Kärleksmåltiden PATRIK BERGNER URSULA FOGELSTRÖM EN MONOLOG AV OCH. Götgatan våren -94

Transkript

1 Kärleksmåltiden EN MONOLOG AV PATRIK BERGNER OCH URSULA FOGELSTRÖM Götgatan våren -94

2 -2- Mannen står och lagar mat. Mina handflator svettas när jag tänker på dig, mina ögon svider men du slår ut med dina smala armar: "Vad har jag gjort? Vad har jag sagt?" Jag tänker inte gråta. Vart jag än vänder mig älskar jag dig, ditt hår som smeker min hals när du kysser mig... dina bröst som hänger framför mina händer. Som darrar. Och fukten som... Varför skulle jag inte kunna slå mig fri? Det är inget som hindrar mig längre. Ingenting. Vi som inte kan annat än slå varandra, vi som älskar... något så fruktansvärt..! Jag vet vad du har gjort, jag vet, jag vet, jag vet, så det har ingen betydelse, jag kan stå här med mina blodiga naglar och stirra hela natten, du vet att jag vet, bortom lögner och kött och lust: "Men vad är det jag har gjort?" Ingenting! Du gör ingenting, du kommer aldrig hem, du vet att jag undrar, att jag oroar mig och ändå gör du "ingenting". Vad ska jag göra? Vad skulle jag göra, du kan inte skylla på mig! Skrattar, som en invändning. Nä, nä, nä... Försök inte. Kom hem någon gång, det är bara det, kom hem när jag ber dig, du kommer ju aldrig, när jag längtar och solen inte vill gå upp någon jävla gång: "Slå mig inte... slå mig inte..." Jag? Som älskar dig. Jag älskar dig och vill ha dig, jag tar dig hur du vill och inte vill, mig gör det detsamma, jag älskar dig: "Vad tänker du göra?" Allting har blivit så upp och ner, så hett som det är, jag vet inte, men du svettas inte längre. Det är som att inget är som det ska, på något sätt, jag tycker verkligheten har blivit väldigt konstig. Jag känner inte igen den längre. Vad jag gör? Ser du inte det? Du som är så klipsk, du vet precis, du som kände mig innan och utan. En man som står och väntar och väntar-var-i-helvete-är-hon-jag-blir-galen-

3 -3- jag-blir-fan-i-mig-galen måste vara väldigt tydlig, jag menar hela kroppsspråket måste tyda på en viss... Illustrerar genom att dra ihop sig hårt, som i kramp, med en allt galnare blick; för att sedan slappna av. Jag tänkte på annat... på TVprogrammet, på musik... det var någon låt på radio som jag kände igen men inte kunde placera, det gjorde mig tokig och nu har jag gått hela kvällen och nynnat på den utan att veta vad det är för låt som jag inte ens tycker om! Och du undrar varför jag såg så konstig ut? Kom hem i tid nästa gång, slipper du fråga så korkat och jag slipper bli irriterad och vi slipper vara ifrån varandra en hel kväll, ska det vara så svårt, så omöjligt konstigt att förstå!? Jag älskar dig och längtar efter dig. Jag vill vara din man och älska dig... bara älska... det är allt jag vill... inte riva, inte slita, vem vill det, vem är så dum så han vill stå med en förskärare klockan halv fyra på morgonen, dricka glas efter glas och bli förbannad efter förbannad och till slut inte veta... Vem vill det? Inte jag. Inte jag i alla fall, det kanske ser ut så, men inte jag. Det är den här natten, det är inte klokt, ingenting känns. Du kanske inte ens har kommit hem än! Det var någon som sade det, "Är du uppe fortfarande?" Det kan ju betyda vadsom heslt. "Uppe än?"förlåt, men jag är faktiskt ganska nere. Du vet hur vi män är och ska tas. Droppar svett och bröst omkring dig och dränker oss i ångest för vad våra fruar ska säga. Som om han hörde en invändning. Du bryr dig inte! Du brydde dig aldrig... Du visste att jag väntar på dig, så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Hädanefter. Det vet du. Det ska inte jag behöva stå här och tala om för dig, jag försöker låta bli att skrika, älskade... älskade..: "Jag blir säkert sen och du har ju inte sovit så mycket på sistone, lägg dig i tid, kommer jag hem, det blir säkert ganska sent..." Ja... Det är inte lätt att sitta uppe och vänta och vänta... Men... jag hade verkligen inte tänkt göra det. Jag hade tänkt lita på dig.

