RVF Utveckling 2004:07

Transkript

1 Vägledning Klassificering av farligt avfall RVF Utveckling 2004:07 ISSN

2 RVF Utveckling 2004:07 ISSN RVF Service AB Tryck: Daleke Grafiska 2004 Upplaga: 1000 ex

3 Förord Drygt fem års erfarenhet av tillämpning av avfallsförteckningen i avfallsförordningen har visat att den är svår att hantera ur flera aspekter. Avfallsförteckningen som ett verktyg används ofta fel. Hur klassificering av avfall som farligt är inte heller helt uppenbar. Det har saknats en vägledning som hjälp för att dels kunna förstå avfallsförteckningens struktur och klassning genom att hitta en kod och dels för att klassificera farligt avfall när det innehåller farliga ämnen. Syftet med projektet har varit att ta fram branschens vägledning för användning av avfallsförteckningen och särskilt en metodik för grundläggande klassificering av farligt avfall, oavsett slag av farligt avfall. Projektet har resulterat i två rapporter. Den första rapporten utgörs av RVF Utveckling 2004:06, vilken grundligt utreder hur avfallsförordningens avfallsförteckning ska användas samt kopplingen mellan kemikalielagstiftning och avfallslagstiftning vad avser klassificering av farligt avfall. Denna andra rapport utgörs av själva vägledningen. I denna leds avfallsklassificeraren igenom alla steg på väg mot ett korrekt klassificerat avfall. Projektet är initierat av RVFs arbetsgrupp Farligt avfall och arbetet har utförts av Helen Mikaelsson på ÅF Energi & Miljö, Stockholm, i aktiv samverkan med projektledare Jessica Christiansen, RVF. Malmö juni 2004 Håkan Rylander Ordf. RVFs Utvecklingskommitté Weine Wiqvist VD RVF

4 Innehållsförteckning Introduktion till klassificering av farligt avfall och avfallsförteckningen Inledning Syfte Läsanvisning Lagstiftning Avfallsförordningen Avfallsförteckningen Kemikalielagstiftning Annan relevant lagstiftning...12 Hur gör jag för att klassificera ett avfall? Översiktlig beskrivning av arbetsgången Steg 1 Sammanställ befintligt underlag Steg 2 Identifiera lämplig avfallskod Steg 3 Är avfallets innehåll och egenskaper kända? Behöver data kompletteras? Steg 4 Har avfallet någon av egenskaperna H1- H14? Bedömning av de 14 farliga egenskaperna hos avfall Inledning H1 - Explosivt H2 Oxiderande H3A, H3B Brandfarligt H4, H8 - Irriterande och Frätande (inkl allergiframkallande) H5, H6 Giftigt och Hälsoskadligt H7 - Cancerframkallande H9 - Smittförande avfall H10 Fosterskadande (reproduktionstoxiskt) H11 Mutagent H12 - Ämnen eller preparat som på något sätt, efter omhändertagande, kan ge upphov till annat ämne, ex lakvätska, som har någon av de egenskaper som ovan uppräknats H13 - Ämnen eller preparat som efter omhändertagande kan ge upphov till annat ämne, ex lakvätska, med några av egenskaperna som ovan uppräknats H14 Ekotoxiskt...55 Exempel på klassificering av avfall Tre exempel Kylvätska Vattenhaltigt färgslam från sprutboxar Torkdukar, förorenade av diesel

5 Bilagor Bilaga 1 Bilaga 2 Bilaga 3 Bilaga 4 Bilaga 5 Bilaga 6.1 Bilaga 6.2 Mall - Sammanställning av resultat, Bedömning av farliga egenskaper hos avfall Samband mellan riskfraser, faroklasser för kemikalier och farliga egenskaper hos avfall Förteckning över farligt avfall med kommentarer till farliga egenskaper (utdrag ur vägledning från England) Bedömningsschema för förpackningar Ämnen som listas som POPs (Persistent Organic Pollutants) enligt Stockholmskonventionen Exempel, Vattenhaltigt färgslam, Innehåll och klassificering av farliga ämnen Exempel, Vattenhaltigt färgslam, Sammanställning av resultat 3

6 Introduktion till klassificering av farligt avfall och avfallsförteckningen 1 Inledning Avfall uppstår i de allra flesta verksamheter. En del avfall har farliga egenskaper som har potential att skada människor eller miljön. Den som producerar ett avfall är ansvarig för att klassificera och tilldela avfallet en avfallskod. En riktig klassificering är en förutsättning för att avfallet ska kunna nå rätt avfallsmottagare och bortskaffas på ett för avfallet avsett sätt. Rätt avfallskod för avfallet ger också underlag för en tillförlitlig avfallsstatistik. Erfarenheterna från avfallsbranschen är att reglerna om klassificering av avfall kan vara svåra att tillämpa. Den s k avfallsförteckningen vilken listar olika avfallskoder upplevs som svår att använda och det händer att den används på fel sätt. Det finns också flera avfallsslag i avfallsförteckningen vars egenskaper måste granskas närmare vid klassificeringen på grund av sitt innehåll av farliga ämnen. Det finns därför ett behov av en tydlig vägledning över avfallsförteckningens struktur och tänkta användning. Denna vägledning har utarbetats av ÅF-Energi & Miljö AB på uppdrag av RVF, där Jessica Christiansen varit projektledare. Övriga medlemmar i RVF projektgrupp har varit Ulrika Höjing (Tekniska Verken i Linköping AB), Mia meson (Sydkraft Sakab), Per Malmquist (SYSAB) och Magnus Sundfeldt (Avfallshantering Östra Skaraborg). Representanter från Naturvårdsverket, Återvinningsindustrierna samt Svenska Åkeriförbundet har varit referensgrupp till projektet. Helen Mikaelsson har varit ansvarig för uppdraget inom ÅF, övriga medarbetare har varit Magnus Andersson och Mona Olsson Öberg. 1.1 Syfte Syftet med vägledningen är att vara ett hjälpmedel vid klassificering av farligt avfall. Vägledning förklarar hur man väljer rätt kod för sitt avfall i avfallsförteckningen och ger rekommendationer hur man ska bedöma farliga egenskaper hos avfallet. Målsättningen är också att vägledningen ska bidra till en enhetlig nationell bedömningsgrund för vilka avfall som utgör farligt avfall. Vägledningen innehåller en allmän del som beskriver hur avfallsförteckningen är tänkt att användas och hur man väljer rätt avfallskod för sitt avfall. 4

