en sekund av glädje. Sedan straffet. Han var inte rädd för döden, men för att ingen skulle sörja

Transkript

1 Inget var som det skulle förutom slipsknuten. Den var perfekt. Han ansåg sig tillhöra den lilla skara människor som kunde bädda en säng så att den faktiskt såg bäddad ut och knyta en slips så att den blev exakt lagom lång och med oklanderlig knut. Det gråbleka ansiktet som mötte honom i spegeln matchade illa till den ypperliga klädseln. Han skulle på begravning och den fick honom att tänka på det förgångna och på att framtiden nu äntligen höll på att vävas ihop med den. Efter snart ett halvsekel av ångest var hans Raskolnikovvandring snart slut. Hans brott var passivitet. Först i kärlek. Han tänkte på Greger. Den kärleken hade de trampat på. Hånat. Han hade låtit dem. Nu hade han lägenhet i innerstan. Han hade mer pengar än han brydde sig om att hålla reda på. Han hade det här huset vid havet. Men ingen. Sedan var det den där gången. Han blundade som för att slippa se bilden av hennes tomma ögon. Och pojkens dödsångest som satt prydligt inramad innanför ögonlocken. Han hade inte gått emellan, hade bara stått och väntat. Passivt. Länge hade han intalat sig att den som inte gör något begår inget brott. Att han inte hade kunnat hjälpa henne. Att han gjort pojken en tjänst eftersom han ändå aldrig skulle kunna få ett vanligt jobb eller hitta någon att dela livet med. När argumenten tog slut hade han försökt att glömma. Nu hade han till slut börjat sona sina brott. Kanske återstod sedan en sekund av glädje. Sedan straffet. Han var inte rädd för döden, men för att ingen skulle sörja honom. 1

2 Nordingrå kyrka den 3 juni

3 Äntligen var alla här. Så tänkte prästen Nils Ingman när han såg ut över den grupp människor som samlats för att hedra Kalle Ömans minne. Det ekade i kyrkan när de sista i begravningsföljet stängde trägrinden till sin bänkrad och satte sig. Någonstans längre bak i kyrkan prasslade någon med en plastpåse. Antagligen halstabletter, tänkte Nils Ingman medan hans blick fastnade på Henry Poppel som hade anlänt till begravningen tillsammans med fru och dotter. Nils Ingman konstaterade att Henry Poppel såg stram ut även i verkligheten. Han hade inte sett honom förut mer än någon gång då och då på tevenyheterna. Henry Poppel var Kalle Ömans yngre bror. Kalle bytte bort namnet Poppel redan som ung. Visst var det sin mors flicknamn han tog, tänkte Ingman. Jo, han mindes nog rätt. Bröderna Poppel hade inte haft kontakt med varandra på många år om man skulle tro ryktena. Det var tragiskt men tyvärr inte ovanligt att syskon blev osams. I bästa fall sökte de upp varandra innan det var för sent. Eller för sent, med min tro borde jag väl inte tänka så, resonerade Ingman för sig själv och sökte medhåll från ovan genom att stirra upp i det höga, välvda taket. Förlåtelsen och nåden var bortom människans förstånd. Kyrkklockorna började slå. Stunden som Nils Ingman hade att läsa av alla. Kålhuvuden. Så hade en studiekamrat lärt honom att tänka. Om man blev alltför nervös inför församlingen kunde man låtsas att alla var kålhuvuden och på så sätt slippa pressen. Det var nu decennier sedan han fått det rådet och det hade aldrig fungerat för honom att tänka så. Det hade känts alltför hopplöst att predika Guds ord och få dem att sätta sig i ett gäng med rotfrukter. Orden reducerade till närande 3