4 -4- Misstänksamhet börjar med dåligt samvete säger de. Vilket bara är skitsnack, för det var verkligen ingenting... "Dåligt samvete", jag begriper inte det där uttrycket alls. Rör i grytan. Känner den goda doften. Mm. Som om han hörde ett påstående. Jag vet. Så nu ligger jag i sängen och funderar lite kring livet och kärleken så där som du inte tror jag är kapabel till, men jag gör faktiskt det: "Du tänker bara på dig själv." Det gör jag inte. Det gör jag inte, det är verkligen något du misstar dig på, jag önskar bara dig, det är den enda själviska tanke jag unnat mig... Sådant kan jag grunna på tills jag blir... Att få ta på dig. Smeka dig genom ditt lakan, kyssa dina bröst och ditt hår och släpa mina läppar över din mage... Varma, kalla människa. Som gör mig så vilsen... klistrat fast mina tankar vid din hud... Jag kan inte göra annat än drömma om dina händer röra och förstöra mig. Jag tänker inte bli tokig, men inget är väl omöjligt en natt som denna. Vad har du gjort med mig i natt? Vem har du kräkt dina dofter över i natt och gjort dig lycklig med? Vad hette han? Vad hette han? Ja, vad hette han... Kanske... Arnold någonting... Arnold... Sune, kanske. Mel. Vi kallar honom för Mel! Det gör vi. Här står jag där och väntar på att du skulle komma hem och du kommer att komma hem, det är ofrånkomligt, jag vill inget hellre än hålla om dig. Det är inget fel egentligen, enda felet är att allt är försent, för nu är det som det är, det är så jävla försent! Jag står här och ser på dig... och jag kan fortfarande känna hur du kommer till mig och sluter dig om mig och viskar till mig att vi har vårt liv tillsammans och ingen annan. Var har du varit, frågade jag? "Jag var på festen." Med en av dina axelryckningar: "Jag var på festen. Det vet du."

5 -5- Ja, men inte att du skulle vara borta hela natten. Det var du visst! Och håll käften!, håll käften!, vad hette han?! Vad hette han? Jag vill veta. Jag vill kunna kalla honom något. Jag kallar honom Mel. Det var inte mitt fel, hon kom hem så sent. Det hann bli... för sent... Det... det rinner ur mig, det som är mitt och som jag hade inom mig... Det rinner ur min förtvivlan... att inte längre kunna känna något, hatet som jag inte längre... som jag hade så... och bar så inom mig och hatade dig, jävla, din jävla, jävla kvinna! Varför ska du komma hem för sent? Tvinga mig att sitta uppe och föreställa mig, det är inte ditt blod det här, fattar du? Ditt blod har du svept in dig i, du gosar in det i dina lakan och drömmer om Mel och föraktar mig, som inte kunde försvara mina känslor rationellt utan alltid måste reagera som en skolpojke som pangat doror i plugget, du rullar runt bland dina lakan och ser på mig med dina vackra jävla ögon och lockar mig och jag skäms, Förlåt fröken, jag ska aldrig göra så mer, berätta inget för far, jag ska aldrig göra så mer... Skäms för något jag inte gjort, skäms så världen går under. "Vad gör du, vad gör du, är du inte klok?" Vad är det? Klok? Är det att behöva lyssna på dig komma med dina ursäkter: "Men sluta! Herregud, jag sade ju att jag skulle bli sen, jag sade ju det." Ett förlåt. Ett enkelt, litet förlåt. Jag har väntat i över tre timmar, ett telefonsamtal, ett telegram, vadsomhelst, så att jag inte behöver oroa mig, ett förlåt? Snälla? Kan du inte..? Hade det kostat så mycket? Ett litet "Hej du, det är jag. Ja, jag lever, jag knullar chefen just nu, vi har jättetrevligt, du behöver inte sitta uppe och vänta, jag ville bara höra av mig. Hur har du det, tittar du på TV? Är den bra? Ja, jag kommer! Du, de ropar på mig, måste i väg, hej då, puss." Så snälla du... rör mig inte mer. Låt mig vara med min ångest i mitt rum och längta så försiktigt jag kan. I natt är månen röd, och sover tungt i sitt eget ljus... I natt är det jag som kämpar med stjärnorna