7 Tyngdpunkten i vägledningen är en beskrivning av hur man tolkar och bedömer om avfallet innehåller farliga ämnen. Målgruppen för vägledningen är avfallsbranschen, verksamhetsutövare som genererar avfall samt även andra som är berörda av klassificeringen. 1.2 Läsanvisning Vägledningen är indelad i tre delar. - I den första delen, avsnitt 1 och 2, ges en allmän introduktion till lagstiftningen och klassificering av farligt avfall. - I den andra delen ges en beskrivning av hur man gå till väga för att välja rätt avfallskod för ett avfall och för att klassificera avfallet som farligt eller inte. Avsnitt 3 innehåller en övergripande beskrivning av arbetsgången. Avsnitt 4 ger en detaljerad vägledning hur man bedömer enskilda egenskaper. - I den tredje delen, avsnitt 5, ges tre exempel på klassificering av avfall. I bilagorna till vägledningen finns ett antal hjälpmedel för att bedöma och redovisa farliga egenskaper hos avfall. Vi rekommenderar att man läser igenom vägledningen innan man klassificerar sitt avfall. Ytterligare information och underlag till de rekommendationer som lämnas i vägledningen finns att läsa i rapporten Utredning Klassificering farligt avfall RVF-Utveckling 2004:06. RVF erbjuder också utbildning om hur man ska gå till väga för att klassificera sitt avfall. 5

8 2 Lagstiftning I miljöbalken definieras avfall som varje föremål, ämne eller substans som ingår i en avfallskategori och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med. Avfallskategorierna finns angivna i bilaga 1 i avfallsförordningen. 2.1 Avfallsförordningen Den 1 januari 2002 infördes en ny avfallsförordning (SFS 2001:1063) i Sverige. Förordningen utgör den svenska implementeringen av EU-direktiv 91/689/EG om farligt avfall samt kommissionens beslut om ändring av avfallsförteckningen (2000/532/EG). Avfallsförordningen gäller avfall och hantering av avfall. Det är den centrala lagstiftningen för klassificering av farligt avfall. I avfallsförordningen ges bland annat en förteckning över olika slags avfall, definition av farligt avfall samt vilka egenskaper som gör ett avfall farligt. Om ett avfall är farligt beror på dess innehåll av farliga ämnen och egenskaper. I avfallsförteckningen är de avfall som normalt har farliga egenskaper särskilt markerade med en asterisk (*). Klassificering av ett avfall som farligt medför vissa administrativa krav på förteckning över avfallet, godkänd transportör, transportdokument mm. Vidare får farligt avfall ej blandas med andra slag av avfall. Klassificeringen ska dock inte avgöra hur avfallet ska omhändertas. Omhändertagandet styrs av andra regler, både allmänna regler som miljöbalkens hänsynsregler, samt vissa särskilda regler exempelvis för deponering. Med den nya avfallsförordningen har reglerna för hur avfall skall klassificeras utvecklats. En nyhet är att för vissa avfall har man inte i förväg avgjort om avfallet är farligt avfall eller inte. I stället är det är dess innehåll av farliga ämnen som är avgörande för klassificeringen. Dessa avfall har två alternativa koder i avfallsförteckningen ( s k dubbla ingångar). Till hjälp för bedömningen om avfall är farliga eller inte finns några kriterier i avfallsförordningen. För vissa egenskaper saknas dock kriterier. Avfallsförordningen är strukturerad enligt följande: - bestämmelser (definitioner, hanteringsregler, tillståndsplikt, mm) - bilaga 1: Avfallskategorier (Q1-Q16) - bilaga 2: Avfallsförteckning (tidigare även kallad avfallslistan) - bilaga 3: Egenskaper som gör att avfall klassificeras som farligt (H1- H14) - bilaga 4: Återvinningsförfaranden - bilaga 5: Bortskaffningsförfaranden. 6

9 De delar i avfallsförordningen som är relevanta för klassificeringen av farligt avfall är definitionen av farligt avfall, bilaga 2 samt bilaga 3. Dessa presenteras närmare nedan Definition av farligt avfall Farligt avfall definieras i avfallsförordningen som: Avfall som är markerat med en asterisk (*) i avfallsförteckningen (bilaga 2 till förordningen) eller Annat avfall som har en eller flera av de egenskaper som anges i Tabell 1 nedan (från bilaga 3 till förordningen). Avfallets egenskaper bestämmer vad som är farligt avfall. Det är de egenskaper som anges i bilaga 3 till förordningen som är utgångspunkten för definitionen av farligt avfall. Det innebär att avfall utan asterisk i avfallsförteckningen ändå ska klassificeras som farligt om avfallet har någon av dessa farliga egenskaper. Avfallet kan exempelvis vara förorenat av andra farliga ämnen än vad denna typ av avfall normalt innehåller. Å andra sidan kan det finnas fall då avfall som klassificerats som farliga i förteckningen saknar de farliga egenskaperna i Tabell 1. Man kan då ansöka om dispens för annan klassificering hos Länsstyrelsen. Det är avfallsproducenten som ska visa att avfallet inte har några farliga egenskaper. 7

10 Tabell 1 Farliga egenskaper hos avfall enligt bilaga 3 i avfallsförordningen Beteckning Beskrivning H 1 Explosivt; ämnen och preparat som kan explodera vid kontakt med öppen eld eller som är mer känsliga för stötar eller friktion än dinitrobensen. H 2 Oxiderande: ämnen och preparat som ger upphov till en kraftig exoterm reaktion i kontakt med andra ämnen, särskilt brännbara ämnen. H 3-A Mycket brandfarligt - flytande ämnen och preparat med en flampunkt under 21ºC (inklusive synnerligen brandfarliga vätskor), - ämnen och preparat som vid kontakt med luft vid normal temperatur och utan annan energitillförsel kan utveckla värme och slutligen fatta eld, - fasta ämnen och preparat som lätt kan fatta eld efter kort kontakt med något som brinner och som fortsätter att brinna eller förbrännas efter det att antändningskällan avlägsnats, - gasformiga ämnen eller preparat som är brandfarliga i luft vid normalt tryck, eller - ämnen eller preparat som, i kontakt med vatten eller fuktig luft, utvecklar mycket brandfarliga gaser i farlig mängd. H 3-B Brandfarligt flytande ämnen eller preparat med en flampunkt lika med eller högre än 21ºC och mindre än eller lika med 55ºC. H 4 Irriterande: ämnen och preparat som inte är frätande, men som vid direkt, förlängd eller upprepad kontakt med hud eller slemhinna, kan orsaka inflammation. H 5 Hälsoskadligt: ämnen och preparat som vid inandning eller upptag genom huden kan medföra begränsade hälsoskador. H 6 Giftigt: ämnen och preparat (inklusive mycket giftiga ämnen och preparat) som vid inandning, förtäring eller upptag genom huden kan orsaka allvarliga akuta eller kroniska hälsorisker eller till och med död. H 7 Cancerframkallande: ämnen och preparat som vid inandning, förtäring eller upptag genom huden kan ge upphov till cancer eller öka dess förekomst. H 8 Frätande: ämnen och preparat som vid kontakt kan förstöra levande vävnad. H 9 Smittförande: ämnen innehållande levande mikroorganismer eller deras toxiner och som enligt vetenskap eller grundad misstanke förorsakar sjukdom hos människor eller andra levande organismer. H 10 Fosterskadande: ämnen och preparat, som vid inandning, förtäring eller upptag genom huden, kan förorsaka icke ärftliga medfödda missbildningar eller öka förekomsten av dessa. H 11 Mutagent: ämnen eller preparat som om de inandas eller förtärs eller tas upp genom huden kan förorsaka ärftliga genetiska skador eller öka deras förekomst. H 12 Ämnen eller preparat som avger giftiga eller mycket giftiga gaser i kontakt med vatten, luft eller syra. H 13 Ämnen eller preparat som på något sätt, efter omhändertagande, kan ge upphov till annat ämne, ex lakvätska, som har någon av de egenskaper som ovan uppräknats. H 14 Ekotoxiskt: ämnen och preparat som omedelbart eller på sikt innebär risk för en eller flera miljösektorer. 8

