Dåtidsnovellen Kubakrisen - Robban Högström

Transkript

1 Dåtidsnovellen Kubakrisen - Robban Högström Dagen var den 28 oktober år Den sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjov satt ensam i sitt kontor. Hans kontor var gigantiskt, det var det största kontoret i hela byggnaden, med god marginal. Kontoret låg i Sovjetunionens huvudstad, Moskva. Från en utomståendes synpunkt verkade det som en dag som vilken annan som helst. Nikita satt bekvämt bakåtlutad i sin fåtölj, som också fungerade som kontorsstol. På hans antika mahognybord med guldattiraljer, åtskilt från träet av ett underlägg stod en glas med utsökt scotch whisky. Bredvid den låg ett smalt fodral gjort i solitt guld, som innehöll en kubansk cigarr, en Havana-cigarr av finaste sort. Den hade han fått i gåva av Fidel Castro ett par månader tidigare. Det gigantiska kontoret var dunkelt, den enda ljuskällan var en liten bordslampa på bordet bakom Nikita. Hans ansikte doldes av en dyr Fedora-hatt, svartare än natten själv, som var djupt nerdragen i pannan. Den lilla som syntes av hans ansikte doldes i skugga. Hela han doldes i skugga från fåtöljen. Endast lite ljus sipprade fram från bakom fåtöljen. Nikita lutade sig framåt och knäppte på en minimalisk lampa. Det enda som föll i ljusets sken var den röda knappen. Den röda knappen som hela världen fruktade. Denna röda knapp var just nu programmerad att skicka en signal till de uppmonterade robotarna på Kuba så fort den trycktes ned. I det ögonblick Nikita tryckte ner den röda knappen så skulle missilbaser på Kuba avfyra missiler mot USA. Som en följd av detta skulle USA vara tvungna att svara. Denna lilla röda knapp kunde skicka hela världen in i ett kärnvapenkrig utan ände, ett krig fyllt av mer död än vad var människa kan tänka sig. Hela världen skulle förvandlas till en enda zon av kaos och terror. Ingenting skulle någonsin bli sig likt. Miljontals människor skulle dö på grund av den här knappen. Denna knappen skulle orsaka skador på jorden som aldrig gick reparera. Den skulle ha en otänkbar effekt på hela människosläktet. Mer terror, död och skräck än vad som synes existera i detta universum fanns samlat i en enda liten knapp. Nikita tog sin tid på sig, han hade ingen brådska. Han plockade upp guldfodralet från bordet och skruvade av locket. Han tippade ut cigarren och lade den tillrätta i munnen. Han lät guldfodralet glida ner i en skrivbordslåda, och plockade istället upp en tändare. Med en snabb rörelse med tummen slog en låg flamma upp från tändaren. Den varma källan av ljus skar genom mörkret som en kniv skär genom vatten, och följdes av en glödande röd punkt i det dunkla rummet. Nikita slängde ner tändaren i skrivbordslådan och sjönk tillbaka i stolen. För en sekund tittade han på den lilla röda knappen som nästan verkade skina i ljuset från bordslampan. Han lät en kaskad av rök 61

2 sväva ut ur sin mun, och betraktade rökslingan när den steg högre upp i luften för att slutligen upplösas i luften. Han svalde en klunk scotch whisky och återgick till den röda knappen. Han ställde glaset på dess underlag, tog cigarren i munnen och lyfte högerhanden. Han lät sitt pekfinger sväva i luften ovanför den röda knappen. Belysningen bakifrån skapade en lång skugga som sträckte sig över rummet i formen av Nikitas pekfinger utsträckt i luften, mindre än en decimeter från den lilla röda knappen. John F. Kennedys ord ringde i hans öron. Kravet på att ta ner missilerna, ett ultimatum som inte gick att uppfylla. Detta var inget Nikita njöt av att göra, men han visste att det var nödvändigt. För en sekund tänkte han på det han var på väg att göra. Hans enkla rörelse skulle skicka världen in i ett aldrig tidigare skådat skede, en nedåtgående spiral som varje levande människa fruktade. I sitt pekfinger hade han makten att skicka världen in i ett tredje världskrig som skulle vara värre än de två tidigare sammanslagna. Han lät ännu en kaskad av tjock rök sväva ut ur munnen samtidigt som hans högra pekfinger långsamt sänkte sig ner mot den lilla röda knappen