Vi voro skyldiga världen ett exempel Norden i den internationella historieboksrevisionen

Transkript

1 Daniel Lindmark Rikskonferensen i Institutionen för historiska studier ämnesdidaktik Umeå universitet Högskolan i Kristianstad Umeå 4 5 maj daniel.lindmark@historia.umu.se Vi voro skyldiga världen ett exempel Norden i den internationella historieboksrevisionen Inledning japanska historieböcker De senaste åren har vi nåtts av återkommande nyheter om grannländernas protester mot historieböcker i Japan. 1 Huvudanledningen till kontroverserna är den japanska läroboken Ny historiebok (New History Textbook), som år 2000 gavs ut av det japanska sällskapet för historieboksreform (Japanese Society for History Textbook Reform). Sällskapet samlar konservativa, nationalistiska historiker och har som mål att utveckla en positiv syn på Japan och dess historia. När det japanska utbildningsdepartementet år 2001 godkände läroboken för användning i de japanska skolorna, hördes kraftiga protester från japanska historiker och pedagoger. Det som fick störst genomslag i det internationella nyhetsflödet var de starka diplomatiska reaktionerna i grannländerna Kina och Sydkorea. Där ansåg man att den nya historieboken presenterade en falsk och partisk bild av Japans militära aggression mot Kina och Korea under talet. Övergrepp förtegs eller bagatelliserades som till exempel massakern i Nanking , där japanska soldater våldtog, torterade och dödade ett par hundra tusen kineser, eller tvångsrekryteringen av tals sexslavar till den japanska armén under ockupationen av Korea Den nationalistiska japanska historieskrivningen bygger uttryckligen på uppfattningen att historia inskränker sig till hur människor i det förflutna uppfattade sin verklighet. I stället för att lägga moraliska synpunkter på historiska övergrepp, reproducerar man helt enkelt de 1 Inledningen bygger i huvudsak på Yoshiko Nozaki, Japanese Politics and the History Textbook Controversy, , in History Education and National Identity in East Asia (Eds. Edward Vickers & Alisa Jones), New York and Oxon: Routledge, 2005, s ; Christopher Barnard, Isolating Knowledge of the Unpleasant. The Rape of Nanking in Japenese High-School Textbooks, British Journal of Sociology of Education, Vol. 22, No. 4 (2001), s Kathleen Woods Masalski, Examining the Japanese History Textbook Controver-

2 synsätt som präglade det officiella Japan under andra världskriget. Syftet med kriget var helt enkelt att befria de asiatiska folken från västlig kolonialism och imperialism. Att Japan byggde ett eget imperium problematiseras däremot inte. Den japanska revisionismen och revanschismen skjuter också in sig på den officiella läroboksgranskningen som utförs av utbildningsdepartementet. Det var de allierade som införde systemet redan 1946 för att försäkra sig om att läroböckerna inte underblåste kejsardyrkan, nationalism och militarism. Nyhistorikerna menar att segrarmakterna förvrängt den japanska historien och gjort Japan till syndabock i andra världskriget. Det är denna förmenta propagandabild som man alltså vill korrigera. I själva verket har granskningssystemet genom åren tvingat fram förändringar i historieböcker när dessa har varit alltför kritiska mot Japans militära historia. Exemplet Japan illustrerar ett återkommande tema i den internationella historieboksrevisionen. Ända från begynnelsen i Norden 1919 har verksamheten varit inriktad på att identifiera och revidera uttryck för nationalism och militarism, liksom att rensa ut fördomar, felaktigheter och skevheter i beskrivningarna av andra länders folk, kultur och historia. Också vissa av åtgärderna ansluter till ett etablerat mönster som framhäver betydelsen av internationellt samarbete. Kontroversen mellan Japan och grannländerna har nämligen bland annat lett till att japanska och koreanska kvinnoorganisationer tagit initiativ till en gemensam historiebok som lämnar lika stort utrymme åt