Pakistan. Geografi.

Transkript

1 Pakistan Kärnvapenmakten Pakistan plågas av korruption och politisk och religiös extremism. Demokratin är bräcklig och fattigdomen djup. Den mäktiga militären har länge utnyttjat våldsamma islamistiska grupper för sin kamp mot ärkefienden Indien. Taktiken har dock slagit tillbaka mot landet självt som regelbundet skakas av terrordåd. Geografi Pakistan bildar övergången mellan Centralasien och den indiska subkontinenten. Längst uppe i norr ligger bergskedjorna Hindukush och Karakoram, som är Himalayas västligaste utlöpare. Här finns några av världens högsta berg. Gränsen i väster mot Afghanistan består av en rad bergskedjor med toppar på över meter. I landets sydvästra hörn ligger den torra Baluchistanplatån. Landet drabbas ofta av jordbävningar, den senaste riktigt svåra inträffade i oktober Från Himalaya rinner floderna Indus, Jhelum, Chenab, Ravi och Sutlej ned genom provinsen Punjab (femflodslandet). De flyter samman i centrala Pakistan under namnet Indus och bildar ett låglänt delta vid utloppet i Arabiska havet. Området sydöst om Indus är en fortsättning på indiska Tharöknen. Pakistan är till ytan nästan dubbelt så stort som Sverige. Landet är indelat i provinserna Punjab, Khyber Pakhtunkhwa, Baluchistan och Sindh samt huvudstaden Islamabad. Dessutom finns i nordväst klanstyrda områden som i praktiken är nästintill självstyrande. Längst uppe i norr har Gilgit-Baltistan självstyre med ett folkvalt parlament sedan En särställning intar Azad Kashmir som administreras av Pakistan men inte formellt tillhör landet. Historiskt har även Gilgit-Baltistan räknats till Kashmir. Yta km2 (2017) Tid svensk +4 timmar Angränsande land/länder Iran, Afghanistan, Kina, Indien 1/68

2 Huvudstad med antal invånare Islamabad ca (2012) Övriga större städer Karachi, Lahore, Faisalabad, Peshawar, Rawalpindi Högsta berg K2 (Mount Godwin Austen) (8 611 m ö h) Viktiga floder Indus Klimat Pakistan har till största delen ett torrt inlandsklimat med tre årstider. Under den torra vintern från november till februari är medeltemperaturen bara grader på Indusslätten, något högre vid kusten och betydligt lägre, ned mot 20 minusgrader, bland bergen i norr. Från mars börjar temperaturen stiga. I maj juli kan det på centrala låglandet bli uppemot 50 grader på dagarna. Sydvästmonsunen under juli oktober sänker temperaturen och ger välbehövliga regn. Eftersom Pakistan ligger i monsunens ytterområde regnar det dock sällan lika mycket som i Indien. Undantag var 2010 och 2011, när kraftiga regn vållade förödande översvämningar. Även 2014 orsakade skyfall stora materiella skador. I Baluchistan och på slättlandet i Sindh och Punjab är årsnederbörden mellan 150 och 500 millimeter, medan den i bergen i norr uppgår till millimeter. FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn Islamabad 32 C (juli), 10 C (jan) Medelnederbörd/månad Islamabad 258 mm (aug), 12 mm (nov) Befolkning och språk Pakistan är världens sjätte folkrikaste land. Befolkningen är ung och ökar snabbt men är mycket ojämnt fördelad. Bergsområdena i väster och norr är glest befolkade, medan det bördiga Punjab har mer än 390 invånare per kvadratkilometer. Drygt en tredjedel av befolkningen är stadsbor. En snabb inflyttning sker till storstäderna, där många hoppas finna arbete och ett bättre liv än på landsbygden. Den största folkgruppen är punjaberna, som talar punjabi. Sindhierna i söder, som talar sindhi, utgör cirka 14 procent av befolkningen och pashtunerna i Khyber Pakhtunkhwa runt 16 procent. Pashtunernas språk heter pashto och tillhör den iranska språkgruppen, liksom baluchi, som talas av balucherna. De dominerande språken punjabi och sindhi tillhör den indoariska språkgruppen, liksom urdu, som är landets officiella språk men modersmål för knappt åtta procent av invånarna. Urdu växte fram under de persiskt influerade väldena på och 1600-talen och är starkt förknippat med islam. Såväl de iranska som indoariska språken tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen. 2/68

3 De urdutalande mohajirerna är ättlingar till muslimer från det nuvarande Indien som flyttade till Pakistan vid landets delning De flesta mohajirer bor i Sindh, där deras anspråk på ökat politiskt inflytande ledde till omfattande oroligheter under och 1990-talen. Saraikierna är en blandning av punjaber och pashtuner i området kring staden Multan. På 1980-talet tog Pakistan emot cirka tre miljoner afghanska flyktingar. Fler kom under inbördesstriderna i Afghanistan på 1990-talet. Trots att ett par miljoner afghaner har återvänt till sitt hemland beräknas fortfarande nästan lika många finnas kvar i Pakistan. Många av dem är födda i Pakistan men räknas ändå som afghaner. Omkring en miljon pakistanier lever kring Persiska viken och i Mellanöstern, där de oftast arbetar inom oljeindustrin eller i byggbranschen. Ett stort antal pakistanier finns också i Västeuropa, speciellt i Storbritannien. De flesta pakistanska språk skrivs med arabisk eller persisk skrift. Engelska talas av den utbildade eliten och används ofta inom den centrala statsförvaltningen. FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 240,2 (2014) Andel invånare i städerna 39,2 procent (2016) Nativitet/födelsetal 28,7 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 6,9 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt 1,6 procent (2014) Fertilitetsgrad 3,2 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 48,6 procent (2014) Förväntad livslängd 66 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 67 år (2015) Förväntad livslängd för män 65 år (2015) Folkgrupper punjaber ca 44 %, pashtuner ca 16 %, sindhier ca 14 %, saraikier ca 10 %, mohajirer ca 8 %, balucher ca 3 %, övriga minoriteter ca 5 % Språk officiellt språk är urdu Religion 1 1. andra viktiga språk är punjabi, sindhi, pashto, saraiki, baluchi och engelska 3/68