11 2.2 Avfallsförteckningen I avfallsförordningens bilaga 2 återges den europeiska avfallsförteckningen över olika avfall. Avfallsförteckningen innehåller en lista över olika avfallsslag med tillhörande avfallskod (kallades tidigare för EWC-kod). Förteckningen är uppdelad i ett antal kapitel beroende på bransch eller slag av avfall. Under varje kapitel finns underrubriker. Avfallskoden för ett avfallsslag är en sexsiffrig kod, XXYYZZ, där: XX anger kapitel (efter typ av verksamhet eller typ av avfall) YY anger underrubriken ZZ närmare beskriver vilken typ av avfall som avses. Avfallsförteckningen är indelad efter typ av industri och process där avfallet uppkommer eller efter avfallets innehåll. Det är viktigt att man vet hur avfallsförteckningen är uppbyggd och hur den är tänkt att användas när man söker efter rätt kod för sitt avfall. I inledningen till bilaga 2 i avfallsförordningen beskrivs hur man ska gå tillväga för att välja rätt avfallskod, detta beskrivs närmar under avsnitt 3.2 nedan. I Tabell 2 redovisas de olika kapitlen i avfallsförteckningen. De kapitel som är indelade efter den industri och process där avfallet genereras, är markerade med gult i tabellen. 9

12 Tabell 2 Kapitel i avfallsförordningen Markerade kapitel är indelade efter typ av industri eller process 01 Avfall från prospektering, ovan- och underjordsbrytning samt fysikalisk och kemisk behandling av mineral 02 Avfall från jordbruk, trädgårdsnäring, vattenbruk, skogsbruk, jakt och fiske samt från bearbetning och beredning av livsmedel 03 Avfall från träförädling och tillverkning av plattor och möbler, pappersmassa, papper och papp 04 Avfall från läder-, päls- och textilindustri 05 Avfall från oljeraffinering, naturgasrening och kolpyrolys 06 Avfall från oorganisk-kemiska processer 07 Avfall från organisk-kemiska processer 08 Avfall från tillverkning, formulering, distribution och användning av ytbeläggningar (färg, lack och porslinsemalj), lim, fogmassa och tryckfärg 09 Avfall från fotografisk industri 10 Avfall från termiska processer 11 Avfall från kemisk ytbehandling och ytbeläggning av metaller och andra material; hydrometallurgiska processer, exklusive järnmetaller 12 Avfall från formning samt fysikalisk och mekanisk ytbehandling av metaller och plaster 13 Oljeavfall och avfall från flytande bränslen (utom ätliga oljor, 05 och 12) 14 Avfall bestående av organiska lösningsmedel, köldmedier och drivmedel (utom 07 och 08) 15 Förpackningsavfall; absorbermedel, torkdukar, filtermaterial och skyddskläder som inte anges på annan plats 16 Avfall som inte anges på annan plats i förteckningen 17 Bygg- och rivningsavfall (även uppgrävda massor från förorenade områden) 18 Avfall från sjukvård och veterinärverksamhet och/eller därmed förknippad forskning (utom köksoch restaurangavfall utan direkt anknytning till patientbehandling) 19 Avfall från avfallshanteringsanläggningar, externa avloppsreningsverk och framställning av dricksvatten eller vatten för industriändamål 20 Kommunalt avfall (hushållsavfall och liknande handels-, industri- och institutionsavfall), även separat insamlade fraktioner De avfall där man i förväg avgjort om de normalt är farliga eller ej, kallas i denna vägledning för avfall med en fast ingång i avfallsförteckningen. Dessa avfall har bara en tänkbar avfallskod i förteckningen. Avfall där man i förväg har avgjort att avfallet normalt är farligt är markerade med en asterisk *, se exempel nedan. Tabell 3 Exempel på farligt avfall med fast ingång i avfallsförteckningen Kapitel: 10 Avfall från termiska processer Rubrik: Avfall från blysmältverk Avfallskod Beskrivning * Slagg från primär och sekundär smältning 10

13 För vissa avfall har man dock inte i förväg bestämt om de normalt är farligt avfall. För dessa avfall är det innehållet av farliga ämnen som blir avgörande för klassificeringen. Dessa avfall har två alternativa koder i avfallsförteckningen, s k dubbla ingångar, se exempel nedan. Tabell 4 Exempel på dubbel ingång i avfallsförteckningen Kapitel: 07 Avfall från organiska-kemiska processer Rubrik: Avfall från tillverkning, formulering, distribution och användning av organiska baskemikalier Avfallskod Beskrivning * Slam från avloppsbehandling på produktionsstället som innehåller farliga ämnen Annat slam från avloppsbehandling på produktionsstället än de som anges i Avfallet anses som farligt om det innehåller så mycket av farliga ämnen så att avfallet får en eller flera av de egenskaperna som anges i Tabell 1. För koncentrationsgränser hänvisar avfallsförordningen till kemikalielagstiftningen för några av egenskaperna. Hur man bedömer avfall med dubbla ingångar beskrivs närmare under avsnitt Definition av farligt ämne I inledningen till avfallsförteckningen definieras ett farligt ämne som ett ämne som är klassificerat som farligt enligt kemikalielagstiftningen. För vissa avfall i avfallsförteckningen hänvisas till innehåll av tungmetaller. Med tungmetaller menas en förening av antimon, arsenik, kadmium, krom (VI), koppar, bly, kvicksilver, nickel, selen, tellur, tallium eller tenn. Även den metalliska formen omfattas om den är klassificerad som ett farligt ämne. Definitionen av farliga avfall omfattar dock inte rena legeringar som inte är förorenade av farliga ämnen. 2.3 Kemikalielagstiftning Avfallsförordningen har direkta kopplingar till kemikalielagstiftningen för olika definitioner. Förordningen hänvisar till ämnesdirektivet (regler för klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen, direktiv 67/548/EEG med senare ändringar) för definition av farliga ämnen, riskfraser samt testmetoder. För koncentrationsgränser för egenskaper hänvisas till preparatdirektivet (regler för klassificering, förpackning och märkning av farliga preparat, direktiv 88/379/EEG med senare ändringar). Förenklat uttryckt beskriver ämnesdirektivet reglerna för klassificering av enskilda kemiska ämnen medan preparatdirektivet anger hur sammansatta kemiska produkter, blandningar, ska klassificeras. I Sverige tillämpas direktiven genom: 11

