Fredag 30 november 2001 kl Klassikerserien Berwaldhallen

Transkript

1 Fredag 30 november 2001 kl Klassikerserien Berwaldhallen Konsertmästare: Jannica Gustafsson Presentatör: Katarina Lindblad Stefan Solyom, dirigent Johan Ullén, piano Thomas Adès (f 1971) Asyla för orkester op 17 -Sats 1 -Sats 2 -Sats 3, Ecstasio -Sats 4 Camille Saint-Saëns ( ) Konsert för piano och orkester nr 2 g-moll op 22 -Andante sostenuto -Allegro scherzando -Presto Kurt Atterberg ( ) Symfoni nr 6 C-dur op 31 Dollarsymfonin -Moderato. Piu vivo -Adagio -Vivace Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2 Konserten kommer att sändas även av Australian Broadcasting Corporation, BBC, Danmarks Radio, DeutschlandRadio i Berlin, Elliniki Radiophonia - Tileorassi, Latvijas Radio och Polskie Radio. Konserten spelas in! Det är viktigt att inspelningen blir av högsta kvalitet även tekniskt. Här har du som konsertbesökare möjlighet att hjälpa till. Försök undvika att hosta. Om det är nödvändigt, gör det så diskret som möjligt. Glöm inte att stänga av personsökare, digitalklockor samt mobiltelefoner!! Fotografering och bandinspelning i salongen är inte tillåten. Beräknad sluttid,

2 Tempo, balans, klangfärg, rytm, och naturligtvis känsla. I Sveriges Radios Symfoniorkester finns en svindlande musikalisk kreativitet samlad i en enda stor klangkropp. De över hundra medlemmarnas såväl individuella som kollektiva kompetens gör de musikaliska möjligheterna i princip outtömliga och inspirerar varje år dirigenter, musiker och solister till unika prestationer. har sitt ursprung i "Waldimirs orkester" (Radiotjänst Dansorkester) som bildades 1936 och som 1948 antog namnet Radioorkestern. Orkestern utvidgades successivt under första delen av 1960-talet för att 1967 i och med sammanslagningen med den dåvarande Underhållningsorkestern bli en ensemble på över 100 musiker under namnet Sveriges Radios Symfoniorkester. Sedan dess har orkestern utvecklats under internationellt kända och starka dirigentprofiler som Sergiu Celibidache, Herbert Blomstedt, Esa-Pekka Salonen och Evgenij Svetlanov till en ensemble i världsklass. Nu får den unge österrikaren Manfred Honeck förvalta arvet, och som tidigare bidrar 1:e gästdirigenten Mark Wigglesworth till den höga nivån på orkesterns prestationer. Dessutom besöker varje år ytterligare några av världens främsta solister och dirigenter orkestern och bjuder publiken på sina tolkningar ur en repertoar som spänner över 4 flera musikaliska stilar och sekler. Musik som de förmedlar till sin publik inte bara vid de många konserterna på hemmascenen Berwaldhallen, utan också genom sin omfattande turnéverksamhet och de många konserter som sänds i radio och TV. Orkestern har alltid tagit ett särskilt ansvar för nyskriven musik och uruppför årligen ett antal nya verk av både svenska och utländska kompositörer. Något som fått orkestern att utveckla en alldeles särskild förmåga att tolka samtidens musikaliska strömningar.

3 Stefan Solyom Stefan Solyom, född 1979, är uppvuxen i Stockholm, där han studerade dirigering och horn vid Kungliga Musikhögskolan. Därefter fortsatte han sina studier vid Sibeliusakademien i Helsingfors, och tog 2000 sin dirigentexamen för bl a professorerna Jorma Panula och Leif Segerstam. I början av 1998 blev Solyom inbjuden till workshop med Esa- Pekka Salonen i Carnegie Hall, New York, och senare samma år vann han första pris i en dirigenttävling som anordnades av Helsingborgs Symfoniorkester. Två år senare erövrade han i hård internationell konkurrens tredje pris vid Internationella Sibeliustävlingen för dirigenter i Helsingfors. På kort tid har Stefan Solyom etablerat sig hos alla de stora svenska orkestrarna - Sveriges Radios Symfoniorkester, Kungliga Filharmonikerna, Göteborgs symfoniker m fl. Han har även hunnit dirigera runt om i Norden, t ex Stavangers symfoniorkester, Helsingfors Stadsorkester och Själlands symfoniorkester. I maj 1999 debuterade Solyom vid Kungliga Operan med en rad föreställningar av Ingvar Lidholms Ett drömspel, vilka följdes av balettpremiären På svenska samt Mozarts Trollflöjten. Hösten 2000 ledde han det svenska förstagångsframförandet av Aribert Reimanns Spöksonaten samt premiären av Carl Unander-Scharins opera Hummelhonung. Till våren är Solyom inbjuden att dirigera uppsättningar av Barberaren i Sevilla och Strauss Läderlappen på Komische Oper i Berlin. 5

