffmätningen togs hänsyn bl.a. till den tilltalades allvarliga och invalidiserande hälsotillstånd. Hänsyn togs också till att den tilltalade till följd

9 Svarsskrivelse Sida 9 (14) av sin medicinering och sina hjärnblödningar fått en omdömesnedsättning, varför det förelåg särskilda skäl att döma till lindrigare straff än som var föreskrivet för brottet. I NJA 1997 s. 781 dömdes (under dissens) en man för bl.a. grov förskingring. Brottens straffvärde ansågs motsvara ungefär fängelse i ett år. Påföljden bestämdes till villkorlig dom. Hänsyn togs till att den tilltalade efter gärningarna drabbats av både psykisk och kroppslig sjukdom samt att det i läkarintyg konstaterats att det fanns risk för att ett fängelsestraff skulle försämra hans hälsa såväl psykiskt som fysiskt. Två justitieråd var skiljaktiga och ville bestämma påföljden till fängelse i ett år. De s.k. billighetsskälen i 29 kap. 5 brottsbalken ska som nämnts ovan beaktas både vid straffmätning och vid påföljdsval. I NJA 2008 s. 359 uttalar Högsta domstolen följande med anledning härav. Något generellt svar på frågan i vad mån omständigheterna främst är av betydelse för straffmätningen eller för påföljdsvalet torde inte kunna ges. Rent allmänt torde dock kunna sägas att förutsättningarna för att de skall få genomslag på påföljdsvalet minskar ju högre straffvärdet är på den brottslighet som föreligger till bedömning. Vilket genomslag som omständigheterna bör få växlar också beroende på vilken typ av omständighet som är aktuell i det enskilda fallet. Det torde exempelvis vara naturligt att olika former av s.k. sanktionskumulation primärt beaktas vid straffmätningen medan hänsyn till den tilltalades hälsotillstånd och liknande i allmänhet torde vara av störst betydelse för påföljdsvalet. Min bedömning A A har yrkat att påföljden mildras. Som framgått av det föregående delar jag hovrättens bedömning att A A har gjort sig skyldig till grov misshandel. Straffskalan för grov misshandel är fängelse i lägst ett och högst tio år. Jag anser att det brott A A har gjort sig skyldig till har ett straffvärde som motsvarar fängelse i åtminstone ett år och sex månader. Såväl brottets straffvärde som art som talar således starkt för att påföljden bestäms till fängelse. Frågan är om de läkarutlåtanden som A A åberopat i Högsta domstolen ger anledningen till en annan bedömning. Av ett läkarintyg daterat den 25 april 2009 framgår bl.a. följande. Hos A A upptäcktes Crohns sjukdom i slutet på 2002 då han lades in akut med vattentunna diarréer och kräkningar. Hade då gått ner 25 kg i vikt på ett halvår. Man konstaterade Crohns sjukdom i sista delen av tunntarmen och första delen av tjocktarmen. Inflammationen har varit svår att hålla i schack genom åren, svåra smärtor, diarréer, dessutom kräkningar och en mycket ilsken gastrit. Många

10 Svarsskrivelse Sida 10 (14) inläggningar, många kurer med kortison och slutligen kompliceras det hela av en abscess i anslutning till tunntarmen på höger sida. Till Uppsala 2006 och efter behandling och dränering av abscessen blev han opererad med tunnatarmsresektion. Man tog bort 50 cm av tunntarmen och cirka 10 cm av tjocktarmen. Efter det har inflammationen inte varit så svår men drabbats av postoperativt kända komplikationer i form av så kallad koleretisk diarré, dvs. på grund av att den här sista biten av tunntarmen är borttagen läcker gallsyror ut i tjocktarmen som annars hade återupptagits av den delen av tunntarmen. Detta leder till en svårbehandlad diarré som försämras vid intag av fet mat. Man behöver hålla en strikt fettreducerad diet eller använda sig av mediciner som suger åt sig de här gallsyrorna. För A A har det varit svårt att hitta en bra dos då han vid flera tillfällen drabbats av akut förstoppning och närmast av tarmvredsliknande tillstånd och behövt söka akut (känd biverkan). För att förebygga ny inflammation i tarmen har han provat flera typer av mediciner och behandlingar men haft svårt att tåla allihopa. Slutligen har han nu sedan ett knappt år injektioner med en så kallad TNF-hämmare (Humira). En ny biologisk medicin som hämmar delar av immunförsvaret som har med inflammationen att göra. Han har svarat någorlunda på behandlingen och mer stabil men inflammation är inte fullständigt hävd. Han har också haft en utomordentligt svår magkatarr och magsår vid flera tillfällen. Trots behandling med höga doser magsårsmedicin har symtomen inte gått att hålla helt under kontroll. Perioder av intensiva kräkningar och har varit många sjukhusinläggningar när han inte kunna tillgodogöra sig föda. Av intyget framgår också att A A lider av ADHD och att han har en liten hjärnskada eftersom han fick en mindre hjärnblödning i samband med att han föddes. Vidare framgår att han är mycket känslig så till vida att han har svårt att tåla stress och förändringar i tillvaron. Enligt läkarintyget skulle A A bli djupt deprimerad av ett fängelsestraff, förmodligen sluta äta, tarmen skulle bråka med ständiga diarréer och han skulle kräkas ofta. Av ett läkarintyg av den 23 september 2009 framgår bl.a. följande. Två veckors sjukhusvistelse p g a kräkningar och buksmärtor. Inga hållpunkter för Crohns sjukdom, men däremot svår kramp i magtarmkanalen utlöst av svår stress. Nu så smärtpåverkad att han kräver Morfin-preparat för att stilla smärtan. Gått ner 6-7 kg sista månaderna. Det vore total katastrof om han skickas i fängelse och är redan katastrof eftersom blotta tanken på det här gör honom helt desperat. Av läkarintygen framgår att A A lider av Crohns sjukdom som är en kronisk men inte livshotande sjukdom. Medicinsk behandling kan i många fall hålla symptomen borta. Sjukdomen innebär lidande för A A, såväl i form av smärta som av kräkningar och diarréer. Av läkarintygen framgår också att sjukdomen har gjort A A nedstämd och deprimerad inför framtiden. Som framgår ovan ska 29 kap. 5 första stycket 6 brottsbalken tillämpas med försiktighet och främst vid allvarligare sjukdomar, framför allt livshotande sådana. Enligt min bedömning är inte vare sig de somatiska eller psykiska besvär som A A lider av sådana att 29 kap. 5 första stycket 6 bör tillämpas vid vare sig straffmätning eller påföljdsval.