14 Kemikalieinspektionens föreskrifter för klassificering och märkning av kemiska produkter (KIFS 1994:12, senast omtryckt i KIFS 2001:3) Sprängämnesinspektionens föreskrifter om klassificering av brandfarliga gaser och vätskor (SÄIFS 1998:3), om hantering och import av explosiva varor (SÄIFS 1989:8), om hantering av organiska peroxider (SÄIFS 1996:4) Bilaga 5 och 6 till KIFS 1994:12 listar de ämnen som fått en officiell klassificering inom EU. Observera att långt ifrån alla kemiska ämnen har en sådan. Saknas officiell klassificering ska tillverkaren eller importören av ämnet själv klassificera det enligt de kriterier som anges KIFS 1994:12. När man klassificerar ett kemiskt ämne utgår man från dess inneboende egenskaper och placerar in det i en eller flera faroklasser. Man tilldelar också ämnet olika riskfraser som närmare beskriver dess farliga egenskaper. Exempel på faroklasser är Mycket brandfarligt Mycket giftig, Giftig, Irriterande etc. Faroklasserna i kemikalielagstiftningen har en direkt koppling till de farliga egenskaper hos avfall som anges i Tabell 1. I Figur 1 nedan visas ett exempel på klassificering av ett kemiskt ämne, allylamin, där informationen är hämtad från Kemikalieinspektionens klassificeringslista Allylamin, Klassificering F; R11 T; R23/24/25 N; R51/53 Där F, T och N är farokoder som betecknar: F: Mycket brandfarligt T: Giftigt N: Miljöfarligt Riskfraser anges med R-nr, som för allylamin betecknar: R11: Mycket brandfarligt R23/24/25: Giftigt vid inandning, hudkontakt och förtäring R51/53: Giftigt för vattenlevande organismer, kan orsaka skadliga långtidseffekter i vattenmiljön Figur 1 Exempel på klassificering av ett kemiskt ämne, Allylamin 2.4 Annan relevant lagstiftning Hänsynsreglerna De allmänna hänsynsreglerna i miljöbalkens andra kapitel gäller även för avfall. Hänsynsregler som kan ha betydelse vid klassificering av farligt avfall är kunskapskravet, försiktighetsprincipen och skälighetsprincipen. Kunskapskravet En verksamhetsutövare måste ha tillräcklig kunskap om avfallet samt hur människors hälsa och miljö kan påverkas och skyddas. Exempelvis krävs kunskap om vad avfallet består av och hur ämnen i avfallet kan reagera. 12

15 Försiktighetsprincipen Försiktighetsmått ska vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet kan medföra skada på människors hälsa eller miljön. Skälighetsprincipen Denna princip säger att kraven på miljöhänsyn och kostnader ska vara miljömässigt motiverade utan att vara orimligt betungande Deponering I förordningen SFS 2001:512 samt Naturvårdsverkets föreskrift om deponering av avfall, NFS 2001:14, finns regler om deponering av avfall. Reglerna beskriver bland annat hur deponierna ska delas in i olika klasser samt vilka typer av avfall som inte får deponeras. Myndigheterna har nyligen beslutat om mottagningskriterier för avfall som får deponeras på de olika typerna av deponierna. Observera att mottagningskriterierna inte är kriterier för klassificering av avfall Annan specifik lagstiftning Nedan ges exempel på annan specifik lagstiftning som kan ha betydelse för klassificering av farligt avfall. Förordning om: - spillolja (SFS 1993:1268) - batterier (SFS 1997:645) - gränsöverskridande transporter av avfall (259/93/EEG) - bortskaffande av PCB (SFS 1998:122). Naturvårdsverkets föreskrifter om - yrkesmässig förbehandling av avfall som utgörs av elektriska eller elektroniska produkter (NFS 2002:31). Socialstyrelsen föreskrifter och allmänna råd om smittfarligt avfall (SOSFS 1999:27). 13

16 Hur gör jag för att klassificera ett avfall? I avsnitt 3 nedan beskrivs hur man går till väga för att identifiera rätt avfallskod och klassificera sitt avfall. I avsnitt 4 ges närmare rekommendationer hur olika egenskaper hos ett avfall ska bedömas och i avsitt 5 ges tre exempel på klassificering av avfall. 3 Översiktlig beskrivning av arbetsgången Nedanstående översikt illustrerar hur man går tillväga för att klassificera ett avfall. Arbetsgången är uppdelad i fyra olika delsteg. De olika delstegen beskriv närmare nedan. E J F A R L I G T A V F A L L Fast ingång, ej farligt avfall Dubbel ingång, ej farligt avfall Steg 1 Sammanställ befintligt underlag. Steg 2 Identifiera tänkbar avfallskod i avfallsförteckningen. Vid dubbel ingång, gå till steg 3 Dubbel ingång Steg 3 Är avfallets innehåll och egenskaper tillräckligt kända? Behöver data kompletteras? Steg 4 Har avfallet någon av egenskaperna H1- H14? Fast ingång, farligt avfall Dubbel ingång, farligt avfall F A R L I G T A V F A L L Figur 2 Arbetsgången vid klassificering av avfall 14

17 3.1 Steg 1 Sammanställ befintligt underlag Som ett första steg sammanställs befintligt dataunderlag om avfallet, exempelvis: - Vilken verksamhet och process som genererat avfallet. - Vad avfallet består av. - Tillgängliga uppgifter om halter av olika ämnen. - Vilka farliga egenskaper ämnena och avfallet har. Det är viktigt att veta vilken verksamhet som avfallet kommer ifrån när man ska identifiera rätt avfallskod. Det är också en viktig information om man har ett avfall med dubbla ingångar och längre fram måste göra en närmare bedömning av vilka ämnen avfallet kan innehålla och eventuella farliga egenskaper. Exempel på frågor att försöka besvara är: - Vilka råvaror och kemiska produkter har använts i processen? - Deras farliga egenskaper och innehåll av farliga ämnen? - Finns säkerhetsdatablad/varuinformationsblad för produkterna? - Vilka omvandlingar kan råvarorna och produkterna ha genomgått vid tillverkningen? - Hur stor andel av olika ämnen kan hamna i avfallet? Grovt förenklat gäller att en kemisk produkt som är klassificerad som farlig, och märkt med en farosymbol eller annan information om att den är farlig, blir farligt avfall när den är förbrukad/kasserad. (Observera att alla miljöfarliga produkter inte är märka med farosymbol). I detta steg är det normalt inte nödvändigt att låta analysera avfallet. Befintliga analyser av innehållet och halter i avfallet sammanställs dock. Även information om fysikaliska/kemiska egenskaper som brandfarlighet samt hur avfallet kan reagera under vissa förhållanden, noteras. 15

