Principerna om första asylland och säkert tredjeland

Transkript

1 Juridiska institutionen Höstterminen 2018 Examensarbete i folkrätt, särskilt migrationsrätt 30 högskolepoäng Principerna om första asylland och säkert tredjeland En giltig metod för länder att fördela ansvaret för asylsökande? Författare: Else Welinder Handledare: Rebecca Thorburn Stern, docent i folkrätt

2 1

3 Innehållsförteckning 1 INLEDNING BAKGRUND SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR AVGRÄNSNING METOD OCH MATERIAL DISPOSITION BEGREPPSVAL STATSSUVERÄNITETEN OCH INDIVIDENS RÄTTIGHETER INLEDNING STATSSUVERÄNITETSPRINCIPEN OCH REGLERAD INVANDRING INDIVIDENS RÄTTIGHETER STATERS FÖRHÅLLANDE TILL VARANDRA SAMMANFATTANDE KOMMENTAR PRINCIPERNA OM FÖRSTA ASYLLAND OCH SÄKERT TREDJELAND INLEDNING DEFINITIONER BAKGRUND OCH ÄNDAMÅL FASTSTÄLLANDE AV FÖRSTA ASYLLAND RESPEKTIVE SÄKERT TREDJELAND PRINCIPERNAS TILLÄMPNING I PRAKTIKEN SAMMANFATTANDE ANALYS EU:S MIGRATIONSSAMARBETE INLEDNING EU:S MIGRATIONSRÄTTSLIGA REGELVERK EN ÖVERBLICK ASYLPROCEDURDIREKTIVET ENSIDIG TILLÄMPNING AV PRINCIPERNA Allmänt Begreppet första asylland Begreppet säkert tredjeland DUBLINFÖRORDNINGEN ETT MULTILATERALT SYSTEM FÖR ANSVARSFÖRDELNING OMARBETNING AV CEAS EU:S SAMARBETE MED TREDJELÄNDER SAMMANFATTANDE ANALYS STÖD FÖR PRINCIPERNA ENLIGT INTERNATIONELL RÄTT INLEDNING ARTIKEL 1(E) FLYKTINGKONVENTIONEN OM DE FACTO MEDBORGARSKAP ARTIKEL 31(1) FLYKTINGKONVENTIONEN OM SKYDDET MOT BESTRAFFNING ARTIKEL 32 OM UTVISNING OCH ARTIKEL 33 OM NON-REFOULEMENT Inledning Principen om non-refoulement som grund för utvisning till säkra länder? Artikel 32 och skyddet mot utvisning vid lovligt uppehåll Staters rätt att reglera lovligt uppehåll och därmed utvisning Den EU-rättsliga regleringen av lovligt uppehåll SAMMANFATTANDE ANALYS HINDER FÖR TILLÄMPNING AV PRINCIPERNA INLEDNING EN RÄTT ATT VÄLJA ASYLLAND? PRINCIPEN OM NON-REFOULEMENT OCH ANDRA RÄTTIGHETER STATERS SKYLDIGHETER GENTEMOT VARANDRA AVSLUTANDE KOMMENTAR

4 8 KÄLLFÖRTECKNING OFFENTLIGT TRYCK RÄTTSPRAXIS LITTERATUR OCH ARTIKLAR INTERNATIONELLA KÄLLOR ÖVRIGT

5 1 Inledning 1.1 Bakgrund Den 18 mars 2016 gick Europeiska unionen (EU) och Turkiet ut med ett gemensamt pressmeddelande om att de ingått en överenskommelse för att hantera det stora antal asylsökande som når EU via Turkiet och de grekiska öarna. 1 Enligt överenskommelsen ska asylsökande som når Grekland den irreguljära vägen återsändas till Turkiet, utan att deras asylansökningar prövas i sak. Turkiet ska också i samarbete med EU och sina grannländer förhindra att nya rutter för irreguljär migration till land och havs bildas. 2 Det uttalade syftet för EU:s samarbete med Turkiet är bland annat att stänga rutterna för människosmuggling, skydda de yttre gränserna och få ett slut på den situation i Europa som har kallats för en migrationskris, då ett stort antal människor tog sig över Medelhavet för att söka asyl i EU under framförallt Den del av överenskommelsen som innebär att asylsökande återsänds till Turkiet grundar sig på principen om första asylland och principen om säkert tredjeland. 4 Principerna innebär en möjlighet för stater att sända asylsökande till länder som inte är deras ursprungsländer med hänvisning till att de har fått eller borde kunna få skydd där. 5 Presumtionen för överenskommelsen mellan EU och Turkiet är att Turkiet är ett sådant första asylland eller säkert tredjeland. 6 Principerna uttrycks inte i något internationellt rättsligt instrument, men har inom EU kodifierats i asylprocedurdirektivet 7 och Dublinförordningen 8. Många stater tillämpar 1 Europeiska rådet, pressmeddelande nr 144/16, 18 mars Detta är två av nio punkter i uttalandet. I övrigt ska bland annat EU och Turkiet också förhandla om ett EU-medlemskap för Turkiet och viseringsfrihet för turkiska medborgare. Utvecklas nedan i avsnitt EU-kommissionen, De nästa operativa stegen i samarbetet mellan EU och Turkiet på migrationsområdet (COM (2016) 166 final), 16 mars 2016, s 2. 4 Tredjeland är ett land som varken är det aktuella landet där prövningen för närvarande görs eller den sökandes ursprungsland. Det kan också förstås i betydelsen av ett land som inte är medlem i EU. I EU-rättsliga termer förstås det som både och. 5 Foster, Protection Elsewhere: The Legal Implications of Requiring Refugees to Seek Protection in Another State (2007), s Framgår inte uttryckligen av pressmeddelandet, men av bland annat meddelandet från EUkommissionen om hur samarbetet med Turkiet ska genomföras, COM (2016) 166 final, s 3. 7 Direktiv 2013/32 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (asylprocedurdirektivet). 8 Förordning nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (Dublinförordningen). 4