4 Islam är förutsättningen för Pakistans existens. Landet grundades 1947 för att skapa ett hem för de muslimer som levde i kolonialtidens Indien. Religionen präglar vardagslivet och närmare en tredjedel av befolkningen beräknas troget följa islams föreskrifter. Men medan landets grundare snarast såg islam som ett sammanhållande kitt, har senare ledare starkt betonat landets islamiska karaktär. Islam är numera statsreligion, men arbetet med att införa islamisk lag, sharia, som juridiskt rättesnöre under och 1990-talen ledde till svåra motsättningar. Genom att politisera religionen skapade makthavarna söndring i samhället. När religionen fördes från privatlivet ut i offentligheten försvann den relativa harmoni som rått mellan olika religiösa riktningar. Hädelselagarna En rad paragrafer i brottsbalken förbjuder beteenden och uttalanden som kan anses kränka islam, Koranen eller profeten Muhammed. Med hänvisning till dessa så kallade hädelselagar har medlemmar av religiösa minoriteter, ibland på tvivelaktiga grunder, fängslats och även dömts till döden. Lagarna anses uppmuntra till falskt angiveri av personliga eller politiska skäl. Inga hädelsedömda har avrättats, men ett antal dömda eller bara anklagade personer har blivit lynchade till döds av folkmassor. Islamistisk extremism Den kraftiga islamisering av samhället som alla regimer från slutet av 1970-talet underblåste för egen politisk vinnings skull, gynnade också en framväxt av våldsinriktade extremistgrupper. Inte förrän Pakistan hösten 2001 utsattes för hårda påtryckningar att ansluta sig till det USA-ledda "kriget mot terrorismen" (se Modern historia) började staten försöka stävja ytterlighetsrörelsernas verksamhet. Ingripandena mot extremister har dock ofta varit halvhjärtade ett uttryck för splittringen i statsledningen där viktiga militära grupper sympatiserar med fundamentalisterna. Islamistiska extremister som mest angripit Afghanistan och Indien har fått stöd av pakistanska staten, som inte på allvar ingripit mot våldsamma grupper förrän den själv blivit hotad. Konflikt mellan sunni och shia En stor majoritet av befolkningen är sunniter. En minoritet på omkring 20 procent tillhör islams andra huvudfåra, shia. Rivaliteten mellan sunni och shia har lett till en blodig konflikt mellan extrema rörelser, av vilka de båda största formellt förbjöds Bland shiamuslimerna finns den inflytelserika grenen ismailiterna, vars överhuvud kallas Aga Khan. Några få procent av pakistanierna bekänner sig till ahmadiya, som är en väckelserörelse sprungen ur islam men officiellt stämplad som icke-muslimsk. En medlem av ahmadiya som kallar sig muslim, eller ber muslimska böner, riskerar fängelse i upp till tre år. Det finns i Pakistan också små grupper av hinduer, kristna, buddister och parser (eller zoroastrier). De senare är anhängare av den religion som dominerade i Persien (Iran) före islam. Här lever också en liten grupp anhängare av bahai, en monoteistisk religion som växte fram ur shiitisk islam i nuvarande Iran vid mitten av 1800-talet. De religiösa minoriteterna, som totalt utgör cirka tre procent av befolkningen, utsätts ofta för diskriminerande behandling och öppet våld. Utbildning Det pakistanska skolväsendet är svårt eftersatt. Ambitioner under 2000-talet att rätta till bristerna har haft begränsad framgång. 4/68

5 Alla barn ska gå i skola i minst tio år från fem års ålder. Undervisningen är avgiftsfri men blev inte obligatorisk förrän så sent som 2010, genom ett tillägg till författningen. I verkligheten är det fortfarande långtifrån alla barn som får den undervisning de har rätt till. Enligt FN-organet Unicef är Pakistan ett av de länder i världen som har störst bortfall av skolpliktiga elever. Ända in på 1990-talet registrerades inte ens hälften av flickorna som elever på lågstadiet, men skillnaderna mellan flickor och pojkar har sakta minskat sedan sekelskiftet. Efter det femåriga lågstadiet följer ett treårigt mellanstadium samt ett tvåårigt högstadium och ett tvåårigt gymnasium. För högre utbildning finns såväl statliga som privata universitet och högskolor i alla provinser, totalt cirka 120, däribland lantbruksuniversitet och tekniska högskolor. Djupa klasskillnader Undervisningsspråket i de offentliga skolorna är oftast urdu, trots att mindre än var tionde pakistanier har det som modersmål och det råder brist på urdukunniga lärare. I de privata skolorna och den högre utbildningen sker undervisningen i regel på engelska. Problemen i skolväsendet bottnar i de djupa klasskillnaderna, där den feodala eliten har värnat de egna barnen och struntat i folkmajoritetens rätt till utbildning. Störst statliga resurser satsades länge på den högre utbildningen, vilket gynnade eliten som ändå hade råd att hålla sina barn i privata grundskolor. Den pakistanska makteliten ett triumvirat bestående av militären, det religiösa etablissemanget och de feodala godsägarna har fruktat att en utbildad underklass skulle börja ifrågasätta orättvisorna. Den främsta orsaken till att många barn inte går i skolan är fattigdomen. Föräldrarna har inte råd att avvara deras arbetskraft eller att köpa de obligatoriska skoluniformerna och undervisningsmateriel. Det är ont om kompetenta lärare och skolbyggnaderna är illa underhållna. Malala Yousafzai Det allmänna skolväsendets brister har sedan 1980-talet lett till en kraftig ökning av antalet privata koranskolor, madrassa, som drivs av religiösa partier eller stiftelser. En del koranskolor där talibanrörelsen föddes har spritt fundamentalistiska tankar, men extrema tankar anses också haft grogrund i de statliga skolornas undermåliga kursplaner som fäst större vikt vid islams hjältar och religiösa patrioter än vid naturvetenskap och språk. Koranskolorna lockar också många elever eftersom de inte behöver betala för uniformer eller skolmateriel där. Tonårsflickan Malala Yousafzai från Swatdalen i norra Pakistan har blivit världsberömd och belönats med bland annat Nobels fredspris för sin kamp för alla flickors rätt till utbildning. Talibanernas försök att mörda henne 2012 riktade uppmärksamhet mot de orättvisa förhållandena i konservativa delar av landet och de stora bristerna i det pakistanska undervisningssystemet. FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 71,9 procent (2013) Antal elever per lärare i grundskolan 42,5 (2013) Läs- och skrivkunnighet 54,7 procent (2011) Kostnader för utbildning i andel av BNP 2,5 procent (2014) Kostnader för utbildning i andel av statsbudgeten 11,3 procent (2014) 5/68