18 3.2 Steg 2 Identifiera lämplig avfallskod Nästa steg är att identifiera rätt avfallskod för sitt avfall. Avfallsförteckningen är indelad både efter typ av industri eller process där avfallet uppkommer och efter avfallets innehåll. För att välja rätt kod måste man veta hur förteckningen är uppbyggd och hur den är tänkt att användas. Figur 3 visar ett schema hur man går till väga för att välja rätt avfallskod. 1) Välj rätt kapitel Kommer avfallet från en källa som anges i kapitel eller i avfallsförteckningen? Finns avfallet i kapitel 13, 14 eller 15? Finns avfallet i kapitel 16? 2) Välj lämplig underrubrik 3a) Välj 6 siffrig avfallskod Välj den kod för annat avfall (XXYY99) i kapitel eller kapitel som passar bäst Står koden för Annat avfall (XXYY99) vid den första genomgången? 3b) Fastställ avfallskod/koder Figur 3 Hur man väljer rätt avfallskod När man ska välja kapitel ska man alltså först undersöka om avfallet kan identifieras under kapitel eller Dessa kapitel listar avfall efter vilken bransch det kommer från. Observera att man inte ska välja koden för annat avfall (XXYY99) vid en första genomgång. Finner man inte en lämplig kod under dessa kapitel undersöker man istället kapitel 13, 14 och 15, vilka listar avfall efter de ämnen avfallet innehåller. 16

19 Hittar man ingen lämplig kod här heller går man vidare till kapitel 16 som är ett uppsamlingskapitel för avfallsslag som inte anges någon annanstans i förteckningen. Om avfallet inte passar in under kapitel 16 går man tillbaka till det kapitel som bäst överstämmer med avfallet ursprung och letar efter en lämplig kod för Annat avfall (XXYY99). Denna stegvisa process resulterar i något av följande tre alternativ: 1) Avfallet har endast en tänkbar avfallskod, avfallskoden är inte märkt med en asterisk = > Ej farligt avfall Om avfallskoden inte är markerad i avfallsförteckningen är avfallet normalt inte farligt avfall. Om koden saknar markering, och det inte finns någon annan information som tyder på att avfallet är farligt, klassificeras avfallet som ickefarligt avfall. Observera att man för alla avfall, även om det inte är markerat som farligt avfall i förteckningen, ska överväga om det har någon av de farliga egenskaperna som anges i Tabell 1. 2) Avfallet har endast en tänkbar avfallskod (utan hänvisning till innehåll av farliga ämnen), avfallskoden är märkt med en asterisk = > Farligt avfall Detta är en s k fast ingång som farligt avfall. Det betyder att avfallet normalt klassificeras som farligt oavsett innehåll och koncentration av farliga ämnen. 3) Avfallet har två tänkbara avfallskoder, där en hänvisar till innehåll av farliga ämnen och är märkt med en asterisk = > Bedömning av farliga egenskaper ska göras. Detta är en s k dubbel ingång. För de avfall som har dubbla ingångar i förteckningen finns det två alternativa avfallskoder där en kod är markerad som farligt avfall. Vilken kod som är rätt beror på avfallets egenskaper och dess innehåll av farliga ämnen, se vidare under avsnitt 3.3 och 3.4 hur man gör den bedömningen. 17

20 3.3 Steg 3 Är avfallets innehåll och egenskaper kända? Behöver data kompletteras? Detta tredje steg är aktuellt om man identifierat en dubbel ingång i avfallsförteckningen, viket gör att avfallets egenskaper måste bedömas närmare. De frågor man nu först måste besvara är om man känner till vad avfallet innehåller för ämnen, vilka farliga egenskaper ämnena har och i vilka halter de finns? Är det befintliga dataunderlaget för avfallet tillräckligt? Om inte, är nästa steg att ta fram kompletterande data om avfallet. En mängd olika ämnen eller kombinationer av ämnen kan ge upphov till egenskaperna i avfallsförordningens bilaga 3 (se Tabell 1). Kunskap om vilka ämnen som ingår i avfallet är därför avgörande för bedömningen. Om avfallet inte testats eller analyserats tidigare bör detta göras som en första åtgärd. Efter att avfallets innehåll och halter av farliga ämnen bestämts, vidtar arbetet att bedöma om halterna av de farliga ämnena är så höga att avfallet ska klassificeras som farligt avfall Komplettering av data Innehåll och egenskaper hos avfall För avfall från industriprocesser kan mer information om avfallets innehåll fås genom att studera ingående råvaror till processen och hur råvarorna kan förändras av processen. I första hand bör det aktuella avfallet studeras men uppgifter om liknande avfall och anläggningar kan också vara ett lämpligt underlag. För en kemisk produkt som används som råvara till en process ska leverantören lämna ett säkerhetsdatablad/varuinformationsblad till den yrkesmässiga användaren. Säkerhetsdatablad/varuinformationsblad beskriver innehållet och farliga egenskaper hos produkten. Även för kemiska konsumentprodukter kan det finnas säkerhetsdatablad/varuinformationsblad. I Bilaga 3 till vägledningen finns en förteckning från England över avfallskoder för farliga avfall som också innehåller kommentarer och exempel på avfallens farlighet. Denna lista kan vara en hjälp vid bedömningen om det finns tillräckligt dataunderlag och vilka egenskaper som kan behöva analyseras närmare. Testning av avfallet Provtagning och analyser av avfallet kan ge ytterligare information om vilka ämnen avfallet innehåller och deras halter. Ofta behöver man utnyttja kunskaper om processen och vilka farliga ämnen som kan förekomma när man avgör vilka 18

