Din Verklighet är densamma som min, eller hur? Av: Hillevi Eby-Palm

Transkript

1 Din Verklighet är densamma som min, eller hur? Av: Hillevi Eby-Palm Vi öppnar dörren och ser in i rummet. På en säng ställd mot väggen sitter en tonåring. Om hon är en flicka eller pojke kan jag inte säga men jag skulle gissa på en flicka eftersom jag vet vad hon heter. Flickan heter Nora Jakobsson och hennes bästa vänner är de gosedjur som fyller alla hyllor och sängen i hennes rum. Hon sitter med en av dem i knät. Gosedjuret har hon gjort i slöjden för länge sedan och den heter Herr Igelkott. Det är en igelkott i 3d men den har inte rätt propotioner. Den ena armen är längre än den andra för att inte tala om att knapparna som ska vara dess ögon är olika stora och en av dem håller på att ramla av, det enda som håller fast den vid bomullstyget är en svart tråd. Nora pratar svagt med gosedjuret och i hennes verklighet så svarar den. När hon frågar Hur står det till idag Herr Igelkott? så ser hon hur den blinkar (inklusive knappen som håller på att ramla av) och ler ett tandlöst leende för att sedan svara Jag mår utmärkt Nora. Vid dessa ord sprider sig ett stort leende över hennes ansikte och hon kramar tygdjuret medan hon gråter glädjetårar. Tack, du är den enda som förstår mig hennes mun rör sig knappt men orden kommer ju ut som en viskning också. Bakom henne på hyllan hör hon ett ljud. En av nallebjörnarna gråter för att den sett sig som hennes vän och hon inte har pratat med den på jättelänge. Den rör på sina gamla tassar så att den kan torka bort tårarna när den ser att Nora har vänt sig om och är på väg fram till den. Hon lyfter ner den från hyllan och ber om förlåtelse. Nallen slutar gråta när hon kramar den och sätts snart upp på hyllan bredvid en trasig tygdocka igen. Det här är det som hände i Noras verklighet, i alla andras så ser man hur en flicka pratar med gosedjur och tar ned dem och tröstar dem trots att de har samma glada trådleenden som vanligt. Månen syns genom rummets lilla fönster. Klockan är tolv på natten och Nora är precis klar med att önska alla sina vänner godnatt och har gett dem en godnattpuss. Hon pussar den sista nallen och drar undan täcket på sängen så att hon kan krypa ned i den. Sockorna tas av och hon sätter på en stor t-shirt. Det sista hon gör innan hon släcker lampan i rummet är att sätta nattmössan över det rufsiga, mörkbruna håret. Hon somnar med Herr Igelkott i ett hårt grepp. När man ser henne med de stora grå ögonen stängda så kan man inte tro att just den här

2 flickans verklighet är mer annorlunda än vanligt. Hon snusar i sömnen och sparkar av sig täcket så att hennes bleka, långa, ben blir synliga. Herr Igelkott har ramlat ned på golvet och ligger nu bredvid en stor dammråtta. Det är dags att gå upp Nora! hennes mammas röst åker uppför trappan och tränger igenom det varma täcket så att Noras ögon öppnas. Hon gnuggar sömnen ur ögonen och sätter på sig tofflor. Hon ser sig om och upptäcker att någonting är annorlunda. Vad saknas? Var någonstans är Herr Igelkott? Hon river runt i sängen men kan inte hitta honom. Hennes förtvivlade ögon ser runt om i rummet efter honom men hon kan inte hitta det välbekanta ansiktet med knappögonen. Hon börjar springa runt i rummet tills hon känner att hon trampat på någonting mjukt. Ögonen tittar ned och hon ser en välbekant figur under en av sina toffelklädda fötter. Herr Igelkott ser upp på henne med en anklagande blick, hans stoppning har trängt genom ett av de stora stygnen. Nora slänger sig ned på knä och tar upp Igelkotten. Hon kramar om honom och ber om förlåtelse. När han förlåtit henne så lovar hon att hon ska ta med honom till skolan och fixa honom på slöjden. Hon springer nedför trappan med igelkotten i ett hårt grepp. Hon sätter sig ned på stolen och börjar äta sin frukost. Medan hon äter så pratar hon med sin frukost. Hon hör förtjust hur det rostade brödet svarar med en röst som påminner henne om Piff och Puffs. När hon ätit upp sin medtalare så går hon upp och borstar tänderna och klär på sig. Hon sätter på sig ytterkläder (inklusive den svarta tomteluvan) innan hon med det speciella gosedjuret i hand springer ut genom dörren som stängs med en smäll. Hon går över trottoaren och kan redan skymta sin skola bakom tallarna. Medan hon går så pratar hon i normal samtalston med Herr Igelkott. Hon kommer fram till skolan i lagom tid. Hon hinner precis lägga in sina grejer i sitt skåp innan hon sätter sig på sin plats med igelkotten i knäet. Läraren kommer in i klassrummet efter att alla satt sig på sina platser. Det är en helt vanlig engelska lektion med glosor och uppläsningar men i Noras huvud så är det allt annat än en normal lektion...

