MANNEN SOM GLÖMDE SIN FRU. Översättning Pia Printz

Transkript

1 MANNEN SOM GLÖMDE SIN FRU John O Farrell Översättning Pia Printz

2 1 När jag var barn brukade vi titta på tv-programmet Mr & Mrs, där gifta par tävlade om vem som kände sin partner bäst. Alla tittade, det var bara så något man måste stå ut med helt enkelt. Lite som de gifta paren i programmet, nu när jag tänker närmare på det. Mr & Mrs var självklart inte veckans kulturella höjdpunkt vi rusade inte till skolan dagen efter för att dela vår ilska över att Geoff från Coventry inte visste att Julies bästa utländska rätt var spaghetti. Men vi tittade ändå utan att ifrågasätta när alla dessa oglamorösa par utsattes för pinsamheten i att avslöja alla små saker de inte visste om varandra. Eller ännu värre att det inte fanns något de inte visste. Om ITV hade velat höja tittarsiffrorna en aning så kanske de borde ha gjort lite research i det tysta om de större sakerna som paren verkligen inte visste. Ok, Geoff, nu kommer vi till kvällens förstapris: vad tror du att Julie helst gör en lördagskväll? a) Ser på tv? b) Går på bio? eller c) I smyg träffar sin hemlige älskare Gerald, som åtminstone ibland frågar hur hennes dag varit? Men undertexten i Mr & Mrs var att detta var äktenskapet i sin helhet: att man känner varandra riktigt bra, helt enkelt. 9

3 Att man är väldigt hemtam med varandra. I alla dessa gigantiska Alla Hjärtans dag-kort borde det stå: Jag är otroligt van vid dig eller Kärlek är att veta varenda jävla grej du kommer att säga redan innan du sagt det. Man är som två livstidsfångar i en fängelsecell, som tillbringar så mycket tid i varandras sällskap att det inte borde finnas utrymme för något som skulle kunna förvåna den andra. Mitt äktenskap var inte alls så. Många män glömmer saker. De glömmer att deras fruar hade ett viktigt möte på morgonen, de glömmer att hämta kemtvätten eller så kommer de inte ihåg att köpa en födelsedagspresent till sin fru förrän de kommer förbi bensinmacken kvällen innan. Det driver deras fruar till vansinne att män kan vara så självupptagna att de glömmer en stor händelse i sin partners liv, eller ett viktigt datum i den äktenskapliga kalendern. Jag led inte av den här typen av slarvig glömska. Jag glömde bara bort helt och hållet vem min fru var. Hennes namn, hennes ansikte, vår gemensamma historia, allt hon någonsin berättat för mig, allt jag någonsin sagt till henne det var helt borta, och jag hade ingen som helst vetskap om att hon ens existerade. Jag skulle inte ha klarat mig så bra på Mr & Mrs. När den tjusiga programvärdinnan ledde min fru ut ur den ljudtäta buren, skulle jag redan där ha förlorat poäng för att glatt ha frågat vem av dem jag var gift med. Kvinnor avskyr tydligen sådant. Till mitt försvar måste jag säga att jag inte bara glömde min fru, utan allt annat också. När jag säger jag minns när jag tittade på Mr & Mrs, så är det faktiskt ett rätt makalöst uttalande för mig. Frasen jag minns har inte alltid funnits i min vokabulär. Under en period i mitt liv kunde jag möjligen ha varit medveten om tv-programmets existens, men jag skulle inte ha haft några personliga minnen av att ha sett det. Dock var jag rättvis under min mörka period av minnesförlust: jag hade ingen aning om vem jag själv var heller. Jag hade inget minne av vänner, familj eller personliga erfarenheter jag 10