21 ämnen som ska analyseras. Massbalanser är ett annat sätt att bestämma halter i avfallet. Vissa fysikaliska och kemiska egenskaper hos avfallet, exempelvis flampunkt för bestämning av brandfarlighet, kan bestämmas genom en direkt test av avfallet. De hälso- och miljöfarliga egenskaperna hos avfallet bestäms dock i de flesta fall genom en bedömning som baseras på ingående ämnens egenskaper och koncentrationer. Egenskaper hos ingående ämnen För att kunna bedöma egenskaperna hos avfallet måste man veta vilka egenskaper de ingående ämnena har. Nedan beskrivs tre principer för att inhämta data om ett ämnes egenskaper: 1) Använda tillgängliga uppgifter i Kemikalieinspektionens klassificeringslista. I bilaga 5 och 6 till föreskrifterna KIFS 1994:12 (senast omtryck i KIFS 2001:3) finns den officiella klassificeringen av farliga ämnen angiven. Information som kan hämtas härifrån är ämnenas faroklass och riskfraser (Rfraser), vilka ger en direkt koppling till de farliga egenskaperna H1-H14. Sökning i klassificeringslistan görs enkelt via Kemikalieinspektionens hemsida ( I Figur 4 nedan visas ett utdrag från klassificeringslistan för formaldehyd. Faroklasser och riskfraser som behövs för bedömningen av avfallet. (Information som krävs för märkning av produkten). Specifika gränsvärden som gäller för klassificering detta ämne. Dessa ska användas vid bedömningen av avfallet. Figur 4 Utdrag från klassificeringslistan för formaldehyd Hjälpmedel för att finna kopplingen mellan riskfraser och egenskaperna H1- H14 hos avfall finns i vägledningens Bilaga 2. Ett avfall som innehåller formaldehyd från exemplet ovan skulle utvärderas för följande egenskaper: 19

22 Riskfras Egenskap att utvärdera i avfallet R40 H7 Cancerframkallande R23/24/25 H6, H5 Giftigt och Hälsoskadligt inklusive R43 Allergiframkallande egenskaper R34 H 8, H4 Frätande och Irriterande 2) Använd information om ämnets klassificering från säkerhetsdatablad/varuinformationsblad. Långt ifrån alla ämnen har en officiell klassificering och finns därför inte med i bilaga 5 eller 6 i KIFS 1994:12. 3) Sök efter information om ämnet i andra databaser eller källor. Har man inte tillgång till säkerhetsdatablad över ämnen kan man söka efter mer information om ämnenas farliga egenskaper i andra källor, exempelvis i databaser som: - Kemiska Ämnen 9.0 ( - Tox-info ( Bedömning av osäkerhet i underlaget Osäkerheten i dataunderlaget bör bedömas. Den samlade osäkerheten påverkar vilken säkerhetsmarginal som bör tillämpas exempelvis vid jämförelse mellan ett uppmätt värde och de gränsvärden som finns. Ju större osäkerhet desto större bör marginalen vara. Faktorer som kan ge osäkerhet i dataunderlaget är: - Bristande kunskap om ingående råvaror och omvandling i den process som genererar avfallet. - Provtagning (ju mer heterogent avfall desto större osäkerhet i provtagning). - Provhantering (ett provs sammansättning kan förändras beroende på förbehandlingen och förvaring). - Analys (information om analysosäkerhet finns ofta att tillgå) Om det inte är möjligt att ta fram tillräckligt underlag Om man av någon anledning inte kan få fram tillräckligt med underlag för att göra en bedömning enligt rekommendationerna i avsnitt 4 får man tillämpa de allmänna hänsynsreglerna i miljöbalken när man gör sin bedömning. Det kan till exempel vara aktuellt om man: - inte har någon kunskap om hur avfallet uppkommit - saknar analysmetoder för att kunna bestämma innehållet eller - då ytterligare testning är orimligt av praktiska eller ekonomiska skäl. Om det finns rimliga skäl att anta att avfallet kan ha någon av de 14 farliga egenskaperna och man inte kan visa på motsatsen på grund av bristande dataunderlag, bör man betrakta avfallet som farligt avfall, se Figur 5. 20

23 Finns tillräckligt med data om innehåll av farliga ämnen och deras egenskaper? Finns kompletterande data från ex: Informationssökning i datakällor Testning, analyser Använd miljöbalkens hänsynsregler: -Kunskapskrav -Försiktighetsmått -Skälighetsregeln STEG 4 Bedöm om avfallet har någon farlig egenskap Ej farligt avfall Farligt avfall Figur 5 Bedömning om tillräckligt med underlag/testdata för avfallet 21

24 3.4 Steg 4 Har avfallet någon av egenskaperna H1- H14? När man kommit så här långt i klassificeringsprocessen bör det finnas information om fysikaliska egenskaper hos avfallet, innehåll och halter av farliga ämnen samt deras egenskaper (R-fraser). Kvarstår gör då att bedöma om koncentrationerna av de farliga ämnena är så höga att avfallet ska klassificeras som farligt avfall. I avsnitt 4 finns rekommendationer för hur man bedömer var och en av de 14 farliga egenskaperna som gör att ett avfall ska klassificeras som farligt avfall. Ofta är det några av de 14 egenskaperna som måste granskas närmare, medan andra ej är relevanta att studera i detalj. Vilka egenskaper som ska granskas närmare bestäms av: - egenskaper hos de ingående ämnena - om det finns andra kända uppgifter som antyder att avfallet har en farlig egenskap, exempelvis listan i Bilaga 3. Observera att det räcker att avfallet har en farlig egenskap för att avfallet ska klassificeras som farligt. Varför en egenskap inte är behöver studeras i detalj ska motiveras och kunna styrkas med: - Data eller dokumenterad erfarenhet, exempelvis att ett vattenhaltigt avfall innehåller så mycket vatten att det inte går att antända och inte kan underhålla förbränning, även om avfallet innehåller brandfarliga ämnen i låga koncentrationer. - Kunskap om hantering, exempelvis behöver ett avfall inte utvärderas för smittförande egenskaper om avfallet inte är stickande/skärande och inte varit i kontakt något med material som kan tänkas innehålla sjukdomsalstrande mikroorganismer. Resultatet av bedömning ska dokumenteras. Förutom rekommendationerna i avsnitt 4 finns några andra hjälpmedel i vägledningen: - I Bilaga 1 finns en mall för sammanfattning av resultaten. - I Bilaga 2 finns tabellerna som visar koppling mellan klassificering av kemiska ämnen och produkter och farliga egenskaper i avfall. - I Bilaga 3 finns en engelsk avfallsförteckning som också ger tips om vilka farliga egenskaper ett visst avfall kan ha. - I Bilaga 4 finns ett schema för att bedöma om förpackningar är farligt avfall. 22