6 -6- om en plats på himlavalvet, och det gör inte ont. Min smärta skyddar mig, från allt... utom dig. Över hela det här vackra livet som vi har tillsammans så hade jag ett hål, en grop i magen som sög mig in, suger in mig in i mig och jag drog bort mig från mig själv, nej, jag har inte gjort något, jag har inte gjort något, jag älskar henne, jag älskar henne, hon är så ömtålig och skör och jag älskar henne, min vackra lilla... älskade fågel. Du kom väl hem... ja, det gjorde du, och jag väntade, hade väntat... Det var var något mer där, något som hände... Vad gjorde vi mer, jag väntade, gick runt här och travade och väntade och du ringde aldrig, men det var något mer, det var något med vad jag gjorde, du sade det: "Vad gör du?" Vad var det... jag gjorde? Vad gjorde jag mer? Gick runt och gick, jag gjorde väl ingenting? Vad skulle jag ha gjort? Lagat mat..? Jag hade inte börjat med det än. Är den här redan..? Den här natten, är den redan..? Stannar i sina rörelser, rädd, kommer under en tiondels sekund ihåg vad det är han har glömt bort, för att sedan slå det ifrån sig. Nu försvann det. Men maten är kvar. En kärleksmåltid. För att visa att jag älskar dig ändå. För förlåtelsens skull, för att jag förlåter dig och för att du kanske ska förlåta mig. Även om jag inte gjort något, för det betydde inget. Jag borde ha sagt något, men nu är det som det är och du behöver inte förlåta mig om du inte vill för jag har inget dåligt samvete. Bara du smakar, för jag tror att det blir riktigt... Känner på doften från grytan. Nej, jag vet, jag vet. Jag har försökt bättra mig, det kommer... jag kommer att bli... bättre. Men sluta nu. Sluta! Kan du inte, det kommer, jag kommer att bättra mig på den punkten. Kan du inte, när jag ber dig så jävla snällt jag kan, kan du då inte, sluta. Sluta! I mitt huvud, snack, mitt huvud har inget med det här att göra, jag blev så sårad bara. Nej, nej, jag vet det, det har du aldrig, du aldrig fattat, du har aldrig förstått mig eller något av vad jag har sagt, men nu jävlar i mig

7 -7- lyssnar du snällt och kniper igen, för nu ska du förstå mig! Äntligen ska du begripa dig på mig, för nu kan jag bestämma det. Nu bestämmer jag det. Hör du vad jag säger? Du förstår mig. Jag blev ledsen. Och du förstår mig. Att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Och du förstår mig. Det är inte bara i mitt huvud. Det är i hela mig. Du förstår det. Att du gjorde fel, som aldrig kommer hem och jag tvingas gå här med mina fantasier och hitta på och minnas hela skiten som jag aldrig skulle behövt ha dåligt samvete för om det inte var för att... det råkade hända, okej, men det var bara en gång och jag kommer inte ens ihåg vad hon hette. Men du ska ge fan i att komma hem så förbannat sent i fortsättningen, sluta genast med det och kom hem nu innan saker och ting verkligen urartar! Du ska visa mig lite... Jag borde bada bastu eller något, svetta ur mig det... Alla tankar... Och du ska visa mig lite, vad heter det? Empati. Nej, vad heter det, hänsyn. Nej, omtanke. Nej, inte det, hyfs. Lite vanligt enkelt Så Gör Man Bara Inte. Nej, jag ångrar ingenting. Om kniven. Titta inte på den, jag bara håller i den, den betyder inget. Nej, jag menar dina ögon. Sluta, så är du snäll. Du måste göra som jag säger nu, du har inget val längre. För du kan inte säga emot. Du kan inte göra någonting längre. Du kan bara stirra och grunna "Vad var det som hände egentligen?" Det är så underbart, att för första gången på så länge äntligen vara fri. Och gud... vad jag älskar dig. Mer än livet. Mer än, jag kunde inte andas utan att tänka på dig: Andas du samtidigt som jag, drar du in nu när jag drar in? Tar du ett steg nu samidigt som jag tar ett steg? Vad tänker du på, tänker du på mig, precis nu när jag tänker på dig? Andas du..? Så kunde jag tänka. Så var det när jag gick på sta'n, när jag satt på jobbet i fikat och hörde de andra idioterna gaffla om sina fruar och vänsterprassel och ingen hade det som jag. Ett rus, en glädje... en orofylld lycka... en desperation att du skulle lämna mig... Nej, jag vet, men

