j o n a t a n j ä r v i

Transkript

1 Gravprovaren

2

3 j o n a t a n j ä r v i G rav prova ren e n o -sa n n- o - l i k ro m a n Bokförlaget h:ström Text & Kultur

4 serie alfa Följ den h:strömska blicken Bokförlaget h:ström Text & Kultur. Serie Alfa. Skolgatan Umeå forlag.hstrom.se Första utgåvans tryckning utförd hos h:ström Produktion & Tryck, Umeå form och omslag Johan Hammarström omslagsbild Lena Fries isbn

5 Gr av prova r en A n ton T j echov relativism är skadligt för själen, man måste tro på sig själv. Jag måste skriva pjäser och noveller, även om det är mot min inre vilja. Lyssna på mig. Ni har tid att lyssna, ni är ju döda. Hör på! Idéerna är som demoner som tränger sig in i mig och nästan helt tar över mitt vakna, sömndruckna liv. Jag kan snart inte annat än att skapa. Mina idéer föds inte ens ur önskningar, utan ur andras behov. Jag vet inte vad jag gör här, här i världen Psykologisk realism! Jag är ju själv knappast psykologiskt verklig. Jordklotet borde vara rymligare än så här och friheten borde vara friare än så här. Så kved doktor Tjechov mellan hulkningarna, liksom i största hemlighet. Han satte sig vid en grav som han önskade var hans egen och höll upp ett förstoringsglas framför en anteckningsbok med skrynkliga sidor. Förstoringsglaset fick hans öga att bli sju gånger så stort som det var i verkligheten. Han trodde texten på lappen skulle bli större av förstoringsglaset och därmed bättre. Det var som om han försökte lösa ett naturens obegripliga korsord. Den melankoliske doktor Tjechov var Konstnär med stort K. Han hasade sig håglöst fram mellan gravarna i det dystra mörkret, i gravlyktornas sken. Ligg inte bara där och slöa dött. Ni döda ska lyssna på en som vet hur illa det är att leva. Lyssna på mig. Även det värdelösa har ett värde. Utan en värdelös person, som jag själv, skulle inte alla de som har ett stort värde ens ha haft ett pyttelitet värde. Konstnären, klädd i storrutig kostym, doktorn med det yviga håret, hade också flera klockor på armen. Stödjande sig på en smal spatserkäpp vippade han fram mellan gravstenarna. Han visslade på Beethovens ödessymfoni och drog en djup suck för att inte falla i okontrollerad gråt. Men långsamt torkade den rutige mannen bort en tår ur ögonvrån. Sedan var det som om han tog sin puls för att känna av att han riktigt levde. Den dramatiske doktorn tänkte att han skulle bli bättre på att leva och därigenom också bättre på att omforma sina befintligheter. Han använde en form av omvänd, bakvänd, uppochnedvänd självterapi som syftade till att beröva honom all kvarvarande 5

6 s jälvkänsla, så att han skull e kunna ta det stora klivet ut ur den levande historien. Han visste inte hur han skull e ta sig an sitt skrivande igen, något hade gått snett. Rasputin, den falske kvacksalvaren! Rasputin tror på annat än livet. Grigorij Jefimovitj var inte fint nog åt honom. Det dög inte med ett sådant namn. Jag ska äta potatisens ögon. Det sägs att de ögonen är mycket giftiga. Att man dör av att äta dem. Det sägs att man blir så glömsk av potatisens blick att man glömmer bort att leva. Bara dessa ögon jäser i huvudet Var och en lever i sin vanföreställning, väljer ut den mest orimliga evigheten och dyrkar den som man tror att man skall göra. Dyrkar sitt vansinne, istället för det man har framför näsan, det som är värt att anstränga sig för. Bilder föder inte bilder. Ord föder inte tystnad. Tystnad tystar inte tankarna. Ingen symmetri i livet. Därför upplever man spänning i de bilder där motivet inte är symmetriskt. Doktorn slängde en blick på sin klockfyllda arm. Han undrade hur lång tid just han hade kvar att dyrka. Och vilken tid som var den rätta. Men det var någonting som störde honom. Rasputin vill bli dyrkad. Jag, doktor Tjechov, jag söker själv något mer mystiskt än en gudomlighet, för en sådan tror jag inte på. Bortom gott och ont, bortom liv och död. Till och med bortom motsatsernas dialoger. Bortom tystnaden vill jag. Bortom det som finns bortom tystnaden vill jag också. Jag vet att en sådan plats inte finns, men det hindrar inte att jag vill dit. Doktorn slängde sig ner O, vilken skön och behaglig grav! Den formar sig perfekt efter kroppen. Graven liksom suger ner mig. Det är som om den omfamnade mig, sa han och sträckte ut sig i hela sin längd. Så hjälplös man känner sig i skuggan av en gravsten. Så underlig man känner sig när man vet att det är så här man kommer att tillbringa evigheten Doktorn lunkade tyst från grav till grav, flaxande med sina hopplösa vingar. Han bad tyst för sig själv och flaxade lite mer. Utan att lyfta. Tjechov provade gravar. Han provade fler och fler och mer och mer. Han provade på ett gravallvarligt sätt. 6