25 4 Bedömning av de 14 farliga egenskaperna hos avfall 4.1 Inledning Nedan redovisas lite om principer och bakgrunden till de rekommendationer som ges. För en mer detaljerad redogörelse för avvägningar bakom rekommendationerna hänvisas till rapporten Utredning Klassificering farligt avfall RVF-Utveckling 2004: Principer för RVFs rekommendationer Utgångspunkten för de rekommendationer som RVF ger är att följa intentionen i avfallsförordningen snarare än bokstaven. För att karakterisera de inneboende hälsofarliga egenskaperna i avfall har lagstiftarna valt att utgå från samma egenskaper som används för att klassificera kemiska ämnen och produkter. Det finns egentligen inga skäl att ha två olika system för att beskriva farliga egenskaper hos avfall respektive kemiska produkter om de hanteras på samma sätt. Eftersom RVF bedömer klassificeringen som en bedömning av den inneboende farligheten hos ett avfall och inte en bedömning av riskerna med efterföljande hantering, ser vi att det är rimligt att försöka tillämpa samma kriterier för klassificering av hälso- och miljöfarliga egenskaper. RVF anser att man så långt som möjligt bör hålla isär klassificering av avfall som farligt utifrån dess inneboende egenskaper, och bedömningen av riskerna till följd av ett särskilt omhändertagande av avfallet. Utvecklingen går mot separata regelverk för att reglera riskerna vid olika omhändertaganden av avfall, exempelvis de nyligen presenterade mottagningskriterierna för avfall till deponi. Denna utveckling ser vi som ett stöd för vår syn Principiella tillvägagångssätt för att bedöma farliga egenskaper För att bedöma om ett avfall har en farlig egenskap finns tre principiellt olika tillvägagångssätt: - Beräkna egenskapen efter innehållet av farliga ämnen. Detta sätt innebär att bestämma koncentrationer av alla ämnen i avfallet som kan påverka den aktuella egenskapen och jämföra med gränsvärden. Detta är ett vanligt sätt att bestämma hälso- och miljöfarliga egenskaper hos avfall. - Analysera det sammansatta avfallet för den aktuella egenskapen. Detta är huvudsakligen lämpligt för att bestämma fysikaliska eller kemiska 23

26 egenskaper hos avfallet, exempelvis flampunkten hos ett flytande avfall för att bestämma brandfarliga egenskaper. - Om data saknas från test av egenskaper och om innehållet hos ett avfall, och det inte är möjligt eller rimligt att ta fram sådana data, kan man i vissa fall behöva använda ett kvalitativt resonemang. Det första och de sista av dessa tillvägagångssätt illustreras av exemplen i avsnitt Kriterier som ges i avfallsförordningen För avfall med dubbla ingångar är det innehållet av farliga ämnen som är avgörande för om avfallet ska klassificeras som farligt. I bilaga 3 i avfallsförordningen anges kriterier för flera av de farliga egenskaperna. Dessa utgår från preparatdirektivet för klassificering av en kemisk beredning (blandning) som hälsofarlig. I tabellen nedan visas de koncentrationsgränser som anges för hälsofarliga egenskaper. Vidare finns ett kriterium för flampunkt för brandfarligt avfall. Tabell 5 Hälsofarliga egenskaper med kvantifierade kriterier i avfallsförordningen 1) Farlig egenskap Kriterier Gränsvärde Beteckning Klassificering, faroklass Riskfraser Konc. avser H 4 Irriterande Irriterande R41 10 % Summa R36, R37 eller R38 20% Summa H 5 Hälsoskadligt Hälsoskadlig i.a 25 % Summa H 6 Giftigt Mycket giftig i.a 0,1 % Summa Giftig i.a 3 % Summa H 7 Cancerframkallande Cancerframkallande kategori 1 eller 2 i.a 0,1 % Per ämne Cancerframkallande kategori 3 i.a 1 % Per ämne H 8 Frätande Frätande R35 1 % Summa R34 5 % Summa H 10 Foster- Reproduktionstoxisk kategori 1 eller 2 R60, R1 0,5 % Per ämne skadande Reproduktionstoxisk kategori 3 R62, R63 5 % Per ämne H 11 Mutagen Mutagen kategori 1 eller 2 R46 0,1 % Per ämne Mutagen kategori 3 R40 1 % Per ämne 1) = För brandfarligt avfall finns ett kriterium för flampunkt = 55 ºC i. a = Inga riskfraser specifikt angivna för dessa egenskaper i avfallsförordningen. För klassificering hänvisas till ämnesdirektivet. För några egenskaper saknas dock kvantifierade kriterier i avfallsförordningen för när avfallet skall klassificeras som farligt. De egenskaperna som saknar kriterier är: 24

27 Tabell 6 Egenskaper som saknar kvantifierade kriterier i avfallsförordningen Farlig egenskap H1 H2 H9 H12 H13 H14 Explosivt Oxiderande Smittförande Avger giftiga gaser Kan ge upphov till ett ämne ex. lakvatten, med farliga egenskaper. Ekotoxiskt Skillnader mellan avfallsförordningen och kemikalielagstiftningen När man jämför kemikalielagstiftningen med kriterierna i bilaga 3 i avfallsförordningen kan man se följande skillnader: Allergiframkallande egenskaper finns ej med bland de uppräknade farliga egenskaperna i avfallsförordningen. I kemikalielagstiftningen finns beräkningsregler för att väga samman bidrag från ämnen med olika riskfraser men som har samma typ av egenskap. Grupperna av faroklasser som ska viktas ihop enligt kemikalielagstiftningen är: Mycket giftig (T+), Giftig (T), Hälsoskadlig (Xn) Frätande (C), Irriterande (Xi) Avfallsförordningen säger inget om sådana beräkningsregler. För vissa ämnen gäller specifika koncentrationsgränser som man ska ta hänsyn till vid klassificering av blandningar enligt kemikalielagstiftningen. Ämnesspecifika koncentrationsgränser nämns ej i avfallsförordningen. Allergiframkallande ämnen I inledningen till avfallsförteckningen definieras ett farligt ämne som ett ämne som klassificerats eller kommer att klassificeras som farligt enligt ämnesdirektivet. RVFs tolkning av lagstiftningen är att man avsett att likställa farliga egenskaper hos ämnen i avfall med farliga ämnen i kemiska produkter, och inte haft för avsikt att utesluta allergiframkallande ämnen som farliga ämnen. RVF rekommenderar därför att allergiframkallande ämnen inkluderas i bedömningen av farliga egenskaper hos avfall. Viktade bidrag från ämnen med olika riskfraser I bilaga 3 i avfallsförordningen anges koncentrationsgränser för vissa farliga egenskaper. Man kan tolka de angivna koncentrationsgränserna på olika sätt, som: ett exempel på gränsvärden som gäller för de angivna egenskaperna de enda gränsvärden som gäller för de angivna egenskaperna. 25