Men nu måste vi gå tillbaka i tiden lite, mer exakt till den 20 januari ett år tidigare. John F. Kennedy stod inne i U.S. Capitol. Utanför byggnadens väggar stod en folkmassa som väntade på honom. Han hade just valts till president av USA, och nu var det dags att ge sitt öppningsanförande som president. Han kunde höra folkmassorna utanför jubla och applådera. Han kunde känna deras energi sprudla genom väggen som skiljde dem åt. En uppsjö av människor sprang runt omkring honom, de höll på att fixa med det sista innan han gick ut för att möta massorna. Folk svärmade runt honom, fixade hans slips, rättade till hans kostym, snyggade på hans frisyr. Han lyssnade på talaren därute, som stod på exakt samma plats som John skulle göra om bara någon minut. Han skulle ha hela världens blickar på sig. Från och med nu var detta hans liv. Alltid i rampljuset, alltid ansvarig. Tanken på att bli betraktad och kritiserad av hela landet gjorde honom en aning nervös. Han slängde ett snabbt öga på klockan, som visade 12:50. Han dubbelkollade att hans tal fanns i fickan. Där fanns hans tal nedskrivet ord för ord från början till slut. Klockan slog om till 12:51, och återigen vände han sin uppmärksamhet mot rösten som ekade ur högtalarna.. - Tillåt mig att presentera Amerikas 35:e president, John F. Kennedy! John tog ett djupt andetag och klev ut i det bländande solljuset. Kylan slog emot honom som ett slag i ansiktet. Trots att solen sken så varmt var det ändå så kallt i luften att han andades vattenånga. Det hade snöat dagen innan, men att skjuta upp talet var inget alternativ. Applåderna stormade, hela folkmassan stod upp till hans ära. Med stora självsäkra kliv gick han mot mikrofonen. Hans puls var skyhög och han kunde höra sina hjärtslag ringa i öronen. Allt verkade nästan gå i slowmotion, och ljudet var på ett sätt dämpat, som om han fortfarande stod inne i byggnaden. Han nådde podiet och överallt runtom honom stod jublande människor. Medan applåderna dog ut kom en präst upp på podiet, mittemot John. Långsamt återvände ljudet till hans öron och världen återgick till normal hastighet. Prästen höjde sin högra hand och John gjorde likadant. Folkmassan satte sig ner, jublet dog ut och prästen kunde börja tala. Det var dags att svära ämbetseden. Prästen sade högt och tydligt den första meningen. John tog ett djupt andetag och sade efter prästen: I, John Fitzgerald Kennedy, do solemnly swear that I will faithfully execute the Office of President of the United States, and will to the best of my ability, preserve, protect and defend the Constitution of the United States, so help me God. Jublet väcktes på nytt, samtidigt som prästen försvann i massorna. John vände sig framåt. Han stack ner handen i innerfickan och plockade fram talet. Han lade ner det framför sig, rensade halsen och väntade leende på att applåderna skulle dö ut. Det tog mer än en halv minut innan det blev tyst och folket satte sig ner igen. Han tog ett djupt andetag och vände upp blicken mot folkmassan. När tystnaden var kompakt öppnade han munnen och började tala med en stark, självsäker röst. Han hade alltid haft lätt att prata inför folk. Nu såg han människor så långt som ögat nådde. Det kändes som om halva jordens 62

3 befolkning var här och lyssnade. Resten satt väl hemma och lyssnade. Han rensade skallen från alla intryck och distraktioner. Nu gällde det att få fram sitt meddelande. Nästan en kvart senare tackade John för sig och klev ner från podiet. Folkmassan flög upp på fötterna och jublade vilt. Han gick leende tillbaka genom folkmassan, tillbaka in i byggnaden. Han kunde känna glädjen genom väggen när han gick genom byggnaden. Hela världen stöttade honom och stod bakom honom. Med jublet i ryggen uppfylldes han av en känsla av seger. Det hade gått bra därute. Han hade lyckats prata lätt och obehindrat, han hade inte stammat eller tappat bort sig. Allt hade gått som en dans på rosor. Men han kunde inte suga på den karamellen alltför länge. Han var tvungen att blicka mot nya framgångar. Nu var han officiellt