Innehållsförteckning

Transkript

1 Innehållsförteckning 1 INLEDNING INTRODUKTION SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING METOD OCH MATERIAL DEFINITIONER Asyl Asylsökande, flykting och flyktingstatus Tortyr AVGRÄNSNINGAR DISPOSITION DEN INTERNATIONELLA ASYLRÄTTEN ASYL I INTERNATIONELL RÄTT Asyl under 1900-talet Relationen mellan asyl och non-refoulement FÖRBUD MOT REFOULEMENT I INTERNATIONELL RÄTT Sedvanerätt, statspraxis och opinio juris Direkt skydd mot refoulement i Flyktingkonventionen och Tortyrkonventionen Indirekt skydd mot refoulement i Europakonventionen och ICCPR Skydd mot refoulement i EU-stadgan Rekvisit för en rättssäker asylprocess NON-REFOULEMENT-PRINCIPEN SOM EN NORM INOM JUS COGENS Den tvingande sedvanerätten Förbudet mot refoulement som tvingande sedvanerätt IMPLEMENTERING OCH TOLKNING Implementering av konventioner Tolkning av traktater MOT ETT GEMENSAMT ASYLSYSTEM INOM EU EU:S TRE PELARE OCH EG-RÄTTEN Den primära europarätten Den sekundära europarätten Relationen mellan EG-rätten och den internationella asylrätten FRAMVÄXTEN AV CEAS Tammerforsprogrammet Haagprogrammet Principen om säkra länder Direktiven inom CEAS ANALYS ASYLPROCEDURDIREKTIVETS OMFATTNING Grundläggande regler Bestämmelser om säkra länder REKVISIT FÖR EN RÄTTSSÄKER ASYLPROCESS Rätten till en personlig intervju Rätten till ett motiverat beslut Rätten till ett effektivt juridiskt skydd Rätten till rättsligt bistånd KONSEKVENSER FÖR ASYLSÖKANDEN Kedjerefoulement Brister i asylprocessen och efterlevnad av mänskliga rättigheter i tredjelandet Avsaknad av koppling mellan den asylsökande och tredjelandet NON-REFOULEMENT-PRINCIPENS STÄLLNING Non-refoulement-principen som jus cogens Konflikt mellan EG-rätt och internationell asylrätt DISKUSSION OCH SLUTSATSER EGNA REFLEKTIONER... 46

2 1 INLEDNING 1.1 Introduktion Konflikter, inbördeskrig, systematisk diskriminering och kränkningar av de mänskliga rättigheterna resulterar i att miljontals människor tvingas fly från sina hem i världen idag. FN:s flyktingorgan UNHCR 1 uppskattar att 67 miljoner människor är på flykt världen över. 2 Av de 67 miljoner människor befinner sig de allra flesta inom sitt eget lands gränser som så kallade internflyktingar. De länder som tar emot flest flyktingar är naturligt nog de länder som gränsar till stater där de största konflikterna i världen pågår. Av det resterande antalet människor på flykt världen över är det jämförelsevis få som når den Europeiska unionen (hädanefter EU). Ändå har många medlemsstater inom EU sedan början av 1980-talet genomfört restriktiva ändringar av sina asyllagar och sitt asylförfarande. Detta har medfört att medlemsstaterna inom EU har vitt skilda asylprocedurer, en del stater har förhållandevis generösa asylsystem och andra har praktiskt taget inget alls. Under det senaste årtiondet har arbetet med att harmonisera asyllagstiftningen inom EU:s medlemsstater pågått. Harmoniseringen av medlemsstaternas asyllagstiftning är en del i det gemensamma europeiska asylsystemet som vanligen kallas för CEAS 3. Målsättningen är att CEAS år 2010 skall vara etablerat i medlemsstaterna. Samordningen inom EU innebär att medlemsstaternas nationella lagstiftning måste anpassas i fråga om att inrätta en gemensam asylprocedur, definition av vem som är flykting, status för de som beviljas asyl eller skydd på andra grunder och standard för mottagandet av asylsökande mm. En rad direktiv som främst innehåller miniminormer för asylförfarandet har antagits inom området, av vilka en del har implementerats i medlemsstaterna. Enligt EU-kommissionen är de övergripande målsättningarna för CEAS att bland annat säkra tillgången på skydd för dem som behöver det, erbjuda ett gemensamt asylförfarande och främja samarbetet mellan medlemsstaterna. Genom 1 United Nations High Commissioner for Refugees 2 UNHCR. Global Trends 2007: Refugees, Asylum-seekers, Returnees, Internally Displaced and Stateless Persons, URL = < ( ), s 1 3 Common European Asylum System 1

3 mer lika villkor för asylsökande skall asylsystemen i de olika EU-länderna bli mer rättssäkra och effektiva. 4 Det har framförts kritik från ett flertal organisationer som exempelvis ECRE 5, Human Rights Watch, Amnesty International, Caritas samt även från UNHCR och mot att vissa av bestämmelserna i direktiven bryter mot non-refoulement-principen som är en av de viktigaste hörnstenarna inom den internationella asylrätten. 6 Non-refoulement-principen innebär att det är förbjudet att skicka tillbaka en person till ett land där han eller hon riskerar att utsättas för exempelvis förföljelse, tortyr eller omänsklig behandling. I 1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning (hädanefter Flyktingkonventionen), som är det viktigaste instrumentet inom internationell asylrätt, återfinns non-refoulement-principen i artikel Mer specifikt grundar sig kritiken på att bestämmelserna om bland annat säkra tredjeländer, säkra ursprungsländer och det bristfälliga systemet för överklagan i främst Asylprocedurdirektivet 7 och Skyddsgrundsdirektivet 8 är oförenliga med non-refoulementprincipen. Eftersom denna princip återfinns i många internationella rättsdokument menar kritikerna att direktiven inom CEAS också strider mot Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (hädanefter EU-stadgan), Flyktingkonventionen samt andra internationella och regionala instrument som berör de mänskliga rättigheterna. Den rådande diskussionen kring om non-refoulement-principen kan anses vara en norm inom jus cogens, den tvingande sedvanerätten, är mycket intressant i detta sammanhang. 1.2 Syfte och Frågeställning Jag har för avsikt att undersöka vad non-refoulement-principen har för status i Flyktingkonventionen och i den internationella asylrätten som helhet och därefter göra en jämförelse av hur principen upprätthålls inom CEAS. I min komparation ämnar jag granska 4 Europeiska gemenskapernas kommission. Strategisk plan för asylpolitiken. Ett integrerat grepp på skyddsfrågor över hela EU (2008), URL = < ( ), s 3f 5 European Council on Refugees and Exiles 6 Protest Letter. Call for withdrawal of the Asylum Procedures Directive (2004), URL = < ( ) 7 Officiell benämning är Rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus 8 Officiell benämning är Rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet 2

