Bedömning av långsiktig överlevnad för hotade arter knutna till ekar på Händelö i Norrköpings kommun Karl-Olof Bergman

Transkript

1 Bedömning av långsiktig överlevnad för hotade arter knutna till ekar på Händelö i Norrköpings kommun Karl-Olof Bergman NORRKÖPINGS KOMMUN Gatu- och parkkontoret Stadsbyggnadskontoret Natur i Norrköping 3:03

2 2

3 Förord Har du varit i Händelö ekbackar? Om inte så är det dags nu. På våren är det som finast. Då fågelsången är bedövande och löven knappt slagit ut. Gå mellan de väldiga träden och tänk på att en del av dem var ekollon på talet! De är levande fornlämningar. Och nog lever de alltid. I deras inre myllrar det av liv. En mängd insekter, fladdermöss och fåglar hittar sitt livsrum i håligheterna. Men deras livsrum har krympt. Det finns kanske bara kvar några ynka procent av det landskap av ädellövträd som en gång fanns. Vill vi ha kvar det här i framtiden? I så fall måste vi spara de jätteträd som finns, se till att spridningskorridorer för arterna skapas och ge utrymme för unga ekar att bli morgondagens jätteträd. Rapporten kommer att vara ett underlag i detaljplaner och den fördjupade översiktsplanen för Händelö. Målet är att kunna säkerställa en långsiktig överlevnad för arterna knutna till ek parallellt med att fler och fler verksamheter etablerar sig på Händelö. Den rapport du håller i din hand är viktig. Inte bara för Händelös myller av liv utan också för många andra ekområden i kommunen och på andra håll. Trevlig läsning! Jonas Edlund Eva Siljeholm Kaj Almqvist 2

4 Innehåll Sammanfattning 4 Uppdraget 6 K-O Bergmans Natur & Bild 6 Händelö ur nationellt och internationellt perspektiv 7 Långsiktig överlevnad av organismer knutna till ek på Händelö 8 Vad gör att eken hyser så många arter och vilka kvalitéer skall en ek ha för att hysa hotade arter? 8 Hur många gamla ekar behövs på Händelö för att de hotade arterna skall överleva? 10 Hur många gamla ekar får plats på ett område av en given areal om samtidigt tillväxten av unga ekar skall rymmas? 12 Hur stor ekareal måste det finnas för att uppnå långsiktig överlevnad i regionen? 13 Faktaruta 1. Hur skall en ideal ekpopulation se ut? 15 Ekens historia 16 Hur långt ifrån varandra kan ekområden vara om de hotade ekarterna skall kunna sprida sig mellan dem? 18 Hur påverkas de hotade ekarterna av bebyggelse och vägar? 20 Lokalisering och utformning av ekmiljöer för att uppnå långsiktig överlevnad på Händelö 24 Referenser 25 Bilaga 1 Karta över Händelö Bilaga 2 Varför är det så farligt att vara få? 3

5 Sammanfattning Händelö är en ö i inre delen av Bråviken strax nordost om Norrköpings tätort. Området blev en ö i samband med att Lindökanalen byggdes Händelö är ca 600 ha stor. Ön är ett mycket värdefullt naturområde med minst 35 rödlistade arter. Den dominerande gruppen är skalbaggarna med 28 arter. Bland annat finns den hotade läderbaggen som är listad som prioriterad art i EU:s habitatdirektivs bilaga 2. Huvuddelen av de rödlistade arterna är knutna till gamla grova ekar. Den viktigaste aspekten med det framtida bevarandet av en rik flora och fauna på Händelö är att behålla kontakten mellan enskilda ekar och mellan olika ekmiljöer. Många av ekmiljöerna innehåller alltför få ekar för att på egen hand kunna härbärgera alla arter på lång sikt. Man måste också ta hänsyn till att systemet är dynamiskt över tiden enskilda ekar dör och deras invånare med dem och nya ekar växer upp som deras arvtagare dit organismerna måste kunna flytta för att överleva. Mina beräkningar visar att minst 160 hålekar bör finnas för att de hotade arterna skall kunna överleva på lång sikt. Hela Händelö hyser idag 163 hålekar vilket betyder att även om alla ekar på Händelö skulle ligga inom samma bestånd så skulle man ligga mycket farligt till för att riskera att förlora de känsligaste arterna på Händelö. Bestånden på Händelö är dock så isolerade från varandra att flera är att betrakta som enskilda bestånd utan kontakt med övriga delar med tanke på spridningsförmågan hos de hållevande arterna. Flera bestånd måste knytas ihop och arealen ekmarker bör öka i vissa områden på Händelö för att kunna bevara faunan på lång sikt. Ekarna bör ligga nära varandra om arterna skall kunna kolonisera dem. En studie har visat att av 839 läderbaggar som märktes under 5 år flyttade ingen till ett hålträd som inte fanns inom samma område. Som längst flyttade en individ 190 meter. Av 901 återfångster var 892 av dem inom samma träd! Rekommendationen är att ekarna skall finnas i sammanhängande bestånd där det inte är mer än tiotals meter mellan dem för att man med säkerhet skall få ett utbyte mellan dem. Händelö är idag i stort sett isolerat från andra områden med ek. Det närmaste området med ett större antal ekar av liknande kvalité ligger i Ingelsta ca 1 km från Händelö. Det är mer än 5 ggr så långt bort som den maximalt uppmätta förflyttningen hos läderbagge. Det betyder att Händelös fauna måste kunna överleva utan inflöde från andra områden, något som gör att det är extra viktigt att skapa förutsättningar för att arterna skall kunna överleva på lång sikt med tillräcklig areal och tillräckligt många ekar. Historiskt har Händelö hyst stora arealer med ekar. Häradskartan från 1871 visar att markerna som troligen var bevuxna med ek täckte sammanlagt ca 280 hektar (185 ha äng och 95 ha trolig öppen betesmark). Idag täcker ekmiljöer av varierande kvalité ca 134 ha på Händelö. De allra värdefullaste miljöerna som är klass 1 eller anmälda till Natura 2000 utgör 25,5 ha av dessa. De värdefullaste områdena ut gör alltså bara 9,1 % (25,5/280) av den areal som troligen var bevuxen med grov ek då. Trots att ekmiljöerna på Händelö idag är relativt små hyser de en av Östergötlands bästa faunor och orsaken är troligen denna historik med stora arealer ekmiljöer för bara 130 år sedan. Många av de ekar som finns idag fanns även då men då omgivna av stora ekarealer och troligen betydligt flera hålekar. Målet för ekareal på Händelö bör vara att ha mellan ha sammanhängande miljöer inklusive dagens kärnområden. Den minsta arean baseras på resonemanget att 160 hålekar är ett minimum för långsiktig överlevnad och att det får plats ca 2,8 hålekar/ha om föryngringen skall fungera. Den högre siffran baseras på historiska data från 1871 års häradskarta och är den omgivning som den rika faunan utvecklats i. Den större arealen kan betraktas som säker för att bevara faunan. Den mindre siffran 57 ha är en minimiareal. Skall försiktighetsprincipen följas bör arealen ökas ytterligare för att kompensera för de felkällor som kan finnas i 4

