Wåra Rötter. Profilen Lars Oswald. Släktforskarförening. Pratkvällen blev lyckad. Carl von Roland på flykt. Vårens program spikat.

Transkript

1 Wåra Rötter TjustNummer Släktforskarförening Årgång 20 Profilen Lars Oswald Pratkvällen blev lyckad Carl von Roland på flykt Vårens program spikat Wåra Rötter 3/2006 1

2 föreningsnytt Tjust Släktforskarförening Ordförande: Hans Wiberg Tel e-post: Sekreterare: Valdy Svensson Tel e-post: Kassör: Yvonne Andersson-Gullberg Tel Föreningens adress: Tjust Släktforskarförening c/o Stadsbiblioteket Box Västervik Postgiro: Föreningens org. nr: Medlemsavgift 100 kr./år Familjemedlem 50 kr./år Internetadress: Redaktörer för Wåra Rötter: Lars Oswald Lysingsvägen 27, Västervik Tel Inga Linde Tunagatan 5 C Uppsala Tel e-post: i.linde@telia.com Katarina Korsfeldt Höders väg 3, Uppsala Tel e-post: kkorsfeldt@hotmail.com Layout: Bo Sandberg Hornsvägen 15 E, Västervik Tel e-post: sandberg.bo@telia.com Det går bra att skicka material som pappersmanuskrift, på diskett eller på e- post till någon av våra redaktörer. Vi använder oss av PC. Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera insänt material. Skickar ni digitala bilder ska dom vara i minst 250 dpi vid 100% och i jpg-fil. 2 Wåra Rötter 3/2006 Höstens program har avverkats med många trevliga och uppskattade programpunkter, som samlade många deltagare. Anbytardagen i Gamleby på folkhögskolan samlade ett fyrtiotal Släktforskare som fick en fullmatad dag med många anbyten. Ett nytt program i kombination hembygds och släktforskning visade David Fogelberg från Västrum, Valdermarsvik. Ett mycket använbart program. Oktobers månadsmöte var förlagt till Västerviks museum. Där hade den fruktade lektor Berlin uppstått, efter att en gång lämnat staden och det jordiska. Han mötte oss i salongen märkt av sjukdom men stridbar. Man förstår att han var en plågoande för de elever som en gång haft honom och inte rättade sig efter hans vilja. Även om han var illa omtyckt av elever så fick hans stadens förtroende att styra och ställa till invånarnas bästa. Belöningen blev att det uppkallades en gata med hans namn. Efter denna effektfulla entré så blev det en rundvandring i det till- och ombyggda museet med Pierre Gustavsson som ciceron. Nya båtförrådet. En kort medlemsinformation från ordförande Hans Wiberg avslutade kvällen. Vid detta tillfälle fick Lars Oswald mottaga det hedersdiplom från Sveriges Släktforskarförbund som han tilldelades 2005 men av hälsoskäl ej kunde hämta. Under oktober hade föreningen även ett medlemsmöte på utsikten, där Lisbeth Petersson kåserade om sin nya bok om Gärdserum, Från måshult till Mosshult. Mycket intressant att följa arbetet med bokens tillkomst och ta del av det rika bildmaterialet, det var en trevlig kväll. Lisbeth Pettersson visar sin bok för intresserade. Samtliga foton tagna av Tor Wiklund. Lektor Berlin. Novembers medlemsmöte började med information och förslag från styrelsen främst då medlemsavgiften för Man beslutade att höja avgiften till 130:- för aktiv medlem samt 60:- för familjemedlem. Orsaken beror på porton och tidningen Wåra Rötter som tar det mesta av budgeten. Ett problem är att allt vad föreningen köper in drabbas av den 25% momsen. Efter informationen tog Törnsfalls hembygdsförening över. Som vi tidigare skrivit om i denna tidning så arrangerade nämnda förening en byvandring i Duvekulla, Törnsfall socken under juni månad, för sina medlemmar men även för andra intresserade. Samtidigt gjorde man en vandring ned till torpet Sjösveden, där man uppsatte en skylt som markerade platsen där torpet legat. Nu var det dags för släktforskarnas medlemmar att få ta del av samma vandring men nu under tak. Med Anna -Maria Jacobsson som ciceron och maken Jan vid det tekniska kontrollbordet visades ett mycket fint bildspel över denna vandring. Vi som var med förra gången fick åter uppleva atmosfären kring Duvekulla. Bra gjort hembygdsföreningen. Nu har ni bara ett löfte att infria; vi vill se Brevet det fina teaterstycke som spelades upp bakom ladugården i juni.

