Till dig som inte fick ditt efterlängtade barn. När det inte blev som du tänkt dig.

Transkript

1

2 2

3 Till dig som inte fick ditt efterlängtade barn. När det inte blev som du tänkt dig. 3

4 NÄR DET INTE BLEV SOM DU TÄNKT DIG OM MISSFALL, SORG OCH ATT VÅGA IGEN Författare: Barbara Kjellström Förlag: Effektum AB Utgiven: December 2013 Foto: Rörmontör Christer Kitte Klasson E-bok: Novellisten ISBN: E-bok ISBN: tryckt version Barbara Kjellström/Effektum AB. Omfattar alla rättigheter och förbehålles författaren. Ingen del av publikationen får enligt lagen om upphovsrätt användas, kopieras eller på annat sätt reproduceras utan skriftligt tillstånd från Effektum AB, bortsett från mindre citat som del i granskande artiklar eller recensioner. Författaren till boken har ingen formell medicinsk utbildning och reserverar sig för eventuella sakfel eller missuppfattningar. Vid frågor kring det medicinska innehållet rekommenderas kontakt med läkare eller barnmorska. 4

5 Förord Året är 1990, jag är 25 år och väntar mitt första barn. Graviditeten är helt komplikationsfri till den dagen då en läkare konstaterar att mitt barn inte har någon hjärtverksamhet. Jag är i slutet av sjätte månaden och får veta att jag måste föda fram mitt döda barn. Ingen vet om det är något fel på mig eller på barnet, bara att det inte lever längre. Det enda jag vill är att få reda på vad som är fel, men vid ett återbesök får jag till svar: Det är sådant som händer. Det är bara att försöka igen. Att försöka bli med barn igen tar lång tid och först efter ett drygt år är graviditetstestet äntligen positivt. Även den här gången dör barnet i slutet av sjätte månaden och återigen får jag höra att: Det är sådant som händer. Jag vågar inte försöka igen om inte någon kan hjälpa mig att ta reda på vad det är för fel på mig och varför barnen dör. Ett enkelt blodprov ger mig svaret; jag har en blodsjukdom som gör att det bildas blodproppar i moderkakan och det är därför mina barn dör. Under de här åren känner jag en total maktlöshet och har ett stort behov av att hitta information som kan förklara och hjälpa mig att förstå vad som händer. Jag letar efter fakta om vad som sker vid en förlorad graviditet men också efter något som kan stötta mig i mitt sorgarbete. Jag vill ha något som kan ge mig hopp om att jag, någon gång i framtiden, ska få ett barn. Ett barn som lever, som jag kan få hålla i min famn och få ta med mig hem. Hur jag än letar hittar jag inte informationen jag söker och en tanke föds; att skriva en bok som förklarar vad som händer vid en förlorad graviditet. En bok som gör det obegripliga lite mer begripligt. Barbara Kjellström Stockholm november

6 Inledning En del människor tror att de är de enda som är med om att förlora en graviditet och därför tänker de är det inte är någon idé att prata om hur de mår eller vad de känner. Andra tror att missfall är så vanligt att det inte är någon idé att prata med sin omgivning om vad de går igenom. Idag vet vi att det är vanligt att förlora sin graviditet, särskilt i början av den. Tyvärr är det fortfarande ofta hemligt och skamfyllt att få ett missfall. Att våga berätta och prata om sin förlorade graviditet har visat sig minska känslan av utanförskap och ensamhet. Ett första tips här i inledningen av boken är våga prata och berätta om det du är med om. Kanske kommer du bli förvånad över hur många som plötsligt vågar prata om sina egna erfarenheter med dig. När du får höra att du inte är ensam om det du går igenom kommer du förhoppningsvis känna dig mindre utanför eller annorlunda. Andras berättelser bekräftar att du inte är ensam om att förlora en graviditet, att det både är jobbigt och smärtsamt när du inte får barnet du längtat efter. Att du inte just den här gången kommer få den familj som du börjat planera för, men att det finns hopp om att få bilda en familj i framtiden. Förhoppningen är att du, som nu håller boken i din hand, hittar något i den som hjälper dig att förstå vad som händer i din kropp vid en förlorad graviditet och när du befinner dig i sorg. Att du hittar något som kan trösta dig och som gör att du någon gång i framtiden kommer våga försöka få barnet som du längtar efter, eller att du kommer till insikten, om det känns rätt, att du inte vill försöka igen. Det viktiga är, oavsett vad du väljer, att du väljer det du själv mår bra av. Boken är en blandning av fakta, tankar och känslor inhämtade under många långa intervjuer med kvinnor och män som velat dela med sig av sina erfarenheter av förlorade graviditeter, och med kompetent personal med lång erfarenhet inom vården; läkare, barnmorskor, kurator och sjukhuspräst. När det inte blev som du tänkt dig är uppbyggd som en uppslagsbok och är indelad i olika delar. Den första delen heter Berättelser och innehåller intervjuer med människor som förlorat sina graviditeter. Det är människor som har velat berätta sina egna historiaer och om sina egna tankar, känslor och funderingar kring det de själva gått igenom. Min första tanke var att intervjua både män och kvinnor om deras upplevelser av att förlora en graviditet, men det visade sig vara svårt. Många kvinnor ville gärna berätta och dela med sig av sina upplevelser men att hitta män som ville berätta var svårare. Förhoppningen är att både kvinnor och män, i framtiden, kommer våga och vilja prata mer öppet om sina förlorade graviditeter. För ju mer vi pratar om det desto mindre skrämmande kommer det att vara. Den andra delen heter Sorg och sorgbearbetning och handlar om hur kroppen reagerar vid en förlorad graviditet och hur omgivningen kan bemöta dig. Många människor vill säga tröstande saker i all välmening men ofta stämmer det inte överens med vad du går igenom. 6