6 beräkningarna. I båda fallen betyder det att åkerareal måste restaureras för att skapa nya ekmiljöer. Rekommendationen är att totalt ca 55 ha sammanhängande ekmarker skapas (se bilaga 1), något som bör göra att faunan överlever på lång sikt. De nya miljöerna bör förutom ekar innehålla områden med blommande buskar som tankningsplatser för de skalbaggar som äter pollen som vuxna. Det skulle vara ett snabbt sätt att i första läget underlätta spridningen. Alltför långa avstånd och alltför svårfunna miljöer leder till att djuren riskerar att svälta ihjäl innan de funnit ett nytt område. Ett nyskapande av bra miljöer bör innehålla ekplantor med ursprung från Händelö, gläntor, växlande topografi, bortförsel av kväverik åkerjord för att skapa mager jord och därmed förutsättning för en rik örtflora och blommande buskar (hagtorn, nypon, slån och liknande). Speciellt viktigt är att knyta ihop kontakten mellan Natura 2000 och klass 1-områdena (se bilaga 1). De nyskapade miljöerna bör vara så breda att gläntor med lä kan skapas, något som är viktigt för många arter. Steg två är att sköta övriga miljöer med värdefull ek på Händelö för att rädda faunan som nu hotas av igenväxning på flera håll. Steg tre är sedan att knyta ihop Händelös samtliga ekmiljöer. Flera marker med medelålders ek finns som kan bli värdefulla. Ekar kan också planteras längs vägar och vid byggnader för att bygga en infrastruktur för ekarnas organismer. Med tiden finns det mycket goda förutsättningar för att organismer skall kunna sprida sig mellan olika delar på Händelö och en stor variation av miljöer bör kunna leda till att den artrika faunan kan överleva på lång sikt. De viktigaste delarna av sammanfattningen i punktform: Förutsättningar Händelö är ett mycket värdefullt naturområde med minst 35 rödlistade arter. Den dominerande gruppen är skalbaggarna med 28 arter. Huvuddelen av de rödlistade arterna är knutna till gamla grova ekar. Minst 160 hålekar bör finnas samlat inom ett område för att de hotade arterna skall kunna överleva på lång sikt på Händelö. Trots att ekmiljöerna på Händelö idag är relativt små hyser de en av Östergötlands bästa faunor. Orsaken är troligen en historik med stora arealer ekmiljöer för bara 130 år sedan enligt häradskartan från Målet för ekareal bör vara att ha mellan ha sammanhängande miljöer kring Natura 2000 och klass 1-områdena. Den minsta arean baseras på resonemanget att 160 hålekar är ett minimum för långsiktig överlevnad och att det får plats ca 2,8 hålekar/ha om föryngringen skall fungera. Den högre siffran baseras på historiska data från 1871 års häradskarta och är den omgivning som den rika faunan utvecklats i. Steg två är att sköta övriga miljöer med värdefull ek på Händelö för att rädda faunan som nu hotas av igenväxning på flera håll. Steg tre är sedan att knyta ihop Händelös samtliga ekmiljöer. Åtgärder Rekommendationen är att totalt ca 80 ha sammanhängande ekmarker skapas inklusive dagens kärnområden (se bilaga 1). Då tillämpas försiktighetsprincipen. Arealen 80 ha bör 5

7 innebära att faunan överlever på lång sikt med större säkerhet än den absoluta minimiarealen 57 ha. Ett nyskapande av bra miljöer bör innehålla ekplantor med ursprung från Händelö, gläntor, växlande topografi, bortförsel av kväverik åkerjord för att skapa mager jord och därmed förutsättning för en rik örtflora och blommande buskar (hagtorn, nypon, slån och liknande). De nyskapade miljöerna bör minst ca 50 m breda så att gläntor med lä kan skapas, något som är viktigt för många arter. Speciellt viktigt är att knyta ihop kontakten från de stora Natura 2000-områdena med de små områdena i öst och nordöst. Övriga områden på Händelö utanför det ovan nämnda kärnområdet bör skötas så att solöppet växande ek gynnas. Vissa områden hyser redan idag stora värden och andra kan bli värdefulla med rätt skötsel. Uppdraget K-O Bergmans Natur & Bild fick i mars 2003 i uppdrag av Norrköpings kommun, Gatu- och parkkontoret inom Lifeprojekt Skogen vid kusten och Stadsbyggnadskontorets Planenhet inom projekt fördjupad översiktsplan Händelö, att utföra en bedömning av långsiktig överlevnad för arter knutna till ekar på Händelö samt ge förslag till åtgärder. Länsstyrelsen Östergötland är medfinansiär. Syftet var att i en rapport belysa möjligheten till långsiktig överlevnad för ekberoende organismer ur en vetenskaplig synvinkel samt ge förslag till åtgärder för långsiktig skötsel och inspiration till avvägningar och riktlinjer inför exploatering av framtida verksamhetsområden. I uppdraget ingick en översiktlig analys av ekens åldersstruktur, den geografiska utbredningen av ek i området, de olika arternas spridningskrav samt förslag på hur spridningsvägarna mellan ekområdena bör utformas (areal, plats, utseende) för att gynna ett utbyte av individer mellan kärnområden. I övrigt ingick också att föreslå nödvändiga åtgärder för att säkra kontinuitet av gammal ek på Händelö, om det finns behov av plantering eller utvidgning av dagens kärnområden. Tyngdpunkten i uppdraget har lagts på en genomgång av befintlig kunskap om Händelös naturvärden samt på relevanta forskningsresultat. Forskningsresultaten belyser vad fragmentering av livsmiljöer betyder för flora och fauna och vilka konsekvenser bebyggelse och vägdragningar kan få. Ekmiljöerna på Händelö har kartlagts i ett antal olika undersökningar, bl a kommunens rapporter: Vedskalbaggsfaunan i tre ekområden i Norrköping 1996, Nyckelbiotopsinventering på kommunens mark 1998, Eklandskapsinventering 2000 samt länsstyrelsens rapport: Grova trädinventeringen Inför föreliggande rapport har en kompletterande ekträdsinventering gjorts samt ett översiktligt fältbesök. K-O Bergmans Natur & Bild Arbetet har utförts av Karl-Olof Bergman, filosofie doktor i naturvårdsbiologi. Jag har arbetat med forskning i tolv år vid Linköpings universitet, bland annat med frågor om hur stora area- 6

