Mitt intresse för SKALBAGGAR minnen och funderingar

Transkript

1 Mitt intresse för SKALBAGGAR minnen och funderingar ULF NYLANDER Medlem i FSOE (7) M itt intresse för insekter vaknade tidigt. Jag växte upp på Lidingö som på den tiden tal, var en idyllisk förstad till Stockholm. Naturen var i jämförelse med nutiden närmast pastoral med stora skogsområden med inslag av gammal ekskog, ängar med vacker buskvegetation mot omgivande skog, bergspartier, ett par insjöar samt kustområden. Till bilden hörde även förekomsten av ett levande jord- och skogsbruk. Min far, som arbetade som tjänsteman i Stockholm, var mycket botaniskt intresserad. Jag fick tidigt följa med honom på hans söndagspromenader i skog och mark. Jag började snart intressera mig för fjärilar och minns att jag lyckades infånga några exemplar av ljusgul höfjäril, Colias hyale, som i början av 1940-talet var ganska allmän på Lidingö. Min far tog med mig till Norstedts skolavdelning i Stockholm och där inhandlades diverse material som håvar, insketsnålar, spännbräden och samlingslådor. Lycka! Jag kan aldrig glömma min lycka när jag 1941 fann ett vackert ex. av Aromia moschata på en savande björk! Ett annat oförglömligt minne är från 1943, 12 år gammal, när min skolklass var på utflykt till Kottlasjön och jag satt på en bergknalle och en apollofjäril slog ned alldeles intill mig. Hur jag lyckades cykla hem med den oskadad är ett mysterium. Det är det enda exemplaret av denna art jag sett på Lidingö. Den pryder fortfarande sin plats i en samlingslåda över mitt skrivbord. Somrar i SydOst Somrarna tillbringade jag och min familj i Kalmar hos min morfar eller på Öland. Mitt intresse blev mer inriktat på skalbaggar efter det att jag fick se mina första ekoxar i ett ekområde vid Rinkabyholm straxt utanför Kalmar Utflykter kring Stockholm Riksmuseet i Stockholm hade på denna tid en underbart vacker och intressant skådeavdelning av insekter. Här kunde man se den fantastiska rikedomen av färger och former hos arter från världens alla hörn. Detta stimulerade verkligen både fantasin och intresset för insekter. Lektor Carl H. Lindroth hade startat Entomologklubben, som riktade sig till intresserade ungdomar och hade sammankomster på Riksmuseets entomologiska avdelning med föredrag och demonstrationer. Många utflykter anordnades till områden nära Stockholm som t.ex. Lovön med arter som Brachynus crepitans och till Ösbysjön där arter som Oodes gracilis och Demetrias imperialis, Ängby med Chlaenius tristis, kunde insamlas. Förutom Carl H. Lindroth hade vi ungdomar ofta stor hjälp av Axel Olsson och Bror Tunblad. 63

2 År 1946 blev jag högtidligen invald som ledamot av Entomologiska Föreningen i Stockholm. I Entomologklubben hade jag en jämnårig kamrat boende i Stockholm, Christian Matthiessen. Vi gjorde många gemensamma utflykter, t.ex. till grustaget vid Albysjön där vi bland annat fann Apalus bimaculatus. Sommaren 1948 tillbringade vi en tid hos Christians föräldras sommarställe i Trosa skärgård. Meningen var att vi skulle studera matematik tillsammans men sommaren var varm och vacker med många intressanta skalbaggsarter i trakterna, så det blev inte så mycket bevänt med de matematiska studierna. Halltorps hage - då Under juni månad året därpå bodde Christian och jag inackorderade hos en familj i Greby på Öland. Till vår glädje visade det sig att ytterligare en gäst var inackorderad, nämligen läraren Gunnar Dahlgren, Emmaboda. Han blev vår mentor vid våra besök i Halltorps hage och på de berömda alvarsmarkerna vid Greby Gård. På den tiden var Halltorps hage jungfrulig mark och det var inte så lätt att ta sig dit. Gunnar hade dock gjort insamlingar där tidigare under flera år och visade vägen genom en liten stig från Halltorps gård till nära sjöstranden och utefter små ängar och skogspartier omgivna av mycket givande risgärden. På dessa kunde vi håva och banka sådana rariteter som t. ex. Choragus sheppardi och Vincenzellus viridipennis (nu = ruficollis). Väl ute i hagen kunde man följa smala stigar men det var svårt att orientera sig då området var som en grön djungel med rikligt med snår av vildrosor, hagtorn och hassel. För att hitta de stora ekarna fick man titta upp i skyn för att lokalisera ekkronorna, sedan fick man mödosamt tränga igenom snåren, stundom skära sig fram med kniv, för att nå fram till stammarna. De flesta av ekarna var gröna och friska, endast översta delen av kronorna lyste vita och man kunde ana att dessa varit utsatta för angrepp av stora ekbocken, Cerambyx cerdo. Några ekbockar kunde vi dock inte se till, och det hade Gunnar heller aldrig gjort. På några ekar kunde vi se arter som Ampedus cardinalis, Procraerus tibialis, Corymbites bipustulatus, Liocola marmorata och Tenebrio opacus. Gunnar visade på en ek med stort hål på ena sidan. På kanten till hålet hade han tagit några ex av den stora rariteten Adelocera, numera Lacon lepidoptera. Övre delen av eken har sedan fallit och endast delar av stubben är nu kvar. När jag besökte hagen tillsammans med Rune Widenfalk 17 juni 1967 vid 12-tiden på dagen kunde jag infånga ett flygande exemplar vid denna stubbe (jag hade insamlingstillstånd). Jag besökte hagen åter i början av juli 1949 och träffade då Gunnar Dahlgren som tillsammans med Jean-Robert Bergvall just kvällshåvat ett par ex. av Dirrhagus sahlbergi. Plötsligt hörde vi ett brak från skogen. Efter mycket sökande kom vi fram till en stor ek från vilken en grov innanmurken gren blåst ned. I mulmen fann vi flera ex av Agonum krynicki samt sammanlagt 4 ex. av en enfärgad mörkbrun Elater-art (numera Ampedus), som ingen av oss tidigare hade sett. 64