USA:s president, och det var dags att sätta igång och jobba! Drygt ett år senare marscherade Nikita Chrusjtjov in på Fidel Castros högkvarter på Kuba. Hans följeslagare bestod av en samling sovjetiska militärer, handplockade som hans livvakter av honom själv. De flesta hade han känt i flera år. En man i hans position var tvungen att veta vem han kunde lita på. Han hade även med sig ett par specialister på missiler. Kapprustningen mellan USA och Sovjetunionen hade nått ett kritiskt läge. Det var därför missilspecialisterna var med honom. Sovjet var tvunget att ta ledningen, och det med stor marginal. Nu var det färdiglekt för USA:s del. Nu var Sovjet tvunget att dra gränsen. Nikita rörde sig självsäkert över innergården. Han gick rak i ryggen och med huvudet högt. Han utstrålade makt. Han gick som om han ägde världen. Han gick som en sann ledare. Han klev in i huvudbyggnaden. Nikita lade kraft bakom varje steg han tog. Nikita fortsatte bestämt in på Fidels kontor. Hans närmaste livvakt och en av missilexperterna följde honom in. Fidel satt bakom sitt stora skrivbord. Han var klädd som den sanna militär han var. Visst var han en ledare och en politiker på ett sätt, men i grund och botten var han en soldat, och hans slitna, skrynkliga, smutsiga, gröna kostym visade tydligt detta. Han var självsäker, som om ingen kunde rubba honom. Nikita fortsatte in och ställde sig rakt framför honom. Man kunde skära spänningen med en kniv. De båda männen var överlägsna, mäktiga män. De var olika som dag och natt, en var välklädd och allmänt behärskad, den andra såg ut som han just kommit från slagfältet, och han var på gränsen till labil. Men de hade en sak gemensamt, de var båda vana att ha övertaget i varje situation. Ett ögonblicks maktkamp utkämpades i tystnad. Utan att släppa Nikita med blicken så tecknade Fidel åt honom att slå sig ner. Nikita slog sig ner mittemot honom. I ett par ögonblick satt Fidel helt stilla, som om han var en docka gjord av vax. Han satt rak i ryggen med armarna i kors och en blick som kunde skära genom is. I ett par sekunder satt de båda männen mindre än en meter ifrån varandra, helt tysta utan att göra en rörelse. Det var som om de mätte varandras styrka. Nikita behöll blicken på Fidel utan att vika undan. Ett par sekunder senare rann maktkampen ut i sanden i och med att Fidel tog ordet. - Så ni vill sätta upp missilbaser på Kuba. - Rakt på sak, märker jag. - Jag är inte mycket för finlir, och man vet aldrig vem som lyssnar. Så låt det gå fort. Ni vill sätta upp missilbaser på Kuba. - Precis. Jag har med mig ett par experter inom området. Den utvalde experten tog till orda: - Mr. Castro. Missilerna i fråga kommer att skeppas in på Kuba del för del och monteras ihop under ett par månaders tid. Detta bör gå obemärkt förbi den amerikanska regeringen. - Jag förstår. USA:s misslyckade försök att störta vår regim är inte något vi kan se mellan fingrarna på. Vi måste svara dem, vi måste slå tillbaka! Dessutom tror vi att de skulle kunna göra något liknande igen, och den gången kanske de lyckas? Jag tänker inte låta det hända. Om du tror att missilbaserna ger oss en hållhake som hindrar USA från ännu en invasion så står jag bakom det här projektet. - Det tror jag absolut sir, svarade Nikita självsäkert. John F. Kennedy är en oerfaren ledare, och när kärnvapen finns med i bilden har han inte modet som krävs för att stå på sig. Därmed är 63

4 jag helt säker på att han kommer att erkänna sig besegrad när missilbaserna står som hot mot honom. - Då har ni övertygat mig. Härmed tillåter jag er att installera missilbaser på Kuba. Vi kan arbeta ut detaljerna senare, summerade han kort samtalet och plockade upp två Havana-cigarrer ur sitt skrivbord. Med en handrörelse tecknade Fidel åt livvakten och missilexperten att lämna rummet. När han och Nikita var ensamma kvar så tände de cigarrerna och tog ett bloss tillsammans. För Fidel var det tradition att bjuda på en Havana-cigarr av högsta kvalité efter ett lyckat möte. - Tack så mycket sir, sa Nikita, och tog ett