8 ler och hur många områden som krävs för långsiktig överlevnad hos en art. Jag har också arbetat med spridningsbiologiska studier och hur insekter påverkas av olika skötselåtgärder i Eklandskapet. För närvarande driver jag tillsammans med Calluna AB ett treårigt forskningsprojekt som Vägverket och Banverket samfinansierar: "Landskapsekologiska effekter på ryggradslösa djur av vägar och järnvägar". Händelös naturvärden ur nationellt och internationellt perspektiv I Östergötland finns några av Sveriges värdefullaste ekdominerade odlingslandskap. Det främsta området sträcker sig söder om Linköping längs Stångåns dalgång men mycket värdefulla områden med höga kvalitéer finns även i Norrköpings kommun. Områden med gamla lövträd är en bristvara ur naturvårdsynpunkt i hela Europa. Sverige har, jämfört med många andra europeiska länder, fortfarande stora arealer med gamla träd (McLean & Speight 1993). Ekmiljöerna i Östergötland med drygt grova och/eller hålekar hör till ett av de få större ekområdena i Nordeuropa (Ranius et al. 2001) och är av internationell klass. Här finns bland annat en av Europas största populationer av läderbagge och ytterligare ca 200 arter rödlistade organismer framförallt knutna till äldre ekar. Händelö hyser idag en population med läderbagge och ytterligare hela 25 andra nationellt rödlistade arter (Jansson 1996). Detta gör Händelö till ett av de mest exklusiva områdena i Östergötland vad gäller insektsfaunan. Av totalt 60 studerade områden i Östergötlands finaste ekmiljöer placerar sig Händelö på fjärde plats vad gäller artrikedom. Flera områden på Händelö har också klassats som så värdefulla att de ingår i det europeiska nätverket för skyddad natur, Natura 2000 vilket innebär att områdena skall ha en så kallad gynnsam bevarandestatus. En gynnsam bevarandestatus betyder bland annat att arterna i områdena skall kunna överleva långsiktigt. Den funna läderbaggen är fridlyst och listad som prioriterad art i EU:s habitatdirektivs bilaga 2 (direktiv 92/43/EEG). Orsaken till att läderbaggen blivit en prioriterad art är att den är knuten till gammal lövskog med stort inslag av innanmurkna ekar, en miljö som hyser ett stort antal andra hotade organismer. Gammal lövskog av det slaget har minskat i hela Europa och idag återstår endast en spillra av det som en gång fanns (Hannah et al. 1995). Mest akut är bristen på riktigt gamla träd. Vid en inventering i Belgien (Speight 1989) hittades till exempel inte en enda ek som var tillräckligt gammal för att dö av ålder! Sådana resultat ger perspektiv på Östergötlands och Händelös rika förekomster av grova träd. Naturvärden på Händelö Händelös naturvärden har inventerats med fällor för insekter, och det finns en relativt bra bild av artstocken. Endast en liten del av ekarna har dock undersökts och flera arter finns troligen än de som hittats hittills. För lavar, svampar och fågelfaunan har inga systematiska inventeringar gjorts. Totalt har 35 rödlistade arter påträffats på Händelö (Tabell 1). Samtliga rödlistade arter utom två är mer eller mindre beroende av gamla grova ekar. De rödlistade fåglarna består av mindre hackspett, skogsduva och göktyta, tre arter som är beroende av gamla lövträd. Insekter Lavar Vedsvampar Fåglar 28 arter 1 art 3 arter 3 arter Tabell 1. Antal rödlistade arter i olika grupper på Händelö. 7

9 Långsiktig överlevnad av organismer knutna till ek på Händelö Den viktigaste frågan för ett bevarande av naturvärdena på Händelö är hur den långsiktiga överlevnaden skall tryggas för arterna som är beroende av gamla lövträd, främst ek. Flera olika frågeställningar behöver belysas och analyseras för att kunna besvara frågan: Vad gör att eken hyser så många arter och vilka kvalitéer skall en ek ha för att hysa hotade arter? Hur många gamla ekar behövs på Händelö för att de hotade arterna skall överleva? Hur många gamla ekar får plats på ett område av en given areal om samtidigt tillväxten av unga ekar skall rymmas? Hur långt ifrån varandra kan ekområden vara om de hotade ekarterna skall kunna sprida sig mellan dem? Hur påverkas de hotade ekarterna av bebyggelse och vägar? Vad gör att eken hyser så många arter och vilka kvalitéer skall en ek ha för att hysa hotade arter? Bland de gamla träden har just eken en särställning. Inget annat träd har så många arter knutna till sig. Närmare 1500 arter av insekter, vedsvampar och lavar har eken som sin främsta livsmiljö (Hultengren et al. 1997). Orsaken är att eken som livsmiljö erbjuder en imponerande variation av livsutrymmen som varierar kraftigt både över tiden, inom trädet och mellan olika ekar. Det är helt nödvändigt att förstå denna variation för ett långsiktigt bevarande av de organismer som är knutna till eken. Sveriges mest långlivade träd Ekens långa liv bidrar till att så många arter är knutna till den. Den kan bli närmare 1000 år gammal (äldre än någon annan svensk art) och under dess liv förändras eken och olika organismer löser av varandra efterhand. Ett exempel är ekars lavflora som successivt byts ut för att se helt annorlunda ut vid års ålder. Inuti eken sker andra saker. Få organismer kan leva i den friska hårda ekveden men med ökad ålder kommer olika svampar såsom svavelticka att bryta ned ekens hårda kärna till mjuk rödaktig ved, perfekt för många skalbaggsarters larver som lever av svampens mycel. Med ökad ålder blir eken värd för rad olika organismer som specialiserat sig på olika stadier av ekens nedbrytning, något som totalt sett gör att ekens artrikedom ökar med ökande ålder tills nästan all ved inuti eken brutits ned och eken står som en skorsten. Processen tar flera hundra år och de riktigt värdefulla träden är ofta mer än 300 år. Många arter är alltså beroende av träd som lämnats ifred av människan sedan talet! Mängden av sådana gamla träd har minskat drastiskt i Sverige och övriga Europa, något som gjort att många av dessa krävande arter har hamnat på den röda listan över hotade arter. 8