3 Profilen Lars Osvald är en av grundarna av Tjust Släktforskarförening. Han har suttit i styrelsen under ca: 15 av de 20 år som föreningen funnits, många år även som redaktör för Wåra Rötter. Hans stora insats som släktforskare har han gjort inom soldat och båtsmansforskning som är hans stora intresse. Han har med hjälp av några eldsjälar skrivit av och dokumenterat nästan alla soldater och båtsmän i Kalmar län. Lars är ofta anlitat som föreläsare hos diverse föreningar som vill ha inblick i släkt och soldatforskning. Även centrala soldatregistret har fått mycket material av Lars. Lars blev år 2005 tilldelad Sveriges släktforskarförbunds hedersdiplom för alla insatser som han gjort för släktforskningen. Hans Wiberg Ordförande Foto: Bo Sandberg föreningsnytt Nya medlemmar som vi hälsar välkomna till föreningen Gunvor och Palle Ohlsén Båtsmansgatan Västervik Göran Möller Ljungvägen Vallentuna Xenofon Stamoulis Nygatan Sölvesborg Gerd Persson Stibergsgatan Linköping Ingela Johansson Dröppstad, Tallhaga Ankarsrum Kenth och Marie Ekelund Broängsvägen Västervik Pratkvällar Under hösten har på önskemål från medlemmar ordnats en kvällsträff per månad, där man tagit upp aktuella frågor som berör en släktforskare. Det kan röra sig om olika programvaror, hur det går till att söka i olika baser o.s.v. Över en kopp kaffe så har det blivit bra fart på frågorna, det har kommit fram många bra uppslag och tips. Kvällarna fortsätter under vintern Berndt och Anita Sarenberg Remsgatan Västervik Nils Edlund Midgård 9 D Västervik Arkivens dag Anordnades över hela Sverige, även här i Västervik. Föreningen hade mönstrat en stor trupp medlemmar för betjäna flera stationer. Skärmutställningar, internetuppkoppling för Genline, databaser i forskarrum. Information, föreläsning. Men allt blev en flopp aldrig har väl vädret varit så dåligt på en affärslördag i staden. Regn och blåst höll folket borta från centrum, de som vågade sig ut var ett få tal. Några tappra kom in till oss och fick både information och hjälp. Databasen Genline demonstrerades för intresserade bla. Gun-Britt Tjäder, Valdy Svensson, Roland Johansson och Rolf Nilsson. Musmannen Hans Wiberg. Kom ihåg! Med detta utskick har ni fått inbetalningskort för Där står angivet edert medlemsnummer, en bokstav följt av en siffra, samma står på adressetiketten, när ni skall meddela eder med föreningen brevledes, så angiv medlemsnummer. Samma gäller om ni betalar in avgiften via internet.. Adressändring Tyvärr så är det många som flyttar, som inte lämnar oss den nya adressen, det medför att posten kommer i retur. Flera tidningar kommer tillbaka varje utskick för att ni inte lämnar rätt adress. Det kostar extra porto samt en massa besvär att söka rätt på personen. Hjälp oss, tack. E-post adress Ni som har E-post, lämna gärna er adress till styrelsen, så skall en adresslista upprättas. Wåra Rötter 3/2006 3

4 föreningsnytt Kurser: Under hösten har nybörjar och- fortsättningskurser pågått i studieförbundens regi med handledare från föreningen. En särskild kurs har hållits för deltagare från Loftahammar som fått tillfälle att disponera både dag och kvällstid. Emigrantforskning blir en ny kurs under Hans Wibergs ledning, som startar under vintern Se särskild information från Studieförbundet Vuxenskolan i denna tidning. Medlemsregister Under hösten har vi reviderat vårt medlemsregister. Många har inte betalat sin avgift, eller anmält att de flyttat eller att de inte önskar kvarstå som medlem när de avslutat sin forskning. Dessa personer tas bort i registret. Medlemstidningar Flera föreningar som vi bytt tidningar med, har meddelat