4 visste inte ens vad jag hette. Just då när det hände tittade jag faktiskt för att se om det fanns någon namnlapp i min jacka. Det stod bara Gap. Mitt bisarra uppvaknande inträffade på ett tunnelbanetåg i London strax efter att det hade kommit ut ur en tunnel. Tåget stannade helt poänglöst på ställen mitt i ingenstans, ställen som verkade osäkra på om de var ytterområden till London eller förorter till Heathrows flygplats. Det var en regnig hösteftermiddag, efter vad jag vagt uppfattade. Det kom inte som en bländande blixt eller euforisk energikick, mer som en krypande förvirring: var var jag någonstans? Den brummande tunnelbanevagnen startade igen och så blev jag medveten om att jag inte hade någon aning om varför jag befann mig här. Hounslow East sa skylten utanför det smutsiga fönstret när tåget stannade igen, men ingen hoppade på eller av. Kanske var det bara en tillfällig blackout, kanske kände alla den här rena tomheten när de kom till Hounslow East. Men sen insåg jag att jag inte bara glömt vart jag var på väg, utan också varifrån jag kommit. Är jag på väg till jobbet? Vad jobbar jag med? Jag vet inte. Nu började paniken stiga inom mig. Jag mår inte bra, jag måste åka hem och gå och lägga mig. Var är hemma? Jag vet inte var jag bor. Tänk! Tänk det måste komma tillbaka! Kom igen sa jag högt, och tänkte tilltala mig själv med namn. Men slutet av meningen fanns inte där, det var som en pinne i en stege som saknades. Jag letade efter plånbok, kalender, mobiltelefon, vad som helst som kunde få allt att falla på plats igen. Fickorna var tomma bara en biljett och lite pengar. På mina jeans fanns en liten röd färgfläck. Jag undrar hur den hamnade där? tänkte jag. Hjärnan hade startat om och alla gamla filer hade raderats. På golvet låg lösa sidor från gratistidningarna strödda. Jag såg revan i tyget på sätet mittemot. Min hjärna processade 11

5 ny information mycket snabbt nu, den slukade annonser och skyltar som bad folk att se upp med misstänkta paket. Men när jag stirrade på tunnelbanekartan framför mig var jag oförmögen att länka de nya tankarna till nätverket. Synapserna i huvudet hade stängt för totalrenovering, och neuronerna satt fast på Kings Cross på grund av signalproblem. Jag var så rädd att jag ville fly, men just den här känslan följde ju efter. Jag klampade fram och tillbaka i den tomma vagnen utan en aning om vad jag skulle göra därnäst. Skulle jag kliva av på nästa tomma station och försöka skaffa hjälp? Skulle jag dra i nödbromsen och hoppas att det plötsliga stoppet skulle kicka igång mitt minne? Det är bara en tillfällig svacka, sa jag mig. Jag satte mig, blundade hårt och tryckte händerna mot tinningarna som om jag skulle kunna tvinga ut lite vett ur huvudet. Sedan var jag till min lättnad inte helt ensam längre. En attraktiv kvinna klev på tåget och satte sig snett mittemot mig utan att söka ögonkontakt. Ursäkta mig, sa jag snabbt. Jag tror att jag håller på att bli lite galen! och jag kanske undslapp mig ett lätt maniskt skratt. Innan dörrarna ens hade hunnit fundera på att stängas ställde hon sig upp och lämnade vagnen. Jag såg på kartan att tåget skulle vända vid Heathrow. Om jag färdades tillbaka i samma riktning som jag kommit från så kanske en station eller någon annan visuell rekvisita skulle hjälpa mig att hitta rätt igen? Och fler människor skulle säkert kliva på vid flygplatsen; då skulle jag väl hitta någon som kunde hjälpa mig? Men på Heathrow Terminal 2 gick jag från att färdas ensam i ett tomt tåg till att sitta fast i en fullpackad vagn, med passagerare nedtyngda av väskor som klämdes mot varandra. De talade hundra olika språk men inget av dem var mitt. Jag noterade varenda knapp på varenda skjorta, och hörde alla olika röster på samma gång allt var ljudligare, färgerna var för bjärta, lukterna för starka. Jag satt på ett tunnelbanetåg med kartor som tydligt talade om 12

6 vart det var på väg, med tusentals människor som färdades tillsammans med mig, och ändå kände jag mig oändligt ensam och oändligt vilsen. En halvtimme senare var jag den enda människan som stod stilla, mitt på en kryllande centralstation, och försökte skanna av tavlorna efter någon rutt tillbaka till mitt tidigare liv. Pilar pekade mot plattformar och numrerade zoner, dussintals skyltar berättade för stressade resenärer vart de skulle gå, medan ändlös information rullade över digitala skyltar och otydbara utrop fyllde mina öron. Vid ett bås som erbjöd Information fanns en kort kö, men jag gissade att de inte skulle kunna berätta vem jag var. Jag vågade mig in på en offentlig toalett bara för att spegla mig, och blev chockad över åldern på den skäggiga främlingen som rynkade ögonbrynen åt mig i spegeln. Jag gissade att jag var kring 40, kanske mer, med grånande tinningar och hår som tunnades ut på skulten. Det var omöjligt att veta om det berodde på ålder eller slitage. Utan att ens tänka på det hade jag antagit att jag var i tidiga tjugoåren, men nu såg jag att jag faktiskt var två decennier äldre. Jag lärde mig senare att det inte hade något att göra med mitt neurologiska problem det är bara så alla känner i medelåldern. Ursäkta kan du hjälpa mig? Jag är vilse sa jag till en ung man i snygg kostym. Vart vill du åka? Jag vet inte, jag minns inte. Jaha, jag vet vart det ligger. Det är på Northern Line, byt vid stationen Idiot. Andra förbipasserande bara ignorerade mina frågor om hjälp. Ögonkontakt undveks, öron fyllda med musik från hörlurar var döva för mina böner. Ursäkta mig jag vet inte vem jag är! sa jag till en präst som såg snäll ut, och som drog en resväska på hjul. 13