4 gödsel om än i någorlunda vacker tappning. Nej, han tyckte om den här stunden när klockorna ringde och han såg ut över församlingen och sökte i deras ansikten. Försökte att verkligen se var och en. Idag var det förstås änkan. Stina Öman. Han kunde se hur hon skiftade mellan dagens åldrande kvinna och gårdagens söta flicka. Hon var fortfarande fin att se på, mycket för att hon alltid var så glad. Men idag passade inte skrattrynkorna in i bilden av hennes ansikte. Ögonen var rödkantade av de senaste veckornas gråt. Hon strök bort tårarna allteftersom de steg fram. Ingman insåg att han följt många. Upp ur vaggan. Ner i graven. Han hade varit präst i snart fyrtio år. Stina och Kalle hade varit unga och nygifta när han kom till församlingen. Idag hade Stina en svart klänning men sjalen runt halsen var himmelsblå. Antagligen hade hon fått den av sin man eftersom hon bar den idag. Kanske var den från någon av deras resor. Bredvid Stina satt hennes mor Agnes, Kalles svärmor. Hon hade sett i princip likadan ut under hela Ingmans tjänstgöring som präst. Märkligt med sådana människor, tänkte han. Agnes var alltid klädd i blommig klänning, så även idag. Den här var svart och blommorna var grå. Hon såg bedrövad ut, tänkte kanske att det var konstigt att hon klarade sig som var så gammal men inte Kalle. Sådana var människorna funtade. Det gällde bara att inte fastna i sådana tankar. Kalle Ömans dotter Malin och hennes sambo Jonas och deras två barn satt på samma rad som Stina och Agnes. Sambo. Han undrade när han skulle få viga dem. Om han skulle hinna före pensionen. Kalles barnbarn var i princip tonåringar. Det hade verkligen blivit annorlunda. Mycket kanske till det bättre, men Ingman kunde inte förlika sig med att folk bara bodde ihop. Det verkade så planlöst. I värsta fall helt ogenomtänkt. Han var själv lyckligt gift. Bara han fick sina stunder i en tom kyrka där varje fotsteg på heltäckningsmattan i mittgången ekade dovt. Där tankarna och förberedelserna fick mycket luft och plats. Därefter var det alltid skönt att komma hem. Kanske dra gräsklipparen några varv för ytterligare lite själslig tystnad. Sedan komma in i huset och omgärdas av alla ord. Hon kunde verkligen prata. Ibland kanske lite i överkant. Han märkte att han log och 4

5 kom på sig själv att han faktiskt var på en begravning där han var den person som var näst närmast centrum. Han lät munnen gå tillbaka i neutralt läge. Kyrkklockorna ringde fortfarande, men de var inne på efterdyningarna nu. Slagen saktade in och blev allt långsammare. Inga hjul snurrar för alltid, åtminstone inga för människan kända. Men av Gud förstås perpeetum mobile tänkte Ingman i förbifarten medan han själsligen var på väg tillbaka in i prästkappan, in i sin uppgift. Solen lyste in genom de höga, välvda fönstren och skvallrade om den skira grönska som fanns därutanför. Det sista klockslaget klingade ut. Vibrationerna efter det sista klockslaget låg kvar i rummet medan församlingen vände sig mot prästen. Log han inte litegrann där han stod, tänkte Hanna Poppel. Hon undrade vad han funderade på. Leendet blev inte långvarigt. Han började tala och Hanna lyssnade okoncentrerat medan persongalleriet från sorgetåget fladdrade förbi i minnet. Där fanns vad hon kunde se ingen hon kände. Hon hade inte väntat sig det heller med tanke på att hon inte hade varit här sedan hon var liten. Ingen kände förmodligen igen henne heller, men alla visste vem hon var. Vackra Irene Poppels barnbarn. Affärsmannen Henry Poppels dotter. Hanna sneglade på sin far som satt bredvid henne. Det var hon inte ensam om att göra. En begravning dödar inte nyfikenheten, tänkte Hanna. Hon tittade sig omkring i kyrkan. Blicken fastnade på en snygg, mörk man som satt ganska långt fram. Han hade stråk av grått hår i det för övrigt svarta håret. Han kände nog att hon stirrade på honom för han mötte hennes blick för någon sekund. Hon lät sin vandra vidare längs bänkraderna. Där fanns faktiskt en person hon kände igen. Antagligen hade han anlänt sent eftersom de inte träffat på varandra. Pappas kompanjon Sture Wilhelm, eller Lapdog som han kallades. Han som ingått i Poppelkoncernens ledningsgrupp i princip sedan starten. Farfars knähund som lärt sig hämta tidningen samt att gå fot. Framförallt gå fot, tänkte hon. Han såg lite blek ut idag, men det gör man väl i allmänhet på begravningar. Förresten, hur väl kände han egentligen Kalle? Det verkade i och 5