7 Han provade på ett lättsamt sätt. Han provade gravarna på så många sätt han kunde komma på. Den här gravplatsen var också väldigt behaglig, som om den var skräddarsydd för mig. Närmare ödet än så här kan man inte komma, viskade doktorn. Elle r är detta mitt hemska undermedvetna? Doktorn tryckte krampaktigt händerna om sitt eget huvud, som om han försökte gömma sig i dem. Livsverk är min värk. Det är så jag brukar tänka om det jag skapat. Men jag vill inte ens dö. Döden är inte tillräckligt raserande. Jag vill suddas ut ur historiens inpyrda luntor. Mina fantasier är fångar mellan oräkneliga pärmar. Dammet i luntorna som jag kluddat ner liknar ett åskmoln. Inom mig mullrar åskan dovt när jag grubblar Varje gång någon dammar av en bok som jag klottrat ner och faktiskt läser den utsätts jag för en tolkning. Man utsätter mig för en rättegång. En rättegång, det är vad det är! Självklart läses jag mellan raderna men det är ingen som faktiskt hör det som jag verkligen säger. Ingen! Det finns människor som helt och hållet struntar i att läsa mina verk på något annat sätt än mellan raderna. Tänk att det finns de som tror sig ha läst mig, men som istället bara läst mina missfoster till böcker mellan raderna! Jag anklagas för att veta något stort om livet, men ingen har knäckt min gåta, hittills vill säga. Doktorn var verkligen vansinnig, men så gled denna skakande vrede över i en näst intill akrobatisk koncentration. Doktor Tjechov hade kläckt något. Om jag kunde skriva något stort om livet, då skulle jag skriva en handbok för händer och inte tankar. Doktorn sparkade i gruset. Livet gör mig sorgsen, särskilt när jag tänker på vad som kommer att hända med det jag gjort efter min död. Då kommer det att finnas ättlingar till mig som säkerligen kommer att leva gott på allt det jag själv åstadkommit. Det tycker jag inte är rätt. Och det är inte bara som jag tycker. Det är inte heller rätt, det kan inte vara rätt. Varför skulle jag, som inte gjort annat än att skapa i mitt liv, försörja mina ättlingar? Det kommer bara att resultera i att de blir oduglingar, slashasar, 7

8 som inte gör annat än lever på det jag gjort. Meritsnyltande asätare! Spindelbarn! Det sägs att spindelbarn suger själen ur sina föräldrar. Att de suger ut varenda liten tanke och att de sedan spinner en väv av lögner som binds ihop av ett klibbigt lim bestående av föräldrarnas välvilja. Det är det och inget annat de sysslar med, spindelbarnen. En mörk rysning krälade över Tjechovs dystra ansikte Livet är att såra andra. Det stora sveket börjar med att man föds. Och föräldrarna är de första som utsätts för sveket på ett eller annat sätt. De blir inte odödliga genom ens tillkomst, även om det hoppet kan ha funnits hos dem. Sedan går man igenom en lång process. Den utmynnar i värsta fall i att andra börjar uppskatta en. Och de som uppskattar en bara för att man finns, dem sårar man mest av alla. Det är dem som kommer en in på livet, och dem som man skaffar barn med. Doktor Tjechov kröp ihop i en primalställning. Det var som om han blivit stucken av någonting. Den honung han brukade hämta från sin publik blev som en bisvärm i hans huvud. Det värsta är att vissa av dem kommer att uppleva en som en viktig del av sina liv. Och att man till sist har byggt upp en tillvaro i vilken andras tillvaro möter ens egen, det gör inte sveket mindre för det slutar med att man dör. Just nu sitter en fru, min fru, och älskar mig någonstans i sin tillvaro. Om jag dör nu kommer hon att svikas, av mig Man gör aldrig rätt. Man sviker till sist allt. Jag har svikit mig själv och alla andra i processen. Duger jag till att vara något alls? Jag är inte ens frisk själv, fast jag är läkare. Tjechov skrattade förlamat åt sig själv. Fy fan för oss alla, säger jag. Det finns bara en som tjänar på det här uppgraderingssystemet, i alla fall om jag ska ta mig en vild gissning. Döden är alltid nöjd. Och döden blir aldrig mätt. Graven är en hungrig kråkunge. För en obotlig optimist låter kråkungens hesa kraxande som den allra skönaste opera! Inte som en hes galning som bor ute i en sumpig skog bland blodsugande flugor och andra o djur! Tänk så bra det måste vara för döden. Svalka! Undrar hur jag tar mig ut? Tankarna på den publika bisvärmen var med ens tillbaka. Dess arga surrande fyllde återigen hans öron. Med ens var han djupt övertygad om att publiken kom- 8

9 mit för att smäda och döma honom. Han hörde inte längre sina egna tankar, de överröstades av ekande burop från förr. Hur skulle det se ut om konstnärer styrde här i världen? fnyste han sedan. En människas värde är det samma som en människas inflytande. Författare eller ordkrängare eller ordförvrängare. Ordvrängare, inte mycket mer. Nej, det är väl hela summan av vad jag är. Och jag är precis lika mycket döende som de stackare som läser mig. Ödet drabbar alla, hur man än gör. Läkare, tänk att jag bara är det. Jag får inte mycket ut av livet. Det är så mycket som inte går att bota, eller råda bot på, och som man aldrig kommer att kunna råda bot på, cynismen till exempel. Och det är tur att det finns religion, så att människor inte förväntar sig något av livet. Doktorn var utan tvekan en mycket uppgiven man. Melankoliskt stod han och kisade mot den tomma himlen. Så småningom skulle en av klockorna ge honom den rätta tiden och gå före samtiden. 9