7 Ah, ja jag tror inte att någon av oss vet vilka vi egentligen är, eller hur? Nej, jag menar att jag vet verkligen inte vem jag är. Jag har glömt allt. Hans kroppsspråk antydde att han var angelägen om att komma vidare. Vi känner nog alla ibland att vi inte vet om det finns någon mening med alltsammans, men vi är alla värdefulla och speciella på vårt eget vis Nu håller jag på att glömma att jag redan är sen till mitt tåg! När jag såg pastorn tänkte jag en stund att jag hade dött och var på väg till himlen. Det verkade dock osannolikt att Guds sinne för humor var så sjukt att han skulle låta oss färdas till himlen med Londons tunnelbana i rusningstrafik. Paradismyndigheten vill be om ursäkt för förseningen för de som är på väg till livet efter detta. Kunder som är på väg till helvetet ombeds kliva av vid Boston Manor, där ersättningsbussar väntar. Den här upplevelsen kändes faktiskt som en slags död. Jag var fångad i en drömlik tillvaro där jag inte visste om någon brydde sig om huruvida jag levde eller var död. Jag hade inga vittnen som kunde intyga att jag existerade. Jag insåg där och då att det är det mest basala mänskliga behovet av alla den enkla försäkran om att du lever och att andra mänskliga varelser känns vid dig. Jag existerar! utropar alla stenåldersgrottmålningar. Jag existerar! säger graffittimålningarna på tunnelbanans väggar. Det är hela poängen med internet det har gett alla möjlighet att utropa sin existens till världen. Stay Friends: Här är jag! Titta här! Ja, du hade glömt bort mig men nu minns du mig igen! Facebook: Det här är jag. Titta, jag har foton, kompisar, intressen. Ingen kan säga att jag aldrig blivit född här är beviset så att alla kan se. Det är den viktigaste tesen i tjugohundratalets västerländska filosofi: Jag facebookar, alltså finns jag. Men jag var fast i något värre än en isoleringscell. Till och 14

8 med de olika resenärerna runt omkring mig, som kanske var tusentals mil hemifrån, hade ändå sina vänner och sin familj med sig, effektivt undanstuvade i sina huvuden. Mitt mentala vakuum gav också fysiska symtom: jag skakade och hade svårt att andas. En del av mig ville gå tillbaka till tunnelbaneplattformen och kasta sig framför nästa tåg. Istället studerade jag en pendlare som försökte pricka en städares skräpvagn med sin tomma kaffekopp, men som sedan rusade vidare när hon missade och den föll till golvet. Jag böjde mig ner, plockade upp den och la den bland skräpet som långsamt samlades upp av den äldre asiatiske mannen i illasittande orange overall. Tack, sa han. Eh, ursäkta mig, jag tror att jag har fått någon slags stroke eller så sa jag och började förklara min situation. Det lät verkligen inte trovärdigt, tänkte jag när jag hörde mig själv beskriva det hela, så jag kände en enorm tacksamhet mot den här mannen för att han verkade genuint bekymrad. Du måste till sjukhuset! King Edwards Hospital ligger två kilometer uppåt gatan, sa han och pekade ditåt. Jag skulle gärna följa dig dit, men då skulle jag förlora jobbet. Det var första gången någon visat mig medlidande och det kändes plötsligt som om jag ville gråta. Självklart läkarhjälp! tänkte jag. Det är ju det jag behöver. Tack! Tack! sa jag till min bästa vän i hela världen. Vägen till sjukhuset bekräftades av en karta vid en busshållplats utanför: man gick bara raka vägen uppåt gatan och sedan vänster vid den enorma tuggummiklutten. Nu var jag på väg någonstans, och bara att ha ett mål gav mig en smula hopp. Så jag knatade den överbefolkade huvudgatan fram som en chockad tidsresenär eller alien från en annan planet. Jag försökte ta in alltsammans. Vissa saker var märkvärdigt välbekanta, andra helt bisarra. Ett kort ögonblick kände jag hopp när jag såg en FÖRSVUNNEN -skylt på en lyktstolpe. Under ordet försvunnen fanns en bild på en överviktig katt. 15

