:34. Saint Etienne Med London närmast hjärtat

Transkript

1 :34 Saint Etienne Med London närmast hjärtat Första gången jag hörde Saint Etienne var det sommar, 1996 närmare bestämt. Jag vaknade upp en solig majmorgon till 'He's on the Phone' på klockradion - och blev kär. Den gången missade jag självklart vem eller vilka som framförde låten, men det löste sig snart. Just denna eurodisco-doftande hit, som slog igenom i en tid då eurodiscon inte stod särskilt högt i kurs, är kanske den enklaste inträdesbiljetten till trions ibland ganska experimentella musik - även om till exempel den elektroniska pärlan 'Heart Failed (in the Back of a Taxi)' är allt annat än svårtillgänglig. Nu är sångerskan Sarah Cracknell och bandkollegorna Bob Stanley och Pete Wiggs - som 1990 var de som ursprungligen startade Saint Etienne - på snabbvisit i huvudstaden som hedersgäster på Popcornfestivalen. Popcorn är en tredagarsfestival med musikfilmer, och här visas alltifrån 'Parliament Funkadelic: One Nation under a Groove' och 'Punk's not Dead' till 'I'm your Man' (en hyllningsfilm till Leonard Cohen) samt 'Divided States of America' om Laibachs Amerikaturné Och så Saint Etiennes egna filmer så klart; det är själva orsaken till deras besök. Londontrions första film heter 'Finisterre', precis som skivan, och skulle kunna kallas för en konstnärlig och visuell betraktelse av Londons mindre kända sidor. Bob och Pete är allra mest engagerade i filmskapandet, även om Sarah självklart bidrar med sina perspektiv och idéer. 'Finisterre' rör sig långt utanför de kända turiststråken, långt ner bland grafittisprejade betongfundament i sönderfall och långt upp bland lyftkranarnas och höghusens majestätiska silhuetter. Den handlar mycket om ett försök att fånga stadens själ, och bland annat nämns 'the London feeling'. Hur skulle ni beskriva den? - Den är väldigt svår att ringa in! Jag växte upp strax utanför London, och så fort jag var tillräckligt gammal, vilket var 13 år, så åkte jag in till London. Många av mina kompisar var livrädda för London, de ville inte alls dit medan vi knappt kunde bärga oss. Det var helt magiskt. Jag får fortfarande samma känsla när jag går omkring i Soho till exempel, eller West End och Kings Cross. Det är som en magnet, som (1 of 6) :34:13

2 om man skulle missa något om man inte var där. Vilket jag ju också gör nu när jag flyttat en bit utanför stan, jag får lite ångest över det ibland, skrattar Sarah. Det är som att vara en del av något unikt, det är ju rätt dumt egentligen men jag känner fortfarande så. - London är som en organism, som en levande varelse allting finns där! I 'What have you done Today Mervyn Day' filmar vi östra London som är ett rent industriellt ödeland. Ingen åker någonsin dit, inte ens om man bott i London hela sitt liv. Och vårt nya projekt som än så länge bara kallas 'The South Bank Movie' handlar om ett annat ödsligt industriområde. Där spelar vi in skivan samtidigt som filmen också, istället för att göra skivan innan filmen som i 'Finisterre', berättar Bob. - Den filmen finansieras av South Bank Central Funding och inte av oss, för en gångs skull, så vi är ju lite oroliga för att de ska dra tillbaka beställningen när de väl ser resultatet, ha ha, inflikar Pete. 'Hungry Beat' är ett annat av Saint Etiennes alla pågående filmprojekt, och det handlar om något som ligger ännu lite närmare dem alla tre, rent personligen. Filmens tema är åttiotalsmusik, men inte den genre som de flesta tänker på. - Under åren 1981 till 1989 hände det otroligt mycket på den brittiska indie- och postpunkscenen. Det var alltifrån NME:s berömda blandband C86 till The Stone Roses, och det är i princip en helt odokumenterad period. Vi delade alla tre samma känsla av att vara en del av en undergroundrörelse där man lyssnade på artister som ingen annan kände till. Man kände sig oerhört cool, skrattar Bob. Vilka åttiotalsband har influerat er mest då? - Hm, självklart Joy Division. Och Cocteau Twins, och Orange Juice... Ja, The Go-Betweens också, börjar Sarah. - The Jesus And Mary Chain! Och Paul (Kelly, regissören bakom Saint Etiennes filmer, Tinas anm.) var ju faktiskt med i East Village på den tiden, de var väldigt kända inom den kretsen. Och så har vi ju Shop Assistants, och självklart The Stone Roses, fyller Bob i. Och hur ser era musikinfluenser ut nuförtiden, har ni kanske några svenska favoriter? - Jag lyssnar rätt mycket på Ennio Morricone just nu, börjar Bob. Annars vet jag inte riktigt, men svenska artister? Jo, El Perro Del Mars senaste skiva gillar jag verkligen! Annars lyssnar vi ju på The Ark, och The Knife förstås. The Concretes senaste platta är också bra tycker jag, och Love Is All... The Embassy är riktigt bra! Jo, jag lyssnar nog en del på svensk musik, det är skönt med svenska band. Det känns på något sätt som att de inte är lika nedtyngda av historien som de brittiska, det är mycket mer rak gitarrpop i England medan svensk musik har mer melodi och harmoni. Det är mer elektroniskt här, vilket jag gillar. - Cold War Kids, utbrister Sarah, har ni hört dem? Det är en helt (2 of 6) :34:13