4 det direktiv som främst kan relateras till upprätthållandet av non-refoulement-principen, vilket är Asylprocedurdirektivet. I detta direktiv redogörs för den asylsökandes rättigheter under asylprocessen som exempelvis rätten till en personlig intervju och rätten till ett effektivt juridiskt skydd. Direktivet hänvisar också till bestämmelser som rör säkra tredjeländer och säkra ursprungsländer vilka kan kopplas samman med non-refoulement-principen. Genom att jämföra non-refoulement-principens status inom den internationella asylrätten i stort med hur den återges i Asylprocedurdirektivet vill jag försöka se skillnader i tillämpningen. Jag vill undersöka om bestämmelserna kring bland annat säkra länder i Asylprocedurdirektivet kan innebära en försvagning av Flyktingkonventionen eller non-refoulement-principen i helhet. Genom resultaten av denna jämförelse vill jag också försöka se konsekvenser för den enskilde asylsökanden när det gäller tillämpningen av Asylprocedurdirektivet. Min övergripande frågeställning kommer således att vara: I vilken utsträckning respekteras non-refoulement-principen i Asylprocedurdirektivet? Jag kommer också att försöka besvara följande frågor: Vad har non-refoulement-principen för status inom den internationella asylrätten och kan den ses som en norm inom jus cogens? Vilka bestämmelser i Asylprocedurdirektivet upprätthåller eller försvagar nonrefoulement-principen? Vilka konsekvenser för den enskilde asylsökanden kan skönjas vid tillämpningen av bestämmelserna i Asylprocedurdirektivet? 1.3 Metod och Material Uppsatsen kommer att skrivas utifrån juridisk metod och är en jämförande studie av hur nonrefoulement-principen upprätthålls inom den internationella asylrätten och CEAS. Inom juridisk metod är materialet och rättskällorna nära sammankopplad med metoden. Därför kan det anses befogat att referera till den Internationella domstolens stadga som i artikel 38.1 anger och rangordnar rättskällorna som domstolen ska använda sig av i sitt arbete. Artikel 38.1 listar internationella överenskommelser, internationell sedvänja, erkända rättsgrundsatser samt sakkunniga författares lärosatser som de fyra rättskällor domstolen skall nyttja. Även om artikel 38 först och främst är riktad till den Internationella domstolen har den blivit erkänd 3

5 som en vedertagen förteckning över de mest etablerade rättskällorna inom rättsvetenskapen. 9 Jag kommer framförallt att använda mig av internationella överenskommelser i form av konventioner och EG-direktiv, internationell sedvanerätt samt olika forskares rättsdoktriner i min uppsats. När det gäller den internationella asylrätten kommer jag utgå från gällande internationell rätt i form av Flyktingkonventionen, 1984 års konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (hädanefter Tortyrkonventionen), 1966 års internationell konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna (hädanefter ICCPR), Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (hädanefter Europakonventionen) samt EUstadgan. Här kommer jag även att använda mig av flera forskares rättsdoktriner inom asylrätt såsom exempelvis Guy S. Goodwin-Gill, Jane McAdam och Jean Allain samt av ickebindande rätt från UNHCR i form av den exekutiva kommitténs skriftliga yttranden, de så kallade ExCom conclusions. Inom den juridiska metoden går uppgifterna ofta ut på att utreda gällande rätt inom ett visst område. 10 Min uppgift är att redogöra för gällande rätt inom CEAS och närmare bestämt Asylprocedurdirektivet. För att kunna undersöka Asylprocedurdirektivet ämnar jag först att ge en bakgrund av EG-rätten och CEAS framväxt. Jag kommer där att använda mig av olika rättskällor i form av rättsdoktrin, fördrag, förordningar och direktiv. Det finns inom ämnet en stor mängd material i form av både bindande rätt och icke-bindande rätt från EU. Inom den bindande rätten handlar det främst om fördrag, förordningar och direktiv medan kommunikationer och meddelanden från EU-kommissionen samt förslag från EU-parlamentet utgör icke-bindande rätt. I analysen kommer jag att titta på hur non-refoulement-principen upprätthålls i Asylprocedurdirektivet. Där kommer jag främst att använda mig av direktivet som sådant samt doktrin från asylrättsforskare och UNHCR. Enligt Ulf Bernitz m.fl. handlar en viktig fråga angående uppsatsskrivande om kraven på fullständighet eller om man så vill, omfattningen på det material som skall behandlas i uppsatsen. Författarna menar att det inte finns några krav på fullständighet i en uppsats men att uppsatsskrivaren bör sträva efter att få med det väsentliga och särskilt nyare rättsmaterial framför äldre material. 11 Jag har inte upplevt några svårigheter i att finna relevant material, snarare finns det oerhört mycket material att tillgå varför begränsningen av ämnet har varit den största utmaningen. 9 Wallace, Rebecca M.M. (2005), International Law (London: Sweet & Maxwell Limited), s 7f 10 Bernitz, Ulf, Lars Heuman, Madeleine Leijonhufvud, Peter Seipel, Wiweka Warnling-Nerep & Hans-Heinrich Vogel (2006), Finna rätt: Juristens källmaterial och arbetsmetoder (Stockholm: Norstedts Juridik), s Bernitz m.fl., s 234 4