9 Och sedan var jag framme vid sjukhuset och jag snabbade på stegen, som om människorna därinne kanske skulle kunna ordna upp alltihop genast. Ursäkta mig jag behöver verkligen träffa en doktor, sa jag vid receptionen för akutfall. Jag tror att jag har fått något slags hjärnproblem, jag kan inte komma ihåg vem jag är eller någonting om mig själv. Det är som om mitt minne har blivit helt utraderat. Jaha. Jag kan ta ditt namn, tack. Under en kvarts sekund tänkte jag faktiskt besvara frågan på samma vardagliga sätt som den ställts. Men det är ju det jag säger jag minns inte ens vad jag heter! Det är som om allting plötsligt har suddats ut Jag förstår, men kan jag få din adress istället då, tack? Öh, förlåt, men jag tror inte att jag varit tydlig nog. Jag har någon slags extrem minnesförlust jag minns ingenting om mig själv. Receptionisten lyckades se arg och uttråkad ut samtidigt. Jaha. Vem är din husläkare? Jamen jag vet ju inte. Jag satt på ett tåg och sen insåg jag plötsligt att jag inte visste varför jag satt där, vart jag var på väg eller någonting. Och nu minns jag inte var jag bor, var jag jobbar, vad jag heter eller ens om det här hänt mig förut. Hon tittade upp på mig som om jag var särdeles osamarbetsvillig. Personnummer? Hennes irriterade ton avslöjade åtminstone att hon insåg att det var en chansning. Telefonen ringde och hon lämnade mig där i limbo medan hon tog itu med någon trevligare person. Jag stirrade på en plansch som frågade om jag hade kommit ihåg att undersöka mina testiklar. Jag visste inte, men kände att det här kanske inte var rätt tillfälle. Jag är ledsen, men vi kan inte ta hand om dig utan att ställa dessa frågor, sa hon när hon vände sin uppmärksamhet mot 16

10 mig igen. Tar du några mediciner för närvarande? Jag vet inte! Har du några allergier eller behöver du specialkost? Ingen aning. Och skulle jag kunna få namn och kontaktuppgifter till din närmaste anhöriga? Det var då jag såg den. Cirkeln av vit hud på mitt ringfinger. Det spöklika ärret där det suttit en vigselring. Alla fingertopparna kröntes av svårt nedbitna naglar, röda i kanterna. Ja, anhöriga! Jag kanske har en fru? sa jag upphetsat. Ringen kunde ha blivit stulen tillsammans med min plånbok och telefon. Kanske hade jag blivit rånad och fått hjärnskakning och kanske letade min älskade hustru efter mig precis nu. Skuggan av en vigselring fyllde mig med hopp. Min fru kanske ringer runt till alla sjukhusen just nu och försöker hitta mig, sa jag. En vecka senare var jag fortfarande på sjukhuset och väntade på att hon skulle ringa. 17

11 2 Mina naglar hade växt ut och huden var inte längre avgnagd och blodig. Jag hade ett armband om ena handleden där det stod OKÄNT, fast vårdbiträdena hade döpt mig till Jason efter killen med minnesförlust i The Bourne Identity. Det visade sig dock att det inte var riktigt lika spännande och händelserikt att inte veta någonting alls om sig själv som det verkade i Hollywoodfilmerna. Min status verkade ha utvecklats från akutfall till hyresgäst på King Edwards Hospital i västra London. Jag hade egentligen ingen sjukdom. Jag hade blivit undersökt första dagen för att se om jag hade fått ett slag mot huvudet, men det fanns ingen sådan logisk förklaring till varför min hjärna, tisdagen den 22 oktober, plötsligt bestämt sig för att återställa sig till fabriksinställningen. Varje dag vaknade jag och hoppats att jag kanske hade vaknat upp. Men den korta sekundens förvirring man känner när man vaknar i en främmande säng hade nu varat i en hel vecka. Jag sträckte mig hela tiden förgäves efter mitt gamla liv, men det var som den där kusliga känslan när man inbillar sig att ens telefon vibrerar i fickan, men sedan när man tittar har ingen ringt. Jag träffade en lång rad läkare, neurologer och läkarstudenter, 18

