:13. John Foxx Tror att människor behöver leka mer

Transkript

1 :13 John Foxx Tror att människor behöver leka mer För inbitna lyssnare och utövare av elektronisk musik väcker blotta namnet John Foxx instinktivt en känsla av djup vördnad. Även om den delen av publiken inte dominerade under den unika spelningen på SAMA var det en mycket dedikerad skara som trängdes framför den elektroniska musikens gudfader. Spelningen i Göteborg den 6 april var en unik händelse ur flera perspektiv - dels för att John Foxx sällan turnerar, dels för att han bara spelat en gång tidigare i Sverige. Den första gången inträffade för nästan 30 år sedan när han fortfarande sjöng i Ultravox som då nyligen släppt albumet 'Systems of Romance' (1978). Precis före Ultravox genombrott lämnar John Foxx sedan den nyromantiska gruppen för att istället satsa på sina egna, lite distanserade och på den tiden väldigt främmande elektroniska exkursioner. Debutalbumet 'Metamatic' släpptes 1979 och nu, nästan tre decennier senare, har han skapat det dynamiska albumet 'Sideways' tillsammans med den yngre samarbetspartners Louis Gordon. Hur började ditt samarbete med Louis Gordon? - Några av mina vänner föreslog att jag skulle träffa en kille som var duktig musiker, så vi åkte ut på landet till ett gigantiskt hus. I huset var det en fest som hade pågått bokstavligen talat i dagar. Alla dansade, det var en massa ljud och när röken väl skingrades fyra timmar senare stod Louis där. Han hade fixat allting själv med en trummaskin och en gammal keyboard. Jag gillade soundet så jag tänkte att 'okej, vi testar att göra lite musik tillsammans'. Från början hade vi en gemensam studio i Manchester men när Louis flyttade till en annan stad blev jag tvungen att pendla från London, så det blev för jobbigt att behålla den. Men tekniken har verkligen förändrats. Idag kan man ha en studio i en resväska, så det är precis vad vi har små mobila studios. Hur producerar ni er musik, separat eller tillsammans redan från början? - Nej, vi arbetar tillsammans. Louis ställe är perfekt, det är en stenbyggnad och det går att göra en massa ljud där, så det gör vi. Vi (1 of 7) :33:44

2 hänger bara upp mikrofonerna och spelar in, och sedan klipper vi ihop det och slänger bort det som inte blev så bra. Och det går fort. Det tog runt fyra veckor sist, när vi gjorde båda albumen. Har ni samma syn på hur det ska låta? - Ja, vi pratar inte om det, vi bara gör. Det är väldigt intressant faktiskt, för jag insåg det efter att vi hade gjort två album, att det är knappt någon konversation, ha ha. Vi bara spelar. Och det enda vi säger är egentligen 'ta bort det där' eller 'ja, det är okej', det är allt. Du vet, det ligger på en icke-verbal nivå, det är en annan sorts språk. Jag tror att det beror mycket på våra bakgrunder. Inte för att vi har precis samma musiksmak, men vi förstår vad vi tycker är viktigt, och vi förstår när vi har skapat något som är viktigt nog för att behålla. Vad karakteriserar en bra låt? - Ja, jag vet inte, säg det du, ha ha. Det måste ju vara något med rötterna i den sortens musik som vi gillar, vilket är elektronisk musik. Men det måste samtidigt finnas en annan vinkel. Det måste vara en lite vriden version av det, det är ingen poäng i att bara göra om saker, eller hur. Och så försöker man ju skapa något som inte dör med trender, för då håller man bara i ett år eller två. Hur känner du inför dina gamla låtar när du lyssnar på dem nu? - Det känns som om de är gjorda av någon annan, och jag antar att de är det också. För människor förändras, eller hur. Jag hör bara en ung man som försöker hitta meningen med att leva i London, och lite senare hör jag bara någon som hittat lite mer mening och som tycker att han begriper en hel del, men som egentligen inte vet något alls. Så, det är helt olika personer. Dina texter är väldigt poetiska, de är som små dikter i sig. Har du några favoritämnen som du återvänder till? - Tack! Ja, det har jag. Jag har ju saker som jag vill berätta, för mig själv mestadels. Jag försöker förfina dem under resans gång och förhoppningsvis blir man bättre och bättre på det. Och så inser man ju att det finns en massa subtiliteter där också, som man kanske har missat tidigare. Allt eftersom man blir äldre och skaffar sig mer erfarenheter så får man också allt fler associationer. Och ibland händer det något nytt och man måste återupptäcka och omvärdera, kanske kasta bort något av det gamla. Men det som har stannat kvar hos mig är städer. Jag läste att du inte var särskilt förtjust i städer, eller att det rättare sagt är en lite ambivalent känsla hos dig? - Åh nej, jag älskar städer! Men man kan inte enbart älska dem. Man älskar och hatar dem, man är rädd för dem, man blir nostalgisk av dem och man kommer ihåg saker i dem. Jag tycker att städer är otroligt intressanta, och det finns alltid associationer knutna till städer. - Den allra första gången som du går på en gata så känner du dig alienerad på ett sätt, du gillar den inte särskilt mycket. Och sedan, (2 of 7) :33:44