7 Du kan få höra att: Det var ju så tidigt eller Det går säker bättre nästa gång. Oavsett vilka kommentarer du får hjälper de inte dig att bearbeta och sörja barnet och drömmarna som du har mist. I den här delen av boken får du tips på vad du kan göra för att sörja din förlorade graviditet och på vad din omgivning kan göra för att stötta dig i det du går igenom. Varje sorg är individuell och därför har du också rätt att få sörja utifrån ditt eget behov och på ett sätt som passar dig. Det viktigaste är att du får sörja på det sätt som passar dig bäst. Den tredje delen handlar om hopp och heter Våga igen. Alla kan få barn men alla kanske inte kan bära eller föda barn. Idag finns det en hel del hjälp att tillgå när du vill få barn, som till exempel IVF, sperma- och äggdonation eller adoption. Barn är något vi får och inte något som vi skaffar. Det kanske inte är hur vi gör ett barn eller om vi bär ett barn som är det viktigaste utan själva resultatet; att få ett barn. I den här delen av boken finns tips på vad du kan göra när och om du vill försöka bli med barn igen. Det finns också generella råd som hjälper dig att förbereda dig innan du försöker bli med barn igen. Den fjärde delen innehåller Fakta om förlorad graviditet och här kan du leta efter information som stämmer överens med din egen upplevelse. Här hittar du förklaringar till vad en förlorad graviditet är, fakta om olika typer av missfall; tidiga, sena, fördröjda missfall och information om symptom vid missfall; som blödning och smärta. Den femte delen innehåller Statistik och tabeller om förlorade graviditeter. Till sist hittar du en Ordlista med en sammanställning av de vanligaste orden som du kan komma i kontakt med när du möter personal som arbetar inom vården. Jag hoppas att du finner den information du söker, att du får svar på några av dina frågor och att du finner den tröst du behöver. Kom ihåg; det är många som varit med om att förlora sina graviditeter och tillsammans kan vi stötta och hjälpa varandra! 7

8 Berättelser Det är många som har varit med om förlora en graviditet genom missfall eller intrauterin fosterdöd. Kanske fler än vad vi tror. Det jag har märkt är att ju mer jag själv har pratat om vad jag har varit med om desto fler i min omgivning har öppnat sig och vågat berätta sin egen historia. Här följer tolv olika berättelser om människors upplevelser av sina förlorade graviditeter. De jag har intervjuat är födda mellan 1920-talet 1980-talet och de har förlorat en eller flera graviditeter i vecka 6 vecka 41. Min förhoppning är att du ska finna tröst när du läser vad andra har varit med om. Kanske kan du känna dig mindre ensam i din egen sorg och det du själv har varit med om. Samtidigt vill jag passa på att tacka alla er som så öppenhjärtigt delat med er av era upplevelser, tankar och känslor. Era berättelser hjälper andra som också har varit med om att förlora en graviditet. 8

9 Maj: Utomkvedshavandeskap v 6, missfall v 9, MA v 16 Maj arbetar som lärarinna. Hon har tre normala graviditeter i följd, utan några som helst komplikationer och under åren 1980, 1983 och 1986 föder hon en son och två döttrar. Därefter får hon ett utomkvedshavandeskap i vecka 6, ett missfall i vecka 9 och ett MA i vecka 16. Till slut föder hon, år 2000, en dotter efter en normal graviditet. Här är Majs berättelse Mina första graviditeter är nog som graviditeter brukar och förhoppningsvis ska vara. Jag blir gravid, gör graviditetstest och sedan fortlöper varje graviditet helt normalt och inga komplikationer tillstöter. Jag upplever aldrig någon oro eller att något ska vara annorlunda eller svårt. I rask takt får jag två döttrar och en son. Ett antal år senare träffar jag en ny man och till en början planerar vi inte att skaffa barn tillsammans. En kväll hösten 1997 åker vi och hälsar på bekanta, de bor i en annan stad och vi åker bil dit. Jag mår bra när vi åker till dem men allt eftersom kvällen går börjar jag få ont i magen. Inte riktigt i magen utan snarare i själva buken. Buksmärtorna fortsätter att tillta under kvällen och till slut har jag så ont att vi är tvungna att uppsöka det lokala sjukhusets akutmottagning. Eftersom jag har ont i buken söker vi till gynakuten där jag blir undersökt. Konstigt nog hittar de ingenting när de undersöker buken eller magen och efter ett par timmar får jag lämna sjukhuset. Vi väljer att inte åka tillbaka till våra bekanta utan vi åker direkt hem istället. Nästa dag har jag fortfarande ont i buken och om möjligt så gör det ännu ondare än dagen innan. Till slut står jag inte ut längre utan åker in akut till mitt eget sjukhus i staden där jag bor. Det är en sköterska som tar emot mig när jag kommer in på gynakuten. Hon visar in mig på ett rum. Efter en stund kommer sköterskan tillbaka och tar ett blodprov. Blodprovet visar att det är något värde som inte stämmer och de beslutar sig för att göra ett ultraljud. De vill se om de kan hitta något i min mage som gör att jag har så ont. Det är en läkare som kommer och gör själva ultraljudet. När de gör undersökningen upptäcker läkaren att jag har något som de kallar för ett X. De förklarar att X:et betyder att det är ett utomkvedshavandeskap vilket innebär att när ägget är befruktat fastnar det utanför själva livmodern. Ägget kan sätta sig i äggledarna, livmoderhalsen eller i bukhålan men fastnar oftast i äggledaren och börjar växa på den plats där det har fastnat. Det är en kvinnlig läkare som gör ultraljudet. Hon är väldigt vänlig och säger att jag behöver opereras och att hon kommer att genomföra operationen. Under tiden som hon gör undersökningen kommer min man in i rummet. Det som händer är väldigt märkligt. Läkaren tittar på min man och lämnar plötsligt rummet. Först efter en halvtimme kommer hon tillbaka och säger att hon inte vill operera mig och att vi får ta en annan doktor och så lämnar hon rummet igen. Min man berättar att läkaren är en vän till hans förra fru. Efter ett tag kommer det in en ny läkare som säger att det är han som kommer att operera mig. Jag är lite omtumlad eftersom jag har så ont men tycker att det hela är lite konstigt. Tänker att det inte spelar någon roll vem som gör det bara det blir gjort. 9