12 inför vilka jag visades upp som något slags cirkusdjur. De var alla eniga i sina diagnoser: Ingen av dem hade den blekaste aning om vad som hänt mig. En medicinstudent frågade mig, ganska anklagande: Om du har glömt allt, hur kan du då komma ihåg hur man pratar? En av neurologerna var å andra sidan speciellt intresserad av att jag hävdade att jag inte hade glömt aktuella världsnyheter. Så då kommer du ihåg, till exempel, när Datorn i ditt kranium av dr Kevin Hoddy publicerades? Eh, Kevin, det finns nog många människor som inte kommer ihåg det insköt en av de andra läkarna. Okej, men minns du serien Hjärnutforskarna på BBC4, där en av programledarna var dr Kevin Hoddy? Nej, det minns jag inte. Hmmm, fascinerande sa dr Hoddy. Verkligen fascinerande. Min depression blev inte mindre när jag insåg att min allra bästa vän i världen för ögonblicket var Irriterande Bernard i sängen bredvid. På ett sätt tillhandahöll Bernard en ovärderlig service för mig under de där första sju dagarna. Inuti var jag nästan förlamad av ångest över vad jag hade varit med om, vem jag var och huruvida jag någonsin skulle få tillbaka mitt liv. Men det kändes som om jag aldrig hade tid att grubbla över det, eftersom jag var konstant småirriterad över att mannen i sängen bredvid gratulerade för att jag mindes vad jag ätit till frukost. Nej, det är inte ett symptom på min sjukdom, Bernard. Du var ju där när läkaren förklarade alltihop. Förlåt, jag glömde! Det måste vara smittsamt! Bernard menade väl; han var ingen otrevlig person han var faktiskt outtröttligt glad och munter. Men det var en smula utmattande att behöva tillbringa tjugofyra timmar om dygnet med någon som verkade tro att min neurologiska åkomma kunde övervinnas om jag bara var positiv och optimistisk 19

13 kring hela den jädra grejen. Du ska veta att det finns en och annan pinsamhet i mitt förflutna som jag inte skulle ha nåt emot att glömma, det är ett som är säkert! skrockade han. Nyårsafton 1999 fattar du vad jag menar?! och så gjorde han en dricka-gest med handen och himlade med ögonen. Jajamen, den skulle jag gärna glömma! Och en viss dam från Swindons Salsaklubb japp, jag skulle inte ha nåt emot om den lilla episoden ströks från det officiella protokollet, tack, herr ordförande! Så småningom var det dock en läkare som verkade ta kommandot i mitt fall. Dr Anne Lewington var en neurolog i femtioårsåldern som såg en smula galen ut och som egentligen bara skulle vara på vårt sjukhus två dagar i veckan, men som var så förbryllad över mitt tillstånd att hon tog sig tid att träffa mig varje dag. Under hennes överinseende fick jag en hjärnundersökning, sladdar fästa vid huvudet och audio-visuella stimuli-tester men i alla undersökningar var min hjärnaktivitet tydligen helt normal. Det var synd att hjärnan inte hade en knapp där man kunde starta om den. Det tog mig en dag eller två att inse att dr Lewingtons upphetsning när hon undersökte mina resultat inte hade någon som helt relation till några framsteg eller någon förståelse av vad som hänt mig. Oooh, det var intressant! Vadå? Vadå? frågade jag hoppfullt. Båda hippocampus är normala, volymerna i båda entorinala kortex och i temporalloberna är också normala. Okej förklarar det något eller? Ingenting alls. Det är det som är så intressant! Ingen bilateral skada mot den mediala temporalloben eller mellanhjärnan. Det verkar som om dina icke-personliga minnen har samlats i hjärnbarken oberoende av den mediala temporalloben. Är det bra eller dåligt? Ja, man kan inte utläsa någon logik eller något mönster i det hela. Men det är i och för sig typiskt för hjärnundersökningar 20