3 nästa gång, då kanske du träffar någon du känner, eller får en vän där, eller en älskare. Då kommer du ihåg den associationen, och så byggs det upp successivt. Gången efter det tar du kanske en drink eller äter middag någonstans, eller ser någon som blir ledsen eller vad som helst, och efter ett tag är varenda millimeter av gatan kopplade till olika associationer. Du programmerar dig själv, varje gång, och när du sedan går där igen kommer det tillbaka och så småningom älskar du den gatan. Det är det som är så magiskt med städer. - Jag kan inte gå på vissa gator i London utan att börja gråta för att den är så fylld av associationer och minnen. Samma sak med Paris, eller New York. Och ibland kanske man åker tillbaka på grund av just dessa känslor. Jag hade inte varit i New York på över sex år och så åkte jag dit för två veckor sedan. Jag promenerade omkring hela natten bland alla byggnader, och jag var så lycklig, det var fantastiskt! Men för att komma dit måste man ha levt ett tag, det händer inte på en gång. Det är det som är så intressant med alla de här platserna. Du har ett väldigt brett musikspektrum. Krävs det inte en viss sinnesstämning för att till exempel skriva ambientmusik med Harold Budd, och en helt annan stämning för att skriva musik med Louis Gordon? - Jo, definitivt. När jag jobbar med Louis till exempel så beror det just på sättet vi arbetar på, att det blir så pass hård elektronisk musik. Redan innan vi går in i det där rummet vet vi vad vi kommer att göra, och vi går in i det på det sättet. Vi blir otroligt fascinerade av ljud. Speciella, hårda ljud som vi lyckas framställa med hjälp av synthar, överraskande ljud. Med Harold Budd är det egentligen motsatsen eftersom han är en väldigt lugn person på många sätt. Väldigt samlad, harmonisk skulle man kunna säga, och då närmar vi oss musiken från det perspektivet. Vi brukade sätta upp abstrakta målningar på väggarna eller på pianot när vi spelade. Vi spelade alltid in i rum med utsikt mot trädgården, i ett stort gammal hus i Yorkshire. Så fort man gick in i det rummet såg man ett piano, och ett stort utrymme. Det finns ett fönster där också, och lite träd, löv, solljus. Så man har egentligen allting som man vill spela, precis där, och det är just det jag spelar. (3 of 7) :33:44