att de av kostnadsskäl inte kan fortsätta att skicka oss tidningar. Det är bara att acceptera detta. Avskrifter Nu pågår avskrivnig av f.v.d för som kommer att läggas i databas. In ochutflyttningslängder kompletteras. Likaså soldat och båtsmän som ses över och kompletteras. Släktforskningens dag firas över hela landet den 17 mars 2007, vi kommer att ha öppet hus i forskarsalen från kl till Lediga platser Lars och Bosse som jobbat med Wåra Rötter under några år avser att vid nästa årsmöte tack för sig. Är någon intresserad ta vid? Kontakta red. för information. NYA TIDSKRIFTER SOM INKOMMIT OCH FINNS I FORSKARSALEN... Släkthistoriskt Forum nr 4+5 Sveriges Släktforskarförbund Västgötagenealogen nr 3 Västgöta Genealogiska förening Anbudet nr 3 Eskilstuna Strängnäs släktforskarförening Ådalingen nr 3 Ådalens släktforskarförening KLGF-bladet nr 60 Kalmar läns genealogiska förening Gräns-Posten nr 58 Gränsbygdens släktforskare Anletsbladet nr 4 Botvidsbygdens släktforskar förening Värmlands anor nr 3 Värmlands släktforskarfören. Släktforskaren nr 100 Västerbergslagens släktforskare AN Siktet nr 3 Folkare släktforskarförening MGF-nytt nr 3+4 Midälva Genealogiska förening Släkta nr 2 Vimmerby-Hultsfred släktforskarförening Hallandsfarares inf. nr 73 Hallands Genealogiska fören. Angeläget nr 4 Sveriges Släktforskarförbund Njudungen nr 55 Njudungs Släktforskarörening KGF-Nytt nr 94 Kronobergs Genealogiska fören. Dalfolk nr 3 Släkt,hembygds och emigrantforskning Sukutieto nr 3 Genealogiska samfundet i Finland ÖGF-Lövet nr 86 Östgöta Genealogiska förening Arosiana nr 3 Västerås släktforskarklubb Släktbandet nr 52 Eksjöbygdens släktforskarförening Boden-Anan nr 4 Boden-överLuleå forskarförening Rötter&Frön nr 37 Fröderbygdens forskarvänner PLF-Nytt nr 79 PLF Oskarshamn Strödda Annotationer nr 36 Släktforskarblad för Örebro län Diskulogen nr 74 Föreningen DIS i Linköping Släktträdet nr 3 Nordvärmlands släktforskare Genklang nr 23 Ovansiljans släktforskare Släktposten nr 3 Nässjöbygdens Genealogiska förening Stamträdet nr 4 Sällskapet släktforskarna i Sandviken Ättlingen nr 1 Skövde släktforskarförening Släkt-eken nr 3 Blekinge släktforskarförening Våra Rötter vår Historia nr 82 Hembygds och släktforskare Nolaskog Månadsmöten våren 2007 Januari 17 Februari 14 Mars 14 April 14 David Fogelberg, presentation av Inforum J F Kindstrand, Västerviks borgare Årsmöte, Pierre Gustavsson, Västerviks museum Temadag Gamleby folkhögskola, Carl Szabad, jordeböcker, mtlslängder mm. Plats och tid för jan mars är Biblioteket, Utsikten kl Temadagen Gamleby, tid meddelas senare. 4 Wåra Rötter 3/2006

5 Ett äventyr som vi skall förmedla i några avsnitt. Källan kommer från Carl von Rolands handskrivna biografi som förvaras i Kungliga Bibliotekets handskriftssamlingar, den har tidigare givits ut i bokform 1914 av Samuel E. Bring. Tommy Jansson har med underlaget från Brings bok under 1984 moderniserat texten från 1700-tals svenskan. Boken är utgiven på Bäckströms Förlag i Stockholm. EN KAROLINS FLYKT FRÅN RYSSLAND del: 7 Mot Archangelsk Vi skriver nu år 1714 och maj månad. Det var läge att påbörja min flykt. Den enda vägen var att försöka komma norr ut till hamnen i Archangelsk och därifrån få tag i lämpligt fartyg som skulle segla till Europa. Hur skulle jag ta mig dit? Jag var ju på rymmen och måste vara mycket försiktig. Eftersom jag hade gott om pengar, så lät jag sy upp en mängd kläder, med vars hjälp jag kunde uppträda i flera nationers skepnad. Jag lät sy upp en rock som var vändbar, en fin herremans utsida, vände jag den blev det en lappad fattigmans rock, med lämplig huvudbonad