Produktansvarsrättsliga direktkrav Utomobligatoriskt tillverkaransvar för produktskador som drabbar näringsidkare

Transkript

1 Juridiska institutionen Höstterminen 2018 Examensarbete i civilrätt, kontraktsrätt 30 högskolepoäng Produktansvarsrättsliga direktkrav Utomobligatoriskt tillverkaransvar för produktskador som drabbar näringsidkare Direct action for claims relating to product liability Non-contractual liability of a manufacturer for claims arising from injury suffered by a commercial actor and caused by a faulty product Författare: Reid Lindell Handledare: Professor Laila Zackariasson 1

2 2

3 Innehåll FÖRKORTNINGAR... 5 SAMMANFATTNING... 6 ABSTRACT INLEDNING BAKGRUND SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR AVGRÄNSNINGAR METOD OCH MATERIAL DISPOSITION OCH TERMINOLOGI CENTRALA BEGREPP Produkter Garantier uttryckliga och underförstådda Direktkrav ALLMÄNT OM PRODUKTANSVAR PRODUKTSKADORNA Allmänt Utomobligatorisk eller kontraktuell ersättningslära Särskilt om så kallade ingrediensskador ANSVARSGRUNDEN INLEDNING SÄRSKILT OM PRODUKTSKADEUNDANTAGET Enligt 1905 års köplag Produktskadeundantaget enligt 67 st. 1 köplagen ANSVAR PÅ GRUND AV UNDERFÖRSTÅDD GARANTI ELLER FINGERAD KONTRAKTUELL FÖRPLIKTELSE Vid personskador och fall där skadan drabbat enskild egendom Vid sakskador Överblick över garantiansvaret STRIKT PRODUKTSKADEANSVAR I PRAXIS Vid personskador Strikt produktskadeansvar för sakskador mellan näringsidkare? NJA 1986 s SAMMANFATTANDE SLUTSATSER UTOMOBLIGATORISKA DIREKTKRAV ALLMÄNT OM UTOMOBLIGATORISKA DIREKTKRAV FALL DÄR UTOMOBLIGATORISKA DIREKTKRAV INTE HAR TILLÅTITS FALL DÄR UTOMOBLIGATORISKA DIREKTKRAV HAR TILLÅTITS NJA 2014 S. 760 ETT FÖRSÖK TILL EN HUVUDREGEL EN REGEL OM TREDJEMANSAVTAL? AVTALSINNEHÅLLETS BETYDELSE Generella utgångspunkter för avtalsinnehållets betydelse När föreligger ett tredjemansavtal till förmån för bakre led? Kommission en särskild rättsregel

4 5 DIREKTKRAVSREGLERNAS RELEVANS FÖR UTOMOBLIGATORISKA PRODUKTSKADEKRAV Innebörden av direktkravsreglerna vid utomobligatoriska skadestånd Tillämpning av direktkravsreglerna i produktskadefall Sammanfattning och avslutande synpunkter KÄLLFÖRTECKNING OFFENTLIGT TRYCK LITTERATUR OTRYCKTA KÄLLOR RÄTTSFALL

5 Förkortningar AB ABT CISG JT JustR NJA NSAB Prop. SOU SvJT Allmänna bestämmelser Allmänna bestämmelser för byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader. I sin senaste version AB 04 Allmänna bestämmelser för totalentreprenader. I sin senaste version ABT 06 Convention on the international sale of goods Juridisk tidskrift vid Stockholms universitet Justitieråd(et) Nytt juridiskt arkiv Nordiskt Speditörsförbunds Allmänna Bestämmelser Proposition Statens offentliga utredningar Svensk juristtidning 5

6 Sammanfattning I denna uppsats tar jag mig an problemet med produktskadekrav i situationer där produktskadan har drabbat egendom som tillhör en näringsidkare, och där näringsidkaren inte står i avtalsförhållande till tillverkaren av produkten. I sådana situationer gäller inte produktansvarslagen, vilket medför att frågan måste lösas med hjälp av den praxis som växte fram innan den lagens ikraftträdande. Praxis i denna fråga är splittrad, men visar sammantaget att produktansvaret i dessa förhållanden är en form av utomobligatoriskt skadeståndsansvar som kan göras gällande utanför kontraktsförhållanden. Detta väcker frågan om den praxis som på senare tid bildats angående så kallade utomobligatoriska direktkrav påverkar möjligheten att få sådana produktskador ersatta av tillverkaren. Om det skulle vara fallet så innebär det stora materiella förändringar på produktansvarsområdet utanför produktansvarslagen. Det finns därmed ett behov av att utreda vilka följder utvecklingen beträffande utomobligatoriska direktkrav medför för att avgöra vilka möjligheter den skadelidande har att kräva en tillverkare som den skadelidande inte har ett avtal med på ersättning för en produktskada. Framställningen leder fram till slutsatsen att det i princip inte finns några hinder för att reglerna om utomobligatoriska direktkrav även får verkningar när ett utomobligatoriskt skadeståndskrav görs gällande på produktskaderättslig grund. Tillämpningen av reglerna medför emellertid i de flesta fall inte att skadeståndskravet hindras. I vissa speciella situationer medför dock regleringen för utomobligatoriska direktkrav att produktskadekrav hindras. 6

7 Abstract In this paper I examine the problem of liability for injury caused by faulty products in situations where the injury has been suffered by a commercial actor, and when this actor is not in a contractual relationship with the manufacturer of the product. In these situations, the Product Liability Act is not applicable, which means that the problem must be solved using the case law that was developed before that act came into force. Case law on the matter is fragmented but shows that product liability in Swedish law is a form of tort that can be called upon outside of contractual situations. This issue raises the question of whether the case law that has been forming during recent years concerning direct action for non-contractual torts has bearing on the field of product liability. If this were to be the case it would entail substantial material alterations to the part of the field of product liability that is not regulated by the aforementioned act. Evidently there is a need to examine how the evolution in the field of direct action may alter the possibility for an injured party to pursue a manufacturer with whom the injured party does not have a contract, for reparations for an injury caused by a faulty product. The following presentation arrives at the conclusion that current case law does not hinder an application of the rules of direct action for non-contractual torts when the injury is caused by a faulty product. An application of the rules concerning direct action does not however typically deny the injured party the possibility of pursuing the manufacturer. In certain situations, however, these rules will hinder a tort claim based on injury caused by a faulty product. 7