10 Eken som bostad Ekens bottenvåning rötterna hyser en egen fauna och flora. För Europas största skalbagge, ekoxen, är äldre ekars rötter livsnödvändiga där den lever som larv i fem år. Ett hundratal svamparter bildar också mykorrhiza med ekens rötter (även yngre träd) (Hultengren et al. 1997). På barken finner olika lavarter sitt speciella livsutrymme. Exklusiva lavar med extremt höga krav på sin bostad koloniserar eken först då den uppnått en ålder på år. En rad av dessa är hotade. En del sitter längst in i de djupa barksprickorna som rödbrun blekspik, andra exponerar sig längst ut, som gul dropplav. En del vill sitta på skuggsidan och andra i full sol. Skillnaden mellan soloch skuggsida är stor, det kan skilja 60 C en högsommardag. I ekens krona lever många organismer av bladen, t ex det vackra ekordensflyet. Vissa år invaderas hela ekar av ekvecklarens larver och den fyrfläckiga asbaggen och traktens fåglar har ett dukat bord. På ekens grenar finns specialiserade skalbaggar och svampar. På Händelö finns bland annat den hotade blektickan som sitter på undersidan av grenar och den brunhuvade spolbaggen som lever i grenar som först vitrötats av svampar. Men för eken som bostad är det dess inre som är absolut viktigast. I en ihålig ek bildas den livgivande mulmen som är en blandning av svampangripen ved, spillning, fågelbon, kadaver av smådjur mm. Här lever en rad hotade skalbaggsarter och blomflugor. Här finns också klokrypare små skorpionliknande varelser som är specialiserade att leva inuti gamla ekar. En av Händelös grövsta ekar med gott om livsutrymmen för arter inklusive de krävande gammeleksarterna. Stammen är ihålig och full av mulm. Här samsas hotade skalbaggaar med hålhäckande fåglar. I kronan finns grova grenar som delvis rötats. När bladen slår ut kommer bladätande insekter att blomma upp till fromma för fågellivet. Eken står idag relativt isolerad och dess fauna kan ha svårt att sprida sig till andra ekar när den blir gammal och dör. 9

11 Ingen är den andra lik Den ena gamla eken är inte den andra lik. För ett mänskligt öga förefaller de äldre ekarna att vara snarlika varandra. Men för dess invånare finns en rad skillnader som vid lite närmare granskning framträder även för ett mänskligt öga. Olika svampar ger olika typer av rötor, brunröta och vitröta, något som ger en delvis annorlunda fauna. Olika grad av solexponering föredras av olika arter även om majoriteten föredrar hög solexponering. En grupp som vill ha skuggigt är dock skalbaggar knutna till vedsvampar på ek. Dit hör t ex den starkt hotade arten fyrfläckad vedsvampbagge (Mycetophagus quadriguttatus) som hittas på Händelö. Olika storlekar på håligheterna ger också delvis olika faunor. Gammelekklokryparen vill ha ekar med stora hål med mycket mulm medan rötträklokryparen föredrar ekar med små hål och lite mulm (Ranius & Wilander 2000). Båda arterna har hittats på Händelö. En ek som bebos av bålgetingar lockar till sig speciella insekter som lever på eller i bålgetingens bon. Ekar med fågelbon i håligheterna hyser delvis andra arter än ekar utan fågelbon osv Av 30 hålträd kanske bara fem är passande för en viss art, något som är viktigt att känna till för att kunna bevara en rik fauna. Hur många gamla ekar behövs på Händelö för att de hotade arterna skall överleva? Skalbaggar beroende av gamla ihåliga ekar med mulm är den dominerande gruppen av rödlistade djur på Händelö. Det är därför intressant att fråga sig hur många grova hålträdsekar med mulm som behövs på Händelö för att de skall klara sig långsiktigt. Det finns tydliga resultat som visar att sannolikheten att hitta en art ökar med ökande antal mulmekar inom ett bestånd (Fig 1). För mulmknäpparen (Elater ferrugineus) ökar sannolikheten först vid bestånd som hyser ca 100 mulmlekar. Läderbaggen finns i drygt 60 % av alla träd i stora bestånd av hålekar mot bara 20% i bestånd bestående av 1-3 träd. Gammelekklokryparen (Larca lata) fanns bara i enstaka procent av träden i bestånd med färre än 11 hålträd och i ca 20 % av träden i bestånd med mer än 11 hålträd. Dessa resultat överensstämmer väl med andra forskningsresultat som tyder på att minst passande områden (i detta fall ekar) bör finnas inom en region för att klara en art (Thomas & Hanski 1997). Men varför förekommer mulmknäpparen först i bestånd med 100 hålekar? Resultat från sållning av mulm i 53 ekar som effektivt hittar de flesta av de förekommande arterna visade att arten bara fanns i 26% av alla ekar även i de fina områdena med många hålträd där man kan förvänta sig att arten finns i nästan samtliga passande träd (Ranius & Jansson 2002). Troligen är alltså bara 1/4 av alla hålträd passande för arten vilket ger att ca 80 hålekar behövs för att 20 passande skall finnas bland dem. De 53 träden som kunde undersökas var de med en tillräckligt stor öppning för att få in en hand vilket motsvarar nedbrytningsstadium 5 och 6 enligt länsstyrelsens indelning (Fig 2). Hålstadium 5 och 6 är de hålstadium som hyser mycket mulm och mängden mulm i kombination med stor diameter på eken har visat sig vara viktig för artrikedomen och förekomsten av enskilda arter såsom läderbagge. Ju mera mulm och grövre ek desto fler arter och större sannolikhet för att läderbagge finns (Ranius & Jansson 2000; Hedin 2003). Hålstadium 4 och 7 har troligen lite mulm i de flesta fall och är inte lika betydelsefulla för t ex läderbaggen. 10

12 Figur 1. Frekvens av förekomst/ek hos fyra olika arter i relation till antal hålekar i ett bestånd. A) läderbagge, B) mulmknäppare, C) matt mjölbagge, D) gammelekklokrypar e. Från Ranius Mängden hålekar tillhörande hålstadium 5 eller 6 i östgötapopulationen av ek, som antas vara en stabil population, (se Faktaruta 1) är ca 50 % av det totala antalet, så det totala antalet hålekar i ett område bör alltså vara två gånger större för att hysa tillräckligt många ekar av rätt kvalité. Det ger 80 hålekar multiplicerat med två, det vill säga totalt minst ca 160 hålekar i stadie 4-7 i ett bestånd för att hysa arten. Hela Händelö hyser idag 163 ekar i hålstadium 4-7 vilket betyder att även om alla ekar på Händelö skulle ligga inom samma område så skulle området ligga mycket farligt till för att riskera att förlora de känsligaste arterna. Bestånden på Händelö är dock så isolerade från varandra att flera är att betrakta som enskilda bestånd utan kontakt med övriga delar med tanke på spridningsförmågan hos de hållevande arterna (se avsnittet Hur långt ifrån varandra kan ekområden vara om de hotade ekarterna skall kunna sprida sig mellan dem?. Det finns också en variation av ekmiljöer där huvuddelen i den sydöstra delen av Händelö hyser öppet stående hagmarksekar och norra delen av Händelö hyser mera slutna och skuggiga bestånd med blandat ädellöv. Figur 2. Indelning i olika hålstadier i länsstyrelsen trädinventering i Östergötland. I hålstadium 3 ingick alla träd utan hål med >1 m diameter. 11