10 När den nya läkaren väl gör operationen visar det sig att min ena äggledare är lite tvinnad eller skruvad. Han passar på att göra i ordning äggledarna när han ändå håller på och rotar i mig. Jag blir opererad samma dag som jag kommer in akut och efter operationen får jag komma upp till en gynavdelning, där jag stannar kvar ett tag. Det tar ganska lång tid innan smärtan i buken försvinner. Hösten 1998 gör vi ett graviditetstest och det visar sig att vi väntar barn. Veckorna går och allt flyter på som det ska. Men en dag, när jag är i vecka 9, börjar jag plötsligt få ont i magen. Efter ett tag, kanske några timmar, får jag plötsligt en riktig störtblödning. Fastän det är så tidigt i graviditeten blir jag ledsen och tycker att det är tråkigt. Jag ringer till sjukhuset och de säger att det är ett tidigt missfall och då behöver man inte göra något. Jag behöver inte göra någon skrapning. Våren 1999 är det dags för ett nytt graviditetstest och det är positivt igen. Allt går bra och jag följer mödravårdscentralens rutiner och går på undersökningar och ultraljud. I vecka 9 eller 10 får jag göra ett ultraljud och de konstaterar att jag är med barn och att allt ser bra ut. I vecka 16 får jag göra ett vanligt rutinultraljud som en sjuksköterska genomför. Medan hon gör undersökningen märker jag att stämningen blir annorlunda och jag känner att det är något som inte är som det ska. Hon säger inget utan hämtar en annan sköterska som fortsätter med undersökningen. Ingen säger något till att börja med men efter en stund säger de att de ska hämta en läkare som ska få titta på skärmen. Efter ett tag kommer läkaren som är ganska barsk och som efter en kort stund talar om att det inte finns någon hjärtverksamhet, att barnet är dött och att det här får jag föda fram. Min första tanke är att jag vill bli nedsövd och att de får ta ut barnet med hjälp av kejsarsnitt. Ta bara bort det, gör kejsarsnitt och ta ut det. Jag får åka hem för att vänta på besked om en tid då jag kan komma in och föda fram mitt döda barn. Det är nog det svåraste att jag måste åka hem och vänta och samtidigt veta om att jag går runt och bär mitt döda barn i min mage. Jag går där hemma och kan inte göra någonting. Går bara och tänker på det här, det döda barnet i mig. Det känns så obehagligt och jag är så rädd. Känner mig så maktlös, känner ett sådant obehag och är fylld av rädslor. Det finns inget jag kan göra förutom att vänta på att få en tid, vänta på att få komma tillbaka till sjukhuset. Efter att ha gått hemma och väntat i cirka två dagar får jag äntligen komma tillbaka till sjukhuset. När jag är på sjukhuset får jag narkos och de tar ut fostret genom att göra en skrapning. Konstigt nog får jag åka hem samma dag. Efter någon dag börjar jag få feber, den bara stiger och stiger. Till slut ringer jag till sjukhuset och berättar att jag fått feber. De svarar att jag antagligen bara har blivit förkyld. Själv undrar jag om det kan ha något samband med att jag genomgått en ganska stor skrapning under narkos. Jag var trots allt i vecka 16 och då är fostret och moderkakan inte så små längre. Till slut blir jag jättesjuk och åker in till akuten där de konstaterar att jag fått en allvarlig infektion efter ingreppet som gjordes när de tog bort fostret. De ger mig 10