så kunde jag växla identitet. Alla gamla kläder eldade jag upp. Hur skulle jag komma iväg? Genom bekanta hade jag fått reda på att min fiende Samuel Meuxs svåger, bokhållaren Jockomsson sökte ressällskap upp mot Archangelsk. Jag bad min bekant om mer information om denne Jockomsson. Han rådde mig att gå till börsen där bokhållaren ofta befann sig. Jag begav mig till börsen och fick syn på Jockomsson, han var stor och bullrig både syntes och hördes väl. Vi kom överens om att sammanstråla i förstaden Isvoski för gemensam avresa mot Archangelsk. Han tyckte min idé om att göra sällskap var utomordentligt god. Nu var det bara att betala värden för mitt logi. Jag sade till honom att jag skulle tillbaka till Galitj, värden kände till min identitet, eftersom en rad officerare besökt mig på rummet. Efter att tagit farväl av värden vid middagstid, gick jag till den vagnmakare, hos vilken min vagn var inställd. På gatan råkade jag dessvärre stöta ihop med kapten von Kocken, som var på väg att besöka mig. Jag blev således tvungen att promenera en stund med honom på gatan. Det passade mig illa. Genom att flanera runt och prata lite med honom, tänkte jag, misstänker han inte att jag just tänker lämna Moskva. För att inte riskera att bli förrådd hade jag nämligen beslutat mig för att inte berätta för någon, inte ens för mina närmaste vänner, om mina flyktplaner. Så småningom skildes vi dock och jag gick direkt till min vagn, som då stod färdig och väntade. Jag åkte direkt till den överenskomna mötets platsen. Jag fick vänta till kvällen innan herr Jockomssons vagn dök upp. Han hade sällskap med en köpman, Procofi Alexeritz, som åkte i sin egen vagn. Jag uppträdde under namnet Christian Robbert och var bokhållare hos Jacob Reinholtz från Kasan. Jag skulle i Archangelsk besöka en affärsbekant herr Luftus. Vi lämnade Moskva i kolonn och passerade genom stadens förorter och snart var ute på rena landsbygden. Vi passerade klostret Troitsa och vidare genom städerna Pereslavi och Jaroslavi till Vologda. Från Vologda skulle vi färdas med båt nerför floden Suchona, förbi Tottma och Ortuga. Varje kväll under hela resan frågade Jockomsson ut mig vem jag var. Hur det stod till med min patron Reinholtz, hur det stod till hemma i Kasan o.s.v. Jag svarade så gott jag kunde i rollen som bokhållare åt Reinholtz. Jag kunde inte aldrig slappna av och njuta av resan många vyer. Hela tiden fick jag vara beredd att svara på Jockomssons frågor. Jag var inte säker på om jag lyckats övertyga honom om min identitet eller om hans frågor var ett tecken på fortsatt misstänksamhet. När vi anlände till Vologda blev Jockomsson och jag inkvarterade i en lugn och vacker gård, medan Procofi begav sig till Cosmus de Busch i affärer. de Busch hade av Procofis chef fått i uppdrag att skaffa oss en carbasshorka, som är ett mindre fartyg med små hytter för sex passagerare. Jockomsson och jag tog en promenad runt gården och ner längs flodstranden. Här var stor aktivitet, trots att det började skymma på kvällen. Här lastades och lossades pråmar och mindre fartyg, här var en mindre marknadsplats och från hamnkrogen hördes höga röster och då och då en improviserad kör. När vi passerade krogen erbjöds vi möjligheten till en herdestund med kroghororna, men vi avböjde utan större svårighet. Vi vände så småningom åter mot vårt logi där vi avrundade aftonen med ett glas rhenskt tillsammans med värden. Nästa morgon kom Procofi och meddelade att vårt fartyg inte skulle vara klart att avsegla förrän om en vecka. Detta meddelande fick nästan mitt hjärta att stanna i bröstet. Hur skulle jag kunna uppehålla mig Wåra Rötter 3/2006 5