6 Gällande materialets eventuella brister och ensidighet är det naturligtvis viktigt att påpeka att det är omöjligt att vara objektiv vid urvalet av material. Detta hänger naturligtvis samman med uppsatsförfattarens intresse och således också med valet av ämne och frågeställning. Värderingar kan också ha betydelse för tolkningen av materialet och för analysens utseende, men det är viktigt att framhålla att uppsatsförfattaren måste eftersträva största möjliga objektivitet och saklighet. Det är naturligtvis också mycket viktigt att återge andras uppfattningar så korrekt som möjligt och tydligt visa egna synpunkter Definitioner De flesta begrepp såsom exempelvis non-refoulement-principen och jus cogens definieras och diskuteras när de dyker upp i texten. Dock kommer jag att definiera vissa termer och begrepp i detta kapitel för att underlätta för läsaren Asyl Termen asyl har ingen bestämd definition och används på olika sätt i skilda kontexter. Inte heller instrument inom internationell rätt definierar eller specificerar dess betydelse. För en bredare förklaring av termen asyl brukar definitionen som antogs under konferensen i Bath 1950 användas i akademiska sammanhang, vilken lyder termen asyl innebär det skydd som erbjuds, av en stat inom sitt territorium eller någon annanstans, till en individ som kommer och söker det Asylsökande, flykting och flyktingstatus Med asylsökande avses i denna uppsats en tredjelandsmedborgare eller statslös person som har ansökt om asyl och vars ansökan ännu inte har lett till ett slutligt beslut 14. Med flykting avses en person som i enlighet med Flyktingkonventionens artikel 1.2 [ ] av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning befinner sig utanför det land, vari han är medborgare, 12 Sandgren, Claes (2006), Rättsvetenskap för uppsatsförfattare: ämne, material, metod och argumentation (Stockholm: Norstedts Juridik), s Battjes, Hemme (2006), European Asylum Law and International Law (Leiden: Martinus Nijhoff Publishers), s 5f 14 Artikel 2c, Asylprocedurdirektivet 5

7 samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att begagna sig av sagda lands skydd [ ] 15. Termen flyktingstatus avser i denna uppsats en medlemsstats erkännande av en tredjelandsmedborgare eller statslös person som flykting Tortyr Termen tortyr definieras i artikel 1 i Tortyrkonventionen som [ ] varje handling genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande, fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas någon antingen för sådana syften som att erhålla information eller en bekännelse av honom eller en tredje person, att straffa honom för en gärning som han eller en tredje person har begått eller misstänks ha begått eller att hota eller tvinga honom eller en tredje person eller också av något skäl som har sin grund i någon form av diskriminering, under förutsättning att smärtan eller lidandet åsamkas av eller på anstiftan eller med samtycke eller medgivande av en offentlig tjänsteman eller någon annan person som handlar såsom företrädare för det allmänna [ ] Avgränsningar Jag har i främst tre avseenden valt att avgränsa uppsatsen eftersom det är fråga om en c- uppsats som har en begränsad omfattning. Här följer en redovisning av mina val att avgränsa mig samt mina argument för att avgränsa mig på det sätt jag har valt att göra. För det första kommer jag att begränsa mig genom att endast koncentrera mig på nonrefoulement-principen och inga andra rättsprinciper eller rättsproblem. Non-refoulementprincipen är en mycket stark norm inom regimen för de mänskliga rättigheterna och framförallt inom den internationella asylrätten. Detta gör den extra intressant att studera ur ett juridiskt perspektiv. Jag har medvetet valt att endast fokusera på förbudet mot refoulement såsom det återges i artikel 33.1 i Flyktingkonventionen och inte diskutera begränsningarna av principen som återfinns under artikel 33.2 i samma konvention. Detta val har jag gjort av eget intresse och för att jag tror att begränsningarna av non-refoulement-principen skulle kunna utgöra en egen uppsats. Eftersom jag valt att koncentrera mig på non-refoulement-principen har jag för det andra valt att avgränsa mig till att endast studera Asylprocedurdirektivet då jag bedömer att 15 Artikel 1.2, Flyktingkonventionen 16 Artikel 2g, Asylprocedurdirektivet 17 Artikel 1, Tortyrkonventionen 6

8 det är av störst relevans på grund av att de bestämmelser som finns i direktivet lätt kan kopplas till non-refoulement-principen. Det går att argumentera för att andra EG-direktiv som exempelvis Skyddsgrundsdirektivet också lämpar sig väl för en studie av detta slag, men mot bakgrund av uppsatsens omfång och mitt eget intresse har jag valt att endast koncentrera mig på Asylprocedurdirektivet. Jag är medveten om att de avgränsningar jag har valt att göra kommer att påverka analysen och slutsatserna i uppsatsen. För det tredje har jag valt att avgränsa mig till att utreda konsekvenserna av tillämpningen av Asylprocedurdirektivet för den enskilde asylsökanden. Dessa val har jag gjort utav eget intresse och jag har således valt bort att undersöka konsekvenserna av tillämpningen av Asylprocedurdirektivet i EU:s medlemsstater eller rent juridiska konsekvenser av tillämpningen. 1.6 Disposition I följande kapitel kommer jag att redogöra för den internationella asylrätten med fokus på non-refoulement-principen i Flyktingkonventionen och andra internationella och regionala rättsdokument, samt på principens position som en del av den internationella sedvanerätten och jus cogens. I kapitel tre kommer jag att redogöra för EG-rätten samt återge framväxten av CEAS. I det fjärde kapitlet är min avsikt att svara på min övergripande frågeställning genom att jämföra hur non-refoulement-principen upprätthålls i Asylprocedurdirektivet med dess status i internationell rätt. Fokus kommer att ligga på bestämmelser och rättigheter i direktivet som antingen upprätthåller eller underminerar non-refoulement-principen. Jag kommer här också att visa på konsekvenser utav tillämpningen av Asylprocedurdirektivet för den enskilde asylsökanden samt undersöka en eventuell konflikt mellan normer inom Asylprocedurdirektivet och internationell asylrätt. Kapitel fem kommer ägnas åt en sammanfattande diskussion och eventuella slutsatser. I det sista kapitlet kommer jag att ta upp egna reflektioner. 7