11 Svarsskrivelse Sida 11 (14) Om 29 kap. 5 brottsbalken skulle befinnas tillämplig i aktuellt fall menar jag att brottets straffvärde och art är sådana att annan påföljd än fängelse, även med beaktande av A A hälsotillstånd, inte kan komma i fråga. Frågan om prövningstillstånd Prejudikatdispens Enligt 54 kap. 10 första stycket 1 rättegångsbalken får prövningstillstånd meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen (prejudikatdispens). För att bevilja prövning enligt denna punkt krävs alltså att ett avgörande av Högsta domstolen blir av generell betydelse för bedömningen av framtida mål som innehåller liknande frågeställningar. Den enskildes intresse av att få till stånd en prövning i Högsta domstolen kan alltså inte föranleda prövningstillstånd på denna grund (Fitger, Rättegångsbalken, 54:26). Skuldfrågan A A har framhållit att det krävs vägledande uttalanden från Högsta domstolen vad avser bedömning och värdering av utsagor upptagna på ljud- och bildfil. I målet har inte framkommit något som ger anledning till antagande att hovrätten inte haft lika goda möjligheter som tingsrätten att värdera den muntliga bevisningen. Av det skälet kan jag inte se att en prövning av detta mål skulle ge möjlighet till vägledning av Högsta domstolen när det gäller vad rätten ska beakta och hur den ska förfara vid bedömning av utsagor upptagna på ljud- och bildfiler. Sammanfattningsvis anser jag således att det inte finns skäl att bevilja prejudikatdispens i skuldfrågan. Påföljdsfrågan Det finns endast ett fåtal avgöranden av Högsta domstolen som berör frågan om tillämpligheten av 29 kap. 5 första stycket 6 brottsbalken. Enligt min bedömning finns behov av fler vägledande avgöranden beträffande tillämpligheten av aktuell bestämmelse, särskilt när det gäller brott som grov misshandel där såväl straffvärde som art talar för ett längre fängelsestraff. Av intresse kunde exempelvis vara huruvida det faktum att en tilltalad lider av en sjukdom som Crohns sjukdom, som innebär lidande och avsevärda besvär, men som inte är livshotande, bör beaktas vid straffmätning och påföljdsval. Den sjukdomsbild AA uppvisar är emellertid mer komplex och komplicerad än så. Utöver Crohns sjukdom lider A A av vissa psykiska besvär, av en mindre hjärnskada samt av ADHD. Eftersom hans sjukdomsbild är så särpräglad finns risk för att ett en prövning i Högsta domstolen får betydelse mer i det överklagade målet än för ledning av rättstillämpningen. Detta föranleder mig att ställa mig tveksam till prejudikatvärdet av ett sådant avgörande.