6 för sig som om större delen av byn gått man ur huse för den här begravningen, Kalle verkade ha varit omtyckt. Själv hade hon inte alls känt honom, trots att han varit hennes farbror. Hon hade träffat honom en enda gång då hon var så liten att hon knappt mindes det. Det var mest kusinen Malin och hennes hund med valpar hon mindes. Men vad var det hunden hette? Hanna tänkte efter. Hon kunde inte komma på det men hon mindes däremot att hennes far bråkade med Kalle. Om hon själv hade haft syskon skulle hon ha velat umgås med dem ofta och dela det mesta med dem. Men det kanske var enklare att tänka så när man inga syskon hade. Om man knappt pratat med varandra på fyrtiofem år borde det finnas en anledning. Hon trodde att orsaken till ovänskapen hette Krister Poppel. Krister var den yngste brodern Poppel och när han dog bröt de två äldre bröderna med varandra. Hannas pappa hade aldrig berättat något om vad som egentligen hänt, det var ett omöjligt ämne att prata om. Hanna hade försökt fråga sin farmor vid ett par tillfällen, men det hade varit lika fruktlöst. Hon hade bara sagt att Krister hade varit lite eljest. Blicken hade sedan alltid blivit öm och fylld av gammal sorg. Farmor. Vad Hanna saknade henne. Saknade att höra hennes röst, hennes språk. Hon hade tagit med sig det till Stockholm när hon flyttade dit, låtit Nordingrådialekt och gamla uttryck hänga kvar. Lite till farfars förtret, säkert, men samtidigt måste han ha sett affärsfördelen även i den detaljen då de flesta såg hennes breda språk som charmigt. Särskilt i konbination med skönheten både på in- och utsidan. Hanna var glad att hon hunnit uppleva henne som någorlunda vuxen. Som barnbarn ser man sina far- och morföräldrar genom ett skimmer som tonas bort ju äldre man blir. I början är de något av stereotyper som vill kramas, ge presenter och se till att man äter godsaker som om svältdöden lurade runt varje hörn. Men varje far- och morförälder har sin specifika doft som näsan minns för alltid. Som barn hade man inte en aning om det var tobak, olivtvål, Chanelparfym eller rakvatten som doftade, man visste bara att det var morfar. Eller farmor. Ju äldre man blir desto mera människa träder fram ur far- och morföräldrarna. De får konturer. Det hade också farmor fått. Men skimret fanns kvar kring henne, för det visade sig verkligen höra henne till. Både farmor och farfar var döda sedan många år. Nu var deras äldste son 6

7 död. Hanna såg sin kusin som satt längre fram i kyrkan. Malin var sig lik efter alla år. När Hanna konstaterat det kom hon på vad hunden hette, hunden med valparna. Det var farmor som hade berättat hur tiken som valp hade rusat runt som en galning när Kalle var ute och arbetade på gården. Valpen hade fått pälsen full med klet och fick namnet därefter: Fernissa. Vem vet egentligen vad som rör sig inom en människa? Nils Ingman såg på det tåg av människor som rörde sig runt i kyrkan. Var och en lade ned en ros på kistan. Varje röd blomma var en ren tanke riktad till den döde. Så hade Nils Ingman alltid sett på den här proceduren. På så sätt blev sorgen hanterbar och meningsfull. Bitterljuv. I sorgens stund blev människorna äkta och transparanta. Nils Ingman ville tro att var och en tänkte något empatiskt eller kärleksfullt om den döde, i värsta fall åtminstone någonting uppriktigt bittert. Alla röda blommor som samlades ihop till en vacker bukett över kistan var en sammanfattning av en älskad och ibland fruktad eller kanske, av vissa, avskydd person. Det var bara Gud som kunde se alla de dolda budskapen. Nils Ingman begrundade Evert Widman när denne lade ned sin ros på kistan. Manshanden förvandlades för ett ögonblick till pojkhanden. Den knubbiga barnhanden med gropar på knogarna som för länge sedan tände ljus med extralånga tändstickor i missionshuset som församlingen ibland använde förr om somrarna. På vintrarna hade lutherska hållit till där. Mor och son, Evert och Asta Widman, bodde fortfarande kvar i missionshuset. Men sedan gudstjänsterna upphörde hade Evert flyttat till nedervåningen. Där bodde han och den gamla missionsflygeln. Om somrarna kunde man höra honom spela när han satt med fönstren öppna. Ingman hade varit iväg och hört många konserter i sitt liv, både i Stockholm och ute i Europa när han och hustrun Birgitta varit på resande fot, och Evert Widman var en av de bästa pianister han hade hört. I princip självlärd. Några års lektioner hos kantor Nordlund på den tiden och något års kommunal musikskola. Evert stod och såg mot kistan. Nils Ingman mindes när Evert stått vid sin morfars kista som liten. Sorgen över att förlora den som varit som en far. När Ingman kommit som ny präst till församlingen hade han 7