japanska och koreanska kvinnors historia från 1876 till Denna bok må vara ett unikt resultat av bilateralt pedagogiskt samarbete, men det internationella samarbetet för läroboksutveckling har en lång och vittförgrenad historia. Här kommer jag att översiktligt presentera den historieboksrevision som bedrevs i Norden under mellankrigstiden, framför allt i Föreningen Nordens regi. Jag kommer även att mycket kortfattat beröra de aktiviteter som Unesco och Europarådet initierade under åren närmast efter sin tillkomst innan jag avslutar med några reflexioner kring fortsatt forskning om den internationella historieboksrevisionen. Tidiga ansatser till historieboksrevision Den internationella granskningen och korrigeringen av läromedel har en lång och brokig historia. Oftast har den dock varit nära förbunden med fredssträvanden av olika slag. År 1889 sies, in Japan Digest, November 2001, (6 februari 2006). 2 Chung Ah-young, Korea, Japan to Publish Joint History Textbook in The Korea Times, , (6 februari 2006); se vidare Volker Fuhrt, Die Schulbuchdialog zwischen Japan und Südkorea Entstehung, Zwischenergebnisse und Perspektiven, International Textbook Research, Vol. 27, No. 1 (2005), s

3 bildades den Interparlamentariska Unionen av företrädesvis engelska och franska parlamentsledamöter. Organisationen, som existerar än idag, stödde de Universella Fredskongresserna (Congrès Universel de la Paix) av vilka den första ägde rum i Paris år Initiativtagaren till båda organisationerna, den franske ekonomen och politikern Frédéric Passy, blev för övrigt den förste att motta Nobels fredspris Den första Universella Fredskongressen 1889 reste krav på utrensning av felaktiga uppfattningar om krigets natur och orsaker ur läroböckerna. Kongressen rekommenderade vidare att läroböckernas utrymme för krig och militära ärenden skulle reduceras radikalt. 3 Dessa och andra tidiga initiativ blev dock inte särskilt framgångsrika. Det skulle dröja ända till mellankrigstiden innan kraven på en internationell historieboksrevision kom att få praktiskt genomslag. Fredsvänner och reformpedagoger såg i läroböckernas militarism och nationalism en viktig orsak till det första världskriget. För att skona världen från framtida krig borde läroböckerna alltså rensas från alla inslag av militarism, nationalism och fördomsfulla beskrivningar av grannländernas folk, kultur och historia. Freds-, lärar- och historikerorganisationer i olika länder tog från 1919 itu med granskning och korrigering av läroböcker i historia och geografi. 4 De nordiska länderna var tidigt ute och kom att utveckla en modell för ömsesidig eller bilateral läroboksgranskning som sedan togs upp av internationella organisationer som Nationernas Förbund, Unesco och Europarådet. När Wilhelm Carlgren, en av aktörerna i den nordiska historieboksrevisionen år 1945 skriver granskningens historia, uttrycker han sig på följande sätt om läget 1919: Våra egna krig inbördes hörde till det längesen förflutna. Andras hade lärt oss, påtagligare än någonsin, att det aktuella nordiska samförståndet hade djup historisk motivering. Vi voro skyldiga världen ett exempel. 5 Även när Carlgrens retrospektiva yverborenhet skalats bort, kvarstår faktum att den nordiska modellen kom att få internationell efterföljd, också efter A Handbook for the Improvement of Textbooks and Teaching Materials as Aids to International Understanding,Paris: Unesco, 1949, s. 10. Carl August Schröder, Die Schulbuchverbesserung durch Internationale geistige Zusammenarbeit: Geschichte, Arbeitsformen, Rechtprobleme, Braunschweig: Georg Westermann Verlag, 1961, s De olika aktörerna på nationell och internationell nivå finns förtecknade i School Text-Book Revision and International Understanding, Second (English) Edition, Revised and Enlarged, Paris: International Institute of Intellectual Co-Operation, Wilhelm Carlgren, Nordens historia i nordiska skolor, Stockholm 1945, s. 12.