6 idag principerna genom diverse olika metoder och med olika kriterier för vad som utgör ett första asylland respektive säkert tredjeland. Det kan till exempel ske i form av bieller multilaterala avtal, liknande Turkietöverenskommelsen, eller ensidigt genom lagstiftning, liknande asylprocedurdirektivet. 9 Principerna är dock omtvistade och väcker bland annat frågor om vad det finns rättslig grund för att tillämpa dem och om vilka skyldigheter stater egentligen har gentemot asylsökande. Det rättsliga stödet för principerna brukar framförallt sägas grunda sig på att det inte finns något uttryckligt förbud mot den här typen av överföring av asylsökande, så länge det sker i enlighet med principen om non-refoulement. 10 Vidare anses vissa bestämmelser i flyktingkonventionen tvärtom ge stöd för en tolkning som tillåter överföring enligt principerna. 11 Ett tredje argument kan vara att det inte finns någon uttrycklig rätt att söka asyl i valfritt land. 12 Samtidigt menar dock kritikerna att en ärlig tolkning av flyktingkonventionen inte ger stöd för en tillämpning av principerna, och att staters skyldigheter gentemot asylsökande bör sträcka sig längre än till enbart skydd mot refoulement. 13 Tillämpningen av principerna kräver ofta någon form av samarbete med ett tredjeland eftersom den asylsökande måste ges tillstånd att återresa till det aktuella landet. 14 Turkietöverenskommelsen illustrerar en typ av sådant internationellt samarbete som blir allt mer vanligt, särskilt för EU, och som kan sägas baseras på en förväntan om att asylsökande bör söka skydd så nära sitt ursprungsland som möjligt. 15 Ofta är det uttalade syftet bland annat att fördela ansvaret för flyktingar rättvist och solidariskt vilket är en 9 Goodwin-Gill & McAdam, The Refugee in International Law (2007), s 396 ff. 10 Goodwin-Gill & McAdam (2007), s 391. Principen om non-refoulement finns kodifierad i flera konventioner och är även en sedvanerättslig princip som kortfattat innebär att ingen får avvisas eller utvisas till ett land där hen riskerar att utsättas för dödsstraff, tortyr, förföljelse eller annan omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling. Se exempelvis artikel 33 flyktingkonventionen och artikel 3 Europakonventionen. 11 UNHCR, Considerations on the Safe Third Country Concept (1996), s 2. [Hämtad 28 augusti 2018]. 12 Lambert, Seeking asylum: comparative law and practice in selected European countries (1995), s Se exempelvis Gil-Bazo, The practice of Mediterranean States in the context of the European Union s Justice and Home Affairs External Dimension. The Safe Third Country Concept Revisited, (2006) och Moreno-Lax, The Legality of the Safe Third Country Notion Contested: Insights from the Law of Treaties (2015) vars teser vi kommer återkomma till i framställningen. 14 Goodwin-Gill & McAdam (2007), s 407 f. 15 Gil-Bazo (2006), s 573 f. 5

7 internationellt rättslig princip enligt flyktingkonventionen. 16 Kritiker brukar dock framföra att den här typen av samarbete, genom en tillämpning av principerna om första asylland och säkert tredjeland, snarare får en motsatt effekt och riskerar att urholka de rättigheter som har ställts upp för att ge skydd åt människor på flykt Syfte och frågeställningar Rättsläget kring principerna om första asylland och säkert tredjeland är alltså inte helt klart och ger upphov till flera intressanta frågor. Syftet med denna uppsats är att utifrån internationell rätt undersöka vilket stöd stater har för en tillämpning av principerna, både ensidigt genom lagstiftning, men även inom ramen för samarbeten med andra länder. Det ska också undersökas om tillämpningen av dem utgör en ändamålsenlig lösning för de problem som de åsyftar att lösa. För att uppfylla syftet ska följande frågeställningar besvaras: i) Vilket stöd har principerna om första asylland och säkert tredjeland i internationell rätt? ii) Föreligger det några hinder för tillämpningen av principerna och den här typen av samarbete mellan stater? 1.3 Avgränsning Uppsatsen är avgränsad till att inte i någon större utsträckning redogöra för de kriterier som ska vara uppfyllda för att ett land ska anses vara ett första asylland respektive säkert tredjeland, samt de krav som bör ställas rent processuellt på ett sådant fastställande. Mycket av det som har skrivits i doktrin om principerna har ägnats åt att undersöka just dessa kriterier. 18 I de diskussionerna har man då ofta redan landat i att 16 Moreno-Lax (2015), s 673. Principen om solidaritet och ansvarsfördelning understryks återkommande av UNHCR och återfinns i stycke 4 i ingressen till flyktingkonventionen. Se exempelvis EXCOM slutsats nr 22 (XXXII), Protection of Asylum-Seekers in Situations of Large- Scale Influx, 1981, para (IV)(1-5). 17 Detta menar bland annat Foster, Responsibility Sharing or Shifting? Safe Third Countries and International Law (2008), s 73, Gil-Bazo, The Safe Third Country Concept in International Agreements on Refugee Protection Assessing State Practice (2015a), 65ff, och Moreno-Lax (2015), s 717 ff. 18 Se exempelvis Colloquium on Challenges in International Refugee Law, The Michigan Guidelines on Protection Elsewhere (2007), som är riktlinjer om vad som är, och bör vara, gällande rätt kring mekanismer som principen om första asylland och säkert tredjeland. Riktlinjerna är framtagna av forskare i internationell flyktingrätt, bland annat Hathaway och Foster som kommer återkomma i denna framställning. 6