6 Kultur I det område som idag utgör Pakistan utvecklades ett av de tidigaste högtstående samhällena, indus- eller harappakulturen, cirka f Kr. Från denna tid finns många keramikföremål föreställande människor och djur samt skulpturer av sten och brons. Djur och växter är ofta avbildade på sigill, små stenplattor som också innehåller text på ett skriftspråk som vetenskapen ännu inte har kunnat tolka. Från de första århundradena efter Kristi födelse finns det många buddistiska konstföremål. Denna Gandharakonst uppkallad efter Gandharariket kring staden Taxila nära nuvarande Islamabad visar tydlig påverkan från romersk och senhellenistisk konst. Från Gandhara finns också många stupor buddistiska kultbyggnader. Den islamiska kulturen har skapat många praktfulla byggnadsverk. En stor del av dem finns i staden Lahore, som nådde en kulturell höjdpunkt mellan och 1700-talet. Där finns bland annat Badshahi- och Wazir Khan-moskéerna, mogulkejsaren Jahangirs gravmonument samt den berömda Shalimarträdgården som är upptagen på FN-organet Unescos världsarvslista. De flesta pakistanier känner sig i första hand som punjaber, sindhier, pashtuner eller balucher. På samma sätt är kulturarvet starkt regionalt förankrat, även om det finns vissa gemensamma drag. Speciellt under Muhammad Zia ul-haqs militärregim (se Modern historia) lyftes islam fram som en nationell kulturyttring. Religiös musik, till exempel qawwali-sånger med motiv från sufismens (islamisk mystik) begreppsvärld, är mycket populär, liksom poesi. Muhammad Iqbal, som först förde fram tanken på en muslimsk stat i Indien, kan sägas vara den store nationalskalden. Den pashtunska kulturen i Khyber Pakhtunkhwa är starkt präglad av områdets krigiska förflutna och genomsyras av ideal som manlighet, heder, rättvisa, gästfrihet och hämnd. Pakistan har en omfattande filmproduktion och liksom i Indien sprids filmmusiken i massupplagor på cd. Pakistans mest kände författare var länge Saadat Hassan Manto ( ), som bland annat gav ut ett stort antal novellsamlingar på urdu. På senare år har författare som skriver på engelska fått störst internationell uppmärksamhet. Bland dem kan nämnas Mohsin Hamid (mest känd för Den ovillige fundamentalisten) och Mohammed Hanif (Mangon som sprängdes). Massmedier Under långa perioder av militärstyre har massmediernas yttrandefrihet varit starkt begränsad. Sedan 1988 har pressens möjlighet att föra debatt och kritisera myndigheterna ökats stegvis, men journalisterna tvingas till en besvärlig balansgång och många lever farligt. Trots den ökade friheten händer det fortfarande att myndigheterna ingriper mot artiklar som anses hota "den allmänna ordningen". Många journalister utsätts också för våld sedan de skrivit om korruption och brottslighet. Attacker mot journalister utreds sällan ordentligt och nästan inga gärningsmän ställs till svars. Bakom attackerna står såväl statliga säkerhetsorgan som privatarméer, väpnade extremistgrupper, partiaktivister och kriminella ligor. Farligt vara journalist 6/68

7 De lagar som förbjuder blasfemi (hädelse; se Religion) har ofta tillgripits mot journalister som ifrågasatt extrema islamiska åsikters inflytande på samhället. De senaste åren har självmordsattentat utförda av talibaner eller andra extremister dödat många civila, inklusive journalister. Organisationen Reportrar utan gränser utpekar Pakistan som ett av världens farligaste länder för journalister. Under hela 2000-talet har ett antal journalister dödats varje år, enstaka år omkring tio stycken. Generellt är det farligast att rapportera från de klanstyrda territorierna längs den afghanska gränsen och den pakistanska delen av Kashmir. Den urduspråkiga pressen, som är riktad till de breda massorna, utsätts för fler trakasserier än den engelskspråkiga, som bara når en begränsad elit i storstäderna. Enligt en presslag från 2002 kan journalister dömas till fängelse eller böter för artiklar som kan uppfattas som ärekränkande eller hota landets säkerhet. Dit hör allt som rör landets författning, försvaret, rättsväsendet och religionsfrågor. Journalister som har kritiserat regeringen eller som granskat islamistiska väpnade rörelser har vid flera tillfällen gripits i kraft av denna presslag. Urduspråkig press dominerar Det finns över 400 dagstidningar, av vilka de flesta är skrivna på urdu, mer än 700 veckotidningar och minst 500 månadstidskrifter. De engelskspråkiga tidningarna läses bara av ett par procent av befolkningen men har stort inflytande bland politiker och affärsmän. De största tidningarna är de urduspråkiga Daily Jang (utges i Karachi) och Nawa-i-Waqt (Lahore). Bland de viktigare engelskspråkiga märks Dawn (Karachi) och The News (Karachi). Det statliga radiobolaget Pakistan Broadcasting Corporation sänder från runt 30 stationer över hela landet på 17 språk. Sedan 1995 har ett hundratal privata radiostationer öppnats. De är dock förbjudna att förmedla nyheter. I isolerade områden på landsbygden, bland annat i klanterritorierna i väster, finns många lokala radiostationer som sprider uppviglande propaganda för religiösa extremistgrupper. Sedan det statliga TVmonopolet bröts på 1990-talet får Pakistan Television Corporation konkurrens av en rad privatägda TVbolag, såväl marksända som satellitdistribuerade. De statliga etermedierna lyder under informationsdepartementet och förmedlar regeringens ståndpunkter. Övervakning av internet Det finns två större nyhetsbyråer, statliga Associated Press of Pakistan (APP) och privata Pakistan Press International (PPI). Fortfarande har knappt var tionde pakistanier tillgång till internet, men i takt med att bloggar och sociala medier ökar i popularitet ökar också myndigheternas övervakning av nätet. Periodvis har populära sajter som Facebook, Twitter och Youtube varit blockerade, och sedan 2013 sker en kontinuerlig övervakning av internet med hjälp av avancerad ny teknik. Det finns också uppgifter om att många journalister får sina epostkonton övervakade av staten. Mediernas verksamhet påverkas inte bara av hot och fysiskt våld. Myndigheterna på både nationell och provinsiell nivå använder sig ofta av annonsbojkotter mot kritiska medier och mutor för att få reportrarna välvilligt inställda offentliggjorde Högsta domstolen en lista över journalister och medieföretag som tagit emot mutor på sammanlagt motsvarande cirka 100 miljoner kronor från ett hemligt konto hos regeringen. De flesta journalisters låga löner anses göra dem mottagliga för bestickning. Reportrar utan gränser placerade 2014 Pakistan som nummer 158 av 180 länder på sin lista över pressfriheten i världen. 7/68