4 Johan Ullén Sveriges Radio P2 handplockar regelbundet någon eller några av de absolut främsta unga svenska musikerna för ett eller två års engagemang. Artisterna får chansen att fördjupa och utveckla sitt konstnärskap genom solokonserter, studioinspelningar och solistframträdanden med orkester i såväl välkända repertoarverk som oförtjänt bortglömda kompositioner. Till Artist in Residence för perioden 1 juli 2000 till 30 juni 2002 har pianisten Johan Ullén utsetts. Johan Ullén är född i Stockholm Han har studerat på Stockholms Musikgymnasium, Kungliga Musikhögskolan och på Sibeliusakademien i Helsingfors för professor Liisa Pohjola. Ullén har fått ett antal utmärkelser, bl a Yamaha Music Foundation-stipendiet, specialpriser i pianotävlingar i Finland och Litauen, första pris i Sibeliusakademiens tävling Helmi Vesa 1997 och Gävle Symfoniorkesters nordiska solisttävling Han har också fått Kungliga Musikaliska Akademiens stora utlandsstipendium för pianister 1998 och Wilhelm Freund-stipendiet Johan Ullén har framträtt med orkestrar i Sverige och Finland samt turnerat i USA med Jenny Lindstipendiaten Han har gjort radioinspelningar av bl a Liszt och van Boom. Ullén är också verksam som kompositör och har skrivit ett flertal sånger och kammaroperor. 6

5 Thomas Adès Asyla för orkester op 17 Engelsmannen Thomas Adès framstår i dag som en av de absolut främsta bland unga tonsättarna. Född 1971 har han gjort kometkarriär under 1990-talet och betraktas i sitt hemland som den nye Benjamin Britten. Passande nog leder han numera den berömda musikfestival i Aldeburgh, som Britten en gång grundade. Jämförelsen håller också i så måtto att Thomas Adès utöver sin brådmogna tonsättargärning är en lysande konsertpianist och en synnerligen kompetent dirigent. Adès studerade piano och komposition vid Guildhall School of Music och King s College. Men komponerandet tog överhand och han skrev sitt första opus 1990, Five Eliot Landscaps, som följdes de kommande fem åren av flera uppmärksammade verk. Efter avslutade studier blev han huskomponist vid Halléorkestern, för vilka han har skrivit flera verk liksom för orkestrar som t ex New York Philharmonic, Ensemble Modern och London Sinfonietta. Det var med operan Powder Her Face som Thomas Adès fick sitt stora internationella genombrott. Operan har senare framförts i en rad länder, bl a i Sverige. Adès uppfinningsrikedom och orkestreringsförmåga har väckt stor beundran, och sedan en tid är den 30-årige Adès professor vid Royal Academy of Music i London. Efter framgången med Powder Her Face följde hans hittills största orkesterverk, Asyla, som uruppfördes av City of Birmingham Orchestra under ledning av Sir Simon Rattle Det säger något om verkets kvalitet att Rattle ett år senare åter framförde Asyla vid sin sista konsert som chefdirigent för orkestern i Birmingham. Asyla är ett myllrande och färgrikt verk, där titeln är avsiktligt mångtydig - tillflykt, fristad, sinnessjukhus. Det är skrivet för en stor orkester i bästa Mahlerstil, med sex slagverkare och två pianister. Men storleken på orkestern är kanske inte det som man främst lägger märke till, då Adès musik i många stycken är både lätt och skimrande. Här finns koskällor och vackra hornmelodier, tonvävar av högt träblås och stråkar, plötsligt utrop av trumpeter och låga basuntoner, mörka sorgetoner som vore vi i en väldig katedral, funk och rave tillsammans med oändligt vackra melodislingor. Thomas Adès uttrycker både naturupplevelser och urbana erfarenheter i sitt verk: behoven av stilla ensamhet och tidlös andakt. Men också av stadslivets uppdrivna tempo och hektiska nukänsla, främst i tredje satsen Ecstasio. 7