8 principerna om första asylland och säkert tredjeland har, eller troligtvis har, stöd i internationell rätt. 19 Denna uppsats har dock till syfte att undersöka huruvida principerna har rättsligt stöd eller inte, och det är därför inte nödvändigt att komma fram till några slutsatser kring vad som är ett första respektive säkert tredjeland. Framställningen är även avgränsad till att analysera hur principerna tillämpas inom ramen för EU:s migrationssamarbete och kommer därför inte se till hur andra länder tillämpar principerna. EU har utvecklat särskilt sofistikerade regelverk och metoder för att implementera principerna och bland annat Turkietöverenskommelsen är ett tydligt exempel på detta. Det är därför intressant att belysa eventuell framgång eller problematik genom att undersöka hur detta har gjorts i EU och vilka resultat som har uppnåtts av det, och därmed även se till hur väl lämpat det är att fungera som en modell för framtida internationellt samarbete i den här typen av frågor. Detta är särskilt intressant idag eftersom EU är mitt uppe i en omarbetning av hur deras framtida migrationssamarbete ska utformas och där principerna ser ut att få en större roll Metod och material För uppsatsen har en rättsdogmatisk metod valts, med främst folkrättslig, men även EUrättslig, inriktning. Rättsdogmatisk metod lämpar sig bra för uppsatsens syfte, som är att fastställa gällande rätt och utreda rättsliga hinder, och innebär att frågeställningarna besvaras utifrån tolkning av relevanta rättskällor. 21 Tolkningsmetoden för folkrätten respektive EU-rätten skiljer sig åt i vissa hänseenden och kommer redogöras för nedan. Förutom att fastställa gällande rätt kommer denna även kritiskt analyseras utifrån hur den tillämpas i praktiken och vilka resultat det har gett. För detta lämpar sig inte en rättsdogmatisk metod, utan istället har en rättsanalytisk metod valts. Denna metod är inte begränsad till att utgå enbart från rättskällor, utan alla former av material som bidrar till analysen kan användas. 22 Rättskällorna inom folkrätten framgår av artikel 38 i Den internationella domstolens (ICJ) stadga. De rättskällor som i första hand är relevanta för flyktingrätten är 19 En sådan ambivalens visar exempelvis Foster (2008), s Denna omarbetning kommer diskuteras i avsnitt Kleineman, Rättsdogmatisk metod (2013), s Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare (2015), s 45 ff. 7

9 internationella konventioner och fördrag som flyktingkonventionen 23, tortyrkonventionen 24, konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) 25 och Europakonventionen 26. En del internationella regler och principer utgör så kallad jus cogens. Detta är allmäntvingande folkrättsnormer, även för stater som inte är anslutna till konventioner som normerna eventuellt stadgas i. 27 Internationell rätt utgår också från sedvanerätt, som är oskrivna regler som skapats genom statspraxis. 28 Internationella konventioner ska tolkas i enlighet med reglerna i Wienkonventionen om traktaträtten. 29 Enligt Wienkonventionen ska traktat tolkas ärligt och i överensstämmelse med gängse mening i enlighet med traktatets ändamål och syfte, samt sett till sitt sammanhang och parternas avsikt. Förutom traktatet i sig ska hänsyn även tas till bland annat efterföljande överenskommelser och praxis. 30 Om innehållet i traktatet trots detta är tvetydigt ska man tolka med hjälp av supplementära tolkningsmedel, så som förarbeten, och sett till omständigheterna vid ingåendet av avtalet. 31 För tolkning av flyktingkonventionen bär också FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) en viktig roll. 32 UNHCR har mandat att bland annat övervaka och samordna tillämpningen av flyktingkonventionen och andra konventioner som bereder flyktingar skydd. 33 De har också en normativ roll som uttolkare av flyktingkonventionen och rådgivare åt stater i flyktingfrågor. 34 I denna uppsats kommer främst deras slutsatser, som års konvention om flyktingars rättsliga ställning, antagen 28 juli 1951, Genève. Kompletterad genom 1967 års protokoll om flyktingars rättsliga ställning, antagen i New York. Fortsättningsvis kommer konventionen och protokollet benämnas som flyktingkonventionen. 24 FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, antagen 10 december FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, antagen 16 december Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, antagen 4 november Se artikel 53 Wienkonventionen. 28 Artikel 38 ICJ:s stadga. 29 Wienkonventionen om traktaträtten, antagen 23 maj 1969, Wien. 30 Artikel 31 Wienkonventionen. 31 Artikel 32 Wienkonventionen. Se även artikel 33 om tolkning av konventioner som bestyrkts på flera språk. 32 FN:s högkommissarie för flyktingar (United Nations High Commissioner for Refugees, UNHCR). 33 Stycke 6 i ingressen till flyktingkonventionen. 34 Artikel 8 i UNHCR:s stadga (antagen genom resolution 428(V) av FN:s generalförsamling 14 december 1950) och artikel 35 flyktingkonventionen. 8

10 på engelska benämns som conclusions, användas. Dessa utgör tolkningsinstrument vid tillämpning av flyktingkonventionen och är antagna av UNHCR:s exekutiva kommitté. 35 Europakonventionen tolkas utifrån framförallt en textuell och dynamisk tolkning, i ljuset av förändringar i rättsuppfattningen. Förarbeten till konventionen åberopas därför mer sällan. 36 Praxis från Europadomstolen har stor betydelse och är bindande för de anslutna staterna. 37 Samtliga EU:s medlemsstater och även Turkiet är bundna till konventionen. 38 EU-rätten ska tolkas genom en EU-rättslig metod. Till rättskällorna hör bland annat allmänna principer, EU-fördragen 39, EU-stadgan 40, förordningar, direktiv och rättspraxis från EU-domstolen. Även icke-bindande dokument utgivna av olika organ inom EU kan utgöra så kallad soft law. 41 EU-domstolen har enligt artikel 19 FEU exklusiv kompetens att tolka EU:s rättsakter. Tolkningsmetoden som används är dels enligt ordalydelse, dels kontextuell, men även till stor del utifrån ändamål och syfte, så kallad teleologisk tolkning. 42 Artikel 6(1) FEU föreskriver att unionen ska erkänna de rättigheter som fastställs i EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna. Unionen och medlemsstaterna är bundna av bestämmelserna när de tillämpar unionsrätten Disposition Uppsatsen inleds med ett kapitel som redogör för de intressen som ställs mot varandra när man diskuterar internationell migrationsrätt. Det rör sig om en avvägning mellan staters intresse av en kontrollerad invandring, samt individers intresse av skydd och rättigheter. Det är stora frågor som hade kunnat ägnas en hel uppsats, men det kommer här endast ges en övergripande bild av problematiken. 35 Se vidare för diskussion om slutsatsernas roll i internationell flyktingrätt: Sztucki, The Conclusions on the International Protection of Refugees Adopted by the Executive Committee of the UNHCR programme (1989). 36 Cameron, An Introduction to the European Convention on Human Rights (2006), s 71 ff. 37 Artikel 46(1) Europakonventionen. 38 Lista på signaturer och ratifikationer: /conventions/treaty/005/signatures [Hämtad 17 augusti 2018]. 39 Fördraget om Europeiska unionen (FEU) och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF). 40 Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU-stadgan). Har samma rättsliga värde som fördragen enligt artikel 6(1) FEU, utan att dock utvidga befogenheterna, artikel 51(2) EUstadgan. 41 Reichel, EU-rättslig metod (2013), s 112 ff och Reichel (2013), s 122 f. 43 Artikel 51(1) EU-stadgan. 9