djupt bloss. En stund senare lämnade Nikita kontoret och byggnaden. Han hade till och med fått en cigarr med sig som ett tecken på herr Castros tacksamhet, väl skyddad i ett etui av rent guld. Han släppte tankarna på mötet och vände blicken framåt. Nu var det dags att sätta Amerika på plats. Eisenhower hade varit en värdig motståndare, men en nykomling som Kennedy hade inte modet som krävdes för att möta kärnvapenhot. Ett par månader senare den 22 oktober så förberedde John F. Kennedy sig för ännu ett tal. Denna gången var målet med det något mycket, mycket sorgligare. För nästan en vecka sedan hade han fått sina värsta farhågor besannade. Missilbaserna på Kuba höll på att riggas upp. Efter ett par samtal till Sovjetunionens kontor i Kreml så hade de fått bekräftat att det var Sovjetunionen som stod bakom, trots att de påstod att missilbaserna endast var i försvarssyfte. John stod nu klädd i sin kolsvarta kostym, en av de många han hade. Han ägde nu mer kostymer än en vanlig man hade råd med under hela sin livstid. En svärm av människor rörde sig runt honom, fixade hans slips, kavajslag, frisyr. Nu stod klockan på 18:57. Han skulle gå på om prick klockan 19:00. Dold av folkmassan ropade en röst ut: - Tre minuter! Plötsligt så släpades han halvt om halvt fram till en stol och trycktes ner i den. På bordet framför honom så låg hans tal, och ett par mikrofon stod uppställda. Han lät sig behandlas som en paradhund som fixades till och blev uppsnofsad innan han visades för massorna. Han märkte knappt alla människor som rörde sig runt honom. Han var dödstrött, och ville bara sova. I nästan en vecka nu, sedan han hade fått bevis på missilbaserna, så hade hela personalen i Vita Huset arbetat dygnet runt. Den lilla tid man fick över lade man sig och försökte sova där man var. Att lämna byggnaden var inget alternativ, eftersom man kunde behövas när som helst. Och eftersom John var den allra högste ledaren, med nationens säkerhet vilandes på sina axlar så var han den som mest av alla var tvungen att stanna kvar. Folk började nu utrymma inspelningsplatsen och samma röst som innan ropade ut: - 1 minut! John skakade av sig de senaste dagarnas avsaknad av sömn och fokuserade på uppgiften framför sig. Han skulle informera hela nationen om missilbaserna, om vapnen som hotade hela nationens säkerhet. När han hade pratat färdigt så skulle hela nationen leva i ständig skräck, hela tiden undra om Sovjetunionen skulle skicka iväg missilerna mot dem. Den skräck som John F. Kennedy känt under den senaste veckan skulle nu drabba hela den amerikanska folket. Han skulle skicka varje medborgare i landet i en koma av skräck. Det var dagar som de här han verkligen hatade att stå i spetsen för landet. Men det viktiga var nu att inte visa rädsla. USA kunde inte acceptera att Sovjetunionen satte upp vapen som kunde utrota halva mänskligheten. Om de trodde att USA skulle vika ner sig som en dörrmatta och låta sig bli trampad på så hade de fel. Nu var det dags att klargöra att USA inte fruktade ett kärnvapenkrig om det så krävdes. Först nu hade hela samlingen av människor skingrat sig tillräckligt för att han skulle se mannen som skrek ut tiden. Nu yttrade han sig återigen, och räknade ner: 64

5 - 3, 2, 1 John F. Kennedy tog ett djupt andetag och såg in i kameran. Han fyllde lungorna med luft och började sedan prata till hela det amerikanska folket med en röst som bar, och som passade en sann ledare. Nu gjorde han sin plikt, trots att han inte gillade sitsen han satt i. Nu gjorde han sitt jobb som president. De nästa dryga 3 minuterna verkade gå i en enda dimma. Varenda gång John pratade inför en stor publik så försvann han in i någon sorts trans, som släppte först när talet var över. När han läst den sista raden så ropades det ut: - Bryt! Transen släppte och John F. Kennedy återgick till sitt vanliga jag. Nu var det bara att hoppas att han gjort rätt val. Om han hade gjort fel val skulle 200 miljoner människor dö. Han ville inte göra det misstaget. Nu var det bara att invänta Sovjetunionens svar. Hur