4 Historieboksrevision i Norden I oktober 1919 publicerades en recension av en svensk historiebok i den norska tidskriften Den höiere skole. 6 Artikelförfattaren, professor I.A. Refsdal, kritiserade den svenska läroboken för att behandla händelserna kring 1814 och 1905 på ett otillfredsställande sätt. På initiativ av Dr. Christian L. Lange, ordförande i den Interparlamentariska Unionen, tillsatte den nybildade Föreningen Norden i Norge en kommitté med uppgift att granska och korrigera de norska historieböckerna. Samtidigt uppmanade man den svenska Föreningen Norden att genomföra motsvarande undersökning av de svenska historieböckerna. I och med Langes initiativ var den första fasen i den nordiska läroboksgranskningen inledd. Mellan 1919 och 1922 undersökte experter i Sverige, Norge och Danmark sina respektive hemländers läroböcker i historia. Den gemensamma uppfattningen var att läroböckerna innehöll få felaktigheter i beskrivningarna av de nordiska grannländernas historia. Däremot var det utrymme som ägnades åt grannländerna försvinnande litet. Det visade sig dock svårare att nå enighet om det fortsatta arbetet. Ett förslag som professor Aage Friis i danska Föreningen Norden förde fram 1921 om ömsesidig granskning mötte öppet motstånd från den norska föreningen. Norrmännen menade att endast det egna landets historiker hade kompetens att bedöma innehållet i respektive lands historieböcker och befarade att en ömsesidig granskning av grannländernas läroböcker skulle leda till stridigheter snarare än ökad förståelse. År 1922 enades man emellertid om en lösning som innebar att Föreningen Norden i de tre länderna vände sig till läroboksförfattare och läroboksförlag med begäran om att manuskript till nya läroböcker (inklusive nya upplagor av existerande läroböcker) skulle gå på remiss till experter i de nordiska grannländerna. Trots positiv respons uteblev det praktiska resultatet. En ny fas i den nordiska historieboksrevisionen inleddes Detta år hölls den första världshistorikerkongressen i Oslo med historieundervisningen som ett tema. Redan 1926, när The International Committee of Historical Sciences bildades med professor Halvdan Koht som sin förste ordförande, tillskapades en kommission om historieundervisningen. Denna kommission begärde in utförliga redogörelser för historieundervisningen i sina medlemsländer som publicerades i början på 1930-talet. År 1928 publicerades också en genomgång av 6 Översikten över de första faserna i det nordiska samarbetet för läroboksgranskning bygger, där annat ej anges på Nordens läroböcker i historia. Ömsesidig granskning verkställd av Föreningarna Nordens facknämnder, Helsingfors: Föreningen Norden, 1937, s. 3 14; Wilhelm Carlgren, Nordens historia i nordiska skolor, Stockholm 1945; Jan Kolasa, International Intellectual Cooperation (The League Experience and the Beginnings of UNESCO), Wroclaw 1962, s. 87; Haakon Vigander, Mutual Revision of History Textbooks in the Nordic Countries, Paris: Unesco, 1950; Haakon Vigander, History Textbook Revision in the Nordic Countries, in History

5 historieböckerna i 17 europeiska länder, Report on Nationalism in History Textbooks. Rapporten hade tillkommit på initiativ av världskyrkomötet i Stockholm 1925, Life and Work, som leddes av ärkebiskop Nathan Söderblom, och följdes upp vid världskyrkomötet i Prag 1928, där man organiserade en särskild sektion för fredsfostran, peace education. Under arbetet med rapporten hade man enats om ett antal principer för utformningen av historieböckerna: att skapa en gemensam metod att hantera nationalistiska uttryck i läroböckerna, att rensa ut alla falska påståenden och stötande uttalanden om andra länder, att undvika double standards i beskrivningen av olika folk, att uppmuntra välvilliga studier av andra länders historia, särskilt ur politiska och religiösa aspekter, samt att uppmana till publicering av resultaten av undersökningar av historieböckerna. 