8 FAKTA MASSMEDIER Pressfrihetsindex 50,5 (2015) Antal mobilabonnemang per 100 invånare 73,3 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 13,8 (2014) Äldre historia Några av världens äldsta kulturer uppstod för tusentals år sedan längs floden Indus. Det område som idag är Pakistan har under historiens lopp formats av perser, greker, indier, araber, turkar, afghaner och britter. Den kulturella mångfalden medförde att islam var den enda sammanhållande faktorn i den stat som utropades Dagens pakistanska statsbildning är knappt 70 år gammal men området har en urgammal historia. Jordbruket på Indusslätten började utvecklas redan år f Kr. Där uppstod den så kallade induskulturen, som kulminerade cirka f Kr. Rika fynd från denna tid har gjorts vid utgrävningar i Mohenjo-Daro och Harappa (se Kultur). På 500- och 400-talen f Kr nådde perserriket in i området. Perserna besegrades av Alexander den store och de följande seklen dominerade den indiska Maurya-dynastin och olika centralasiatiska statsbildningar. Vid slutet av 600-talet e Kr anlände islam genom araberna. Turkiska och afghanska invasioner följdes 1526 av det indiska mogulväldet, som nådde sin höjdpunkt i början av 1700-talet. Brittiska Ostindiska kompaniet lade från 1600-talet under sig stora delar av Indien. Punjab och Sindh erövrades på 1840-talet och efter det så kallade sepoyupproret ("sepoy"= ungefär "fotsoldat", under kolonialtiden beteckning för inhemska soldater i den brittiska armén i Indien) blev Indien en brittisk kronkoloni. Upproret krossades men tanken på indisk självständighet hade slagit rot och 1885 bildades självständighetsrörelsen Indiska nationalkongressen. Muslimerna fick dock svårt att känna sig hemma i den hinduiskt dominerade organisationen och bildade 1906 Muslimska förbundet. Dess syfte var till en början främst att bevaka muslimernas intressen. I självständighetskampen stod Muslimska förbundet länge sida vid sida med Indiska nationalkongressen. År 1930 förde poeten Muhammad Iqbal fram tanken på en muslimsk stat i nordvästra Indien. En muslimsk student i Storbritannien föreslog namnet Pakistan. Idén fick han från de områden som borde ingå i staten: P=Punjab, a=afghan (Khyber Pakhtunkhwa), k=kashmir, s=sindh, tan=baluchistan. (Ett "i" lades in för att underlätta uttalet). "Pakistan" betyder dessutom "de renas (=renlärigas, rättrognas) land". Under sin ledare Muhammad Ali Jinnah antog Muslimska förbundet 1940 kravet på ett självständigt Pakistan, i vilket också östra Bengalen föreslogs ingå. Modern historia Pakistan var redan från början en bräcklig statsbildning. Upprepade militärkupper och krig mot Indien har gjort det svårt för demokratin att få fäste. Bitter maktkamp mellan militären och de ledande politikerna och ett allt starkare 8/68

9 inflytande från religiös extremism har gjort Pakistan till ett av de mest instabila länderna i Asien. Pakistan utropades som självständig stat den 14 augusti 1947 dagen före Indiska unionens tillblivelse. Delningen i två stater var en följd av ökade motsättningar mellan Indiska nationalkongressen och Muslimska förbundet (se Äldre historia). Muslimska förbundets ledare Muhammad Ali Jinnah blev generalguvernör i praktiken statschef och Liaquat Ali Khan premiärminister. Pakistan fick en svår början. Delningen av Indien ledde till massflykt av muslimer från hinduiska områden och vice versa. Minst en halv miljon flyende, majoriteten muslimer, mördades i den hatstämning som piskades upp. Den nya staten hade ingen huvudstad, ingen administration (den hade till största delen skötts av hinduer och sikher som hade flytt), inget organiserat försvar och åtta miljoner flyktingar att ta hand om. Pakistan var storproducent av jute och bomull, men beredningsindustrierna låg oåtkomliga i Indien. Landet bestod av två halvor Västpakistan och Östpakistan (nuvarande Bangladesh) sinsemellan mycket olika och åtskilda av 160 mil indiskt territorium. Efter bara några år uppstod dessutom ett politiskt tomrum sedan Jinnah avlidit 1948 och Ali Khan mördats En fråga som i alla år förgiftat relationerna mellan Pakistan och Indien är den om Kashmir. Vid delningen 1947 tvekade Kashmirs hinduiske maharadja om vart han skulle ansluta sitt muslimskt dominerade land. Muslimerna revolterade och fick stöd av pakistanska frivilliga. För att få hjälp av Indien tvingades maharadjan ansluta Kashmir dit. Fullt krig utbröt och pågick hela Vid vapenstilleståndet hamnade ungefär två tredjedelar av Kashmir i Indien och resten kom under pakistansk kontroll. Stilleståndslinjen har sedan dess i praktiken fungerat som nationsgräns. Nytt krig om Kashmir Under 1950-talet utvecklades Pakistan alltmer mot ett auktoritärt styre under stark påverkan av byråkratin och militären. Muslimska förbundet splittrades och regeringarna avlöste varandra. I oktober 1958 genomfördes den första militärkuppen och överbefälhavaren Ayub Khan utropade sig till president. En ny författning som trädde i kraft 1962 gav presidenten stor makt. Den ekonomiska tillväxten sköt fart under militärens beskydd och med amerikansk hjälp, men kom bara en liten elit till godo. Samtidigt växte de sociala klyftorna och missnöjet grodde. För att avleda uppmärksamheten från de inrikespolitiska problemen underblåste regimen det missnöje som rådde i den indiska delen av Kashmir och provocerade fram ett nytt krig Men efter bara några veckor hade Indien segrat, och militärens anseende sjönk. Efter våldsamma demonstrationer lämnade Ayub Khan 1969 ifrån sig makten till en annan general, Yahya Khan. I Östpakistan hade missnöje rått hela tiden. Området stod för en stor del av Pakistans exportinkomster men merparten av pengarna hamnade i väst. Inom förvaltning och krigsmakt dominerade västpakistanier. Regeringen tenderade att nonchalera de återkommande naturkatastroferna i öst. Östpakistan blir Bangladesh Under Yahya Khan anordnades 1970 Pakistans första fria val. Nästan samtliga mandat i öst gick till Awamiförbundet (Awami League), som leddes av Mujibur Rahman och krävde ökat självstyre, medan Pakistanska folkpartiet (Pakistan People's Party, PPP), bildat 1967 av Zulfikar Ali Bhutto, vann klart i väst. Yahya Khans och Bhuttos ovilja att ge Rahman regeringsmakten fick Awamiförbundet att förespråka självständighet för Östpakistan. Den 23 mars 1971 utropades den nya staten Bangladesh. Armén sattes in för att slå ned upproret och bengalerna övergick till gerillakrig. Pakistan anklagade Indien för att stödja bengalerna och efter en del gränsstrider invaderade Indien i november Östpakistan. Kriget spreds till Västpakistan och den 16 december 1971 kapitulerade den pakistanska armén. Landet delades. 9/68