9 2 DEN INTERNATIONELLA ASYLRÄTTEN 2.1 Asyl i internationell rätt Rätten till asyl återfinns främst i artikel 14.1 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 men har med tiden snarare fått innebörden av rätten att söka asyl. I övrigt har inte principen om asyl vunnit stöd i internationella rättsdokument kring flyktingars rättigheter. Detta kan sägas bero på konflikten mellan staternas suveränitet och den skyldighet det skulle kunna medföra att tillgodose rätten att söka asyl. Det är viktigt att uppmärksamma förhållandet mellan å ena sidan konceptet kring asyl och å andra sidan non-refoulementprincipen. För att kunna utöva sin rätt att söka asyl är det av största betydelse att en individ inte blir tillbakaskickad till det land hon eller han flydde ifrån Asyl under 1900-talet Under början av 1900-talet ansågs rätten att bevilja någon asyl vara något som angick en suverän stats eget intresse och inrikespolitik. Som nämnts i kapitel definieras inte termen asyl någonstans inom den internationella flyktingregimen men kan sägas innefatta det skydd som en stat beviljar en utländsk medborgare mot en annan stats jurisdiktionsutövning. Åren efter andra världskrigets slut hade stor betydelse ifråga om framväxten av den nuvarande internationella flyktingregimen. Bildandet av FN markerade starten på en ny era i och med globaliseringen av frågor inom internationell rätt såsom respekten för mänskliga rättigheter. 19 Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna från 1948 var FN:s första steg i arbetet med att vidga respekten och kännedomen om de mänskliga rättigheterna. Artikel 14.1 i förklaringen slår fast att var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse 20. Flera försök gjordes under första halvan av 1900-talet att etablera en organisation med mandat att ge världens flyktingar skydd. Det var först 1950 när UNHCR bildades som, till en början endast Europas flyktingar, men sedermera hela världens flyktingar, fick en organisation som tillgodosåg deras rätt att söka asyl tillsammans med andra rättigheter. 18 Goodwin-Gill, Guy S. & Jane McAdam (2007), The Refugee in International Law (New York: Oxford University Press), s 355ff 19 Ibid. 20 Artikel 14.1, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna 8

10 Flyktingkonventionen, som antogs året efter, blev och är fortfarande UNHCR:s främsta rättsdokument i arbetet med att bistå flyktingar världen över. 21 Under 1900-talet har staterna konsekvent vägrat att acceptera skyldigheten att bevilja asyl. Ett flertal försök har gjorts för att skapa en bindande konvention som inkluderar rätten till asyl men intresset har varit svagt bland världens stater. Dock har flera icke-bindande resolutioner och deklarationer kontinuerligt bestyrkt vikten av denna rättighet. År 2000 antog Underkommissionen för de mänskliga rättigheterna en resolution kring rätten till att söka och åtnjuta asyl. Resolutionen uttryckte djup oro kring att många stater antar restriktiva policies som leder till svårigheter för människor att få tillgång till skydd i de stater där de söker asyl och att dessa policies kan vara oförenliga med principer inom asylrätten och de mänskliga rättigheterna. Flera efterföljande resolutioner har återbekräftat denna åsikt och UNHCR:s exekutiva kommitté har också vid upprepade tillfällen betonat vikten av rätten att söka asyl i sina skriftliga yttranden. 22 Som framkommit i resonemanget har rätten till asyl inte helt och hållet vunnit stöd internationellt sett. Sammantaget har den erkända rättigheten av artikel 14.1 utvecklats till att bli rätten att fly, snarare än rätten till asyl. Detta innebär att en flykting har rätt att lämna sitt hemland för att klara sig undan förföljelse men kan nödvändigtvis inte garanteras skydd i lagens mening. 23 Eftersom rätten till asyl handlar om rätten till skydd är termen naturligtvis nära sammankopplad med Flyktingkonventionens definition av vem som är en flykting. Artikel 1.A(2) i Flyktingkonventionen redogör för den klassiska flyktingdefinitionen. Artikeln säger att personer som [ ] av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning befinner sig utanför det land, vari han är medborgare, samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att begagna sig av sagda lands skydd [ ] 24 är att betrakta som flyktingar. Idag har flyktingdefinitionen utvidgats av andra rättsdokument rörande flyktingar och deras rättigheter, främst genom OAU-konventionen om specifika aspekter av flyktingproblem i Afrika från 1969 och Cartagenadeklarationen från Skyddsgrunderna har utökats i dessa dokument vilket innebär att termen asyl har fått en utvidgad innebörd. Bland annat kan människor idag söka asyl mot bakgrund av att de varit utsatta för så kallat generaliserat våld 21 Goodwin-Gill & McAdam, s 19ff 22 Goodwin-Gill & McAdam, s Boccardi, Ingrid (2002), Europe and Refugees: Towards an EU Asylum Policy (The Hauge: Kluwer Law International), s 3 24 Artikel 1.A(2), Flyktingkonventionen 9

11 eller fått sina mänskliga rättigheter kränkta. Implicit är också principen om asyl kopplad till målsättningen om en lösning för den asylsökande Relationen mellan asyl och non-refoulement Enligt Guy S. Goodwin-Gill 26 och Jane McAdam 27 måste den särskilda relationen mellan frågan om flyktingstatus och non-refoulement-principen å ena sidan och konceptet av asyl å andra sidan uppmärksammas. Kring begreppet flyktingstatus finns det definitioner inom internationell asylrätt som bestämmer när en individ ska klassas som flykting eller inte, vilket också får specifika juridiska konsekvenser. Detsamma gäller för non-refoulement-principen som har en specifik betydelse och således får respekten för denna princip juridiska konsekvenser. Gällande asylprincipen finns dock inte samma åtagande. Detta beror för det första på vagheten inom konceptet. Men det beror också på den ovilja världens stater uppvisar i fråga om att acceptera de förpliktelser som asylprincipen skulle kunna innebära, att medge rätten till asyl medför att individen kan hävda att rätten skall respekteras. Även om individer idag inte har möjligheten att hävda sin rätt till asyl har stater en skyldighet under internationell rätt att inte kränka en persons rättighet att söka asyl. I detta sammanhang blir det naturligt att ifrågasätta lagligheten av de ankomstpolicys som stater i allt större utsträckning använder sig av som verktyg för att kontrollera migrationen. 28 Sammanfattningsvis är det viktigt att inse förhållandet mellan rätten till asyl och nonrefoulement-principen. För att kunna utöva sin rätt att söka asyl är det av största betydelse att en individ inte blir tillbakaskickad till det land han eller hon flydde ifrån. Utan att ha fått sin rätt att söka asyl tillgodosedd är det också svårt för en stats asylmyndighet att veta om det finns risk för att en individ kommer att utsättas för tortyr, förföljelse eller annan omänsklig behandling om hon eller han skickas tillbaka. Genom att bevilja asylprövning kan förhoppningsvis myndigheten utröna om det finns någon reell risk för tortyr i landet den asylsökande kommer ifrån och undvika att bryta mot non-refoulement-principen. 25 Goodwin-Gill & McAdam, s Professor i folkrätt och internationell asylrätt, juridiska fakulteten, Oxford University, Oxford 27 Lektor i folkrätt och internationell asylrätt, juridiska fakulteten, University of New South Wales, Sydney 28 Goodwin-Gill & McAdam, s 357f 10