3 galen produktion, det är så bra! Annars lyssnar ju förstås min fyraåring på en massa musik, som jag däremot inte skulle vilja kalla för influenser, skrattar hon. Vilken är den största utmaningen, om man jämför att göra en hel film med att göra en musikvideo? - Att göra en musikvideo är urjobbigt, man måste ta så mycket hänsyn hela tiden. Till publiken, till någon producent som vill ha något helt annat och som inte tycker att det är tillräckligt kommersiellt. Man ska försöka pressa in så mycket på så kort tid, det är jättesvårt! I en film kan man tillåta sig att vara mycket mer flytande, mer atmosfärisk, man kan ta ut svängarna mycket mer, förklarar Sarah. - Vi bekostar ju själva våra filmer också, utom South Bank-filmen då, så egentligen gör vi ju filmerna mest för oss själva. Ja, det är självklart inte ett sätt som vi vill fortsätta att jobba på såklart, fortsätter Bob. Saint Etienne gillar svenska band som The Ark och The Knife Ni är ju ett tämligen Londonfokuserat band, dels rent geografiskt men även i såväl filmer som musik. Finns det någon annan stad som ni skulle kunna tänka er att göra en film om? - Tja, vi är ju inne på vår tredje film om London nu, så vi kan ju knappast göra en till... Nej, men faktum är att 'What have you done Today Mervyn Day' lika gärna kunde ha varit en annan stad för det är som en helt annan stad, ingen har varit där. Annars hade vi lite planer på att göra en film om Caracas, eller rättare sagt om de socialistiska aspekterna av Amerika, ha ha, men det blev inte så mycket av det, berättar Bob. Ni verkar ha gjort det mesta vid det här laget - musik, filmer, böcker, eget skivbolag finns det något som ni har kvar att göra? - Vi hade ju tänkt ge ut en bok tillsammans med vår barnskiva, men det har tyvärr inte blivit något. Och att få ett filmkontrakt var såklart drömmen förut, men nu gör vi ju ändå filmer själv så det känns inte (3 of 6) :34:13

4 lika angeläget. - Vi har en klubb också, Turntable Café i centrala London. Där får vi i princip göra vad vi vill - visa musik, film, allt möjligt. Det är perfekt, och vi behöver inte ens betala någon hyra. Den är en riktigt bra möjlighet att göra en massa spännande, säger Bob. Sarah, jag såg att du har gjort en duett med Marc Almond till hans kommande album 'Stardom Road'. Berätta, hur var det? - Oj, det var så länge sedan nu, men det var en Dusty Springfieldcover. Jag kände honom inte innan, jag hade bara träffat honom en gång faktiskt. Det var verkligen en häftig känsla. Vi sjöng duetten live, så vi spelade in allting samtidigt, och det kändes så overkligt. Du vet, Marc Almond har alltid varit en idol för mig, och så stod jag helt plötsligt där bredvid honom... Jag tänkte liksom som att det låter som Marc Almond... och det ser ut som Marc Almond... hjälp, det ÄR verkligen Marc Almond, skrattar Sarah. När jag lyssnade på hur det blev efteråt så är jag faktiskt riktigt nöjd, säger hon lite förläget. Ni tre har ju arbetat tillsammans sedan 1991, och med tanke på mängden projekt bör ni väl träffas nästan konstant. Blir ni aldrig trötta på varandra? - Nej, det skulle vi ju kunna säga men det blir vi aldrig. Vi är snudd på telepatiska vid det här laget faktiskt, ha ha, vi vet precis vad den andre gillar och inte gillar, redan innan vi spelat upp något för varandra, börjar Sarah. - Det beror nog mycket på att vi inte är ett av de där banden som är ute och turnerar hela tiden, då blir nog alla trötta på varandra tror jag. Och vi har ju jobbat hela tiden med samma producent också, Ian Catt, vilket fungerar jättebra. Det är bekvämt, eller bekvämt är fel ord, men vi jobbar väldigt bra med honom. Vi spelar in allting i ett rum hemma hos honom faktiskt, förklarar Bob. Vad gör ni när ni saknar inspiration då? - Går hem, säger Sarah direkt. Jo, men faktiskt. Det som är så bra med att ha flera projekt igång samtidigt är att man alltid kan vara kreativ i något projekt. Fungerar det inte med filmen den dagen så kan man alltid arbeta lite på barnskivan istället... - Ja, och så slutar det med att det blir huvudlåten på albumet istället, flikar Bob in, och skrattar. Jag såg att André Breton stod omnämnd i er lista med influenser på Myspace. 'Finisterre' känns lite som att den använder sig av samma metod som det surrealistiska begreppet om 'automatism' innebär (automatism är en metod inom konst och litteratur som syftar till att frigöra det undermedvetna språket genom att hålla tillbaka förnuftets begränsningar i själva skapandet, Tinas anm.). Vad säger ni om den reflektionen? - Just det, ja men det stämmer nog. Vi gjorde ju först klart filmen och alla bilderna, och först därefter lade vi någon slags struktur ovanpå allting... Så på det sättet är det faktiskt en verkligt automatistisk produktion. Hm, vi har säkert över hundra timmar med inspelat (4 of 6) :34:13