11 antibiotika och jag får stanna några dagar på sjukhuset. Hur länge jag är kvar vet jag inte. Allt är lite som i ett töcken. Dagarna går in i varandra. Nu handlar allt om att bli frisk och att överleva. Det finns ingen tid för att sörja det som hänt. Till våren blir jag gravid igen och blir väldigt trött. Tröttheten går inte över och i slutet av sommaren mår jag fortfarande inte riktigt bra så jag tar kontakt med en läkare. De tar lite olika prover och det visar sig att det är något problem med min sköldkörtel. Läkaren skriver ut medicin (Levaxin) som ska kompensera att min sköldkörtel underproducerar och det går bra att äta medicinen även nu när jag är gravid. Jag berättar om mitt missfall och hur det gick vid den senaste skrapningen. Då berättar läkaren att problem med sköldkörteln också kan vara en av många olika orsaker till missfall. Eftersom jag inte mår riktigt bra, utan är väldigt trött och äter medicin så vill de ha lite extra koll på mig. Därför får jag i fortsättningen göra mina kontroller hos specialistmödravården. Inga övriga komplikationer tillstöter. Den här gången går allt som det ska och i februari 2000 föder jag en liten underbar dotter, tre veckor för tidigt. Majs tankar om att sörja Vi pratar aldrig speciellt mycket med varandra, min man och jag, om våra missfall. Visst är vi ledsna och visar varandra det. Men det är aldrig så att vi pratar med varandra om våra känslor, inte så där mer djupgående. När det hände visste vi inte hur vi skulle bearbeta sorgen. Vi är ledsna, det kan vi konstatera alla tre gånger, men vad kan vi göra åt det? Hade det hänt idag hade jag begärt mer hjälp. Att få samtala med någon som vet hur man kan bearbeta de olika händelserna. Inte bara att vi fick ett X-missfall, ett vanligt missfall och ett missfall där bebisen var ganska stor, utan också att jag själv blev så sjuk. Idag hade jag nog vågat kräva att bli behandlad på rätt sätt. Till exempel med läkaren som plötsligt inte ville operera mig när jag hade ett X. Jag tror att jag idag har lättare att känna av mina egna behov och därför också skulle våga säga vad jag vill ha för hjälp för att må bra och för att kunna gå vidare. Så här i efterhand tänker jag att det hade varit bra att få prata med någon om det som hände. Att få veta mer om varför det skedde och vad jag kunde göra för att sörja barnet som dog. Hade det hänt mig idag, så tror jag att jag hade vågat be om hjälp. Vågat säga vad jag kände och tänkte och vågat tala om vilka behov jag har. Men där och då så gjorde jag inte det. Majs tips Kanske kan någon som jobbar inom sjukvården ge tips om vart du kan vända dig för att få hjälp med att bearbeta det som har hänt. Kanske finns det olika resurser på olika sjukhus. Som patient känner jag inte till de olika alternativen där jag kan få stöd. Att personalen berättar mer om hur jag och min partner kan sörja. Att få höra att det är vanligt med missfall och att det bara är att försöka igen hjälper inte i sorgen som man har över barnet som man just har förlorat. 11

12 Ingen vet exakt vad vi känner eller tänker så det räcker gott med att bli behandlad med respekt för det vi just gått igenom. Och respekt får vi genom att få tillåtelse att sörja, att få vara ledsna, att få prata om det och att få berätta. Så har du tid och möjlighet att lyssna så är det en stor tröst. Om det finns möjlighet så ge av din tid att lyssna till både mamman och pappans berättelse. Oavsett om du är personal, vän eller anhörig. Att bara finnas där och lyssna är ett stort stöd och du behöver inte komma med några lösningar. 12

13 Lena: Missfall v 6, 2 X-grav och 3 IVF Lena är född 1960 och arbetar som undersköterska. Lena får sitt första missfall 1987 i vecka 6, därefter får hon två stycken utomkvedshavandeskap i rad och genomgår sedan tre stycken IVFbehandlingar med negativt resultat. Lena gör ett sista IVF-försök och i december 1996, får hon en frisk och välskapt dotter fem veckor för tidigt. Här är Lenas berättelse 1987 blir jag med barn ganska snabbt. Jag känner på en gång att jag är med barn. Det ömmar i brösten och det känns på något sätt i magen. Jag känner mig gravid på en gång och att det är något som är annorlunda i kroppen. I vecka 6 får jag plötsligt kraftig mensvärk och börjar blöda. Det gör otroligt ont, det verkligen smärtar, när jag går på toaletten. Jag sitter där på toaletten och har ont när det är som om något åker ut ur kroppen. Det riktigt ploppar till i toaletten, som en slags duns. Det ser ut att vara mycket blod men det går inte att se vad det är för någonting. Jag ringer till en läkare och de säger att om det blir några efterföljder eller komplikationer kan jag höra av mig igen. Att det inte finns något vi kan göra nu. Jag har knappt förstått att jag är med barn förrän det redan är över. Relativt snabbt blir jag med barn igen men inte heller den här gången kommer jag speciellt långt i graviditeten. Efter sex, sju veckor får jag en enorm smärta och det gör så ont att jag får blodtrycksfall och svimmar. Vi åker snabbt in till akuten för att försöka ta reda på vad det är som är fel. När vi kommer in till akuten hinner de precis konstatera att jag har ett utomkvedshavandeskap och sedan brister den ena äggledaren. Det går väldigt fort och gör fruktansvärt ont. Jag blir opererad akut och de tar bort den trasiga äggledaren. Under operationen ser läkaren att den andra äggledaren inte heller ser bra ut. Efter operationen får jag gå på täta kontroller för att följa upp vad som händer med den friska äggledaren. Jag får absolut inte bli med barn förrän allt har läkt efter operationen och jag är tvungen att äta p-piller för att inte riskera att bli gravid eftersom livmodern måste läka först. Jag vill inte äta p-piller, jag vill bli med barn, jag vill få barn. Jag får även en operationstid då de ska göra ett ingrepp för att vidga den friska äggledaren som hade visat sig vara för trång. När livmodern har läkt och läkaren säger att vi kan börja försöka igen tar det inte speciellt lång tid att bli gravid. Precis som tidigare får jag alla symptom och känner att jag verkligen är med barn. Eftersom jag har haft komplikationer tidigare får jag göra en första kontroll extra tidigt och det visar sig att ägget inte har vandrat dit det ska utan fastnat på vägen. Läkarna försöker göra ett ingrepp, genom en titthålsoperation, för att hjälpa ägget att vandra ner till livmodern. Men också den här graviditeten slutar med ett utomkvedshavandeskap, x-grav. Efter tre graviditeter utan positivt resultat går vi på informationsträffar om adoption men på något sätt finns det en kraft inom oss som säger att vi ska fortsätta 13