12 2.2 Förbud mot refoulement i internationell rätt Principen om non-refoulement återfinns både direkt och indirekt i en rad internationella och regionala rättsdokument som rör flyktingars rättigheter och de mänskliga rättigheterna i stort. Principen innebär som påpekat i inledningen att ingen stat får utvisa eller skicka tillbaka (refouler) en person till en stat där denne riskerar att utsättas för vare sig förföljelse, tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. 29 Enligt bland andra Goodwin-Gill och Jean Allain 30 råder det inga tvivel om att non-refoulement-principen har kommit att bli en del av den internationella sedvanerätten. Det betyder att alla världens stater är bundna av refoulement-förbudet oavsett om de ratificerat Flyktingkonventionen eller något annat rättsdokument där principen kan utläsas. 31 I realiteten innebär non-refoulement-principen att en asylsökande ska skyddas från otillåten utvisning, då det finns risk för tortyr eller förföljelse, under hela asylprocessen och fram till sista instans vid processen för överklagan. För att kunna visa att en asylsökande riskerar eller inte riskerar att utsättas för tortyr i sitt hemland krävs det naturligtvis att asylprocessen går rättssäkert till. Detta innebär att personen måste få sina rättigheter kring bland annat en personlig intervju, ett motiverat beslut och rättsligt bistånd tillgodosedda. Endast på det viset kan non-refoulement-principen upprätthållas och ett effektivt juridiskt skydd erbjudas Sedvanerätt, statspraxis och opinio juris I alla samhällen utvecklas på ett tidigt stadium regler kring vilket beteende som anses acceptabelt och detsamma gäller för det internationella samfundet. Stater handlade till en början som de ville snarare än enligt efter hur de hade överenskommit. I takt med tidens gång och i och med den allt tätare kontakten staterna emellan transformerades specifika normer av beteende till att bli regler inom den internationella sedvanerätten. Den internationella sedvanerätten karaktäriseras av regler som staterna i det tysta har kommit överens om att följa utan att något avtal, vare sig muntligt eller skriftligt, har ingåtts. Detta beteende kallas för 29 Ferguson Sidorenko, Olga (2007), The Common European Asylum System: Background, Current State of Affairs and Future Direction (The Hauge: T.M.C.Asser Press), s Assisterande professor i folkrätt, statsvetenskapliga institutionen, American University, Kairo 31 Allain, Jean (2002), The jus cogens Nature of non-refoulement, International Journal of Refugee Law, vol.13 nr.4, s Costello, Cathryn (2007), The Asylum Procedures Directive in Legal Context: Equivocal Standards Meet General Principles i A. Baldaccini, E. Guild & H. Toner (eds.), Whose Freedom Security and Justice? EU immigration and Asylum Law and Policy (Portland: Hart Publishing), s 151f 11

13 statspraxis. Staternas handlande behöver inte ha pågått under en specifik tid för att statspraxisen ska räknas som sedvanerätt. Inom områden där det inte finns någon tidigare sedvanerättslig regel blir längden på statspraxisen mindre betydelsefull medan det kan ta längre tid för staterna att praktisera fram en ny regel inom ett område med redan en etablerad sedvanerättslig regel. 33 För att en regel skall räknas som sedvanerätt måste den ha använts kontinuerligt och unisont. Dock har den Internationella domstolen fastslagit att ett icke-kontinuerligt handlande bland staterna inte ska vara skäl nog att kunna neka en regel till att bli en del av den internationella sedvanerätten. Universell praxis bland staterna är inte nödvändig, men däremot en generell användning, för att regeln ska kunna uppnå sedvanerättslig status. Enbart praxis kan inte etablera sedvanerätt. Förutom statspraxisen, som kan sägas vara det materiella elementet, måste också ett psykologiskt element finnas, mer känt som opinio juris. Statspraxis och opinio juris är de två byggstenarna i uppkomsten av internationell sedvanerätt. Begreppet opinio juris är en slags definition på de sociala regler och subjektiva övertygelser som staterna följer fastän de inte behöver det. Det handlar om traditioner, bekvämlighet eller ren artighet snarare än juridiska förpliktelser. Det kan vara svårt att avgöra om en stats övertygelse kring en viss fråga faktiskt existerar. Vad som måste kunna bevisas är statens acceptans och erkännande av den bindande karaktären hos regeln ifråga, för att kunna hävda att opinio juris existerar. 34 Flyktingkonventionen säger uttryckligen att just flyktingar inte får utsättas för refoulement men genom statspraxis har non-refoulement-principen kommit att inte bara innefatta flyktingar och asylsökande utan också andra personer som upplever risk för förföljelse eller tortyr. Detta är ett resultat av staternas handlande vilket sedermera också har befästs genom rättspraxis av den Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (hädanefter Europadomstolen) i Strasbourg. Denna diskussion kommer att behandlas längre fram i kapitel Direkt skydd mot refoulement i Flyktingkonventionen och Tortyrkonventionen Som tidigare nämnts är Flyktingkonventionen det mest betydande rättsdokument i fråga om skydd för flyktingar världen över. Konventionen antogs av Europas stater i Genève 1951 som efter andra världskrigets slut insåg vidden av flyktingkrisen i Europa och behovet av en 33 Wallace, s 9f 34 Wallace, s 11ff 12