7 När Nathan Söderblom mottog Nobels fredspris i Oslo 1930, hävdade han i sin föreläsning att den ekumeniska rörelsen alltid haft på sitt program att samarbeta med historiker och lärare från alla länder för att utradera ur läroböckerna allt som andas hat mot ett annat land såväl som osann information om andra folk. 8 Ytterligare initiativ togs 1928 i och med att folkskollärarföreningarna i Danmark, Norge och Sverige började arbeta för en reformering av historieundervisningen i de nordiska folkskolorna. En gemensam kommitté inledde ett arbete med att undersöka historieböckerna i folkskolorna. Arbetet kom dock aldrig att slutföras, eftersom föreningarna Norden återupptog sitt granskningsarbete Vid ett möte i Helsingfors antog man en resolution som efterlyste större utrymme för de nordiska grannländernas historia. Också det tredje nordiska historielärarmötet i Helsingfors 1931 uttalade samma önskemål. Vid Föreningen Nordens delegerademöte i Stockholm 1932 beslutades att organisera en gemensam granskningskommitté, som vid sitt första möte valde att inrätta en särskild facknämnd i varje land. Det var facknämnderna som genomförde granskningen av historieböckerna, från folkskolan upp till gymnasiet, totalt 126 läromedel i 170 band. Granskningen gick till så att varje facknämnd undersökte hur det egna landets historia skildrades i grannländernas läroböcker och därefter fick grannländernas Teaching and History Textbook Revision (Ed. Otto-Ernst Schüddekopf), Strasbourg: Council of Europe, 1967, Report on Nationalism in Historiy Textbooks. Prepared and Compiled by tthe Working Committee of a Special Commission on Education Stockholm, I, Stockholm: A.-B. Magn. Bergvalls förlag, 1928, s Nathan Söderbloms Nobelföreläsning den 11 december 1930, tryckt Nobel Lectures, Peace (Ed. Frederick W. Haberman), Amsterdam: Elsevier Publishing, 1972; cit. efter (6 februari 2006).

6 facknämnder leverera motkritik. Resultatet av granskningen, inklusive motkritiken publicerades Redan under arbetets gång noterade den gemensamma granskningskommittén att läroböckerna innehöll många felaktigheter och missuppfattningar och att de inte hade tagit tillräcklig hänsyn till aktuell historieforskning. Utrymmet för grannländernas historia visade sig vara begränsat, och ofta upptogs det av oväsentligheter. Dessutom tenderade läroböckerna att framhäva det egna landet på bekostnad av grannfolken, och ibland förekom till och med uttryck som var rentav sårande. Den genomförda granskningen visade att det var omöjligt för den använda modellen att lösa alla problem. Därför gick man vidare med en vetenskaplig diskussion av omstridda spörsmål i Nordens historia. Danska, svenska och norska historiker tog sig an problem som vikingatågen, de nordiska unionerna, samt relationerna mellan Danmark och Norge under fellestiden respektive mellan Sverige och Danmark-Norge under samma tid. I stället för att skriva parallella historier, valde historiker från de aktuella länderna att gemensamt stå för texterna, som publicerades Det är intressant att notera att den ömsesidiga granskningen av historieböcker å ena sidan ville komma bort ifrån nationalistiska historieskrivningar, å andra sidan utgick ifrån att historieböckerna skulle ha ett nationellt fokus. I det första skedet handlade historieboksrevisionen i hög grad om att korrigera felaktigheter i beskrivningen av grannländernas historia, och de experter som anlitades var historiker från respektive land. Alltså: historikerna förväntades inte bara sitta inne med faktakunskaper, utan skulle också representera en nationell syn på historien som andra länder hade att ta hänsyn till i sina historieböcker. Historieboksrevision utanför Norden Det nordiska arbetet för läroboksgranskning var inte en isolerad företeelse när det intensifierades på 1920-talet. 