10 Efter förlusten i kriget avgick Yahya Khan och Bhutto blev president. En ny författning 1973 gav Pakistan ett parlamentariskt system och Bhutto blev nu premiärminister. Efter makttillträdet blev han alltmer auktoritär, vilket inför valet 1977 fick de flesta oppositionspartier att bilda en allians. PPP:s storseger möttes genast av anklagelser om fusk. Strejker och demonstrationer utbröt, oppositionsledarna fängslades och kaos bredde ut sig. Omkring tusen människor tros ha blivit dödade. Den 5 juli 1977 ingrep militären. De politiska ledarna fängslades, krigslagar infördes och parlamentet upplöstes. Kuppledaren, överbefälhavaren Muhammad Zia ul-haq, svek snabbt löften om nyval och tog 1978 över presidentposten. Bhutto dömdes till döden och avrättades i april Islamisering av samhället Under Zia ul-haq skedde en stark islamisering av samhället. De politiska partierna tilläts inte arbeta öppet, eftersom partiväsendet enligt honom var oislamiskt. När det länge försenade parlamentsvalet genomfördes i februari 1985 måste kandidaterna ställa upp som enskilda individer. Zia ul-haq genomdrev också en rad författningstillägg, som gav presidenten stor makt att upplösa parlamentet och avskeda eller tillsätta premiärminister. Efter att ha fått parlamentet att retroaktivt godkänna alla beslut fattade av militärregimen, upphävde Zia ul-haq undantagslagarna i december Efter många år i fängelse, husarrest och landsflykt inledde Ali Bhuttos dotter Benazir en kampanj mot Zia ul- Haq Någon politisk öppning gavs dock inte förrän presidenten omkom i en flygkrasch i augusti Högsta domstolen beslutade att partierna öppet kunde ställa upp i det val som utlysts till november samma år. Valet gav PPP en knapp seger och Benazir Bhutto bildade regering med stöd av flera andra partier. Hon avskedades i augusti 1990 av president Ghulam Ishaq Khan efter att ha anklagats för korruption och maktmissbruk och för att ha misslyckats med att upprätthålla lag och ordning. Politisk maktkamp I nyvalet i oktober 1990 segrade en konservativ allians och Muslimska förbundets ledare Nawaz Sharif blev premiärminister. Oenigheter mellan Sharif och presidenten ledde i april 1993 till att även denna regering avskedades men återinsattes av Högsta domstolen. Motsättningarna fortsatte och oron för en militärkupp ökade innan krisen löstes genom att överbefälhavaren i juli övertalade dem båda att avgå. Nyvalet i oktober 1993 gjorde Benazir Bhutto till premiärminister för andra gången. Hennes andra period som regeringschef kantades av politiskt våld i provinsen Sindh som slogs ned hårt av armén. Samtidigt rasade en våldsam konflikt mellan sunni- och shiaextremister. Våldet skadade landets ekonomi. Bhutto drogs också in i en maktkamp med Högsta domstolen om rätten att utnämna högre domare. Hennes beslut att utse sin make Asif Ali Zardari till investeringsminister spädde på anklagelserna om korruption. I november 1996 avskedades Bhutto av presidenten. Efter nyvalet i februari 1997 blev Nawaz Sharif premiärminister för tredje gången. Han startade nu vad som kan beskrivas som en juridisk vendetta mot Bhutto. Hon dömdes i april 1999 till fem års fängelse, tio års politisk bannlysning och skyhöga böter. Hon hade dock i god tid satt sig i säkerhet utomlands. Hösten 1997 utbröt en maktkamp mellan Sharif, Högsta domstolens ordförande och presidenten. Krisen slutade med att presidenten avgick och Högsta domstolens ordförande avsattes av sina egna domarkolleger. Men när Sharif i oktober 1999 försökte avskeda överbefälhavaren, general Pervez Musharraf, blev han istället själv avsatt, fängslad och så småningom tvingad i exil i Saudiarabien. Musharraf tar makten 10/68

11 Kuppmakaren Musharraf beordrades av Högsta domstolen att återinföra civilt styre senast i oktober Han lydde, men behöll ändå makten genom att föregripa de allmänna valen på flera punkter. Han gjorde sig själv till president med stärkta befogenheter och lät utnämningen bekräftas i en tvivelaktig folkomröstning, säkrade militärens inflytande över politiken genom att skapa ett nationellt säkerhetsråd (se Politiskt system) och byggde upp ett eget parti kallat Muslimska förbundet-quaid-i-azam (PML-Q) med idel lojala politiker. De tidigare dominerande partiernas arbetsmöjligheter inskränktes. Däremot kunde islamistpartierna, som tidigare haft svagt stöd i valen, hålla massmöten under täckmantel av religiös sammankomst eller liknande. En snabb radikalisering av islamisterna skedde under militärregimens skydd. Samtidigt var landet politiskt isolerat efter provsprängningar av kärnvapen 1998 och militärkuppen Ekonomin försämrades snabbt. Terrorattentaten mot USA i september 2001 och det därpå följande USA-ledda angreppet mot det talibanstyrda Afghanistan kom därför som en skänk från ovan för landet. Genom att nu ställa sig på USA:s sida fick Pakistan omfattande ekonomiskt stöd. Allt gammalt groll med väst var glömt. I parlamentsvalet i oktober 2002 vann det presidenttrogna PML-Q en klar majoritet. Men Musharraf hade en svår balansgång att gå mellan sitt stöd för USA och behovet av att hålla sig väl med dem som stödde de afghanska talibanerna. Efter ett attentat mot det indiska parlamentet i december 2001 pressades Musharraf också hårt från indiskt håll att slå till mot kashmiriska separatister, som kunnat ägna sig åt terrorverksamhet från gömställen i Pakistan. En rad extremiströrelser förbjöds och hundratals av deras medlemmar fängslades. Ändå fick Musharraf inte bukt med de radikala islamisterna. Många av rörelserna återuppstod och flera mordförsök riktades mot presidenten. I klanstyrda områden längs afghanska gränsen utkämpade armén blodiga strider med lokal milis som misstänktes för att skydda afghanska och andra utländska terrorister. Röda moskén stormas I mars 2007 lät president Musharraf stänga av Högsta domstolens ordförande Iftikhar Chaudhry för "maktmissbruk" sedan denne kritiserat bristen på rättssäkerhet i landet. Kring Chaudhry samlades då en regimkritisk rörelse som blev ett allt större problem för Musharraf. I juli samma år ogiltigförklarade Högsta domstolen avskedandet av Chaudhry. Samma månad omringade säkerhetsstyrkor Lal Masjid (Röda moskén) i Islamabad där hundratals militanta islamister hade förskansat sig. Efter drygt en vecka stormades moskén och tiotals människor sköts ihjäl. Islamister och utländska terroristgrupper manade nu till kamp mot regeringen. Några dagar senare dödades omkring 100 personer, de flesta armésoldater och poliser, i attentat i klanområdet Norra Waziristan och Nordvästra gränsprovinsen (idag Khyber Pakhtunkhwa). Klanerna i Norra Waziristan sade upp ett fredsfördrag som slutits med regeringen Under protester från oppositionen tilläts Musharraf ställa upp i presidentvalet i oktober 2007, trots att han hade svikit löftet att avgå som överbefälhavare. Högsta domstolens slutliga avgörande skulle dock inte komma förrän en månad efter valet. Genom att föreslå maktdelning med Benazir Bhutto fick han PPP att inte ansluta sig till bojkotten av parlamentets omröstning, varpå Musharraf vann klart. Han hade också utfärdat en bred amnesti för flera hundra korruptionsmisstänkta politiker och ämbetsmän för att bana väg för samarbete med framför allt PPP. Benazir Bhutto mördas Med hjälp av diktatoriska undantagslagar fick Musharraf sitt omval godkänt av Högsta domstolen, som nu bara hade regimtrogna ledamöter. Därefter utlyste han nyval till den 8 januari Den 28 november 2007 avgick Musharraf som överbefälhavare och dagen därpå installerades han på presidentposten. Den 16 december upphävdes undantagslagarna. 11/68

