en sekund av glädje. Sedan straffet. Han var inte rädd för döden, men för att ingen skulle sörja

Transkript

1 Inget var som det skulle förutom slipsknuten. Den var perfekt. Han ansåg sig tillhöra den lilla skara människor som kunde bädda en säng så att den faktiskt såg bäddad ut och knyta en slips så att den blev exakt lagom lång och med oklanderlig knut. Det gråbleka ansiktet som mötte honom i spegeln matchade illa till den ypperliga klädseln. Han skulle på begravning och den fick honom att tänka på det förgångna och på att framtiden nu äntligen höll på att vävas ihop med den. Efter snart ett halvsekel av ångest var hans Raskolnikovvandring snart slut. Hans brott var passivitet. Först i kärlek. Han tänkte på Greger. Den kärleken hade de trampat på. Hånat. Han hade låtit dem. Nu hade han lägenhet i innerstan. Han hade mer pengar än han brydde sig om att hålla reda på. Han hade det här huset vid havet. Men ingen. Sedan var det den där gången. Han blundade som för att slippa se bilden av hennes tomma ögon. Och pojkens dödsångest som satt prydligt inramad innanför ögonlocken. Han hade inte gått emellan, hade bara stått och väntat. Passivt. Länge hade han intalat sig att den som inte gör något begår inget brott. Att han inte hade kunnat hjälpa henne. Att han gjort pojken en tjänst eftersom han ändå aldrig skulle kunna få ett vanligt jobb eller hitta någon att dela livet med. När argumenten tog slut hade han försökt att glömma. Nu hade han till slut börjat sona sina brott. Kanske återstod sedan en sekund av glädje. Sedan straffet. Han var inte rädd för döden, men för att ingen skulle sörja honom.

2 Nordingrå kyrka den 3 juni

3 Äntligen var alla här. Så tänkte prästen Nils Ingman när han såg ut över den grupp människor som samlats för att hedra Kalle Ömans minne. Det ekade i kyrkan när de sista i begravningsföljet stängde trägrinden till sin bänkrad och satte sig. Någonstans längre bak i kyrkan prasslade någon med en plastpåse. Antagligen halstabletter, tänkte Nils Ingman medan hans blick fastnade på Henry Poppel som hade anlänt till begravningen tillsammans med fru och dotter. Nils Ingman konstaterade att Henry Poppel såg stram ut även i verkligheten. Han hade inte sett honom förut mer än någon gång då och då på tv-nyheterna. Henry Poppel var Kalle Ömans bror. Kalle hade varit Carl Poppel tills han som ung bröt med sin far och valde att byta till sin mors flicknamn. Bröderna Poppel hade inte haft någon kontakt med varandra på många år om man skulle tro ryktena. Det var tragiskt med syskon som blir osams och inte söker upp varandra igen förrän det är för sent. Eller för sent, med min tro borde jag väl inte tänka så, resonerade Ingman för sig själv och sökte medhåll från ovan genom att stirra upp i det höga, välvda taket. Förlåtelsen och nåden var bortom människans förstånd. Kyrkklockorna började slå. Stunden som Nils Ingman hade att läsa av alla. Kålhuvuden. Så hade en studiekamrat lärt honom att tänka. Om man blev alltför nervös inför församlingen kunde man låtsas att alla var kålhuvuden och på så sätt slippa pressen. Det var nu decennier sedan han fått det rådet och det hade aldrig fungerat för honom att tänka så. Det hade känts alltför hopplöst att predika Guds ord och få dem att sätta sig i ett gäng med rotfrukter. Orden reducerade till närande gödsel om än i någorlunda vacker tappning. Nej, han tyckte om den här stunden när klockorna ringde och han såg ut över församlingen och sökte i deras ansikten. 3

4 Försökte att verkligen se var och en. Idag var det förstås änkan. Stina Öman. Han kunde se hur hon skiftade mellan dagens åldrande kvinna och gårdagens söta flicka. Hon var fortfarande fin att se på, mycket för att hon alltid var så glad. Men idag passade inte skrattrynkorna in i bilden av hennes ansikte. Ögonen var rödkantade av de senaste veckornas gråt. Hon strök bort tårarna allteftersom de steg fram. Ingman insåg att han följt många. Upp ur vaggan. Ner i graven. Han hade varit präst i snart fyrtio år. Stina och Kalle hade varit unga och nygifta när han kom till församlingen. Idag hade Stina en svart klänning men sjalen runt halsen var himmelsblå. Antagligen hade hon fått den av sin man eftersom hon bar den idag. Kanske var den från någon av deras resor. Bredvid Stina satt hennes mor Agnes, Kalles svärmor. Hon hade sett i princip likadan ut under hela Ingmans tjänstgöring som präst. Märkligt med sådana människor, tänkte han. Agnes var alltid klädd i blommig klänning, så även idag. Den här var svart och blommorna var grå. Hon såg bedrövad ut, tänkte kanske att det var konstigt att hon klarade sig som var så gammal men inte Kalle. Sådana var människorna funtade. Det gällde att inte fastna i sådana tankar. Kalle Ömans dotter Malin och hennes sambo Jonas och deras två barn satt på samma rad som Stina och Agnes. Sambo. Han undrade när han skulle få viga dem. Om han skulle hinna före pensionen. Kalles barnbarn var i princip tonåringar. Det hade verkligen blivit annorlunda. Mycket kanske till det bättre, men Ingman kunde inte förlika sig med att folk bara bodde ihop. Det verkade så planlöst. I värsta fall helt ogenomtänkt. Han var själv lyckligt gift. Bara han fick sina stunder i en tom kyrka där varje fotsteg på heltäckningsmattan i mittgången ekade dovt. Där tankarna och förberedelserna fick mycket luft och plats. Därefter var det alltid skönt att komma hem. Kanske dra gräsklipparen några varv för ytterligare lite själslig tystnad. Sedan komma in i huset och omgärdas av alla ord. Hon kunde verkligen prata. Han märkte att han log och kom på sig själv att han faktiskt var på en begravning där han var den 4

