Togo. Geografi.

Transkript

1 Togo Togo ligger vid kusten i Västafrika. Landets långsmala form vittnar om dess förflutna som buffertzon mellan franska och brittiska intressen. Fram till första världskrigets slut var detta en tysk koloni. Därefter styrdes området av Frankrike fram till självständigheten I 38 år, fram till 2005, styrdes Togo av Gnassingbé Eyadéma, som inte tillät demokrati att få fäste och som efterträddes av sin son Faure Gnassingbé. Export av fosfat och jordbruksprodukter, främst bomull, utgör basen i ekonomin. Geografi Togo har formen av en smal korridor, mellan 5 och 16 mil bred, som sträcker sig från Atlantkusten cirka 60 mil i nordlig riktning. I öster delar Togo gräns med Benin och i väster med Ghana. Grannland i norr är Burkina Faso. Togos korta kust består huvudsakligen av sandstränder. Vid kusten finns flera laguner och sjöar, bland annat Togosjön som givit landet dess namn (togo betyder just sjö eller lagun på det största inhemska språket ewe). Innanför kustområdet finns ett sumpigt slättland, som till största delen täcks av tropisk regnskog. Landets mellersta delar består av kuperad savann. Här ligger också de högsta bergen som är utlöpare till Atakorabergen i Benin. I norr sänker sig landet åter och övergår i stäppmark. Flera floder flyter genom Togo, bland annat Oti i norr och Mono i söder. 1/29

2 Yta km2 (2017) Tid svensk -1 timme Angränsande land/länder Ghana, Burkina Faso, Benin Huvudstad med antal invånare Lomé (uppskattning 2012) Övriga större städer Sokodé , Kara , Atakpamé , Kpalimé (uppskattning 2012) Högsta berg Mont Agou (985 m ö h) Viktiga floder Oti, Mono, Kara Klimat Klimatet i Togo är tropiskt. I norr infaller regntiden mellan juni och september medan den södra delen av landet har två regnperioder: april-juni och september-oktober. I december och januari blåser den torra ökenvinden harmattan in över Togo. FAKTA KLIMAT 2/29

3 Medeltemperatur/dygn Lomé 27 C (jan), 24 C (juli) Medelnederbörd/år ca 870 mm Befolkning och språk Befolkningstillväxten är hög i Togo och uppemot hälften av invånarna är under 15 år. Uppskattningar varierar om hur många folkgrupper det finns i landet: en del källor uppger ett tjugotal, andra det dubbla. En rivalitet mellan landets största folkgrupp, ewe i söder, och det inflytelserika kabré-folket i norr har tidvis präglat samhället. Sedan slutet av 1960-talet har landets presidenter, fram till 2005 Gnassingbé Eyadema och därefter sonen Faure Gnassingbé, haft sin maktbas hos det egna folket kabré en grupp som också dominerar militären och poliskåren. Kabré har även haft en stark ställning inom det regerande partiet, fram till 2012 RPT och därefter Unir (se Politiskt system). Oppositionen har haft sitt främsta stöd bland ewe-folket, traditionellt sysselsatt inom handel. Men den etniska uppdelningen inom politiken har gradvis börjat luckras upp. I samband med de politiska våldsamheterna efter Gnassingbé Eyademas död i början av 2005 (se Modern historia) flydde togoleser till Benin och Ghana, men idag har de flesta återvänt. Franska är officiellt språk, men det talas bara av en mindre del av befolkningen. Bland inhemska språk har ewe och kabré en särställning, bland annat som undervisningsspråk i skolorna. FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 128,6 (2014) Andel invånare i städerna 40,5 procent (2016) Nativitet/födelsetal 34,5 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 10,7 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt 2,6 procent (2014) Fertilitetsgrad 4,6 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 50,7 procent (2014) Förväntad livslängd 60 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 61 år (2015) Förväntad livslängd för män 59 år (2015) 3/29

4 Folkgrupper folkgrupper, störst är ewe, därefter kabré. Andra grupper är gurma, watchi, kotokoli, moba, mina m fl Språk officiellt språk är franska Religion 1 1. ewe och kabré är de största inhemska språken Religionsfriheten skyddas i författningen och respekteras också överlag i samhället. Omkring hälften av befolkningen beräknas vara anhängare av traditionella afrikanska religioner, medan runt en tredjedel är kristna. Majoriteten av dessa är katoliker och lever i landets södra delar. I norr och i de mellersta delarna av landet bor de flesta av Togos muslimer, som tillhör inriktningen sunni och omfattar högst en femtedel av invånarna. Det är svårt att få uppgifter om antal anhängare till olika religioner eftersom data om religionstillhörighet och etnicitet inte samlas in. Andra religiösa grupper än kristna och muslimer, som erkänns som officiella religioner, måste registrera sig hos myndigheterna. Utbildning Utbildningssystemet är uppbyggt efter fransk förebild med en sexårig grundskola, som barnen börjar i vid sex års ålder. Därefter kan eleverna gå vidare till en sjuårig påbyggnadsutbildning uppdelad i två stadier. Officiellt råder skolplikt till 15 års ålder för både pojkar och flickor. Andelen barn som börjar skolan har ökat de två senaste decennierna och i början av 2010-talet gick nästan alla pojkar och något färre flickor i grundskolan. Mindre än hälften, huvudsakligen pojkar, fullföljer även påbyggnadsstadierna. Det är meningen att grundskoleutbildningen på sikt ska vara avgiftsfri för alla. Flickor får lägre avgifter på de högre stadierna för att locka dem att fortsätta i skolan. Avhopp är ändå vanliga, bland annat på grund av de många tonårsgraviditeterna. Det råder stor brist på lärare på alla nivåer inom utbildningsväsendet. Undervisningen sker på franska, ewe eller kabré. Vid sidan av det statliga skolväsendet spelar kristna missionsskolor och muslimska skolor en viktig roll i utbildningen. Det finns två universitet: ett i huvudstaden Lomé och ytterligare ett i Kara i norr. De saknar dock tillräckliga resurser, vilket ibland lett till demonstrationer bland både lärare och studenter. Kultur Traditionell togolesisk vävnadskonst liksom träsnideri väcker idag stort intresse. Goda exempel på detta hantverk kan man se på museet för afrikansk konst i huvudstaden Lomé (Musée International du Golfe de Guinée). Dans (däribland tem-folkets urgamla glöddans) och framför allt musik från Togo har fått internationell uppmärksamhet (se och lyssna till exempel på Jimi Hope på Youtube). Trummor är ett vanligt instrument och varje region har sin speciella rytm. 4/29