12 Benazir Bhutto mördades den 27 december efter ett valmöte i Rawalpindi. Hennes 19-årige son Bilawal utsågs till ny ordförande för PPP, men tills vidare kom hans far Asif Ali Zardari att leda partiet. Zardari var dock omstridd och hade suttit fängslad i elva år för korruption, utpressning och mord. Mordet utlöste blodiga upplopp. Både i Pakistan och i utlandet restes krav på en internationell utredning av attentatet. En FN-rapport, som blev klar 2010, anklagade myndigheterna för att ha brustit i skyddet av Bhutto. Polisen kritiserades också för att ha gjort en usel utredning av attentatet. Oroligheterna gjorde att valet sköts upp drygt en månad till februari PPP och PML-N segrade stort och bildade tillsammans en regering med stöd av ett par mindre partier. Till premiärminister utsågs PPP:s Yusuf Raza Gilani. Redan i mitten av maj 2008 lämnade dock PML-N regeringen efter oenighet med PPP om de domare som avskedats av Musharraf med hjälp av undantagslagarna året före. PML-N ansåg att domarna skulle återfå sina poster i Högsta domstolen, medan PPP ville begränsa deras maktställning. Det förmodades att Zardari var rädd att korruptionsärenden skulle återupptas om de förra domarna kom tillbaka. Strider i Swatdalen Inför ett akut hot från parlamentet att bli ställd inför riksrätt för brott mot författningen avgick Musharraf från presidentposten i augusti samma år. I september valdes Asif Ali Zardari till hans efterträdare. I mars 2009 gick regeringen med på att de domare som avskedats av Musharraf fick tillbaka sina tjänster i Högsta domstolen. HD fastslog sedan att undantagstillståndet som Musharraf hade utlyst 2007 var olagligt. Domarna ogiltigförklarade också Musharrafs amnesti för korruptionsmisstänkta politiker. Under tiden drogs Pakistan allt närmare ett inbördeskrig. Islamister, samlade inom Tehrik-i-Taliban Pakistan (Pakistanska talibanrörelsen, TTP), genomförde allt fler attentat. TTP:s ledare Baitullah Mehsud var en av dem som misstänktes för mordet på Benazir Bhutto. Swatdalen i norr behärskades sedan 2008 av en talibanliknande milis. I februari 2009 gick regeringen med på ett lokalt fredsavtal som i praktiken erkände talibanerna som makthavare och medgav att islamisk lag, sharia, skulle tillämpas där. När islamisterna nästan genast bröt mot fredsavtalet och försökte utvidga sitt område, gick armén till motoffensiv. Striderna drev på kort tid minst 1,5 miljoner civila på flykt. Sedan talibanledaren Baitullah Mehsud dödats i augusti 2009 i ett amerikanskt raketanfall tog TTP en blodig hämnd. Från oktober fram till årsskiftet 2009/2010 dödades omkring 600 människor och under hela 2009 föll människor offer för terroristattentat. Pakistan hade blivit ett av världens farligaste länder. Demokratiskt maktski e Under första halvåret 2010 fortsatte terroristdåden med samma intensitet. Först när Pakistan under sommaren drabbades av svåra översvämningar efter ovanligt kraftiga monsunregn dämpades terrorvågen tillfälligt. Under 2010 trappade USA upp sina raketattacker från obemannade plan, "drönare", mot misstänkta talibaneller al-qaida-tillhåll i klanområdena i nordväst. Ett stort antal människor uppgavs ha dödats. I april 2010 antog parlamentet ett tillägg till författningen som kraftigt minskade presidentens makt (se Politiskt system). Genom grundlagsändringen ströks många av de tillägg till författningen som tidigare diktatorer gjort för att öka sin egen makt. Efter en tid av maktkamp mellan regeringen, militären och domstolsväsendet fälldes premiärminister Gilani för domstolstrots i april Till ny premiärminister utsåg parlamentet Raja Pervez Ashraf från PPP. 12/68