13 Dessa miljöer har delvis olika faunor som kräver olika skötsel och inte kan komplettera varandra fullt ut. Flera bestånd i sydöstra delen måste knytas ihop och arealen ekmarker bör öka i vissa områden på Händelö för att kunna bevara faunan på lång sikt. Ett faktum som ytterligare komplicerar bilden är att kvalitén på träden som trots allt är passande för en art kan variera kraftigt. Resultat från läderbaggen visar att endast några få träd verkar ha riktigt höga kvalitéer. Av det totala antalet läderbaggar fanns mellan 43-65% i endast 6% av träden som hyste läderbagge (Hedin 2003). De träd som var bäst var de som hade den största mängden mulm inuti stammen. Individer från träd med stor mängd mulm var också genomsnittligt större än individer från träd med lite mulm. Den bättre födotillgången ger troligtvis fler individer samt större individer med bättre överlevnad och som kan lägga flera ägg. Resultaten betyder att av 20 passande träd så är bara ett av riktigt hög kvalité och det gör att ett område med få träd blir mycket känsligt för slumpmässiga förändringar. Risken att ett träd med hög kvalité saknas blir hög i områden med få hålträd. Slutsatsen blir att ca 160 hålträd får betraktas som ett minimum för att bevara arterna på lång sikt eftersom 80 av dessa kan förväntas hysa mycket mulm och av dessa kan endast fyra träd förväntas vara av toppkvalité baserat på ovanstående resonemang. Hur många gamla ekar får plats på ett område av en given areal om samtidigt tillväxten av unga ekar skall rymmas? Hur stor areal behövs då för att hysa dessa 160 hålträd? För att kunna beräkna detta så får man angripa problemet generellt och studera hur många grova ekar av en viss kvalité som får plats på en given areal. För ekens kvalité spelar uppväxtmiljön en stor roll. För att en ek skall vara värdefull för insekter skall den stå soligt eller halvöppet under sitt långa liv för att kunna utvecklas till en grov hagmarksek. Soligt stående ekar hyser en artrikare fauna och 90% av ekens skalbaggar beräknas vara gynnade av sol (Gärdenfors & Baranowski 1992). En mätning av vuxna ekars ekkronor som växt öppet på Händelö visade att de varierade i diameter mellan 15 och 21 meter. Ett bra område för ekfauna består dock inte enbart av öppet stående ekar. I kombination med dessa behövs också soliga gläntor med blommor och buskar som skapar läsituationer. Vissa buskar ger även pollen och nektar så de spelar en viktig roll för skalbaggarna. En art som den hotade skalbaggen Globicornis rufitarsis som hittats på Händelö lever i hålekar med djurbon (fågelbon, getingbon och liknande) som larv men som vuxen är den blombesökare och kräver alltså både hålekar och blommande gläntor. En uppskattning är att 25% av en mark skall vara permanent öppen och att 75% kan hysa ekar och andra lövträd. I ekhagarna på Händelö finns även lindar och andra värdefulla lövträd som inte bör försvinna för att ensidigt gynna ek. En uppskattning är att 60% av ytan kan hysa ek. Med en genomsnittlig yta för en krona på ca 18 meter så får det på en hektar då plats ca 18,5 fullstora ekar. Men en mark kan inte enbart bestå av stora ekar. En del av ytan måste alltid bestå av unga ekar om inte det skall bli katastrofala glapp av grova ekar. Ett exempel där skötseln av ett reservat har misslycktas är Halltorps hage på Öland där inga efterföljare släpptes upp på lång tid och där de gamla ekarna nu dör av utan arvtagare att ta över den rika faunan. Med hjälp av data från länsstyrelsens trädinventering kan man beräkna att ca 85% av ekarealen måste vara unga eller grova utan hål för att en hage skall långsiktigt alltid skall kunna härbärgera 15% värdefulla hålträd (se Faktaruta 1). Försöker man att ha en större areal gamla träd än 15% hålträd kommer nästa generation inte att få plats och det blir ett glapp i mängden hålträd längre fram i tiden. På en hektar får det då plats ca 2,8 hålekar. En jämförelse med data från verkliga populationer ifrån några av 12

14 Östergötlands finaste ekmiljöer (Jansson 1998) visar på en variation på 0,6-6,8 hålekar/ha så det teoretiskt framräknade värdet 2,8 hålekar/ha är troligen ett sannolikt värde på hålektäthet. Ytterligare ca 15% av ekarna beräknas vara mer än 200 år (och troligtvis grova) men sakna hål så totalt kan en mark hysa ca 5,6 grova och/eller hålekar per hektar. Stickprov från några områden på Händelö visar att det i flera områden finns glapp i åldersfördelningen och att det behövs flera ytor för att det skall finnas tillräckligt med yngre ek (Fig 3). Det åtta-liknande Natura-2000-området som hyser flest grova och hålekar på Händelö har 59 grova/hålekar på 6,2 ha. För att långsiktigt kunna hysa grova ekar så får det dock bara plats med ca 35 grova/hålekar enligt ovanstående beräkningar. Att avverka grova ekar är dock helt uteslutet, utan lösningen är att knyta ihop flera områden som kan komplettera varandra vilket ytterligare understryker vikten av att olika områden har kontakt med varandra över tiden för att arterna skall kunna överleva på lång sikt. Flera ytor saknar nästan den yngsta generationen under 10 cm, något som troligen beror på att ekarna har stått alltför tätt och att markerna fått växa igen. Markerna har nu delvis röjts upp så att ljuset kan komma in igen. Ekollon behöver minst 30% av inkommande solljus för att gro så försöker man att skapa en mark med alltför många ekar kommer föryngringen att utebli som i några av områdena. Om föryngringen skall fungera får det alltså plats ca 2,8 hålekar/ha. Målet för sammanhängande ekareal på Händelö bör då vara minst 57 ha. Det baseras på resonemanget ovan att 160 hålekar är ett minimum för långsiktig överlevnad. Det bör påpekas att 57 ha är en minimiareal. Skall försiktighetsprincipen följas bör arealen ökas ytterligare för att kompensera för de felkällor som kan finnas i beräkningarna. Hur stor ekareal måste det finnas för att uppnå långsiktig överlevnad i regionen? Ekmarkerna i Östergötland i sin helhet är ett av de rikaste områdena i norra Europa, där tusentals år av obrutna kedjor av gammelekar har avlöst varandra. På senare tid har dock stora arealer gått förlorade. Redan under 1800-talet lades en hel del mark under plogen och under de senaste 30 åren har mycket mark växt igen och blivit alltför skuggig för många av de värmekrävande lavarna och insekterna (Johansson 1997). Vi har därför en alltför liten areal med ekmiljöer i regionen för att på sikt klara den biologiska mångfalden. Det räcker inte att bara bevara det vi har kvar i nuläget. I miljövårdsberedningens utredning Skydd av skogsmark SOU 1997:98 konstaterades att restaureringsbehovet i vår region är ha ekmiljöer. På Händelö finns utmärkta förutsättningar att bidra till det restaureringsmålet genom att återskapa rika ekmiljöer på åkermark och vallar mellan de befintliga miljöerna, något som ändå bör göras för att bevara den lokala faunan. 13