6 en hel vecka i Vologda utan att min rätta identitet avslöjades? Här fanns ju många svenskar som kände igen mig, inte minst de fyra officerare som gick i god för mig vid min första Moskvapermission. Mina ansträngningar för att inte visa mig på gatorna i dagsljus gjorde min reskamrat Jockomsson på nytt mycket misstänksam. Till slut blev hans uppmärksamhet så besvärande att jag inte vågade ha kvar överstarnas brev. Skulle han få för sig med hjälp av ryska soldater häkta och undersöka mig skulle breven bli min död. Jag tvingades av rena självbevarelsedriften att göra mig av med dem. Det var inte lätt. Jockomsson vek inte ofta från min sida, jag kände som att han var som väktare över mig. Jag läste noga igenom breven och försökte minnas innehållen, så om jag lyckades med min flykt skulle budskapet överlämnas muntligen. Jag lyckades efter mycken möda bli fri en kort stund från Jockomsson och kunde i en rökbastu smussla in breven i eldhärdens stenar under veden. På väg ut kom han farande och undrade vad gjorde i en främmand gård. Magen är i olag ropade jag, letar efter ett avträde, och fann tillslut en dörr som visade sig var rätt. Om han trodde mig eller inte vet jag ej. Min situation kändes dock alltmer obekväm, även om det omedelbara hotet var eliminerat. Att inte kunna ertappas med hemliga militära brev var en lättnad. Äntligen kom så den efterlängtade morgonen för avresan, jag lät mitt ekipage följa efter Jockomssons när detta avgick till fartygets tilläggsplats. Jag följde efter till fots. Anledningen till denna manöver var att jag trodde att fartygets tilläggsplats var den farligaste platsen för mig att synas på. När jag klarat av att hålla min identitet hemlig en hel vecka, ville jag inte bli avslöjad i den elfte timmen. För att komma till fartyget var jag tvungen att gå uppför stora gatan, förbi de kvarter där svenska officerarna bodde. De stod och pratade utanför på gatan. När jag passerade gruppen med svenskar, höll jag upp en näsduk för ansiktet och låtsades att jag snöt mig. De tittade åt mitt håll, men jag märkte ingen kommentar. Längre upp på gatan måste jag passera över Cosmus de Buschs stora gårdsplan för att komma ned till flodstranden. När jag var lite mer än halvvägs över gården kom Procofi och de Busch ut ur stallet. Till min fasa hörde jag Procofi säga till de Busch; Det där är Jacob Reinholtz bokhållare, som jag berättat om. Du ville ju prata med honom. Jag kunde omöjligtvis låtsas att jag inte hörde när de ropade på mig. När jag kom fram till dem sade de Busch; Jag hörde att ni är från Kasan och bokhållare hos Jacob Reinholtz! Så är det svarade jag. Berätta då hur det står till med herr Reinholtz bad de Busch. Jag förstår att herr de Busch känner till stränga order som tsaren gav guvernören i Kasan. Innan Reinholtz lämnade Moskva hade dock Sava Raguzinskij, tsarens rådgivare, fått tsaren att godkänna Reinholtz giftermål med den unga änkan svarade jag. Ack, ack, är det verkligen sant! sade de Busch, det gläder mig verkligen å Jacobs vägnar. Men säg mig, var uppehåller han sig nu? Han är i Petersburg svarade jag. Då lär han väl snart vara på väg till Archangelsk, trodde de Busch. Jag är inte säker på det, fortsatte jag, han beordrade ju mig att fara dit för att invänta order. de Busch önskade mig sedan lycka till på den fortsatta resan och tog farväl. Jag kände hela tiden hur min mage signalerade oro, men lyckades behärska röst och gester så att jag lät trovärdig. Samtalet med de Busch övertygade Procofi om min hederlighet, vilket han i viss mån sedan överförde på Jockomsson. Vid elvatiden hade vi stuvat ombord