14 att försöka få ett biologiskt barn. Vi bestämmer oss för att prova allt som går innan vi ansöker om adoption. Efter andra x-grav:et opereras även den andra äggledaren bort och nu har jag plötsligt ingen äggledare alls. Nu börjar jag undra om jag någonsin kommer lyckas få ett barn. Samtidigt som jag tvivlar en del blir jag som besatt av tanken att få barn och känner starkare och starkare att jag kommer att lyckas. Vi börjar undersöka hur det går till att göra en provrörsbefruktning, ett så kallat IVF. Det visar sig att när ett IVF genomförs behövs inte själva äggledarna utan det räcker med att äggstockarna finns. Att göra ett IVF innebär att de hämtar ägg från mina äggstockar efter att jag fått genomgå en hormonbehandling. Därefter befruktas äggen med min mans spermier och sedan sätter läkaren in de befruktade äggen i min livmoder igen. Jag får göra en vanlig IVF-behandling enligt konstens alla regler. Däremot får jag inte ge mig själv sprutorna utan är tvungen att gå till en distriktssköterska varje morgon som ger mig en spruta. Under tre år gör vi tre IVF-behandlingar och ingen av dem lyckas. Jag känner mig mer och mer som en maskin som genomgår hormonbehandlingar, sätter in befruktade ägg, som inte fastnar, startar om igen, nya hormonbehandlingar, sätter in ägg som inte fastnar. Det känns som om vi börjar om på nytt igen och igen och igen. Vi vill bara att det ska lyckas, att vi ska få ett barn. Samtidigt känner jag mig säker på att det ska lyckas. Jag tänker, helt för mig själv att; Det här ska lyckas och det kommer att lyckas. På något sätt blir det som en positiv affirmation. Jag ser mig själv gående med en barnvagn där det ligger ett litet barn i. På jobbet vet de hela tiden att vi håller på med IVF och det känns skönt. För de vet att när det är rätt datum behöver jag åka iväg till sjukhuset. Jag blir gravid ungefär en gång per år och missfallen sker alltid kring valborg eller första maj. När ingen av de två första IVF-behandlingarna lyckas innebär det att vi bara har ett sista försök kvar. Jag går igenom hela proceduren och de sätter in de befruktade äggen. Jag får alltid göra ett gravtest cirka två veckor efter att de satt in äggen, det är obligatoriskt. På återbesöket gör de ett ultraljud och det visar, precis som jag misstänkt, att det inte har fastnat den här gången heller. Jag hade redan gjort ett gravtest och vet att det inte är något, att det inte har fastnat och att vi inte ska få barn den här gången heller. Vi får bara tre försök och nu är de slut. Nu bestämmer vi oss för att göra ett sista försök och gör en privat IVF-behandling. När vi gör den sista privata IVF:en tänker jag att det är viktigt att vi inte blir med barn under samma period som tidigare. Därför gör vi det tidigare för att kunna passera datumet då jag brukar få missfall. Jag har en teori om att ändra datumet och den 24 maj är jag i vecka 8 och får göra ett första ultraljud. Allt ser bra ut. Den här gången går det vägen och jag är med barn. Det är en stor skillnad att göra ett IVF privat jämfört med att göra det på en vanlig IVF-klinik. På båda ställena är det trevlig och kunnig personal men stämningen är annorlunda. På sjukhuset är det mer kliniskt medan på den privata kliniken är det en finare miljö, finare inrett och personalen är mer omvårdande. Som till exempel när 14