8 8

9 1 Inledning 1.1 Bakgrund När ett föremål som har hyrts eller köpts orsakar en skada som drabbar egendom eller människor så föreligger en produktskada. Ett relativt olöst civilrättsligt problem är hur sådana skador ska bedömas och eventuellt ersättas. Historiskt har rättstillämparen ställts inför valet mellan att tillämpa kontraktsrättsliga regler eller utomobligatoriska regler. Praxis ger en splittrad bild, vilket tyder på att valet inte är särskilt enkelt. 1 Denna splittring torde bero på att produktansvar aktualiserar både kontraktsrättsliga och utomobligatoriska överväganden. I Sverige växte praxis fram i ett antal rättsfall under 1900-talets första hälft, varefter utvecklingen tog fart både på kontinenten och här i riket från 1970-talet och framåt. Frågan behandlades i ett par offentliga utredningar och viss rättsutveckling skedde även därefter i praxis. Genom antagandet av ett EGdirektiv (83/374/EEG) infördes produktansvarslagen (1992:18). Produktansvarslagen reglerar utförligt personskadesidan av produktansvaret, men eftersom situationer där skadan drabbat näringsidkare i princip undantogs lämnades en stor del av rättsområdet oreglerat. Högsta domstolen har i NJA 2001 s. 309 uttalat att produktansvaret utanför produktansvarslagens område ska bygga på de regler som utarbetades i praxis innan produktansvarslagens ikraftträdande, men att vidare utveckling är möjlig. Det råder därmed fortfarande stor osäkerhet kring vad som är gällande rätt. Uppenbarligen finns det ett behov av att kartlägga vad som egentligen gäller enligt dessa regler och hur frågan kan tänkas bedömas i en prövning idag. Ett särskilt problem som aktualiseras vid produktskador är en tillverkares ansvar mot 1 Dufwa, Produktansvarets reformering, Festskrift till Jan Hellner s

10 en användare som inte är tillverkarens egen avtalspart. Situationen uppstår ofta eftersom det är vanligt att produkter utgör beståndsdelar i andra produkter, som säljs vidare, eller eftersom tillverkaren inte saluför produkten själv utan genom återförsäljare. Då ett ansvar för skador som drabbar andra än den direkta avtalsparten är svåra att överblicka har ett genomgående tema i diskussionen om produktansvar varit den avvägning som måste göras mellan den skadelidandes intresse av att få täckning för sin skada och industrins intresse av att kunna ha kontroll över sin ansvarsexponering. 2 Min förhoppning med denna uppsats är att lämna ett bidrag till frågan om hur ansvaret för tillverkare gentemot en skadelidande tredje man ser ut. 1.2 Syfte och frågeställningar Denna uppsats syftar till att utreda i vilka situationer en skadelidande kan vända sig mot en tillverkare som denne inte har ett avtal med för att bli ersatt för en skada som tillverkarens produkt har åsamkat på annat än en person eller egendom som vanligen är avsedd för enskilt ändamål. Denna fråga faller utanför det som regleras i produktansvarslagen, och i dessa situationer handlar det om skada på egendom som ingår i en näringsverksamhet. 3 De ansvarssubjekt som typiskt sett kommer i fråga är främst tillverkare, 4 men även importörer samt olika sorters grossister och detaljister kan vara betydelsefulla aktörer. Eftersom produktansvarslagen sällan är tillämplig i en kommersiell kontext, och då den nuvarande köplagen inte är tillämplig på produktskador enligt uttrycklig föreskrift i 67, är det oklart vad som är gällande rätt på produktansvarsområdet när den skadelidande är näringsidkare. NJA 2001 s. 309 anger att tidigare praxis gäller i den mån ny lagstiftning inte lägger hinder för det. 2 Bengtsson och Ullman, Produktansvaret en översikt (4) s Se 1 produktansvarslagen. 10

11 Ett problem är emellertid, vilket kommer att framgå nedan, dels att tidigare praxis ofta berör personskadesituationer, dels att tidigare praxis spretar mellan tendenser till ett strikt produktansvar, tendenser till ett kontraktuellt ansvar som grundas på en underförstådd garanti och tendenser till ett ansvar enligt skadeståndslagen. Möjligheten att rikta utomobligatoriska skadeståndskrav mot det bakre ledet i en kontraktuell kedja har behandlats i praxis under senare tid, och vissa riktlinjer har utmejslats kring när en ansvarsbegränsning mellan den skadelidandes naturagäldenär, och naturagäldenärens medhjälpare som vållat skadan, innebär att den skadelidande inte kan kringgå avtalskedjan och rikta utomobligatoriska krav mot skadevållaren i avtalskedjans bakre led. De rättsfall som finns berör främst spedition och entreprenad, men situationen liknar ofta den som uppstår när det finns ansvarsbegränsningar i en kontraktskedja vid försäljning av en produkt. För att kunna ta ställning till när det är möjligt för den skadelidande att kräva ersättning av tillverkare som denne inte har ett avtal med torde det vara nödvändigt att förhålla sig till utvecklingen på området för utomobligatoriska direktkrav. För att uppnå syftet med denna framställning kommer jag därför sträva efter att besvara följande frågeställning: - Kan krav på skadestånd för ersättning för skador orsakade av en produkt med skadebringande egenskaper riktas mot en tillverkare som den skadelidande inte har ett avtal med? - Om svaret är ja, hur påverkar reglerna om utomobligatoriska direktkrav möjligheten att göra ett sådant krav gällande mot en tillverkare som befinner sig i avtalskedjans bakre led? 4 Dufwa, Produktansvarets reformering, Festskrift till Jan Hellner s

12 1.3 Avgränsningar Som framgått syftar uppsatsen till att utreda möjligheten att rikta produktskadekrav mot ett bakre led i en kontraktuell kedja när skadan har drabbat egendom avsedd för en näringsverksamhet. Därmed kommer jag inte att behandla produktansvar enligt produktansvarslagen. För att ge en helhetsbild av rättsområdet kommer jag dock ändå att redogöra vad som allmänt gäller för produktansvar när den skadelidande är näringsidkare, även när ansvaret görs gällande mot den skadelidandes medkontrahent. Produktansvarets möjliga ansvarssubjekt begränsas naturligt genom att endast de som förekommer i avtalskedjan som leder fram till den skadelidande kan komma i fråga för ansvar. Eftersom ansvaret i regel bygger på någon slags vållande hör det emellertid till undantagen att någon annan aktör än tillverkaren hamnar i skottfältet. Enligt de studier som Dan Lindmark genomförde under 1980-talet om förekomsten av produktskador var det i två fall av tre i egenskap av tillverkare som företag ställdes till ansvar för produktskador. I ett fall av fem var det i egenskap av produktinstallatör som företag ställdes till ansvar. Endast 8 % av anspråken som förekom i Lindmarks underlag var riktade mot företag i egenskap av importörer. 5 Lång tid har förflutit sedan dessa undersökningar vidtogs, och i kölvattnet av en ökad integrering av den europeiska marknaden och ökad import av varor till Sverige så kan det antas att det mer ofta än tidigare blir aktuellt att rikta ersättningsanspråk mot importörer av produkter med skadebringande egenskaper. Jag utgår dock från att det alltjämt är tillverkare som är de praktiken vanligast förekommande ansvarssubjekten. Därmed kommer jag inte att beröra ansvaret för andra aktörer än tillverkare i denna uppsats. 5 Lindmark, Industrins produktansvar del 1, s