14 i allmänhet ett riktigt mysterium! sa hon och klappade händerna av förtjusning. Det är det som gör det hela så oerhört fängslande! Jag kände hur jag säckade ihop i stolen igen. Och när det gäller hur minnen bearbetas och förvaras det är verkligen ett av de mest förbryllande områden som finns. Så spännande att forska på! Mm, jättebra Jag nickade tomt. Det var som att bli hjärtopererad och få höra Wow vad är det här för stor muskel härinne som pumpar loss helt av sig själv?! Det gick ganska många dagar innan dr Lewington hade kommit fram till en slutsats. Hon kom och satte sig vid min säng för att förklara vad hon trodde hade hänt. Hon pratade så tyst att Bernard var tvungen att stänga av sin radio på andra sidan förhänget. Om man ser på fall liknade ditt i USA och på andra ställen, så verkar det som om du har upplevt en psykogenisk fugue, bokstavligen en flykt från ditt tidigare liv, möjligen triggad av extrem stress eller oförmåga att hantera vad det nu var som hände. Fugue? Ja, det här händer bara en handfull människor varje år i hela världen, och det finns inte två fall som är identiska. Din plånbok och telefon har du förmodligen medvetet gjort dig av med när du gled in i flykttillståndet, och det är vanligt att man inte har något minne av att medvetet ha suddat ut spåren till sitt tidigare liv. Du har inte glömt allt, för då skulle du vara som ett nyfött barn, men typiskt för patienter med retrograd amnesi är att patienten exempelvis minns vem prinsessan Diana var, men kanske inte att hon dött. Paris. 1998, sa jag för att visa mig lite på styva linan. 1997! hördes Bernards röst på andra sidan förhänget. Att du har dessa icke-personliga minnen tyder på att du har en god chans att få tillbaka dina personliga minnen och 21

15 återvända till ditt gamla liv. Men när? Trettioförsta augusti, sa Bernard. Hon dödförklarades omkring fyra på morgonen. Dr Lewington ville ogärna ge några löften, och medgav att det inte fanns några garantier för att jag skulle återhämta mig. Och med den skrämmande tanken lämnade hon mig ensam. Jag låg där och stirrade på de gröna gardinerna kring min säng och undrade om jag någonsin skulle komma i kontakt med mitt förra liv igen. Du kanske är en seriemördare? hördes Bernards röst. Ursäkta Bernard, men pratar du med mig? Jo men, hon sa att det kanske orsakades av ett behov av att utestänga ditt förflutna; det kanske är för att du inte stod ut med smärtan i att ha mördat hemlösa luffare vars kroppar du sen förvarat i frysboxar i din källare. Det är en underbar tanke. Tack. Det är fullt möjligt. Eller så kanske du är terrorist. Vi behöver ju inte hoppas att det är så, eller? Knarkhandlare. På rymmen från kinesiska maffian! Jag beslöt mig för total tystnad, i hopp om att spekulationerna skulle mattas av. Hallick mordbrännare Det skulle finnas hörlurar någonstans. Jag letade under mitt sängbord i hopp om att hitta något som skulle utestänga listan av horribla brottskarriärer som kunde ha orsakat mitt sammanbrott, däribland pedofil, djurplågare och bankir. Jag avfärdade Bernards spekulationer som löjliga, men senare samma eftermiddag kände jag en het våg av rädsla och skuld när jag fick veta att två poliser väntade på mig inne på sjuksköterskeexpeditionen. Dock hade de inte kommit för att arrestera mig för krigsförbrytelser mot det bosniska folket, som Bernard trodde. De kom istället med en stor mapp med dokument över saknade personer, som de nu gick igenom 22

16 mycket långsamt. De stirrade noga på varje bild innan de studerade mig lika noga. Ja, det där är verkligen inte jag, kunde jag inte låta bli att inflika, desperat efter att se om jag fanns på någon bild längre ner i högen. Vi måste överväga varje dokument mycket noga. Ja, men jag är inte sådär fet. Eller svart. Eller kvinna. De såg misstänksamt på mig för att se om jag kanske hade försökt gömma mina afrikanska, feminina drag, och sen vände de motvilligt sida. Hmmm, vad tror du? sa konstapeln och flyttade blicken mellan mitt ansikte och bilden av en skrynklig gammal pensionär. Han är minst åttio! invände jag. Många av de här människorna ser äldre ut än vad de faktiskt är de kan ha tagit droger eller bott på gatan. Hur länge har du haft det där skägget? Eh, ja så länge jag kan minnas Mellan tummen och pekfingret? En månad, ett år, tio år? Jag vet inte! Som sjuksystern sa, jag lider av minnesförlust, det är helt tomt i min hjärna när det gäller allt som hände innan förra tisdagen. De tittade på varandra, skakade långsamt och irriterat på huvudena, sedan fortsatte de att titta efter likheter mellan mitt utseende och fotona av en tonårsflicka, en indisk man och en Jack Russell-terrier, som de åtminstone erkände hade hamnat i fel mapp. Det faktum att ingen hade anmält mig som saknad verkade berätta en egen historia. Inga angelägna rapporteringar på nyheterna, inga tårfyllda vädjanden från en kärleksfull familj, inga helsidesannonser i tidningarna för denna innerligt saknade make, far eller arbetskollega. Hade jag varit så här ensam innan min minnesförlust, undrade jag. Hade det varit den stressande faktor som provocerat min mentala Etch-a-Sketch att skaka skärmen ren för att börja om igen? 23