8 snabbt fått reda på att ingen visste vem Everts far var. Församlingsborna hade inget emot att öppet skvallra om vem det kunde vara. Ingman rös till vid minnet. Pojken måste ha hört allt inifrån draperierna som skilde kök från församlingslokal. Agnarna från vetet, associerade Ingman, utan att veta vad som skulle vara vad i det här specifika fallet. Evert och mor Asta kom inte loss ifrån de där solkiga draperierna, de hade fastnat. Varken ut eller in. Framåt eller bakåt. I tiden. Det enda som utvecklades var Everts pianospel, och det var i och för sig så mycket vackert med det att många inte hann med hälften av det på en livstid. Hoppas att han blev lycklig av det själv också, tänkte Ingman. Evert strök handen genom det korpsvarta håret som nu hade stråk av silver. Ögonen var intensivt mörkbruna. Ingman slog bort en av skvalleridéerna att det skulle ha varit en mörk man från en kringresande cirkus som var Everts pappa. Det var något som skulle ha passat in i en deckare från förra seklets mitt. Han återgick till verkligheten. Nu steg också Asta Widman fram och lade sin ros på kistan, sade några väl valda ord i tysthet. Hon som hade varit så bildskön en gång. Hon hade fortfarande vackra men sorgsna gröna ögon. I övrigt var hon grå. Närmast bakom Asta stod Gunnar Nilsson, på byn mest kallad vedgubben, och gjorde sitt bästa för att höra till familjen Widman. Han hade alltid försökt att höra till dem, men på ett försynt sätt. Så försynt att det inte var helt klart om Asta ens märkte att han fanns där. Hon släppte inte in honom, inte närmare än att hon nätt och jämt höll honom kvar. Så hade det alltid varit. Ingman undrade om Gunnar hade kunnat bryta mönstret och rädda Asta ut ur draperierna kulisserna av livet om han bara hade varit fylld av lite mera kraft. Kanske hade det räckt om han lagt lite mera av sin energi på människor än på ved. Hela ledet av människor vandrade tillbaka till bänkarna. Prästen gled fram ur tankebanan och ställde sig framför sin församling. 8

9 Höga pumps passar inte i vildvuxet gräs och stenig terräng utanför en sjöbod. Inte heller snäv kjol eller en handväska i äkta skinn. Hanna Poppel stapplade fram och såg på de två träbyggnaderna som de ärvt efter farmor för många år sedan. Hon fumlade efter nycklarna som hon fått av en rätt motvillig far. Varför ville hon bo i de där rucklen? Och hela sommaren dessutom. På sommaren var det lugnare på jobbet så hon hade passat på att ta ut semester och tjänstledighet när hon hört att Kalle var sjuk. Hon hade tänkt hinna träffa honom. Så länge hon kunde minnas hade hon haft lust att åka till farmors hemtrakter och få lära känna platsen och människorna. Hon sörjde att hon inte hade hunnit träffa Kalle men såg fram emot att träffa sin kusin Malin som hon haft brevkontakt med under uppväxten och på senare tid umgåtts med via Facebook. När Hanna äntligen fann nyckeln till sjöboden kärvade låset, men gav ganska snart med sig. Förväntan steg. Av någon anledning hade hon drömt om att få vara här en vinter, hade föreställt sig mängder med snö. Tystnad. Nu kom hon hit på sommaren istället, åtminstone till att börja med. Det var alltid svårare att komma ifrån jobbet på vinterhalvåret. Hanna ville överhuvudtaget inte tänka på jobbet, det kändes nästan som om hon aldrig hade varit där nu när hon var därifrån. Gjorde hon rätt saker? Hon var inte säker på att stressiga långa dagar var vad hon ville få ut av livet. Men kanske var det vad livet ville få ut av henne, hon visste inte riktigt. Sjöboden doftade av gammalt hav när Hanna kom in. Hon tänkte på familjens båthus vid stugan utanför Lysekil. Men den boden var exklusivt inredd. Här var sjöboden inte i ordning eller 9