alla våra koffertar och var klara att kasta loss. Det var med stor lättnad jag såg staden glida förbi, när jag stod där på båtdäcket. Under den gångna veckan hade jag varit illa ute flera gånger, och kände mig hårt pressad. Nu kändes det som jag hade klarat ett viktigt steg på vägen hem till Sverige och Stockholm. Och återseendet av min kära Catharina. Om hon nu kom ihåg mig och hade väntat på mig. Inget visste jag om detta. Karl XII ( ) Första kvällen på floden kom vi till en bevakningsholme med en vaktkur på. Där fick alla kliva i land och visa upp sina pass. Det var ett oväntat problem för mig. Eftersom jag inte hade något pass, berättade jag det för Procofi, att jag inte kände till att fordrades pass för denna resa. Jag bad honom gå i god för mig, som den respekterade medborgare han var. Detta mitt smicker gjorde att han inte bara vid detta tillfälle, utan vid alla som följde, gladeligen gick i god för mig. Under flodresan spelade vi kort, vårt lilla sällskap på tre personer. Både Procofi och Jockomsson var flitiga piprökare, det frågade mig flera gånger om inte jag skulle pröva. Jag svarade artigt att jag inte kunde röka tobak. När vi passerat Tottma och var på väg mot Ortuga talade Procofi om att vi skulle lägga till där. Han hade ärende hos ståthållaren. Nu kom olustkänslan hos mig. Denne ståthållare var samma man som jag haft många duster med i Galitji. Att gå iland och möta honom hade varit som att trä halsen i snaran. Nu gällde det att komma på någon lösning som verkade trovärdig, annars så var det slut med mig. På kvällen tre dagar för ankomsten till Ortuga, satt vi som vanligt och spelade kort, de bägge herrarna rökte som vanligt. Jag bad dem att få smaka. Jag vill i alla fall prova om jag kan röka sade jag. Sedan jag fått en pipa tobak och rökt några bloss, lät jag pipan falla ned på durken och låtsades att jag ramlade baklänges över bord. Jag hade dock i förväg noga sett efter var jag kunde hugga tag för att inte ramla i vattnet. Både Procofi och Jockomsson for upp från sina stolar och rusade fram för att hjälpa mig upp, helt övertygade om att jag blivit sjuk av tobaksröken. De såg förskräckta ut och kände sig antagligen skyldiga till det inträffade. Eftersom de hade bjudit mig på tobak. Sedan de hjälpt mig i säng reste jag mig efter en stund och låtsades att jag hade frossa. Jag bad Jockomsson att han skulle hämta brännvin i min väska samt lite krut att hälla i. Brännvin med kryddning av krut ansågs nämligen av ryssarna kunna bota feber. Jag drack ur brännvinsmuggen han räckte mig, men krutet låtsades jag bara hälla i. Trots att jag var både hungrig och törstig undvek jag både mat och dryck, för att ge ett trovärdigt intryck av febersjukdomen. Att spela sjuk på detta sätt var ansträngande. På tredje dagen efter mitt insjuknande lade vi till i Ortuga. Procofi gick upp till ståthållaren på slottet. Denne frågade då efter Procofis ressällskap och blev informerad om Jockomsson och den sjuke herr Robbert. Någon timma efter vi lagt till i Ortuga, såg jag genom hyttdörren att en av ståthållarens drängar hoppa ombord på 6 Wåra Rötter 3/2006