13 En knivig fråga som aktualiseras i uppsatsen är gränsdragningen för när en aktör agerar för annans räkning men i eget namn, vilket är grundläggande för att avgöra om kommission föreligger. Jag kommer att beröra denna fråga ytligt men inte fördjupa mig i den. En fördjupad undersökning av förutsättningarna för kommission skulle vara för tids- och utrymmeskrävande för att kunna rymmas inom ramen för detta arbete. 1.4 Metod och material Denna uppsats syftar till att vara en rättsutredning. Detta innebär att jag kommer att försöka fastställa vad som är gällande rätt på området, genom att tillämpa sedvanlig juridisk metod. Vad detta innebär rent praktiskt beror på vad det är för rättsområde som utreds. På produktansvarsområdet saknas liksom i civilrätten i stort heltäckande lagstiftning, vilket innebär att lösningar på förekommande problem i regel får sökas i praxis eller i doktrinen. Vissa av mina resonemang kring vad som rimligen bör vara gällande rätt kommer att ha karaktären av prognoser eller argumentation de lege ferenda. Det får betonas att på ett så outvecklat fält är det endast ibland möjligt att med säkerhet säga att en domstol kommer att bedöma en fråga på ett visst sätt. Produktansvarsområdet är endast fragmentariskt reglerat i lag. Detta medför att rättspraxis och doktrin är de tongivande källorna på området. För säljarens ansvar finns vissa lagstiftningsfragment i form av bl.a. CISG genom lagen (1987:822) om internationella köp samt köplagen och produktansvarslagen. Främst regleringen i köplagen är viktig att beröra för att kunna ge en korrekt bild av det nuvarande rättsläget. Ett särskilt metodologiskt problem för denna uppsats är att mycket av den praxis som finns angående produktansvar härstammar från tiden före produktansvarslagen. Innan produktansvarslagen antogs var det vidare personskadorna och skador som drabbade konsumenter som ägnades störst 13

14 uppmärksamhet i praxis och doktrin. Det är inte säkert att de lösningar och argument som förekommer i äldre praxis och i doktrin är lika tungt vägande när situationen är begränsad till relationer mellan näringsidkare, såsom förutsätts vara fallet i denna uppsats. 1.5 Disposition och terminologi Uppsatsen kommer disponeras på så vis att jag i först kommer gå igenom vad som är typiskt för produktskador i avsnitt 2. Därefter kommer jag att gå igenom vad som kan vara ansvarsgrundande i produktskadesituationer i avsnitt 3. Därmed kommer jag att visa vilka tendenser till strikt ansvar, garantiansvar, och culpaansvar som finns i svensk rätt. Sedan kommer jag i avsnitt 4 undersöka vad som kan sägas vara gällande rätt på området för utomobligatoriska direktkrav. Slutligen kommer jag i avsnitt 5 diskutera frågan om vilka effekter utvecklingen på området för utomobligatoriska direktkrav får för produktansvaret. I det avsnittet kommer jag även lämna några sammanfattande synpunkter och summera mina slutsatser. I det följande kommer jag där det behövs för att förtydliga partsställningen benämna den skadelidande i en situation som A. Den skadelidandes medkontrahent i produktionskedjan kommer jag att benämna som B. Slutligen kommer jag att benämna den aktör i kontraktskedjan som blir måltavla för det utomobligatoriska ansvaret som C. Med direktkrav avser jag situationen där A visserligen hade kunnat vara berättigad till skadestånd från B för en förpliktelse som denne har gentemot A, men där A ändå av någon anledning väljer att vända sig till C med sitt anspråk. För att åstadkomma variation i texten kommer jag ibland att benämna skadeståndskrav för produktskador som produktskadekrav. 14

15 1.6 Centrala begrepp Produkter Något bör sägas om vissa begrepp jag kommer att använda i uppsatsen. Inledningsvis kan det konstateras att begreppet produkt spelar en central roll. En naturlig utgångspunkt för en definition av produktbegreppet är produktansvarslagen, där lagstiftaren tagit ställning i frågan såvitt gäller produktansvarslagens kontext. Definitionen av en produkt enligt 2 produktansvarslagen är att en produkt är en lös sak. Även om produkten senare har infogats eller på annat sätt blivit en beståndsdel i annan egendom, lös eller fast, fortsätter den produkten att ses som en produkt i sig i produktansvarslagens mening. Enligt propositionen omfattas i princip alla fysiska föremål av produktbegreppet. Andra slag av lös egendom, som exempelvis värdepapper eller olika slags rättigheter omfattas emellertid inte av begreppet. 6 Detta medför att produktbegreppet är ytterst vidsträckt. Det lämnar öppet för att allehanda saker som kanske inte normalt förknippas med industriell tillverkning ses som produkter i rättslig mening. Exempelvis omfattas bland annat vatten av produktskadebegreppet, men även naturprodukter som fisk, bär och obearbetat virke. 7 En förutsättning för att dessa föremål ska beröras av produktansvarslagen är emellertid att de har satts i omlopp i en näringsverksamhet (8 p. 1 produktansvarslagen). Det är inte säkert att produktansvarslagens produktskadebegrepp alltid motsvarar det som gäller beträffande produktskador utanför den lagens tillämpningsområde. De produktskador som kommit under prövning i praxis ryms emellertid helt inom produktansvarslagens begrepp. Följaktligen utgör oljor, 6 Prop. 1990/91:197 s NJA 2018 s. 475, förtjänstfullt kommenterat av Håkan Andersson i Ansvaret för vanskligt vanligt vatten - produktansvarslagens tillämpning på dricksvatten. Se även a. prop. s. 91f. 15