5 Författaren Félix Couchoro skrev 1929 romanen L'Esclave (Slaven), som betraktas som den första franskspråkiga afrikanska romanen. Något decennium senare skrev bland andra Sam Obianim och Kwasi Fiawoo romaner och pjäser på ewe. FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 97,5 procent (2013) Antal elever per lärare i grundskolan 41,3 (2013) Läs- och skrivkunnighet 60,4 procent (2011) Kostnader för utbildning i andel av BNP 4,8 procent (2014) Kostnader för utbildning i andel av statsbudgeten 19,4 procent (2014) Massmedier Press- och yttrandefrihet finns inskriven i författningen men respekteras inte alltid. Makthavarnas kontroll över massmedierna har traditionellt varit stor, vilket lett till självcensur bland journalister. Men på senare år har medieklimatet blivit öppnare. Under förre presidenten Gnassingbé Eyadémas styre ( ) var övergrepp mot journalister vanliga. Även under 2010-talet har journalister utsatts för våld, inte minst från säkerhetsstyrkor i samband med att medierna bevakat regeringskritiska protester. Men de som ligger bakom attacker mot journalister har vanligtvis sluppit undan straff. En särskild myndighet (HAAC) har i uppgift att se till att pressfriheten upprätthålls och att journalister följer pressetiska regler. Myndigheten har fått allt större befogenheter och sedan 2009 kan den utan domstolsbeslut straffa medier som anses ha begått allvarliga fel eller ha äventyrat landets säkerhet. Det kan till exempel handla om att verksamheten får stänga under sex månader eller att journalister får sina presskort indragna återinfördes även möjligheten att döma journalister till fängelse för "falska" uppgifter. Pressen i Togo är förhållandevis livaktig. Det finns flera hundra privatägda och oftast regimkritiska vecko- eller månadstidningar, om än med liten upplaga. Den enda stora dagstidningen är dock statsägda Togo Presse, vars innehåll, liksom de statliga etermediernas, är regeringsvänligt. Viktigare källor till nyheter för togoleserna är landets statliga TV och radio, och de många små privatägda radio- och TV-stationerna. De senare har traditionellt varit mindre regimkritiska än privata tidningar. Flera radiokanaler har likväl stängts av regeringen på grund av regeringskritiska inslag. Det statsägda radiobolaget Radiodiffusion Togolaise och det statliga TV-bolaget Télévision Togolaise sänder på franska och inhemska språk. Äldre historia 5/29

6 Området där Togo ligger idag har genom historien varit intressant både för lokala kungadömen och senare för europeiska kolonialmakter. Hit invandrade en rad olika folk och härifrån skeppades slavar till Amerika. På 1800-talet blev Tyskland skyddsmakt över vad de kallade Togoland men efter Tysklands nederlag i första världskriget överläts ansvaret över området till England och Frankrike. I en folkomröstning valde invånarna i den franska (östra) delen att låta denna bli en självstyrande republik inom franska samväldet under namnet Togo blev Togo självständigt. De första ewe-folken från områden i nuvarande Nigeria började anlända till Togo på talen. Portugiserna kom 1481 som första européer till området. Längs Togos kust upprättades europeiska fort och handelsstationer. På 1600-talet började folkgrupper från dagens Ghana, Burkina Faso och Elfenbenskusten invandra till Togo. Ewe i söder fungerade redan före kolonialtiden som en länk mellan krigarfolk, som tillfångatog slavar, och handlare i kuststäderna, som sålde dem vidare. På 1840-talet anlände tyska missionärer och köpmän till området. År 1884 slöts ett avtal mellan Tyskland och ledarna för folken i området. Tyskland gjordes därigenom till "skyddsmakt" i praktiken kolonialhärskare över vad man kom att kalla Togoland. Tyskarna grundade stora plantager och byggde upp ett väl fungerande utbildningssystem. Efter första världskriget, och Tysklands nederlag 1918, tog Nationernas förbund (NF, föregångare till FN) över ansvaret för kolonin Togoland, som delades i två delar: Frankrike fick ansvar för den östra delen, det nuvarande Togo, och Storbritannien den västra (som ligger i dagens Ghana). Ewe-folket i södra Togoland kom därmed att splittras, vilket senare periodvis ledde till motsättningar. Efter andra världskrigets slut fortsatte Frankrike och Storbritannien att ansvara för Togoland, nu på uppdrag av FN. År 1956 hölls en folkomröstning under FN:s överinseende om områdets framtida status. I det brittiska området röstade en majoritet för en förening med Guldkusten (nuvarande Ghana), trots starkt motstånd från ewe. Befolkningen i den franska delen valde att låta denna bli en självstyrande republik inom det franska samväldet. Den fick namnet Togo. Fransmännen utsåg Nicolas Grunitzky, ledare för Togos framstegsparti, till premiärminister, men när val hölls 1958 segrade Kommittén för ett enat Togo, under ledning av Grunitzkys svåger, affärsmannen Sylvanus Olympio. Olympio, som var en stark förespråkare för ewefolkets återförening, utsågs till premiärminister och blev sedan president när landet blev självständigt Modern historia Togos moderna historia har i hög grad präglats av Etienne (Gnassingbé) Eyadéma. Med stöd av militären styrde han landet diktatoriskt från 1967 (i praktiken 1963) fram till sin död 2005, trots oroligheter, krav på demokratisering från oppositionen och hot från omvärlden om sanktioner. I strid med författningen övergick makten efter hans död till sonen Faure Gnassinbgé. År 1963, tre år efter självständigheten, dödades landets förste ledare, Sylvanus Olympio, i en militärkupp ledd av Etienne (senare Gnassingbé) Eyadéma. Olympios svåger och politiske rival Nicolas Grunitzky gjordes till president, men efter fyra år tog Eyadéma själv makten i en oblodig kupp. Han lät upplösa alla politiska partier men bildade två år senare Togolesiska folkets samling (RPT) som blev enda tillåtna parti. Eyadéma lyckades med auktoritära metoder behålla presidentmakten, trots oro och kuppförsök under 1970-talet. Mot slutet av 6/29