15 Antal ekar Ekdiameter Antal ekar Ekdiameter c) d) Antal ekar Antal ekar Ekdiameter Ekdiameter Figur 3. Fördelning av ekdiametrar på fyra olika områden på Händelö. Ett stickprov har tagits från varje område där alla ekar inom en given yta mättes. Se figur 4 nedan för läget för respektive stickprov. Figur 4. Karta över Händelö som visar kärnområden för ek, tätheten av ek i övrigt samt lägen för stickprov. 14

16 Faktaruta 1 Hur skall en ideal ekpopulation se ut? Med hjälp av en matris kan man räkna ut den stabila ålders- och hålstadiefördelningen i en population av ekar där det inte kommer att bli några glapp i åldersfördelningen över tiden. För att kunna föra det resonemanget behövs kunskaper om ekens överlevnad och hur kvalitén förändras över tiden. Länsstyrelsens inventering av ekmiljöer i Östergötland ger en möjlighet till sådana beräkningar. Samtliga grova ekar över 1 meter i diameter samt alla ekar med hål har inventerats och för varje ek har diameter samt hålstadium noterats. Den nuvarande fördelningen av diametrar och hålstadier beräknas ge en god bild också av överlevnaden för ett enskilt träd över tiden. På det sättet har sannolikheten att överleva från en diameterklass till en annan eller ett hålstadium till ett annat beräknats. Sannolikheten att överleva till exempel från diameter 1,0-1,25 till 1,26-1,5 m beräknas därför till 2563/7942 (antalet ekar av 1,26-1,5 m diameter/antalet ekar av 1,0-1,25 m diameter), dvs 32,3% överlever till klassen 1,26-1,5 m från 1,0-1,25 m. På samma sätt beräknas överlevnaden mellan olika hålstadier. Diametrar motsvarar en uppskattad ålder i detta fall. Hela tabellen nedan bygger på uppgifter från ekar. Diameter Hålstad. 3 Hålstad. 4 Hålstad. 5 Hålstad. 6 Hålstad. 7 Summa Överlevnadssannolikhet, diameter <1,0m ,0-1,25m ,26-1,5m ,3% (2563/7942) 1,51-1,75m ,9 % (793/2563) 1,76-2,0m ,8% (244/793) >2,0m ,0% (117/244) Summa Öv erlev nadssannolikhet, hålstadium 17,5% (1371/7858) 52,9% (2153/4067) 74.0% (1593/2153) 46,9% (747/ 1593) Tabellen nedan visar hur stora andelar av en yta som täcks av olika åldrar och olika hålstadier hos en stabil ekpopulation baserat på länsstyrelsens data ovan. Diametrar har översatts till ålder i denna tabell för att möjliggöra beräkningar över tiden. Vid 100 års ålder beräknas de första hålen dyka upp. Man kan bland annat läsa ut att 84,8% av en yta täcks av ekar som saknar hål i en stabil population och att ca 75% (37,68 +37,69) av ekarealen täcks av ekar som är under 200 år. Siffrorna skall betraktas som ungefärliga uppskattningar men är den bästa uppskattningen som går att göra just nu på de data som finns. Ålder (år) Inga hål Hålstadium4 Hålstadium 5 Hålstadium 6 Hålstadium 7 S:a areal (andel av totalareal) Summa hålstadier

17 Ek ens historia Eken har en lång historia som betydelsefullt träd för Sverige, något som har påverkat även det biologiska livet kring eken. Utan förståelse av historien kan det vara svårt att ta rätt beslut för att bevara arterna i ett område som Händelö. Redan 1347 skyddades ek i Magnus Erikssons landslag som ett träd som kunde behövas för statsangelägenheter, t ex skeppsbyggen (Hultengren et al 1997). All ek utom adelns marker omfattades av förbudet att hugga ek. Förbudet varade ända fram till 1789 då ägarna till skattejordar fick tillåtelse att hugga ekar som inte var tjänliga för kronan. År 1830 kunde vissa markägare köpa sig fri från statens inblandning när det gällde ekar, något som var mycket populärt och utnyttjades på många håll. Ekar föll nu för yxan på många håll och stora mängder ekvirke lämnade Sverige under dessa år. År 1875 fick alla markägare rätten till sina ekar, något som var ett dråpslag för många ekar. Eken innebar både extra inkomster och symboliserade också statens överhöghet något som troligen bidrog till att eken till viss del hatades av allmänheten. Adeln har dock ofta behållit sina ekar ända in i vår tid då de alltid kunnat disponera sina ekar och de ansetts som en statussymbol. De ekområden som finns kvar idag är i många fall endast en spillra av vad som en gång fanns i Sverige. Djurlivet knuten till dessa områden har ofta utvecklats i ett helt annat landskap med betydligt fler ekar för bara 150 år sedan. Ett exempel från Vårdnäs socken i Östergötland visar detta tydligt (data från Tommy Ek, Länsstyrelsen i Ög). Enligt den ekinventering som gjordes 1749 på alla gårdar i Östergötland av skatte- och krononatur var Vårdnäs socken mycket rik på ekar av alla åldrar. På dessa marker i Vårdnäs inventerades totalt ekar. Ekarna delades in i tre klasser; 1. Unga och friska ekar, som kunde omfamnas med armarna. (24398 st) 2. Alla friska som inte kunde omfamnas med armarna. (8641 st) 3. Alla "ihologa, toppforna och rootsura". (5456 st) Av den 1:a klassen stod 2005 st (8%) på utmarken, av den 2:a klassen stod 527 st (6%) och av den 3:e klassen stod 363 st (7%) på utmarken. Sannolikt var det lättare att undanhålla ekar på utmarken från inventeraren, så mängden och andelen ekar på utmarken var troligen betydligt större än vad siffrorna visar. Uppskattningsvis kanske det fanns lika många gammelekar på frälsemarken i socknen. Detta ger ca gamla hålekar och ytterligare ca ekar som inte går att omfamna. Vårdnäs sn har knappt ha land. I genomsnitt av all mark (inkluderat åkrar, skogsmark som är för mager för ek etc) fanns alltså minst 1 gammal hålek/ha mark och 2 andra gamla ekar/ha i hela socknen. Enligt länsstyrelsens trädinventering finns det endast 159 gamla hålekar i socknen idag! Detta utgör 1,5% av antalet hålekar som fanns 1749 (uppskattningsvis st). Då ligger ändå bl a Brokind och Bestorp i socknen som är bland de värdefullaste områdena i Östergötland. Hur ser det då ut för Händelö historiskt? Häradskartan från 1871 (Fig 5) visar att markerna som troligen var bevuxna med grov ek i öppen miljö sammanlagt täckte ca 280 hektar (185 ha äng och 95 ha trolig öppen betesmark). Ytterligare areal som var skog 1871 (168 ha) hyste troligen också en del ek (liksom den gör idag). Totalt ger detta en areal på ca 448 ha med ek av varierande kvalité. Troligen har det funnits ännu större arealer före 1871 eftersom järnplogen då varit i användning i flera decennier vilket gjorde att även lerjordar kunde bearbetas. 16