7 fartyget. Han hälsade från ståthållaren och sade att vi var bjudna till bords på slottet. Jag hörde Jockomsson svara att han själv gärna skulle komma, men hans reskamrat låg sjuk och inte kunde komma med. Jag känner till om den sjuke, sade drängen det har herr Procofi berättat om, men ni herr Jockomson är i alla fall välkommen! Jag var nu ensam ombord och mycket törstig. Det kom ett par gummor gående på stranden, jag frågade om de kunde skaffa något gott att dricka. De åtog sig gärna mitt ärende och jag skickade med dem pengar och några tombuteljer. Trots att mjödet som gummorna skaffade inte smakade särskilt bra drack jag upp en hel butelj meddetsamma. Eftersom jag även var hungrig skulle jag gärna ha ätit en matbit, men jag vågade inte ombesörja fler ärenden, då ståthållarens officerare ständigt var i rörelse på kajen. Bland dessa såg jag löjtnant Pinello som jag träffat i Galitj vintern innan. Han hade följt med ståthållaren som hovmästare när denne förflyttades från Galitj till Ortuga. Det tycktes mig att det överallt fanns personer som kunde avslöja min identitet. Att fly från Ryssland via Archangelsk skulle bli ett långt större äventyr än jag hade tänkt mig. Då och då tittade någon av officerarna in i hytten, för att fråga om jag hade något nytt att berätta från Moskva. Jag dolde vid dessa besök ansiktet under täcket och svarade så fåordigt som möjligt. Någon timma efter att Jockomsson gått upp till slottet fick jag se några av ståthållarens drängar komma ner mot kajen bärande på allehanda maträtter, bröd, vin, is. De ställde ner mat och dryck hos mig i hytten och hälsade att ståthållaren hoppades att jag höll till godo med detta. Med större delen av ansiktet under täcket bad jag dem hälsa sin husbonde och tacka från mig. Jag hade gärna givit dem drickspengar men eftersom flera skulle ha känt igen mig från Galitj vågade jag inte gå upp och hämta min börs. Sedan drängarna gått, klev jag upp och tog lite av brödet och köttet. Jag tog maten på sådant sätt att det inte skulle synas att jag tagit av den. Om jag ätit för mycket skulle det verkat misstänkt. Jag åt mig tämligen nöjd och sköljde ner maten med en halv flaska vin. Nu mådde jag gott igen och kände mig styrkt nog för att klara ytterligare strapatser. Mina reskamrater kom inte tillbaka till fartyget förrän sent på natten, då bägge var väl beskänkta. De pratade högljutt och for snubblande fram. Ståthållaren, deras värd för kvällen, hade inte blivit särskilt glad om han kunnat höras deras kommentarer. Jockomsson lyckades i sitt vingliga tillstånd bedriften att trampa mitt i den säck med två hundra ägg som var avsedd att utgöra vår färdkost. Han kastade hela säcken överbord, som flöt sakta bort av strömmen. Så snart bägge kommit ombord och ned i sina kojer lämnade vi tilläggsplatsen och seglade iväg i en månbelyst natt. Under några dagar gick färden lugnt och stilla genom det karga landskapet. Många vrak låg utmed stränderna och även i flodåran. En dag fick vi grundkänning, då vi troligen stötte på ett vrak, det blev en kraftig stött, så vi föll omkull och lasten som var förtöjd med rep kastades omkring, repen höll ej.vid middagstid en dag med vackert väder angjorde vi Archangelsk. Där kom jag att tillbringa några dagar i väntan på att hitta ett skepp som skulle föra mig vidare bort från Ryssland. I nästa nr av Wåra Rötter Nära att bli avslöjad I nästa nr av Wåra Rötter möter vi underofficeren från Västervik som tjänstgjorde ombord på amerikanska slagkryssaren Raleigh åren Emigrantforskning Söker du efter emigranter i USA? Nu startar Studieförbundet Vuxenskolan en kurs i Emigrantforskning! Vi släktforskar och lär oss att använda webbsidan: som ger oss tillgång till USA s olika arkiv. Med möjliga besök till Emigrant institutet i Växjö och Släkforskarnas hus i Stockholm. Start i Februari 2007 Anmäl ert intresse till Strömsgatan Västervik Wåra Rötter 3/2006 7