5 person som var näst närmast centrum. Han lät munnen gå tillbaka i neutralt läge. Kyrkklockorna ringde fortfarande, men de var inne på efterdyningarna nu. Slagen saktade in och blev allt långsammare. Inga hjul snurrar för alltid, åtminstone inga för människan kända. Men av Gud förstås perpeetum mobile tänkte Ingman i förbifarten medan han själsligen var på väg tillbaka in i prästkappan, in i sin uppgift. Solen lyste in genom de höga, välvda fönstren och skvallrade om den skira grönska som fanns därutanför. Det sista klockslaget klingade ut. Vibrationerna efter det sista klockslaget låg kvar i rummet medan församlingen vände sig mot prästen. Log han inte litegrann där han stod, tänkte Hanna Poppel. Hon undrade vad han funderade på. Leendet blev inte långvarigt. Han började tala och Hanna lyssnade okoncentrerat medan persongalleriet från sorgetåget fladdrade förbi i minnet. Där fanns vad hon kunde se ingen hon kände. Hon hade inte väntat sig det heller med tanke på att hon inte hade varit här sedan hon var liten. Ingen kände förmodligen igen henne heller, men alla visste vem hon var. Vackra Irene Poppels barnbarn. Affärsmannen Henry Poppels dotter. Hanna sneglade på sin far som satt bredvid henne. Det märkte hon att hon inte var ensam om att göra. En begravning dödar inte nyfikenheten, tänkte Hanna. Hon tittade sig omkring i kyrkan. Blicken fastnade på en snygg, mörk man som satt ganska långt fram. Han hade stråk av grått hår i det för övrigt svarta håret. Han kände nog att hon stirrade på honom för han mötte hennes blick för någon sekund. Då lät hon sin vandra vidare längs bänkraderna. Där fanns faktiskt en person hon kände igen. Antagligen hade han anlänt sent eftersom de inte träffat på varandra. Pappas kompanjon Sture Wilhelm, eller Lapdog som han kallades. Han som ingått i Poppelkoncernens ledningsgrupp i princip sedan starten. Farfars knähund som lärt sig hämta tidningen samt att gå fot. Framförallt gå fot, tänkte hon. Han såg lite blek ut idag, men det gör man väl i allmänhet på begravningar. Förresten, hur väl kände han egentligen Kalle? Det 5

6 verkade i och för sig som om större delen av byn gått man ur huse för den här begravningen, Kalle verkade ha varit omtyckt. Själv hade hon inte alls känt honom, trots att han varit hennes farbror. Hon hade träffat honom en enda gång då hon var så liten att hon knappt mindes det. Det var mest kusinen Malin och hennes hund med valpar hon mindes. Men vad var det hunden hette? Hanna tänkte efter. Hon kunde inte komma på det men hon mindes däremot att hennes far bråkade med Kalle. Om hon själv hade haft syskon skulle hon ha velat umgås med dem ofta och dela det mesta med dem. Men det kanske var enklare att tänka så när man inga syskon hade. Om man knappt pratat med varandra på fyrtiofem år borde det finnas en anledning. Hon trodde att orsaken till ovänskapen hette Krister Poppel. Krister var den yngste brodern Poppel och när han dog bröt de två äldre bröderna med varandra. Hannas pappa hade aldrig berättat något om vad som egentligen hänt, det var ett omöjligt ämne att prata om. Hanna hade försökt fråga sin farmor vid ett par tillfällen, men det hade varit lika fruktlöst. Hon hade bara sagt att Krister hade varit lite eljest. Blicken hade sedan alltid blivit öm och fylld av gammal sorg. Farmor. Vad Hanna saknade henne. Saknade att höra hennes röst, hennes språk. Hon hade tagit med sig det till Stockholm när hon flyttade dit, låtit Nordingrådialekt och gamla uttryck hänga kvar. Lite till farfars förtret, säkert, men samtidigt måste han ha sett affärsfördelen även i den detaljen då de flesta såg hennes breda språk som charmigt. Särskilt med tanke på hur vacker farmor varit. Och klok. Hanna var glad att hon hunnit uppleva henne som någorlunda vuxen. Som barnbarn ser man sina far- och morföräldrar genom ett skimmer som tonas bort ju äldre man blir. I början är de något av stereotyper som vill kramas, ge presenter och se till att man äter godsaker som om svältdöden lurade runt varje hörn. Men varje far- och morförälder har sin specifika doft som näsan minns för alltid. Som barn hade man inte en aning om det var tobak, olivtvål, Chanelparfym eller rakvatten som doftade, man visste bara att det var morfar. Eller farmor. Ju äldre man blir desto mera människa träder fram ur far- och morföräldrarna. De får konturer. Det hade också farmor 6

7 fått. Men skimret fanns kvar kring henne, för det visade sig verkligen höra henne till. Både farmor och farfar var döda sedan många år. Nu var deras äldste son död. Hanna såg sin kusin som satt längre fram i kyrkan. Malin var sig lik efter alla år. När Hanna konstaterat det kom hon på vad hunden hette, hunden med valparna. Det var farmor som hade berättat hur tiken som valp hade rusat runt som en galning när Kalle var ute och arbetade på gården. Valpen hade fått pälsen full med klet och fick namnet därefter: Fernissa. Vem vet egentligen vad som rör sig inom en människa? Nils Ingman såg på det tåg av människor som rörde sig runt i kyrkan. Var och en lade ned en ros på kistan. Varje röd blomma var en ren tanke riktad till den döde. Så hade Nils Ingman alltid sett på den här proceduren. På så sätt blev sorgen hanterbar och meningsfull. Bitterljuv. I sorgens stund blev människorna äkta och transparanta. Nils Ingman ville tro att var och en tänkte något empatiskt eller kärleksfullt om den döde, i värsta fall åtminstone någonting uppriktigt bittert. Alla röda blommor som samlades ihop till en vacker bukett över kistan var en sammanfattning av en älskad och ibland fruktad eller kanske, av vissa, avskydd person. Det var bara Gud som kunde se alla de dolda budskapen. Nils Ingman begrundade Evert Widman när denne lade ned sin ros på kistan. Manshanden förvandlades för ett ögonblick till pojkhanden. Den knubbiga barnhanden med gropar på knogarna som för länge sedan tände ljus med extralånga tändstickor i missionshuset som församlingen ibland använde förr om somrarna. På vintrarna hade lutherska hållit till där. Mor och son, Evert och Asta Widman, bodde fortfarande kvar i missionshuset. Men sedan gudstjänsterna upphörde hade Evert flyttat till nedervåningen. Där bodde han och den gamla missionsflygeln. Om somrarna kunde man höra honom spela när han satt med fönstren öppna. Ingman hade varit iväg och hört många konserter i sitt liv, både i Stockholm och ute i Europa när han och hustrun Birgitta varit på resande fot, och Evert Widman var en av de bästa 7