4 John Foxx - upptäcktsresande i teknologins förlovade land Så, var någonstans producerar du och Louis er musik? - Vi spelar in i en gammal lagerlokal, en före detta gammal industrilokal. Det är därför den musiken låter som den gör. Musiken påverkas av sin omgivning och människorna runtomkring, och av ens intentioner. Mitt breda musikspektra tror jag kommer sig av att jag alltid har velat göra olika sorters musik. Allting från Eric Satie, som jag växte upp med och älskade. Och Satie är förknippat med konstskolan för mig, för när jag först kom dit var det en flicka som spelade ett Eric Satie-stycke på pianot. Och samtidigt som jag lyssnade på henne tittade jag ut genom fönstret, det var sommar Nej förresten, inte genom fönstret, det var en gång och längst bort i gången fanns en trädallé. Så jag såg rakt in i den här avenyn av träd och jag har kvar den associationen för alltid. Den första gången jag hörde Satie så tänkte jag att 'wow, det här är vackert'. Jag måste ta reda på mer om hur man skapar den sortens musik. Jag var runt 16 år, men det var ett otroligt starkt minne och som har stannat kvar. Och jag vill fortfarande göra musik som känns så, om jag kan. Var det då du började göra musik själv? - Nej, det var tidigare. Det var när jag hörde blues och rock'n'roll först, när jag var väldigt ung. Jag försökte göra mina egna sånger men jag kunde inte spela något egentligen. Så småningom lärde jag mig att spela gitarr, och sedan fick jag ett piano så jag lärde mig att spela båda, men på ett väldigt... inofficiellt sätt. Jag var liksom tvungen att uppfinna ett eget sätt att spela eftersom det inte fanns några musiker i min familj, vi var ingen musikalisk familj. Men du sjöng i kyrkokör när du var liten? - Ja, och det var också en utbildning. Jag blev intresserad av ekon och byggnader då, eftersom jag insåg att byggnaden är hälften av ljudet. Jag tror att människor har byggt kyrkor för att kunna sjunga i (4 of 7) :33:44

5 dem, de är resonatorer. Jag gjorde två konserter med 'Cathedral Oceans' i kyrkor nyligen, i London och Leeds, och jag vill göra fler! Den sortens musik måste vara fantastisk i en kyrka! - Ja jag tycker ju det! Jag uppskattade verkligen att sjunga i den sortens rymd, det är en underbar känsla. Jag tror att det är någonting väldigt gammalt... Jag tror att människor har gjort det ända sedan vi bodde i grottor, och förmodligen ännu tidigare när vi levde i haven... Precis som valarna, för havet är också en resonator. Alla havsdjur gör så, det är hela deras kommunikationssystem, och parningssystem också, eller hur? Och jag tror att vi har behållit det. När du växte upp, vilka musikaliska förebilder hade du? - Den första var ju Elvis. Och innan dess var det kyrkomusiken, den katolska mässan. Jag måste lägga till att jag inte är religiös. Jag bekänner mig inte till någon religion men jag är inte anti-religiös heller. Jag bestämde mig helt enkelt för att inte bli involverad. Men jag älskar mässmusik, och kyrkor, för jag tycker att de är en hyllning till människan. Vi har byggt dem, och vi använder dem för att utveckla saker som vi tycker om. Jag är inte för eller emot någonting som har med religion att göra, jag föredrar bara att lämna det därhän och tänka på den humanistiska sidan. Så det var egentligen det första som verkligen fick mig att känna mig annorlunda, som lyfte mig ut ur mig själv och tillät mig att gå helt upp i andra människor. Sedan fanns det ju det vanliga förstås, som popband som The Beatles och The Rolling Stones, och psykedelia. Det var väldigt stort, när psykedelian kom. Jag var väldigt exalterad över det, när jag var väldigt ung. Du har skrivit en bok, berätta. - Du menar 'The Quiet Man'? Jo, jag håller fortfarande på och skriver den. Den har aldrig blivit publicerad, bara delar av den. Jag tror egentligen inte att den någonsin kommer att bli klar, själva syftet med den är att ge mig idéer. Jag tänkte att jag ville skriva en bok och att det var 'The Quiet Man' som jag ville skriva om, för jag hade en massa historier. Men sedan, allt eftersom jag skrev, så fick jag en massa nya idéer ifrån boken, till låtar, och filmer också, och så började boken förändras. Jag insåg att jag egentligen inte ville publicera den eftersom den skulle bli avslutad då, förstår du? Jag fortsatte bara att skriva och använda den till låtar, och sedan började jag göra små ensideshistorier av den. Så nu har den antagit det formatet istället. Boken är otroligt värdefull eftersom den ger mig låtar, och jag insåg också att jag skrev många låtar utifrån perspektivet hos 'The Quiet Man'. Han har varit ett väldigt bra instrument för mig. - Sedan var det någon i England som använde en av texterna och adderade musik som jag hade gjort tillsammans med Harold Budd, och gjorde en radiosändning. När jag hörde den blev jag verkligen överraskad. Det fungerade verkligen, och jag hade inte ens tänkt på det i den formen. Och så förändrades det till ett spoken word-projekt (5 of 7) :33:44