3 Väl hemma igen fann jag att arten enligt Reitters Fauna Germanica var Elater megerlei Lac. och anmälde den som ny för Sverige i Ent. Tidskr Arten har sedan (1990) beskrivits som ny art med namnet Brachygonus dubius av Platia & Case. Det dröjde till 1970 innan fler exemplar kunde återfinnas (Ent. Tidskr. 1971: p ). Halltorps hage Akvarell av Gunnar Brusewitz. Halltorps hage - nu Från och med 1963 och fram till våra dagar har kraftiga röjningar skett vintertid i hagen med borttagande av träd som stått i närheten av de stora ekarna och skuggat dessa. Detta har ju varit positivt men samtidigt har man frilagt ekarna genom att ta bort all buskvegetation runt dessa och detta har enligt min mening varit förödande både för ekarna och den sydländska skalbaggsfaunan som är beroende av ekarna. Cerambyx cerdo var tidigare en sällsynthet och sågs mycket sällan. Jag har i min samling tre honor, varav två sannolikt är från senare delen av 1800-talet. Den ena har en etikett med namnet Cerambyx heros, Öland, den andra med etiketten Oel. Det tredje exemplaret har etiketten Öland Halltorp juni 1900, A. J-n, således insamlad av Anton Jansson. Samtliga kommer från Bengt Rapps samling. Bertil Gaunitz ger i sin lilla bok "Baggar och Fjärilar, om fångst och samlingar", Studentföreningen Verdandis småskrifter nr. 479, 1945 en målande beskrivning hur han vid ett tillfälle i hagen upptäcker två exemplar på en av ekarna. I Entomologisk Tidskrift, 1948: p. 95 nämns att vid föreningens sammanträde den 24 mars 1947 meddelade Dr V. Heinze att han sett ett levande exemplar av Cerambyx cerdo vid Öland Halltorp 20/ Det var således så glest mellan observationerna så att de blev föremål för publicering. Sommaren 1970 hade jag tillsammans med Stig Lundberg och Richard Baranowski (Andersson) erhållit dispens från gällande insamlingsförbud och kunde notera flera intresanta fynd, t.ex. återfynd av Elater megerlei Lac., (= Brachygonus dubius Platia & Case). Vi kunde då konstatera att populationen av Cerambyx cerdo hade ökat kraftigt och den sågs frekvent både dagtid och på natten krypande på ekarna. Samtidigt kunde vi konstatera att de c:a 30 kvarvarande jätteekarna, efter avverkningen av c:a 1000 ekar på 1920-talet, till stor del var döende, sannolikt beroende på den ökande stammen av stora ekbocken som nu sågs angripa stammarna ända ned till markplanet, vilket kommer att påskynda ekarnas död. Den sannolika orsaken var borttagandet av den skuggande buskvegetation runt stammarna. Detta medför dessutom en ändring av mikroklimatet. Buskvegetationen medför att fuktigheten runt stammarna kan bevaras och medför även en jämnare temperatur. Den ökande uttorkningen och 65