6 Matias Tarnopolsky, producent vid Chicago Symhony Orchestra, sammanfattade intrycken i en kommentar: Den första satsen skapar känsla av rörelse genom öppna rymder, de följande två satserna utspelas som i en avgränsad omgivning, och finalen spränger sedan dessa gränser och erbjuder en slutlig och oväntad frigörelse. Och recensenten i Financial Times skrev: Det här är musik som orkestrar kommer att vilja spela, och publiken att lyssna till, om och om igen. Bengt Arwén 8

7 Camille Saint-Saëns Konsert för piano och orkester nr 2 g-moll op 22 Att komponera musik var något naturligt för Camille Saint-Saëns, som för äppelträdet att skapa äpplen med hans egna ord. Hans lätthet att komponera resulterade i över trehundra verk inom en rad olika genrer: pianostycken, kammarmusik, symfonier och symfoniska poem, instrumentalkonserter, sånger, sakrala stycken och musikdramatik. Han var dessutom en mångsysslare utanför musiken: poet och dramatiker, kritiker och filosof, astronom och arkeolog. I musikens historia är Camille Saint-Saëns inte ensam om att vara produktiv. Som så ofta kan man konstatera att mycket av musiken blivit bortglömd, men i Saint-Saëns fall handlar det ändå om hur mycket av hans musik som faktiskt lever vidare. Åtminstone något tiotal av hans verk tillhör i dag den återkommande repertoaren, och frånsett operan Simson och Delila (1877) handlar det om instrumentalmusik. Pianot och orgeln stod Saint- Saëns närmast. Han föddes 1835 i Paris och fick som barn undervisning i pianospel med sådan framgång att han kunde hålla sin första egna konsert vid elva års ålder. Han inledde en karriär som konsertpianist samtidigt som han komponerade. Under tjugo års tid var han organist vid Madeleinekyrkan i Paris. Både som pianist och organist vann han beundran, inte minst bland tonsättarkolleger som Schumann, Liszt, Berlioz och Gounod. Han var aktiv som musiker långt in i ålderdomen och dog i Alger I sin musik utgick Saint-Saëns främst från tysk klassicism och Liszt. Han var en romantisk tonsättare i en måttfull klassisk tradition, som han vältaligt försvarade mot moderna impulser från till exempel Debussy. I början och mitten av hans verksamhet var Saint-Saëns musik ett uttryck för sin tid, senare kom han att stå för en konservativ hållning som tiden rusat förbi. Saint-Saëns musik är alltid välgjord i tekniskt avseende och vittnar om en djupgående yrkeskunskap. Andra nyckelord som beskriver hans musik väl är formkänsla, klarhet och elegans. Fastän han utgick från tyska förebilder finns något svårgripbart franskt i hans verk: ett fint detaljarbete, en lekfullhet, kanske en lätt ironisk distans, men också en sydlig melodisk sötma och viss exotism. Saint-Saëns blev ryktbar och fick rika möjligheter att visa sina färdigheter som pianist under resor i Europa, Amerika och Asien. Han spelade gärna sina egna pianokonserter, sammanlagt fem stycken av vilka den andra i g-moll op. 22 (1868) och den femte i F-dur op. 9

8 103 (1896) oftast framförs. G-mollkonserten lämnar stort utrymme för en skicklig pianist och den briljanta pianostämman dominerar verket rakt igenom, ofta i ett hisnande tempo. Det är en koncentrerad och väl uppbyggd konsert med starka tematiska idéer. Saint-Saëns komponerade konserten och föreberedde uruppförandet under en treveckorsperiod. Det var i snabbaste laget, uppförandet blev långt ifrån någon succé och tonsättaren förklarade det med att han inte hunnit repetera sitt verk tillräckligt. Lyckligtvis får konserten nya chanser med nya pianister, i ständigt nya sammanhang. Ulf Bergqvist 10