16 drivmedel, foder, komponenter m.m. produkter. Vissa skillnader mot produktansvarslagens produktbegrepp kan dock förekomma. 8 Någon närmare dissektion av begreppet är emellertid inte påkallad för att lösa det problem som uppsatsen behandlar, och jag nöjer mig med att konstatera att i princip alla handelsvaror som är lösa saker torde rymmas inom produktbegreppet i svensk rätt Garantier uttryckliga och underförstådda En annan central term är uttryckliga respektive underförstådda garantier. En garanti är en försäkran om ett visst förhållande, och utfärdaren av garantin tar genom dess utfärdande på sig ansvaret för att det som garanteras stämmer. Om utfärdaren inte kan leva upp till sin garanti utgör det ett kontraktsbrott, som medför strikt ansvar för den förlust som följer av att utfärdaren inte har kunnat leva upp till sitt löfte. 9 I regel torde garantier utfärdas uttryckligen, men i vissa fall har det ansetts att en utfästelse, uppgift eller beteende bör tolkas som en garanti, även om ingenting har garanterats uttryckligen. Genom sitt uppträdande kan säljaren anses ha ingett en uppfattning hos köparen om att en vara besitter eller saknar vissa egenskaper, vilket kan medföra att säljaren anses ha garanterat detta. En garanti skulle även kunna ges konkludent, på så vis att bland annat säljarens uppträdande eller märkning av varor har gett köparen intryck av att vissa egenskaper hos varan är garanterade. 10 Vid försäljning av vissa varor, till exempel livsmedel, torde det exempelvis kunna antas att det ofta ligger nära till hans att tolka in en garanti om att varorna är tjänliga som mat. På liknande sätt kan det ligga nära till hands att 8 Jämför Hellner/Hager/Persson, Speciell avtalsrätt II (6) s. 241f. 9 Hellner/Hager/Persson, Speciell avtalsrätt II (6) s och 209f. Se även Karlgren, Produktansvaret s Dufwa, Produktansvar s Se även SOU 1979:79 s

17 anta att ogräsmedel inte förstör skördar, eller drivmedel inte orsakar skador på motorer. 11 Det är främst de underförstådda eller intolkade garantierna som orsakar svårigheter i praxis. Det är svårt att dra tydliga gränser för när en garanti ska tolkas in i ett avtal, vilket medför en betydande osäkerhet för alla inblandade parter. Vidare finns det en risk att metoden döljer de verkliga skäl som ligger till grund för avgörandet, som exempelvis skulle kunna vara att det är en rimlig riskfördelning mellan parterna att säljaren ansvarar för vissa förhållanden, eller att domstolen inte vill acceptera att säljaren undgår ansvar för vissa skador. 12 I sådana situationer har det argumenterats för att det kan vara bättre om strikt ansvar får råda än att säljaren får ansvara på grund av en garanti som framstår som fiktiv Direktkrav Direktkrav är en annan term som förtjänar att förklaras särskilt. Direktkrav beskriver situationen när en aktör vill kräva skadestånd av det bakre ledet i en kontraktuell kedja. Skadeståndsanspråket kan vara inomobligatoriskt, vilket innebär att det grundar sig på en kontraktuell förpliktelse som den skadelidandes egen medkontrahent har mot den skadelidande. I sådana fall rör det sig om en situation där den skadelidande A, som har ett avtal med B, vill rikta anspråket som denne visserligen skulle kunna göra gällande mot B mot Bs kontrahent i bakre led, C. Om kravet istället är utomobligatoriskt så grundar sig inte anspråket på något avtal som A har med B, även om situationen kan ha uppstått på grund av en kontraktuell situation. A kan exempelvis ha lämnat in sin segelbåt till B för 11 Dessa exempel är klassiska garantifall från praxis. Se NJA 1968 s. 285 samt NJA 1985 s. 641, som behandlas utförligt under Dufwa, Produktansvarets reformering, Festskrift till Jan Hellner s Jämför Högsta domstolens resonemang i NJA 1989 s

18 service. Eftersom B själv inte har kompetens att lyfta bort masten för att kunna vårda den så anlitar B företaget C, som har en lyftkran och kan lyfta bort masten. Under lyftet råkar emellertid C, till följd av vårdslös hantering, tappa masten som genomborrar båten likt en harpun, och den spetsade båten sjunker i hamnen. Om B hade valt att själv lyfta bort masten så hade ansvaret gentemot A varit inomobligatoriskt, eftersom det var en del av Bs naturaprestation mot A, och det ansvaret hade kunnat begränsas av en ansvarsbegränsning mellan A och B. 14 Om C istället hade råkat tappa masten på en annan båt så hade den båtens ägare kunnat rikta ett utomobligatoriskt krav mot C för ersättning för skadan. Frågan blir då vad som gäller för As möjlighet att få ersättning av C när det är As båt som har blivit skadad. Denna fråga kommer att diskuteras utförligt under avsnitt 4 om utomobligatoriska direktkrav. 2 Allmänt om produktansvar 2.1 Produktskadorna Allmänt En bristfällig produkt kan orsaka skador när brukare förlitar sig på att den ska fungera som väntat. I vissa situationer är skadorna begränsade, medan de i andra fall kan bli mycket omfattande. 15 De kan även te sig på många olika sätt. Allt från skador på en travhäst som ätit giftigt foder, till mycket omfattande skador på egendom till följd av havererade maskiner, utgör produktskador. Ett haveri som följer av att en undermålig reservdel byggs in i en maskin som sedan går sönder 14 Hellner/Hager/Persson, Speciell avtalsrätt II (6) s. 218f, samt Hellner/Radetzki, Skadeståndsrätt (9) s På personskadeområdet kan neurosedynskandalen uppges som ett allvarligt exempel. Neurosedyn var en medicin som ordinerades till gravida kvinnor som sömnmedel. Läkemedlet ledde emellertid till många fall av fosterskador som manifesterades i missfall och missbildningar hos fostren. 18

19 kan innebära att skadan på maskinen är betydligt större än värdet på reservdelen. Om detta sedan leder till ett produktionsbortfall kan det innebära att följdförlusterna av att en i sammanhanget billig komponent eller produkt havererar blir mycket omfattande. 16 För en producent som befinner sig långt ifrån den aktör som i slutändan tillgodogör sig produkten framstår ett ansvar för alla upptänkliga skador, som brister i produkten kan orsaka, som svårförutsebart och svårhanterligt. 17 Vidare kan exempelvis så kallade serieskador i form av produktionsbortfall vara så kostsamma att ersätta, att en liten underleverantör knappast kan klara av att bära ansvaret för dem. 18 Genom friskrivningar och ansvarsbegränsningar kan företag i sina avtal minska sin riskexponering så vitt gäller produktskador som åsamkas andra företag Utomobligatorisk eller kontraktuell ersättningslära När produktansvar började diskuteras i doktrinen var en tidig fråga om det lämpade sig bäst att inordna ansvaret under kontraktuellt ansvar, eller om ansvaret skulle betraktas som en form av utomobligatoriskt skadeståndsansvar. 20 Distinktionen kan vid en första anblick framstå som mindre viktig, men vid en närmare granskning får det stor betydelse om ansvaret är kontraktuellt eller inte. Om produktskador ska ersättas på kontraktuell grund torde köplagen reglera ersättningen av skadan. Enligt den nuvarande köplagen har säljaren ett så kallat kontrollansvar för fel i godset vid köp. Det innebär att säljaren ansvarar för direkta skador som inträffar på grund av omständigheter som ligger inom dennes kontroll (se exempelvis 22, 27 och 67 köplagen). Om ett ansvar är 16 Lindmark, Industrins produktansvar del 1 s Lindmark, Industrins produktansvar del 1 s Sveriges verkstadsindustriers förlag, Produktansvar en praktisk handbok för nordisk verkstadsindustri s Se exempelvis Hellner/Radetzki, Skadeståndsrätt (9) s. 86f. 20 Dufwa, Produktansvarets reformering, Festskrift till Jan Hellner s