3 Det hon ser är att den ögonlöse läraren skriver upp på tavlan det bästa sättet att lära sig saker i steg: 1. Knäpp upp halsens band 2. Ta tag i öronen 3. Dra uppåt så att huvudet kommer av 4. Lägg det på din bänk 5. Dra av sidorna i din bok 6. Ta av håret om du har något 7. Öppna huvudet genom att dra av locket med gångjärn 8. Knöla ihop boksidorna 9. Lägg dem i ihåligheten under locket 10. Stäng locket 11. Ta på dig håret 12. Se till att det sitter på rätt sätt 13. Sätt på dig huvudet igen 14. Knäpp banden så att huvudet sitter fast Nora vrider på huvudet och ser hur alla klasskamrater håller på att knäppa upp de läderband som gör att huvudet sitter fast på halsen innan de tar tag i sina öron och drar uppåt så att huvudet tas av. Hon försöker göra likadant med upptäcker att hennes huvud inte går att ta av. Besviken ser hon på hur de huvudlösa barnen tar av håret på ett sätt som du skulle ta av dig en peruk. De öppnar ett lock i huvudet och ser ned i hålet som finns därunder. Det är mörkt och långt där inne kan de skymta en liten grå, rund sak. De river sönder böckerna och tar bort boksidorna för att sedan knyckla ihop dem till bollar. Sedan tar de upp pappersbollarna och börjar trycka ned så många som möjligt i ihåligheten. När detta är gjort stänger de locken och sätter på håret igen för att sedan sätta huvudet på halsen igen och knäpper på hals-banden. Nora ser förundrat på medan detta mirakel pågår. Hur lyckas de men inte hon? Hon suckar och ser ned i sin bänk när hon hör hur folk skrattar åt någonting. Hon tittar upp och kan inte låta bli att stirra. En av pojkarna i klassen har råkat sätta på sig huvudet åt fel håll. Han vänder sig om och man ser hur hans ansikte gråter medan armarna försöker knäppa upp hals-banden igen så

4 att han kan sätta det på rätt sätt igen. Nora ser bort och ser på den andra de skrattar åt. Det verkar som om den stackars saten har råkat knöla ihop boksidorna uppochner. Han kan inte säga det han har lärt sig på ett annat sätt än uppochner. Ställ dig på huvudet ropar någon. Pojken gör som personen föreslår och ställer sig på huvudet. Nu kan han prata på ett sätt så att man förstår igen. Efter att läraren hjälpt pojken att sätta på sitt huvud på rätt sätt igen så är det dags för rast. Mellanstadiebarnen är redan ute och hoppar hage och hopprep. För alla utom Nora ser det ut som en vanlig rast med plasthopprep och barn som hoppar hage och använder sina nycklar för att markera var någonstans de är. För Nora är det lite annorlunda... När hon kommit ut genom dörren ser hon hur barnen som ska börja hoppa hopprep lånar en kniv av rastvakten så att de kan snitta upp sin egen mage. Sedan börjar de nysta ut något långt och grått. Chockad inser Nora att det faktiskt är tarmar som barnen svänger runt runt och hoppar över. Hon ser åt ett annat håll och ser barn som hoppar hage och som bryter av en framtand var att ha att markera var någonstans de är. Nora går och sätter sig på en bänk bredvid en av bokmalarna. Det som är konstigt är att när hon satt sig börjar bokstäverna i boken röra på sig tills de hoppar ut från sidorna. De börjar krypa uppför halsen på den skräckslagna läsaren tills de kommer fram till öronen. Snabbt och smidit kryper bokstäverna in i öronen i grupper. Bokläsaren skriker men kan ingenting göra när hon känner hur bokstäverna promenerar in i hörselgången och in bakom trumhinnan för att sedan komma fram till Snäckan. När de kommit så långt har de långtråkigt och börjar mycket vårdslöst sparka på snäckan tills den spricker och bokläsaren skriker för att sedan ramla ihop på bänken med blod rinnande ur öronen på grund av krumelurernas vilda framfart. Nora ser fascinerat på medan en pöl av röd vätska bildas runt bokläsarens döda kropp.