9 Kurt Atterberg Symfoni nr 6 C-dur op 31 Dollarsymfonin Inför hundraårsminnet av Kurt Atterbergs födelse 1887, skrev Carl- Gunnar Åhlén följande kommentar kring Symfoni nr 6, den s k Dollarsymfonin amerikanska dollar i 1928 års blomstrande kurs hur mycket pengar skulle det beloppet motsvara i dag? Uppskattningsvis gott och väl trekvarts miljon kronor. Ett bra pris på en symfoni, tycker säkert de flesta, men tillräckligt högt? Inte för Kurt Atterberg, när han 1954 sammanfattade sina upplevelser av att få 1920-talets mest uppmärksammade internationella musikpris, och som förste svenska få en symfoni inspelad komplett på grammofon, inte bara en utan två gånger, samt dessutom få sitt verk framfört av världens främsta dirigenter och orkestrar. I släptåg följde otaliga avundsmän och tiggare. Atterberg sammanfattar: om jag skall vara ärlig, tror jag, att summan knappast skulle räckt som lågt beräknad timpenning för det arbete för mig och min fru med skrivmaskinen, som nu började, ännu mindre som plåster på de obehagligheter, varom jag i förväg profeterat. ( ) Det blev korrespondens på alla möjliga språk i oändlighet och ett rännande till posten, telegrafen, notskrivare, ljuskopieringsanstalter i minst sagt mödosam utsträckning. Upprinnelsen till priset och Atterbergs berömmelse var upptäckten av en ny guldgruva, nämligen utgivningen av klassiska mästerverk på grammofon. Det amerikanska skivbolaget Columbia hade spelat in alla Beethovens symfonier och stråkkvartetter på grammofon med anledning av hundraårsminnet av Beethovens död Nu stundade Schubertjubileet påföljande år. Eftersom bolaget förberedde en lika omfattande satsning också på Schuberts verk, beslöt Columbiachefen Sard att ge publicitet åt projektet genom ett storstilat kompositionspris. När den eleganta tävlingsbroschyren utkom våren 1927, drog musikvärlden på munnen. Tävlingsuppgiften bestod nämligen i att fullborda Schuberts h-mollsymfoni! De 131 takterna från skisserna till den fragmentariska menuettsatsen bifogades, och som belöning vinkade $ Emellertid lyckades bl a den tyska tonsättarföreningen övertyga skivbolaget om att ändra bestämmelserna. Prissumman halverades och i oktober 1927 kom nya instruktioner: nu gällde det att skapa orkesterverk, som, fyllda av modern anda särskilt präglas av melodisk kraft, såsom förhållandet är i Schuberts symfonier. 11

10 12 Många kände sig manade att delta; inte mindre än femhundra bidrag inflöt till de till nationella sektioner som nu upprättades. Kurt Atterberg höll redan på med sin sjätte symfoni, som beställts av Hermann Abendroth för uruppförande i Köln. Som byråingenjör på Patentverket, musikkritiker i Stockholms-Tidningen, ordförande i Föreningen Svenska Tonsättare och ordförande jämte delad Vd-tjänst i STIM hade han fullt upp att göra, men beslöt att prioritera symfonin, som blev färdig den 12 mars Tävlingen var upplagd så att varje lokal jury skulle utse tre pristagare. Därpå valdes den slutlige vinnaren bland de tio förstapristagarna av en internationell hedersjury, som skulle samlas i Wien i juni. I den skandinaviska zonen inkom 35 verk. Wilhelm Peterson- Berger prövade lyckan med sin fjärde symfoni Holmia, men distanserades av Atterberg, som sedan energiskt attackerades av signaturen P.-B. i Dagens Nyheter. Den 6 maj 1928 fick Atterberg det skandinaviska etappriset på 750 dollar, vilket redan det var en vacker summa. Så samlades elva distingerade herrar i Wien för slutomröstning, däribland Carl Nielsen, som jämnade vägen för Atterbergs symfoni. I slutstriden deltog den polskschweiziske tonsättaren Czeslaw Marek men en sinfonia och österrikaren Franz Schmidt med sin tredje symfoni. Men Atterbergs symfoni vann. Segern var samtidigt en triumf för de reaktionära krafterna bakom tävlingen. Redan juryns prismotivering är minst sagt betänklig. Den lyder: Atterbergs symfoni har valts till första pris för dess melodiska linjer, friska (!) teman och sunda (!) konstruktion. Med hänsyn till de skilda upplösande (!) tendenser i den moderna musiken, hyllar vi Columbia Phonograph Co. för dess uppmuntran av melodins återkomst, och vi anser att detta syfte har uppnåtts genom den nu avslutade tävlingen. Annat var väl inte att vänta av den internationella juryn, vars medelålder låg tjugo år över den då bara fyrtioårige Atterberg. Även om han aldrig har ansetts som radikal, måste ett sådant uttalande ha uppfattats som ett stöd från fel sida. Men Atterberg var en spjuver. Det var inte utan anledning som Jenny Lagerborg avmålade honom med en dansande röd djävul på axeln. Med stort nöje åsåg han belackarnas klappjakt på plagiat. Bara en skribent hittade det enda verkliga citatet, som härstammar från sista satsen i Schuberts stora C-durkvintett. Men temat serveras