14 internationell konvention för deras skydd. Dokumentet har avgörande betydelse när det gäller att definiera vem som är flykting och vem som inte är det, flyktingars rättigheter och staters skyldigheter. 35 Flyktingkonventionen innehåller tre typer av föreskrifter. Det första kapitlet innefattar bestämmelser om vem som är och inte är en flykting och när någon som har varit en flykting upphör att vara det. Den andra delen består av regler kring flyktingars juridiska status, deras rättigheter och skyldigheter i landet de fått asyl i. Den sista delen innehåller bestämmelser kring implementeringen av konventionen. Non-refoulement-principen blev internationellt accepterad efter 1945 och skyddet mot refoulement finns i Flyktingkonventionens artikel 33.1 som säger att fördragsslutande stat må icke, på vilket sätt det vara må, utvisa eller avvisa flykting till gränsen mot område varest hans liv eller frihet skulle hotas på grund av hans ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning 36. Formuleringen i Flyktingkonventionen gav upphov till diskussioner kring principens omfattning, både avseende de som behöver skydd mot refoulement men också principens värde inom den allmänna internationella rätten. Faktumet att officiellt erkända flyktingar omfattades av bestämmelsen var aldrig omtvistat. Huvudfrågan rörde i vilken omfattning andra asylsökande skulle skyddas mot refoulement till följd av att det ibland gjordes skillnad mellan de som redan befann sig i landets territoriella område och de som sökte tillstånd vid landets gräns. I praktiken har dock de flesta konventionsstater anammat en bred tolkning av non-refoulement-principen. 37 Det skall tilläggas att non-refoulement-principen inte är absolut. Genom artikel 33.2 i Flyktingkonventionen utesluts dess tillämpning på vissa fall. Artikeln säger att denna bestämmelse må likväl icke åberopas av flykting, vilken det föreligger skälig anledning att betrakta som en fara för det lands säkerhet i vilket han uppehåller sig eller vilken, med hänsyn till att han genom lagakraftägande dom har dömts för synnerligen grovt brott, utgör en samhällsfara i sagda land 38. Förutom Flyktingkonventionen innehåller även Tortyrkonventionen ett direkt uttryckt skydd mot refoulement. Denna konvention antogs 1984 med syfte att förhindra tortyr och skapa ett säkerhetssystem för att den eller dem som utför eller utfört tortyr bestraffas. 39 Artikel 3.1 i Tortyrkonventionen förbjuder refoulement genom att den explicit säger att 35 Boccardi, s 3f 36 Artikel 33.1, Flyktingkonventionen 37 Boccardi, s Artikel 33.2, Flyktingkonventionen 39 Noll, Gregor (2000), Negotiating Asylum: The EU Acquis, Extraterritorial Protection and the Common Market of Deflection (The Hauge: Kluwer Law International), s 364f 13

15 ingen konventionsstat skall utvisa, återföra eller utlämna en person till en annan stat, i vilken det finns grundad anledning att tro att han skulle vara i fara för att utsättas för tortyr 40. Generellt sett ses tortyr som även grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (se definition i kapitel 1.4.3) men omfattningen av artikel 3.1 i Tortyrkonventionen säger att refoulement är förbjudet endast om personen riskerar tortyr. Tortyrkonventionen ger inga undantag för när förbudet mot tortyr inte behöver gälla och således är tortyrförbudet absolut i internationell rätt Indirekt skydd mot refoulement i Europakonventionen och ICCPR Både Europakonventionen och ICCPR innehåller artiklar med ett indirekt skydd mot refoulement. I och med dessa konventioners framväxande rättspraxis har artiklarna kommit att tolkas i vidare mening än vad som faktiskt står i lagtexten. Artikel 3 i Europakonventionen innefattar i realiteten endast ett förbud mot tortyr men har av Europadomstolen tolkats som ett förbud mot refoulement i flera rättsfall som framförts inför domstolen. Artikel 3 i Europakonventionen säger att ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning 42. I och med rättsfallet Soering vs. Storbritannien 43 (hädanefter Soeringfallet) från 1989 uppmärksammades för första gången tvetydigheten kring tolkningen av artikel 3 i Europadomstolen. Avgörandet handlade om det var tillåtet för Storbritannien att lämna ut en misstänkt mördare till USA, där han riskerade att sättas i dödscell 44 och bli utsatt för dödsstraff. Genom att acceptera Soerings advokats syn på att förhållandena i en dödscell var omänskliga, fastställde Europadomstolen att en utlämning av Storbritannien skulle medföra ett brott mot artikel 3 i Europakonventionen, varför utlämningen förbjöds. 45 Soeringfallet banade väg för den efterkommande praxisen som fastställde att artikel 3 i Europakonventionen inte endast omfattar flyktingar och asylsökande utan även andra personer. Således spelar det i Europa därför ingen roll att Flyktingkonventionens artikel 33 specifikt säger att fördragsslutande stat må icke, på vilket sätt det vara må, utvisa eller avvisa flykting till gränsen mot område varest hans liv eller frihet skulle hotas på grund av hans ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning eftersom den etablerade praxisen av Europadomstolen grundar sig på artikel 3 i Europakonventionen 40 Artikel 3, Tortyrkonventionen 41 Noll, s 364f 42 Artikel 3, Europakonventionen 43 Soering vs. Storbritannien, 7 juli 1989, Europadomstolen, serie A, nr Översättning från engelskans death row 45 Noll, s