6 istället. Vi håller på att spela in liknande sektioner med samma sorts musik, både min och Harold Budds, så den har alltså ändrat riktning igen. Så länge den fortsätter att göra det är jag nöjd, det är otroligt stimulerande. - Eventuellt kommer jag att publicera befintliga extrakt från boken som någon slags ofärdig, fragmenterad bok, för jag vill att det ska vara just fragment. Inte en roman, för så snart du avslutar något är det slutet på det hela. Låter det alls begripligt? Det är inte riktigt en dagbok, men lite som en slags drömdagbok... Ja, det är nog det närmaste jag kan komma. Det handlar om någon som nästan är jag. Ligger boktexterna nära hur du skriver låttexter? - Texten är mycket mindre koncentrerad. Låttexter måste vara så mycket mer koncentrerade, destillerade nästan. Men ja, jag använder ungefär samma utgångspunkt. Berätta lite om din roll som lärare på The London College of Music and Media. - Jag pratar om kultur, teknologi och media. Stora ämnen, ständigt föränderliga. Teknologin utvecklas hela tiden. Jag har ju arbetat med teknologi väldigt länge nu och är otroligt intresserad av det. Särskilt när man tänker på att det inte finns någonting i det här rummet som man kan röra, inte ens du och jag, som inte har förändrats av teknologin, skapats av den eller möjliggjorts av den. Ingenting! När jag insåg det kände jag att jag borde lära mig mer, om vad det egentligen är för något och hur det påverkar saker och ting. Och det var varit otroligt intressant. Har du något drömprojekt för framtiden? - Jag vill arbeta mer med 'Cathedral Oceans' och andra liknande projekt som handlar om närapå abstrakt musik, och jag vill spela musiken på offentliga platser. Ibland kan väldigt moderna byggnader vara perfekta, och jag skulle vilja bygga ett helt system med små högtalare, för det är teknologiskt möjligt nu. Sedan vill jag placera ut dem runt hela byggnaden och skapa en atmosfär, och atmosfären ska vara designad just för den byggnaden och vara som ett svar på byggnaden. Och så vill jag projicera bilder på byggnader, för det är också möjligt nu. Återigen en fråga om teknologi - att skapa den sortens sofistikerade projektioner. - Jag såg nyligen en Shakespeare-pjäs i Rom som en vän till mig, Vincent Gallo, var med i. Det fanns ingen dekor men man förstod inte det förrän precis i slutet för det såg precis ut som en vanlig dekor med byggnader. Det var Romeo och Julia, med balkongsången och allt det där, men i slutänden bestod det bara av fyra stora lakan. Allting hade projicerats på lakanen. För tio år sedan hade det varit omöjligt men idag är det möjligt, och det går inte ens att se skillnaden. - Den sortens digitala projektioner vill jag använda för att skapa (6 of 7) :33:44

7 illusioner som ser, i just det ögonblicket, verkliga ut. Det går att skapa väldigt vackra saker på det sättet, genom att projicera på rök, byggnader, träd och alla möjliga sorters ytor. Och på människor. Man kan göra riktigt intressanta illusioner genom att projicera ansikten och kroppar på människor, och om man synkroniserar det så blir det nästan magiskt. Såg du möjligen David Byrnes utställning 'Playing the Building'? I Stockholm använde han en hel gammal fabriksbyggnad där besökarna fick hjälpa till att skapa ljuden genom att bokstavligt talat spela på byggnaden. - Nej, men det låter väldigt intressant, det är sådant som jag verkligen gillar. Jag tror att människor behöver leka mer och den sortens event tillåter en att göra det. Man kan uppleva allt möjligt när man leker, som barn gör, för leken är ju egentligen ett sätt att upptäcka och att prova på nya saker. Jag tror att vi leker för sällan när vi blir äldre och det är just det som viss konst är till för. Det är därför så många håller på med konst, för att den tillåter en att leka! Författare: Tina Arwidson Bild: Extreme Voice (7 of 7) :33:44