5 Klockan ringer och visar att rasten är slut. Hon går in genom dörrarna och sätter sig på sin plats igen. Det är dags för svenska och för de andra så är det grammatik och stavning som man ska lära sig. I Noras huvud så är det att lära sig prata baklänges. Hon är bäst i klassen på detta och alla ser på henne med beundran när hon säger Enzymer är någonting som finns i matspjälkningen baklänges alltså Negninkläjpstam i snnif mos gnitnogån rä remyzne. Läraren klappar i händerna efter denna bravad och säger att alla ska lära av vad Nora kan. De andra barnen är avundsjuka men samtidigt imponerade de flesta kan inte ens säga katt baklänges. Läraren säger åt henne att hon kan ta och göra vad hon vill en stund eftersom hon redan vet hur man säger katt baklänges. Nora nickar, tar fram nål och tråd och Herr Igelkott. Vant och snabbt har hon sytt igen honom så att stoppningen inte längre sticker ut. Hon passar på att sy fast det ögat som länge hängt med bara en tråd, den stora gula. De andra eleverna har nu gått från att säga katt till att säga hatt. Allihopa lyser av stolthet när de fått sitt första ord baklänges rätt. Nora sitter och pratar med igelkotten om vad som hänt med bokläsaren på rasten, hon pratar med viskande röst och beskriver med detaljer som skulle få dig att må illa vad som hänt. Igelkotten ser på henne med gnistrande ögon och för henne så skrattar han. När svenskan är klar är det dags för lunch. För de andra så är det en vanlig lunch med potatismos och köttbullar. De ser alla på Nora konstigt när hon tar en rejäl klick med potatismos och slänger på golvet. För Nora så pratar köttbullarna och berättar om sitt ganska korta liv som kor. De berättar om de tråkiga spiltorna och skriken från kalvar som inte fick vara hos sina komammor. Nora känner hur hon nästan börjar gråta när en av köttbullarna berättar om att dess kalv skulle bli en köttbulle också en dag. När hon ätit upp köttbullarna så roar hon sig med att slänga iväg en klick potatismos som betett sig konstigt och försökt ta sig in genom hennes näsborrar. Hon ser intresserad på medan potatismosen krälar sig fram över golvet tills det kommer fram till en av

6 mattanterna som jämt tvingar barnen att äta upp till och med när det känns som om maten håller på att tränga ut genom öronen. Då ser man hur potatismosen anstränger sig för att ta ett jättehopp upp till nacken på den häpna tanten. Hon skriker med det har snart tystats av potatismosen som krälar in i hennes mun och nedför halsen där den klibbar sig fast så att hon med en sista förtvivlad handrörelse faller ihop. Hon hade blivit kvävd av maten. Alla ser på med intresse, det är ingenting nytt att mattanter dör. Det var en gång när en hop med spagetti hängde en av dem i köket. Efter incidenten med potatismosen så var lunchen händelselös. Nora kollar på sitt schema och ser förtjust att hon har en kort dag och kan gå hem efter lunchen. Alla andra i Noras klass går hem till sig, Nora också. Hon kommer in i hemmet igen så står hennes mamma och lagar mat. För Nora så har mamman tagit hennes lillebror och håller på att koka honom omedveten om hans skrik. Nora är inte intresserad och har strax gått upp i sitt rum och satt sig på sängen. Hon pratar med Herr Igelkott och undrar för sig själv om alla människor har samma verklighet som hon eller om de är en smula galna och ser andra saker som egentligen inte händer eller finns. Hon ser ned på Igelkotten och han ler ett trådleende och blinkar med det ena knappögat. Nora lägger sig ned på sängen innan hon med en suck säger Vad tänker jag på? Det är klart att alla ser samma saker som jag. Annars ser de ju i syne... Noras mamma står i dörren och ser hur hennes dotters ögonlock blir tunga innan hon utmattat somnar på sängen med det smutsiga, gamla gosedjuret i famnen.