de än reagerade på USA:s taktik så var det John F. Kennedy som stod ansvarig, vare sig de startade krig eller löste situationen utan vapen. Snart skulle John bli hyllad som hjälte, eller hatad av ett helt folk. Hela hans framtid, hela Amerikas framtid låg just nu i Nikita Chrusjtjovs händer. John hoppades bara att även Nikita skulle göra rätt val. Och så var vi tillbaka där vi började. Cirkeln har slutits och vi har återvänt till den 28 oktober år Vi befinner oss åter i Nikita Chrusjtjovs kontor... Nikita Chrusjtjovs högra pekfinger höll på att sänka sig genom den tjocka cigarröken ner mot den dödliga röda knappen. Med en knapp centimeter kvar slogs dörren upp på vid gavel och hans assistent äntrade rummet. Nikita avbröt rörelsen och flög upp ur stolen. - Vad har jag sagt om att knacka! röt han, rasande. - Förlåt, sir, men John F. Kennedy har skickat ett ultimatum till er, sir, angående Kuba. - Nåväl, låt mig se på det då muttrade Nikita. Assistenten gav honom brevet och ställde sig mittemot honom, på andra sidan skrivbordet. Nikita lutade sig tillbaka och läste igenom brevet. - Vad står det, sir? undrade hans assistent försiktigt. - Att om vi inte demonterar och skeppar bort missilerna från Kuba så tar de sig friheten och gör det själva - Ni menar att de kommer att invadera Kuba om vi inte böjer oss för deras krav? - Precis, suckade Nikita. Detta hade han inte förväntat sig. En nykomling som John F. Kennedy, vars självförtroende borde ha varit jämnat med marken efter fiaskot med Bay of Pigs-invasionen. Förra gången han hade försökt invadera Kuba så hade han blivit rejält bortgjord. Nikita tänkte tillbaka på sitt liv och på händelserna som lett honom hit. Nikita hade inte haft någonting. Han hade fötts i ett fattigt hem, tagit sig fram genom den brutala värld de levde i, ända fram till denna dagen här och nu. Han hade kämpat sig fram, varenda dag sedan han föddes hade varit en utmaning. Han hade slagit sig fram här i världen, lärt sig av sina misstag och hela tiden strävat framåt. Och han hade nått toppen, han hade nått sitt mål, som ledare. Och så kommer en bortskämd liten slyngel som Kennedy, ett rikemansbarn med en fin utbildning som hade fått hela sitt liv serverat på ett silverfat, och besegrar honom! Nikita slängde iväg brevet, i en sekunds raseri. Sedan samlade han sig återigen. Han hade underskattat Kennedy. Han hade låtit sig luras av en liten unge som Kennedy, och han hade blivit besegrad. Hur mycket han än hatade det, så visste Nikita att han var besegrad. Han satt helt tyst i en sekund innan han öppnade munnen och sa till sin assistent: - Vi accepterar hans krav. Hans assistent försvann ut igen och Nikita återvände till sin cigarr. 65

6 Han blickade en sekund på den fruktade röda knappen, som han varit bara någon sekund från att trycka på. Om bara hans assistent hade dröjt sig kvar någon sekund innan han äntrade rummet så hade alla missilbaser på Kuba skickat iväg en dödlig våg av missiler med målet låst, utan återvändo. Nikita släckte cigarren och svepte sitt glas scotch whisky i en enda klunk. Efter en sista blick på den röda knappen så lutade han sig fram och släckte den minimalistiska lampan som lyste på den. Nikita Chrusjtjov lutade sig tillbaka och befann sig återigen i sitt kontor av mörker. Trots att han just förlorat det största maktspelet i sitt liv så hade de båda ledarna nått en lösning som hela världen vann på. Trots att Nikita var ett fattigt barn som hade slagit ur underläge i hela sitt liv för att nå sin nuvarande status, och John var ett rikemansbarn med en bra utbildning som hade seglat i medvind i hela sitt, så hade de båda männen nått en gemensam lösning. Trots att de båda männen var olika som dag och natt, så hade de tillsammans räddat världen från en kärnvapenkatastrof utan dess like. När Nikita tänkte den tanken så spelade ett litet leende över hans läppar. Men så fort han tänkte på hur nära det hade varit så försvann leendet lika snabbt. Ett par sekunder hit eller dit, och världshistorien hade just förändrats för evigt. 66