7 1980-talet tilltog kraven på politiska förändringar. Ett rapporterat kuppförsök ledde till att ett tiotal personer avrättades. Regimen öppnade därefter upp för viss demokratisering, men demonstrationer och studentstrejker fortsatte och många dödades i sammanstötningar med säkerhetsstyrkor. Politiska partier blev åter tillåtna 1991, politiska fångar frigavs och en nationell konferens, med representanter från regimen, partier och civila organisationer, sammankallades i syfte att reformera det politiska systemet. Konferensen hann knappt inledas innan Eyadéma förlorade kontrollen över händelseutvecklingen. Konferensen upphävde författningen, olagligförklarade Eyadémas parti RPT och bildade ett provisoriskt lagstiftande organ. Eyadéma svarade med att upplösa konferensen, varpå oppositionen utnämnde en egen regering ledd av advokaten Joseph Kokou Koffigoh. Presidenten såg sig tvingad att motvilligt acceptera Koffigohs regering. Men armén ingrep ett par månader senare till stöd för Eyadéma och Koffigoh greps. Han beslöt då att samarbeta med Eyadéma för att rädda demokratiseringen. En samlingsregering bildades under Koffigohs ledning, och RPT blev åter tillåtet. En ny författning antogs 2002 i en folkomröstning (se Politiskt system). Den politiska krisen lamslog landet. Tusentals togoleser flydde utomlands. Ekonomin var i kris sedan biståndsgivare avbrutit sitt stöd för att pressa regimen till demokratiska reformer enades regimen och oppositionen slutligen om en tidtabell för de försenade president- och parlamentsvalen och presidentval hölls samma år. Men Gilchrist Olympio, son till den mördade Sylvanus Olympio, tilläts inte ställa upp på grund av tekniska formaliteter. Oppositionens kandidater beslöt då att inte ställa upp. Eyadéma fick därmed nästan alla röster. Parlamentsvalet 1994 visade först på seger för oppositionen och Edem Kodjo från Togolesiska unionen för demokrati (UTD) blev premiärminister. Men Högsta domstolen ogiltigförklarade valresultatet i några valkretsar där oppositionen vunnit. I omvalet 1996 segrade RPT. Inför presidentvalet 1998 återvände Gilchrist Olympio från sin exil och blev Eyadémas huvudmotståndare. När rösträkningen pekade mot seger för Olympio avbröts den av regeringen. Senare tillkännagavs att Eyadéma hade vunnit. Internationella observatörer och oppositionen fördömde regeringens agerande och oroligheter utbröt. Oppositionen bojkottade parlamentsvalet Efter medling av EU undertecknade regimen och oppositionen ett försoningsavtal. Enligt detta skulle nyval till parlamentet hållas år Nyvalet sköts dock upp och våren 2002 föll samarbetet samman när parlamentet beslöt att presidentkandidater måste ha bott i Togo i minst ett år före valet. Lagändringen var uppenbart riktad mot Olympio, som levde i exil. Flera oppositionspartier bojkottade parlamentsvalet, som vanns av RPT. Samma år godkände parlamentet en författningsändring som tillät presidenten att ställa upp för omval ett obegränsat antal gånger. Eyadéma kunde därmed delta i valet i juni 2003, medan Olympio avvisades eftersom han bodde utomlands. Hans parti Förändringskrafternas union (UFC) representerades av Bob Akitani men denne förlorade mot Eyadéma. Våren 2004 lovade EU att återuppta bistånd som hållits inne sedan 1993 mot att regimen genomförde politiska reformer. Några månader senare ströks paragrafen om fängelsestraff för förtal i presslagen, och 500 fångar benådades samtidigt som regimen inledde en dialog med oppositionen. I gengäld startade EU på hösten nya samarbetsprojekt med Togo. I februari 2005 avled president Gnassingbé Eyadéma, efter att ha suttit längre vid makten än någon annan 7/29

8 afrikansk ledare. Politiskt kaos följde. Enligt författningen skulle nu parlamentets talman ta över som president tills val kunde hållas. Men talmannen, som befann sig utomlands och inte kunde återvända sedan militären stängt flygplatser, hamnar och gränser, avskedades. Med stöd av militärledningen utsågs sonen Faure Gnassingbé till ny talman (och därmed president). Trots fördömanden från omvärlden godkände parlamentet Faure Gnassingbés maktövertagande två dagar efter faderns död. I Lomé demonstrerade flera tusen togoleser, men protesterna slogs brutalt ned av polis och säkerhetstjänst. Då Ecowas, USA och AU införde sanktioner mot Togo avgick dock Gnassingbé. Parlamentets vice talman tog tillfälligt över. Presidentval hölls i april 2005, efter en våldsam valkampanj med blodiga sammanstötningar mellan säkerhetsstyrkor och opposition. Faure Gnassingbé hade utsetts till RPT:s presidentkandidat, medan flera oppositionspartier slöt upp bakom Bob Akitani som ställde upp för Förändringskrafternas union (UFC) istället för partiledaren Olympio som inte kandidera. När preliminära uppgifter visade på seger för Faure Gnassingbé bröt nya oroligheter ut på Lomés gator. Milisgrupper från båda sidor tillgrep våld och många dödades (se Politiskt system). Tusentals togoleser flydde till Benin och Ghana. Bob Akitani vägrade acceptera valförlusten och utropade sig till president. I maj slog författningsdomstolen fast att Faure Gnassingbé hade vunnit med 60 procent av rösterna mot Akitanis 38 procent. President Gnassingbé utsåg oppositionens Edem Kodjo till premiär minister men regeringen kom som tidigare att domineras av RPT. Förhandlingar fördes mellan Gnassingbé och oppositionen. I augusti 2006 nåddes en överenskommelse, efter att Burkina Faso agerat medlare, om att en oberoende kommission skulle organisera ett rättvist val till parlamentet. Valet hölls i oktober För första gången på två decennier deltog alla de ledande oppositionspartierna. Valet fick godkänt av internationella observatörer. UFC överklagade resultatet, men författningsdomstolen fastslog att RPT fått 50 mandat mot 27 för UFC. Strax därefter återupptog EU bistånd och annat stöd till Togo. Faure Gnassingbé hade lovat att bilda en samlingsregering, men varken UFC eller CAR ville delta anklagades president Faures halvbror Kpatcha Gnassingbé för att ha förberett en kupp. Kpatcha företrädde den del av RPT som inte ville se några reformer, medan presidenten trots allt var mer liberalt inställd. Kpatcha och två höga militärer dömdes år 2011 till 20 års fängelse. Inför presidentvalet våren 2010 blev UFC:s vice partiledare, Jean-Pierre Fabré, partiets presidentkandidat eftersom partiledaren Olympio hade hälsoproblem. Fabré var en av sex motkandidater till president Gnassingbé som ställde upp för en andra mandatperiod. På det hela taget förlöpte valkampanjen lugnt, liksom själva valet i mars. Gnassingbé förklarades som vinnare med 61 procent av rösterna mot 34 procent för Fabré, som meddelade att hans parti UFC skulle överklaga valresultatet. Inom UFC märktes en växande klyfta mellan Fabrés anhängare och medgörligare krafter med partiledaren Gilchrist Olympio i spetsen. Gnassingbé hoppades efter valsegern kunna genomföra en rad reformer och slöt ett avtal med Olympio som gav UFC sju platser i regeringen. UFC tog därmed för första gången plats i en samlingsregering, där också södra Togo hade fler representanter än tidigare. I samarbetsavtalet ingick ekonomiska och politiska reformer, bland annat att upprätta nya vallängder, göra en ny valkretsindelning och att hålla de länge uppskjutna lokalvalen. Många inom UFC, däribland Fabre, betraktade dock Olympio som en förrädare. På hösten lämnade Fabre officiellt UFC och bildade ett nytt parti, Nationella alliansen för förändring (ANC). Politiskt system 8/29