15 de sätter tillbaka de befruktade äggen får vi en ostbricka med cider och personalen önskar oss lycka till med bebisen. Äntligen fastnar ägget och jag är med barn på riktigt. Jag väntar tills det har gått åtta veckor innan jag berättar för omgivningen att vi väntar barn. Jag vill vara säker på att det verkligen sitter fast och kommer bli ett barn. Folk kände till att vi hade haft x-grav och därför ville jag inte berätta för tidigt. Jag väljer också vilka jag vill berätta för och vilka jag vill ty mig till. Däremot berättar vi inte för våra föräldrar förrän vi är säkra på att sista IVF-behandlingen kommer gå vägen. Jag har en blödning mitt under graviditeten, men det är ingen fara. I november 1996 cyklar vi ner till förlossningen för att göra ett studiebesök. Vi ska få se hur förlossningsrummet ser ut och få veta lite mer om hur en förlossning går till. När vi kommer hem hoppar jag av cykeln och känner hur det knäpper till och plötsligt börjar det rinna fostervatten ner för mina ben. Vi åker tillbaka till förlossning och jag blir inlagd direkt, det är fortfarande 6 veckor kvar tills jag ska föda. Jag blir liggandes i en vecka och de försöker hejda förlossningen, men jag börjar öppna mig allt mer. Vid en av undersökningarna tycker läkaren att han känner små fingrar och beslutar sig för att göra ett akut kejsarsnitt. Allt går bra och fem veckor för tidigt får vi en liten flicka. Vi är så glada och lyckliga över att det äntligen har lyckats att vi inte ens tänker på att vi ska försöka igen. Det är först flera år senare som vi kommer på att vi hade kunnat försöka igen så att vår dotter även fick ett syskon. Lenas tankar om att sörja Min man och jag pratade mycket om vad som hände, hur ledsna vi var över allt som hände. Det gick i vågor hur ledsen jag var. Vi hade mycket stöd från sjukhuset eftersom vi var där så mycket. Vi läste många veckotidningar och slukade allt som fanns inom området. När jag fick det första missfallet, då sa alla att det är så vanligt och att nästan alla har haft det. Det känns som att alla har drabbats någon gång. Att det är så vanligt att man inte ens pratar om det. Samtidigt är det lite skämmigt att det inte lyckas eller att det inte blir något. Jag minns att jag var arg på alla runt omkring som fick barn och att jag till och med hade svårt att glädjas med dem eller att glädjas för deras skull. Det var jobbigt när en del som redan hade barn, men inte tog hand om dem på ett bra sätt, berättade att de väntade barn igen. Om de inte kunde ta hand om barnet eller barnen som de redan hade varför skulle de kunna få fler barn. Jag kunde bara glädja mig åt när andra fick barn om jag visste att de också hade haft svårt att få barn eller bli med barn. Idag känner jag stor empati för dem som har svårt att bli med barn. För dem som måste kämpa så hårt. Min man hade redan en son sedan tidigare och ibland var det svårt för mig att glädjas över att vi hade ett barn i vår familj. Jag kunde känna en orättvisa och tänka varför fick han, min man, ett barn och inte jag? Jag önskar att jag hade kunnat vara gladare för hans skull, men jag ville också ha ett barn. 15

16 När vi sedan fick vår dotter kunde jag vara glad över att hon hade en halvbror även om han var tio år äldre. Han var trots allt hennes bror och de var syskon. Det är så härligt och en otrolig lycka att få uppleva allt som händer under åren när vår dotter växer upp. Samtidigt bär jag alltid med mig sorgen över de barn jag inte fick och sorgen och smärtan över allt jag gick igenom. Sorgen över att jag inte fick många barn. Sorgen över att inte få veta om det var en pojke eller en flicka och hur de hade varit och vad de hade blivit för personer. Hur hade de blivit? När jag var liten gjorde vi leken där man håller en ring över handleden som ska visa om man får en flicka eller en pojke. Leken går ut på att man knyter fast en tråd i en vigselring och håller tråden över handleden. Om den snurrar/cirkulerar blir det en flicka och om den gungar/pendlar blir det en pojke och om den står still blir det ingenting. Jag gick nog bara i mellanstadiet när jag och två kompisar lekte den leken. Då visade det sig att jag skulle få en flicka. Därför var jag säker på att jag skulle få ett barn. På något vis var jag nästan som radiostyrd att vi skulle få barn. Att vi skulle få en flicka. På något sätt får de flesta barn, om det sedan är biologiskt, adoption, fosterbarn eller IVF spelar inte någon större roll. Lenas tips Var lite varsam och försiktig att ta för givet att alla kommer få barn. Tänk på att det kan bli en press för dem som kämpar, att det kan såra en hel del att säg; Snart kommer det springa runt småbarn här. Då kan folk sluta vilja berätta hur det verkligen ligger till. När man försöker och försöker kan det nästan kännas lite elakt när andra runt omkring börjar med närgångna frågor angående varför vi inte har skaffat barn. Ha respekt för andra som inte har barn, de tycker inte att det är kul att gå till lekparker och titta på barn som leker. En del sa till och med att; När ska ni skaffa barn då? När ska ni få barn då? Många bara slänger ur sig. På något sätt får de flesta barn, om det sedan är biologiskt, adoption, fosterbarn eller IVF spelar inte någon större roll. Därför anser jag att det är viktigt att ha inställningen att jag kan och jag kommer att få ett barn. Allt eftersom tiden går, går också forskningen framåt och det blir en allt större chans att få barn. Ge inte upp, det går att få barn. Tänk att du är med barn och att du kommer få barn. Jobba med affirmationer och tänk positivt. Om du tänker att det kommer gå bra är det större chans att det verkligen går bra. Försök att tänka positivt och att inte gräva ner dig. Prata gärna med andra som går eller har gått igenom liknande saker. Om du ska 16