13 Den PPP-dominerade regeringen styrde Pakistan fram till mars 2013, när den enligt reglerna lämnade över till en opolitisk regering inför parlamentsvalet i maj. För första gången i Pakistans historia hade en demokratiskt vald regering kunnat sitta en hel mandatperiod. Politiskt system Sedan 2010 är Pakistan en parlamentarisk demokrati, men vägen dit har kantats av långa perioder av militärdiktatur och en allt starkare presidentmakt. Inflytelserika storgodsägare och klanledare har också i decennier urholkat demokratin. Inte förrän 2013 kunde en demokratiskt vald regering avsluta en hel mandatperiod. Efter en grundlagsändring i april 2010 ligger den politiska makten i Pakistan hos premiärministern och parlamentet. Presidentämbetet, som tidigare haft närmast diktatoriska befogenheter, har numera främst en ceremoniell funktion. Detta grundlagstillägg nummer 18 innebar att en rad tidigare ändringar i 1973 års författning upphävdes. De hade drivits igenom av en rad ledare, främst militärdiktatorer, som velat befästa sin makt. Deras ingrepp i den demokratiska ordningen hade fått författningen att närmast likna ett lapptäcke av ändringar och tillägg. Framför allt innebar tillägg nummer 18 att den enorma makt som de tidigare militärdiktatorerna Muhammad Zia ul-haq och Pervez Musharraf (se Modern historia) gett presidentämbetet inskränktes. Rätten att upplösa parlamentet, liksom att utse militärchefer, överfördes till premiärministern. Högre domare, som tidigare också utnämnts av presidenten, utses numera av en parlamentarisk kommission på rekommendation av en samling jurister. Valkommissionens chef utses av parlamentet, inte längre av presidenten. Presidenten, som är statsöverhuvud och formellt överbefälhavare, väljs normalt på fem år av en elektorsförsamling bestående av det federala parlamentets båda kamrar och provinsparlamenten. Presidenten kan bli omvald högst en gång. Presidenten utser formellt premiärminister, som sedan utser övriga regeringsmedlemmar. Både presidenten och premiärministern måste vara muslimer. Presidenten kan ställas inför riksrätt för brott mot författningen och avsättas av en majoritet på minst två tredjedelar av ledamöterna. Parlamentets överhus, senaten, har en huvudsakligen rådgivande funktion men kan tvinga underhuset, nationalförsamlingen, att omarbeta lagförslag. Senatens 104 ledamöter utses på sex år av provinsparlamenten. Hälften av senatorerna byts ut vart tredje år. Minst 17 ledamöter ska vara kvinnor. Nationalförsamlingen har 342 ledamöter, varav 272 är folkvalda på fem år. 60 platser är reserverade för kvinnor (som utses i proportionerlig ordning av de partier som fått minst fem procent av rösterna). Tio platser är reserverade för religiösa minoriteter. Författningsändringar kan genomdrivas med två tredjedelars majoritet i parlamentets två kamrar. Ökat regionalt självstyre Författningstillägg nummer 18 gav provinserna utökat självstyre och tog ifrån presidenten rätten att utlysa undantagstillstånd i en provins. Det gav också premiärministern och provinsernas regeringschefer rätt att styra i mer än två mandatperioder. 13/68

14 De fyra provinserna (se Geografi) har var sin guvernör, utnämnd av den federala regeringen, samt en chefminister (regeringschef), utnämnd av guvernören, och ett ministerråd (regering). Azad Kashmir och Gilgit- Baltistan (se Geografi) styrs av egna parlament och egna regeringar men under överinseende av den federala regeringen. Bland bergen längs afghanska gränsen har sju klanstyrda områden en speciell ställning. De styrs av regeringsutnämnda "politiska agenter" med hjälp av betrodda klanledare och står utanför det pakistanska rättsväsendet. Genom områdenas fysiska otillgänglighet och dominans av mycket konservativt religiösa pashtunska klaner har talibanmiliser och utländska al-qaidakrigare kunnat etablera sig där under 2000-talet. Dessa klanområden, Federally Administered Tribal Areas (Fata), ses ofta som den islamistiska terrorismens centrum. Militärt inflytande Det pakistanska samhället har många likheter med ett feodalt system, vilket har begränsat det folkliga inflytandet över politiken. I avsaknad av en genuin demokrati har militären, storgodsägare, klanledare och under senare decennier rika industriägare satt sin prägel på styret. En rest från den senaste militärdiktaturen är Nationella säkerhetsrådet (NSC), inrättat 2004 och bestående av de högsta militära ledarna och landets viktigaste politiker. Säkerhetsrådets uppgift ska vara att låta de civila politikerna "rådgöra" med militärledningen "i samband med viktiga utrikespolitiska beslut och nationella frågor". Inrättandet av rådet sades också förhindra framtida militärkupper, eftersom rådet ändå ger militären så starkt inflytande att den inte behöver avsätta regeringen. NSC avskaffades efter det att Pakistanska folkpartiet (PPP) återkommit till makten 2008 men återinrättades sedan Nawaz Sharif blivit premiärminister för tredje gången Numera samlas rådet främst i akuta krislägen. Politiska partier De politiska partierna är i regel uppbyggda kring starka personligheter snarare än politiska idéer. Vänster och höger, islamister och sekulariserade politiker har kunnat samsas i omaka allianser, som lätt splittrats när det blivit politiskt fördelaktigt att söka nya samarbetspartner. Det av tradition dominerande partiet i Pakistan har varit Muslimska förbundet (Pakistan Muslim League, PML), som ledde självständighetsrörelsen och som har brukat stå det konservativa, militärdominerade etablissemanget nära. Partiet har dock flera gånger splittrats i rivaliserande fraktioner och har idag inte mycket mer än namnet gemensamt med ursprungspartiet. Störst av fraktionerna är PML-N, lett av Nawaz Sharif, som var premiärminister i två omgångar på 1990-talet och inledde en tredje period som regeringschef efter valet i maj 2013 (se Aktuell politik och Kalendarium). Det ursprungligen lätt vänsterinriktade Pakistanska folkpartiet (Pakistan People ś Party, PPP) är det närmaste ett nationellt, folkligt parti som Pakistan kommit. Det grundades 1967 av Zulfikar Ali Bhutto. Han avrättades 1979 av militärjuntan (se Modern historia) och PPP leddes från 1982 av hans dotter Benazir Bhutto fram tills hon mördades Idag leds partiet formellt av hennes son Bilawal Bhutto Zardari (född 1988), men tills vidare i praktiken av Benazirs änkling Asif Ali Zardari. I parlamentsvalet 2008 blev PPP största enskilda parti och ledde fram till 2013 en koalitionsregering tillsammans med flera småpartier. I valet i maj 2013 gick PPP kraftigt tillbaka och förlorade regeringsmakten. Pakistans rörelse för rättvisa (Pakistan tehrik-e-insaf, PTI) grundades 1996 av den före detta cricketstjärnan Imran Khan. Runt 2010 fick partiet allt fler anhängare och det blev tredje störst i valet PTI har en populistisk framtoning och har sin viktigaste väljarbas bland unga stadsbor. 14/68