11 Efter det följer i kapitel 3 en beskrivning av innebörden av principerna om första asylland och säkert tredjeland. Definitioner, bakgrund och ändamål ska redogöras för, samt de krav som på ett internationellt plan brukar ställas för att avgöra om ett land är ett första respektive säkert tredjeland. Kapitlet avslutas med ett avsnitt om hur principerna tillämpas i praktiken genom olika metoder. Kapitel 4 syftar till att fördjupa detta genom att visa på hur EU inom ramen för sitt migrationspolitiska samarbete har implementerat principerna. Hur EU:s framtida migrationssamarbete ser ut att utformas kommer också att diskuteras. Femte kapitlet redogör för det rättsliga stöd som ofta brukar anföras i samband med diskussioner av principerna. Det rör sig om artiklarna 1(E), 31, 32 och 33 flyktingkonventionen, och det kommer diskuteras om de verkligen utgör ett självklart stöd för utvisning till tredjeländer. I kapitel 6 diskuteras tre eventuella hinder som kan anses ligga i konflikt med en tillämpning av principerna. Det ska för det första undersökas om det finns en rätt att välja asylland. För det andra vilka begränsningar rättigheter som principen om non-refoulement och andra mänskliga rättigheter medför. Ett tredje hinder som kommer beröras är hur staters förhållande till varandra påverkas av principerna och samarbete i den här typen av frågor. Uppsatsen avslutas med en kortare kommentar och sammanfattande analys. 1.6 Begreppsval Principerna om första asylland och säkert tredjeland tillämpas på personer som kommer till ett land för att ansöka om skydd. Jag kommer därför främst använda mig av begreppet asylsökande genom hela uppsatsen. Detta gäller oavsett om de i strikt mening faktiskt har ansökt om asyl eller inte. Utgångspunkten är att de har för avsikt att göra det. Begreppet lägger inte heller någon värdering i huruvida personerna i fråga är i verkligt behov av skydd eller inte, och huruvida de är berättigade till det. Begreppet flykting kommer också vid några tillfällen förekomma. En flykting är i strikt mening en person som uppfyller rekvisiten i artikel 1(A)2 flyktingkonventionen och som därmed ska beviljas flyktingstatus och ha de rättigheter som konventionen stadgar. En flykting är dock inte flykting i och med ett statuserkännande, utan i och med situationen som personen befinner sig i. En asylsökande bör därför antas vara flykting tills motsatsen bevisats och ska därför behandlas och ges rättigheter enligt konventionen 10

12 tills dess att flyktingstatus har avgjorts. 44 I den här framställningen kommer därför begreppet användas i samband med redogörelse av vissa bestämmelser i konventionen och inbegriper då även personer som inte formellt sett har fått flyktingstatus. Ibland förekommer också begreppet migrant som innefattar alla personer som av en eller flera anledningar rör sig över nationsgränser. En irreguljär migrant är en person som rört sig över gränser utan nödvändigt tillstånd Statssuveräniteten och individens rättigheter 2.1 Inledning När man diskuterar principerna om första asylland och säkert tredjeland, och andra internationella migrationsrättsliga frågor, kommer man ofrånkomligen i kontakt med den konflikt som ibland kan sägas föreligga mellan å ena sidan statens intresse av en reglerad invandring och å andra sidan individens rättigheter och behov av skydd. En tredje relevant del i detta är staters samarbete för att hantera dessa frågor. 46 Detta kapitel ska redogöra för mer specifikt vad detta innebär och vad som motiverar dem. 2.2 Statssuveränitetsprincipen och reglerad invandring En grundläggande utgångspunkt inom folkrätten är statssuveränitetsprincipen. 47 Denna innebär bland annat en rätt för stater att kontrollera sina gränser och som följd av det en rätt att reglera vilka människor som ska ha rätt att passera genom dessa och uppehålla sig inom territoriet. 48 Sällan ifrågasätts det som något problematiskt eller omoraliskt, eftersom det av många ses som helt nödvändigt i den värld vi lever i idag. 49 Även om migration alltid har funnits, är reglerad invandring egentligen ett relativt modernt fenomen. 50 Statens intresse av en sådan reglerad invandring har historiskt sett 44 UNHCR, Handbook and guidelines on procedures and criteria for determining refugee status under the 1951 Convention and the 1967 Protocol relating to the Status of Refugees, p Dauvergne, Irregular migration, state sovereignty and the rule of law (2014), s 76 f. 46 Opeskin m fl, Conceptualising international migration law (2012), s Se exempelvis artikel 2 FN-stadgan. 48 Perruchoud, State sovereignty and freedom of movement (2012), s Dauvergne, Irregular migration, state sovereignty and the rule of law (2014), s 79. Det finns dock de som argumenterar för öppna gränser, exempelvis Carens, The Ethics of Immigration (2014). 50 Chetail, The transnational movement of persons under general international law Mapping the customary law foundations of international migration law (2014), s

13 motiverats utifrån olika skäl. När det först infördes i vissa länder i Europa under början av 1900-talet var det för att förhindra att människor med visst ursprung eller beteende skulle bosätta sig i länderna. 51 Idag anses detta vara diskriminerande och otillåtna grunder för migrationslagstiftning. 52 Istället brukar reglering numera rättfärdigas utifrån framförallt statens ekonomiska intressen, som upprätthållandet av välfärdssystem och system för asylmottagning, om sådant finns. 53 På senare tid har migration och invandring också i allt större grad kopplats till säkerhetsfrågor och terrorism vilket har motiverat en mer restriktiv migrationslagstiftning. 54 Stater kan alltså sägas ha ett behov av att i någon mån kunna förutse hur många personer som kommer att söka asyl för att kunna anpassa sitt mottagande efter detta och även till viss del vem som kommer. Invandring kan även såklart gynna en stats intressen, på det sätt att det kan vara en lösning på demografiska problem och därmed bidra till en förbättrad ekonomi, men stater kan anses ha ett intresse av att det sker i kontrollerade former Individens rättigheter Utgångspunkten om att stater har en rätt att reglera invandringen begränsas i viss mån med hänsyn till individens rättigheter, som sedan mitten av 1900-talet har getts ett större utrymme i internationella relationer. 56 På grund av rättighetsinstruments universella tillämplighet är stater skyldiga att respektera inte bara sina egna medborgares rättigheter utan även icke-medborgare. 57 Rättigheter för människor på flykt grundar sig i moraliska hänsynstaganden och motiveras av plikten att tillgodose individers intresse och behov av skydd i de fall deras ursprungsland inte kan, eller vill, ge det. 58 Det är dock inte helt lätt att definiera exakt vilka rättigheter individer har och vilka motsvarande förpliktelser som finns för stater att tillgodose dessa. Detta kapitel syftar inte heller till att redogöra för detta, utan ska bara kort ge en introduktion till problematiken på området. 51 Chetail (2014), s Chetail (2014), s 65 ff. Principen om icke-diskriminering återfinns ibland annat artikel 7 FNdeklarationen och artiklarna 2(2) och 26 ICCPR. 53 Perruchoud (2012), s 123 f och Boswell, The Ethics of Refugee Policy (2005), s 20 ff. 54 Dauvergne (2014), s 82 och 88, och Perruchoud (2012), s Chetail (2014), s Perruchoud (2012), s 126 f. 57 Chetail (2014), s Carens (2014), s 195 ff. 12