10 Också inom internationella organisationer som Nationernas Förbund bedrevs ett liknande arbete. År 1925 presenterade Julio Casares ett förslag som antogs av NF:s internationella kommitté för intellektuellt samarbete. Förslaget innebar en procedur för historieboksrevision som skulle hanteras av de nationella kommittéerna. Om en nationell kommitté ansåg att det egna landet behandlades styvmoderligt, skulle man vända sig till den nationella kommittén i det aktuella landet, som i sin tur hade att vidta åtgärder om den fann synpunkterna berättigade. Vid samma möte uppmanades de nationella kommittéerna att upp- 9 Omstridda spörsmål i Nordens historia I, Stockholm: Föreningen Norden, Detta stycke bygger, där annat ej anges, på Jan Kolasa, International Intellectual Cooperation (The League Experience and the Beginnings of UNESCO), Wroclaw 1962, s

7 rätta listor över de läroböcker som gav utlänningar en god kunskap om landets historia, civilisation och aktuella ställning. Casares-proceduren blev dock ingen succé: under 1920-talet kom den till användning vid endast tre tillfällen. År 1932 reviderades den därför och utvidgades till att omfatta inte bara läroböcker i histora och geografi, utan också etnografiska kartor och läroböcker i samhällskunskap och moral liksom antologier och läseböcker. Den reviderade proceduren fick större genomslag. Särskilt aktiva var de nationella kommittéerna i Polen, Ungern och Italien och även i Tyskland fram till Det förekom också ett regionalt samarbete på andra ställen än i Norden. I Aten hölls en Inter-Balkan -konferens 1931, som pekade på behovet av att förändra historieundervisningen och revidera historieböckerna. Ambitionen konkretiserades vid kommande konferenser och läroboksgranskning utfördes. Man uttryckte även målsättningen att inrätta professurer i Balkans historia och skapa en gemensam lärobok för Balkans civilisationshistoria. Vid sidan av de anförda organisationerna ägnade sig ett antal internationella, regionala och nationella aktörer åt historieboksrevision i större eller mindre omfattning. Nationernas Förbund gav 1933 ut en imponerande förteckning över 20 stater, 20 internationella sammanslutningar och ett 50-tal nationella föreningar som var engagerade i arbetet. Förutom i Norden och på Balkan bedrevs regionalt revisionsarbete i framför allt Latinamerika och Stillahavsområdet. 11 Historieboksrevision efter andra världskriget Under andra världskriget avstannade mycket av det internationella samarbetet, så också inom historieundervisningen. Den mest pockande uppgiften efter kriget var avnazifieringen av läroböckerna i Tyskland, ett arbete som omedelbart inleddes av segrarmaktena. De allierades högkvarter utfärdade en Technical Manual for Education and Religious Affairs som förbjöd all användning av läroböcker tills det stod klart att de inte uppvisade några nazistiska, militaristiska eller andra olämpliga inslag. Ockupationsmakterna avsåg inte att intervenera i tyska läroplaner, såvida de inte glorifierade militarism eller gav detaljerade framställningar av mobilisering och krigföring, propagerade för nazism, gynnade rasmässig och religiös diskriminering, samt var fientligt inställda till någon av FN:s medlemsstater. I december 1945 bildades German Central Textbook Committe och nya läroböcker kunde produceras. Tyska historiker 11 School Text-Book Revision and International Understanding (2nd ed.), Paris: Interrnational Institute of Intellectual Co-Operation, 1933.