11 inlindat med polytonala utsmyckningar i diskanten, ett modern stilmedel som den reaktionära juryn svalde med hull och hår. Symfonin är typisk för Atterbergs klangmättade tonspråk, där det fäbodromantiska gärna låter sig förenas med exotiska element och det känslomättade med resonerande avsnitt, som exempelvis finalens avsiktligt banala fugatema. Eftersom musiken avser att göra intryck vid första kontakten, så innehåller den självfallet en stor portion allmängods, och det var ju i detta som Atterbergs vedersakare rotade för att hitta eventuella lån. Abendroth gick miste om förstahandsrätten, som övertogs av skivbolagets dirigent, Sir Thomas Beecham. Den 12 augusti 1928 spelade han in symfonin för Columbias räkning. Royaltyn från inspelningen var en del av priset. Däremot fick Abendroth äran att dirigera det första konsertframförandet, vilket skedde den 16 oktober. Två dagar senare stod Atterberg framför Berlinfilharmonikerna för att dirigera sin egen inspelning. Efteråt smickrade han sig med att ha klarat uppgiften på fyra och en halv timme, vilket är kort tid för 25 minuters musik med flera omtagningar. För eftervärlden hade han gärna fått kräva mer tid och framför allt fler 78-varvssidor för den långsamma satsen. Nu tvingades han, som han sa, trolla med tempona för att få rum med symfonin på sex skivsidor mot Beechams åtta. Så fortsatte symfonin sin bana ut i världen. Inom ett halvår hade den spelats på ett tjugotal platser, från Gävle från Kapstaden, bl a av Hamilton Harty med sin Halléorkester, Willem Mengelberg med New Yorkfilharmonikerna och Franz Schalk med Wiens filharmoniker. Som ett slags kulmen 15 år senare följde Arturo Toscanini med NBCorkestern. Dollarsymfonin blev samtalsämnet för dagen, innan den försvann i tystnaden, liksom alltför många av Atterbergs verk. Det är orättvist, ty med eller utan dollartecken hör den sjätte symfonin till tonsättarens bästa verk, och tonsättaren till en av den svenska musikens främsta bidragsgivare under 1900-talet. Låt oss hoppas på en grundlig omvärdering av Atterberg med anledning av hundraårsdagen av hans födelse den 12 december. Carl-Gunnar Åhlén 13