14 Även om det finns en rätt att lämna vilket land som helst, finns det varken i flyktingkonventionen eller något annat rättighetsinstrument en uttrycklig rätt till inresa eller en rätt att stanna i ett land som man inte är medborgare i. 59 Rätten att lämna ett land för att söka skydd kan därför befinnas vara i viss mån otillräcklig. Den kanske främsta konkreta begränsningen av staters handlingsutrymme är istället principen om nonrefoulement, som innebär att stater inte får återsända en person till ett område där denna riskerar att utsättas för dödsstraff, tortyr, förföljelse eller annan omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling. 60 Detta är en absolut rättighet som inte går att begränsa i lagstiftning genom någon sorts intresseavvägning. 61 En desto mer omtvistad rättighet är rätten till asyl och vad den i så fall innebär och vem som är subjekt för en sådan rättighet. Detta finns det inte heller någon klar överensstämmelse om. Traditionellt sett innebär rätten till asyl en rätt för stater att bevilja asyl åt en person med en annan nationalitet. 62 Idag diskuteras asylrätten oftare utifrån en individs eventuella rätt gentemot en stat att söka, åtnjuta eller beviljas asyl. 63 Artikel 14 FN-deklarationen stadgar en rätt för var och en att söka och åtnjuta asyl från förföljelse. 64 Deklarationen är dock inte bindande för stater, även om den kan anses vara ett moraliskt vägledande dokument. 65 Den stadgar inte någon rätt att beviljas asyl och specificerar inte heller var asyl ska åtnjutas, och detta stadgas inte heller i vare sig flyktingkonventionen eller något annat bindande rättighetsinstrument. Enligt de allra flesta migrationsrättsforskare finns det därför inte heller någon sådan rätt Rätten att lämna ett land: artikel 12(2) ICCPR. Får begränsas i enlighet med artikel 12(3) ICCPR. Se även artikel 2 i fjärde tilläggsprotokollet Europakonventionen. Kan även anses utgöra en sedvanerättslig norm, Chetail (2014), s 24 f. Rätten att resa in i sitt egna land stadgas i bland annat artikel 12(4) ICCPR och artikel 3(2) fjärde tilläggsprotokollet Europakonventionen. 60 Se bland annat artikel 33 flyktingkonventionen, artikel 6 ICCPR och artikel 3 Europakonventionen. 61 Goodwin-Gill & McAdam (2007), s 345 ff. 62 Goodwin-Gill & McAdam (2007), s 355 f. I det så kallade Asylmålet från 1950 fastställde ICJ att rätten att bevilja asyl härrör från statssuveränitetsprincipen och att den därför måste respekteras av andra stater. 63 Boeles m fl, European Migration Law (2014), s 243 f. 64 Allmän deklaration om de mänskliga rättigheterna, antagen den 10 december Legomsky, Secondary Refugee Movements and the Return of Asylum Seekers to Third Countries: The Meaning of Effective Protection (2003), s 612 f. 66 Se exempelvis Goodwin-Gill & McAdam (2007), s 358, Hathaway, The Rights of Refugees Under International Law (2005), s 302 och Kjaerum, The Concept of Country of First Asylum (1992), s 514. Gil-Bazo anser dock att rätten att beviljas asyl är en internationell princip, Asylum as a General Principle of International Law (2015b). 13

15 Rätten att söka asyl framhålls dock återkommande av bland annat UNHCR som en grundläggande princip inom flyktingrätten. 67 Denna innebär en skyldighet för stater att respektera individens rätt att lämna sitt land för att söka skydd någon annanstans. 68 Då stater på olika sätt förhindrar individer från att infria denna rättighet kan det därför ifrågasättas om detta är i enlighet med deras skyldigheter. 69 När stater utövar sin rätt att reglera inresa och uppehållsrätt måste rättigheterna i flyktingkonventionen tolkas ärligt och effektivt. En ärlig tolkning innebär att stater inte får agera på ett sätt som inte uppfyller syftet och ändamålet med konventionen, eller kringgår rättigheterna i denna. 70 Deras handlande måste vara icke-diskriminerande, och begränsningar av rättigheter måste vara rättfärdigade, nödvändiga och proportionerliga i förhållande till statens intresse och i enlighet med en ärlig tolkning av sina förpliktelser Staters förhållande till varandra Staters suveränitet begränsas inte enbart av att de har skyldigheter att respektera individers rättigheter, utan de har också skyldigheter gentemot varandra. 72 Dels ska de respektera varandras suveränitet och därmed även rätt att reglera invandring. 73 Dels har de vissa skyldigheter att samarbeta med varandra. I FN-stadgans första artikel föreskrivs en internationell princip om att stater ska samverka för att lösa internationella problem av ekonomisk, social, kulturell eller humanitär art, samt vid främjande av mänskliga rättigheter. 74 Vidare stadgas det i ingressen till flyktingkonventionen att beviljandet av asyl kan medföra en tung börda för vissa stater och att internationellt samarbete därför är nödvändigt för att uppnå en lösning på detta. 75 UNHCR har vid upprepade tillfällen uppmanat stater att iaktta principen om internationellt samarbete och ansvarsfördelning 67 Se exempelvis EXCOM slutsats nr 82 (XLVIII), Conclusion on safeguarding asylum (1997), para (b-d). 68 Goodwin-Gill & McAdam (2007), s 367 och Goodwin-Gill & McAdam (2007), s Se artikel 26 och 31 Wienkonventionen. Goodwin-Gill & McAdam (2007), s 388 ff och Moreno- Lax (2015), s 700 f. 71 Perruchoud (2012), s 125 f och Goodwin-Gill & McAdam (2007), s Chetail (2014), s 71 f. 73 Perruchoud (2012), s 123 f. 74 Principen uttrycks också i artikel 13, 55 och 56 FN-stadgan. 75 Stycke 4 i ingressen till flyktingkonventionen. 14