10 inredd, mer än ett rum längst ut mot vattnet med fönster mot hamnen. Från bryggan framför sjöboden kunde Hanna se några semesterfirare som var ute sent på kvällen men tidigt på säsongen. Två segelbåtar. En som såg rejält dyr ut. Hon hade ingen aning om vad den kunde tänkas kosta, hon hade bara varit ut i segelbåt med vänner några gånger. Hennes familj hade en motorbåt. Det kändes tryggare än att förlita sig på vinden. Inne i farmors sjöbod var det en farkost av betydligt enklare slag som gällde: en träeka för fiske. Den kändes rätt för den här miljön. Ekan var Gunnar Nilssons. Det var han som använde boden och som i gengäld brukade ta hand om den. Ekan guppade lätt där den låg förtöjd. Hanna skulle få använda den när hon så ville och Gunnar skulle också sätta nät någon gång i veckan medan hon bodde här. Kanske skulle hon följa med någon gång? Hanna tog en kopp te och gick och minglade omkring för sig själv i sjöboden. Hon hade fått klartecken av pappa att göra de ändringar hon ville härinne. Och det var nog en hel del. Vatten fanns indraget till den lilla stugan strax ovanför boden. Hon hade redan bokat hantverkare för att dra vatten för en utomhusdusch samt bygga ett enkelt utomhuskök. Själv skulle hon vitmåla hela boden invändigt för att locka in ljuset i den. Tillverka ett stort, robust träbord och köpa rejäla stolar, gärna udda, från lokala loppisar. Det skulle inte vara så tillrättalagt utan se planerat slarvigt ut. Snygga, stora ljuslyktor skulle sprida sitt fladdrande sken över väggarna. Vid sämre väder kunde hon gå till stugan och använda det enkla kök som fanns där. Kanske ta ett bad eller en dusch i badkaret ibland. Hanna tog av sig sina helsvarta begravningskläder och lade dem i en påse tillsammans med pumpsen. Tog fram enkla trätofflor, jeans och t-shirt. Hon tänkte göra det mesta av måleriarbetet själv, och hon ville börja tidigt imorgon. Men först skulle hon dricka upp sin kopp te ute i luften hon kunde inte avgöra om den var halvljummen eller halvkall, men bestämde sig för det förstnämnda som alla hobbyfilosofer förespråkar. När hon satte sig på bryggan med en varm, stor keramikmugg såg hon att dörren ut till bryggan var öppen i sjöboden bortanför. Den tillhörde Hans och Carina Petersen. Hanna blev nyfiken på hur det såg ut där, hennes pappa hade berättat att de hade kostat på massor på inredningen. De brukade spendera större delen av somrarna där numera 10

11 när de nästan var pensionärer. Hans Petersen var Hannas pappas närmaste kollega och de jobbade fortfarande ihop ibland. Klassisk musik på svag volym flödade ut från den öppna dörren ut mot vattnet från Petersens sjöbod. Beblandade sig med lugna vågor, flygande måsar och ljusgröna träd. Perfekt recept på sommar. Det var verkligen ljusare här. Trots att det var i det närmaste mitt i natten var solen alltjämt närvarande och letade fram själen där den stått och dammat över vintern. Var det för tidigt eller för sent, tänkte Hanna när hon nästa morgon kraftigt flåsande joggade förbi ett luggslitet hus. Att ha adventsstaken framme. Eftersom det var ett par veckor kvar till midsommar avgjorde hon att husägarna helt enkelt var sena med att tomta undan. Nästa hus var av helt annan karaktär. En byggnadsställning skymtade bakom huset, förmodligen skulle nu den sista sidan målas. De andra tre var redan målade i klart rött. Träet i en ny altan bländade henne. Storsatsningar gick hand i hand med rena förfall. Hennes far hade också sagt att sjöboden inklusive den lilla stugan hade ganska högt värde trots att de var spartanska, medan ett stort hus med kakel och klinker runt alla väggar och golv som var beläget några kilometer från havet kunde kosta en fjärdedel så mycket. Människor bar på en längtan efter havet som var svår att sätta en prislapp på. Bara vetskapen att hela världen ligger för ens fötter, att det bara är att segla iväg och nå vilken kust som helst i hela världen. Att det sedan förmodligen aldrig blir av är oviktigt. Känslan räcker långt. Det gjorde däremot inte Hannas kondition. Pulsen jagade ovant. Det enda den var van vid var tempot och stressen i hennes jobb. Ekonom i Poppelkoncernen. Pappas flicka. Pappas högra hand. Hon rös vid tanken på det utan att veta varför. Kanske var det känslan av att hon inte gjort några egna val som gjorde henne illa till mods. Eller valt hade hon kanske gjort, men valt samma som pappa. Usch, vad enkelspårigt. Hon sprang igen som för att fly från ledan. Men hon trivdes med sitt jobb också. Det bästa hon gjorde var att bara jobba på för att slippa tänka på livets andra delar. Storhelgerna åkte hon hem till mamma och pappa. Det var då hon saknade en familj. En egen. Det borde hon väl ha haft sedan länge, hon var ändå trettiosju år. Kanske var det alla åren adderade till varandra som 11