8 pianister han hade hört. I princip självlärd. Några års lektioner hos kantor Nordlund på den tiden och något års kommunal musikskola. Evert stod och såg mot kistan. Nils Ingman mindes när Evert stått vid sin morfars kista som liten. Sorgen över att förlora den som varit som en far. När Ingman kommit som ny präst till församlingen hade han snabbt fått reda på att ingen visste vem Everts far var. Församlingsborna hade inget emot att öppet skvallra om vem det kunde vara. Ingman rös till vid minnet. Pojken måste ha hört allt inifrån draperierna som skilde kök från församlingslokal. Agnarna från vetet, associerade Ingman, utan att veta vad som skulle vara vad i det här specifika fallet. Evert och mor Asta kom inte loss ifrån de där solkiga draperierna, de hade fastnat. Varken ut eller in. Framåt eller bakåt. I tiden. Det enda som utvecklades var Everts pianospel, och det var i och för sig så mycket vackert med det att många inte hann med hälften av det på en livstid. Hoppas att han blev lycklig av det själv också, tänkte Ingman. Evert strök handen genom det korpsvarta håret som nu hade stråk av silver. Ögonen var intensivt mörkbruna. Ingman slog bort en av skvalleridéerna att det skulle ha varit en kringresande cirkus fadern kommit ifrån. Det var något som skulle ha passat in i en deckare från förra seklets mitt. Han återgick till verkligheten. Nu steg också Asta Widman fram och lade sin ros på kistan, sade några väl valda ord i tysthet. Hon som hade varit så bildskön en gång. Hon hade fortfarande vackra men sorgsna gröna ögon. Närmast bakom Asta stod Gunnar Nilsson, på byn mest kallad vedgubben, och gjorde sitt bästa för att höra till familjen Widman. Han hade alltid försökt att höra till dem, men på ett försynt sätt. Så försynt att det inte var helt klart om Asta ens märkte att han fanns där. Hon släppte inte in honom, inte närmare än att hon nätt och jämt höll honom kvar. Så hade det alltid varit. Ingman undrade om Gunnar hade kunnat bryta mönstret och rädda Asta ut ur draperierna kulisserna av livet om han bara hade varit fylld av lite mera kraft. Kanske hade det räckt om han lagt lite mera av sin energi på människor än på ved. Hela ledet av människor vandrade tillbaka till bänkarna. Prästen gled fram ur 8

9 tankebanan och ställde sig framför sin församling. 9

10 Höga pumps passar inte i vildvuxet gräs och stenig terräng utanför en sjöbod. Inte heller snäv kjol eller en flertusenkronors handväska. Hanna Poppel stapplade fram och såg på de två träbyggnaderna som de ärvt efter farmor för många år sedan. Hon fumlade efter nycklarna som hon fått av en rätt motvillig far. Varför ville hon bo i de där rucklen? Och hela sommaren dessutom. På sommaren var det lugnare på jobbet så hon hade passat på att ta ut semester och tjänstledighet när hon hört att Kalle var sjuk. Hon hade tänkt hinna träffa honom. Så länge hon kunde minnas hade hon haft lust att åka till farmors hemtrakter och få lära känna platsen och människorna. Hon sörjde att hon inte hade hunnit träffa Kalle men såg fram emot att träffa sin kusin Malin som hon haft brevkontakt med under uppväxten och på senare tid umgåtts med via Facebook. När Hanna äntligen fann nyckeln till sjöboden kärvade låset, men gav ganska snart med sig. Förväntan steg. Av någon anledning hade hon drömt om att få vara här en vinter, hade föreställt sig mängder med snö. Tystnad. Nu kom hon hit på sommaren istället, åtminstone till att börja med. Det var alltid svårare att komma ifrån jobbet på vinterhalvåret. Hanna ville överhuvudtaget inte tänka på jobbet, det kändes nästan som om hon aldrig hade varit där nu när hon var därifrån. Gjorde hon rätt saker? Hon var inte säker på att stressiga långa dagar var vad hon ville få ut av livet. Men kanske var det vad livet ville få ut av henne, hon visste inte riktigt. 10

11 Sjöboden doftade av gammalt hav när Hanna kom in. Hon tänkte på familjens båthus vid stugan utanför Lysekil. Men den boden var exklusivt inredd. Här var sjöboden inte i ordning eller inredd, mer än ett rum längst ut mot vattnet med fönster mot hamnen. Från bryggan framför sjöboden kunde Hanna se några semesterfirare som var ute sent på kvällen men tidigt på säsongen. Två segelbåtar. En som såg rejält dyr ut. Hon hade ingen aning om vad den kunde tänkas kosta, hon hade bara varit ut i segelbåt med vänner några gånger. Hennes familj hade en hyfsat stor motorbåt. Inne i farmors sjöbod var det en farkost av betydligt enklare slag som gällde: en träeka för fiske. Den kändes rätt för den här miljön. Ekan var Gunnar Nilssons. Det var han som använde boden och som i gengäld brukade ta hand om den. Ekan guppade lätt där den låg förtöjd. Hanna skulle få använda den när hon så ville och Gunnar skulle också sätta nät någon gång i veckan medan hon bodde här. Kanske skulle hon följa med någon gång? Hanna tog en kopp te och gick och minglade omkring för sig själv i sjöboden. Hon hade fått klartecken av pappa att göra de ändringar hon ville härinne. Och det var nog en hel del. Vatten fanns indraget till den lilla stugan strax ovanför boden. Hon hade redan bokat hantverkare för att dra vatten för en utomhusdusch samt bygga ett enkelt utomhuskök. Själv skulle hon vitmåla hela boden invändigt för att locka in ljuset i den. Tillverka ett stort, robust träbord och köpa rejäla stolar, gärna udda, från lokala loppisar. Det skulle inte vara så tillrättalagt utan se planerat slarvigt ut. Snygga, stora ljuslyktor skulle sprida sitt fladdrande sken över väggarna. Vid sämre väder kunde hon gå till stugan och använda det enkla kök som fanns där. Kanske ta ett bad eller en dusch i badkaret ibland. Hanna tog av sig sina helsvarta begravningskläder och lade dem i en påse tillsammans med pumpsen. Tog fram enkla trätofflor, jeans och t-shirt. Hon tänkte göra det mesta av måleriarbetet själv, och hon ville börja tidigt imorgon. Men först skulle hon dricka upp sin kopp te ute i luften hon kunde inte avgöra om den var halvljummen eller halvkall, men 11

12 bestämde sig för det förstnämnda som alla hobbyfilosofer förespråkar. När hon satte sig på bryggan med en varm, stor keramikmugg såg hon att dörren ut till bryggan var öppen i sjöboden bortanför. Den tillhörde Hans och Carina Petersen. Hanna blev nyfiken på hur det såg ut där, hennes pappa hade berättat att de hade kostat på massor på inredningen. De brukade spendera större delen av somrarna där numera när de nästan var pensionärer. Hans Petersen var Hannas pappas närmaste kollega och de jobbade fortfarande ihop ibland. Klassisk musik på svag volym flödade ut från den öppna dörren ut mot vattnet från Petersens sjöbod. Beblandade sig med lugna vågor, flygande måsar och ljusgröna träd. Perfekt recept på sommar. Det var verkligen ljusare här. Trots att det var i det närmaste mitt i natten var solen alltjämt närvarande och letade fram själen där den stått och dammat över vintern. Var det för tidigt eller för sent, tänkte Hanna när hon nästa morgon kraftigt flåsande joggade förbi ett luggslitet hus. Att ha adventsstaken framme. Eftersom det var ett par veckor kvar till midsommar avgjorde hon att husägarna helt enkelt var sena med att tomta undan. Nästa hus var av helt annan karaktär. En byggnadsställning skymtade bakom huset, förmodligen skulle nu den sista sidan målas. De andra tre var redan målade i klart rött. Träet i en ny altan bländade henne. Storsatsningar gick hand i hand med rena förfall. Hennes far hade också sagt att sjöboden inklusive den lilla stugan hade ganska högt värde trots att de var spartanska, medan ett stort hus med kakel och klinker runt alla väggar och golv som var beläget några kilometer från havet kunde kosta en fjärdedel så mycket. Människor bar på en längtan efter havet som var svår att sätta en prislapp på. Bara vetskapen att hela världen ligger för ens fötter, att det bara är att segla iväg och nå vilken kust som helst i hela världen. Att det sedan förmodligen aldrig blir av är oviktigt. Känslan räcker långt. Det gjorde däremot inte Hannas kondition. Pulsen jagade ovant. Det enda den var van vid var tempot och stressen i hennes jobb. Jurist i Poppelkoncernen. Pappas flicka. Hon rös vid tanken på det utan att veta varför. 12