16 för att kunna ge skydd åt människor på flykt och för främjandet av mänskliga rättigheter. 76 Internationellt samarbete inom migration kan dock tyckas allt mer syfta till att stärka de nationella gränserna för att begränsa invandring Sammanfattande kommentar Även om migration alltid har funnits kan globaliseringen i modern tid sägas ha satt avvägningen mellan statssuveräniteten och individens rättigheter på prov. Fler människor än någonsin befinner sig på flykt. Samtidigt är stater allt mer benägna att upprätthålla ett system för att kontrollera invandringen, något som kräver internationellt samarbete. Genom metoder som visumkrav och gränskontroller begränsar man asylsökandes möjligheter att ta sig till länders gränser för att söka skydd. Andra metoder, bland annat principerna om första asylland och säkert tredjeland, begränsar möjligheten att få tillgång till en säker och rättvis asylprocedur. 78 Principerna illustrerar statens intresse av att välja vilka som ska få söka skydd och uppehålla sig i landet, ställt mot den enskildes intresse av att få söka skydd i valfritt land. 79 Det ska nu undersökas närmre vad dessa principer innebär. 3 Principerna om första asylland och säkert tredjeland 3.1 Inledning Det finns inte någon generellt accepterad definition av principerna om första asylland och säkert tredjeland, och de tillämpas på olika sätt i olika länder, regelverk och överenskommelser. I detta kapitel ska det redogöras för hur principerna brukar definieras och vad som skiljer dem åt. Bakgrunden till varför och hur de har implementerats kommer också beskrivas, samt vilka kriterier som bör vara uppfyllda för att ett land ska räknas som ett första asylland respektive säkert tredjeland. 76 Se exempelvis UNHCR, Note on international solidarity and refugee protection, 13 juli 1988, p och UNHCR, Considerations on the Safe Third Country Concept (1996), s 2. [Hämtad 28 augusti 2018]. 77 Dauvergne (2014) s 82 f. 78 Dauvergne (2014), s 75 och Kneebone, The Legal and Ethical Implications of Extraterritorial Processing of Asylum Seekers: The Safe Third Country Concept (2008), s

17 3.2 Definitioner Som utgångspunkt innebär principen om första asylland att en asylsökande som redan har fått skydd i ett annat land kan återsändas till det landet. 80 Säkert tredjeland brukar istället definieras som ett land där den sökande borde kunna få eller borde ha sökt skydd, oftast på grund av att den asylsökande har någon form av anknytning till landet. Till exempel med hänvisning till att personen har passerat det på väg till den stat där den asylsökande nu ansöker om skydd. 81 Ofta flyter principerna ihop och går in i varandra och UNHCR har uttalat att skillnaden mellan principerna inte ska överdrivas. 82 I båda fallen rör det som om tredjeland i den mening att det varken är den asylsökandes ursprungsland eller det land där den aktuella prövningen görs. Beroende på hur man i detalj definierar första asylland respektive säkert tredjeland, kan ett första asylland också vara ett säkert tredjeland, och tvärtom. Enligt Legomsky är det troligt att ett land kommer beskrivas som första asylland istället för säkert tredjeland ju mer meningsfull, formell och säker en persons vistelse i det aktuella landet har varit. 83 På grund av principernas likheter klumpas de ofta ihop i doktrinen till att ingå i diskussioner om the safe third country notion 84, concept of protection elsewhere 85 eller liknande, eftersom att båda principerna grundar sig på staters uppfattning om att ansvaret ligger hos ett annat land istället. 86 Det finns dock viss anledning att försöka hålla isär principerna. Detta eftersom det finns en skillnad på en vetskap om att skydd redan har getts i ett land, och ett antagande om att skydd borde kunna ges i ett annat land, där det första ledet indikerar ett visst mått av bekräftelse på att den asylsökande är skyddad, och kan därför påverka både legitimitet och legalitet. 80 Legomsky, Secondary Refugee Movements and the Return of Asylum Seekers to Third Countries: The Meaning of Effective Protection (2003), s Legomsky (2003), s 570 f och Costello, The Asylum Procedures Directive and the Proliferation of Safe Country Practices: Deterrence, Deflection and the Dismantling of International Protection? (2005), s UNHCR, Lisbon Expert Roundtable 9-10 december 2002, Summary Conclusions on the Concept of Effective Protection in the Context of Secondary Movements of Refugees and Asylum-Seekers (2003) p [Hämtad 8 juli 2018]. 83 Legomsky (2003), s Se exempelvis Moreno-Lax, The Legality of the Safe Third Country notion contested: Insights from the Law of Treaties (2015). 85 Se exempelvis Foster, Protection Elsewhere: The Legal Implications of Requiring Refugees to Seek Protection in Another State (2007), s Legomsky (2003), s