8 återupptog snart det internationella samarbetet om historieundervisning och historieböcker, bland annat i form av brittisk-tyska och fransk-tyska konferenser. 12 Tidigt efter andra världskriget kom Unesco att engagera sig i den internationella historieboksrevisionen. 13 Redan under sin första session 1946 antog Unesco ett nio-punktsprogram för revision av läromedel, och 1949 gav man ut A Handbook for the Improvement of Textbooks and Teaching Materials. Historieböckerna uppmärksammades vid konferenser i Bryssel 1950 och Sèvre Konferenser förlades också utanför Europa. År 1951 hölls en rundabordskonferens i New Dehli, som krävde att historia, som den undervisades i skolorna, skulle omorienteras från ett nationalistiskt perspektiv. 15 Genom att föreslå gemensamma lärobokskommittéer för flera länder anknöt man till den modell som utvecklats av Föreningen Norden. I ett antal resolutioner lyfte Unesco fram principer för historieundervisning i det kalla krigets skugga. Historieböcker borde uppmärksamma både Östs och Västs bidrag till mänskligheten, från den äldsta historien fram till moderna tiders vetenskapliga och tekniska landvinningar. De politiska, ekonomiska och kulturella kontakter mellan Öst och Väst borde presenteras, liksom de stora religionerna och det intellektuella och vardagliga livet, i synnerhet efter Inom Europa kom huvuddelen av revisionsarbetet att bedrivas i Europarådets regi. 16 Därmed kom också det europeiska perspektivet att få en framträdande plats. Medan Unesco tydligare förespråkade de globala pesrpektiven och mänsklighetens historia, kom Europarådet att mera uppmärksamma den gemensamma europeiska civilisationen. År 1953 arrangerade Europarådet en konferens i Calw i dåvarande Västtyskland under temat The European Idea in History Teaching. Konferensen kom att behandla ett antal principiella frågor kring histo- 12 Otto-Ernst Schüddekopf, History of Textbook Revision , in History Teaching and History Textbook Revision (Ed. Otto-Ernst Schüddekopf), Strasbourg: Council of Europe, 1967, s , särsk. s En kortfattad översikt över Unescos arbete föreligger i Otto-Ernst Schüddekopf, History of Textbook Revision , in History Teaching and History Textbook Revision (Ed. Otto-Ernst Schüddekopf), Strasbourg: Council of Europe, 1967, s , särsk. s Resultaten av konferenserna rapporterades i J.A. Lauwery, History Textbooks and International Understanding, Paris: Unesco, 1953, resp. C.P. Hill, Suggestions on the Teaching of History, Paris: Unesco, Otto-Ernst Schüddekopf, History of Textbook Revision , in History Teaching and History Textbook Revision (Ed. Otto-Ernst Schüddekopf), Strasbourg: Council of Europe, 1967, s , cit. s Resten av detta avsnitt bygger, där annat ej anges, på de rekommendationer som Europarådets historiekonferenser antog. Dessa finns tryckta i Against Bias and Prejudice: The Council of Europe s work on History Teaching and History Textbooks, Strasbourg: Council of Europe, De första sex konferenserna, , har fått en kortattad analys i E.H. Dance, Bias in Textbooks and Syllabuses, i Edouard Bruley & E.H. Dance, A History of Europe?, Leyden: A.W. Sythoff, 1960, s Rekommendationerna från de aktuella konferenserna ingår f.ö. som bilaga 3 i den aktuella volymen. Ännu mer kortfattade översikter, som dessutom inbegriper fler konferenser och andra initiativ, ingår i John Slater, Teaching History in the New Europe, London & New York: Cassel & Council of Europe, 1995, s , och Lessons in History. The Council of Europe and the Teaching of History, Strasbourg: Council of Europe, 1999.

9 rieundervisningen och lade därmed grund för kommande konferenser med mera specifik inriktning, framför allt på olika historiska epoker. I de rekommendationer som Calw-konferensen utmynnade i betonades nödvändigheten av att undvika historiska tolkningar som kunde utnyttjas i enskilda staters intresse. Alltså: på nytt ett tydligt avståndstagande från nationalistisk historieskrivning. Just för att statsbildningsprocessen måste betraktas som en viktig del av den europeiska historien, uppfattades det som angeläget att samtidigt lyfta fram idén om den europeiska enheten. Konferensen förde vidare fram den lokala och särskilt den regionala historien som viktiga startpunkter för historieundervisningen, eftersom dessa nivåer ansågs utgöra mer naturliga ramar än nationalstater för studiet av många fenomen som inte avgränsas av statsgränser. Den europeiska historien skulle inte studeras inom ramen för de existerande staterna, utan snarare behandlas som en integrerad del av världshistorien. Internationella relationer fick inte heller betraktas som en utvidgning av den nationella historien. Över huvud taget skulle historieundervisningen överge den tidigare dominansen för den politiska historien för att ge större utrymme