20 utomobligatoriskt gäller skadeståndslagens allmänna culparegel. Skillnaden mellan kontrollansvar och ansvar för vållande enligt den allmänna culparegeln kan vara helt avgörande för den skadelidandes möjlighet att få sin skada ersatt, eftersom vårdslöshet i princip inte är en förutsättning för att säljaren ska få ansvara för fel i vara enligt köplagen. 21 Andra materiella konsekvenser som följer av att produktansvar bedöms enligt köplagen är även bl.a. att den tvååriga reklamationsfristen som stadgas i 32 gäller, samt att utgångspunkten är att det är varans beskaffenhet som är ansvarsgrundande, snarare än culpa hos skadevållaren. 22 Klassificeringen av produktansvaret får alltså stort genomslag i materiellt hänseende. I produktansvarslagen har frågan reglerats särskilt för personskador och skador som drabbar enskild egendom (produktansvarslagen 1 ). Där undviks klassificeringsproblemet genom att ansvaret regleras på produktskaderättslig grund. För oreglerade produktskadefall är situationen mer oklar. I den nya köplagens 67 st. 2 fastslås det som jag i likhet med andra väljer att kalla för produktskadeundantaget. 23 I själva verket är det en kodifiering av den regel som skapades i NJA 1918 s. s. 43, som innebär att skador på annat än det köpta inte ersätts enligt köplagen Särskilt om så kallade ingrediensskador En produktskadetyp som behandlats på ett särskilt sätt i praxis är ingrediensskadorna. När en produkt som säljs för att utgöra en väsentlig beståndsdel i en slutprodukt är felaktig, och detta medför att slutprodukten skadas, föreligger en ingrediensskada. 24 Ett illustrativt exempel från praxis kan 21 Jämför prop. 1988/89:76 s A prop. s 52f. För ordningens skull vill jag framhålla att culpa är av stor vikt för vissa ersättningsbestämmelser i köplagen, men det jag skriver illustrerar ändå betydelsen av valet av regelsystem. 23 Gustafsson, Produktansvar vid kommersiella köp om säljarens ansvar för skador som det sålda godset orsakar på köparens egendom eller förmögenhet s. 22f. 24 SOU 1979:79 s

21 vara när skorpmjöl säljs för att vara en beståndsdel i fårsmäckor, en slags köttbulle (NJA 1960 s. 441). I det aktuella fallet innehöll skorpmjölet grus, vilket medförde att fårsmäckorna förstördes. 25 Eftersom den skadebringande produkten i ingrediensskadefall utgör en betydelsefull beståndsdel i slutprodukten har det i doktrin ansetts ligga närmre till hands att tillämpa köplagen än andra regler. 26 Av motiven till 67 st. 2 köplagen framgår att dessa skador ska bedömas på samma sätt som övriga produktskador, vilket innebär att resonemang om ingrediensskador numer är överspelade. 27 I praktiken var det redan innan lagändringen ovanligt förekommande i den praktiska hanteringen av produktskador att ingrediensskador bedömdes enligt köplagen Ansvarsgrunden 3.1 Inledning I det följande kommer jag att diskutera vilka möjliga ansvarsgrunder som aktualiseras när en skada orsakas av skadebringande egenskaper i en produkt. Inledningsvis kommer jag att gå igenom det så kallade produktskadeundantaget, vilket är en regel som i vissa fall undantar produktskador från köplagens tillämpningsområde. Därefter kommer jag att behandla de fall när frågan om garanti har behandlats i rättspraxis. Efter det kommer jag att skriva om de fall när fråga har varit om strikt ansvar för skadebringande egenskaper. Slutligen kommer jag att sammanfatta vilka slutsatser som kan dras av den praxis som finns. 25 Bengtsson, SvJT 1969 s Dufwa, Produktansvarets reformering, Festskrift till Jan Hellner s Prop. 1988/89:76 s. 51. Se även Hellner/Hager/Persson, Speciell avtalsrätt II (6) s. 240, samt Håstad, Köprätt och annnan kontraktsrätt (6) s. 214f. 21

22 3.2 Särskilt om produktskadeundantaget Enligt 1905 års köplag I 1905 års köplag (lagen [1905:38 s. 1] om köp och byte av lös egendom) behandlas inte frågan om produktansvar uttryckligen. Enligt 43 st. 2 är säljaren dock skyldig att ersätta köparen för den skada denne lider till följd av fel i varan, oavsett vållande. Vid en första anblick ser det ut som att lagtexten öppnar för att bl.a. skador som produkten orsakar på annat än det köpta omfattas av paragrafen. I NJA 1918 s. 45 där en hade köpt jordnötskakor som djurfoder prövades emellertid frågan om felansvaret enligt 43 st. 2 omfattade de skador som bonden led när dennes kor hade blivit förgiftade av ricin som fanns i kakorna. Högsta domstolen besvarade frågan nekande, varför säljaren inte ansågs vara ansvarig för skadorna på köprättslig, eller kontraktuell, grund. Eftersom inga andra omständigheter förelegat på grund av vilka bolaget kunde anses vållande till bondens förlust var bolaget enligt Högsta domstolen fri från ansvar. Högsta domstolens uttalande tyder på att skador på annat än det köpta inte ersätts enligt 1905 års köplag, 29 och denna regel brukar kallas produktskadeundantaget. I senare praxis bekräftades Högsta domstolens ståndpunkt. I NJA 1945 s. 189 hade en bilreparatör anlitats för att reparera en bil. Vid reparationen infogades nya kolvar som reparatören hade införskaffat i bilens motor. Efter att reparationen var avslutad gick motorn sönder då en av kolvarna hade varit feltillverkad. Hovrätten fann att skadan inte omfattades av 43 st. 2 köplagen. Eftersom ingen annan ansvarsgrund förelåg förpliktades beställaren att betala för reparationen. Högsta domstolen fastställde hovrättens dom. 28 Lindmark, Industrins produktansvar del 1 s. 156 och Jämför SOU 1976:23 s