9 Under mer än 40 år styrdes Togo enväldigt av Gnassingbé Eyadéma. Sedan hans son Faure Gnassingbé tog över makten vid faderns död 2005 har en försiktig demokratisering inletts och försök har gjorts att överbrygga politiska motsättningar. Författningen, som infördes 1992, föreskriver ett flerpartisystem och en president som väljs i direkta val för femårsperioder. Presidenten har den verkställande makten och utser premiärminister. Efter en författningsändring 2002 finns inga restriktioner för hur många gånger presidenten kan väljas om. Lagstiftande organ är nationalförsamlingen, som väljs vart femte år. Inför det planerade valet 2012 (hölls dock först 2013, se Modern historia) ökades antalet ledamöter från 81 till 91. President Gnassingbé Eyadémas tid vid makten (formellt , i själva verket , se Modern historia) karakteriserades av förtryck, hård kontroll av oppositionen och utbrett valfusk. Genom att utse släktingar och andra medlemmar av sin folkgrupp kabré till viktiga poster säkrade Eyadéma kontrollen över armén, poliskåren och förvaltningen. Militären, kabréfolket och partiet Togolesiska folkets samling(rassemblement du peuple togolais, RPT) utgjorde Eyadémas viktigaste maktbaser. Särskilt stödet från militären, som domineras av kabréfolket, hade stor betydelse. Många i oppositionen kom i stället från välutbildade kretsar i södra Togo, särskilt från folkgruppen ewe runt huvudstaden Lomé. Under 2010-talet har den etniska uppdelningen blivit mindre tydlig och invånarna har i de senaste valen inte röstat utifrån etnisk härkomst på samma sätt som förr. Faure Gnassingbé upplöste våren 2012 regeringspartiet RPT och ersatte det med Unionen för republiken (Union pour la République, Unir). Unir har strävat efter att bredda sin väljarbas och ökat sitt stöd i de södra delarna av landet. Partiet har emellertid fortsatt att dominera statsapparaten på samma sätt som sin föregångare och det rådande valsystemet och indelningen i valkretsar gynnar på många sätt Unir. Regeringspartiet har motarbetat försök att ändra författningen och göra systemet rättvisare (se Aktuell politik). I parlamentvalet 2013 fick partiet två tredjedelar av platserna i parlamentet. Oppositionen är starkt splittrad, vilket har gynnat Unir. Det finns ett hundratal partier, men det är främst tre som har en framträdande roll i politiken. Förändringskrafternas union (Union des forces du changement, UFC) bildades 1992 av Gilchrist Olympio, son till Togos förste president Sylvanus Olympio (se Modern historia). Partiet har traditionellt haft sin väljarbas i söder. När Olympio efter presidentvalet 2010 bildade en samlingsregering med Gnassingbé och såg många inom UFC Olympio som en förrädare. Dessa bröt sig ur partiet och bildade istället Nationella alliansen för förändring (Alliance nationale pour le changement, ANC) under ledning av Jean-Pierre Fabre. Trots att UFC bara fick tre mandat i parlamentsvalet 2013 fortsatte regeringssamarbete med Unir. ANC lyckades bättre än UNC med att nå ut bland väljarna. Partiet var den ledande kraften i en koalition bestående av oppositionspartier och medborgarrörelser kallad Kollektivet rädda Togo (Collectif sauvons le Togo, CST), som fick 19 platser i parlamentsvalet Ett annat inflytelserikt oppositionsparti är Aktionskommittén för förnyelse (Comité d'action pour le renouveau, CAR) som länge leddes av människorättsaktivisten och advokaten Yawovi Agboyibo, premiärminister i övergångsregeringen inför parlamentsvalet I valet 2013 var CAR en del av Regnbågsalliansen (Arc-En-Ciel) som bildats året innan. Lokalt är Togo indelat i 30 så kallade prefekturer (préfectures). 9/29

10 Rättsväsen och mänskliga rättigheter Rättssystemet är uppbyggt efter fransk förebild men det finns även inslag av traditionella regler hos landets olika folkgrupper. Det finns en Högsta domstol, och en författningsdomstol inrättades Regimen har traditionellt utövat stort inflytande över rättsväsendet och korruption är vanligt förekommande. Förhållandena i de överfulla fängelserna är svåra och väntetiderna för rättegång mycket långa. Människorätts organisationer har under årens lopp rapporterat om politiska mord, politiska fångar samt tortyr och andra övergrepp som begåtts av säkerhetsstyrkorna bland annat i samband med presidentvalen 1998 och 2005 (se Modern historia). Under oroligheterna 2005 dödades enligt FN personer. En nationelll sannings- och försoningskommission konstaterade i sin rapport 2012 att hela landets självständiga tid hade präglats av övergrepp i samband med kupper, valrörelser och terrorattentat och att de skyldiga kunnat behålla sina maktpositioner och gått ostraffade. Regeringen rekommenderades att genomföra en lång rad reformer av valsystemet, rättsväsendet, polisen och militären. År 2009 beslöt Togos parlament att avskaffa dödsstraffet. Officiellt hade inga dödsstraff verkställts på över 30 år. FAKTA POLITIK Officiellt namn République togolaise/ Republiken Togo Statsskick republik, enhetsstat Statschef president Faure Gnassingbé (2005 ) Regeringschef premiärminister Komi Selom Klassou (2015 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val Unionen för republiken (Unir) 62, Kollektivet rädda Togo (CST) 19, Regnbågsalliansen (AAC) 6, Förändringskrafternas union (UFC) 3, oberoende kandidat 1 (2013) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Samling för Togos folk (RPT) 50, Förändringskrafternas union (UFC) 27, Kommittén för förnyelsearbete (CAR) 4 (2007) Valdeltagande 61 % i presidentvalet 2015, 66 % i parlamentsvalet 2013 Kommande val parlamentsval 2018, presidentval 2020 Aktuell politik President Faure Gnassingbé tog 2005 över makten efter sin far, som styrt landet med järnhand i 40 år. Han har valts om två gånger och inledde sin tredje mandatperiod i maj Internationella observatörer har över lag godkänt valen som fria och rättvisa, men oppositionen hävdar att utbrett fusk förekommit. Den reformprocess som Gnassingbé försökt få till stånd har gått i stå. 10/29