8 -8- jag visste inte. Nu vet jag. Du kommer aldrig att lämna mig. Inte för chefen, inte för Mel... Bara för mig. Men håll inte på, du ska inte bry dig om den! Kastar bort kniven. Jag var ledsen, förstår du inte det? Gått omkring här och varit rädd, föreställt mig en massa, och du svarade inte, jag frågade, så enkelt och rakt jag förmådde Var har du varit? Nej, det visste jag inte, inte att du skulle bli så sen, att du skulle låta bli att ringa och säga "Hej, jag blir lite sen." Gått runt här och inbillat mig, du kan bara inbilla dig och jag ville bara ha ett svar så jag kunde få bli lugn igen, höll ju för fan i det där skaftet så knogarna vitnade och du bara upprepade: "Vad-gör-du-vad-gör-du!" Du märkte nog vad jag gjorde, tjopp-tjopp. Du kunde väl bara sagt "Hej, älskling, förlåt att jag är sen med det var så kul, Mel var så bra och jag blev så tillfredsställd..." Ett förlåt hade inte suttit så hemskt illa. Det är väl klart du hann! Klart du hade hunnit om du bara hade sagt det, men du sade inget, du bara stirrade på mig och skrek: "Vad-gör-du-vad-gör-du, är du inte klok? Är du inte klok, sluta!" Vad skulle jag sluta med? Hela natten hade gått. Och jag vet nog vad man gör när man är borta hela nätter, jag vet nog vad man gör på fester när man är borta och aldrig kommer hem förrän det är försent och man har dåligt samvete. Jag har aldrig gjort något, jag gjorde aldrig något. Det betydde ändå inget, det var aldrig något. Jag kommer inte ens ihåg vad hon heter. Jag tänkte berätta det, jag hade verkligen tänkt göra det, men jag var rädd, jag visste inte hur du skulle ta det, du är så ömtålig, dina känslor som du bär omkring som ett skatbo, du skulle väl bli galen eller ledsen eller något och vad skulle vi göra då? Jag skulle vara tvungen att be om ursäkt, ursäkt för något som inte betydde ett skit!, och du skulle alltid påminna mig, jag skulle för alltid ha dåligt samvete och vad vi än gjorde skulle du se på mig med din... blick!.. och jag skulle veta att

9 -9- du föraktar mig. Hur skulle du kunna lite på mig igen? Hur skulle vi kunna... Hur skulle vi kunna älska igen? Jag har inget att be om ursäkt för. Vad sade du? Ja visst. Häller upp vin i ett glas. Räcker det? Ställer fram glaset Var du lycklig med mig? Var vi lyckliga? Varför kan du inte svara? Vad hette han? Vad gjorde du borta så länge? Hur var det? Var det bra? Var det underbart? Det var väl så att... En tvekan kommer plötsligt över honom. För det var väl så att du..? Slår bort sin tvekan. Nej, det klart du knullade Mellis, drog dina trosor över hans huvud och han slickade dig med sin lilla skära kanintunga, det är klart, självklart!, så jävla sent som det blev, jag får inte börja om det nu... det vore så... dags... tjopp-tjopp och sedan... Gjorde du det? Först hälla ut blodet över halva golvet och sedan undra Gjorde Du Det? Ha! Det vore snyggt. Så jävla... typiskt mig. För visst var det så att du..? Inser att det är försent. Men vägrar acceptera det. Jag behöver inte fråga, jag vet redan. Eller hur? Visst vet jag? Jag vet både sanningen och vad du skulle ha hållt tyst om och vad du skulle ha ljugit, så det var lika bra att jag slapp höra det. Drar en parallell till sig själv, omedvetet. Vad du skulle ha skitit i att berätta. Inser parallellen. Men mitt betydde inget! Sluta! Lyssna på vad jag försöker säga! Jag står här, här står jag, här borta och säger till dig att jag längtar efter dig, med små stickor instuckna i min lever som varar och skriker Kom till mig, slut dig om mig och låt mig värma din själ i mitt hus. Ett finger. Ett ögonkast. Du kan inte ligga så och koka med ett sista vettskrämt:

10 -10- "Vad gör du?" och jag, jag sitter här, här borta, så långt ifrån dig som möjligt, här i den här stolen och undrar får man vara så här glad? Så otroligt glad. Lättad. Äntligen slipper jag känna någon skuld, jag slipper känna någon som helst... Inte skuld. Jag menar raseri. Jag slipper det från och med nu, jag behöver inte längre vara den som alltid väntar på dig för att jag är den som älskar mest av oss två. Säg inte emot! Du kan inte göra det längre! Du gör som jag säger! Du kan inte säga emot, för jag bestämmer det, för det bestämmer jag! Du förstår mig! Och du slickar mig inte med dina läppar! Du ligger ner och låter mig vara i fred. Ligg ner, säger jag! Dina bröst som värmer mina händer, som din tunga leker med min, vad ska jag med dig till? Vad ska jag göra? Vi måste väl ändå kunna prata, sätta oss ner som civiliserade människor och diskutera hur vi ska lösa den här krisen. Nej, du upplevde det aldrig som det för du visste inte vad jag gick igenom, du visste aldrig något, jag fick bära allt själv. Hela jävla hemligheten, rädd för att du skulle få veta det, att fittan skulle ringa och säga "Hej! Vet du om att din man varit otrogen, det är lika bra du skiljer dig, har han inte berättat det, vad ska du med honom till?" Du såg väl att jag var ledsen, att jag inte var mig själv och svarade undvikande på frågor, att jag slutat tvätta mig och borsta tänderna, du kunde väl ha undrat. Du kunde ha visat ett uns intresse: "Hur är det?" Men det var tydligen för svåra ord för dig. Det var inget, absolut... ingenti... absolut ing... Det betydde inget! Jag kommer inte ihåg ens hur hon såg ut eller hur det kändes, om det var bra eller om det var... Det var inget! Jag tänker inte på det längre. Då ska inte heller du göra det. Du ska bara göra som jag vill. Ska du inte dricka den? Ska den bara stå där? Ska du inte ha något? Jag har hällt upp den åt dig och ställt fram den åt dig, något får du väl ändå göra själv.

11 -11- Ja, ja... det är klart jag kan, jag tänkte inte på det, klart jag hjälper dig om du inte kan... Kom här, vi gör så här. Mannen tömmer vinglaset i grytan. Jag ska hämta en filt. Fryser du inte? Du är så... Varför måste du vara så kall? Vi glömmer det här. Nej. Nej, nu bestämmer jag, nu är det jag som bestämmer, vi stryker ett streck över hela den här trista historien, vi skiter i det och nu... skiter vi i det, nu så har jag bestämt det. Vi hittar på något... Kom nu, vi sätter oss här, jag har här - Har plockat fram en kortlek. - vi spelar något, vad vill du spela? Vi kan väl ta... Va? Vad sade du? Ja, det gör vi, det var länge sedan. Vad kul. Vill du ha något mer? Jag ska hälla upp en till. Lägger en kortlek vid grytan. Du kan dela ut så länge. Åh, nej, jag vet! Jag sätter på den här - Sätter på radion. Musik. - vänta, väntaväntavänta... Hör du vilken det är? Kommer du ihåg den? Elva år sedan, på den där avslutningen? Du satt där, hade suttit där hela kvällen och Steffe kom fram och sade till mig att - Ska du inte bjuda upp den där? - Nej, fan hon ser så jälva förnäm ut. - Hon har kollat in dig hela kvällen, bjud upp henne nu. - Nej, hon kommer bara att säga nej. Nej. Det gjorde du inte. Nej. Du kommer ihåg? Elva år sedan. Har du inte delat ut? Så här då... Delar ut korten. Okej... Säger jag... svart. Jaha, då så. Du får slänga dina tre... så... och så är det jag som börjar... Hur är det nu, om jag säger svart och du säger rött är det du som börjar, men om vi båda säger svart så är det jag som börjar? Då är det du som börjar. Och så är det jag. Det bultar i golvet. Och så är det du. Och så är det jag. Och så är det du. Och så är det jag. Och så är det kärringen...