åt ekonomiska, sociala, kulturella och religiösa element, inklusive idéhistorien. Det ansågs vidare som önskvärt att undvika en inläsning av samtida politiska motsättningar i studiet av historien. Historiska konflikter mellan härskare och stater behövde inte nödvändigtvis inbegripa folken. Nationalismen måste betraktas som en fas i den europeiska historien, begränsad till perioden efter franska revolutionen. Konferensen slog också ett slag för samtidshistorien för att ungdomarna inte skulle bli helt utlämnade åt de synsätt som presenterades i massmedia och populärkultur. Samtidshistorien ansågs som särskild lämpad för att utveckla elevernas kritiska förmåga, eftersom den rikliga tillgången på källmaterial gjorde det enkelt att presentera olika perspektiv på olika frågor. Samtidshistorien uppfattades dessutom som ovärderlig för att göra eleverna medvetna om sina rättigheter och skyldigheter som medlemmar av den europeiska gemenskapen. Efter Calw-konferensen 1953 följde fem konferenser inriktade på olika historiska epoker. Medeltiden behandlades vid den första konferensen, som hölls i Oslo 1954, medan perioden efter 1850 var temat för den femte konferensen, som arrangerades i Istanbul och Ankara Vid sidan av mera specifika påpekanden om särskilda förhållanden under respektive period, upprepade dessa kronologiskt organiserade konferenser de allmänna principer som lagts fast i Calw. Under 1960-talet försköts temat för Europarådets konferenser från historieböcker till historieundervisning. I tre konferenser (1965, 1969 och 1971) inriktade man sig mot högstadiet och gymnasiet (secondary resp. lower och upper secondary education) och behandlade bland annat frågor kring undervisningsmetod och lärarutbildning. Läroboksfrå-

10 gorna återkom dock i en särskild konferens som hölls i Leuwen, Belgien, 1972, som behandlade religionens plats i historieböckerna. 17 Därefter har Europarådet ägnat sitt intresse mera åt olika teman i historieundervisningen, såsom Europafrågan, interkulturell utbildning och multiperspektivitet. I vissa fall har dock läroböckerna berörts, såsom i fråga om behandlingen av Europa i historieböckerna. 18 Generellt sett har Europarådet gått från en betoning av den europeiska enheten och det gemensamma kulturarvet till att bejaka det mångkulturella Europa. Denna syn på Europa präglar inte minst de handböcker för historieundervisningen som Europarådet gett ut på senare år. 19 Från historieboksrevision till historieundervisning några iakttagelser Det är för tidigt att på detta stadium dra några egentliga slutsatser om utvecklingen av den internationella historieboksrevisionen. Det finns dock vissa generella iakttagelser som kan vara värda att nämna. Ur en geografisk aspekt har historieboksrevisionen varit förbunden med en strävan bort från snävt nationella perspektiv. Nordiska, europeiska och globala perspektiv har ständigt förts in som komplement till det nationella fokus som de flesta aktörer förefaller ha varit eniga om att historieundervisning och historieböcker bör ha. Tematiskt har arbetet för historieböckernas förbättring handlat om en tyngdpunktsförskjutning från den politiska och militära historien till social och ekonomisk historia liksom kulturhistoria och idéhistoria. Motivet till detta har varit att dessa aspekter spränger gränserna mellan staterna och visar på gemensamma utvecklingslinjer och ömsesidiga influenser. Kronologiskt har det internationella revisionsarbetet inneburit att större vikt har lagts vid den moderna historien och samtidshistorien. Argumenten för denna utveckling visar på ett genomslag för en syn på historieämnet som ett samhällsorienterande ämne snarare än ett humanistiskt bildningsämne. Slutligen finns det skäl att nämna att det internationella samarbetet för historieundervisningens förbättring har förflyttat fokus från historieböckerna till generella frågor kring historieundervisningen. Denna utveckling speglar den allmänna tendensen att läroböcker under de senaste decennierna förlorat positioner i förhållande till andra läromedel och informationskanaler. I stället för att behandla läroböcker har det internationella samarbetet därför kommit att lyfta fram nya perspektiv i historieundervisningen såsom interkulturell utbildning och mångperspektivitet. 17 Religion in School History Textbooks in Europe, Strasbourg: Council of Europe, Falk Pingel, The European Home. Representations of 20th Century Europe in History Textbooks, Strasbourg: Council of Europe, John Slater, Teaching History in the New Europe, London & New York: Casell & Council of Europe, 1995; Robert Stradling, Teaching 20th-Century European History, Strasbourg: Council of Europe, 2001; Robert Stradling, Multiperspectivity in History Teaching. A Guide for Teachers, Strasbourg: Council of Europe, 2003.