5 material, men Paul är väldigt restriktiv med vad vi får ta med, förklarar Bob. Härnäst på Saint Etiennes schema för lördagskvällen står en kort presentation inför visningen av kortfilmen om några av Londons bortglömda caféer, en smygtitt ur kommande 'Hungry Beat' samt hela 'What have you done Today Mervin Day'. Lite senare ska Pete Wiggs inta dj-båset i baren på Debaser Medis våning två, och dessförinnan blir det en mycket försenad pratstund mellan intervjuare Per Sinding-Larsen och Saint Etienne. Regissör Paul Kelly suckar lite bredvid mig, och undrar förvånat om de verkligen tänker genomföra intervjun där och då; ingen kommer ju ändå att lyssna. Och eftersom klockan hunnit bli så pass långt efter utsatt tid så har mycket riktigt såväl Saint Etienne som alla Debasers gäster fått i sig aningen för mycket för att koncentrerat kunna delta eller lyssna på en intervju - hur intressant den än må vara. Dåligt ljud i mikrofonerna gör dessutom att man måste stå väldigt nära för att ens ha en chans att höra något, och producent Andrew Hinton försöker förgäves få tyst på det högljudda killgänget i hörnet. Just det här inslaget i festivalschemat kanske inte tillhör de mest lyckade. Därefter blir lite mer festande i baren, med en del intressanta samtal. Bland annat visar det sig att Bob, överraskande nog, är ett hängivet Hammarbyfan. Hemma i London står till och med en så pass flitigt använd Hammarbyväska att han planerar att försöka införskaffa en ny innan han lämnar Stockholm. Både Bob och Pete är mycket fotbollsintresserade - inte särskilt oväntat förvisso, med tanke på att bandnamnet är taget ifrån det franska fotbollslaget och inte ifrån staden vid Lyon. Sarah verkar inte vara någon särskilt hängiven fotbollsfantast, men Bob berättar desto mer entusiastiskt om att de till och med gjort en film om FA-cupen där de följde de vinnande lagen; en film som det i och för sig inte blev så mycket av, men den var kul att göra. Och Hammarby har en 'great spirit' vilket ju är det väsentliga, inte spelet i sig. Sarah är å sin sida mest fascinerad över alla dessa tjusigt klänningsuppklädda Stockholmskor som rör sig runt i barerna på Debaser. Själv tänker hon försöka hinna med att shoppa sig en egen partyklänning innan hemfärd, vilket dock kan ha bli lite svårt med tanke på att planet ska lyfta redan vid lunchtid på söndagen. Innan vi skiljs åt har samtliga intygat att Stockholm verkligen är en trevlig stad. Kanske ingen stad som de skulle välja för att göra film om - för som Sarah säger, för att verkligen förstå en stad krävs en förståelse av det talade språket - men ändå en stad som de mer än gärna återvänder till. Det är med andra ord säkerligen inte det sista vi sett av Saint Etienne, varken i Stockholm eller övriga landet, även om jag ännu hellre skulle vilja se en konsert också nästa gång. Författare: Tina Arwidson (5 of 6) :34:13

6 Bild: Dennis Kleiman (6 of 6) :34:13