12 -12- Till grannkärringen. Håll käften! Vems tur var det? Min. Och så är det jag. Och så är det... du... och så är det jag och så är det... Kan du inte bara..? Min lilla fågel. Dina stackars fingrar, kan du inte hålla i korten? Lägg ifrån dig dem, vi struntar i det här. Det var en dum idé. Hela kvällen har varit så dum. Jag vet inte vad som for i mig, jag var väl lite... upprörd. Du är så sorgsen, är det jag som har gjort det? Är det mitt fel? Du som alltid skrattade: "Kom, vi hittar på något kul! Vi busar med Bettan och Matte. Vi lär oss sportdykning. Bungyjump. Jo, kom igen, var inte en sådan hare! Vi åker till Island och rider på ponnyhästar..!" Allt du hittade på... Kan du inte skratta igen? Le lite? Kan vi inte, kan du inte komma hem igen, öppna dörren och tassa in för att inte väcka mig, klä av dig och krypa ner till mig och hålla om mig och kyssa mig på ryggen... Vi kanske kan börja om? Det är ju bara att du går ut och så är jag inte så laddad längre och så vansinnig... Och du kan komma hem igen... Hela den där skiten med hon den där jävla historien med henne som jag inte ens kommer ihåg... Jag borde berättat, jag borde sagt något ändå, även om hon inte betydde ett skit, det var bara det att... Du kanske skulle lämna mig då. Och det skulle jag inte klara, då skulle jag bli galen. Dina älskade varma läppar... Det är inte dåligt samvete, det är något annat, det är något... mycket värre... Jag tror fan i mig att jag hatade dig för att jag inte vågade berätta sanningen för dig. Inte för att det var något att berätta för det var inget, men hur kunde du svika mig just i kväll, när jag äntligen skulle berätta det för dig. Ja? Det skulle jag? Jag hade nog bestämt mig för det om det inte varit för att du var så jävla! fittigt! otrogen! Hur fan kunde du göra så mot mig? Jävla svek, fattar du hur ont det gör... att veta att du... att du... För visst var det så att du..? Tvivlet kommer åter över honom. Nu kan han inte längre hejda det. Fy fan vad rädd jag är. Dina levrade, spräckta läppar, var det jag det? Det verkar så avlägset, gjorde jag verkligen så? Det tror jag inte, väl? Vi är väl

13 -13- fortfarande gifta, vi är väl fortfarande du och jag... Vänta, ta på den här nu, jag vill inte se dig sitta så där... Sätter en blus om grytan. Skriker till grannkärringen. Men håll käften! Älskade? Det var inte meningen. Jag var bara så ledsen. Det förstår du, va? Jag gick runt här och visste inte vad jag skulle ta mig till bara, det var bara det, det var inget mer än så, bara... vad jag skulle ta mig till... Vad jag skulle ta mig till med mig själv... Jag... jag ångrar mig inte, det är inte det, men jag skulle berättat... allt jag skulle ha gjort, allt som skulle ha blivit bättre om jag bara hade, om jag bara inte hade... Vill du det? Vill du det? Som den gången... på avslutningen och du log "Ja tack." Får jag lov? Mannen tar blusen och dansar till musiken. Det finns ingenting att vara rädd för längre. Jag förlåter dig. Det gör inget längre att du kom så sent hem. Det gör inget. Tyst, nu dansar vi. Du får komma hem hur sent du vill, vi är väl vuxna människor. Han gömmer sitt ansikte i blusen. Går fram till grytan och talar rätt ned till innehållet. Förlåt mig. En kvinnohand kommer upp ur grytan och tar ett hårt tag om mannens hals.