13 Kanske var det känslan av att hon inte gjort några egna val som gjorde henne illa till mods. Eller valt hade hon kanske gjort, men valt samma som pappa. Usch, vad enkelspårigt. Hon sprang igen som för att fly från ledan. Men hon trivdes med sitt jobb också. Det bästa hon gjorde var att bara jobba på för att slippa tänka på livets andra delar. Storhelgerna åkte hon hem till mamma och pappa. Det var då hon saknade en familj. En egen. Det borde hon väl ha haft sedan länge, hon var ändå trettiosju år. Kanske var det alla åren adderade till varandra som gjorde att hon inte som förr efter en period av inaktivitet kunde jogga hyfsat obehindrat. Hennes kropp hade verkligen blivit för tung av all snabbmat och allt kaffehinkande som substitut för sömn. Nu var det dags för förändring. Kanske en större än hon just nu kunde överblicka. En delvis medveten tanke i hennes pulserande huvud medan ögonen sökte horisonten. Den gamla stugan ovanför sjöboden hade bjudit Hanna på en dusch. Hon fick för sig att hon skulle hälsa på hos Petersens och gick till deras sjöbod och knackade på. Ingen öppnade. Hon stod kvar en stund, motstod en impuls att gå runt sjöboden längs bryggan och kika in genom ett fönster. De kanske hade kameraövervakning. Hon gick till sin bil istället och åkte in till samhället. Kom förbi ett par små fabriker och funderade på om lokalerna användes. På kortsidan av den ena fabriken var dörrarna öppna, trots att det var lördag. Utanför stod flera slipade bilar. En nylackerad. Bortanför lackeringsfirman fanns en stor ishall. Ett bröllopsfölje på väg dit. Stället verkade vara en knutpunkt för alla möjliga slags aktiviteter hon skymtade en bowlinghall därinne. Så kom hon till mataffären och järnaffären. Hon skulle in på båda ställena. Införskaffa hinkvis med vitfärg och penslar. Bröd. Verktyg. Mjölk. En bit camembert. Några potatisar. Och så beställa vin att hämta ut till veckan för ett par flaskor var allt hade hon fått med sig hemifrån. När hon kom ut från matbutiken såg hon en skylt vid vägen som pekade mot en blomsterhandel uppe i backen. Hon åkte dit. Där var massor av människor, 13

14 som om butiken låg på torget i en stad. Märkligt att de fått ihop så många på en sådan liten ort. Där var ett allmänt sorl som ibland bröts av med glada skratt. Hanna gick omkring och tittade. De hade verkligen snygga saker därinne. Hon köpte flera stora och små ljuslyktor och blockljus. En stor bukett vita liljor som kanske kunde åstadkomma en snabbuppfräschning av sjöboden så att hon stod ut medan hon jobbade där. Plocka blommor fick hon ta sig tid till senare. Väl hemma satte hon på sig ett par lumpiga byxor hon hittat längst inne i garderoben hemma och en hiskelig T-shirt som hon avsåg att förstöra med färgsplatter fortast möjligt. I stugan fann hon en gammal lantmannakeps med rejäl skärm. Snyggt. Om någon ville beskåda den där Poppeljuristen från Stockholms innerstad var de välkomna nu! Hon kastade sig över såpa, skurborstar, färgpytsar och penslar. Mot förändring. 14

15 Det doftade nytt ur färgburken. Hanna rörde runt i den trögflytande vätskan med en träpinne. Doppade penseln. Känslan av skön förändring när färgen tog sig fram över träet. Hon började med de två träbockarna hon hittat uppe i stugan samt en gammal dörr. Tillsammans skulle de tre objekten bli till ett bord. Därefter gav hon sig på väggarna. Hon skulle inte hinna måla allt i sommar, men hon skulle måla så mycket som möjligt nu under några dagar. Lunch avnjöt hon på bryggan. Tallriken vinglade omkring i hennes knä, och en stor tomat rullade längs kanten. Hon hade inte orkat skära den i bitar utan försökte jaga fatt i den innan den skulle trilla ned i vattnet. Sill och potatis och en knäckebrödsmacka samsades med tomaten. Det smakade himmelskt. Hon såg bort mot Petersens bod. Där såg stilla ut, kanske var de ute i sin kära segelbåt. Den båten och fotboll var de enda samtalsämnen Hans tog upp om man tog en kaffe med honom. Några ord sa han väl kanske om sonen Erik ibland också. När Hanna ätit klart gick hon upp till stugan och skulle leta upp en finare pensel. Då såg hon några gamla krukor som stod på sidan av huset, och blev nyfiken på om hon kanske kunde använda någon av dem. De hade samlat regnvatten, och hon började ösa ur dem. Det stank av någonting när hon böjde sig ned, men hon tänkte att det antagligen var vattnet som surnat av gamla löv från i höstas. Hon rotade vidare. I en av krukorna var det några runda föremål som flöt omkring i vattnet. När hon vände krukan åt sidan följde något med vattnet ned på marken. Stanken hon känt tidigare blev skarpare. Hon såg vad det var hon hällt ut. Där låg fyra döda möss. De hade drunknat när de ramlat i och inte lyckats ta sig tillbaka upp eftersom 15

16 porslinskanten var för hal. Hanna kände hur det vände sig i magen på henne när hon såg kadavren. Hon tog några steg bort och kvävde en kräkreflex. Hon var tacksam över att hon haft handskar och gummistövlar på, men hon kände sig ändå kontaminerad och olustig. Kunde inte låta bli att fundera över skräcken den andra, den tredje och den fjärde musen måste ha känt när de landade i vattnet tillsammans med döda artfränder. Med det i tanken vände sig Hannas mage igen och den här gången spydde hon in i den buske som någon av hennes förfäder bestämt sig för att plantera bredvid stugan. Hon återvände till sina färgburkar och var tacksam över den starka lukten som tog över hennes näsa. Olusten följde henne genom hela dagen och in i natten. Hon drömde att hon simmade i en bottenlös tjärn. Vaknade vid tretiden helt genomsvettig och tittade ned från loftet med en känsla av att någon rörde sig där nere. Hon vågade knappt andas och lyssnade länge efter ljud, men det enda hon hörde var vattnets kluckande och svagt knirrande från ekan. Pulsen gick ned och hon domnade bort igen. 16