8 Västrum Nya Zeeland Vi har tidigare skrivit om Carol Kliem från Nya Zeeland som var i Västervik i sommar för att spåra sina förfäder. Nu kan vi skriva om ett nytt besök för att fortsätta i samma spår. Vi låter huvudpersonen Inga-Britt Lundewall Stamoulis från Sölvesborg berätta. Nya vandringar i fäders spår tillsammans med släkt från Nya Zeeland Den 5 oktober var det så dags för årets andra besök i Västervik. Mitt första besök ägde rum i månadsskiftet maj/juni. Orsaken till mitt nya besök var en kusin till Carol Kliem. Lyndsey Jacobs som tillsammans med maken Peter och deras vuxna dotter Catherine anlänt till Sölvesborg dagen innan. Lyndsey är sondotter till Johan Viktor Andersson, bördig från Västrum och utvandrad till Nya Zeeland omkring år Hans barnbarnsbarn Catherine bor numera i London. Även denna del av de Nya Zeeländska ättlingarna hade smittats av Carols önskan att uppleva platser för sina småländska rötter. För min man Xenofon och mig blev det ett kärkommet tillfälle att återvända till en del av de platser vi såg i början av juni och att även uppleva nya platser också denna gång tillsammans med Holger Kanth och Hans Wiberg. Östralund. morfar föddes två döttrar på samma adress. En av dem dog några månader gammal. Östralund No 2 blev så vitt jag kunnat se den sista bostad var samlade i. Modern Anna Sofia Nilsdotter dog 34 år gammal nyårsafton Av de 8 barn hon födde, uppnådde 7 vuxen ålder. När Anna Sofia dog kom min morfar och hans yngre syster till två olika fosterhem. Den ett par år äldre Inne i torpet Björnäng. Dagen därpå den 6 oktober besökte vi Gladhammar med Rössle. Vi for sedan vidare till Locknevi. I Björnäng, torp under Kulhult, tidigare Vansta, föddes min morfars morfar Nils Peter Nilsson Torpet var öde och förfallet men att komma in i det väckte verkligen fantasier och känslor! I ett skåp fanns resterna av en gammal tidning, daterad Kanske flyttade de sista som bodde i torpet ut vid den tiden. En ugn var troligen ursprunglig. Hur var det med vedspisen, tro? Efter att ha sammanstrålat med Holger och Hans i forskarsalen i Västervik, gick färden till Västrum och torpet Gruvan, där Lyndseys farfar Johan Peter Gabriel föddes år Jag hade varit i kontakt med Holger innan och han och Hans hade förberett vårt besök. Den här gången var torpet lokaliserat. Det fanns kvar och vi t.o.m. möjlighet att komma in i torpet! Det ägs sedan 1920-talet av samma familj. Vi har fått oss berättat att man vid renovering funnit skomakarvertyg under golvet. I kyrkböckerna har jag sett att farfar till Johan, Anders Magnus Andersson någon period uppgivits vara skomakare. Jag tror inte att han bodde i torpet men kanske hade hans son Johan Reinhold tagit hand om faderns verktyg? Vi besökte samma eftermiddag också Östralund No 2 i Västervik, där min morfar Seth Joakim föddes Efter min 8 Wåra Rötter 3/2006 brodern Gustav Adolf togs om hand av äldsta systern, som då var gift. Av denna barnaskara kom de båda döttrarna, Albertina och Olga och brodern Gustav Adolf att stanna i Västervik. Min morfar flyttade till Norberg i Västmanland. Äldste brodern Viktor till Amerika och Johan tillsammans med Robert till Nya Zeeland. Torpet Björnäng. Torpet Gruvan. Lyndsey, Cathrine och Inga-Britt utanför torpet Björnäng. Det var ett par fantastiska dagar i Västervik! Än en gång ett stort tack till Holger och Hans, som så engagerat ledsagar mig och mina Nya Zeeländska släktingar i våra fäders spår! Jag ser fram emot nya besök och vet att det finns flera platser att förnimma gångna generationer och känna historiens vingslag på. Genom Carol och Lyndsey vet jag att jag har tolv sysslingar i livet i Nya Zeeland. Alla är de ättlingar till Johan Peter Gabriel. Vem vet, kanske anmäler fler sin ankomst. Jag hoppas hur som helst på att återvända tillsammans med min man och kanske mina systrar. Inga-Britt Lundewall Stamoulis