18 3.3 Bakgrund och ändamål Under flyktingkonventionens första årtionden under mitten av 1900-talet verkade staters uppfattning ha varit att den stat som mottagit en asylansökan också skulle vara ansvarig för att pröva den. 87 I takt med att allt fler människor ansökte om asyl i Europa, infördes olika metoder för att begränsa invandringen. 88 Asylsökande började misstänkliggöras för att vara ekonomiska migranter som utnyttjade asylsystemet, snarare än flyktingar, och befarades skapa en ojämn börda på vissa länder. 89 Som en reaktion på detta införde stater begränsningar som på olika vis försvårade möjligheten att ta sig till länders territorium, exempelvis genom att införa hårdare visumkrav. Man gjorde det också svårare att få tillgång till en effektiv och rättvis asylprocedur. 90 En av dessa metoder var, och är än idag, tillämpningen av principerna om första asylland och säkert tredjeland som infördes först i Danmark under 1980-talet och som snart spreds till andra europeiska länder. 91 Trots att möjligheten att överföra asylsökande enligt principerna har funnits sedan dess har dock EU:s medlemsstater inte börjat tillämpa principerna på allvar förrän efter 2015, då rekordmånga sökte asyl inom EU. 92 Principerna kan sägas bygga på en uppfattning om att en människa på flykt endast har genuina skäl för att fly om personen anländer mer eller mindre direkt från området som den flyr ifrån. Asylsökande med verkliga asylskäl bör därför söka asyl så nära sitt ursprungsland som möjligt eller i ett land där personen har någon annan form av anknytning. 93 Asylsökande som söker sig vidare till andra länder och passerar genom transitländer där de kunde ha sökt skydd ses snarare som ekonomiska migranter i den mening att de söker ett bättre liv eller levnadsstandard, än att de skulle vara utsatta för förföljelse i sina ursprungsländer. 94 Om asylsökande får välja asylland efter egen vilja antas det leda till en ojämn börda för vissa länder eftersom det riskerar att leda till att de 87 Moreno-Lax (2015), s Borchelt, The Safe Third Country Practice in the European Union: A Misguided Approach to Asylum Law and a Violation of International Human Rights Standards (2002), s 490 f. 89 Moreno-Lax (2015), s UNHCR, Considerations on the Safe Third Country Concept (1996), s 1, [Hämtad 28 augusti 2018] och Moreno-Lax (2015), s 663 f. 91 Costello (2005), s Pollet, Accessing Fair and Efficient Asylum Procedures in the EU (2017), s Moreno-Lax (2015), s 668 f. 94 Ett resonemang som exempelvis förs av Hailbronner, The Concept of Safe Third Country and Expeditious Asylum Procedures: A European Perspective (1993), s

19 flesta asylsökande väljer det land som har bäst mottagningsvillkor. 95 Det här brukar benämnas som forumshopping eller asylshopping, begrepp som egentligen kan sägas vara ganska missvisande och innebär en förenkling av ett i själva verket mer komplext agerande. 96 Det finns nämligen ingen skyldighet för asylsökande att söka asyl i första bästa land. Istället kan det finnas flera skäl för en asylsökande att söka skydd i ett visst land. 97 För det första på grund av att ett utpekat tredjeland inte är tillräckligt säkert för personen. Det kan till exempel bero på att man tillhör en utsatt minoritetsgrupp i det landet. 98 För det andra kan en människa i behov av skydd ha samma förhoppningar som vilken annan migrant som helst att söka sig till ett land där det finns förutsättningar för att skapa sig ett tillfredsställande liv och en hållbar framtid. Exempelvis för att det i det landet finns familj, anhöriga och jobbmöjligheter, eller att man kulturellt bättre trivs där. 99 Det utpekade landet kan dessutom ofta vara ett utvecklingsland drabbat av fattigdom och redan stora påfrestningar på grund av flyktingmottagande, och där levnadsstandarden inte lever upp till vad som kan anses vara internationellt sett accepterat. En asylsökande kan också haft skäl att ta sig vidare på grund av att personens status i ett första land har varit tillfällig, vilket kan ha ingett en osäkerhet om huruvida personen skulle få stanna där eller inte. 100 Det är dock alltså inte en självklarhet att asylsökande ska ha en rätt att välja asylland efter de här skälen, och principerna om första asylland och säkert tredjeland bygger på ett förnekande av en sådan rätt att välja asylland. 101 I kapitel 6 kommer frågan om den eventuella rätten att välja asylland att återkomma och diskuteras. UNHCR har vid flera tillfällen behandlat principerna och har uttalat att de ser dem som legitima medel för att identifiera vilket land som bör vara ansvarigt för en asylsökande. Samtidigt har man dock också understrukit den grundläggande principen 95 Kneebone, The Legal and Ethical Implications of Extraterritorial Processing of Asylum Seekers: The Safe Third Country Concept (2008), s 130 f. 96 Moreno-Lax (2015), s 668 f. 97 Hathaway & Neve (1996), s 217 f. 98 Goodwin-Gill & McAdam, The Refugee in International Law (2007), s 392 f. 99 Hathaway & Neve, Fundamental Justice and the Deflection of Refugees from Canada (1996), s 217 f. 100 Legomsky (2003), s Hailbronner menar exempelvis att asylsökande inte ska ha en obegränsad rätt att välja asylland, Haibronner (1993), s 35 f. 18

20 om rätten att få tillgång till en rättvis och effektiv asylprocedur. 102 I slutsats nummer 58 uttalade UNHCR att asylsökande som redan har fått skydd i ett land bör avstå från att på irreguljärt vis söka sig vidare till andra länder för att söka skydd igen, och att en stat i andra fall kan ha rätt att återsända personen till det första landet. 103 Tio år tidigare hade man i slutsats nummer 15 uttalat att länder bör komma överens om ett kriterium för att fastställa ett ansvarigt land, och att det bland annat kan tas hänsyn till om den asylsökande har nära koppling till ett annat land, men att den asylsökandes vilja så långt som möjligt ska tas i beaktande vid fastställande av detta. Ett sådant kriterium menar UNHCR kan fungera som ett sätt att dela ansvaret för asylmottagande i enlighet med flyktingkonventionen. 104 Båda slutsatserna ger alltså uttryck för principerna om första asylland och säkert tredjeland, men UNHCR har samtidigt framfört att de endast bör tillämpas under vissa förutsättningar, som ska redogöras för i följande avsnitt. 3.4 Fastställande av första asylland respektive säkert tredjeland Det finns inga generellt accepterade kriterier för när ett återsändande av asylsökande får ske enligt principerna om första asylland och säkert tredjeland, men det har diskuterats återkommande av UNHCR, i doktrin och i praxis. 105 Huvudsyftet med denna uppsats är inte att redogöra för dessa krav och de kommer därför endast beskrivas övergripande. I slutsats nummer 58 diskuterar som sagt UNHCR frågan om asylsökande och irreguljär sekundär förflyttning och uttalar att en stat kan ha rätt att återsända en asylsökande till ett land där personen redan har fått skydd. 106 Vad redan har fått skydd innebär definieras inte i dokumentet, och länder gjorde i anslutning till detta olika reservationer kring hur det bör tolkas. 107 Detta kan omformuleras till en fråga om när ett land är ett första asylland. Turkiet menade till exempel att man inte ska räkna ett transitland som en asylsökande enbart kort har passerat under sin flyktväg som ett land 102 UNHCR, Considerations on the Safe Third Country Concept (1996), s 1 f. Se även EXCOM slutsats nr 15 (XXX), Refugees without an asylum country (1979), para (h) och EXCOM slutsats nr 71 (XLIV), General (1993), para (k-l). 103 EXCOM slutsats nr 58 (XL), Problem of refugees and asylum-seekers who move in an irregular manner from a country in which they had already found protection (1989), para (e-f). 104 EXCOM slutsats nr 15, para (h). 105 UNHCR, Considerations on the Safe Third Country Concept (1996) och Legomsky (2003) för en omfattande diskussion om kriterierna för principerna. 106 EXCOM slutsats nr 58, para (e). 107 Gil-Bazo, The Safe Third Country Concept in International Agreements on Refugee Protection Assessing State Practice (2015a), s