17 Fredagskväll. Veckans bästa kväll. Hanna hade målat och stökat hela veckan och hon kände träningsvärken i armarna bara av att hålla vinglaset. Hon lät den röda drycken rulla runt längs kanten. Hon och hennes kusin Malin satt vända mot vattnet sådär som man gör när man är på tu man hand på en brygga. Havet framför istället för bord och bordskavaljerer. Svanar som stora dekorationer i dukningen. Hanna lyfte glaset mot Malin: Skål! Äntligen får jag träffa min kusin på riktigt! Skål! sa Malin. De satt med varsitt glas vin och njöt av Camemberten på knäckebröd. Kex hade Hanna glömt köpa. Hanna tyckte att hon kände Malin ganska bra trots att det var första gången de sågs sedan de var i blöjåldern. Alla små vardagshändelser som avslöjades på Facebook hade lagt en mosaikbild av Malin. Dessutom hade de på farmors initiativ brevväxlat i perioder sedan tonårstiden. Det kunde kanske också vara släktskapet som knöt dem samman även om de var olika utseendemässigt. Malin strök sitt tunna, ljusa hår bakom örat. Hennes ansikte var öppet och runt, så att man verkligen fick plats att vila i det när man pratade med henne. Hon var lik sin mor, Stina. Hanna själv var raka motsatsen med sina bruna ögon och sitt tjocka, mörka hår. Ansiktet hjärtformat och kindbenen framträdande. Tänk att du är yngre än jag och ändå har tonårsbarn, sa Hanna. Stressande. Du med din karriär, sa Malin. Och kläder och väskor. Glamour. 17

18 Hanna gjorde en nätt gest med handen för att visa hur stilfull hon var och tog på sig jobbarkepsen som låg på bryggan. De skrattade och kunde bara konstatera att deras liv varit rätt olika fram till den här stunden på bryggan. Det slog Hanna att det var konstigt att se profilbilden från Facebook röra sig, få liv. Malin hade lagt ut en bild där det inte var så lätt att känna igen henne. Familjebilder lade hon av princip inte ut. Hon ansåg att man som polis kunde vara lite sparsmakad med att dela med sig av privatlivet. Det var i alla fall en känsla hon hade, även om det kanske var långsökt att någon skulle vilja göra henne eller familjen illa. Malin höjde glaset igen: Skål också för din nya karriär som målare, det blev ju riktigt snyggt därinne! Du får väl förresten skaffa dig någon kostymnisse där i storstan som du kan dela det här med nästa sommar. Skål! sa Hanna. Åtminstone för det förstnämnda målare kan jag tänka mig bli, men kostymnissar har jag fått nog av. Du kanske får hitta dig en målargubbe istället då, sa Malin. Ja, vem vet, sa Hanna. Det har ju varit några hantverkare här, och fler ska komma. Nu går vi in! Sjöboden kändes rymlig nu när de flesta ytskikten var vita. Stearinljusfladder kring de nymålade väggarna. Skuggor från takbjälkar och möbler dansade. Äppeldoft från ett grönt stearinljus i en lykta vid dörren. Hanna och Malin satt skavfötters i kökssoffan vid bordet och borrade ner tårna i det gråa fårskinn det var klätt med. Svagt kluckande av ekan som befann sig bara några steg bort i rummet i samklang med Melody Gardot som spelades på låg volym. Hanna drog filten längre upp över axlarna. Ja, härinne blir det ingen sjukahussjuka i alla fall, sa hon. Hyfsat dragigt. 18

19 Malin nickade och drog sin filt tätare kring kroppen. Har du verkligen tänkt sova däruppe? sa hon. Nickade mot loftet, som även det vitmålats. Det är visserligen jättesnyggt, särskilt med den där charmigt nötta gamla stegen, men tänk vad kallt. Och olåst, fortsatte Malin. Farbror polisen har talat, sa Hanna. Malin drog upp tårna ur fårskinnet och sparkade i luften mot Hanna som log. Jag är inte orolig. Jag lovar att jag är vaken innan en tjuv har hunnit ta sig uppför den där knarriga gamla stegen, sa Hanna. Bara så att han blir ännu mer trängd och blir arg, sa Malin. Eller hon, sa Hanna. Ja, men statistiken säger..., började Malin. till exempel att de flesta poliser är farbror polisen, sa Hanna. Hur som helst ska du sova här inatt, så du hinner öva lite på tillit och förtröstan. Hanna var van att arbeta tillsammans med män, så hon kunde ana hur Malin hade det på jobbet. Eller snarare hur det var på vägen dit när man väl var problemen färre. Malin skakade på huvudet, men hon log. När jag var liten brukade jag och min bästa kompis Anneli gå och bada mitt i natten, sa Malin. Vi cyklade, eller när vi blev äldre tog vi moppen, och åkte till olika ställen runtomkring. Det var särskilt härligt med augustimörkret när det var ljummet. Ensamheten och tystnaden. Just de kvällarna gjorde att jag ville bli polis. Jag ville att det skulle få vara så oförstört och enkelt. Men nu vet jag inte. Allt var väl kanske inte bättre förr heller, sa Hanna. Vet du vad som egentligen hände med Krister? Vår farbror? Han drunknade. Han var bara 15 år, kunde inte simma. Och så var han... 19

20 ...lite eljest, sa Hanna och Malin samtidigt. De skrattade. Har farmor sagt så till dig med? Synd att jag inte fick träffa henne mer än de gånger hon åkte hit, sa Malin. Farfar hade ju minst sagt lite svårt för pappa sedan han valde att byta namn. Och pappa beskyllde tydligen din pappa för Kristers död, eftersom det var hans kväll att vakta honom. Pappa har knappt nämnt något om sin uppväxt. Det är en underlig familj vi hamnat i, sa Hanna. Malin nickade och drog håret bakom örat med fingrarna. Hon blev allvarlig. Kanske tänkte hon på sin pappa. Hanna tyckte att det var tråkigt att hon inte ha fått träffa Kalle och ville gärna höra om honom, men bestämde sig för att inte ta upp ämnet nu. Malin var känslig för ämnet, det hade Hanna förstått. Och det var väl egentligen inte så konstigt. Istället gick hon vidare på spåret Krister. Jag såg hans namn häruppe på loftet, sa Hanna. Och en massa inristade streck, som om han räknat något. Jag hade inte hjärta att måla över dem, de fick vara kvar. Krister? Han brukade kanske vara där medan våra pappor var här och rensade fisk, sa Malin. Men det är länge sedan i så fall, han dog ju på sextiotalet. Lite konstigt att han inte kunde simma om han var så van vid att vara vid vattnet, sa Hanna. Många av fiskarna som bott häromkring har inte kunnat simma, sa Malin. Ja, då blev ju alltihopa verkligen mindre konstigt, sa Hanna. Det verkar klokt att vara flytvästlös i en smal träbåt utan att kunna simma. Malin ryckte på axlarna och tog en klunk av vinet. Det kan man tycka. Men så var det ofta. Farmor däremot var en riktig fisk som simmade omkring bryggorna så fort isen gick. De tystnade och lyssnade till båtens sövande kluckande. 20