12 gjorde att hon inte som förr efter en period av inaktivitet kunde jogga hyfsat obehindrat. Hennes kropp hade verkligen blivit för tung av all snabbmat och allt kaffehinkande som substitut för sömn. Nu var det dags för förändring. Kanske en större än hon just nu kunde överblicka. En delvis medveten tanke i hennes pulserande huvud medan ögonen sökte horisonten. Den gamla stugan ovanför sjöboden hade bjudit Hanna på en dusch. Hon fick för sig att hon skulle hälsa på hos Petersens och gick till deras sjöbod och knackade på. Ingen öppnade. Hon stod kvar en stund, motstod en impuls att gå runt sjöboden längs bryggan och kika in genom ett fönster. De kanske hade kameraövervakning. Hon gick till sin bil istället och åkte in till samhället. Kom förbi ett par små fabriker och funderade på om lokalerna användes. På kortsidan av den ena fabriken var dörrarna öppna, trots att det var lördag. Utanför stod flera slipade bilar. En nylackerad. Bortanför lackeringsfirman fanns en stor ishall. Ett bröllopsfölje på väg dit. Stället verkade vara en knutpunkt för alla möjliga slags aktiviteter hon skymtade en bowlinghall därinne. Så kom hon till mataffären och järnaffären. Hon skulle in på båda ställena. Införskaffa hinkvis med vitfärg och penslar. Bröd. Verktyg. Mjölk. En bit camembert. Några potatisar. Och så beställa vin att hämta ut till veckan för ett par flaskor var allt hade hon fått med sig hemifrån. När hon kom ut från matbutiken såg hon en skylt vid vägen som pekade mot en blomsterhandel uppe i backen. Hon åkte dit. Där var massor av människor, som om butiken låg på torget i en stad. Där var ett allmänt sorl som ibland bröts av med glada skratt. Hanna gick omkring och tittade. De hade verkligen snygga saker därinne. Hon köpte flera stora och små ljuslyktor och blockljus. En stor bukett vita liljor som kanske kunde åstadkomma en snabbuppfräschning av sjöboden så att hon stod ut medan hon jobbade där. Plocka blommor fick hon ta sig tid till senare. Hanna kånkade påsar från järnaffären mot bilen. Har man ingen sherpa får man vara en själv, tänkte hon. Behöver du hjälp? 12

13 Det var mannen från kyrkan. Hannas kinder blossade av värmen och ansträngningen. Hon räckte över en påse och mannen tog förutom den tag i ett par skaft som Hanna försökte få med sig. När allt var inne i bilen tackade Hanna och mannen gick. Vad heter du? Tänkte hon tyst. En kvinna på cykel hade stannat och pratat med honom och hon vred om nyckeln och åkte. Väl hemma satte hon på sig ett par lumpiga byxor hon hittat längst inne i garderoben hemma och en hiskelig T-shirt som hon avsåg att förstöra med färgsplatter fortast möjligt. I stugan fann hon en gammal lantmannakeps med rejäl skärm. Snyggt. Om någon ville beskåda den där Poppelbruden från Stockholms innerstad var de välkomna nu! Hon kastade sig över såpa, skurborstar, färgpytsar och penslar. Mot förändring. 13

14 Det doftade nytt ur färgburken. Hanna rörde runt i den trögflytande vätskan med en träpinne. Doppade penseln. Känslan av skön förändring när färgen tog sig fram över träet. Hon började med de två träbockarna hon hittat uppe i stugan samt en gammal dörr. Tillsammans skulle de tre objekten bli till ett bord. Därefter gav hon sig på väggarna. Hon skulle inte hinna måla allt i sommar, men hon skulle måla så mycket som möjligt nu under några dagar. Lunch avnjöt hon på bryggan. Tallriken vinglade omkring i hennes knä, och en stor tomat rullade längs kanten. Hon hade inte orkat skära den i bitar utan försökte jaga fatt i den innan den skulle trilla ned i vattnet. Sill och potatis och en knäckebrödsmacka samsades med tomaten. Det smakade himmelskt. Hon såg bort mot Petersens bod. Där såg stilla ut, kanske var de ute i sin kära segelbåt. Den båten och fotboll var de enda samtalsämnen Hans tog upp om man tog en kaffe med honom. Några ord sa han väl kanske om sonen Erik ibland också. När Hanna ätit klart gick hon upp till stugan och skulle leta upp en finare pensel. Då såg hon några gamla krukor som stod på sidan av huset, och blev nyfiken på om hon kanske kunde använda någon av dem. De hade samlat regnvatten, och hon började ösa ur dem. Det stank av någonting när hon böjde sig ned, men hon tänkte att det antagligen var vattnet som surnat av gamla löv från i höstas. Hon rotade vidare. I en av krukorna var det några runda föremål som flöt omkring i vattnet. När hon vände krukan åt sidan följde något med vattnet ned på marken. Stanken hon känt tidigare blev skarpare. Hon såg vad det var hon hällt ut. Där låg fyra döda möss. De hade drunknat när de ramlat i och inte lyckats ta sig tillbaka upp eftersom porslinskanten var för hal. Hanna kände hur det vände sig i magen på henne 14