15 Det finns åtskilliga konservativa islamiska partier, men de har sällan fått mer än enstaka procent av rösterna. En särställning bland de pakistanska partierna har Muttahida Qaumi Movement (MQM). Partiet representerar mohajirerna, ättlingar till de muslimer som flyttade till Pakistan från områden i Indien där muslimer hamnade i minoritet efter delningen MQM är starkast i sydprovinsen Sindh. Rättsväsen Inom rättsväsendet existerar två system sida vid sida: ett dominerande civilrättsligt system och islamisk lag, sharia. Nationalförsamlingen beslöt 1998 att sharia skulle ersätta hela det gamla rättssystemet, men det har ännu inte trätt i kraft. Det råder viss oklarhet om vilka frågor som ska behandlas inom respektive rättssystem. I januari 2015 beslutade parlamentet att inrätta speciella militärdomstolar för att rannsaka terrormisstänkta. Den utlösande orsaken var en massaker på skolbarn i staden Peshawar en månad tidigare (se Kalendarium). Barnarbete, kvinnodiskriminerande lagar och allmän rättsosäkerhet under kriget mot terrorismen (se Modern historia) är exempel på att respekten för de mänskliga rättigheterna är begränsad i Pakistan. FAKTA POLITIK Officiellt namn Islami Jumhuriyah e Pakistan/Islamiska republiken Pakistan Statsskick republik Statschef president Mamnoon Hussain (2013 ) Regeringschef Shahid Abbasi (2017 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val Muslimska förbundet-nawaz (PML-N) 129, Pakistanska folkpartiet (PPP) 37, Pakistans rörelse för rättvisa (PTI) 27, MQM 19, småpartier 32, oberoende 26, ej fördelade mandat 2 (2013) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Pakistanska folkpartiet (PPP) 124, Muslimska förbundet-nawaz (PML-N) 91, Muslimska förbundet-quaid-i-azam (PML-Q) 54, Muttahida Qaumi Movement (MQM) 25 m fl (2008) Valdeltagande 55 % i parlamentsvalet 2013, 44 % i parlamentsvalet 2008 Kommande val allmänna val 2018 Aktuell politik Pakistan upplevde 2013 sitt första demokratiska maktskifte, när det konservativa partiet PML-N övertog regeringsmakten från det något mer vänsterinriktade PPP. Men den nya regeringen har skakats av populistiska kampanjer mot påstått valfusk och korruption, och det islamistiska våldet fortsätter. I juli 2017 tvingades dessutom premiärminister Nawaz Sharif avgå på grund av en korruptionsskandal. Efter en våldsam valrörelse, bland annat med talibanska angrepp mot sekulära partier, segrade Muslimska förbundet (PML-N) överlägset i parlamentsvalet i maj 2013 och Nawaz Sharif kunde tillträda som premiärminister för fjärde gången. 15/68

16 PML-N fick knappt en tredjedel av rösterna, vilket omvandlat i mandat dock gav partiet nästan hälften av platserna i nationalförsamlingen. Med stöd av några småpartier kunde Sharif bilda en stabil regering. Senare under året befäste PML-N sin ställning när partiets kandidat Mamnoon Hussain valdes till president. Pakistanska folkpartiet (PPP) gick kraftigt tillbaka i valet och fick bara en fjärdedel så många platser som PML-N och bara några få mandat fler än Pakistans rörelse för rättvisa (PTI), lett av förre cricketstjärnan Imran Khan. Samtal med talibanerna misslyckas Sharif satte som sina två viktigaste mål att stärka landets ekonomi och öka säkerheten. Försöken att inleda en fredsdialog med Pakistanska talibanrörelsen (TTP), blev dock inte så lätta. Redan medan dialogen förbereddes i september 2013 dödades hundratals människor i en rad sprängattentat som genomfördes i tät följd och som av regeringen skylldes på talibanerna. Istället för att skicka ut förhandlingstrevare bildade regeringen en militär specialstyrka mot terrorismen i området kring storstaden Peshawar. Vid ett besök i Washington misslyckades Sharif att utverka ett amerikanskt löfte om ett stopp för de anfall med förarlösa plan, drönare, som under det USA-ledda "kriget mot terrorn" krävt ett stort antal civila pakistanska liv. Kort efter Sharifs USA-resa hösten 2013 dödades TTP:s ledare Hakimullah Mehsud i en drönarattack i klanregionen Norra Waziristan, strax innan det var meningen att samtal mellan regeringen och talibanerna skulle börja. Till ny talibanledare utsågs en beryktad mulla från Swatdalen, Fazlullah, och planerna på fredssamtal återupplivades inte förrän i februari Då utsåg regeringen och TTP varsin förhandlingsgrupp som tillsammans skulle lägga upp en plan för hur samtalen kunde gå till. USA gjorde på regeringens vädjan ett tillfälligt uppehåll i drönarflygningarna för att underlätta samtalen. Försöken att få igång förhandlingar avbröts av nya attentat, som i vissa fall tillskrevs utbrytargrupper som ville sabotera fredschanserna. I april inledde regeringssidan flygräder mot klanområdena Södra och Norra Waziristan och talibanerna svarade med nya attentat. Massaker på skolbarn I juni 2014 splittrades TTP när den tidigare dominerande Mehsudklanen bildade en egen falang med bas i Södra Waziristan. Klanen hänvisade till att TTP blivit allt mer "oislamiskt" genom metoder som utpressning, kidnappningar och sprängattentat på allmän plats. I juni återupptog USA drönarattackerna, samtidigt som pakistanska flygvapnet på nytt började bomba talibanfästen i nordväst. Kort därpå inledde armén en stor markoffensiv mot Norra Waziristan. Snart rapporterades människor ha flytt från sina hem och armén uppgav sig ha intagit territoriets huvudort Miranshah. I december sade armén att minst människor, de flesta militanta islamister, hade dödats under offensiven och att ett par hundra armésoldater hade stupat. Efter en massaker på 132 barn och 16 vuxna i en skola i Peshawar i december 2014 verkade myndigheterna ta kampen mot extremismen på ett allvar som knappt iakttagits tidigare. Man började bland annat avrätta dödsdömda terrorister efter ett uppehåll på sex år och beslöt att inrätta militärdomstolar för att hantera terroristmål. Under 2014 inledde Imran Khan och hans parti PTI ett slags civil ohörsamhetskampanj mot regeringen för att tvinga Sharif att avgå för påstått fusk under valet året innan. I spetsen för tusentals anhängare ledde Khan en marsch från Lahore till huvudstaden Islamabad, där de i flera månader genomförde en sittstrejk. Sharif lovade att tillsätta en utredning om misstankarna om valfusk, men först i december uppgavs Khan ha gått med på att förhandla med regeringen. 16/68