21 Han hade varit där i en vecka. Många gånger under sitt liv hade han tittat på bumlingarna som låg och blev översköljda av havet i Rotsidans klapperstensfält. Där stenar slipades mot varandra. Anpassades. Nu var han som en av dem, om än placerad någon kilometer utanför Naturreservatet. Det verkade också rimligt att han inte skulle ingå i det, tänkte han, samtidigt som han undrade om det var otänkta tankar som höll honom kvar. Något slags överbliven energi. Kanske till och med ren förvåning. Minnen som han inte längre visste säkert att han hade strömmade genom honom som en långfilmseftertext. Namnen på alla han träffat och de roller de haft i hans liv. Farten var klart högre den här gången. Det är peppande att ha någon att jogga med, gärna någon med bättre kondition. Malin var vältränad och hon höll förstås igen på farten. Men nu när det bara var några hundra meter kvar ökade hon tempot rejält. Hannas puls skenade och när de kom till Petersens sjöbod, som låg kanske femtio meter från hennes, stannade hon. Böjde sig fram för att få huvudet att börja samarbeta med henne igen. Det dunkade varmt när blodet rusade i panik rakt in i tankeverksamheten. Hon reste huvudet en aning, tittade ned mot sjöboden och den lilla strandremsan bredvid den. Någonting låg vid vattenbrynet. En orolig rörelse i magtrakten. Stanken av döda möss fanns kvar i hennes minne. Hon gick fram som i 21

22 trans. Såg något som liknade sjögräs. Tänkte på de flytande gnagarkadavren. Hon hade inte velat ta in vad det var hon såg, vad det egentligen var som guppade omkring i krukans regnvatten. Känslan kom tillbaka. Hjärnan ville hitta på något annat än det ögonen tog in. Visst var det håret på ett bakhuvud hon såg? Det var verkligen en kropp som vågorna vaggade fram och tillbaka över de lurviga träbrädorna som fanns kvar i vattnet sedan sågverkstiden. Hanna tog ett steg närmare. Mot sin vilja, mer som om hon tappade balansen för ett ögonblick. Småfiskar simmade kring den livlösa kroppen. Hannas hjärta kämpade av ansträngning efter löpningen. Utmattningen och åsynen av liket fick det att flimra för ögonen. Kontrasten mellan liv och död. Hon hörde sig själv ropa på Malin medan hennes sinne invaderades av de drunknade, svällda kadavren hon såg häromdagen. Handen darrade lätt när Hanna lyfte muggen mot munnen. Poliserna och lokalpressen hade åkt. En svan gled över vattnet med krökt hals. Solen stod lite lägre än den gjort mitt på dagen, men den var fortfarande högt över grantopparna uppe på berget. Det blev inte mindre vackert här, sa Hanna. Det blir det inte, sa Malin. Möjligen vackrare. Tänk att jag inte hört eller sett något och ändå bor jag så nära, sa Hanna. Det enda jag sett var som sagt en öppen dörr kvällen efter begravningen. Och musik. I övrigt har det varit helt dött där. Hon tog ansats för att rätta till det tokiga ordvalet, men valde att låta bli. Ja, ljud färdas ju snabbt på vatten från sjöbod till sjöbod, sa Malin. Å andra sidan blir man rejält vaggad av kluckandet, jag sover alltid som en sten i sjöbod. Hanna hade verkligen sovit djupare än hon brukade. Svanen var på väg emot dem. Hanna bröt en bullbit och slängde till den. Det kändes som om armen var gjord av bly. Kanske var det chocken som låg kvar och förlamade henne. 22

23 Tänk att ingen har saknat honom, sa Hanna. Han hade tagit långledigt från strax före begravningen och framåt. Vi pratade om det nu i vår på jobbet. Ja, tänk att inte ha någon som saknar en på en vecka, sa Malin. Det såg ut att vara en olyckshändelse, fortsatte hon. Förmodligen har han ramlat i från sjöbodsbryggan. Inget tecken på våld. Kanske det, men inte var det roligt att se, sa Hanna. Den enda person häromkring som jag kände till går och drunknar. Lapdog har jobbat med pappa och farfar i alla år. Den där sjöboden är Petersens, nämnde pappa. Han och Hans Petersen jobbar ihop. Lapdog brukar få låna boden när han har lust, på så sätt har han lite uppsikt över den också. Lapdogs stuga ligger uppe på berget. Hanna pekade diffust uppåt byn. Lapdog? sa Malin. Ja, stackarn fick det namnet ganska tidigt tror jag, eftersom han var så lojal och lydde farfars minsta vink. Farfar såg honom som svag, förmodligen delvis för att han antogs vara bög, sa Hanna. Kanske var det sant att han var homosexuell alltså man såg honom aldrig med någon. Frågan är om han hade någon som han gömde, eller om han levde helt ensam. Tråkigt vilket som. Fast jag lever ju också ensam. Har det aldrig funnits någon? sa Malin. Jo, jag var sambo ett tag i tjugoårsåldern, sa Hanna. Sedan har jag nog bara jobbat, inte tagit mig tid mer än för något sporadiskt. Jag har också varit sambo sedan tjugoårsåldern, sa Malin. Vi köpte huset och flyttade in precis lagom till min tjugoårsfest. Vi hade inget riktigt kök, så vi kokade gröt på kokplattan som mormor använder när hon kokar fisk i källaren. Gröt och billigt halvsurt mousserande. Men det är nog den roligaste fest jag haft. Det låter underbart, konstigt nog, sa Hanna. Du verkar lyckligt lottad. 23