16 och omfattar även andra personer än flyktingar fastställde Europadomstolen genom fallet Chahal vs. Storbritannien 46 att förbudet i artikel 3 var absolut och därför kunde tillämpas på både asylsökande och utlämningsfall. Domstolen fastslog att förbudet i artikel 3 i Europakonventionen var ovillkorligt och också vidare än det förbud som artikel 33 i Flyktingkonventionen innehåller. 47 Samma tolkning görs som följd av praxis med artikel 7 i ICCPR. Även denna artikel består endast av ett förbud mot tortyr men har dock kommit att få innebörden av förbudet mot refoulement, vilket således styrker principens sedvanerättsliga ställning. Artikel 7 i ICCPR säger att ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning [ ] 48. Artikel 7 i ICCPR kan liksom artikel 3 i Europakonventionen utläsas som en rätt till skydd utanför sitt lands gränser. Denna tolkning har också anammats av Kommittén för de mänskliga rättigheterna, vars mandat är att övervaka efterlevnaden av ICCPR. I ett flertal individuella klaganden som förts fram till Kommittén för de mänskliga rättigheterna 49 har artikel 7 använts för att förhindra en kränkning mot non-refoulementprincipen. 50 Som framgår av kapitlet existerar det i Europakonventionen och ICCPR bestämmelser om förbud mot tortyr men som har kommit att tolkas vidare och även fått innebörden av ett absolut förbud mot refoulement vid risk för tortyr. Denna utveckling kan sägas bero dels på statspraxis och opinio juris men också på rättspraxis fastställd av Europadomstolen och Kommittén för de mänskliga rättigheterna Skydd mot refoulement i EU-stadgan EU-stadgan undertecknades den 7 december 2000 i Nice och markerade ytterligare ett steg i EU:s expansion mot nya icke-ekonomiska områden. Trots höga förväntningar var det svårt att definiera stadgans juridiska status. Endast en tredjedel av medlemsstaterna ville integrera stadgan i det grundläggande och juridiskt bindande EG-fördraget 51, varför stadgan i praktiken fick statusen av en deklaration vid antagandet. Stadgan är således inte juridiskt bindande och har i sin nuvarande form en minimal påverkan på EU:s asylpolitik. Dock har det hänvisats till 46 Chahal vs. Storbritannien, 15 november 1996, Europadomstolen (22414/93) 47 Boccardi, s Artikel 7, ICCPR 49 Se exempelvis Kindler vs. Kanada, No. 470/1991, UN Doc. No. CCPR/C/48/D/470/1991 och Cox vs. Kanada, No. 486/1991, UN Doc. No. CCPR/C/45/D/468/ Noll, s Officiell benämning är Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (1958), genom Maastrichtfördraget ändrat till Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (i kraft den 1 november 1993) 15

17 den både av advokater, i förstainstansrätten 52 samt i flera EG-direktiv och kan därför ändå sägas ha betydelse i detta sammanhang. 53 Stadgan garanterar i artikel 18 rätten till asyl i enlighet med Flyktingkonventionen, här kallad för Genèvekonventionen, dess protokoll från 1967 samt EG-fördraget. Artikel 18 säger att rätten till asyl skall garanteras med iakttagande av reglerna i Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 och protokollet av den 31 januari 1967 om flyktingars rättsliga ställning och i enlighet med Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen 54. Den efterföljande artikeln behandlar skydd för personer angående avlägsnande, utvisning och utlämning, d.v.s. här återfinns non-refoulement-principen. Artikel 19(2) säger att ingen får avlägsnas, utvisas eller utlämnas till en stat där han eller hon löper en allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller andra former av omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling Rekvisit för en rättssäker asylprocess För att kunna undvika att bryta mot förbudet mot refoulement krävs det att staterna upprätthåller ett korrekt asylförfarande och tillgodoser de grundläggande rättigheterna för den asylsökande. Att fatta beslut i asylärenden innebär stora utmaningar för en asylmyndighet. Ytterst handlar det om att bedöma och utvärdera någons rädsla för förföljelse och en framtida risk för skada, vilket kräver både lyhörd kommunikation och objektiv riskbedömning av asylmyndigheten. Enligt Cathryn Costello 56 kan fyra huvudteman inom asylprocessen ses som de viktigaste punkterna för att respekten för non-refoulement-principen upprätthålls. Dessa grundläggande områden är rätten till en personlig intervju, rätten till ett motiverat beslut, rätten till effektivt juridiskt skydd samt rätten till rättsligt bistånd. 57 Det är viktigt att rätten till en intervju tillgodoses eftersom det är här den asylsökande har chansen att redogöra för statens asylmyndighet om sina flyktskäl och om hon eller han riskerar förföljelse eller tortyr i landet han eller hon flydde ifrån. Artikel 41.1 i EU-stadgan säger att var och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och inom skälig tid av unionens institutioner och organ 58 vilket bland annat innebär att var och en har rätt att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas 52 Underinstans till EG-domstolen 53 Boccardi, s 195ff 54 Artikel 18, EU:s stadga om de grundläggande friheterna 55 Artikel 19, EU:s stadga om de grundläggande friheterna 56 Expert inom EG-rätt och asylrätt, Immigration Law Practitioners Association European Group, Worcester College, Worcester 57 Costello, s Artikel 41.1, EU-stadgan 16

18 mot honom eller henne 59. För att ytterligare säkerställa en rättssäker asylprocess krävs att beslutet är motiverat. EG-fördragets artikel 253 kräver att institutionerna inom den europeiska gemenskapen ska motivera sina beslut. Även artikel 41.2 i EU-stadgan fastställer rätten till ett motiverat beslut. 60 Under hela asylprocessen måste den asylsökande få ett effektivt juridiskt skydd. Principen om ett effektivt juridiskt skydd saknar en tydlig definition men UNHCR fokuserar i sin användning av begreppet på de juridiska begränsningarna när det gäller att förflytta asylsökande till tredjeländer, d.v.s. länder utanför EU. UNHCR har slagit fast att skyddet i en tredje stat är endast effektivt om den asylsökande inte riskerar förföljelse, eller att bli skickad till en annan stat där det effektiva skyddet inte är tillräckligt. Den asylsökande måste också få sina grundläggande mänskliga rättigheter respekterade för att kunna överleva och ha en skälig levnadsstandard. 61 Vid ett eventuellt avslagsbeslut är det dessutom av vikt att den asylsökande får sin rätt till rättsligt bistånd tillgodosedd för att överklagandeprocessen ska kunna bli rättssäker Non-refoulement-principen som en norm inom jus cogens Non-refoulement-principen representerar en av hörnstenarna inom den internationella asylrätten och ses också som en norm inom den internationella sedvanerätten. Det innebär att den gäller alla världens stater oavsett om de ratificerat Flyktingkonventionen. Däremot råder det fortfarande delade uppfattningar om non-refoulement-principen har uppnått statusen av jus cogens som innebär tvingande sedvanerätt. Allmänt vedertagna jus cogens-normer är förbuden mot slaveri, folkmord, tortyr och apartheid. 63 Eftersom non-refoulement-principen är en sedvanerättslig norm innebär det, enligt Allain, att statspraxis existerar. Han argumenterar tillsammans med flera andra forskare för att non-refoulement-principen bör anses ha uppnått statusen av en norm inom jus cogens Artikel 41.2, EU-stadgan 60 Costello, s 180ff 61 Goodwin-Gill & McAdam, s 393ff 62 Costello, s Byers, Michael (1999), Custom, Power and the Power of Rules: International Relations and Customary International Law (Cambridge: Cambridge University Press), s Allain, s 538f 17