11 Bedömningarna i omvärlden och bland togoleserna om den politiska utvecklingen i Togo under president Faure Gnassingbé skiljde sig starkt åt några år in på 2010-talet. En del trodde att regimen verkligen ville få till stånd en demokratisk utveckling och att landet var på väg i rätt riktning. Andra hävdade att Gnassingbé bara hade som mål att behålla makten och att den reformvänliga politiken var en fasad. Under 2012 och början av 2013 var det inrikespolitiska läget oroligt. Demonstrationer hölls i protest mot regeringen, en del urartade i våldsamheter mellan demonstranter och polis. Protester organiserades också av oppositionen mot en förändring som genomförts av valkretsindelningen i landet som även innebar att parlamentet utökats med tio platser. Särskilt aktiv var en ny oppositionsrörelse kallad Kollektivet rädda Togo (CST) där bland andra Jean-Pierre Fabrés parti Nationella alliansen för förändring (ANC, se Politiskt system) ingick. CST menade att den nya utformningen av valkretsarna fortfarande gynnade presidentens parti som numera hette Unionen för republiken (Unir) efter att Gnassingbé upplöst RPT i början av I början av 2013 åtalades Fabré och flera andra oppositionsledare för att ha förstört allmän egendom i samband med två bränder, en i Kara och en i Lomé. Fabre förnekade att han varit inblandad och CST hävdade senare i en rapport att det i själva verket var flera högt uppsatta regimföreträdare som låg bakom bränderna. I juli 2013 genomfördes parlamentsvalet som skulle ha hållits Lokalvalen blev däremot åter uppskjutna. Flera oppositionspartier hade tänkt bojkotta parlamentsvalet, men deltog ändå sedan myndigheterna släppt de oppositionsledare som hållits i förvar efter bränderna. Unir fick 62 mandat och hade därmed två tredjedelars majoritet i parlamentet. Under 2014 fortsatte oppositionen sina försök att få till stånd författningsändringar, däribland att en president inte skulle få ha sitt ämbete längre än två mandatperioder i följd samt att presidentval skulle hållas i två omgångar. Men förslagen möttes av kompakt motstånd i parlamentet från Unir. Gnassingbé försökte blidka oppositionen genom att utse en kommission som skulle driva reformarbetet vidare. Sedan det blivit klart att presidentval skulle äga rum i april 2015 utsågs Gnassingbé till Unirs kandidat, trots oppositionens starka protester mot att han skulle söka en tredje mandatperiod. Jean-Pierre Fabre kandiderade i sin tur för en nybildad oppositionsallians, Kamp för ett politiskt alternativ 2015 (CAP2015). Gnassingbé vann valet med nära 59 procent av rösterna medan Fabre fick 35 procent. Läs mer om händelseutvecklingen i Kalendarium. FAKTA POLITIK Officiellt namn République togolaise/ Republiken Togo Statsskick republik, enhetsstat Statschef president Faure Gnassingbé (2005 ) Regeringschef premiärminister Komi Selom Klassou (2015 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val Unionen för republiken (Unir) 62, Kollektivet rädda Togo (CST) 19, Regnbågsalliansen (AAC) 6, Förändringskrafternas union (UFC) 3, oberoende kandidat 1 (2013) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Samling för Togos folk (RPT) 50, Förändringskrafternas union (UFC) 27, Kommittén för förnyelsearbete (CAR) 4 (2007) 11/29

12 Valdeltagande 61 % i presidentvalet 2015, 66 % i parlamentsvalet 2013 Kommande val parlamentsval 2018, presidentval 2020 Utrikespolitik och försvar Relationerna till den forna kolonialmakten Frankrike är viktiga för Togo och de har under 2010-talet varit goda. Faure har liksom sin far Étienne Gnassingbé Eyadéma som president strävat efter att Togo ska ha en central roll i regionen i fredssträvanden och som medlare i konflikter. Frankrike gav stöd till Togo även sedan EU 1993 beslutat att frysa större delen av biståndet på grund av landets bristande demokrati. Frankrike spelade en framträdande roll i försöken att nå samförstånd mellan oppositionen och regimen Togos regering har sedan 2006 fått franskt bistånd bland annat till den politiska reformprocessen och även fått skulder avskrivna. President Faure Gnassingbé besökte den franske presidenten François Hollande hösten EU:s relationer med Togo, däribland handel och politiskt samarbete, styrs av samarbetsavtalet ACP-EU Partnership Agreement. EU återupptog i november 2004 visst stöd till Togo. Det gällde framför allt projekt till stöd för mänskliga rättigheter och demokrati. Då hade Togo genomfört några av reformåtgärderna i en överenskommelse med EU (se Modern historia). Efter parlamentsvalet i oktober 2007 beslöt EU att upprätta fulla diplomatiska förbindelser och åter slussa bistånd till landet. Mellan 2008 och 2013 fick Togo 168 miljoner euro i EU-stöd. EU inledde 2014 förhandlingar om ett särskilt regionalt samarbetsavtal med Västafrika. Kina har värvat Togos stöd i internationella sammanhang genom att finansiera stora byggprojekt för miljontals dollar. Togo har fått ett nytt presidentpalats, en idrottsarena och en ny parlamentsbyggnad av Kina. Förhållandet till grannlandet Ghana har tidvis varit ansträngt. Det har bland annat berott på omfattande smuggling, gränsöverträdelser samt ömsesidiga anklagelser om att exilgrupper tillåtits ha sin bas i grannlandet. Den tidigare presidenten Étienne Gnassingbé Eyadéma anklagade i början av 1990-talet Ghana för att stödja det togolesiska oppositionspartiet UFC. Relationerna mellan de två länderna förbättrades under 2000-talets första år. Efter oroligheterna i samband med presidentvalet i Togo 2005 (se Modern historia) flydde omkring togoleser till Ghana och Benin. Många av dessa har återvänt, men ännu 2014 fanns 9000 togolesiska flyktingar kvar i Ghana medan många av togoleserna som flytt till Benin fått uppehållstillstånd. Togo har samtidigt tagit emot flera tusen flyktingar som flytt våldsamheter i Elfenbenskusten efter presidentvalet där 2010 såväl som konflikter i nordöstra Ghana. Den förre presidenten Eyadéma tog gärna på sig rollen som medlare i konflikter i regionen. Som ordförande i den västafrikanska samarbetsorganisationen Ecowas försökte han uppnå fred i Guinea-Bissau 1998, och han medlade också i Sierra Leone 1999 samt i Elfenbenskusten under 2000-talets första år. Trupper från Togo har sedan dess deltagit i fredsstyrkor i närområdet under Ecowas och FN:s ledning, på senare år bland annat i Guinea-Bissau och Mali. Flera västafrikanska samarbetsorgan har sina högkvarter i Lomé. Regeringen strävar efter att stärka de militära styrkorna, så att Togo kan ytterligare bidra till regional stabilitet. Frankrike har gett stöd till den togolesiska militären, bland annat med militär utrustning och träning av soldater. 12/29