24 Ja, Jonas är världens bästa, sa Malin. Förresten, vem var den där mörke snyggingen som var på din pappas begravning? sa Hanna. Malin tänkte efter. Menar du Evert? sa hon. Jag har inte tänkt på honom som en snygging på ett tag. Många år, faktiskt. Han liksom bara är. Det enda han gör är jobbar på brödfabriken och på kvällarna spelar han piano. Tjejerna brukade hänga som klasar runt missionshuset för att höra honom spela, för tjugo-tjugofem år sedan sådär. De hade nog kunnat sitta där tills de möglade, han var inte intresserad av någon av dem. Undrar om han någonsin har haft en tjej mer än bara något tillfälligt. Eller kille, apropå det du berättade om Sture. Lapdog, som du kallar honom. Som nu är död, fyllde Hanna i. Byt inte samtalsämne nu, sa Malin. Ville hålla kvar Hanna i samtalet om Evert för att hon för en stund skulle glömma den döda kropp hon funnit tidigare idag. Hanna ryckte på axlarna, var redan tillbaka i de otäcka minnesbilderna. Evert var snygg bara, det är allt, sa hon. Men han verkar ju vara ett hopplöst fall. Svanen var på väg till andra sidan viken. Så det var bara en olyckshändelse? fortsatte Hanna. Ja, sa Malin. Men det var någonting som verkade konstigt, sa Malin. Som? sa Hanna. Mobiltelefonen började hoppa runt i Hannas väska som hängde på en spik på väggen. Hon tänkte att hon verkligen måste byta väska, den här installationen såg bisarr ut. Hanna svarade samtidigt som Malin ställde sig framför henne och skakade på huvudet. Hanna tryckte av samtalet. Det var kvällspressen, sa Hanna. Malin nickade. 24

25 Ja, de ringde till mig förut också, sa Malin. Jag föreslår att du ringer din mamma och pappa och talar om att du stänger telefonen. Då slipper de oroa sig så mycket när de inte kommer fram till dig. När någon i Poppelkoncernen gått och dött blir det förstås rubriker, det får man räkna med. Malin tittade över bryggkanten precis som om det kanske låg en journalist och flöt därunder för att lyssna till deras samtal. Pappa höll på att bli galen på mig för att jag ville stanna här trots att Lapdog dog vid Petersens sjöbod, sa Hanna. Men jag vill verkligen stanna. Jag stannar i vilket fall som helst här tills imorgon, sa Malin. Jonas och barnen klarar sig bra hemma ikväll. Tack, sa Hanna. Förresten, du skulle säga något förut när telefonen ringde, något som inte stämde med Lapdog? Ja, visst ja, sa Malin. Jo, det var någonting som kändes konstigt. Jag kom faktiskt på det när du tog ned din vansinneshandväska ursäkta från väggspiken när det ringde. Ja, jag vet att jag måste byta, sa Hanna. Den ser inte klok ut här. Fortsätt. Han hade Rolexklockan på sig. Det verkar konstigt att ha en sådan när man åker till sjöboden. Men han kanske var sådan. Underligare var då hans kläder. När man såg Sture på byn hade han alltid jeans och exklusiv pikétröja med krage. Snyggt men ändå nedklätt. Nu hade han på sig blårandig skjorta och kostymbyxor. Alltså inte kläderna han hade på begravningen, om man nu tänkte sig att han tog vägen över sjöboden på vägen hem. Det var som om han skulle träffa någon. Eller så ville han bli ett exklusivt lik. Fast då borde han väl ha nöjt sig med att ta tabletter? Han kanske skulle träffa någon, sa Hanna. En älskare? sa Malin. 25

26 Nordingrå 1981 Bläckpennan letade sig fram genom hans namn för tjugonde gången. Det hade blivit diken i papperet. Hon såg på honom. Den långa mörka luggen hade fallit ned i hans ögon igen, och han lät den vara kvar där. Han brukade göra så. Precis som om han stundvis inte var riktigt närvarande och därför inte märkte vad som hände runtomkring honom. Kanske ville han stanna i ridåerna. Han såg oftast ut som om han var till hälften närvarande, men det räckte för att fylla hennes värld till brädden. Nästan maniskt, på en förälskad fjortonårings vis. Hon var tvungen att kludda hans namn överallt hon kom åt. Kanske delvis för att han eventuellt skulle se det. Samtidigt visste hon inte riktigt om hon ville att han skulle se det. Men hon ville vara i hans närhet. Hon drömde om honom jämt. Det gjorde också hennes kompis Lena. Det var ju trots allt enklare så, att vara kär i samma kille. Då kunde de fylla all sin vakna tid med honom. Alla samtal, skrivböcker, dagböcker. Lena satt i bänken bredvid henne och visade nu upp en blyertsskiss på honom i profil. Den var riktigt bra gjord. Hon hade fått skuggorna att bli ganska verklighetstrogna genom att stryka ut blyerts med sidan av handen. De fnissade försiktigt så att inte läraren framme vid tavlan skulle höra dem. Det lyckades ganska bra, eller möjligen valde magister Larsson att inte ta den striden. I bänken snett framför, bakom den mörka luggen, gick dock orden in. Medan de båda flickorna förkunnade sin kärlek grodde något helt annat inom honom. 26

27 Pelargonernas nyfikna ansikten i verandafönstret. Det som var vänt mot missionshuset. Asta höll korgen lite hårdare nu när hon fått publik. Sådan gjorde henne alltid nervös om den så bestod av rödblommiga krukväxter. Grusvägen var alldeles slät, ingen hade sladdat den. När Evert var liten älskade han när vägen var slät och tyst att cykla på. Mjuk som choklad. När grovt grus sedan lades på vägen för bilarna att köra ned blev han alltid ledsen. Det var svårt att cykla på, och det hände att han trillade av och slog upp ett knä eller två. Hon mindes Evert som liten och log. Nog var det mest Evert hon hade att le åt, tänkte hon. I övrigt hade hon varit mest ensam. Ändå var det Everts ankomst som en gång hade gjort henne ensam. Eller egentligen var det väl hon själv, men det hade inte varit lätt. Hon mindes tiden när barnet hon väntade gjorde henne tjockare och tjockare. Varje morgon framför spegeln hade hon gråtit över midjan där en älskad hand nyss vilat. Det hade känts som en evighet sedan. Visst hade hon drömt om barn, men inte så här. Mörkret hade nog aldrig riktigt lämnat henne även om hon höll av sin pojke. Men nu var det Stina som hade det svårt, fick hon påminna sig. Kalle var död. Stina var ensam, precis som hon. Vi blir alla ensamma till slut, tänkte hon. Hon hade alltid varit lite avundsjuk på Stina som hade allt. En man som älskade henne. Två fina barn som hade en far. Ljust och trevligt hus. Barnbarn. Det skulle hon själv nog aldrig få. Men det var svårt att tycka illa om Stina. Hon var sådär varm som hon själv önskade att hon kunde vara. Som ung hade hon kanske varit på god väg. Men det ljuva i henne hade skalats bort på 27