21 där skydd redan har getts. Italien framhöll att slutsatsen endast var tillämplig på asylsökande som redan hade fått skydd baserat på principerna i flyktingkonventionen. 108 Det är inte helt klart vad Italien menar med baserat på principerna i flyktingkonventionen, men jag tolkar det som att den asylsökande exempelvis ska ha fått flyktingstatus och tillhörande rättigheter i det första landet. Stater har sedan dess tolkat principen om första asylland på olika sätt. Ibland räcker det med att den asylsökande har lämnat in en asylansökan i ett annat land, men oftast krävs att någon form av skydd faktiskt har beviljats, även om det bara är tillfälligt skydd. 109 Gemensamt för både principen om första asylland och principen om säkert tredjeland är att det i den mottagande staten i praktiken ska finnas något som i doktrin har kallats för effektivt skydd. 110 UNHCR ställde i slutsats nummer 58 upp tre huvudsakliga krav för detta. För det första ska principen om non-refoulement respekteras. 111 Det betyder att den asylsökande även ska vara skyddad mot så kallad indirekt refoulement, eller kedjerefoulement, som innebär att det inte får finnas en risk att den mottagande staten i sin tur kommer återsända den asylsökande till ett land där den riskerar förföljelse, tortyr eller annan liknande behandling. 112 För det andra ska den asylsökandes grundläggande rättigheter respekteras i den mottagande staten. Det tredje kravet är att den asylsökande ska ha rätt att resa till den mottagande staten och ha tillstånd att stanna där. 113 Tyskland och Österrike gjorde en reservation om att det skulle tolkas som att det inte nödvändigtvis behöver innebära att den asylsökande kommer ha ett formellt uppehållstillstånd i det landet. 114 En sådan tolkning kan innebära en stor osäkerhet för den asylsökande eftersom tillståndet att stanna i de fallen riskerar att hänga på en väldigt lös tråd. Vidare har UNHCR också uttalat att om en asylsökande sänds till ett tredjeland utan att först få en asylprövning, måste det också fastställas att den asylsökande i det landet 108 UNHCR, Interpretative declarations or reservations relating to the conclusions and decisions of the committee Conclusions on the Problem of Refugees and Asylum-Seekers who move in an Irregular Manner from a Country in which they had already found Protection (1990), s Legomsky (2003), s 291 f. 110 Goodwin-Gill & McAdam (2007), s EXCOM slutsats nr 58, para (f)(i). 112 Indirekt refoulement prövades exempelvis av Europadomstolen i Hirsi Jamaa m.fl. mot Italien, p 146 ff. 113 EXCOM slutsats nr 58, para (f). 114 UNHCR (1990), s 156 f. 20

22 kommer ges möjlighet att söka och åtnjuta asyl. 115 Enligt Goodwin-Gill & McAdam bör det också ställas krav på att den asylsökande i tredjeland kommer tillerkännas en flyktingstatusprövning, men även att den asylsökande kommer ha försörjningsmöjligheter och kunna leva ett liv i enlighet med mänsklig värdighet. 116 Förutom frågan om vilka krav som ska uppfyllas för att det i tredjeland ska anses finnas effektivt skydd, finns det även andra frågor som ofta diskuteras kring fastställandet av första asylland och säkert tredjeland. Det gäller för det första vilka processuella krav som ska ställas vid fastställandet. 117 Det är en relevant fråga bland annat eftersom fastställandet ofta sker genom ett påskyndat förfarande eller genom upprättandet av listor på länder som en stat anser vara generellt sett säkra tredjeländer. 118 I doktrin, och även av UNHCR, har listor på säkra tredjeländer kritiserats eftersom personer kan ha individuella skäl till att ett land är osäkert och en presumtion kan vara svår att bryta. 119 En annan fråga är huruvida man ska ställa ett krav på att den asylsökande har anknytning till tredjeland eller inte, och i så fall hur en sådan anknytning bör se ut. Vid tillämpningen av principen om första asylland är anknytningen att man tidigare ska ha haft skydd i tredjeland. 120 Anknytningskravet enligt principen om säkert tredjeland tillämpas dock olika av olika länder. Vissa länder anser exempelvis att genomresande, eller transit, genom ett land kan räknas som anknytning, något som UNHCR dock har avrått från. 121 Israel och Australien saknar till och med helt ett sådant krav, och sänder asylsökande till länder enbart på grundval av om de kan anses erbjuda effektivt skydd eller inte EXCOM slutsats nr 85 (XLIX), On Refugee Protection, 1998, para (aa) och FN:s generalförsamling, Note on International Protection, (1999), para Goodwin-Gill & McAdam (2007), s 396. För vidare diskussion kring innebörden av effektivt skydd se exempelvis en omfattande redogörelse av Legomsky (2003), s 626 ff och Foster (2007), s 237 ff. 117 Goodwin-Gill & McAdam (2007), s Moreno-Lax (2015), s 670 f. 119 FN:s generalförsamling, Note on International Protection (1999), para 20 och Foster (2008), s 69 ff. 120 Legomsky (2003), s UNHCR, Considerations on the Safe Third Country Concept (1996), s Israel utvisar bland annat eritreaner och sudaneser till Rwanda och Uganda (Krakauer, Divergent Paths, Similar Results: How African Asylum Seekers Have Been Failed in Both Israel and Malta Despite Varying Procedures and Treatment (2014), s 276) och Australien placerar flyktingar på öar som Nauru (Hathaway, Refugee Law is not Immigration Law (2002), s 42 f). 21