15 när hon såg kadavren. Hon tog några steg bort och kvävde en kräkreflex. Hon var tacksam över att hon haft handskar och gummistövlar på, men hon kände sig ändå kontaminerad och olustig. Kunde inte låta bli att fundera över skräcken den andra, den tredje och den fjärde musen måste ha känt när de landade i vattnet tillsammans med döda artfränder. Med det i tanken vände sig Hannas mage igen och den här gången spydde hon in i den buske som någon av hennes förfäder bestämt sig för att plantera bredvid stugan. Hon återvände till sina färgburkar och var tacksam över den starka lukten som tog över hennes näsa. Olusten följde henne genom hela dagen och in i natten. Hon drömde att hon simmade i en bottenlös tjärn. Vaknade vid tretiden helt genomsvettig och tittade ned från loftet med en känsla av att någon rörde sig där nere. Hon vågade knappt andas och lyssnade länge efter ljud, men det enda hon hörde var vattnets kluckande och svagt knirrande från ekan. Pulsen gick ned och hon domnade bort igen. 15

16 Fredagskväll. Veckans bästa kväll. Bara man slapp ordet fredagsmys, tänkte Hanna. Kanske kunde det gå an ikväll, när hon hade sällskap. Hon hade målat och stökat hela veckan och kände träningsvärken i armarna bara av att hålla vinglaset. Hon lät den röda drycken rulla runt längs kanten. Hon och hennes kusin Malin satt vända mot vattnet sådär som man gör när man är på tu man hand på en brygga. Havet framför istället för bord och bordskavaljerer. Svanar som stora dekorationer i dukningen. Hanna lyfte glaset mot Malin: Skål! Äntligen får jag träffa min kusin på riktigt! Skål! sa Malin. De satt med varsitt glas vin och njöt av Camemberten på knäckebröd. Kex hade Hanna glömt köpa. Hanna tyckte att hon kände Malin ganska bra trots att det var första gången de sågs sedan de var strax över blöjåldern. Alla små vardagshändelser som avslöjades på Facebook hade lagt en mosaikbild av Malin. Dessutom hade de på farmors initiativ brevväxlat i perioder sedan tonårstiden. Det kunde kanske också vara släktskapet som knöt dem samman även om de var olika utseendemässigt. Malin strök sitt tunna, ljusa hår bakom örat. Hennes ansikte var öppet och runt, så att man verkligen fick plats att vila i det när man pratade med henne. Hon var lik sin mor, Stina. Hanna själv var raka motsatsen med sina bruna ögon och sitt tjocka, mörka hår. Ansiktet hjärtformat och kindbenen framträdande. Tänk att du är yngre än jag och ändå har tonårsbarn, sa Hanna. Stressande. 16

17 Du med din karriär, sa Malin. Och kläder och väskor. Glamour. Hanna gjorde en nätt gest med handen för att visa hur stilfull hon var och tog på sig jobbarkepsen som låg på bryggan. De skrattade och kunde bara konstatera att deras liv varit rätt olika fram till den här stunden på bryggan. Det slog Hanna att det var konstigt att se profilbilden från Facebook röra sig, få liv. Malin hade lagt ut en bild där det inte var så lätt att känna igen henne. Familjebilder lade hon av princip inte ut. Hon ansåg att man som polis kunde vara lite sparsmakad med att dela med sig av privatlivet. Det var i alla fall en känsla hon hade, även om det kanske var långsökt att någon skulle vilja göra henne eller familjen illa. Malin höjde glaset igen: Skål också för din nya karriär som målare, det blev ju riktigt snyggt därinne! Du får väl förresten skaffa dig någon kostymnisse där i storstan som du kan dela det här med nästa sommar. Skål! sa Hanna. Åtminstone för det förstnämnda målare kan jag tänka mig bli, men kostymnissar har jag fått nog av. Du kanske får hitta dig en målargubbe istället då, sa Malin. Ja, vem vet, sa Hanna. Det har ju varit några hantverkare här, och fler ska komma. Nu går vi in! Sjöboden kändes rymlig nu när de flesta ytskikten var vita. Stearinljusfladder kring de nymålade väggarna. Skuggor från takbjälkar och möbler dansade. Äppeldoft från ett grönt stearinljus i en lykta vid dörren. Hanna och Malin satt skavfötters i kökssoffan vid bordet och borrade ner tårna i det gråa fårskinn det var klätt med. Svagt kluckande av ekan som befann sig bara några steg bort i rummet i samklang med Melody Gardot som spelades på låg volym. Hanna drog filten längre upp över axlarna. Ja, härinne blir det ingen sjukahussjuka i alla fall, sa hon. Hyfsat dragigt. Malin nickade och drog sin filt tätare kring kroppen. Har du verkligen tänkt sova däruppe? sa hon. 17