17 göra en IVF-behandling kan du ta kontakt med andra som gjort det och få höra hur de upplevde det hela och kanske få information om hur det fungerar ur ett patientperspektiv. Hämta inspiration från andra, så att du tror på det du håller på med. Tro på det du gör. 17

18 Birgitta: Missfall v 7 och missfall v 12 Birgitta arbetar som tandsköterska. Hennes två första graviditeter leder till missfall. Det första missfallet får hon i vecka 12 och det andra i vecka 7. Därefter har hon två normala graviditeter och får två flickor, födda 1994 och Här är Birgittas berättelse I början av augusti 1992 misstänker vi att vi är med barn. Jag gör mitt första graviditetstest och till vår glädje konstaterar vi att det är positivt. Vi väntar vårt första barn. Det blir september och en dag får jag en blödning när jag är på jobbet. Jag upptäcker det när jag är på toaletten och ser en blodfläck i mina trosor. Min första känsla är att det här inte är bra. Jag är i vecka 12 och så här ska det inte vara. Ju mer jag torkar mig med toalettpapperet desto mer blod kommer det och jag bestämmer mig för att åka hem. Väl hemma ringer jag min man, för på den här tiden fanns det inga mobiltelefoner. Så fort han kommer hem börjar vi ringa runt till olika mödravårdscentraler. Vi vill få komma in och bli undersökta men det är fredag eftermiddag och det är inte så lätt att få en akuttid. Till slut får vi kontakt med mödravårdscentralen Mamma Mia och jag berättar om min blödning. De erbjuder oss att komma in direkt för att göra ett ultraljud. Det känns väldigt skönt att de är lyhörda och att vi får komma in på en gång. Vi går ut till vår vespa och åker till mödravårdscentralen. Det här är ett av våra starkaste minnen av det hela, att vi klev upp på vespan och åkte iväg. Hur vi sitter på vespan och att jag håller om min man och undrar vad som ska hända nu. Ska vi inte få ha kvar vårt barn? När vi kommer till mödravårdscentralen visas vi in i ett väntrum. Efter en stund kommer det en barnmorska och tar med oss in till ett rum, där vi ska få göra ett ultraljud. Det är inte barnmorskan som gör ultraljudet utan det kommer in en läkare i rummet och det är han som gör själva undersökningen. Läkaren kan inte hitta någon hjärtverksamhet och han tror att fostret har dött redan i vecka 9 men att kroppen inte har stött ut fostret. Vi får höra att just vecka 9 är en kritisk fas i graviditeten. Eftersom jag nu har börjat blöda så är det kroppens sätt att stöta ut fostret. Läkaren rekommenderar oss att göra en skrapning. Att boka en tid för en skrapning är inget som vi får hjälp med utan det är något som vi får lösa själva. Barnmorskan säger att vi kan åka hem eftersom det är fredag kväll och att det inte är så bråttom att göra skrapningen. Hon tycker att det räcker om vi kontaktar akuten, alltså gynakuten, nästa dag för att boka en tid. Vi bestämmer oss för att åka hem och väl hemma försöker vi samla ihop oss, försöker förstå vad som har hänt. Att vi plötsligt inte ska ha barn. På lördagsförmiddagen bestämmer vi oss för att försöka få kontakt med en gynakut. Vi får tag på gynakuten på ett av de större sjukhusen i Stockholm och de säger att vi kan komma in direkt. Det känns skönt att de tar både oss och det som händer på allvar. Det är också skönt att få höra att det är viktigt att vi får hjälp att göra en skrapning så fort som 18