18 I ängsmarksarealen år 1871 är även en del som ligger utanför nuvarande Händelö medräknad eftersom den delen ingick i en stor sammanhängande äng som sträckte sig från Händelö till nuvarande Lindö. Biologiskt sett utgjorde de olika markerna en enhet. Tolkningen av betesmarken är något osäker på grund av att kartan saknar symboler för lövskog över stora delar som garanterat var lövskog även då. Vit markering på kartan utan skogsmarkering (stjärnor för barr och cirklar för löv) har tolkats som betesmark med lövskog. Dagens ekutbredning stöder tolkningen då många ekar är flera hundra år och måste ha funnits på dessa marker redan under karteringen. Kartmaterial från 1909 visar också att de marker som saknar trädmarkeringar verkligen var bevuxna med träd. Idag täcker ekmiljöer av varierande kvalité ca 134 ha på Händelö. De allra värdefullaste miljöerna (Natura klass 1) utgör 25,5 ha av dessa. De värdefullaste områdena ut gör alltså bara 9,1% (25,5/279,8) av den areal som troligen var bevuxen med grova ekar då. Trots att ekmiljöerna på Händelö idag är relativt små hyser de en av Östergötlands bästa faunor och orsaken är troligen denna historik med stora arealer ekmiljöer för bara 130 år sedan. Många av de ekar som finns idag fanns även då, men då omgivna av stora ekarealer och troligen betydligt flera hålekar. Färsk forskning från Småland och Blekinge har visat att artinnehållet i grova ekar bäst korrelerade med antalet ekar 1820 och inte med antalet hålekar idag (Hedin 2003). Artinnehållet speglade alltså historiken mer än dagens situation. Forskarnas slutsats för att kunna bevara arterna var att antalet ekar måste öka genom restaurering på de områden där antalet minskat under senare tid men där det fortfarande fanns en rik fauna. Situationen på Händelö är likartad med en rik fauna men där arealen ekar är en liten del av det som en gång fanns. Tro-ligtvis är områdets rika mångfald "minnen" av en tid där antalet grova ekar var större. Möj-ligheten att få floran och faunan att klara denna tillfälliga flaskhals är god om arealen ekar som kan ta över ökas. Området har därför en god potential för framtiden om organismerna knutna till hålträden kan överleva de närmaste åren. 17

19 Figur 5. Häradskarta över Händelö från Grönt = äng, vitt skog (stjärnor = barrskog, cirklar = lövskog), gult = åker. Lägg märke till de stora ängsmarkerna som troligen hyste många grova ekar. Hur långt ifrån varandra kan ekområden vara om de hotade ekarterna skall kunna sprida sig mellan dem? Skalbaggarna är den helt dominerande gruppen bland de rödlistade arterna på Händelö och är följaktligen en grupp som kräver stor hänsyn i planeringen. Spridningsförmågan hos skalbaggarna på Händelö är en huvudfråga för att kunna bedöma konsekvenser av markanvändningen. Studier av jordlöpare (en skalbaggsfamilj) i Holland visade att arter med sämre spridningsförmåga minskat mer än de med god spridningsförmåga sedan 1880 när landskapet förändrats och fragmenterats upp i små bitar (Turin & den Boer 1988). Nyetablerade planterade ekskogar i Storbritannien med ekar på år saknar en rik fauna och slutsatsen är att de ligger alltför långt från andra områden med ekinsekter för att de skall kunna kolonisera (Speight 1989). Har arterna försvunnit från ett område en gång kan det vara mycket svårt att få tillbaka dem utan närliggande ekmarker av hög kvalité. Det finns idag goda kunskaper om en av Händelös rödlistade arter, läderbaggen, som studerats med märkning och återfångst under fem års tid (Ranius 2000). Studierna visade att även förflyttningar över korta avstånd kan vara ett problem i skalbaggarnas värld. Av 839 läderbaggar som märktes under 5 år flyttade ingen till ett hålträd som inte fanns inom samma område. Som längst flyttade en individ 190 meter. Av 901 återfångster var 892 av dem inom samma träd! Av 74 läderbaggar som försetts med antenner för pejling så flyttade åtta individer från sitt moderträd. Av dessa så flyttade fem till det närmaste hålträdet, en till det näst närmaste, en till det tredje närmaste 18