12 Svarsskrivelse Sida 12 (14) Med hänsyn till det anförda anser jag att det inte finns tillräckliga skäl för att meddela prejudikatdispens i påföljdsfrågan. Extraordinär dispens Prövningstillstånd får enligt 54 kap. 10 första stycket 2 rättegångsbalken meddelas också om det finns synnerliga skäl för en sådan prövning, såsom att det finns grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag (extraordinär dispens). I propositionen till den nu aktuella bestämmelsen uttalades att utrymmet för prövningstillstånd vid sidan av prejudikatdispensen bör vara ytterst begränsat. De fall som kan komma i fråga är resningsfallen och därmed jämförbara mycket sällsynta situationer. Vidare angavs att prövningstillstånd bör kunna medges i den utsträckning som de extraordinära rättsmedlen kan tillämpas. Den närmare innebörd som resnings- och domvillogrunderna getts i praxis bör vara vägledande också inom den ordinära fullföljdens ram (se prop. 1971:45 s. 90 f.). A A har gjort gällande att det begåtts ett grovt misstag i hovrätten då klaganden dömts till fängelse utan att hovrätten beaktat reglerna i 30 kap. 4 brottsbalken med särskild hänvisning till 29 kap. 5 brottsbalken. Med grovt förbiseende eller grovt misstag avses enligt förarbetena till bestämmelsen i 54 kap. 10 första stycket 2 rättegångsbalken felaktigheter vid sakprövningen. Som exempel anges i motiven det speciella fallet att en för utgången i ett expropriationsmål avgörande räkneoperation blivit felaktig (a. prop., s. 91). Att hovrätten funnit att straffet i detta fall ska utmätas efter brottets straffvärde och hänsyn således inte tas till omständigheterna i 29 kap. 5 brottsbalken innebär enligt min uppfattning inte att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag. Det avgörande från Högsta domstolen som A A hänvisar till, NJA 1997 s. 781, skiljer sig från aktuellt fall bl.a. såtillvida att det inte var fråga om ett s.k. artbrott och inte heller brott med lika högt straffvärde som i aktuellt fall. Enligt 59 kap. 1 första stycket 4 rättegångsbalken ska, efter klagan av den vars rätt domen rör, dom som vunnit laga kraft på grund av domvilla undanröjas, om det i rättegången förekommit ett grovt rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång. Rättegångsfel föreligger när någon för förfarandet normerande processföreskrift har blivit åsidosatt eller felaktigt tillämpad. Huruvida ett rättegångsfel är att beteckna som grovt eller inte torde i första hand bero på beskaffenheten av den regel som blivit åsidosatt. Är det fråga om en särskilt viktig regel ter det sig motiverat att dess åsidosättande alltid bedöms som grovt rättegångsfel. Som särskilt viktiga bör därvid rimligtvis betraktas de regler,

13 Svarsskrivelse Sida 13 (14) vilkas åsidosättande alltid eller åtminstone ofta påverkar utgången av målet (se Lars Welamson, Rättegång VI, tredje upplagan, s. 250 f.). För att en dom ska undanröjas enligt 59 kap. 1 första stycket 4 krävs inte bara att det är fråga om ett grovt rättegångsfel utan också att rättegångsfelet kan antas ha inverkat på målets utgång. Enligt Welamson synes man i praxis beträffande fel som innebär åsidosättande av en väsentlig rättssäkerhetsgaranti presumera att felet inverkat på målets utgång (a.a. s. 252). A Andras har anfört att det i hovrätten förekommit ett rättegångsfel eftersom frågan om fängelseförbud på grund av upplysningar om klagandens hjärnskada helt förbisetts. Beträffande påföljdsfrågor har rätten en betydande utredningsskyldighet (se Fitger, Rättegångsbalken, 35:26). Sådan skyldighet har domstolen bl.a. vad gäller frågan om den tilltalade har begått den åtalade gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Om domstolen inte införskaffar tillräckligt material för påföljdsfrågans bedömning kan det utgöra rättegångsfel (Fitger, a.a. 58:35). Av ett i målet ingivet yttrande enligt lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. av den 12 januari 2009, framgår att A A lider av Crohns sjukdom samt att hans psykiska hälsa har påverkats av sjukdomen så att han lider av ångest, depressioner och att han även haft suicidala tankegångar. Det framgår också att han har ADHD och dyslexi. Någon hjärnskada nämns inte. Av anteckningarna i protokollet från huvudförhandling framgår inte heller att upplysningar om hjärnskadan lämnats. På det materialet kan jag inte finna att hovrätten hade skäl att misstänka en allvarlig psykisk störning i den mening som avses i 30 kap. 6 brottsbalken eller att hovrätten haft en skyldighet att inhämta ytterligare utredning om A A hälsotillstånd såsom läkarintyg enligt 7 lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. Något rättegångsfel har därför enligt min mening inte förekommit. Enligt min uppfattning finns det inte heller av någon annan anledning skäl för Högsta domstolen att meddela extraordinär dispens. Sammanfattningsvis anser jag således att det inte finns synnerliga skäl för Högsta domstolen att pröva överklagandet. Bevisning Jag ber att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd.

14 Svarsskrivelse Sida 14 (14) Kerstin Skarp Hedvig Trost Kopia till: Åklagarkammaren i Västerås (AM )