13 USA har bidragit med utbildning av polis och militär i samband med Togos deltagande i fredsstyrkan i Mali från Togo har också fått amerikanskt stöd för att bekämpa piratattacker i Guineabukten. Vid mitten av talet hade antalet rapporterade attacker från pirater minskat till två från att ha varit 15 när de var som flest år FAKTA FÖRSVAR Armén antal man (2015) Flottan 200 antal man (2015) Flygvapnet 250 antal man (2015) Militärutgifternas andel av BNP 1,7 procent (2015) Militärutgifternas andel av statsbudgeten 10,1 procent (2011) Ekonomisk översikt Togos ekonomi präglas ännu av arvet från tiden som koloni, då ett beroende av export av några få råvaror byggdes upp. Jordbruket spelar fortfarande en dominerande roll i ekonomin, såväl när det gäller invånarnas möjligheter att få mat för dagen som mätt i andel av bruttonationalprodukten (BNP). Även gruvsektorn med utvinning av fosfat, och industrier kopplade till denna, är ekonomiskt betydelsefull. Det är också hamnverksamheten i Lomé, en knutpunkt för regional handel. Länge var den ekonomiska tillväxten svag i Togo, främst på grund av politiska oroligheter och indraget internationellt bistånd de viktigaste biståndsgivarna drog in sitt stöd 1993 på grund av bristande demokrati (se Modern historia). Men det fanns även stora brister i hur statens finanser hade skötts. Togo räknas av FN till de minst utvecklade länderna i världen (least developed countries, LDC) och fattigdomen är utbredd, särskilt på landsbygden. Det finns en ekonomisk obalans mellan den lilla utvecklade kustregionen i söder, som konsumerar fyra femtedelar av Togos el och som genererar 98 procent av skatteinkomsterna, och landets övriga regioner. BNP per capita var under 2010-talet lägre än genomsnittet i Västafrika. Drygt hälften av befolkningen tvingades klara sig på mindre än en dollar om dagen. Många försörjer sig på odling för självhushållning på landsbygden eller arbete inom den informella sektorn i städerna medan även pengar som togoleser i utlandet skickar hem är ett viktigt bidrag till ekonomin. Arbetslösheten är hög, särskilt bland ungdomar. Under 2010-talets första hälft har den ekonomiska tillväxten varit förhållandevis stark och legat kring och strax över 5 procent per år. Stora skördar inom jordbruket och investeringar i infrastruktur, som nya vägar och utbyggnad av hamnen i Lomé och den internationella flygplatsen, har bidragit till den goda utvecklingen. Regeringen försökte under 00-talet lösa en energikris i landet (se Naturtillgångar och energi) och komma till rätta med missförhållanden inom bomulls- och fosfatnäringarna (se Industri). Problemen där var även delvis orsak till en kris inom bankväsendet där vissa banker hade brist på kapital på grund av dåliga lån till bomullsoch fosfatsektorerna. Under 2010-talet har regeringen försökt driva igenom fortsatta ekonomiska reformer, däribland en översyn och privatisering av bank-, fosfat- och bomullssektorerna samt en ökad satsning på 13/29

14 infrastruktur. Samtidigt har regeringens investeringar och satsningarna på ökad social välfärd lett till ökad skuldsättning. Vid mitten av 2010-talet hade två av landets fyra statliga banker privatiserats. Utanför den formella banksektorn är så kallade mikrofinansiering ett viktigt sätt att låna pengar för många fattiga togoleser. Men IMF har varnat för att dessa institut är dåligt övervakade och att regelverket är bristfälligt vilket ökar risken för bedrägerier. Dessutom är traditionella så kallade tontine populära. Det är kollektiva fonder där man sätter in pengar och får utbetalningar så länge man lever, men där innehavet uppgår i fonden när man dör. Interna oroligheter och de akuta politiska kriserna 1998 och 2005 har skrämt bort utländska investerare. Krånglig lagstiftning, byråkrati och andra faktorer avskräcker ännu även om förutsättningarna för investerare förbättrats under 2010-talet, bland annat genom skattereformer. De ekonomiska svårigheterna har lett till att den informella, svarta sektorn av ekonomin har vuxit. Kriminaliteten har också ökat med illegal handel med vapen och droger, människosmuggling och tvätt av svarta pengar. Sedan EU efter valet 2007 återupptog biståndet till Togo ökade landets förutsättningar att få stöd även från andra håll. Från december 2008 anslöts Togo till IMF:s och Världsbankens skuldlättnadsprogram beslöt den så kallade Parisklubben, bestående av 19 större biståndsgivare, att skriva av drygt 200 miljoner dollar av Togos utlandsskuld och 2011 efterskänkte Frankrike Togos skuld till landet på cirka 100 miljoner euro inleddes också en rad projekt i Världsbankens regi inom infrastruktur, administration och utveckling av den privata sektorn. Efter att Togo avslutat ett längre låneprogram några år in på 2010-talet krävde dock IMF att regeringen skulle lägga mer kraft på strukturella reformer och fattigdomsbekämpning för att landet skulle få fortsätta med ett fördjupat stödprogram. Togos valuta, CFA-francen, är gemensam för länderna inom det regionala ekonomiska samarbetet, UEMOA. UEMOA har som mål att bilda en ekonomisk union. FAKTA EKONOMI BNP per person 560 US dollar (2015) Total BNP miljoner US dollar (2016) BNP-tillväxt 4,9 procent (2016) Jordbrukets andel av BNP 39,7 procent (2016) Industrins andel av BNP 16,9 procent (2016) Servicesektorns andel av BNP 41,8 procent (2016) Statsskuldens andel av BNP 62,3 procent (2015) Valuta centralafrikansk franc Bytesbalans ,5 miljoner US dollar (2014) 14/29