18 Nickade mot loftet, som även det vitmålats. Det är visserligen jättesnyggt, särskilt med den där charmigt nötta gamla stegen, men tänk vad kallt. Och olåst, fortsatte Malin. Farbror polisen har talat, sa Hanna. Malin drog upp tårna ur fårskinnet och sparkade i luften mot Hanna som log. Jag är inte orolig. Jag lovar att jag är vaken innan en tjuv har hunnit ta sig uppför den där knarriga gamla stegen, sa Hanna. Bara så att han blir ännu mer trängd, sa Malin. Eller hon, sa Hanna. Ja, men statistiken säger..., började Malin. till exempel att de flesta poliser är farbror polisen, sa Hanna. Hur som helst ska du sova här inatt, så du hinner öva lite på tillit och förtröstan. Hanna var van att arbeta tillsammans med män, så hon kunde ana hur Malin hade det på jobbet. Eller snarare hur det var på vägen dit när man väl var problemen färre. Malin skakade på huvudet, men hon log. När jag var liten brukade jag och min bästa kompis Anneli gå och bada mitt i natten, sa Malin. Vi cyklade, eller när vi blev äldre tog vi moppen, och åkte till olika ställen runtomkring. Det var särskilt härligt med augustimörkret när det var ljummet. Ensamheten och tystnaden. Just de kvällarna gjorde att jag ville bli polis. Jag ville att det skulle få vara så oförstört och enkelt. Men nu vet jag inte. Allt var väl kanske inte bättre förr heller, sa Hanna. Vet du vad som egentligen hände med Krister? Vår farbror? Han drunknade. Han var bara 15 år, kunde inte simma. Och så var han......lite eljest, sa Hanna och Malin samtidigt. De skrattade. Har farmor sagt så till dig med? Synd att jag inte fick träffa henne mer än de gånger hon åkte hit, 18

19 sa Malin. Farfar hade ju minst sagt lite svårt för pappa sedan han valde att byta namn. Och pappa beskyllde tydligen din pappa för Kristers död, eftersom det var hans kväll att vakta honom. Pappa har knappt nämnt något om sin uppväxt. Det är en underlig familj vi hamnat i, sa Hanna. Malin nickade och drog håret bakom örat med fingrarna. Hon blev allvarlig. Kanske tänkte hon på sin pappa. Hanna tyckte att det var tråkigt att hon inte ha fått träffa Kalle och ville gärna höra om honom, men bestämde sig för att inte ta upp ämnet nu. Malin ville kanske inte prata om honom nu, såhär nära inpå begravningen. Istället gick Hanna vidare på spåret Krister. Jag såg hans namn häruppe på loftet, sa Hanna. Och en massa inristade streck, som om han räknat något. Jag hade inte hjärta att måla över dem, de fick vara kvar. Krister? Han brukade kanske vara där medan våra pappor var här och rensade fisk, sa Malin. Men det är länge sedan i så fall, han dog ju på sextiotalet. Lite konstigt att han inte kunde simma om han var så van vid att vara vid vattnet, sa Hanna. Många av fiskarna som bott häromkring har inte kunnat simma, sa Malin. Ja, då blev ju alltihopa verkligen mindre konstigt, sa Hanna. Det verkar klokt att vara flytvästlös i en smal träbåt utan att kunna simma. Malin ryckte på axlarna och tog en klunk av vinet. Det kan man tycka. Men så var det ofta. Farmor däremot var en riktig fisk som simmade omkring bryggorna så fort isen gick. De tystnade och lyssnade till båtens sövande kluckande. Malin gäspade. Vi kanske skulle gå in och sova, sa Hanna. Hon hade bäddat upp det lilla ombonade sovrummet till Malin. Köpt nya, vita sängkläder. Här kommer jag att sova som en sten, sa Malin. Eller som en prinsessa, sa Hanna. Hellre en sten, upprepade Malin. Leende men allvarlig. 19

20 En sten it is, sa Hanna medan hon klättrade uppför stegen till loftet. När hon krupit ned i sängen och befann sig någonstans mellan vakenhet och dvala tänkte hon att hon borde sandpappra stegen så att inte raggsockorna fastnade när man klättrade. Tankarna stördes av ljud från nedervåningen. Hannas sinne klarnade. Hon lyssnade. Var det Malin som var uppe och gick? Hanna kröp fram och kikade ned. Smög nedför stegen. Kikade in på Malin som sov. Avslappnad polis, tänkte Hanna. Hon stod stilla och lyssnade. Vågskvalp och sina egna andetag var det enda hon hörde. Hon tog av sig raggsockorna som farmor stickat och klättrade uppför stegen igen. 20