19 2.3.1 Den tvingande sedvanerätten Termen jus cogens används för att beskriva de normer inom den internationella rätten som är av tvingande karaktär och som det därför inte kan göras några undantag ifrån. Normer med status av jus cogens kallas också för tvingande sedvanerätt och definieras genom andra meningen i artikel 53 i 1969 års Wienkonvention om traktaträtten. Artikel 53 säger för det första att en traktat är ogiltig, om den vid tiden för dess ingående står i strid med en tvingande allmän folkrättsnorm och vidare att i denna konvention förstås med en tvingande allmän folkrättsnorm en norm, vilken av det internationella statssamfundet som helhet är godtagen och erkänd som en norm från vilken ingen avvikelse är tillåten och vilken kan ändras endast genom en senare allmän folkrättsnorm av samma karaktär 65. Artikel 64 i samma konvention berör uppkomsten av en ny tvingande allmän folkrättsnorm (jus cogens), den säger att om en ny tvingande allmän folkrättsnorm uppstår, blir varje existerande traktat som står i strid med denna norm ogiltig och upphör 66. Förbudet mot att bryta mot jus cogens är alltså bindande för såväl stater som internationella organisationer. Inte under några omständigheter kan en stat på laglig väg bryta mot en norm inom jus cogens. Först efter andra världskriget vann konceptet med jus cogens mark internationellt sett. Inkorporeringen av begreppet jus cogens i Wienkonventionen om traktaträtten innebar ett erkännande av faktumet att det fanns principer som staterna inte kunde lagstifta bort eller komma överens om med varandra att inte följa Förbudet mot refoulement som tvingande sedvanerätt För att identifiera värdet och statusen hos non-refoulement-principen kan enligt Goodwin- Gill, McAdam, Allain och Ingrid Boccardi 68 UNHCR:s skriftliga yttranden från den exekutiva kommittén, de så kallade ExCom conclusions, med fördel användas. När det gäller skydd för flyktingar och förbudet mot refoulement kan dessa skriftliga yttranden ses som konsultativa eftersom de reflekterar staternas konsensus. Även om kommitténs yttranden inte utgör bindande rätt har de en otvivelaktig tyngd när det gäller att skapa sedvänja och de har i hög grad influerat medlemsstaternas syn på sina skyldigheter inom detta område. 69 Den exekutiva kommittén har vid ett flertal tillfällen hävdat non-refoulementprincipens status som jus cogens avgjorde kommittén att non-refoulement-principen 65 Artikel 53, Wienkonventionen om traktaträtten 66 Artikel 64, Wienkonventionen om traktaträtten 67 Allain, s 534f 68 Doktor i EU-rätt, Föreläsare på juridiska fakulteten och institutionen för samhällsvetenskap, University College London, London 69 Boccardi, s 11 18

20 hade uppnått nivån av en norm inom jus cogens, när man fastställde att det inte var tillåtet att göra några undantag ifrån non-refoulement-principen. 70 Det går enligt författarna även att argumentera för att non-refoulement-principen har blivit jus cogens genom den statspraxis som har växt fram i Latinamerika mot bakgrund av Cartagenadeklarationen från Cartagenadeklarationen erkänner non-refoulement-principens betydelse som en hörnsten inom internationellt flyktingskydd och fastställer att principen är ovärderlig i relation till flyktingar och borde erkännas och ses som en norm inom jus cogens. 71 Genom att titta på den vidare innebörd non-refoulement-principen har fått via rättspraxis i Europadomstolen och Kommittén för de mänskliga rättigheterna kan ytterligare ett argument för att non-refoulement-principen kan sägas ha uppnått statusen av jus cogens skönjas. Eftersom Europakonventionen och ICCPR endast i egentlig mening innehåller ett förbud mot tortyr, som är en norm inom jus cogens, men har fått innebörden av att även förbjuda refoulement kan det argumenteras för att även non-refoulement-principen bör ses som jus cogens. Poängen med att argumentera för att non-refoulement-principen har uppnått statusen av tvingande sedvanerätt är att belysa att det är en norm som under inga omständigheter ska kränkas. 72 Om non-refoulement-principen kan anses ha uppnått statusen av jus cogens blir de rättsdokument som står i strid med principen per automatik ogiltiga i enlighet med artikel 53 i Wienkonventionen om traktaträtten. Principens status som en del av den internationella sedvanerätten är odiskutabel och innebär således att alla stater är bundna att respektera skyldigheten att inte skicka tillbaka en person till ett land där denne riskerar att utsättas för tortyr, oavsett om de handlar enskilt eller i samarbete med andra stater. Detta resonemang leder till slutsatsen att en samling av stater som bildar en mellanstatlig organisation som t.ex. EU inte är undantagen från non-refoulement-principens tvingande natur Implementering och tolkning I enlighet med folkrätten finns det olika bestämmelser för hur internationella konventioner ska implementeras på nationell nivå. Det finns främst två system för hur detta går till: det 70 I detta sammanhang bör det nämnas att en del författare bl.a. Hemme Battjes argumenterar för att nonrefoulement-principen aldrig kan uppnå statusen av jus cogens eftersom möjligheten för undantag är inbyggd i Flyktingkonventionen i och med att artikel 33.2 innehåller reservationer mot non-refoulement-principen. 71 Allain, s 539f 72 Allain, s Allain, s