15 Varuhandelns andel av BNP 82,0 procent (2015) Viktigaste exportvaror bomull, fosfat, kaffe, kakao Största handelspartners Kina, Frankrike, Indien, USA, Tyskland samt en rad västafrikanska länder Naturtillgångar och energi Togos främsta naturtillgång är fosfat. Efter två årtionden då produktionen och exporten gradvis minskade vände utvecklingen uppåt i början av 2010-talet. Fosfatfyndigheterna ligger i söder och exporten av fosfat har gynnats av närheten till hamnen i huvudstaden Lomé. Fosfatproduktionen, som under 1980-talet låg på nästan 3 miljoner ton om året, minskade gradvis från slutet av 1990-talet till cirka en miljon ton. Orsaken var bland annat föråldrad utrustning och misskötsel av verksamheten. Ett annat problem var att delar av fosfatfyndigheterna innehöll höga halter av miljöfarligt kadmium, vilket gjorde flera länder tveksamma till att köpa togolesisk fosfat. Mellan 2001 och 2007 ansvarade företaget IFG-Togo, ägt gemensamt av den togolesiska staten och ett franskt företag, för den övergripande planeringen inom fosfatnäringen. Men samarbetsproblem och fortsatt minskande intäkter ledde till att president Gnassingbé 2007 likviderade bolaget och lät bilda ett nytt, SNPT, där staten har kontrollen. En teknisk upprustning gjordes av verksamheten som dessutom kompletterades med en fabrik för framställning av gödningsmedel samtidigt som reserver av en annan typ av fosfatmalm (karboniserad fosfat) började brytas. Därefter fick produktionen ett uppsving stod fosfaten för 47 procent av exportintäkterna, men året därpå sjönk andelen till 27 procent på grund av sjunkande världsmarknadspriser. Togos regering beslöt 2015 att ett israeliskt företag och ett kinesiskt tillsammans skulle få bygga upp utvinningen av karboniserad fosfat med framställning av bland annat gödningsmedel. Fyndigheterna uppges vara de största i Afrika. I landet bryts också kalksten, marmor, järnmalm och mangan. Olja har påträffats utanför Togos kust. Togo är starkt beroende av importerat bränsle, och all olja köps utifrån, främst från Nigeria. Därifrån får Togo även naturgas via en ledning från Nigeria till Benin, Ghana och Togo. Elnäten i Togo är också anslutna till Benins och Nigerias sedan slutet av 00-talet. Sedan 1988 driver landet tillsammans med Benin ett litet vattenkraftverk i Mono-floden. Huvuddelen av elektriciteten importeras från Ghana och en mindre del även från Elfenbenskusten. Torka med åtföljande lågt vattenstånd i Ghana har vid flera tillfällen lett till elbrist. I Lomé kunde dock hösten 2010 ett nytt stort amerikanskfinansierat elverk tas i bruk. Över två tredjedelar av Togos energibehov täcks av ved och träkol, vilket får allt allvarligare konsekvenser för miljön. Skogsskövlingen är ett stort miljöproblem liksom jordförstöring. Under senare år har även landets kuster allt mer flyttats tillbaka. Kustförstörelsen ses bland annat som en konsekvens av hamnanläggningen i Lomé, eftersom denna har rubbat de naturliga förflyttningarna av sand i området. Samtidigt har miljösituationen i många togolesiska städer förbättrats på senare år sedan sophanteringen fungerar bättre. FAKTA NATURTILLGÅNGAR OCH ENERGI 15/29

16 Utsläpp av koldioxid totalt 2 621,9 tusen ton (2014) Utsläpp av koldioxid per invånare 0,36 ton (2014) Energianvändning per person 464 kilo oljeekvivalenter (2014) Elkonsumtion per person 155 kilowattimmar, kwh (2014) Jordbruk och fiske Större delen av befolkningen livnär sig på jordbruk, som ännu är den viktigaste sektorn i ekonomin. Majoriteten av bönderna ägnar sig åt odling för självhushåll. Under det senaste årtiondet har produktiviteten ökat, bland annat på grund av en ökande användning av gödningsmedel, men storleken på skördarna varierar kraftigt från år till år. De viktigaste basgrödorna är kassava, jams, majs, hirs, durra och ris. När inte torka drabbar landet är Togo självförsörjande med många livsmedel. Bomull är den viktigaste exportgrödan. Även kakao, jordnötter och kaffe odlas för export. Sjunkande priser på världsmarknaden i kombination med misskötsel inom det statliga bomullsbolaget ledde i början av 00-talet till att många bönder övergick till att odla andra grödor ersatte regeringen det dåligt fungerande statliga bomullsbolaget med ett nytt bolag som var till 60 procent ägt av staten och i övrigt tillhörde enskilda producenter. Produktionen ökade därefter något, men fortfarande var utvecklingen inom bomullsektorn starkt beroende av priser och efterfrågan på den globala marknaden. Fiske bedrivs endast i blygsam skala och med enkla metoder, främst för eget bruk. Mest fångas havsfisk. Djurhållning är viktigt för befolkningen i landets norra regioner. FAKTA JORDBRUK Andel av landytan som används för jordbruk 70,8 procent (2012) Industri Industrisektorn är förhållandevis liten. Transportproblem och ständig brist på elektricitet, med återkommande strömavbrott som följd, har satt hinder för utvecklingen. De största industrierna framställer cement och klinker. Det finns även fabriker för framställning av gödningsmedel och andra industrier som är kopplade till fosfatutvinningen. I övrigt är de flesta företagen små och tillverkar främst konsumtionsvaror eller jordbruksprodukter som kaffebönor och bomull. Det finns också ett bryggeri. Regeringen har sedan 1990-talet strävat efter att privatisera, eller leasa ut flera statliga företag och man har också lagt ner de mest olönsamma. 16/29

17 Utländska företag har länge lockats med en ekonomisk frizon (EPZ), där de får etablera sig till förmånliga villkor under förutsättning att huvuddelen av produktionen går på export och att togolesisk arbetskraft får företräde. Zonen bildades redan 1990 i Lomé. Utrikeshandel Togo har traditionellt haft ett underskott i utrikeshandeln, det vill säga importen är högre än exporten. Underskottet har täckts genom pengar som skickats hem från togoleser utomlands samt genom lån och bistånd från omvärlden. De viktigaste exportvarorna är fosfat, bomull, kakao, cement och klinker samt guld. Så kallad re-export, det vill säga diverse kapitalvaror som importeras för att direkt exporteras till grannländerna, står också för en stor del av exportintäkterna. Lomé, och framför allt dess hamn, spelar sedan länge en viktig roll i den regionala handeln. Importen består huvudsakligen av olja, livsmedel, maskiner och transportutrustning. Kina, Frankrike och Nederländerna hörde 2014 till de viktigaste importländerna, medan exporten framför allt gick till de västafrikanska grannländerna. FAKTA UTRIKESHANDEL Bytesbalans ,5 miljoner US dollar (2014) Varuhandelns andel av BNP 82,0 procent (2015) Viktigaste exportvaror bomull, fosfat, kaffe, kakao Största handelspartners Kina, Frankrike, Indien, USA, Tyskland samt en rad västafrikanska länder Arbetsmarknad Större delen av befolkningen lever antingen av att odla små jordlotter för eget bruk eller av försäljning och svartjobb inom den informella sektorn av ekonomin. Arbetslösheten är hög, särskilt bland unga, och det råder brist på utbildad arbetskraft inom vissa sektorer medan andra högutbildade akademiker saknar arbete. Det finns en lagstadgad minimilön men den är så låg att många måste dryga ut den med andra inkomster för att klara sin försörjning. Den lagstadgade arbetsveckan omfattar 40 timmar och det är obligatoriskt med ett dygns vila. Grundlagen ger befolkningen rätt att organisera sig fackligt; det gäller även i de ekonomiska frizonerna även om det här finns få fackföreningar och arbetsförhållandena ofta är svåra. Det förekommer att fackligt aktiva diskrimineras inom arbetslivet men där är också diskriminering grundad på etnicitet, sexualitet och kön vanlig. Fram till 1991 var centralorganisationen CNTT (Confédération nationale des travailleurs du Togo), som var knuten till regeringspartiet RPT, det enda tillåtna fackförbundet. I början av 1990-talet blev även andra 17/29