23 Eftersom det ändå förekommer att säljare och leverantörer får ansvara för skador som orsakas av produkter är frågan vad som är ansvarsgrundande inte löst i och med de ovan refererade rättsfallen. Produktskadeundantaget medför att ansvaret ser likadant ut för alla parter i kontraktskedjan. Om köplagen hade tillämpats i kontraktuella situationer så hade det medfört att strikt ansvar enligt 1905 års köplag gällt för säljare, medan tillverkare i bakre led bara hade omfattats av ett utomobligatoriskt ansvar. För den som tycker att detta låter otillfredsställande, 30 torde 1918 års avgörande framstå som tilltalande, eftersom en generell regel om utomobligatoriskt ansvar kom att gälla för alla skadevållare, oavsett vilken avtalsrelation dessa hade till den skadelidande. Den utveckling som senare skedde i praxis, där garantiansvar ibland ansågs gälla i tvister mellan köpare och säljare, medan ett sådant garantiansvar uteslöts i utomobligatoriska situationer medförde emellertid att ansvaret ändå kom att differentieras för säljare respektive andra aktörer längre bak i kontraktskedjan Produktskadeundantaget enligt 67 st. 1 köplagen Produktskadeundantaget kodifierades i samband med antagandet av en ny köplag år 1990 genom följande regel: Skadestånd på grund av avtalsbrott omfattar ersättning för utgifter, prisskillnad, utebliven vinst och annan direkt eller indirekt förlust med anledning av avtalsbrottet. Skadestånd enligt denna lag omfattar dock inte ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan. Som indirekt förlust anses förlust till följd av minskning eller bortfall av produktion eller omsättning, annan förlust till följd av att varan inte kan utnyttjas på avsett sätt, utebliven vinst till följd av att ett avtal med tredje man har fallit 30 Ordningen har också fått skarp kritik. Se exempelvis Nydrén, JT 2013/14 s Jämför Karlgren, Produktansvaret s I NJA 1982 s. 320 uttalade Högsta domstolen att garantiansvar inte kan komma på tal om det inte finns ett avtal mellan skadevållaren och den skadelidande. Mer härom under

24 bort eller inte har blivit riktigt uppfyllt, och annan liknande förlust, om den varit svår att förutse. Som indirekt förlust enligt andra stycket anses dock inte en sådan förlust som den skadelidande har haft för att begränsa en förlust av annat slag än som anges i andra stycket (67 köplagen [1990:931], min kursivering i första stycket). Regleringen i köplagen förefaller i sak vara identisk med den rättsgrundsats som skapades av Högsta domstolen i 1918 års fall. I propositionen omnämndes mycket riktigt detta inte som en ändring av vad som gällde tidigare, utan det betonades att det fanns goda skäl att fortsatt hålla produktskador utanför den köprättsliga regleringen. Ett bärande skäl var att den nya köplagen skulle bygga på en differentiering av säljarens skadeståndsansvar mellan ett relativt strängt ansvar inom den så kallade kontrollsfären och ansvar ett för vårdslöshet för de skadetyper som benämns som indirekta förluster i lagtexten. 32 Vissa författare har tagit den allmänna motiveringens uttalande om att ansvaret ska bygga på oaktsamhet till intäkt för att mer eller mindre fingerade garantier och avtalsförpliktelser inte längre kan vara ansvarsgrundande. 33 Motiveringen lämnar emellertid öppet för att garanti eller utfästelse kan vara ansvarsgrundande, i ett uttalande som är svårtolkat. Det anges nämligen att: "Mot bakgrund av det anförda framstår det enligt min mening som lämpligast att låta de allmänna köprättsliga skadeståndsreglerna tillämpas endast på skador på den sålda varan. Om en såld varas skadebringande egenskaper vållar skador på annan egendom, får rätten till ersättning bedömas enligt de allmänna skadeståndsrättsliga regler som gäller för produktansvar, såvida inte fråga är om garanti eller utfästelse (min kursivering). 34 Beträffande situationer där avsaknad av skadliga egenskaper uttryckligen har utfästs finns det skäl att uppmärksamma 40 köplagen. Där anges följande. 32 Prop. 1988/89:76 s Jämför Kihlman, Köplag (1990:931) 67, Lexino avsnitt Det är för övrigt möjligt att dagens Högsta domstol inte längre är benägen att använda sig av garantifiktioner som ansvarsgrund, se NJA 1989 s A. prop. s

25 Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom att varan är felaktig, om inte säljaren visar att det har förelegat ett sådant hinder som avses i 27 första eller andra stycket för att avlämna felfri vara. Vad som sägs i 28 om säljarens skyldighet att lämna köparen meddelande om hinder för att fullgöra köpet i tid gäller på motsvarande sätt, om det föreligger hinder för att avlämna felfri vara. Enligt första stycket ersätts inte sådan indirekt förlust som avses i 67 andra stycket. Köparen har alltid rätt till ersättning, om felet eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida eller om varan vid köpet avvek från vad säljaren särskilt har utfäst. Att köparen alltid har rätt till ersättning om varan vid köpet avviker från vad säljaren särskilt har utfäst eller om säljaren varit försumlig är vid en första anblick inte förenligt med regleringen i 67 st. 1. Frågan blir då om produktskadeundantaget fortfarande begränsar köparens ersättningsrätt till att endast omfatta skador på det köpta eller om 40 medför att köplagens skadeståndsregler ska tillämpas på produktskador när det är fråga om en särskild utfästelse eller när felet eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida. Frågan berördes i NJA 2001 s. 309 där företaget A hade beställt smörjolja till motorer som drev företagets tåglokomotiv. Under kontakterna med leverantören B hade det klargjorts att smörjoljan inte fick innehålla zink och att oljan skulle motsvara en viss av oljebolaget BP saluförd olja med beteckningen ICRG 40. Trots detta levererade B olja som innehöll zink, vilket orsakade skador på tåglokomotivens motorer. Som grund för sitt skadeståndsanspråk beträffande skadorna på motorerna hävdade A i första hand att B förfarit vårdslöst, och i andra hand att B fick anses ha lämnat en underförstådd garanti att oljan kunde användas för det av A uppgivna ändamålet. Högsta domstolen konstaterade inledningsvis att det rörde sig om en produktskada, och att 1990 års köplag inte omfattar ersättning för skador som drabbar annat än det köpta. Domstolen berörde inte frågan om B hade förfarit vårdslöst. Beträffande ansvarsgrunden anförde domstolen emellertid särskilt att 25