28 Återigen tolkar vi lagstiftningen så att man avsett att likställa farliga egenskaper hos ämnen i avfall med ämnen i kemiska produkter. RVF rekommenderar därför att reglerna för viktning av bidrag från olika riskfraser bör tillämpas vid bedömning av exempelvis irriterande och hälsoskadliga egenskaper. På samma sätt rekommenderar RVF att hänsyn tas till om vissa ämnen har egna koncentrationsgränser för klassificering med vissa riskfraser som kan avvika från de generella gränsvärdena Generellt om egenskaper som saknar kriterier Principen för bedömning av de egenskaper som saknar kriterier i avfallsförordningen är att tillämpa regelverket för klassificering av kemiska ämnen och bredningar så långt möjligt, i analogi med de hälsofarliga egenskaperna Speciellt om H9 Smittförande Smittförande egenskaper bedöms inte i kemikalielagstiftningen. Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om hantering av smittförande avfall från hälso- och sjukvården (SOSFS 1999:27) definierar smittförande avfall som sådant avfall som är eller bedöms kunna vara förorenat med: organiskt material från vård eller undersökning av människor med känd eller kliniskt misstänkt sjukdom som är orsakad av mikroorganismer som tillhör skyddsklass 3 4 i Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter (AFS 1997:12) om biologiska ämnen. artificiellt och till signifikanta mängder förmerade mikroorganismer som tillhör skyddsklass 2 4 i AFS 1997:12. avfall med skärande/stickande egenskaper som varit i kontakt med kroppsvätskor och som inte behandlats så att de smittförande egenskaperna upphört. Föreskrifterna omfattar hälso- och sjukvård, tandvård och annan medicinsk verksamhet samt undervisning och forskning som är förknippad med sådana verksamheter Speciellt om H13 Ämnen eller preparat som på något sätt, efter omhändertagande, kan ge upphov till annat ämne, ex lakvätska, som har någon av de egenskaper som ovan uppräknats Definition i avfallsförordningen Det finns flera oklarheter i definition av H13, exempelvis vad som avses med: - efter omhändertagande - ge upphov till annat ämne - egenskaper som ovan uppräknats 26

29 Tolkar man avfallsförordningen bokstavligen skulle ett avfall kunna klassificeras som farligt på grund av att askan från förbränning av avfallet ska klassificeras som farligt. Detta är enligt vår mening inte en rimlig tolkning. RVF rekommendation är att man inte tar hänsyn till egenskaperna hos restprodukter i nästkommande hanteringsled när man klassificerar ett avfall. Formuleringen ge upphov till annat ämne antyder att H13 endast gäller ämnen som inte finns i avfallet från början. Ett ämne som lakats ut ur ett avfall skulle då inte omfattas. Begreppet ämne ska dock tolkas som ett vitt begrepp här, exempelvis är lakvätska ett ämne enligt definitionen i avfallsförordningen. Med ett annat ämne förstås därför även ett ämne i en annan fas än den ursprungliga. Ekotoxiska egenskaper står under H13 i bilaga 3 avfallsförordningen och skulle därmed kunna utelämnas från H13. Formulering för H13 är hämtad direkt från skrivningen i Baselkonventionen. Egenskaperna listas dock i en annan ordning i konventionen och H13 står sist i listan över farliga egenskaperna hos avfall. RVF tolkning är att det inte varit avsikten att utesluta ekotoxiska egenskaper hos ämnen som kan uppkomma efter omhändertagande. Bedömning av ekotoxiska egenskaper från ämnen under H13 skulle som ett alternativ kunna inkluderas under H14. Av praktiska skäl rekommenderar RVF dock att de ekotoxiska egenskaperna bedöms tillsammans med övriga farliga egenskaper under H Speciellt om H14, ekotoxiskt Koppling till kemikalielagstiftningen Då avfallsförordningen antogs saknades regler för miljöfarlighetsbedömning av beredningar (blandningar) i kemikalielagstiftningen. Sådana regler har införts senare. Att använda kemikalielagstiftningen för miljöfarlighetsklassificering av avfall är konsekvent med bedömning av de hälsofarliga och brandfarliga egenskaperna. Lägre koncentrationsgränser för specifika ämnen Den lägsta koncentrationen av ett miljöfarligt ämne som ger en klassificering av en beredning är enligt kemikalielagstiftningen 0,25 %. Den koncentrationsgränsen verkar hög om man betraktar allvarliga miljögifter som vi vill fasa ut ur våra system. Exempel på sådana ämnen är s k POPs (Persistent Organic Pollutants, långlivade organiska föroreningar). Idag finns det 12 ämnen som är definierade som POPsämnen enligt Stockholmskonventionen om långlivade organiska föreningar. Dessa är PCB, dioxiner samt 10 andra ämnen som huvudsakligen används som pesticider. I Bilaga 5 listas POPs ämnen. För närvarande pågår ett arbete inom Stockholms- och Baselkonvention att föreslå gränsvärden för POPs i avfall. Det finns redan en separat förordning (SFS 1998:122) i Sverige som behandlar bortskaffande av polyklorerade bifenyler och polyklorerade terfenyler, 27

30 PCB/PCT. I denna förordning anges ett gränsvärde för PCB i material och varor till 50 ppm. Detta indikerar en nivå för gränsvärden för POPs-ämnen och har även föreslagits som gränsvärde för andra POPs-ämnen i väntan på mer ämnesspecifika värden. Dioxiner har en extremt hög giftighet, betydligt högre än andra POPs-ämnen. Med hänsyn till den höga toxiciteten hos dioxiner är det motiverat med ett lägre gränsvärde för denna grupp av ämnen. Miljöfarlighetsklassificering av metallföreningar Kriterierna för miljöfarlighetsklassificering i ämnesdirektivet och preparatdirektivet är anpassade till organiska ämnen. Dessa kriterier är inte väl anpassade för att beskriva egenskaper hos metaller, exempelvis spårmetaller som koppar och zink. Effekten av detta är att metallföreningar ofta får en felaktig klassificering än vad deras egenskaper i en verklig situation motiverar. Inom EU pågår diskussioner om hur man ska hantera metallers miljöfarlighet. Det har dock inte föreslagits något alternativt system för miljöklassificering av metaller, eftersom deras egenskaper i högsta grad är beroende av i vilken miljö som ämnet finns (exempelvis i ytvatten med olika vattenhårdhet och innehåll av organiska ämnen). För miljöbedömning av metaller rekommenderas generellt att en riskbedömning görs för varje aktuellt fall, där den verkliga exponeringssituationen beaktas Begrepp och enheter som används i rekommendationerna I efterföljande avsnitt ges rekommendationer om hur de farliga egenskaperna för avfall ska bedömas. De riskfraser och faroklasser som anges kommer från kemikalielagstiftningen. I Bilaga 2 framgår sambandet mellan klassificering i faroklasser med olika riskfraser och märkning med farosymboler och farobeteckningar. De gränsvärden som anges avser halt i viktsprocent (%) räknat på hela innehållet i avfallet. Observera att i många fall redovisas analysresultat räknat på innehållet av torrsubstans, d v s då man har räknat bort innehållet av vatten. För klassificering ska innehållet av vatten tas med i bedömningen. Med totalhalt avses summan av ämnen med den angivna riskfrasen. De koncentrationsgränser som ges för hälsoskadliga egenskaper gäller för avfall som är flytande eller i fast form. För gasformiga avfall kan det finnas andra koncentrationsgränser, för närmare detaljer hänvisas till KIFS 1994:12. 28