18 organisationer tillåtna. Idag finns en paraplyorganisation där bland annat centralförbundet CSTT ingår. Ett annat viktigt fackförbund är UNSIT. Barnarbete är ett problem, drygt en fjärdedel av alla barn mellan 5 och 14 år beräknas arbeta heltid inom jordbruk eller handel. Även tvångsarbete förekommer. FAKTA ARBETSMARKNAD Arbetslöshet 6,8 procent (2017) Ungdomsarbetslöshet 10,7 procent (2013) Andel kvinnor av arbetsstyrkan 51,0 procent (2013) Sociala förhållanden Det stora flertalet togoleser har endast det sociala skyddsnät som den traditionella storfamiljen och bygemenskapen ger. För arbetstagare inom den officiella sektorn finns ett visst socialt skydd, bland annat olycksfalls-, invaliditets- och moderskapsersättning. Sjukvården i Togo lider brist på utrustning och mediciner och den begränsade summa som satsas på vården är dessutom ojämnt fördelad. Bristen på utbildad personal är stor, fem läkare på invånare vid slutet av 00-talet. Hiv/aids började på 2000-talet bli ett allt större problem; omkring vuxna och barn beräknades bära på smittan år Bland övriga dödsorsaker märks särskilt malaria men även tuberkulos, mässling, hjärnhinneinflammation och amöbainfektioner. I början av 2010-talet dog 98 barn av tusen före fem års ålder. De hygieniska förhållandena är dåliga på många håll; många saknar ännu tillgång till rent vatten och bara en tredjedel av befolkningen har sanitära faciliteter. Våld mot kvinnor är vanligt i Togo, framför allt i hemmen. Kvinnorna diskrimineras också på olika vis, trots att författningen förbjuder diskriminering på grund av kön. Bland annat har kvinnorna enligt traditionella lagar ingen arvsrätt vid makens död och ingen rätt till underhåll vid skilsmässa. Kvinnors representation i den statliga sektorn, i parlamentet och i politiska partier är låg. Men efter en författningsändring 2013 måste de politiska partiernas listor över kandidater inför valen bestå av lika många kvinnor och män. Andelen kvinnor som utsatts för könsstympning, förbjudet i lag sedan 1998, har minskat från 12 procent 1996 till 2 procent vid början av 2010-talet. Togo är ökänt för sin omfattande handel med barn, också som transitland till andra länder. Tidigare kunde personer som handlar med barn undgå straff, men sedan 2005 kan såväl de som organiserar handeln som de som utnyttjar barn dömas till fängelse. FAKTA SOCIALA FÖRHÅLLANDEN Spädbarnsdödlighet 51 per 1000 födslar (2016) 18/29

19 Andel HIV-smittade 2,4 procent (2015) Andel HIV-smittade bland unga kvinnor 0,8 procent (2015) Andel HIV-smittade bland unga män 0,5 procent (2015) Andel av befolkningen som har tillgång till rent vatten 63,1 procent (2015) Andel av befolkningen som har tillgång till avlopp 11,6 procent (2015) Offentliga utgifter för hälsovård i andel av BNP 5,2 procent (2014) Offentliga utgifter för hälsovård per person 33,9 US dollar (2014) Andel kvinnor i parlamentet 17,6 procent (2017) Seder och bruk I Togo, som i övriga Västafrika, spelar familjen - och den större familjen (släkten, klanen) - stor roll, eftersom den står för mycket av det sociala skyddsnätet. Ofta bor flera familjemedlemmar tillsammans och fungerar som en social och ekonomisk enhet, men i städerna är det vanligt att varje hushåll bor för sig. På landsbygden bor man fortfarande i traditionella byar av olika slag. I städerna har de som kan satsat sina besparingar på ett eget hus, ofta byggt av hemgjort tegel. Husen har vanligtvis en hög mur runtom och matlagning sker för det mesta utomhus, även i staden. I matlagningsdelen är det kvinnorna som styr, men det är mannen som är familjens överhuvud och det är i första hand mannen som ärver sina släktingar. Ibland ger mannen en gåva i form av pengar eller något annat värdefullt till kvinnans föräldrar då de gifter sig och mannen anses därefter ha rätt till eventuella barn. Det är dock kvinnan, både mamman och alla andra kvinnliga familjemedlemmar, som tar hand om barnen. Officiellt månggifte är inte längre så vanligt (men män har ofta flera kvinnor ändå). Även om många, särskilt på landsbygden, fortfarande bär traditionell afrikansk klädsel, är västerländska, eller västerländskt influerade kläder allt vanligare. På landsbygden anses den vara framgångsrik som har råd med plåttak på sitt hus och telefon; i städerna är just västerländsk livsstil tecken på framgång. Till den traditionella eliten (oftast på landsbygden) hör hövdingar och voodoo-präster; till den moderna eliten (främst i städerna) räknas regeringstjänstmän, företagare och högutbildade. I Togo ser man sällan offentliga ömhetsbetygelser mellan könen; däremot håller ofta män/pojkar varandra i handen. Man ser upp till de äldre. En gäst möts av en traditionell hälsningsceremoni med många frågor om familjen och erbjudande om vatten. På landsbygden, där man kanske inte använder bestick när man äter, är det viktigt att bara använda höger hand (vänster används till helt andra saker). Fotboll är nationalsporten och togoleserna är omåttligt stolta över sitt fotbollslandslag med stjärnspelaren Emmanuel Adebayor i spetsen. I huvudstaden Lomé finns en fotbollsarena med platser, byggt av Kina. 19/29