17 Hur mitt förflutna än såg ut, var jag nu desperat efter att bli räddad från den här öde ön mitt i åttamiljonersstaden. Jag ville göra upp en stor eld på stranden, skicka iväg flaskpost, bygga gigantiska bokstäver för passerande flygplan. Skulle vi kunna få in något i tidningarna? frågade jag hela tiden min sjuksköterska. Ett slags Känner du igen den här mannen -artikel med mitt foto? Trots att hon allmänt utstrålade jag har inte tid och bryr mig inte tillräckligt heller, så gick hon så småningom med på att det kunde vara en bra idé, och jag satt inne på hennes pyttelilla kontor medan hon nervöst ringde nyhetsdesken på London Evening Standard. Hon förklarade min situation, och jag hörde bara hennes sida av samtalet. Hon höll handen för luren och återgav deras frågor om mig. De vill veta om du är en makalös pianist eller något sånt? Eh jag vet inte jag minns inte. Jag kanske borde prata med dem själv? Han vet inte. Paus igen. Är du, typ, en otrolig lingvist eller ett mattegeni eller något? Jag tror inte det. Jag kan bara göra de enklaste sudokuna i Bernards bok Ska jag prata med dem? Eh, han kan göra lätta sudoku. Hjälper det? Tidningen hade tydligen inte tillräckligt med personal för att skicka ut någon till sjukhuset, men de sa att de kanske kunde köra storyn om vi mejlade över alla detaljer plus ett nytaget foto. Nästa dag fanns en jätterubrik på mittuppslaget: VEM ÄR DEN MYSTISKE MANNEN? Under rubriken var en bild på en välputsad ung man som stod bredvid Pippa Middleton på en välgörenhetsmatch i polo. Jag gick igenom tidningen två gånger, men det stod inget om mig. Det visade sig att de hade planerat att köra min story, men sedan kom scoopet om prins Williams svägerskas mystiska följeslagare, och chefredaktören hade bestämt att de inte kunde ha två mystiska mannen -artiklar i samma tidning. Journalisten 24

18 som vi först pratat med var nu på semester, så den potentiella storyn var utlagd på en annan reporter. Berätta, sa hon, är du typ jättebra på att spela piano eller nåt? Det var svårt att sova om nätterna, och ibland slank jag iväg till det mörka och tomma dagrummet, som bjöd på en fantastisk utsikt över Londons hypnotiskt vackra skyline. Det var under den fjärde natten, när jag stod och såg ut över stadens miljoner små ljus, som det slog mig att det här var mitt liv nu, att det här syndromet inte var någon tillfällig störning. Någon ombads att undersöka det höga, dunkande ljudet som kom från tionde våningen. Det var där en av väktarna hittade mig, när jag stod och dunkade huvudet mot fönstret gång på gång. Hörru, sluta med det där! sa han. Du kan ha sönder glaset. Ibland slog jag ihjäl några timmar i tv-rummet. Det var vid ett sådant tillfälle jag upptäckte Mr & Mrs, som nu gjordes i en kändisvariant, där de visade upp sig med sina vackra äkta hälfter. Programmet blev lite av en fixering hos mig. Jag bara älskade att se hur mycket paren kunde minnas om varandra, och jag skrattade med vid varje äktenskaplig fadäs och njöt av parens lättsamma förtrolighet. Ah, där är du ju! upplyste Bernard med sin omisskännligt gälla och nasala röst, just som den andra delen av programmet skulle börja. Titta, jag köpte några böcker till dig i kiosken nere i lobbyn: Förbättra ditt minne på bara femton minuter om dagen! Jag kan inte förstå att vi inte tänkte på det här för länge sen! Det var väldigt snällt av dig, Bernard, men jag gissar att det där är mer för allmän glömskhet än för retrograd amnesi. Tja, men det är väl bara grader av samma sak, eller hur? Eh, nej. Tro mig, jag vet vad du går igenom för jag kommer aldrig ihåg var jag har lagt mina nycklar. 25