12 Violin I Ulf Forsberg 1:e konsertmästare Bernt Lysell 1:e konsertmästare Kjell Lysell 1:e konsertmästare Jannica Gustafsson Alt 1:e konsertmästare Ulrika Jansson 2:e konsertmästare Lars Stegenberg Christian Bergqvist Per Sporrong Leander Belladestino Alexandra Kramer Aleksander Migdal Olle Markström Gunnar Eklund Torbjörn Bernhardsson Lena Röjder Åsa Hallerbäck Thedéen Hanna Göran Per Hammarström Stanka Simeonova Svein Harald Martinsen Violin II Per Sandklef Torsten Nilsson Tore Jonsen Anders Nyman Eva Jonsson (tjl) Bo Söderström Tomas Andersson Jan Isaksson Ann-Marie Lysell (tjl) Veneta Zaharieva Blendulf (tjl) Saara Nisonen Öman Roland Kress Renate Klavina Martin Stensson Paul Waltman Frida Hallén Annette Mannheimer (vik) Dag Alin (vik) David Björkman (vik) Lisa Bodén (vik) Andréas Andersson (vik) Roger Jonsson (vik) Viola Lars Arvinder Håkan Olsson Ingegerd Kierkegaard (tjl) Mikael Sjögren Leopold Rapoport Håkan Roos 14 Mona Bengtsson (tjl) Hans Åkesson Kristina Arvinder (tjl) Elisabeth Arnberg Ranmo Tony Bauer (tjl) Ann Christin Ward Karin Dungel (vik) Annette Maxe (vik) Åsa Karlsson (vik) Catharina Skoog (vik) Cello Ola Karlsson, solocellist Jan-Erik Gustafsson, solocellist Ulrika Edström, Alt solocellist Helena Nilsson Staffan Bergström Kjell Bjurling Peter Molander Per Blendulf Johanna Sjunnesson Jana Boutani Åsa Strid Kontrabas Entcho Radoukanov Ingalill Hillerud Robert Röjder Martin Bergstrand Jan Dahlkvist Carina Sporrong Maria Johansson Barbro Hansson (vik) Peter Lysell (vik) Flöjt Tobias Carron Susanne Hörberg Anu Jämsä (även piccolaflöjt*) Per-Olof Sköld (även altflöjt*) Oboe Bengt Rosengren Ulf Bjurenhed Bo Eriksson (även engelskt horn*) Björn Uddén Klarinett Kjell-Inge Stevensson Niklas Andersson Dag Henriksson (även ess-klarinett*) Mats Wallin (även bas-klarinett*) Fagott Henrik Blixt Maj Widding Olle Eriksson (även kontrafagott*) Fredrik Ekdal (vik) Valthorn Hans Larsson Ivar Olsen Susan Sabin Tom Skog Rolf Nyquist (tjl) Bengt Ny Per Pettersson (vik) Trumpet Mark Schrello Joakim Agnas Mats-Olov Svantesson Torben Rehnberg Trombon Mikael Oskarsson Christer Torgé Göran Brink John Lingesjö (tjl) Mikael Lundqvist (vik) Tuba Lennart Nord Puka och Slagverk Tomas Nilsson Jan Huss Seppo Asikainen Mats Nilsson Pelle Jacobsson (vik) Harpa Lisa Viguier Piano Mårten Landström *Huvudansvarig för biinstrument

13 Kommande konserter December To 6/12 Torsdagsserien Fr 7/12 Mikko Franck, dirigent Rautavaara: Symfoni nr 8 Sibelius: Symfoni nr 5 Torsdag 6 december, kl Berwaldhallen Biljetter: :- fr 19/11 Evenemangsserien Mikko Franck, dirigent Sallinen: Uvertyr till King Lear Rautavaara: Symfoni nr 8 Sibelius: Symfoni nr 5 Fredag 7 december, kl Berwaldhallen Biljetter: :- fr 19/11 Sö 9/12 Luciakonsert med Nacka Musikklasser och Eva Dahlgren Söndag 9 december kl och Berwaldhallen Biljetter: :- fr 19/11 Fr 14/12 Klassikerserien Esa-Pekka Salonen, dirigent Martin Fröst, klarinett Debussy: Images Hillborg: Klarinettkonsert Bartók: Den sällsamme mandarinen Fredag 14 december, kl Berwaldhallen Biljetter: :- fr 26/11 Lö 15/12 Matinéserien Esa-Pekka Salonen, dirigent Martin Fröst, klarinett Debussy: Images Hillborg: Klarinettkonsert Bartók: Den sällsamme mandarinen Lördag 15 december, kl Berwaldhallen Biljetter: :- fr 26/11 Sö 16/12 Intima serien Barockorkestern Medlemmar ur Radiokören Stefan Parkman, dirigent Bach: Juloratorium, del I-III Söndag 16 december, kl Berwaldhallen Biljetter: 195:- fr 26/11 On 19/12 Favoritserien Januari 2002 Lö 5/1 Radiokören Mats Nilsson, dirigent Humperdinck: Förspel ur Hans och Greta Bach: Singet dem Hern H Rosenberg: Den heliga natten Onsdag 19 december, kl Berwaldhallen Biljetter: :- fr 3/12 Trettondagskonsert Medverkande och program meddelas senare Lördag 5 januari, kl Berwaldhallen Lö 12/1 Matinéserien Manfred Honeck, dirigent Christian Lindberg, trombon Kraus: Symphonie Funèbre Berio: Trombonkonsert Haydn: Symfoni nr 93 Lördag 12 januari kl Berwaldhallen Biljetter: :- fr 2/1 To 17/1 Torsdagsserien Fr 18/1 Manfred Honeck, dirigent Stravinskij: Våroffer Torsdag 17 januari kl Berwaldhallen Biljetter: :- fr 7/1 Evenemangsserien Radiokören Chausson: Symfoni B-dur Fredag 18 januari kl Berwaldhallen Biljetter: :- fr 4/2 15