11 De ovanstående iakttagelserna gäller de konferenser, rekommendationer och handböcker som tillkommit i Unescos och Europarådets regi. Intresset för att granska och revidera läromedel är dock fortfarande starkt, men det bedrivs i huvudsak inom bilaterala och regionala projekt, av vilka många samordnas av Georg Eckert-institutet i Braunschweig i Tyskland. Detta internationella centrum för läroboksforskning, som inrättades 1951, samverkar med både Unesco och Europarådet. 20 Därifrån samordnas idag ett 20-tal revisionsprojekt. Vissa av dessa har pågått en längre tid, medan andra är relativt nystartade. Det fransk-tyska läroboksprojektet har anor sedan 1930-talet och har pågått kontinuerligt sedan Den tysktjeckiska läroboksgranskningen har bedrivits sporadiskt sedan 1967, och den tysk-polska lärobokskommissionen startade sitt arbete Georg Eckert-institutet har lett samtal mellan Israel och Palestina sedan 1990, och år 2005 startade man ett projekt för att utveckla historieböckernas skildringar av muslimer och den islamska kulturen. 21 Fortsatt forskning om den internationella historieboksrevisionen Mitt intresse för den internationella historieboksrevisionen inbegriper flera delar. Empiriskt handlar det om att kartlägga en tämligen okänd verksamhet inom historiedidaktikens historia. Samtidigt utgör denna verksamhet ett tydligt och mycket intressant exempel på internationellt pedagogiskt samarbete som med fördel kan studeras med hjälp av nätverksanalys. 22 Jag har för avsikt att sätta de svenska och nordiska aktiviteterna i centrum för min undersökning för att utröna vilken betydelse de tidiga nordiska initiativen haft för både läroboksutvecklingen i Norden och den internationella historieboksrevisionen utanför Norden. Också den verksamhet som bedrivits i Unescos och Europarådets regi är tämligen okänd, åtminstone i Sverige, trots att organisationerna sedan sin tillkomst kontinuerligt bedrivit ett omfattande arbete för historieböckernas och historieundervisningens förbättring. Utöver den rena kartläggningen av de aktuella konferenserna, rekommendationerna och handböckerna, skulle ett forskningsprojekt också behandla frågan om vilket genomslag det internationella utvecklingsarbetet haft för läroboksutveckling och historieundervisning i Sverige. Slutligen har det tilltänkta forskningsprojektet ett mera historiografiskt anslag som gäller utvecklingen av läroboksforskning som vetenskaplig disciplin. Jag menar att det finns anledning att reflektera över i vad mån de lä- 20 Här kan nämnas att institutet i samarbete med såväl Europarådet som Unesco gett ut handböcker för läromedelsutveckling. Hilary Bourdillon, History and Social Studies Methodologies of Textbook Analysis, Strasbourg: Council of Europe, 1990; Falk Pingel, UNESCO Guidebook on Textbook Research and Textbook Revision, Paris: Unesco, Se katalogen över aktuella projekt, 22 Se t.ex. Eckhardt Fuchs, The Creation of New International Networks in Education. The League of Nations and Educational Organizations in the 1920s, in Transnational Networks in the History of Education (Eds. Eck-

12 romedelsgranskningar som företagits inom revisionsprojekten inte bara bidragit till uppkomsten av läroboksforskningen som disciplin, utan också medverkat till att mycket av den forskningen placerat sig i en ideologisk forskningstradition. 23 hard Fuchs, Daniel Lindmark & Christoph Lüth), special issue of Paedagogica Historica (forthcoming). 23 Om denna, se Egil Børre Johnsen, Textbooks in the Kaleidoscope. A Critical Survey of Literature and Research on Educational Texts, Oslo: Scandinavian University Press, 1993, s