26 det inte föreligger några hinder mot att låta näringsidkare ansvara för produktskador som drabbar näringsidkare, i vart fall inte när frånvaron av skadebringande egenskaper har utfästs särskilt. Högsta domstolen hänvisade till 40 st. 3 köplagen, och fann slutligen att eftersom det måste ha stått klart för B att A ville ha en olja som inte innehöll zink, och B åtagit sig att leverera just en sådan olja, har B ådragit sig ett ansvar för skada på motorerna som kunde uppstå för den händelse zinkhaltig olja levererades. Av fallet kan slutsatsen dras att en garanti eller utfästelse som gjorts uttryckligen medför att produktskador som omfattas av utfästelsen kan ersättas enligt köplagen. 35 Eftersom det enligt 40 st. 3 krävs att frånvaro av skadebringande egenskaper har utfästs särskilt torde detta emellertid innebära att mer eller mindre fingerade garantier hålls utanför köplagens ersättningssystem. 36 I situationer där en fingerad garanti skulle kunna bli aktuell är det emellertid tänkbart att säljaren har varit försumlig på ett sådant sätt som avses i 40 st. 3. Högsta domstolen nämner inte den möjligheten i sina domskäl, men det torde inte kunna uteslutas att den finns. I propositionen exemplifieras som fall av försumlighet bland annat när säljaren har lämnat uppgifter som denne borde ha insett var vilseledande, eller när säljaren har underlåtit att lämna sådana uppgifter om varans egenskaper som denne borde förstått var viktiga för köparen. 37 I vissa rättsfall som avgjordes innan den nya köplagen instiftades, där ansvaret för skadebringande egenskaper grundades på en intolkad garanti, torde det inte vara otänkbart att ansvaret skulle kunna grundas på försumlighet enligt regeln i nuvarande köplagen Se även Håstad, Köprätt och annan kontraktsrätt (6) s Prop. 1988/89:76 s. 139f. 37 A. prop. s. 139f. 38 De fall jag har i åtanke är NJA 1968 s. 285 samt NJA 1985 s

27 3.3 Ansvar på grund av underförstådd garanti eller fingerad kontraktuell förpliktelse Vid personskador och fall där skadan drabbat enskild egendom Det första fallet i svensk rätt som aktualiserar frågan om underförstådda garantier är NJA 1945 s I fallet köpte en kvinna alunpulver för att använda vid bakning. Av misstag fick hon istället blysocker, vilket ledde till att hennes make och son drabbades av blyförgiftning. Trots att säljaren inte kunde lastas med culpa ålades han att ersätta skadan familjen hade lidit. Av särskilt intresse i fallet är att 43 st. 2 i 1905 års köplag aldrig omnämndes som ansvarsgrund, samt att säljaren ålades att ersätta den skada som sonen led, trots att sonen inte stod i kontraktsförhållande med säljaren. Hur förhåller sig då detta till utgången i 1918 års fall som behandlades ovan? Troligtvis ansåg Högsta domstolen att en annan ansvarsgrund än 43 st. 2 förelåg. Ansvar på grund av culpa hade varit en god kandidat, och hade förklarat varför sonen, som var tredje man gentemot säljaren, fick sin skada ersatt utan att detta behövde motiveras närmare. Eftersom det konstaterades att säljaren inte hade varit culpös, och eftersom den yrkade ersättningen för sveda och verk inte utdömdes, måste dock ansvaret ha grundats på något annat. Förklaringen kan vara att Högsta domstolen tillämpande en regel om att säljaren, genom att utbjuda alunpulver för försäljning till konsumenter, fick anses ha lämnat en underförstådd garanti om att produkten inte var giftig. Genom sitt uppträdande har en säljare som ingivit bilden av att en produkt saknar skadebringande egenskaper ansetts ha lämnat en tyst garanti om detta. 39 För den som säljer bl.a. livsmedel kan det nog antas att det enligt en regel av det här 39 SOU 1976:23 s. 29. Jämför även SvJT 1969 s. 49, Bengtsson. 27

28 slaget krävs ganska lite för att en tyst garanti ska anses föreligga. 40 Om denna garanti är en slags utomobligatorisk regel eller en del i en köprättslig felbedömning framgår i så fall inte. Att lösa fallet genom att tillämpa en regel om underförstådda garantier hade fördelen att man dels kunde ålägga strikt ansvar i vissa situationer när det framstod som angeläget, utan att man för den sakens skull behövde frångå principen i 1918 års fall och hänskjuta frågan till plenum. 41 Mot bakgrund av det är jag benägen att dra slutsatsen att en regel om att näringsidkare kan ansvara för personskador på grund av en underförstådd garanti infördes i och med det här avgörandet Vid sakskador Vid sakskador ger praxis inledningsvis en splittrad bild. I NJA 1968 s. 285 hade en förening som bedrev yrkesmässig rådgivning om bekämpningsmedel fått ett uppdrag av en odlare att bekämpa ogräs på hans odling. Parterna kom överens om att använda ett medel som föreningen rekommenderade. Omfattande brännskador hade därefter uppstått på grödorna. Högsta domstolen uttalade att det träffade avtalet fick anses innebära att föreningen åtagit sig att svara för att odlingen inte skulle ta skada på angivet sätt av besprutningen. Föreningen fick ersätta skadan. Det här fallet är ett exempel på hur domstolar avtalstolkningsvägen fingerar ett åtagande eller en garanti för att ansvara för en viss skada. Att det träffade avtalet fick anses innebära ger en tydlig fingervisning om att något egentligt åtagande inte fanns uttryckt i klartext i någon kontraktshandling eller annat. Idag är det kanske troligt att fallet skulle ha bedömts enligt 40 köplagen, och att föreningen hade fått ansvara på grund av försummelse. 40 Se till exempel utgången i NJA 1989 s. 389, som kommer att beröras närmare nedan. I det fallet klargjorde Högsta domstolen att strikt ansvar helt enkelt gäller för mat som serveras på en restaurang. 41 Bengtsson, SvJT 1969 s

29 I praxis från 1980-talet tillerkände Högsta domstolen inte en underförstådd garanti samma verkan vid sakskador som drabbat näringsidkare som vid skador som drabbat konsumenter, även om avgörandet i NJA 1968 s. 285 antydde att garantier var ansvarsgrundande också mellan näringsidkare. I NJA 1982 s 380 hade en hönsuppfödare köpt djurfoder som orsakat dålig smak hos de ägg som hönsen värpt. Uppfödaren gjorde gällande att leverantören på grund av ett garantiansvar ansvarade för fodrets skadebringande egenskaper. Högsta domstolen uttalade att svensk rätt inte innehåller någon allmän regel om strikt produktansvar, och berörde inte om säljaren kunde anses ha lämnat en garanti i det här fallet. Eftersom uppfödaren inte hade gjort gällande att leverantören förfarit vårdslöst kunde talan inte bifallas. Högsta domstolen uttalade också, obiter dictum, att domstolen inte ville föregripa det lagstiftningsarbete som pågick beträffande sakskador näringsidkare emellan på produktansvarsområdet. I NJA 1983 s. 118 hade en leverantör sålt djurfoder till en hästtränare som omhänderhaft en travhäst för ägarens räkning. Fodret hade orsakat botulinförgiftning hos hästen. Hästens ägare gjorde gällande att leverantören dels bar ett strikt skadeståndsansvar för skadebringande egenskaper i fodret, och dels ett garantiansvar för att fodret skulle sakna skadebringande egenskaper. Enligt Högsta domstolen kunde ansvar grundat på garanti inte komma på fråga, eftersom hästens ägare och leverantören inte stod i kontraktsförhållande till varandra. Beträffande frågan om strikt skadeståndsansvar för sakskador på det kommersiella området hänvisade domstolen till sitt resonemang i NJA 1982 s Särskilt intressant i domstolens resonemang är uttalandet om att garantiansvar endast kan komma på tal om parterna står i kontraktsförhållande med varandra. Detta innebär ett förkastande av idéer som bygger på att en 29