19 Men du förstår, jag lider faktiskt inte av samma sak, för jag minns allt som jag gjort sen jag kom till det här sjukhuset. Men jag minns absolut ingenting om mitt liv innan dess. Ja ja, jag förstår vad du menar. Så du kanske behöver hålla på i mer än femton minuter om dagen, medgav han och öppnade boken på en slumpmässigt vald sida. När du presenteras för en person första gången försök att upprepa hans eller hennes namn högt, för att få det att sätta sig i minnet. Så istället för bara Hej säger du Hej Simon. Det skulle du ju kunna börja med! Ja, men du förstår, jag tror inte att det kommer att låsa upp minnet av mina första fyrtio år i livet Saxar också. Jag kan aldrig komma ihåg var jag lagt saxen. Ibland tror jag att saxar undviker mig med flit! Ååh, här är en bra: Om du har problem med att komma ihåg telefonnummer, försök att skapa associationer. Till exempel, om en kompis nummer är , kom ihåg det genom att tänka OS i London och Slaget vid Hastings. Okej jättebra. Om just det numret kommer upp, så ska jag definitivt använda den minnesregeln. Du ser! sa Bernard, glad över att ha varit till så stor hjälp. Och det är bara femton minuter om dagen. Ååh, All-Star Mr & Mrs! Jag skulle verkligen vilja vara med i det programmet. Alltså om jag var en kändis och hade en fru. När mitt favorit-tv-program var slut för dagen deklarerade jag att jag skulle gå tillbaka till min säng, och Bernard skuttade genast upp för att hålla mig sällskap. Han höll triumferande upp den andra boken han köpt nere i kiosken. Ett sätt att väcka mitt minne om vem jag var, hade han bestämt sig för, skulle kunna vara att läsa upp vartenda manligt namn i den oroväckande tjocka volymen Namnge din baby. En del av mig ville skrika i ren frustration, men jag visste att Bernard bara, på sitt eget unika, ohjälpsamma vis, försökte vara hjälpsam. Under den långa eftermiddagen blev det tydligt varför 26

20 Namnge din baby aldrig riktigt slagit som ljudbok. Visst finns det många karaktärer i boken, men ingen av dem är speciellt väl beskriven. Aaron till exempel, har en statistroll alldeles i början, men sedan hör vi aldrig från honom igen. Samma sak med Abdullah, och fortfarande inga ledtrådar till huruvida det skulle vara ett namn som mina föräldrar kunde gett mig. Jag tror inte du ska ligga ner sådär, sa Bernard. Du koncentrerar dig väl fortfarande, eller hur? Definitivt. Jag blundar bara för att inget annat ska distrahera mig Så småningom vaknade jag till den allittererande poesin Francis? Frank? Frankie? Franklin? Även om Bernard hade hållit på i timmar, uttalade han fortfarande varje namn med enastående entusiasm och optimism. Jag hade just haft samma dröm som jag upplevt ett par gånger nu: en ögonblicksbild av att jag skrattade tillsammans med en kvinna. Jag mindes inget ansikte eller namn, men hon verkade älska mig precis som jag älskade henne. Känslan var ren lycka, den enda färgklicken i en svartvit värld, och jag var förkrossad när jag vaknade till det enorma tomrummet som mitt liv var just nu. Hade det inte varit för den gripande berättelsen i Bernards bok, hade jag nog tillåtit mig att bli riktigt deprimerad. Gabriel? Gael? Galvin? Ganesh? Hmmm, tänkte jag, jag ser inte ut som en Ganesh. Jag har för det första inte fyra armar och elefanthuvud. Kanske skulle jag kunna be honom sluta nu? Kanske kunde jag säga att jag efter flera timmars intensiv koncentration var en smula trött. Gareth? Garfield? Garrison? Ett elektroniskt surr hördes från receptionen ute på avdelningen. Garth? Garvin? Gary? Och sedan hände något häpnadsväckande. När jag hörde namnet Gary, hörde jag plötsligt mig själv mumla Vad sa du? sa Bernard. Jag vet inte, sa jag och satte mig upp. Det bara kom ut när du sa Gary. 27