28 en enda kväll. Kanske hade hon kommit över det om inte Evert. Å andra sidan var Evert allt hon hade. Hon hade hamnat i en av de där cirklarna av tankar hon hade så svårt att hålla sig ifrån och ännu svårare att ta sig ur när hon väl var där. Pelargonerna närmade sig. Egentligen var det inte så konstigt att han var död. Så tänkte hon, Stina. Kalle hade varit dålig länge. Nu slapp han lida, som man brukade säga. Och visst hade hon för en kort sekund också tyckt att det var en lättnad. Hon hade varit så utmattad att hon bara ville sova. Men när hon successivt vaknade upp från tröttheten växte sig tomheten allt större. Allt var borta. Inte bara lidandet, utan allt. Närvaron och glädjen mitt i allt ont. Minnena som de blir bara när de speglas i någon som vet. Det var alltså inte konstigt att han var borta, men samtidigt var det så overkligt. Men det var ingen mening att grubbla. Hon hade sin mamma Agnes här idag som alla andra dagar. Agnes hade bott i gårdens bagarstuga sedan hon blev ensam. Tänk att det är tjugo år sedan pappa dog. Vemod blandades med glädje idag skulle Malin komma hit och ha Hanna med sig. Det skulle bli intressant att träffa Henrys dotter. Hon tittade ut på den soliga världen utanför och samlade ihop sig för att gå in till köket. Asta tvekade inför verandan. Något hindrade henne alltid från att känna sig bekväm inför huvudingången och hon valde som vanligt källarvägen istället. Ho, ho! sa hon. Tog sig uppför källartrappan in till husets hjärta. Vad fint! Växte du upp här? sa Hanna. Malin parkerade bilen på gårdsplanen. Ja, det här är vår farmors hem, sa Malin. Pappa köpte det av henne istället för att följa med farfar och jobba i Poppelkoncernen. Pappa var inte någon stadsbo, det var svårt att tro att han 28

29 hade växt upp i Stockholm. Han älskade att åka ut med sin traktor. Sätta sig med en termos kaffe tysta tidiga mornar på älgpass. Och han pratade precis som farmor. Malin tystnade. Hennes ögon såg lite blanka ut. Hanna tyckte att det kändes högtidligt att få se farmors hus. Du, Everts mamma här, sa Malin. Hon log menande åt Hannas håll. Nu låter du ju som om vi gick i högstadiet, sa Hanna. Asta satt uppstramad mitt på kökssoffan. Stina var i färd med att lägga upp Astas bullar på ett fat. Kaffebryggaren knattrade och fikadoften spred sig i rummet. Det var då otäckt med Sture Wilhelm, sa Stina medan hon sprang omkring i köket. Ja, stackars flicka som hittade honom, sa Asta. Ja, min jänta har ju gett sig in i polisyrket självmant hon, men Poppelskan är det väl värre med, sa Stina. Asta nickade. Hon såg ut att ha rest fjärran för en stund, tänkte Stina medan hon gick bort till kylskåpet för att hälla upp lite mjölk i farmorskannan. Asta var väl iväg till en svunnen tid, tänkte hon, och lät henne hållas. Blicken fastnade på den lilla sprickan i kannan som fanns där redan när hon och Kalle fick den som nygifta. I övrigt var servisen helt intakt. När man talar om trollen, sa Malin. Nej men hej, sa Stina. Sprang och kramade om sin dotter som knappt hunnit in från verandan. Som om de inte setts på år och dag, medan det i verkligheten rörde sig om dagar eller kanske timmar. Hon är som Gunnars hund Ante, tänkte Asta. Helt bekymmersfri. Här har vi Hanna, sa Malin. Ja, ni sågs ju som hastigast förra fredagen också. Malin undvek att nämna sin pappas begravning, noterade Hanna, och hälsade på Stina. Sedan 29

30 tog hon Asta i hand, och kunde inte låta bli att fascineras över hennes ögon. De var djupt gröna. Helhetsintrycket var annars en grå kvinna. Kanske hade hon varit vacker en gång, det var svårt att säga nu. Hon hade fastnat i sin egen stereotyp, tänkte Hanna. Omoderna kläder, ingen makeup. Hon jämförde Asta med sina arbetskamrater som var i liknande ålder. Deras hud absorberade tusentals kronor i form av dyra krämer per månad, säkert var matkontot klenare än skönhetskontot om man såg till hur beniga de var. Benig var i och för sig Asta med. Hanna märkte att Asta granskade henne i lika hög grad. Om hon gillade det hon såg var svårt att säga. Och varför skulle Hanna bry sig om det? Hon brydde sig allför ofta om vad andra tyckte och tänkte. Så här sitter ni och skvallrar om Sture? sa Malin. Asta såg förlägen ut. Ja, det är klart, hur mycket annat som är lika spännande tror du att vi har att prata om här? sa Stina. Är ni förresten säkra på att det var ett självmord? Du får väl läsa tidningen, där vet de ju allting, sa Malin och blinkade mot sin mor. Stina daskade till Malin med kökshandduken så att Asta hoppade till där hon satt. Har de stora tidningarna ringt då? sa Stina. Kanske det, sa Malin. Den som pappa inte ville ta i med tång? sa Stina. Båda, sa Malin. Det var värst. Nej, sätt er nu, så ska vi doppa! sa Stina. 30

31 Bildäck mot grus hördes. Jonas stängde locket på sin laptop. Facebookläsningen hade inte varit någon höjdare den här gången. Nu hade de trasslat till det igen. Fan också att de orkade, tänkte han. Det var inte roligt, men han var tvungen att berätta för henne. Nu när Kalle nyss dött och allt. Han saknade Kalle. Han hade blivit vuxen tillsammans med honom, hade fiskat med honom. De hade hjälpt varandra med bruk och snickeri. Tomrummet var stort, och han visste att det var ännu större inom Malin även om hon i vanlig ordning visade upp sin rationella yta. Han måste försöka närma sig henne, men det fick vänta. Hallå, är det någon hemma? ropade Malin. Jonas kom utför trappan och mötte dem. Han var lång och gänglig, kroppsformen var en tonårings, tänkte Hanna, fast till skillnad från en sådan hade han full kontroll på armar och ben. Tiden kanske delvis hade stannat när han träffade Malin för länge sedan? Hans ansikte var öppet och ögonen glittrade. De var så intensivt blå att hon med nöd och näppe vågade hålla kvar blicken. Efter mina damer, sa Jonas. Han pekade in mot köket och sedan vidare ut på altanen. De fick varsitt glas vitt vin som han ställt fram tidigare. Det var lite svalt ute men lagom för en grillkväll där ett par glas vin ingick. Det var grönt långt bortom altanens gränser. Till skillnad från farmors hus numera Malins mammas hus saknade man här havsutsikt. Men en bit bort fanns en liten tjärn, och de gräsklädda åkrarna var rogivande. I en stor kohage låg och stod ett antal kor och betade nytt gräs alternativt tuggade om dagens intag. En kalv gjorde några krumsprång. Kreatur och grönska speglades i tjärnen. Ingenstans syntes några hus på framsidan, men bakom huset 31