30 tillverkare bara genom att sätta en vara i omlopp på marknaden garanterar att den saknar skadebringande egenskaper, vilka har vunnit fäste i bl.a. USA. 42 I NJA 1985 s. 641 tankade en bilist sin bil med bränsle från en bensinpump. Bilen skadades då bränslet innehöll ett skadligt ämne som inte var bensin, och bilisten vände sig mot bensinmacken (bolaget) för att få ersättning för skadorna på bilen. Högsta domstolen hänvisade till 1918 års avgörande, och kom fram till att köplagen inte var tillämplig på fallet. I andra hand gjorde käranden gällande att bolaget genom att märka pumpen med premium hade utfäst att pumpen innehöll oktanig bensin utan oljeinblandning, och att bolaget till följd därav garanterat, att bensinen inte hade några skadebringande egenskaper. Högsta domstolen skrev därefter att om en säljare uttryckligen garanterar frånvaron av vissa skadebringande egenskaper så är säljaren på kontraktsrättslig grund ansvarig gentemot köparen på grund av garantin. Högsta domstolen gav därefter angivelsen på bensinpumpen samma verkan som en sådan uttrycklig garanti som medförde skadeståndsansvar. Betydelsen av garantier mellan näringsidkare berördes även i NJA 2001 s. 309, som refererades ovan. 43 Av det rättsfallet kan man dra slutsatsen att särskilda utfästelser om produkters egenskaper och försumlighet på säljarens sida medför att en produktskada ska hanteras inom ramen för köplagens ersättningssystem. Detta ligger i linje med att Högsta domstolen redan i avgörandet NJA 1985 s. 641 hade fastslagit att en uttrycklig garanti var ansvarsgrundande. Beträffande utfästelser som på något sätt lämnas mot envar som blir ägare till en produkt, exempelvis genom instruktionsböcker eller garantier som följer med produkten, torde det kunna antas att dessa skärper bedömningen som ska ske 42 The warranty runs with the goods, se Dufwa, Produktansvar s. 86f, och även Karlgren, Produktansvaret s. 166f. 43 Se avsnitt

31 enligt utomobligatoriska regler när skadan drabbar en användare som är tredje man i förhållande till tillverkaren Överblick över garantiansvaret Av den praxis som jag redogjort för ovan kan följande slutsatser dras. På såväl personskadeområdet som sakskadeområdet har det förekommit att Högsta domstolen har ansett att produktskadeansvar har förelegat på grund av underförstådd eller fingerad garanti beträffande avsaknad av skadebringande egenskaper i en vara. Helt klart är att detta gällt för personskador och för sakskador som drabbat egendom avsedd för enskilt bruk. Vad gäller sakskador som drabbat egendom som används i en näringsverksamhet har Högsta domstolen grundat ett ansvar på garanti i NJA 1968 s. 285, men ansett att sådant ansvar inte förelegat i NJA 1982 s Att märka är att domstolen i 1982 års avgörande inte uttalar sig om existensen av ett garantiansvar, utan endast anger att ett sådant inte föreligger i den förhandenvarande situationen. Slutsatsen torde därmed kunna dras att ett det är möjligt att grunda ansvar på underförstådda garantier även i relationer mellan näringsidkare. Ett sådant ansvar förutsätter emellertid ett kontraktsförhållande mellan skadevållaren och den skadelidande (NJA 1983 s. 118). 3.4 Strikt produktskadeansvar i praxis Vid personskador I praxis förekommer ett fåtal fall som medför att någon åläggs strikt produktskadeansvar. De två följande fallen hade idag omfattats av produktansvarslagen. 44 Jämför Hellner/Radetzki, Skadeståndsrätt (9) s.304f, samt Dufwa, Produktansvarets reformering, Festskrift till Jan Hellner s. 194f. 31

32 I NJA 1977 s. 538 hade ett svenskt bolag importerat en hårcurler från Danmark vilken satts i omlopp här. Produkten, som använts av en konsument, hade gått sönder och orsakat personskada på konsumenten. Mellan parterna var det ostridigt att haveriet orsakats av ett konstruktionsfel, och att produkten således hade haft påtagliga brister ur säkerhetssynpunkt. Högsta domstolen fastslog först att en tillverkare i Sverige hade fått ansvara för skadan under liknande omständigheter. Högsta domstolen uttalade sedan att importören oavsett eget vållande skulle bära samma ansvar för produkten som en tillverkare hade burit, och att importören skulle ersätta skadan. Genom avgörandet införde Högsta domstolen en särskild regel, som ytligt sett liknar strikt ansvar för skadebringande egenskaper. I egentlig mening var emellertid inte ansvaret helt strikt, eftersom importörens leverantör ju hade vållat skadan genom konstruktionsfelet. Men eftersom importören inte kunde undandra sig ansvaret för tillverkarens vållande, oavsett hur väl importören hade skött sig, hade importören ändå något som liknar strikt ansvar för tillverkarens misstag. 45 I NJA 1989 s. 389 hade en lärare insjuknat i salmonella efter att ha ätit mat som tillagats av Stockholms stads centralkök. I första hand gjorde den skadelidande gällande att stadens anställda förfarit oaktsamt vid tillagning av maten, vilket skulle innebära att staden ansvarade för den skada som de anställda orsakat på grund av stadens principalansvar. I andra hand gjorde hon gällande att staden bar strikt ansvar för den mat som serverades, antingen på grund av en allmän princip om strikt produktansvar eller en underförstådd garanti om avsaknad av skadebringande egenskaper. Högsta domstolen beskrev hur långt lagstiftningsarbetet med produktansvarslagen hade kommit, och fann att tiden var mogen för att överväga ett strikt produktskadeansvar för i vart fall personskador. Högsta domstolen 32