20 och en till det sjunde närmaste trädet och ingen längre än 190 meter (Hedin 2003). Inget talar för att andra hålträdsinsekter skulle ha bättre spridningsförmåga. Dofter spelar en stor roll för många insekter när det gäller att hitta föda, äggläggningsplatser och partners. Läderbaggen har en karakteristisk doft som endast eller i huvudsak finns hos hanar. I undersökningar av (Larsson et al. 2003) visade sig ämnet locka honor av läderbaggen. Hanar kan därför locka honor som flyger till en ny passande hålek genom att avsöndra sitt feromon. Hanens feromon, dofter av passande mulm och siluetter av ekar är sådant som troligen bidrar till att honan kan hitta lämpliga ekar att lägga ägg i. Allt som kan störa dessa svaga dofter i form av andra starka dofter, och siktbarriärer bidrar troligen till att läderbaggen får svårare att sprida sig. Att doften av svampangripen ved är viktig för andra eklevande skalbaggar visades av (Belmain, Simmonds & Blaney 2002). Honor av skäckig trägnagare (Xestobium rufovillosum) rörde sig mot dofter av svampangripen ekved men inte mot dofter av onedbruten ekved, bokved eller tallved. Generellt har insekter knutna till grova ekar helt naturligt dålig spridningsförmåga. En ek är ett stabilt ekosystem under många generationer för en insektsart och det är riskfyllt för insekterna att ge sig av och därför flyttar ytterst få från sin födelse-ek. De har betydligt större chans att få en avkomma om de stannar inom ekens trygga vrå än om de ger sig av på en äventyrlig färd genom ett farofyllt landskap. De få individer som trots allt flyttar är dock livsviktiga för artens fortlevnad. Utan ständig nykolonisation av ekar riskerar arten att sakta tyna bort efterhand som de gamla ekarna dör av. Varje ek hyser ett begränsat antal skalbaggar. För läderbaggens del handlar det i genomsnitt bara om 11 individer per grov ihålig ek (Ranius 2001). Ett utbyte av individer mellan områden är också viktigt för att förhindra inavel. Finska studier av hökblomsternätfjäril visade att sannolikheten för små populationer att dö ut ökade kraftigt om de dessutom var inavlade. De inavlade individerna levde kortare tid, hade lägre överlevnad som larver och färre antal av deras ägg kläcktes (Saccheri et al. 1998). Ekarna bör alltså ligga nära varandra om arterna skall kunna kolonisera dem. Rekommendationen är att ekarna skall finnas i sammanhängande bestånd där det inte är mer än tiotals meter mellan dem för att man med säkerhet skall få ett utbyte mellan dem. Av 23 flyttande läderbaggar som hittats under 7 års studier flyttade 13 kortare än 50 meter (Hedin 2003). Ett absolut längsta avstånd mellan ekar är ca 200 m. Händelö är idag i stort sett isolerat från andra områden med ek. Det närmaste området med ett större antal ekar av liknande kvalité ligger i Ingelsta ca 1 km från Händelö (Fig 6). Det är mer än 5 ggr så långt bort som den maximalt uppmätta förflyttningen hos läderbagge. Det betyder att Händelös fauna måste kunna överleva utan inflöde från andra områden, något som gör att det är extra viktigt att skapa förutsättningar för att arterna skall kunna överleva på lång sikt med tillräcklig areal och tillräckligt många ekar. 19

21 Figur 6. Utbredningen av ekmiljöer i närheten av Händelö. Större arealer saknas i närområdet runt Händelö och närmaste större samling bestånd ligger ca 2 km bort. De röda markeringarna visar enskilda ekar och är inte skalenligt markerade. Hur påverkas de hotade ekarterna av bebyggelse och vägar? Avgörande för att få Händelös rika mångfald att överleva är att skapa förutsättningar för nya grova ekar och att underlätta för organismerna att sprida sig mellan delområden. Eventuella barriäreffekter och störningar som kan påverka förflyttningar hos blir därför viktiga att bedöma. Bebyggelse och vägar medför i huvudsak sex olika typer av barriärer eller störningar. Dessa kommer att påverka olika art grupper på olika sätt (Tabell 2). buller gatubelysning luftföroreningar dofter sikthinder praktiska betesdriftsproblem Lavarna är känsliga för luftföroreningar. En lav är en organism som består av en symbios mellan en svamp och en alg. Denna symbios är känslig för störningar som t ex bilavgaser (Lindqvist & Nyberg 1989). Buskridåer och träd intill vägar kan till 20

22 viss del stoppa luftföroreningar från trafik att ta sig längre in i ekhagarna. Vedsvampar som är etablerade förefaller däremot inte vara känsliga för luftföroreningar. Däremot kan etableringsfasen när en spor skall gro på en ek vara känslig. Fåglarna utnyttjar landskapet på ett annat sätt än insekter. De näringssöker över större ytor och kan utnyttja flera olika delar av Händelö och även marker utanför Händelö. Samtidigt kräver de betydligt större ytor per individ, speciellt om kvalitén är låg på områdena. De mest intressanta fåglarna på Händelö, de rödlistade arterna skogsduva, mindre hackspett och göktyta, är beroende av ihåliga träd och/eller död ved. Göktyta och skogsduva är exempel på arter som gått tillbaka kraftigt i Sverige. Nyckeln till att behålla dessa fåglar är att över en stor areal ha en god tillgång på död ved, ihåliga träd och insektsrika marker. Ett områdes storlek är en avgörande faktor för den långsiktiga överlevnaden för arter. Alltför små områden leder på sikt till utdöenden, då de kan hysa alltför få individer av en art för att den skall kunna överleva de naturliga upp- och nedgångar som drabbar alla arter. Tabell 2. Tabellen visar vilka störningar som bebyggelse och vägar medför för olika organismgrupper. - = ingen eller obetydlig påverkan = negativ påverkan = kraftig negativ påverkan? = trolig negativ påverkan, kunskapsläget otillfredsställande * = negativ påverkan under förutsättning att spridning sker med skalbaggar Skalbaggar Lav ar Vedsv ampar Fåglar Buller - - -? Gatubely sning? Luftf öroreningar -?? - Dofter? * * - Sikthinder? * * - Praktiska betesdriftsproblem???? Det finns flera undersökningar av vad vägar har för effekt på spridningen av djur. Vägar som var 6-10 meter breda med lätt trafik minskade flödet av smådäggdjur med 90 %. Av 742 lövskogslöpare (en skalbaggsart knuten till lövskog) som studerades under två år lyckades bara ett enda exemplar klara av att passera en väg som endast var sex meter bred (Mader 1984). Flera av skalbaggsarterna som hittats på Händelö är nattaktiva och det finns inga studier av hur de påverkas av gatubelysning samt trafik. En möjlighet att mildra effekterna av ljus kan vara att välja natrium-lampor som ger ett ljus som inte påverkar insekter lika mycket (Kolligs 2000). Bebyggelsen kring ekmiljöerna påverkar med säkerhet insekters spridningsförmåga. Förflyttningar hos insekter är en komplicerad process där yttre stimuli tas in till det centrala nervsystemet hos insekter. Olika typer av stimuli kan antingen uppmuntra flyttning eller avskräcka flyttning. En given uppsättning av yttre stimuli avgör om en insekt beslutar sig för att förflytta sig eller ej (Zhang 2001). Insekter som är knutna till träd orienterar sig framförallt med hjälp av synen och/eller luktsinnet. Positiva stimuli för dessa är siluetter av träd mot horisonten och svaga dofter av svampangripen 21