4 utsattheten för kyliga vindar från sjösidan kan eventuellt förklara att vissa arter dött ut (Cardiophorus gramineus, Lacon lepidoptera m. fl.). Vid ett symposium som hölls i Gävle på 1980-talet för ekologer vid landets Länsstyrelser höll jag ett föredrag och tog just Halltorps hage som ett varnande exempel på hur ett ytterst välsyftande projekt kan leda till sådana negativa konsekvenser. Som en döende park När jag besökte Halltorps hage i somras möttes jag av en hage som inte gick att känna igen från eller talen. Först möttes jag av en bred trottoar bestående av ekvirke och med jämna mellanrum markfasta ekbänkar där man kunde sitta och begrunda utsikten över hagens döda jätteekar omgärdade av bastanta skyddsstaket. Det var som att i verkligeheten skåda en målning av den surrealistiske konstnären Salvador Dali av ett landskap inför den yttersta dagen. Av hagens 30 ekar tycks nu 24 vara döda. Av de 6 kvarvarande syntes de må bäst som finns inom hagens östra kant där det fortfarande finns viss buskvegetation som skuggar stammarna. Några ekbockar syntes inte till och enligt uppgift har populationen minskat kraftigt. Tyvärr har de flesta av de tilltänkta successionsträden drabbats av eksjuka eller annan svampsjukdom och dött. Möjligheten av att kunna bevara den stora ekbocken som tillhörande Sveriges fauna tycks tyvärr vara minimal. Obeskrivna arter Under de senaste 15 åren har jag funnit det angeläget att studera den fantastiska skalbaggsfaunan, till stor del fortfarande okänd, som finns inom regnskogsbältet och då särskilt inom Australasiatiska området och Sydostasien (Borneo). Flera nya arter har upptäckts och jag har haft förmånen att få beskriva arter inom familjerna Buprestidae och Cerambycidae. Det har skrivits mycket om hur stora delar av regnskogen som skövlas varje år men trots detta fortsätter minskningen av arealen år från år. Enligt Staffan Ulfstrand, Forskning och Framsteg Nr 8, 1991 beräknades regnskogen då omfatta c:a 7% av jordens landyta. I dag 2007 är den officiella siffran 4%. Således har nära halva ytan regnskog försvunnit på bara 16 år! Hur mycket är kvar om ytterligare 16 år? Det är en hemsk tanke! Enligt osäkra uppskattningar skulle regnskogen (1991 enl. Ulfstrand) hysa mer än halva jordens växt- och djurarter. Ett mycket stort antal arter kommer aldrig att upptäckas. Det lilla jag har kunnat göra är att beskriva och presentera några tidigare okända och mycket vackra och intressanta arter. Det är viktigt att ge ett "ansikte" på de arter som är akut hotade för att försöka öka trycket för ett bevarande av kvarvarande regnskogar. Det är viktigt att försöka påverka lokalbefolkningarna likväl som att få världssamfundet att förstå hur kort tid vi har på oss för att vända den negativa trenden. Lika viktigt är det även att på hemmaplan arbeta för ett bevarande av värdefulla naturskogar och biotoper. 66

5 Unik praktbagge Jag vill avsluta denna lilla essä med att visa bilden av en unik och mycket intressant praktbaggeart, Castiarina shelleybarkeri Nylander, Den är känd endast genom detta han-exemplar från de regnskogsklädda bergssluttningarna i Aseki-regionen på Papua Nya Guinea. Denna liksom andra släktingar inom släktet Castiarina härmar lycider (rödvingebaggar) och skyddas från predatorer genom att likna dessa arter, som innehåller obehagliga kemikalier. Det unika med denna art är de exceptionellt komplicerat utformade antennerna som ingen tidigare känd praktbaggeart har. Castiarina shelleybarkeri Nylander, Foto: U. Nylander Förf:s adress: Åsvägen 15, VALBO. Höger antenn hos den nya Castiarina-arten. Den nya arten har extremt långa utskott från tredje antennleden till antennled 10, 11 med tre utskott. Mellan utskotten finns dessutom trådlika förbindelser. Allt detta medför att hanens antenner har en mycket stor yta för feromonkänsliga detektorer. Praktbaggar är dagflygande och borde kunna finna sin partner med hjälp av synen. Man kan spekulera i om detta är en kvarlevande reliktart från den tid när skogarnas luftfuktighet var mycket hög och regnskogen bestod av trädormbunkar, vilket tillsammans gjorde att det var mycket mörkt under trädkronorna. Detta stimulerade till utvecklingen av dessa komplicerade antenner då synförmågan inte räckte till för att finna en partner. 67