19 möjligt. Jag minns inte så mycket av själva ingreppet. Bara att jag fick åka in på en sal och att min man inte fick följa med in. Jag ligger förberedd i en säng och vi får säga hej då till varandra ute i korridoren. Själva skrapningen görs utan några komplikationer. Efteråt får jag komma upp på en avdelning där min man väntar på mig. Det hela känns stort och, kanske konstigt nog, lite härligt för vi känner oss ompysslade av personalen på avdelningen. De är mjuka och omtänksamma mot oss och vi känner att de respekterar det som hänt oss. Jag har redan hunnit berätta för alla i vår omgivning att vi väntar barn, till och med för dem på jobbet. Det visar sig att det är fler i vår umgängeskrets som också väntar barn och att vi alla ska ha barn inom loppet av ett par månader, men inte vi för vi har precis fått missfall. Vi har bokat julbord med våra vänner och när vi nu sitter där tillsammans, i början av december, är de så där höggravida. Inte jag. De sitter och pratar om hur svårt det är att köpa strumpbyxor för gravida. Att ett par strumpbyxor kan vara ett så stort problem för en del. Mitt problem är inte strumpbyxorna utan att jag inte fick behålla mitt barn. Jag har hellre problem med strumpbyxor än att få missfall. Det är så jobbigt att jag är tvungen att gå därifrån. Jag låtsas att jag ska gå på toaletten. Måste bara få komma ifrån, komma undan en stund. Känner mig verkligen för avundsjuk för att orka eller klara av att lyssna på deras strumpbyxediskussioner. Det känns som att det är en liten babyboom och att vi inte får vara med. Min kollegas graviditet fortsätter och jag är tvungen att träffa henne dagligen på jobbet. Varje gång jag ser henne blir jag påmind om att jag inte väntar barn längre. En gång säger jag till henne att mitt barn skulle också födas i april, men nu blev det inte så. Då säger hon: Ja just det. Du var ju också med barn och skulle få barn nu i april. Det är som att livet fortsätter för alla runt omkring. För dem är det ingen skillnad medan jag hela tiden blir påmind om vad som har hänt. I december är vi gravida igen. Vi firar nyårsafton med vänner och flera i sällskapet är med barn. Vi njuter av att veta att vi väntar barn igen, men den här gången berättar vi inte för de andra. Så på nyårsdagen vaknar jag upp och går på toaletten och ser blod igen. Det var blod i mina trosor igen. Min första tanke är: Nej, inte igen. Den här gången är det inte lika jobbigt som det var första gången. För den här gången känner jag igen det hela. Däremot kommer det många tankar om att, är det så här vi ska ha det. Kommer vi få fjorton missfall nu? Ska det aldrig någonsin bli en bebis? Vi kontaktar gynakuten igen och de säger att jag bara ska låta det vara eftersom det är så pass tidigt i graviditeten. Vi har bara vetat om att vi väntar barn i två veckor. Så vi kanske är i vecka 6 eller 7. Jag har inte ont så de tycker inte att det behövs någon skrapning. Ingen av gångerna känner jag mig speciellt gravid. Jag mår inte illa och har inga känningar i brösten. Det känns inte som att det är starka graviditeter. Jag söker upp en läkare som förklarar att jag kanske inte har så mycket gulkroppshormon. Han säger att nästa gång jag blir gravid ska jag få ett tillskott av gulkroppshormon. Så fort 19

20 jag blir gravid igen så ska jag höra av mig till honom. Han säger också, på ett enkelt och lite lättvindigt sätt, att om jag inte blir gravid igen så kommer han att hjälpa oss. Då kommer han ge mig mediciner som ser till att jag blir gravid. Han säger också att när jag blir gravid igen så ska han se till att det lilla fostret stannar kvar i mig. Jag förstår att han inte kan lova eller garantera något, men det känns så skönt att han ger mig hopp. Jag känner mig så trygg i det han säger, för nu vet jag att jag kommer få barn. Den 9 juni gör jag ett nytt graviditetstest och det är positivt. Då kontaktar jag läkaren och han ger mig ett gulkroppshormon. Den här gången känner jag mig verkligen gravid. Har alla symtom med spänningar i brösten och illamående, trötthet och så vidare. Jag äter hormoner i tre månader, ungefär. Under sommaren bilar vi till Danmark på semester och jag är så trött. Vi brukar parkera bilen, som är en stationsvagn, på stranden där vi kan sola och bada. Jag är så trött hela tiden så till slut måste jag krypa in i bilens bagagelucka för att få vila och sova en stund. Det är så härligt att äntligen få känna mig riktigt gravid även om jag mår lite illa hela tiden och är väldigt trött. Jag har en konstant rädsla för att jag ska börja blöda igen. Varje gång jag går på toaletten och torkar mig så tittar jag på papperet för att se om det kommer något blod. Graviditeten fortsätter och allt är som det ska vara. Inga komplikationer tillstöter. Vi går lite över tiden, kanske åtta dagar, och har en vanlig förlossning. På alla hjärtans dag 1994 föder jag en liten flicka. Äntligen har vi fått vår bebis. Nu är vi en familj. I juni 1995 konstaterar vi att vi är med barn igen. Jag känner mig så trygg den här gången och är aldrig orolig att det ska bli missfall. Det gick ju bra sist. Men vi tar i alla fall flera ultraljud. Jag behöver inte ens ta något gulkroppshormon den här gången. Det är som om kroppen har tillräckligt med hormoner från förra graviditeten. Jag får en blödning kring vecka 20 och får göra ett akut ultraljud. Men allt ser bra ut. Det tillstöter inga komplikationer och i februari 1996 föder jag vår andra flicka. Efter en tid bestämmer vi oss för att vi är nöjda med våra två flickor och att vi inte vill ha fler barn och jag låter sätta in en spiral. Birgittas tankar om att sörja Nu när jag och min man pratar om det här, inför att vi ska bli intervjuade, minns vi att vi var så väldigt ledsna. Vi jobbade båda två på dagarna och varje kväll när vi kom hem från jobbet var vi så ledsna tillsammans. Vi hade tagit ut så mycket i förskott. Vi såg framför oss, att bebisen skulle födas i april och att vi skulle gå hela sommaren och dra barnvagn. Vi hade planerat massor om hur det skulle bli att få vara en liten familj. Så plötsligt var det bara vi två igen. Det tog faktiskt ganska lång tid att acceptera det som hade hänt. Jag minns att vi var ledsna och att vi grät en hel del. Birgittas tips Minns att jag var på en resa med jobbet, vi åkte till Venedig. En av mina kollegor väntade barn, precis som jag, och vi gick tillsammans och köpte några småsaker till våra bebisar. Det kändes så speciellt att vi båda väntade barn samtidigt och att vi kunde gå runt och titta på små bebissaker. Jag köpte en liten klädgalge med en liten 20